Okänd sida i liggaren
Uppslag i samma avsnitt:
Polisspåret
Kapitlets innehåll
I detta kapitel redovisas vår granskning beträffande polisspåret. Inled-
ningsvis diskuterar vi något kring begreppet, varvid vi gör en åtskillnad
mellan polisspåret och de enskilda polisärenden, som förekommer i
utredningsmaterialet.
Vi har bedömt det som nödvändigt att uppehålla oss en hel del vid
bakgrunden till den misstro som funnits mot delar av Stockholms-
polisen, en misstro som enligt vår analys utgör en viktig del av
diskussionen kring polisspåret. Kapitlet innefattar därför redogörelser
för bl.a. den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses
utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen.
I kapitlet finns vidare en beskrivning av hur polisspåret på ett mer
övergripande plan hanterats inom Palmeutredningen samt av den ut-
redning som bedrivits och dess resultat. Vi har delat in framställningen i
uppslag som är inriktade på enskilda polismän, teorier som berör
polisen i allmänhet och sådant som inte nödvändigtvis behöver gälla
polisen men som ändå kopplats till polisspåret.
Polisspåret som term förekommer inte inom Palmeutredningen. En
redogörelse för den utredning som kan sägas ha förekommit i denna
del har därför inte någon självklar avgränsning. Vi tar upp sådant som
vi uppfattat som någorlunda levande föreställningar i diskussionen kring
polisspåret i den mån det återspeglas i Palmeutredningens material.
Någon egen utredning av sådant som Palmeutredningen inte gjort men
kanske kunde ha gjort har vi inte, här lika lite som i andra delar,
engagerat oss i. Av det sagda följer att allt som sagts och skrivits om
polisspåret inte tas upp i betänkandet. Det kan bero på att vi själva inte
uppmärksammat det eller på att vi inte bedömt det som tillräckligt
substantiellt för att beröra i ett sammanhang som detta och att det inte
finns någon dokumenterad utredning att redovisa.
De reflektioner och bedömningar som vi ansett oss böra anlägga i
dessa delar återfinns delvis i anslutning till redovisade utredningsupp-
slag, delvis i ett avslutande avsnitt, genomgående under rubriken
Polisspåret
Kapitlets innehåll
I detta kapitel redovisas vår granskning beträffande polisspåret. Inled-
ningsvis diskuterar vi något kring begreppet, varvid vi gör en åtskillnad
mellan polisspåret och de enskilda polisärenden, som förekommer i
utredningsmaterialet.
Vi har bedömt det som nödvändigt att uppehålla oss en hel del vid
bakgrunden till den misstro som funnits mot delar av Stockholms-
polisen, en misstro som enligt vår analys utgör en viktig del av
diskussionen kring polisspåret. Kapitlet innefattar därför redogörelser
för bl.a. den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses
utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen.
I kapitlet finns vidare en beskrivning av hur polisspåret på ett mer
övergripande plan hanterats inom Palmeutredningen samt av den ut-
redning som bedrivits och dess resultat. Vi har delat in framställningen i
uppslag som är inriktade på enskilda polismän, teorier som berör
polisen i allmänhet och sådant som inte nödvändigtvis behöver gälla
polisen men som ändå kopplats till polisspåret.
Polisspåret som term förekommer inte inom Palmeutredningen. En
redogörelse för den utredning som kan sägas ha förekommit i denna
del har därför inte någon självklar avgränsning. Vi tar upp sådant som
vi uppfattat som någorlunda levande föreställningar i diskussionen kring
polisspåret i den mån det återspeglas i Palmeutredningens material.
Någon egen utredning av sådant som Palmeutredningen inte gjort men
kanske kunde ha gjort har vi inte, här lika lite som i andra delar,
engagerat oss i. Av det sagda följer att allt som sagts och skrivits om
polisspåret inte tas upp i betänkandet. Det kan bero på att vi själva inte
uppmärksammat det eller på att vi inte bedömt det som tillräckligt
substantiellt för att beröra i ett sammanhang som detta och att det inte
finns någon dokumenterad utredning att redovisa.
De reflektioner och bedömningar som vi ansett oss böra anlägga i
dessa delar återfinns delvis i anslutning till redovisade utredningsupp-
slag, delvis i ett avslutande avsnitt, genomgående under rubriken
SOU1999:88 sid 280 Polisspåret
rapport i september 1984. Den har allmänt kommit att kallas Norrmalmsutredningen.(1)
I de delar som är av intresse i förevarande sammanhang redovisades följande.
De två GVG-grupper som bildades i VD 1 kom omgående att arbeta på olika sätt.
