Uppslag:Q9592-00

Från WPU
Hoppa till navigeringHoppa till sök


SPANINGSUPPSLAG
i grövre brottmål

Avsnitt
Löpande nr
9592-00
Registrerat
1988/08/09
Ad acta
1994/11/23
Avsnittsanteckningar
Uppslagsanteckningar
Förhör med Ambassadören i Teheran Göran Bundy ,Q9765,Q9711
Till SPC
Åter SPC
SPC Noteringar
PTR
PTR Datum
Ant/enhet
Redov/enhet



Kort sammanfattning
Förhör med Ambassadören i Teheran Göran Bundy gällande vapenhandel, speciellt det s.k. "Boforsärendet"
Uppgiftslämnare
Uppgiftsmottagare
Förhöret påbörjat
1988-03-01 10:30
Avslutat
1988-03-01 14:42


Innan bandspelaren slogs på underrättades Bundy om att samtalet med honom ingick i förundersökningarna i Sverige gällande det så kallade "Boforsärendet" och mordet på statsministern Olof Palme.

Bundy ombads att inleda med att redogöra för sin bakgrund.

FM = Förhörsledaren Morberg
B = Bundy

FM: Kan du berätta lite om bakgrunden till att du blev placerad i Teheran?

B: Ja, jag var då stationerad i Gulfen där jag var ambassadör i de fyra gulfländerna Kuwait, Bahrain, Qatar och Förenade Arabemiraten, där jag hade tjänstgjort ungefär 2 1/2 år och sen blev det aktuellt med ett chefsbyte i Teheran och då fick jag frågan från Stockholm om jag ville ta uppdraget och jag accepterade faktiskt med stor förtjusning därför att jag såg framför mig en mycket intressant arbetsuppgift i det revo-

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

lutionära Iran, och dit begav jag mig då i början av april 1980 och blev där till medio av juni 1985.

- Ja, mina första månader gick givetvis, fick avsättas för att jag skulle sätta mig in i de nya förhållanden som jag hade hamnat i och speciellt de revolutionära förhållanden som rådde i Iran vid tidpunkten för min ankomst.

Vi hade då i början på maj om jag minns rätt besök av bland annat Palme och den österrikiske förbundskanslern Kreisky samt den dåvarande socialdemokratiske partiledaren i Spanien Felipe González.

De försökte väl vad jag förstod att knyta kontakt med dåvarande presidenten Banisadr och hans omgivning och bilda sig en uppfattning om hur man där bedömde den fortsatta politiska utvecklingen efter Khomeinis "maktövertagande".

Men talesmannen för de där tre under besöket var då i första hand Kreisky.

Sen så fick jag som ett av de viktigaste uppdragen bortsett från att sätta mig in i de inrikespolitiska förhållandena att vara en mellanhand mellan Washington och makthavarna i Teheran när det gällde den amerikanska gisslan och därvid hade jag anledning att ta kontakt med en av de dåvarande mäktigaste herrarna i Iran, framlidne ayatollan Beheshti.

Sen fick vi som   också uppdragit i september att tillvarata de brittiska intressena.

Britterna ansåg sig utsatta för ett så stort hot mot sin ambassad och inte minst sin personal att man ansåg att man var tvungen att skära ned sin personal och då vände man sig till, utan att för den skull formellt bryta de diplomatiska förbindelserna med Iran, så vände man sig till Sverige och bad att vi skulle överta skyddsmaktsuppdraget i Iran för England, och det skyddsmaktsuppdraget övertog vi första veckan i september om jag minns rätt och övergången gick smärtfritt, iranierna var, åtminstone dåvarande iranske utrikesministern Kopsadé  
 ,  
 
 
 . Sen kom kriget mellan Iran och Irak 1980-09-22 och det föranledde kort därefter FNs generalsekreterare   Kurt Waldheim att vända sig till Palme bland annat, jag vet inte om han hade vänt sig också till andra men i alla fall budet gick till Palme med en förfrågan om han ville åta sig att söka medla i den här konflikten för att få konflikten bilagd, vilket jag har förstått att Palme tog med stor förtjusning.

Han såg säkert här en möjlighet att skapa, förbättra om det behövdes, sin image som internationell

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

politiker och det dröjde väl fram till november då Palme med representanter för bland annat FN och i sällskap med Jan Eliasson, som då var byråchef på UD, att besöka Teheran och diskutera med dem liksom han sedan också givetvis besökte Bagdad och förde förhandlingar där om vilka möjligheter som fanns att få konflikten bilagd.

Sen återkom Palme igen om jag minns rätt på våren 1981 ,nej förlåt mig jag tror att det var på sommaren 1981 då jag tyvärr själv var hemma på semester i Stockholm, det var vid midsommartiden 1981 men för mig vikarierade nuvarande generalkonsuln i Leningrad Bengt Åkerrén som då på den tiden var chef för den s k B-avdelningen på UD och vad som hände då det var väl inte mycket mer än vad som hade hänt under Palmes första besök, några nämnvärda framgångar i sitt medlingsarbete och sina samtal med iranierna hade han knappast.

En av hans stora uppgifter var väl då att försöka få de fartyg som låg infrusna i Shatt-el-Arab som hade fastnat där när kriget bröt ut, att få dem frisläppta och båda parter att ge dessa fartyg fri lejd ut ur Shatt-el-Arab.

FM: Förlåt, vid det här andra besöket då, även om inte du var hemma så att säga i Teheran, hade Palme någon mer med sig?

B: Ja, han hade alltid en representant med sig från FN, bland annat var, ja, namnet sviker mig nu, Cordobez var ständigt med och Diego Cordobez är biträdande generalsekreterare och har ju under de sista åren varit huvudansvarig för förhandlingarna om ett biläggande av konflikten, kriget i Afghanistan, men .. och dessutom hade han tolkar vill jag minnas och andra experter och rådgivare med sig från FN.

Den ende svensk som var med honom då var Jan Eliasson, som för övrigt alltid var med honom på hans besök i Teheran, och dessa reste både till Teheran och till Bagdad.

FM: Vid det första besöket då, fick du som svensk ambassadör vara med?

B: Nej, och det var... jag var faktiskt nere och det var ytterligt tveksamt om jag överhuvudtaget skulle åkt ner och möta Olof Palme när han anlände i det av FN chartrade planet på Teherans flygplats, där för att Palme besökte ju då, han var ju oppositionsledare i Sverige men han besökte ju Iran på uppdrag av FN och hade alltså FN-hatten på sig och det var ytterligt.. men trots det så var jag nere och tog emot honom och hälsade honom välkommen, men under de förhandlingar som han sedan förde med iranierna var jag icke närvarande och det var inte heller meningen och hade inte heller varit lämpligt för han förhandlade ju på uppdrag av FN och generalsekreteraren.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM: Jag förstår. Sammanlagt, hur många gånger har förre statsministern Olof Palme varit på besök i Teheran under din tid här nere?

B: Det var, sammanlagt tror jag det var tre gånger han besökte Teheran och Bagdad, som sagt var den första gången var i slutet av 1980, andra gången var på sommaren 1981 och den tredje gången tror jag var i början av 1982 om inte mitt minne sviker mig men det är möjligt att få det belagt på annat sätt.

Det var de tre besök som jag kan påminna mig att han avlade och vad jag förstod så var de alla lika resultatlösa.

Sen så under mina fortsatta kontakter, normala kontakter med det iranska utrikesministeriet och mina interlokutörer, sagesmän, där så kastade jag ju med jämna mellanrum fram frågan om inte det skulle anses finnas, vara lämpligt och möjligt för Palme att göra ett nytt besök om de själva såg en möjlighet för honom att genomföra sitt medlingsuppdrag men i de flesta fall tillbakavisades detta och jag minns alldeles speciellt,

det var om jag tror det var någon gång 1984 på våren så ställde jag just den frågan om det var i samband med en mottagning på den tjeckiska ambassaden, den tjeckiska nationaldagen skulle firas, och då så var bland en av gästerna där från Irans sida vice utrikesministern Shejk Odeslam och han, då passade jag på att ställa honom frågan om han såg att det fanns några utsikter och möjligheter för Palme att åstadkomma någonting, om han tyckte att det var lämpligt att han gjorde ett återbesök i Teheran och Bagdad med för den delen, men då fick jag knappast för mig överraskande måste jag säga, det beskedet att Palme är hjärtligt välkommen att diskutera bilaterala frågor, alltså frågor av politiskt och ekonomiskt och handelspolitiskt intresse för våra ömsesidiga förbindelser men däremot icke att diskutera kriget och att försöka medla i konflikten.

Jag sa det att det där kanske inte helt överraskade mig för jag hade förstått och jag hade i min rapportering låtit antyda att utsikterna för en medling som jag bedömde det från iransk horisont var dömda att misslyckas.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM (forts): så önskar man helt enkelt inte att få fred då utan kriget var en sorts sammanhållande faktor och en som man trodde en seger där skulle vara det rätta?

B: Ja, det var, ja det har sagts detta att kriget var så att säga ett kitt, ett cement som skulle, som var viktigt för Khomeini och de fundamentalistiska makthavarna att ha där för att det skulle underlätta för dem att konsolidera sin ställning men jag är inte så alldeles övertygad om att det var bara det utan för Khomeini var det av stor vikt att kunna få till stånd och upprätta regimer i grannländerna som baserade sig på hans egen politisk-religiösa uppfattning.

