Engström arbetade kvar på fredagskvällen för att hinna få undan eftersom han skulle resa på vintersemester veckan efter.
Han stämplade ut klockan 23:20
på stämpelklockan som bara visar minuter. Han var på väg nästan småspringande mot T-banenedgången vid Kungsgatan, eftersom den närmaste nedgången stänger redan klockan 19:00
.
När Engström då var på väg Sveavägen söderut och var ungefär mitt för en jättestor 3-sidig annonspelare i höjd med Götabankens lilla kontor, där på Sveavägen, så uppfattade Engström det som en vanlig smällare från en plats framför sig. Han uppskattar att han då befann sig ungefär 20 meter ifrån platsen där smällaren hördes vid hörnet Tunnelgatan & Sveavägen.
Eftersom Engström var på väg att ta sista T-banan hem och hade bråttom, så höll han i skottögonblicket på att försöka se vad klockan var vilket var svårt eftersom den har svart urtavla.
Han gjorde ingen särskild notis om smällen på grund av att han höll på med klockan. Han såg inte upp förrän han hunnit fram till korsningen. Han tror att de cirka 20 metrarna tog 5 - 6 sekunder för honom.
Där såg han en person liggande på rygg med fötterna åt Engströms håll och huvudet mot det håll där den lilla T-banenedgången till Hötorget är belägen.
Engströms första tanke var att den liggande personen var en sådan som man brukar kunna se liggande efter spritförtäring men så såg han blod som började rinna utmed trottoaren så var hans nästa tanke att ett par knarkligor höll på att utrota varandra. Det gick inte att se vem den liggande personen var.
Det var två unga flickor först framme och Engström stannade upp och såg en dam på knä och liksom vädjade både med blick och ropade på ambulans så beslutade Engström sig för att ta nattbussen i stället för T-banan och började hjälpa till.
Engström är dels gift med en sjuksköterska och dels utbildad i viss mån i första hjälp, kursen som Röda Korset givit.
Engström tänkte först på andningsvägarna och att inte förvärra en skada genom att göra för mycket.
Hela munnen var alldeles fylld med blod så att man inte kunde se tänderna och det kom ganska kraftigt blodflöde ur näsan, varför sidoläge föreföll det enda Engström kunde tänka i form av hjälp att själv ge sig på.
Inom uppskattningsvis tre (3) minuter kom först en vit polisbil och strax efter en piketbil med ett antal poliser som sprang ut och ropade "åt vilket håll".
Engström gav tecken och sade "bort mot tunneln" vilket han dessförinnan hört av damen som sedan visade sig vara Lisbeth Palme.
Engström arbetade kvar på fredagskvällen för att hinna få undan eftersom han skulle resa på vintersemester veckan efter.
Han stämplade ut klockan 23:20
på stämpelklockan som bara visar minuter. Han var på väg nästan småspringande mot T-banenedgången vid Kungsgatan, eftersom den närmaste nedgången stänger redan klockan 19:00
.
När Engström då var på väg Sveavägen söderut och var ungefär mitt för en jättestor 3-sidig annonspelare i höjd med Götabankens lilla kontor, där på Sveavägen, så uppfattade Engström det som en vanlig smällare från en plats framför sig. Han uppskattar att han då befann sig ungefär 20 meter ifrån platsen där smällaren hördes vid hörnet Tunnelgatan & Sveavägen.
Eftersom Engström var på väg att ta sista T-banan hem och hade bråttom, så höll han i skottögonblicket på att försöka se vad klockan var vilket var svårt eftersom den har svart urtavla.
Han gjorde ingen särskild notis om smällen på grund av att han höll på med klockan. Han såg inte upp förrän han hunnit fram till korsningen. Han tror att de cirka 20 metrarna tog 5 - 6 sekunder för honom.
Där såg han en person liggande på rygg med fötterna åt Engströms håll och huvudet mot det håll där den lilla T-banenedgången till Hötorget är belägen.
Engströms första tanke var att den liggande personen var en sådan som man brukar kunna se liggande efter spritförtäring men så såg han blod som började rinna utmed trottoaren så var hans nästa tanke att ett par knarkligor höll på att utrota varandra. Det gick inte att se vem den liggande personen var.
Det var två unga flickor först framme och Engström stannade upp och såg en dam på knä och liksom vädjade både med blick och ropade på ambulans så beslutade Engström sig för att ta nattbussen i stället för T-banan och började hjälpa till.
Engström är dels gift med en sjuksköterska och dels utbildad i viss mån i första hjälp, kursen som Röda Korset givit.
Engström tänkte först på andningsvägarna och att inte förvärra en skada genom att göra för mycket.
Hela munnen var alldeles fylld med blod så att man inte kunde se tänderna och det kom ganska kraftigt blodflöde ur näsan, varför sidoläge föreföll det enda Engström kunde tänka i form av hjälp att själv ge sig på.
Inom uppskattningsvis tre (3) minuter kom först en vit polisbil och strax efter en piketbil med ett antal poliser som sprang ut och ropade "åt vilket håll".
Engström gav tecken och sade "bort mot tunneln" vilket han dessförinnan hört av damen som sedan visade sig vara Lisbeth Palme.
"Däråt" sade Engström och en hel del polismän försvann åt det hållet.
I bortre ändan utav Tunnelgatan finns byggnadsbaracker eftersom man håller på att bygga om ett hus runt hörnet på Luntmakargatan. Där är lampan borttagen så att det är mycket mörkt där. Lampan har tydligen tagits bort med anledning att barackerna skall få plats.