Den ena, C-turen, arbetade enligt instruktioner och de intentioner som fanns bakom inrättandet av GVG-grupperna.
Den andra, G-turen, drog snart på sig kritik från såväl kollegor som allmänheten.
Kritiken från kollegorna gick ut på att G-turen använde bryska metoder och missbrukade möjligheten att arbeta i civila kläder.
Av rapporten framgår att det är en spridd uppfattning inom polisen att ingripanden på allmän plats bör göras av uniformerad personal, eftersom det annars lättare uppstår störningar.
När man arbetar samman i grupper av detta slag bör därför civila polismän fungera enbart som spanare, understödda av uniformerad personal, som tillkallas för ingripanden.
G-turen arbetade dock i det närmaste helt civilt i en välm sammanhållen grupp.
Inom VD 1 framfördes bl.a. uppfattningen att verksamheten borde stoppas ”för att förhindra ett olyckligt slut”.
Trots den tendens till stegrad våldsanvändning, som kunde avläsas både i gruppens egna rapporter och i framförda klagomål, vidtog ledningen för VD 1 inga åtgärder.
Gruppen arbetade i hög grad på egen hand, dvs. utan befälsstyrning.
Under hösten tillsattes en kommissarie med uppgift att försöka styra gruppen rätt.
Denne bedömde emellertid att det inte var möjligt att komma tillrätta med gruppens arbetsmetoder och föreslog i stället att den skulle upplösas.
Verksamheten fortsatte likväl året ut, då samtliga GVG-grupper upplöstes efter beslut av chefen för ordningsavdelningen.
Av utredningen framgår att G-turens ingripanden i övervägande antalet fall gjordes när polismännen burit civila kläder.
Detta stämde inte med givna direktiv eller med hur VD 1:s andra GVG-grupp arbetade. Gruppen hade ingen egentlig ledning.
Under maj till september 1982 hade den inget ordinarie befäl. Den leddes då av polismän inom gruppen ”enligt polisinstruktionens förmansbegrepp”. Verksamhetens målinriktning ändrades, ”de metoder som användes av polismännen har de sannolikt utformat själva”, hette det i rapporten.
Någon kontinuerlig kontroll av tjänstgöringen förekom inte. Det
verkar som om polisledningen inte hade klart för sig när enskilda polismän var i tjänst och när de inte var det. (2)
Arbetsgruppens intryck
(1) Norrmalmsutredningen. Slutrapport, Stockholms polisdistrikt, Ordningsavdelningen, Utredningen, Norrmalms VD, 1984-09-24.
Rapporten omfattar drygt 40 sidor samt bilagor. Citat i det följande är hämtade ur rapporten.
(2) ”Arbetsgruppen har funnit att vakthavande befäl i vissa tjänstgöringsturer inte har full kontroll över personalen. Det förekommer t.ex. att anmälan före arbets
SOU1999:88 sid 280 Polisspåret
rapport i september 1984. Den har allmänt kommit att kallas Norrmalmsutredningen.(1)
I de delar som är av intresse i förevarande sammanhang redovisades följande.
De två GVG-grupper som bildades i VD 1 kom omgående att arbeta på olika sätt.
Den ena, C-turen, arbetade enligt instruktioner och de intentioner som fanns bakom inrättandet av GVG-grupperna.
Den andra, G-turen, drog snart på sig kritik från såväl kollegor som allmänheten.
Kritiken från kollegorna gick ut på att G-turen använde bryska metoder och missbrukade möjligheten att arbeta i civila kläder.
Av rapporten framgår att det är en spridd uppfattning inom polisen att ingripanden på allmän plats bör göras av uniformerad personal, eftersom det annars lättare uppstår störningar.
När man arbetar samman i grupper av detta slag bör därför civila polismän fungera enbart som spanare, understödda av uniformerad personal, som tillkallas för ingripanden.
G-turen arbetade dock i det närmaste helt civilt i en välm sammanhållen grupp.
Inom VD 1 framfördes bl.a. uppfattningen att verksamheten borde stoppas ”för att förhindra ett olyckligt slut”.
Trots den tendens till stegrad våldsanvändning, som kunde avläsas både i gruppens egna rapporter och i framförda klagomål, vidtog ledningen för VD 1 inga åtgärder.
Gruppen arbetade i hög grad på egen hand, dvs. utan befälsstyrning.
Under hösten tillsattes en kommissarie med uppgift att försöka styra gruppen rätt.
Denne bedömde emellertid att det inte var möjligt att komma tillrätta med gruppens arbetsmetoder och föreslog i stället att den skulle upplösas.