Jag är inte själv så säker på att Khomeini tänkte annat än i första hand i politiska termer.

Han ville verkligen konsolidera den här sin regim och förutsättningen för det var att han också i länderna som omger Iran, till att börja med då Irak, och också i länderna på den arabiska halvön, att se regimer liknande de som han nu i Iran, därför att det skulle vara en säkerhet, en garanti för att och minska hotet mot hans egen ställning och byråkratiska regim och därför var det väldigt viktigt,

jag fick det bland annat omvittnat av personer som i samband med att man firade årsdagen av revolutionen 1981 tror jag att det var då jag fick kontakt med en turkisk journalist som varit på besök på ministerierna där en föreläsning hade hållits och där man hade klart ...

Det första var naturligtvis att få till stånd en fundamentalistisk regim i Bagdad, sedan så skulle man fortsätta mot Jordanien och Libanon och till och med hade man sagt att målsättningen var att få till stånd en teokratisk regim i Turkiet.

Alltså jag ser i detta, bland annat och denna export av revolutionen eftersom man ständigt talade om..

man övergick sedan att tala om att exportera den iranska kulturen och det var väl för att göra det mera smakligt tilltalande  
 
 
 
 


FM: När Olof Palme blev medlare i den här konflikten, kan du som är expert på landet Iran då tala om för mig om samtliga fraktioner inom landet, det finns ju flera, tyckte att det var ett bra val? Fick du några indikationer på det?

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

B: Ja, jag skulle nog vilja säga att man med tanke på Sveriges traditionella neutralitet och då helt allmänt tyckte att det var ett bra val.

Palme hade ju en ställning i tredje världen som var som vi alla vet stark och jag tror att man i stort sett inom alla läger och då får vi inte heller glömma att Banisadr ju som närmast kunde etiketteras som socialdemokrat eller socialist fortfarande satt vid makten och jag tror, min övertygelse är också att Banisadr hade nog också hoppats på att det skulle kunna leda till att Palme skulle lyckas i sitt medlingsuppdrag.

Hur Khomeini och mullorna såg på Palme, det är naturligtvis väldigt svårt att med bestämdhet säga men som jag nämnde apropå det här samtalet med Shejk Odeslam att han är välkommen för att tala, diskutera bilaterala frågor men inte kriget, det tycker jag är en indikation på att man trots allt, ja, man ville hålla kontakten med FN via Palme men inte mer än så.

Det var mera kosmetik i det där än baserat på en verklig politisk vilja att få ett slut på kriget och jag tror, man talade ofta mycket varmt om Palme och hans integritet och hans vilja att göra rätt och så vidare  
 
 
 
 
 

Irak hade väl i och med att kriget vände sig och iranierna lyckades successivt driva dem tillbaka till den ursprungliga gränsen så visade ju Irak ett allt större intresse av att få slut på kriget och men den svårhanterliga parten var otvivelaktigt Iran och Palme försökte nog att liksom krypa under skinnet på Iran, han försökte på olika sätt och där kom väl, det vet jag inte men det kommer vi kanske in på senare, det här med vapnen och så vidare att han ville så långt det gick tillmötesgå iranierna så att med vilka motiv han hade för det annat än möjligen att han såg, kunde han få dem med sig på, så, och han lyckades i sitt medlingsuppdrag så skulle det ha varit en otrolig fjäder nationellt i hatten på Palme.

FM: Men du märkte ingen skillnad på åsikterna om Olof Palme då, åren gick ju...

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

B: Ja.


FM: sedan han börjat sitt medlingsuppdrag och fram ...

B: Nej. De hade ju, dom uppskattade ju mycket till exempel, dom talade ju mycket uppskattande om hans besök på det här sjukhuset där de senapsskadade iranierna hade förts för behandling, jag tror att det var i Uppsala och det uppskattade dom mycket, man tyckte det var en stor gest och man försökte också propagandistiskt utnyttja detta.


FM: Jo, men samtidigt kan man ju där säga då att hemma i Sverige så föranledde ju, ja dels det här att man hjälpte krigsskadade iranier plus om jag minns rätt man ville utbilda iranier och jag vet inte om det var tandläkare...

B: Tandläkare...


FM: Tandläkarutbildning osv, det fanns ju svenska tidningar då som skrev väldigt negativt om Iran.

B: Ja.


FM: Märkte du nånting i Teheran hur man reagerade på det här?

B: Jo, det var man ju naturligtvis upprörd över detta att man från svensk sida visade en sådan ovilja och det motstånd och opposition som växte fram i Sverige mot att ta emot iranska studenter för utbildning framförallt till tandläkarutbildning och det anmärktes ju från tid till annan på det, och sen, men sen var det ju en del incidenter med den här Lena Hjelm-Wallén som hade gjort ett uttalande som väckte enorm anstöt i Teheran och jag minns att jag blev uppkallad och fick mig en ordentlig avbasning för det där och jag kunde bara försvara mig med att jag hade ännu inte fått del av vad som hade hänt i Sverige, i Stockholm, och jag kände inte till hennes uttalande men att jag givetvis skulle rapportera in deras reaktion.


FM: Kan du erinra dig vad det i sak handlade om?

B: Det var, jag vill minnas att hon hade uttalat sig nedsättande om regimen, om jag minns rätt, hon hade använt ett ordval som hade stört och stött iranierna alldeles kolossalt för att det var bara något dygn efter det att som jag sedan kunde konstatera att som det här uttalandet hade gjorts som jag blev uppkallad till utrikesministern och fick den här avbasningen.

Men jag vill minnas hon hade sagt någonting om just regimen att den var grym och blodtörstig och sånt där, det var någonting, jag kan inte exakt erinra mig vad det vad hon sa men det finns belagt, det var på en TV...jag tror det var i samband med någon TV-intervju så att där

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

bör man kunna spåra hennes uttalande och då avspeglades det säkert också i pressen för .. och där finns det säkert också belagt vad hon sa.


FM: Under din tid i Teheran, läste du några tidningar där det fanns dom som var rent fientligt inställda mot Olof Palme?

B: Nej, det kom aldrig fram, det kom aldrig fram sådant. Det skulle jag inte vilja säga att jag kan påminna mig att där uttrycktes några sådana tankar, det gjorde det inte, det har jag inget minne av.


FM: Jag kan ju säga här att det finns ju en uppgift som säger att den 9 - 11 februari 1986, nu är jag ju medveten om att .. då hade du lämnat Teheran ja, det skulle vara 7-årsdagen av den iranska revolutionen så skulle iranska prästerskapet ha beslutat om Olof Palmes avrättning.

Hur kommenterar du en sådan uppgift? Låter det troligt?


B: Skulle det ha skett offentligen?


FM: Ja, det...

B: Jag menar, har det, är det... informationer som...


FM: Det finns en information här som jag inte kan gå närmare in på men jag är ju dåligt insatt i de här förhållandena, men iranska prästerskapet...

B: Ja. Ja, det är, det är, jag kan inte riktigt se motivet för det, jag har lite svårt, naturligtvis kan det ha funnits någon fraktion inom prästerskapet som skulle ha varit mera radikalt och kommit... bestämt sig för något sånt här men jag har svårt att tro på den uppgiften.


FM: Du såg aldrig under din tid i Teheran...

B: Nej...


FM: någon tidningsuppgift eller, som...?

B: Nej, nej.


FM: som direkt uttalade något ...?

B: Nej, nej.


FM: Om du jämför dina tidigare uppdrag i olika länder med att vara svensk ambassadör i Iran, skilde det sig mycket eller fick du samma information, möttes ni på mottagningar precis likadant som i andra länder?

B: Nej, det gjorde vi inte, den enda kontaktmöjlighet vi hade med den iranska ledningen var på utrikesministeriet.

Själv gjorde jag upprepade försök att få kontakt med dem t ex att bjuda hem dem på lunch eller middag, men det avböjdes alltid därför att det hade tydligen gått ut   som helt enkelt förbjöd tjänstemän att besöka främmande ambassaderna i Teheran och det var med ett enda undantag, det var på

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

nationaldagarna, då brukade det komma en liten delegation men skickade man inbjudningar till utrikesministeriet för att inbjuda tjänstemän där och även från andra ministerier så checkades dessa inbjudningar alltid utav som vi misstänkte då protokollet på iranska utrikesministeriet och

sen bestämdes det bara ungefär som jag förmodar det har gått till i Sovjet, jag har ingen personlig erfarenhet,

men att man bestämde att den och den får gå på den här mottagningen men inte den och den och den, så man silade bort vissa som en ambassadör på sitt lands nationaldag gärna hade sett hemma, han fick helt enkelt inte komma.

Det var de uppgifter vi fick, så att våra kontakter var begränsade till samtal på tjänsterummet, vederbörande tjänstemans rum i utrikesministeriet och det var ju alltid så att närvarande var dels en en tolk, även om min sagesman behärskade engelska utomordentligt så talade han alltid på farsi och sedan översattes det av tolken och vartenda ord som sades, både av honom och av mig, togs till protokollet och så gick kontakterna till helt enkelt med utrikesministeriet och dem som man hade ett intresse att samtala med i en viss konkret fråga.