När Engström sade däråt och poliserna sprang iväg, så började Engström själv springa efter för att tala om att det gällde en person med mörkblå täckjacka enligt Lisbeth Palmes utsago.
När Engström kom bort i mörkret vid barackerna hade polismännen hunnit så långt så han såg ingen av dom alls. Engström sprang så fort han kunde för att hinna upp poliserna.
När Engström därefter kom tillbaka till platsen för händelsen stod en person och lämnade uppgifter till en polis. Engström väntade på sin tur att tala och hörde att uppgiftslämnaren lämnade signalementet på Engström som hade keps, mörk rock, stålbågade glasögon och handlovsväska.
Engström talade härefter om detta för polismannen.
Engström har inte sett någon gärningsman med anledning av den inställning han hade enligt ovan beskrivet.
Det första han såg var en person liggande på rygg och en dam som ligger på knä med ryggen mot Sveavägen. Han tänkte inte på någon person på väg att avvika därifrån. Därefter såg han en vit taxibil med en person som stod kvar vid bilen.
När Engström befann sig framme på platsen och uppskattar det som 20 sekunder efter skottögonblicket fick höra en flyktväg Tunnelgatan bort så såg han längst bort vid den mörka platsen vid barackerna konturen av en som han uppfattade det yngre man, med relativt smala byxor och något möjligen typ bulsig täckjacka, barhuvad och i 20-årsåldern.
Han stod still 4-5-6 sekunder, väldigt blickstilla en bra stund och var borta när Engström hade tittat ner ett ögonblick.
Denne stod då på Luntmakargatan uppskattningsvis enligt Engström kanske 50 meter som är kortsidan av huset. Engström tycker det var för lång tid efter smällen som mannen stod där om han skulle vara gärningsman och någon tagit upp förföljandet.
När Engström återkommit till platsen efter sin utflykt efter polismännen, så hade ambulansen anlänt. Det bör då enligt Engström ha gått åtminstone (oläsligt) minuter.
Engström var inte längre än till korsningen Luntmakargatan & Tunnelgatan där han stod och tittade åt olika håll.
Vid Engströms återkomst till platsen stod det cirka 10 personer som kommit till platsen.
Den enda av dessa som Engström erinrar sig utseendet på är en person typ "Tompa-Jan" som stod och sade "Är det Palme, är det Palme". Den personen lät inte särskilt nykter, i övrigt 55-60 år, brett svart skägg.
På fråga om Engström såg någon person mellan sig och platsen för skottet så svarar han nej och beroende på att han tittade på sin klocka,
Förhöret avslutat klockan 13:50
.
(Signatur)
Lars Borgström
Inspektör
"Däråt" sade Engström och en hel del polismän försvann åt det hållet.
I bortre ändan utav Tunnelgatan finns byggnadsbaracker eftersom man håller på att bygga om ett hus runt hörnet på Luntmakargatan. Där är lampan borttagen så att det är mycket mörkt där. Lampan har tydligen tagits bort med anledning att barackerna skall få plats.
När Engström sade däråt och poliserna sprang iväg, så började Engström själv springa efter för att tala om att det gällde en person med mörkblå täckjacka enligt Lisbeth Palmes utsago.
När Engström kom bort i mörkret vid barackerna hade polismännen hunnit så långt så han såg ingen av dom alls. Engström sprang så fort han kunde för att hinna upp poliserna.
När Engström därefter kom tillbaka till platsen för händelsen stod en person och lämnade uppgifter till en polis. Engström väntade på sin tur att tala och hörde att uppgiftslämnaren lämnade signalementet på Engström som hade keps, mörk rock, stålbågade glasögon och handlovsväska.
Engström talade härefter om detta för polismannen.
Engström har inte sett någon gärningsman med anledning av den inställning han hade enligt ovan beskrivet.
Det första han såg var en person liggande på rygg och en dam som ligger på knä med ryggen mot Sveavägen. Han tänkte inte på någon person på väg att avvika därifrån. Därefter såg han en vit taxibil med en person som stod kvar vid bilen.
När Engström befann sig framme på platsen och uppskattar det som 20 sekunder efter skottögonblicket fick höra en flyktväg Tunnelgatan bort så såg han längst bort vid den mörka platsen vid barackerna konturen av en som han uppfattade det yngre man, med relativt smala byxor och något möjligen typ bulsig täckjacka, barhuvad och i 20-årsåldern.
Han stod still 4-5-6 sekunder, väldigt blickstilla en bra stund och var borta när Engström hade tittat ner ett ögonblick.
Denne stod då på Luntmakargatan uppskattningsvis enligt Engström kanske 50 meter som är kortsidan av huset. Engström tycker det var för lång tid efter smällen som mannen stod där om han skulle vara gärningsman och någon tagit upp förföljandet.
När Engström återkommit till platsen efter sin utflykt efter polismännen, så hade ambulansen anlänt. Det bör då enligt Engström ha gått åtminstone (oläsligt) minuter.
Engström var inte längre än till korsningen Luntmakargatan & Tunnelgatan där han stod och tittade åt olika håll.
Vid Engströms återkomst till platsen stod det cirka 10 personer som kommit till platsen.
Den enda av dessa som Engström erinrar sig utseendet på är en person typ "Tompa-Jan" som stod och sade "Är det Palme, är det Palme". Den personen lät inte särskilt nykter, i övrigt 55-60 år, brett svart skägg.
På fråga om Engström såg någon person mellan sig och platsen för skottet så svarar han nej och beroende på att han tittade på sin klocka,
Förhöret avslutat klockan 13:50
.
(Signatur)
Lars Borgström
Inspektör