FM: Du berättade tidigare här om att Lena Hjelm-Walléns uttalande i Sverige hade föranlett att du fick komma och ta emot en "skrapa".

B: Ja.


FM: Förekom det under den här tiden att man hjälpte någon amerikan eller jag kanske minns fel här.

B: Ja, det var före min tid,


FM: Det var före den...

B: Ja, det var före min tid, jag fick höra av min företrädare Kaj Sundberg som sedan förflyttades till Helsingfors att man, en amerikan hade tagit sin tillflykt till svenska ambassaden.

De lär ha haft vissa tjänsterum i samma fastighet där den svenska ambassaden var inrymd, kansliet på den svenska ambassaden var inrymd, och dit hade han tagit sin tillflykt och sedan hållits där tills det var dags för honom att lämna landet.


FM: Var det i tid långt innan?

B: O ja, det måste ha varit redan, när togs gisslan, dom togs i november 1979, så det måste ha varit någon gång mellan november 1979 och jag kom som sagt i början av april 1980.

Någon gång i januari-februari eller nåt sånt där, jag kan inte exakt påminna mig, men då var jag inte där.

FM: Vi har hittils inte kommit in någonting om vapenbiten om vi så kallar

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

det, när kriget bröt ut mot Irak här, så förstår ju alla att det går åt mycket ammunition och även krigsmateriel då.

Har du under din tid i Iran någon uppfattning var iranierna försökte köpa sina krigsmateriel och ammunition?

B: Ja dom var ju ute och shoppade på skulle jag vilja säga den internationella vapenmarknaden och

dom hade vad jag kan förstå en enorm arsenal som hade byggts upp redan under shah-tiden och

jag tror att ett problem var att dom visste inte riktigt vad dom hade

för dom, ledningen av den iranska krigsmakten hade ju topphuggits för att dels hade en del avrättats och andra hade gått i landsflykt och lämnat landet, andra hade frivilligt pensionerat sig och

så att jag tror att dom hade väldiga problem med att sortera ut vad dom verkligen hade i form av krigsmateriel men vår uppfattning, jag har diskuterat den här frågan med mer yrkeskunniga personer än jag, nämligen med de militärattachéer som vissa länder höll sig med, och den samstämmiga uppfattningen bland dem var väl den att de hade kolossalt mycket i sina förråd, och i sina reserver, reservdelar osv,

men att dom hade problem att hitta dessa saker för det var allt lagt tydligen på data och det förekom en uppgift om att de här nycklarna till de här datorerna hade förstörts, hunnit förstöras i tid så det gällde för iranierna att försöka på manuell våg spåra vad som fanns i lager, i förråden.

F: Fick aldrig du någon inbjudan, jag tänker nästan litegrann som man ser från Ryssland ibland på 1 maj då när dom visar upp vad dom har för arsenaler på Röda torget, att det inte är riktigt så det förstår jag men visade de aldrig er, du har aldrig varit med och fått se deras...?

B: Nej, nej, aldrig i vapenväg och sen allt efter som kriget under den första månaden så lyckades ju irakierna tränga rätt långt in i landet och åtskillig krigsmateriel gick naturligtvis till spillo,

de förlorade mycket i form av olika slags vapen, vapensystem och det gjorde det att när det sedan brister uppstod så började dom ge sig ut och söka kontakt med olika slags vapenhandlare.

De ville försöka få helikoptrar vet jag från t ex Frankrike, dom försökte med tyskarna, dom försökte med engelsmannen, dom försökte få frisläppta ett par fartyg som hade byggts, beställts och färdigställts tror jag i stort sett före revolutionen och få engelsmännen att leverera dom här båtarna, krigsfartygen som dom hade betalt redan och det lyckades dom väl till sist få engelsmännen att gå med på.

Hur mycket som t ex i från engelsk sida levererades det fick vi aldrig något riktigt begrepp om

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

men tydligen gick bl a vissa Rolls Royce-motorer till stridsvagnarna till Iran.

Sen försökte de med Brasilien och sedan blev det det givetvis aktuellt med Nordkorea framför allt.

De tog kontakt där för att få vissa system, de var i kontakt också med Sydkorea hette det, sedan så blev det aktuellt att kontakta kineserna.

Iranierna själva förnekade bestämt att de hade fått nånting därifrån och när jag talade med min kinesiske kollega så förnekade också han alldeles bestämt att några vapen hade levererats från Kina till Iran.

Det var inte en tanke på det, sen har det tydligen trots allt skett leveranser av dom här, vad heter dom, missilerna som kommer från Kina som har använts för att skjuta mot Bagdad, vad var det, jag minns inte var det Sikron dom kallades dom här, men i alla fall, och sedan försökte dom också med andra länder och vad vi tror oss säkert veta det är att dom fick Sam-missiler, ryska, från Libyen som togs in via Syrien och det var väl inte så konstigt att dom försökte kamouflera dom här leveranserna genom att ta dom via Syrien som har ju varit det enda land som har varit, stött Iran i den här konflikten mot Irak.

Dom, men helt allmänt kan man väl säga att dom var ute och shoppade och varhelst dom kunde hitta och fick någon som var villig och beredd att medverka till att dom fick dom vapensystem som dom behövde,

dom var ju också på oss i allra högsta grad, det var en fråga som jag mycket ofta fick på mig, dom ville bl a köpa ett radarystem från Sverige som skulle vara både för också kunna användas för civilt ändamål, det liksom kamouflerade genom att systemet, det här radarsystemet skulle kunna vara i första hand för civilt ändamål.


FM: Vilken tidpunkt ungefär, var det i samband med att kriget bröt ut eller var det därefter?

B: Det var efteråt, det var nog först ett par år efteråt som dom här systemen, som dom vände sig till oss när det gällde radar t ex.

De ville köpa flygplan, dom sa att dom behövde skolflygplan men avsikten med det var ju naturligtvis att dom skulle beväpnas och sedan användas i striderna mot Irak men det avböjdes, men... och sedan så...


FM: Ja, förlåt, blev du personligen då kontaktad i de här frågorna?

B: Ja, det blev jag, det blev jag, jag blev under samtal, jag kan inte längre påminna mig om dom direkt för den sakens skull kallade upp mig utan det var frågor som framställdes och förslag som framfördes i samband med samtal om andra saker, så... men det var återkommande det här att dom ville köpa radarsystem från oss.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM: Nämnde man då nånting om vilken svensk tillverkning dom var intresserade av, vilket bolag som kunde göra vapen som dom var intresserade av?

B: Nej, inte speciellt men det var ju tal, dom nämnde Bofors-kanoner, dom hade bland annat hoppats, ställde frågan om det kunde ordnas så att vapen som hade levererats bland annat till Indien, det var väl dom här kanonerna som vi hade levererat till Indien, om att försöka få dom till Iran, man skulle vända sig till indierna för att köpa upp dom kanonerna som vi hade levererat dit.

FM: Ja men då måste vi ju, vilket år talar vi om nu då?

B: Det var väl nån gång, vad kan det ha varit, 1983 eller 1984.

FM: Det är dom här fälthaubitsarna?


B: Ja, jag skulle tro att det var det dom hade i tankarna och jag minns att jag frågade min indiske kollega om det här, jag sa att jag hade hört det nämnas och jag frågade honom om han trodde att indiska regeringen skulle vara beredd att ge tillstånd för reexport av dom här kanonerna till Iran men det betecknade han som uteslutet.

Det var också på andra sätt dom försökte komma åt svenska vapen genom att få Sverige att t ex blunda för reexport, dom visste, dom kände till och vi underströk alltid att ni är ett land i krig, det är alldeles uteslutet av extra antagna lagar förbjuder oss att helt enkelt regeringen att ge exporttillstånd för vapen till det och men då kom det upp det här hela tiden att jamen ni har ju exporterat till det och det landet och visserligen står det nånting om att det får inte reexportera det, det finns klausuler om det i avtalen ogsv men det där skulle man väl ändå kunna kringgå på något sätt, det återkom flera gånger i samtalen.

FM: Och det, dom som, var det samma personer?

B: Ja.

FM: och vilka personer kan det ha ...

B: Ja det var, min huvudsakliga kontakt i utrikesministeriet var dels en man som var då vice utrikesminister och huvudansvarig för de ekonomiska och handelspolitiska frågorna som hette Kassipur Ardabiri, han var en helt förtjusande och som vi alla tyckte, kollegerna där, en vettig och klok person och sansad och moderat person, han blev sedan förflyttad och såvitt jag vet är han numera viceminister för, vice oljeminister.

Men i alla fall det var med honom men också med den här shejk Oleslam som var en, som man allmänt ansåg i Teheran var en mycket inflytelserik och mäktig herre i utrikesministeriet

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

där för att han var en av dom få, för att inte säga den ende som det påstods hade direkt tillgång och access till Khomeini och även han var inne på dom här frågorna i dom samtal jag hade med honom att man skulle försöka få Sverige att blunda för dom här

FM: Man nämnde inte något speciellt land som skulle vara lämpligt för en sån här reexport?

B: Nej dom talade som jag nämnde så var Indien ett och nej man talade nog helt allmänt om att få från länder som hade fått...

FM: Om jag, säger Singapore, vad...?

B: Nej, Singapore nämndes aldrig, det vet jag...

FM: Det är du helt säker på. B: Ja, det vågar jag nästan med bestämdhet säga därför att när sedan Singapore kom in i diskussionen om svenska vapenleveranser så ringde det ingen klocka, jag kan inte påminna mig att Singapore, nej, det har jag inget minne av att Singapore, men det är möjligt...

(slut på bandsidan)

FM: När du fick dom här förfrågningarna då, föranledde det att du tog kontakt ytterligare en gång så att säga eller.. med svenska ja myndighetspersoner?

B: Jo...

FM: och lyssnade igen huruvida det fanns någon möjlighet till att hjälpa dom på något vis?

B: Ja, jag höll på att säga pliktskyldigast så rapporterades ju alltid detta in så min första uppgift efter ett samtal av den här typen var att gå hem.

Oftast så hade jag ju, i de allra flesta fall hade jag ju en av mina medarbetare med mig som satt och tog anteckningar, så omsorgsfullt man kunde, för att som stöd för minnet, men ibland så var det att skriva och diktera ett telegram hem till Stockholm där de iranska önskemålen framfördes och men vi fick oftast någon nämnvärd reaktion, kanske av den enkla anledningen att jag alltid framhöll för mina iranska sagesmän och interlokutörer att det här är dödfött, det går inte, ni kan inte räkna med att få någon hjälp från Sverige när det gäller vapen, det går krigsmateriel av något slag, det är omöjligt därför att våra lagar är ju nu en gång sådana att en svensk regering antingen den är av den ena eller andra politiska färgen kan inte gå med på det såvitt jag kan se.

FM: Kommer du ihåg om det i de här samtalen nämndes någon gång om just att Palme trots allt hade en medlarroll mitt i alltihopa då?

B: Nej, det nämndes ingenting, ingenting nämndes speciellt, ingenting

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

nämndes speciellt som på något sätt kunde, jag bara minns en gång och det var när du nämnde just Carl Johan Åbergs namn, så var han ju nere i Teheran och ledde där en sån där grupp, som det då hette, den största svenska handelsdelegationen som hade skickats ut, och det var på våren i april, mars-april 1983 och då minns jag att den här Kassipur Ardabiri som var hans, hans också sitt namn, hans, ledare för den iranska delegationen.


FM: Kan du bokstavera det så det kommer in...?

B: Kassimpur... Kasimpour Ardabili. Efter den middag som iranarna gav för Carl Johan och den svenska delegationen...


FM: Kommer du ihåg några namn i den svenska delegationen utöver honom?

B: Ja, vilka var där, där var ju representanter för Exportrådet och där var ju representanter för LM Ericsson, där var Bofors och där var tror jag höll jag på att säga SKF och Asea och ja det var, ja Volvo var givetvis med och jag tror, jag vet inte om också Saab var med på ett hörn men det var åtskilliga svenska företag representerade vid det där besöket och jag ... det är möjligt att jag bland mina papper skulle kunna leta fram någon lista på vilka som var närvarande.


FM: Om jag just tänker på Bofors-representanten, du kommer inte ihåg...?

B: Nej, dom hade ju förstår du folk i Iran. Då pågick ju det här projektet utanför Isfahan.


FM: Med krut...?

B: Ja, det var en anläggning som hade beställts redan under shah-tiden och sen så hade det legat nere och sen skulle man då från Irans sida sätta fart på det här igen och där låg ju en hel del maskinell utrustning, jag var nere och tittade till dom en gång, det var väl på, var det på sen... just före jUL 1983 tror jag det var och då var det ju, det var skåningarna som då byggde fundamenten och byggnaderna där sedan Bofors skulle sköta den maskinella utrustningen på den här kemiska anläggningen, och den hette det, var avsedd för produktionen där substanserna som skulle tillverkas, hette det, skulle vara för civilt ändamål men det var ju ingen tvekan om att det också kunde användas militärt.


FM: Så det är genomgående vad jag förstår att man hela tiden få det till civilt bruk?

B: Ja, just det, just det.


FM: Som det sen kommer att bli när vi kommer in på   också då?

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

B: Ja, just det, just det, det är alldeles riktigt, så att där, så det är bara tror jag, jag kan nu påminna mig vilka som reste till från Sverige och följde med Carl Johan och de övriga,

Eliasson var också med på det, under det besöket för han skulle då passa på och ta politiska kontakter, han sysslade inte med dom handelspolitiska frågorna utan han skulle, han följde bara med för att han skulle sondera utsikterna och möjligheterna för Palme

och hur var stämningen nu, fanns det några utsikter för honom att gå vidare som medlare och så vidare, det var hans huvudsakliga uppgift där,

han var ett litet bihang bara men sen så, så att då efter den middagen då tog den här Kasimpour Ardabili, Carl Johan och mig och jag tror det var en ytterligare, en ett handelsråd avsides och vi satte oss i en hörna i den här restaurangen där på det här hotellet där måltiden serverades och avåts, satte vi oss och då var Kasimpour Ardabili väldigt ivrig att fråga Carl Johan om återigen om vapenleveranser och Carl Johan upprepade vad jag själv hade alltid sagt och det var det att det gick inte det här och har ett mycket bestämt minne av att Kasimpour Ardabili då vädjade till Carl Johan att han skulle framföra det iranska önskemålet till Palme när han kom tillbaka till Stockholm.

Vad som sedan hände och vad som diskuterades i Stockholm det är förborgat för mig och det var förborgat för ambassaden som sådan.

Jag hade nog det, ofta det intrycket att Kasimpour gjorde ju t ex ett återbesök i Sverige, han ledde en delegation där ungefär tre kvarts år senare, jag tror det måste ha varit i januari-februari, februari kanske 1984 var Kasimpour Ardabili på besök i Stockholm och då tror jag mig ha förstått att han vid samtalen där tagit upp återigen frågan om svensk leverans av vapen till Iran.


FM: Han träffade i alla fall Olof Palme?

B: Ja, det har jag ett absolut mycket bestämt minne av att han gjorde, att han träffade Palme under det besöket, och det skrevs ju naturligtvis alltid promemorior på det här,

ibland hade jag personligen en känsla av att det kanske skrevs promemorior som aldrig delgavs ambassaden, dom låstes in som jag brukar säga i något giftskåp i Stockholm och hölls där och möjligtvis delgavs en mycket liten krets och så att vad som kan ha avhandlats och vilka besked och vilka svar och vad som kan ha lämnats av Palme eller andra ansvariga, det kan jag inte uttala mig om tyvärr.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM: Du har inte haft den personliga kontakten med Carl Johan Åberg exempelvis heller efteråt så att ni kan ha tagit upp det eller så?

B: Nej, det lustiga var att och jag har fortfarande inte riktigt klart för mig var för Carl Johan sökte mig men

jag hade då flyttat ut till London och det var väl på någon gång på våren, tidigt på våren, det kan ha varit februari mars någon gång 1987,

då hela den här frågan om svenska vapen exploderade i media igen och togs upp där, så minns jag att Carl Johan sökte mig här men jag var inte hemma för min syster tog emot samtalet och hon hade sagt att ja han är hemma då och då och det går bra att återkomma och jag hörde ingenting så jag ringde ambassaden och sa, bad dom för jag ville inte betala samtalet till Stockholm så jag bad dom att ringa till Carl Johans sekreterare på UD och säga det att nu är jag hemma så vill han tala med mig så är jag anträffbar nu men jag hörde aldrig av honom. Och jag vet inte vad Carl Johan ville tala med mig om, det är jag fortfarande helt ovetande om.


FM: Så du har inte, har du haft något samtal just med Carl Johan Åberg efter det att han var här i Teheran på det här besöket?

B: Ja, jag har träffat honom, vi träff... på mina semestrar hemma och på, så tog jag alltid kontakt med honom och pratade med honom om olika frågor men det var ingenting alldeles speciellt om vapen alls vad jag kan påminna mig, åtminstone tog inte han upp det och jag tog inte upp det annat än att jag tog upp den här frågan om Boghammarsbåtarna som jag starkt reagerade emot, det kanske vi skall återkomma till senare.


FM: Ja, det kan vi göra. Är namnet Carl Johan Åberg ett sådant som du skulle kunna rekommendera mig då i den här utredningen att lyssna med?

B: Ja, det tycker jag för att jag var ytterligt förvånad som jag förstod på annat sätt att Carl Johan var mycket ivrig att komma i kontakt med mig och jag vet inte varför han ville komma i kontakt med mig.

Ibland undrar jag om han ville höra med mig och få mig att lägga locket på eller nånting, ja du vet man sitter och spekulerar och funderar tills man blir tokig men i alla fall jag fick aldrig klart för mig vad ville Carl Johan diskutera med mig på telefonen och det var även tal om att han skulle skriva ett brev till mig och ställa vissa frågor och som han då önskade att jag skulle besvara brevledes där för att det var kanske av sådan känslig natur att det inte kunde diskuteras över telefon och det kan jag förstå om det var av den karaktären.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM: Talas det om att det var, att det skulle vara sådant?

B: Ja tydligen, tydligen. Någonting ömtåligt var det. Det är mitt huvudintryck att det var någonting som var ömtåligt.

Och jag tycker visst att du i den här frågan borde ta kontakt med Carl Johan Åberg, för att få frågan ytterligare belyst från hans synpunkt.

FM: Finns det andra personer nu än Åberg som du direkt kan rekommendera?

B: Ja det är väl i så fall.. nu är ju förre krigsmaterielinspektören borta men en som väl då satt i händelsernas centrum i just vapenfrågorna det är väl Mats Hellström som då var utrikeshandelminister.

Och sedan Jan Eliasson möjligen. Jag skulle tro att han stod ju... Vid alla samtal med iranier som uppsökte Palme.

Den iranske ambassadören hade ju upprepade samtal med Palme personligen när det gällde Iran.

Vad de avhandlande det är osäkert för mig, i vissa stycken en gåta, det vet jag ingenting om.

FM: Om man bortser ifrån vad som sedan hände i Stockholm då 1986, tyckte du under den här tiden att du inte blev så väl informerad om vad som egentligen avhandlades mellan länderna för att vara svensk ambassadör?

B: Ja, jag hade nog en känsla av det och det förstärktes liksom på något sätt ytterligare av det faktum att när de här Boghammarbåtarna kom på tal och jag reagerade så fick jag liksom en närmast intetsägande reaktion ifrån svensk sida, från UD.

FM: Om jag rekapitulerar där så vet jag att du skrev väl en rapport 1984 till UD där du varnar för att de här Boghammarbåtarna som iranierna var intresserade av och där de ju i vanlig ordning då förklarar att det var civilt bruk, att de skulle komma att kunna användas till militär användning. Är det riktigt?

B: Det är riktigt, jag vill bara göra en korrigering när det gäller tiden.

Det var i själva verket 1983 på våren, inte 1984, utan det var redan 1983. Då hade jag observerat att de här båtarna var aktuella.

Jag vet inte var jag fick min första information ifrån, men det är möjligt att det var Dagens Industri som hade en artikel om de här båtarna och det fick inte bara mig utan också mina dåvarande kollegor att regagera.

Så jag skickade i väg ett telegram och om jag minns rätt så undrade jag litet vad det här var för någonting för det sades att de kunde prestera någonting på 50 knop.

Och då beskrev jag bland annat, talade jag bland annat om att inom det så kallad "Revolutionary Guard", det var till att börja med en paramilitär organisation som hade byggts upp efter revolutionen för att..

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

med huvuduppgift att slå vakt om revolutionen och se till att den blev bestående och där inom den som hade väl kanske i första hand en landarmé, där hade man nu börjat att bygga upp en marin avdelning, även en flygdel och det var som jag tidigare nämnde om de här skolflygplanen så var det tror jag i första hand att få, att använda dem till att utbilda de här revolutionsgardisterna till flygare, men också givetvis att kunna sättas in i strid.

Men den marina delen, det var alldeles tydligt att det var man i hög grad intresserad av, att få in, bygga upp en marin del inom det här revolutionsgardet.

Då nämnde jag att de här båtarna, när de nu var så enormt snabbgående, kunde de ju användas för många ändamål, bland annat talade jag om att man lätt kunde fara över Gulfen och landsätta terrorister och sabotörer på den arabiska sidan.

Och jag tänkte bland annat på hur oändligt känsligt t ex ett land som Kuwait är, vars vattenförsörjning helt baserar på så kallade desaveneringsanläggningar ???.

Och skulle en sådan sprängas i luften så vete sjutton hur det skulle går för den stackars befolkningen.BDe skulle, höll jag på att säga, törsta ihjäl.

Och användas för den typen av sabotagehandlingar eftersom, från Irans sida var ju Kuwait i hög grad i skottgluggen där för att de ansågs ju vara lierade med Irak och stödde dem i deras krigsansträngningar.

Sedan så talade jag visst också om att de kunde användas för amfibieoperationer.

Då fick vi bara, så vitt jag kan minnas, en uppgift från Stockholm om dess prestanda. Om det var de som berättade att de kunde ta 20 man eller om det var en information som jag hade fått annat håll... men jag tror att Stockholm svarade med att skicka ut också någon slags beskrivning på de här båtarna.

De var utrustade med Volvo-Penta motorer, men på grund av någon slags utväxling och på grund av skrovets form osv och lätthet och jag undrar om de inte var byggda i aluminium så skulle de kunna komma upp i dessa fantastiska farter som 50 knop.

Och då minns jag att jag började lansera teorin om att.. kan de här båtarna bortsett från att landsätta.. att de också skulle kunna fyllas med sprängämne, men då hade vi väl redan fått vetskap om att de hade fyllt lastbilar med .. och då hade de här självmordschaufförerna som körde lastbilarna fullastade med sprängämnen mot ambassaden, var det amerikanska eller franska ambassaden i Beirut.

Sedan upprepades de ju liknande i Kuwait uch då så skulle de här båtarna kunna användas helt enkelt som torpeder att komma farande fyllda med sprängämnen mot ett fartyg.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM: Så din rapport är, den var väldigt fullödig då, om man säger med idéer om vad du kunde misstänka att man kunde göra?

B: Riktigt.


FM: Ingick det där också att man kunde bestycka dem exempelvis med kanoner eller torpeder eller?

B: Nej, det hade jag inte någon uppfattning om for då visste jag ju inte hur de såg ut överhuvudtaget, vad det var för någonting, och om deras möjligheter att just som du säger bestyckas, men det visste jag ingenting om.

Utan jag bara tänkte på de här lastbilarna som hade använts som .. för att spränga sig fram och att de här skulle kunna fyllas.

Och sedan var det den teorin om att använda dem för en amfibieoperation.

Och då lanserade jag den här idén om att man skulle landsätta trupper väster om Bagdad. Man stod ju öster om Bagdad och hotade Bagdad, men man skulle också land trupper... styrka väster om Bagdad delas för åstadkomma en eventuell slags kniptångsrörelse för att ta Bagdad för det var slutligen krigsmålet...... det andra var att kunna komma åt att skära av vägen mellan Kuwait och Basra som var en viktig försörjningslinje för irakerna.

Där fick de livsmedel, de fick krigsmateriel, de fick allt möjligt den vägen.

Och dessutom hade jag fått uppgift om att det skulle ligga ett, av irakerna för all del, övergivet flygfält, militärflygfält, i det området.

Och den här teorin testade jag. Vi diskuterade den inbördes. Mina medarbetare tyckte jag var helgalen, trodde inte alls på det här.

Jag gav dem i uppdrag att testa min idé på militärattacheerna och jag prövade den själv på dem. Men det fick alltid: Nej det där var ingenting. Men så blev det ju, så visade det ju sig inte bättre än att 1986 så landsatte de trupper i Alfa väster om Bagdad.

Och där sitter de fortfarande irakierna, iranierna förlåt mig, iranierna sitter ju fortfarande där.

Så att min idé och min tanke var ju inte så helgalen som det sedan skulle visa sig.

Och det var inte så att det här var en så genial tanke från min sida ursprungligen men jag hade hört talas om att iranierna med hjälp av helikoptrar flög längs Svarta... Kaspiska havets kust, där de förmögna iranierna hade haft sina sommarvillor och givetvis också haft sina sportbåtar, snabbgående motorbåtar och att de för sökte från luften kartlägga var finns .... vad är det enklaste sättet, de kunde liksom snabbt pricka ut, där finns det en båt den ligger upplagd där och där.

Och de där båtarna skulle de då samla upp för att användas i Gulfen.

Och då minns jag att jag... det där ... hade något samtal med någon....

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

prövade det där ... det är ganska underligt ...

När jag fick vetskap om dessa jävla, förlåt det skall jag inte säga här, Boghammarbåtarna, så var det anledning för mig att reagera, förstår du, till Stockholm och ifrågasätta på något sätt det här ...


FM: Och då svarade de dig väldigt ljumt.

B: Ja, ja. Jag fick liksom ingen.. det var ingenting ... det var liksom ingenting .... de sa mig ... det var kanske då de sa att de kommer ju obestyckade.... Jag kan inte påminna mig exakt hur, men, det var liksom....

Och jag minns att mina medarbetare reagerade också för det här att det var liksom; jasså det var väl inget konstigt med de här båtarna, de var väl ganska, det var väl inget märkvärdig med dem.

Och när jag var var uppe hos den här Kasimpour, Ardabili något senare på året då 1983, så passade jag på att ställa frågan:

Nå, your exellence, vad jag har hört att ni har köpt de här båtarna från Sverige och presterar det och det, vad skall ni använda dem till?

Och då kom efter en liten stund, en konstpaus från hans sida, svaret att jaga smugglare i Gulfen.

Och jag gjord en liksom lite så där menande min, gav honom en menade min då.

Han log ett brett leende och han förstod att jag förstod, att han ljög.

Det rapporterade jag har jag för mig också till Stockholm, detta samtal, att jag inte trodde för ett ögonblick på denna officiella uppgift att de skulle användas för att jaga smugglare. 50 st båtar, som gör 50 knop, skall de behövas för att jaga smugglare i Gulfen när de understödde själva smugglingen för att få in varor ut av olika slag. Jag menar att det var ju så groteskt, i och för sig löjligt.

Så detta. tror jag också.. jag vill minnas att jag rapporterade, just det där ...att jag sa i mitt telegram att jag... min sagesman gjord en konstpaus... att vi förstod att...att vi var överens att det här var väl inte riktigt med sanningen överensstämmande. Men ingenting hände ju.

Sedan fick vi veta.. tvärtom veta att... snarare.. och den sista uppgiften som jag tror jag har det var att sammanlagt skulle ha rört sig om någonting på 89 st båtar, men att den första leveransen eller att första kontraktet skulle ha omfattat omkring 50 båtar, omkring 50 båtar, 45-50, men att sedan efteråt så skulle man lagt ut ytterligare en beställning och att det skulle vara frågan om 89 st. De här 89,varför jag fått det, men det har fastnat på något underligt sätt.


FM: Men du fick inte någon reaktion senare heller på...?

B: Nej

FM: Och de har aldrig tagits upp i samtal med dig?

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

B: Aldrig. Du menar från svensk sida?

FM: Ja

B: Nej, aldrig. Aldrig sedan, aldrig har det nämnts. Jag tog upp det i Stockholm har jag ett mycket starkt minne utav, i samtal, var det med Carl Johan eller Jan Eliasson eller vem det nu kan ha varit ja, . och sagt att de här jävla båtarna begriper jag ingenting utav. Som jag sagt i mitt telegram och som jag framhållit tidigare så är de ju klart och för mig militärt ändamål.


FM: Du har sagt att du talade med dina medarbetare där. Hur många medarbetare fanns det på ambassaden?

B: Jag hade två stycken, tre var det, tre stycken utsända. Det var ett handelsråd, sedan var det en yngre tjänsteman som var min, biträdde mig i den politiska rapporteringen och som också hade utsetts till inofficiell svensk militärattaché. Han hade militär bakgrund så han hade i uppdrag av mig att speciellt hålla kontakt med de i Iran, i Teheran stationerade militärattachéerna.

FM: Och av heter de här personerna?

B: Jo, den .. handelsrådet heter, vad hette han nu...ah, plötsligt står allt stilla ... han sitter i Budapest nu har jag förstått... Roger nej, jag kan slå upp honom... Roger Gartoft.

FM: Slutade han ungefär samtidigt..

B: Nej


FM: ..som du utan var han kvar i Teheran längre?

B: Han var kvar i Teheran åtminstone ytterligare ett år. Jag skulle tro att han var kvar åtminstone fram till 1986, någon gång på hösten.

FM: Så han var kvar när Olof Palme mördades?

B: Ja, just det, just det.

FM: Och sedan den här som du utsåg till "militärattaché"?

B: Det var.. han heter Jonas Hafström och han har tjänst ledigt just nu från UD och är assistent åt Carl Bildt och sitter i riksdagshuset, har sitt rum där.

FM: Så de här personerna kan också, tänker närmast på den sistnämnde då, kan vara lämplig kanske för min del att lyssna litet till.

B: Ja, visst visst.

FM:  
 
 
 

B:  

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

FM:  
 
 

B:  


FM:  
 

B:  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

  
  
  


FM: Ja, nu när bandet har varit avstängt och vi har haft en paus här, så har vi ju talat om att du inte vid något tillfälle har sett några Boforsvapen och att ni inte fick tillfälle att göra det heller under din tid i Teheran.

Om vi övergår att tala om krutleveranser från Sverige, kan du med egna ord berätta om dina erfarenheter därvidlag?

B: Det var någon gång i maj 1985, alltså bara halvannan, två månader innan jag slutligen lämnade för gott Teheran, så fick jag höra talas om dessa leveranser.

Och då erfor jag i det sammanhanget, ur en som jag bedömer säker källa, att dessa leveranser skulle, även andra helt allmänt tror jag intrycket var, vapenleveranser, skulle ha ägt rum till Iran.

Men att de vid det tillfället skulle ha plötsligt stoppats och då på order av Palme.

Palme, enligt källa, skulle ha börjat inför det förestående valet september 1985, ha börjat bli orolig för att om det kom ut en läcka eller så att detta skulle kunna negativt påverka valresultatet från hans synpunkt sätt, och att han därför skulle ha givit order om att alla slags leveranser som kunde på något sätt ha varit utsett för de iranska krigsansträngningarna skulle stoppas.

Som sagt var, detta fick jag som jag bedömde det från en säker källa. Jag kan givetvis inte garantera att de är korrekta för det.

Det är vad jag kan kommentera beträffande krutleveranserna, bortsett från det telegram som jag 1983 i juli skickade.

Jag hade faktiskt glömt bort telegrammet ända tills jag blev påmind om det via pressen.

Tydligen hade, var det Dagens Eko eller Aktuellt eller någon av de här redaktionerna som hade fått tag på det telegram som jag faktiskt skickade i juli 1983 och som gick ut på att jag hade blivit uppkallad till iranska UD och fått mig påskrivet deras.. där de gav uttryck för sitt missnöje med att vissa leveranser från Bofors, om jag minns rätt, skulle ha uteblivit.

Jag försökte efteråt att.. har funderat mycket över det där telegrammet vad det var som verkligen låg bakom telegrammet om det gällde leveranser till den här kemiska anläggningen utanför Isfahan eller om det gällde färdiga system, vapen från Bofors det har jag inte kunnat riktigt reda ut.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

Men det finns en möjlighet att det kan ha gällt utrustning för Isfahan-anläggningen.

Det låter också ganska egendomligt av den enkla anledningen att det projektet var man ju fullständigt överens om att det skulle slutföras utav "skåningarna" och i sista hand av Bofors.

Så att jag har försökt att rekonstruera det.

Jag hade faktiskt glömt bort det där telegrammet ända tills jag genom pressen och media påmindes om att jag hade skickat det och där iranierna mycket riktigt hade klagat på att jag, att vissa leveranser från Bofors hade inställts.

Detta skulle alltså ha varit i juli 1983.

FM: Den här krutfabriken den förstörde irakierna sedan?

B: Ja, så har jag förstått. Det var efter min tid. Efter min tid så bombade de anläggningen.


FM: Det måste ju också bli "efter din tid i Teheran" då som vapentransporter från Sverige hade uteblivt?

B: Det är riktigt.


FM: Och den här källan som du säger är säker den vill du inte..?

B: Nej, jag vill inte röja den.


FM: ..röja den?

 

FM: Om det skulle vara så att Olof Palme har legat bakom ett.. något stopp av leveranser, om det nu skedde leveranser från Bofors via någon kanal till Iran, tror du då som expert av hur man fungerar, hur folket i Iran tänker och fungerar, att det skulle vara möjligt att man tog så illa vid sig av en sådan handling att man kunde skicka folk till Stockholm för att likvidera Olof Palme?

B: Jag har så att säga svårt att tro det. Jag skulle inte tro att de..

för de..

då skulle det ha skett en sådant..

jag vet inte vad jag skall säga.. besvikelsen.. så att säga... dess trovärdighet i iraniernas ögon skulle ha varit...

Man skulle ha svikit dem så till den grad att det har blivit överslag så att de bestämmer sig för att... men jag tycker att det är litet långsökt att koppla, finna en koppling mellan mordet på honom och irritation och ilska i Teheran över att Palme skulle ha beslutat att... gett order att stoppa leveranser som han hade ställt i utskikt.

Jag trycker att det är litet, litet "farfetched".

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM: Du nämnde här tidigare under vårt samtal att iranierna vänder sig om i världen då, som blev en stor handelsbod då när det gällde vapen.

Man skulle ju kunna tänka sig att en stoppad leverans från Sverige i det stora perspektivet bara skulle betyda att man fick hitta en annan bod att hämta liknande, är det så ungefär, bildligt ..

B: Ja, just det. just det.


FM: Bildligt menat?

B: Ja, jag tror inte att iranierna skulle kunna organisera sig..

jag menar, i tiden skulle de ha hunnit med att bestämma sig och organisera och genomföra den här likvidationen utav Palme på den korta tid som du nämnde.. leveranserna definitivt ha slopats mot slutet av 1985 och sedan har vi mordet i slutet av februari 1986.

Jag tycker också, ja det där är en teknisk fråga, jag har svårt att bedöma huruvida man i Teheran skulle kunna ha hunnit med allt detta.


FM: Din efterträdare som ambassadör i Teheran vad heter han?

B: Bo Henriksson.


FM: Han kom då ner sommaren 1985.

B: Ja. Han kom bara ett par dagar efter det jag hade lämnat, jag tror det var den 17 juni.


FM: Har du haft några samtal med honom?

B: Nej, nej det har jag inte.


FM: Vi har även nämnt namnet Algernon, förre krigsmaterielinspektören, här.

Har du vid något tillfälle haft personlig kontakt med den mannen?

B: Nej, aldrig. Jag har bara sett honom och kört honom i samband med sändebudsmöte i Stockholm.

Det var 1983 eller 1985. Antingen 1983 eller 1985.


FM: Under din tid som ambassadör i Teheran, fanns det andra svenskar som tog kontakt med ambassaden då i till exempel ärenden att de ville göra affärer med iranier?

B: Ja. Det var väl.. där var ju till exempel flera företag.

Asea hade ju platsrepresentanter.

Saab hade börjat tränga sig in på marknaden och börjat konkurrera med Volvo och lyckades väl placera, åtminstone under min tid tror jag att det var, 500 lastbilar.

Dynapac leverade sådana här "earth", vad de nu kallar det, "earth mowing equipment", bulldozers och sådant där tror jag att det var som ju uteslutande användes vid fronten för att bygga sådana här sandvallar, ett slags skansar helt enkelt, för de iranska linjesoldaterna.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

Där var också... vad var det fler för 'några som var där nere? Ja, där var ett par andra företag också som försökte göra affärer med Iran. Men den störste leveranstören var ju otvivelaktigt Volvo.


FM: Kan du erinra dig att du under dina år kom i kontakt med några s k agenter eller mellanhänder som kanske inte var direktanställda till något svenskt bolag?

B: Nej, nej.

FM: Om jag säger namnet  

B:Nej, det säger mig igenting.


FM: Ingenting?

B: Nej. Säger mig ingenting. Nej, det säger mig ingenting.


FM: Och jag tänker just då om när det gäller vapenbiten, det var ingen person eller personer, några personer, utöver de vi har nämnt tidigare då litet, som ställde frågor till ambassaden och ville ha goda råd hur man...?

B: Nej, nej. Hör du, när det gäller vapenleveranser så skulle jag nog helt allmänt vilja säga att de som har opererat,   eller vad han nu hette, aldrig skulle drömma om att ta kontakt med ambassaden. De har kommit in i så fall och landat....


FM: Om jag sammanfattar ditt svar där så menar du att sådana här "privata agenter" som mellanhänder då, de hade i så fall direktkontakter med iranierna, beroende på att de inte ville upplysa svenskt ambassadfolk att de opererade i Iran överhuvudtaget.

B: Riktigt....?

FM: Jag har i mina anteckningar här att Jan Eliasson besökt Teheran den 9 - 12 december 1985, men det är då således efter det att du flyttat ifrån Teheran. Var.. det besöket, säger du, planerat att ske tidigare, på våren redan 1985? Vet du anledningen till att det inte blev så?

B: Nej, det vet jag inte exakt. Jag kan säga att det var väl vid flera tillfällen aktuellt att Jan Eliasson under min tid därnere skulle ha besökt Teheran, men gång efter annan så blev besöket uppskjutet och som du själv nämnde, som jag tror jag drar mig till minnes, så ägde det rum först sent på året 1985.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

är möjligt att Jan Eliasson avsiktligt hade velat spara sitt besök för att samtidigt kunna, jag höll på att säga, introducera för sin, min efterträdare Bo Henriksson där och fann det lämpligt av den anledningen att avvakta med sitt besök. Men några klara och entydiga besked varför verkligen besöket, det här är ren spekulation från min sida, varför han uppsköt sin resa till dess det har jag ingen aning om.


FM: Jag har också uppgifter här om att den 26 januari 1985 så skulle den franska motsvarigheten till krigsmaterielinspektören skjutits till döds och det har enligt vissa källor påståtts att bakom detta mord skulle det ligga stoppade vapenleveranser till Iran. Har du någon kommentar att du har hört talas om den här händelsen?

B: Nej, det har jag inte.

Det måste jag säga är en nyhet för mig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag observerade det ens i pressen, den press som vi fick. Vi hade både Financial Times och New York Harold Tribune och även givetvis också svenska tidningar, att jag skulle ha observerat det här mordet.

Det enda jag kan säga apropå Frankrike så försämrades ju succesivt förbindelserna med Frankrike, låt vara att skälen till det kanske inte är bara ett utan det är flera. De blev så dåliga ett slag ett slag att när jag hade ett samtal med, den näst Khomeini starkaste mannen i Iran, parlamentets talman Rafsanjahni sa mig att det kanske snart var dags för Sverige att även tillvarata de franska intressena i Iran, bortsett från de brittiska intressen som vi redan tillvaratog därnere.

Jag tror att det var en djup besvikelsen från Irans sida att förbindelserna med Frankrike hade försämrats. Och jag tror att det fanns en önskan innerst inne hos iranierna att få tillstånd bättre förbindelser därför att, som jag kanske antydde i början här när vi råkades idag, så var det att vad iranierna gärna ville få det var vapenleveranser från Frankrike, dels också att kanske indirekt försöka stoppa de franska vapenleveranserna till fienden Irak.

Men det fanns en slags klockarkärlek från Irans sida för Frankrike. Vad som jag minns, jag fick mig påskrivet många gånger, det var att Palme vid ett av sina besök skulle ha sagt iranierna att, när Mitterrand nu har blivt fransk president då, han är j socialdemokrat, så skall ni få se att era förbindelser med Frankrike kommer genast att förbättras och ni kan med lugn och tillförsikt se fram emot Mitterrand som president i Frankrike.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

Och då när detta så att säga... förväntningar man då hade i Frankrike på grundval av Palmes yttrande sveks så riktade sig det bland annat mot Palme där man vid ett par utav mina samtal med ledningen i det iranska utrikesministeriet sa; men Palme sa ju att det skulle bli så väldigt fina förbindelser med Frankrike när Mitterrand var president men det har inte blivit alls någonting av det.

Och jag fick närmast ett intryck av att de hade hoppats att Palme skulle göra någonting åt det, att försöka få kontakt med Mitterrand och liksom tala honom till rätta och få ett bättre förhållande och ökad förståelse i Frankrike för Iran och Irans sak i kriget med framförallt då Irak.

FM: Jag har också en uppgift som talar om att den österrikiske ambassadören Herbert Emrys död i Atén den 11 juli 1985, han dog i samband med en middag där då man misstänker att han eventuellt kunde ha förgiftats, och att bakgrunden även till denna händelse skulle vara vapenaffärer med Iran. Har du någon gång tidigare hört sådana spekulationer?

B: Nej, nej, jag känner inte ens till att mordet, det här mordet. Har aldrig hört talas om det.

FM: Om vi går tillbaka till 1985 så har jag en uppgift om att den svenska exporten, och då är väl det överhuvudtaget då till Iran, sjönk från 3.9 miljarder till 1.6 miljarder. Har du någon kommentar till att det blev så?

B: Ja, svaret tror jag är så pass enkelt att Iran tvingades att helt enkelt skära ner sin import drastiskt. Dels minskade ju oljeleveranserna rent volymmässigt på grund utav störningarna av tankfarten i Gulfen från irakiskt flygs sida, dels att priserna sjönk på olja succesivt och det där tillhopa gjorde ju givetvis att de iranska valutaintäkterna minskade väsentligt och för att de iranska inkomsterna av, valutainkomsterna är ju till 95%, som jag minns rätt, 90 - 95 % baserad på oljeexporten.

Och då var de helt enkelt tvingade att skära ner och minska importen av allt, alla umbärliga produkter och de medel de disponerade, valutamedel de disponerade, fick helt anslås för import utav för krigsansträngningar nödvändiga varor, framförallt vapen.

Vi får ju inte glömma att iranierna givetvis har tvingats att betala väsentliga överpriser för de vapen de har köpt. De här skrupellösa vapenhandlarna har naturligtvis passat på att utnyttja Irans besvärliga läge för att ta ut högre priser.

FM: Har du något minne av att Iran erbjudit Sverige olja Istället för pengar som betalning?

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

B: Ja, det är alldeles klart.

Framförallt när det gällde Volvo. Och Volvo var väl inne på den typen av affärer och jag tror att de misslyckades, gjorde en dålig affär därför att priserna sjönk. Men det var den så kallade ......... och då var det meningen att man skulle betala den....... importen av Volvolastbilar med olja.

Volvo skulle lyfta olja i Iran som betalning för det här och sedan finna avsättning för det, kanske inte i Sverige direkt, men var som helst ute i de länder som var tabu för iransk oljeexport, nämligen Israel, Sydafrika och USA. Till de länderna fick ingen olja exporteras. Så att där skedde motaffärer i form av, med olja som insats.

FM: Är det bara Volvoaffären det ....?

B: Ja, det sedan var det ju tal om också att man skulle, därför att iranierna var ju ytterligt förgrymmade på Sverige därför, de klandrade inte bara oss utan de klandrade även västtyskarna för att de hade ett så enormt importöverskott.

Vi importerade praktiskt taget ingen olja från Iran. Över huvud taget kom från Gulfen väldigt. litet olja genom att vi, genom nordsjöoljan, blev allt mer beroende av den.

Det var enklare vad jag förstår. Såvitt vad jag kommer ihåg så sades det att ungefär 75 % av vårt oljebehov täcktes av nordsjöoljan. Fyndigheterna där.

Och man behövde väl förmodligen inte heller ligga på så väldiga lager, därför behövde man olja så var det bara liksom att ringa till en rigg och beställa och på ett par dagar så hade man en tanker i Sverige, så att det var mycket enklare och ofarligare om man tänker på de risker man tar att gå med tanker in i Gulfen.

Så även importen ifrån, vilket jag hade anledning att framföra till iranierna, att ni skall ju också inte stirra er blinda på er bilaterala statistik med Sverige utan ni skall titta också på de övriga oljeexporterande länderna i Gulfen som har fått se sin export till Sverige drastiskt minskad.

Jag tror att jag vid något tillfälle kunde peka på att det var ingen import heller ifrån Kuwait eller Saudi.., ja Saudi möjligen, men från Gulfländerna, det var praktiskt taget noll i statistiken.

FM: Men de klagade?

B: De klagade, oh ja. De klagade kolossalt, därför att vi kan inte fortsätta på det här viset att ni exporterar för över 3 miljarder och ni importerar inte för, jag tror inte vi importerade för, ja, jag kommer ni inte ihåg nu exakt siffran, men det var negligerbara, belopp som vi hade importerat från Iran för.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM: Så en del av den här nedgången av exporten kan vara att man helt enkelt, ja om man säger, gav igen på det viset, också att de försökte hålla igen på andra importer från Sverige på grund av Sverige inte tog oljan ifrån Iran? Det är helt klart också?

B: Ja, ja. Det kan mycket väl hända, men jag tror att de, för att använda ett engelskt ut tyck, across the board , var tvungna att skära ner sin import överlag, från Västtyskland, från England och från andra traditionella, exportländer, så var de tvungna att skära ner och vända sig till länder som t ex Korea, statskontrollerade länder Kina osv.


FM: Vi har talat och vapen, vi har talat om krut, vi har talat om kanoner men vi har inte talat om de här Robot 70 någonting.

B: Nej

FM: Det har ju från och till kommit uppgifter om att det skall finnas Robot 70 i Iran. Har du vid något tillfälle under dina år i Teheran fått intrycket att uppgifterna stämmer?

B: Nej, det har jag inte och när den frågan vid olika tillfällen har ställts till mig så har jag svarat att jag har svårt att tro, åtminstone under min tid, Robot 70 skulle ha dykt upp, men på... i Iran.

Men jag menar den här typen av vapenleveranser följer de mest besynnerliga vägar och hemliga vägar.

Men skulle det har förekommit, så är, och någon utanför den trängre kretsen, iranska kretsen, skulle ha känt till det, så skulle det väl ha varit de där ackrediterade, de svenska militärattachéerna.

Men jag fick inte någonsin den frågan på mig från någon militärattaché eller hans ambassadör, att, eller någon ambassadör att; har Sverige, vi har hört rykten om, vi har hört talas om, det sägs osv att Sverige skulle ha levererat ut robotsystem så och så.

Kan du bekräfta det?

Jag fick aldrig ens den frågan på mig där nere, vilket.. Jag menar, därmed inte sagt att det inte skulle kunna ha sluppit in någonstans, men..

FM: Men, om det skulle ha funnits där då tror du inte att det hade varit frågan om en direkt import utan då har det gått en reexport?

B: Nej, då har det gått via tredje land. Ja, det måste det ha gått, ja. Ja, då har det gått via Singapore som det har talats om, eller något annat land som har fått ta emot de här.

FM: Men det är rena spekulationer och du har ingenting som tyder på det?

B: Nej

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM: Jag sitter här med ett urklipp från Dagens Indistri och det är från onsdagen 1985-11-06 och då blickar också Arne Thorén, ambassadören i Bagdad då, foto emot mig.

Får jag ställa frågan; Hade ni täta kontakter med varandra?

B: Nej, det hade vi inte. Vi talade faktiskt inte med varandra annat än när vi träffades på sändebudsmötena hemma, då i slutet på januari, i början av februari i Stockholm.

Det var den enda kontakt vi hade med varandra bortsett ifrån att vi såg, givetvis, varandras telegram. Det vill säga jag fick del utav hans telegram som UD bedömde att jag borde se och han fick på samma sätt del utav mina telegram ifrån Teheran.

FM: Som de också bedömde ...

B: Bedömde att han borde få ta del av.


FM: Och vissa telegram går således förbi?

B: Just det. Det är UD som sitter och sållar och bestämmer vad den ene eller andra skall se.

FM: Som lekman här annars skulle man ju tycka då att om då Irak, som det står här, anklagar Sverige, Bofors robotar i Iran, då att man, att de blir nerskjutna av, som de bedömer det, sådana här Robot 70 som är så fina vapen, att då Arne Thorén skulle ta upp en sådan händelse eller, och fråga när ni ses om det är sant eller om du känner till någonting. Har det skett eller har det inte skett?

B: Nej, det har det inte. För då vid den tidpunkten var jag bortkopplad och hade ingen anledning att ha kontakt med Thorén längre.

FM: Du säger det var.. Var det i november?

B: Det var i november 1985 det här. : ..och då var jag redan borta ifrån..


FM: Nu vet inte jag exakt när Thorén kom till Bagdad. Var det?

B: När kan det ha varit? Det måste ha varit 198.. kan det ha varit? När var jag första gången på sändebudsmöte? Det var inte 1980, det var inte 1982? Ja, jag skulle gissa att det var någon gång, kan det ha varit på hösten 1982 eller tidigt våren 1983? 1982 någon gång tror jag att det var.


FM: Men ni två har aldrig samtalat om kriget eller sådana här frågor?

B: Nej, aldrig, aldrig.

FM: Gör man inte det, eller?

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

B: Ja, du vet. Det är ju om jag har råkat, det slumpar sig så att man träffas i Stockholm eller på annat neutralt ställe och har anledning att utbyta tankar i en gemensam fråga, men vi hade inga sådan tillfällen, förstår du, för vi satt bägge bundna var och en i sin stad.

FM: Ja, vi har nu gått igenom olika frågor och händelser under de här åren som du har varit ambassadör i Teheran.

Finns det nu någonting som du själv skulle vilja nämna här innan vi avslutar det här samtalet?

Det är ju möjligt att vi måste träffas eller höra av varandra igen innan jag återvänder till Sverige.


B:  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

FM: Är det rätt uppfattat av mig om jag sammanfattar att de här besöken han gjorde under din tid i Teheran, då var han alltså utsänd i egenskap av FN-medlare och ni fick aldrig något egentligt tillfälle att på tu man hand gå igenom situationen och kanske då ha fått en uppföljning av vad han trodde 1980 och vad han sedan tyckte att det hade blivit av de här ideologiska förhoppningarna?

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

B: Nej, det fick jag aldrig och jag tror att Palme var medvetet ytterligt förtegen.

Jag försökte efter de här besöken, när jag träffade Jan Eliasson mera på tu man hand, att få en bild utav vad är det som har hänt, vad har ni diskuterat och hur ser ni på möjligheterna osv.

Men... jag fick också..

Det bestående intrycket är att även Jan Eliasson var ytterligt förtegen. Han hade väl i uppdrag att inte säga någonting.

Om det berodde på att, jag kan inte hitta någon förklaring, men det här var nog någonting som de ville behålla för sig själva, de ville inte yppa någonting ens till Sveriges ambassadör där på platsen utan det behöll det för sig själva.

Och de promemorieor och de rapporter som skrevs fick vi aldrig se, givetvis, och ta del av.

FM: Men menar du, jag får en känsla av här att du kanske inte riktigt tyckte att det var brukligt att man blev så utanför eller är det fel av mig?

B: Nej, ja, det beror ju på hur inan ser det.

Som jag sa, Palme var ju här inte som svensk, så att säga, politiker utan han var här på uppdrag utav FN:s generalsekreterare och hade med andra ord ingenting med oss att göra.

Ungefär som FN-trupperna, de får ju inte, bör ju inte ha kontakt med sina, annat än i speciella fall, med sitt land representant på platsen utan de är i FN-tjänstemän helt enkelt och står vid sidan av.

Men man tycker ändå att någonting, det skulle ju ändå kunna vara till någon hjälp för i det här fallet mig i min rapportering och uppföljning utav vissa saker om man hade fått litet mer insyn i vad som hade sagts under dessa förhandlingar.

Men man var ytterligt förtegen.

FM: Ja och sammanfattningsvis då så skrev du således, dels har jag ett datum 1983-07-28 ,då talade du om att iranierna var missnöjda med att de inte fick köpa krut från Sverige och sedan kom det här om Boghammarbåtarna senare.

B: Nej, det kom före. Boghammarbåtarna var, vill jag minnas, redan i mars 1983, och det här var i juli 1983.

FM: Jaha, det var samma är det här?

B: Ja, det var samma år, men de iranska klagomålen på uteblivna leveranser de framfördes på sommaren då, i juli 1983, ungefär tre månader, fyra månader senare.

FM: Träffade du Eliasson och Palme efter det att du skrev det här?

B: Ja. Ja, inte Palme men Jan Eliasson träffade jag.

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf

FM: Men tog han upp någonting av det här då?

B: Nej, nej

FM: Nej, det gjorde han inte.

B: Men jag har ett minne utav att jag liksom bland många andra frågor tog upp det, och på nytt anmälde min förvåning över att man hade kunnat ge exporttillstånd för den här typen ut av båtar, även om man försökte försvara sig med att det inte var konstigare att leverera dem än att Volvo levererade lastbilar för Volvos lastbilar gick ju direkt från hamnen upp till fronten även om det interna distributionsnätet, transportnätet, transport ( ? ) var beroende utan Volvo.

Samtalet avslutat klockan 14:42 lokal tid

London som ovan
(signatur)
Sören Morberg

Pol-1988-03-01-Q9592-00 Göran Bundy Iran Ambassadör.pdf