Verksamheten fortsatte likväl året ut, då samtliga GVG-grupper upplöstes efter beslut av chefen för ordningsavdelningen.
Av utredningen framgår att G-turens ingripanden i övervägande antalet fall gjordes när polismännen burit civila kläder.
Detta stämde inte med givna direktiv eller med hur VD 1:s andra GVG-grupp arbetade. Gruppen hade ingen egentlig ledning.
Under maj till september 1982 hade den inget ordinarie befäl. Den leddes då av polismän inom gruppen ”enligt polisinstruktionens förmansbegrepp”. Verksamhetens målinriktning ändrades, ”de metoder som användes av polismännen har de sannolikt utformat själva”, hette det i rapporten.
Någon kontinuerlig kontroll av tjänstgöringen förekom inte. Det
verkar som om polisledningen inte hade klart för sig när enskilda polismän var i tjänst och när de inte var det. (2)
Arbetsgruppens intryck
(1) Norrmalmsutredningen. Slutrapport, Stockholms polisdistrikt, Ordningsavdelningen, Utredningen, Norrmalms VD, 1984-09-24.
Rapporten omfattar drygt 40 sidor samt bilagor. Citat i det följande är hämtade ur rapporten.
(2) ”Arbetsgruppen har funnit att vakthavande befäl i vissa tjänstgöringsturer inte har full kontroll över personalen. Det förekommer t.ex. att anmälan före arbets
Denna beskrivning av händelseförloppet ger utrymme för möjligheten
att hanteringen på sambandscentralen inte var så snabb som den bör
vara. Men det är svårt att ha någon bestämd mening om detta. Å ena
sidan är det möjligt att det tog en minut från det att operatören på
sambandscentralen hade fått underlag för att gå ut med larmanropet tills
han faktiskt gjorde det. Å andra sidan är det också möjligt att samtalet
från växeltelefonisten vid Järfälla Taxi kom fram senare än det tidigast
kan antas ha gjort. Enligt vår beräkning föreligger i alla händelser inget
som kan beskrivas som påtagliga fördröjningar. Vid bedömningen av
skeendet och de inblandades åtgärder finns det här åter anledning att
påminna om att händelsens extrema karaktär inte var känd i detta
skede.
Samtidigt bör det understrykas att den enskilt viktigaste faktorn för
vår analys och beräkning är den tid vi bedömer att ambulanspersonalen
tillbringade på platsen (jfr redogörelsen i kapitel 2). Vi anser det därvid
även möjligt att det endast förlöpte två minuter från det att ambulansen
vinkades in till det att den andra ambulansens personal meddelade att
man var på väg till Sabbatsberg. Detta ger utrymme för hypoteser om
en viss fördröjning. I det sammanhanget är operatören Jan H:s uppgift
till LAC strax före 23.25, då han uppgav sig inte känna till larmet, av
intresse. Den talar med viss konkretion för möjligheten att larmet vid
den tiden ännu inte gått ut (att det i vart fall måste ha varit på gång vid
den tidpunkten följer av det enligt vår mening klarlagda förhållandet att
den larmade Södermalmspiketen var på plats senast 23.25.30).
Sammantaget finner vi det i och för sig mer sannolikt att Jan H:s
besked till LAC i sak var felaktigt – beroende på något slags kommu-
nikationsproblem inom sambandscentralen – än att larmet då ännu inte
gått ut. Men bägge alternativen måste med tillgängliga fakta betraktas
som möjliga.
Dessa förhållanden, dvs. att det troligaste är att ingen påtaglig för-
dröjning skett, ställda mot möjligheten av att det gått upp till två
minuter efter det att man på sambandscentralen fått kännedom om
larmet till det att larmanropet gick ut, skall jämföras med hypotesen om
en konspiration, som alltså är att en analys av tidsuppgifterna pekar på
en medveten fördröjning av larmet i sambandscentralen. Om detta är
två saker att säga.
För det första talar omständigheterna enligt vår mening alltså mot att
det överhuvudtaget skett någon påtaglig fördröjning; det är mer sanno-
likt att så inte skett än att det förekommit.
För det andra är den möjliga fördröjningen ett par minuter. Om det
för en krets av konspiratörer hade varit ett centralt moment i handlings-
planen att passivisera sambandscentralen borde detta emellertid ha skett
på ett sätt som tillförsäkrade konspirationen en större marginal. Mot
Denna beskrivning av händelseförloppet ger utrymme för möjligheten
att hanteringen på sambandscentralen inte var så snabb som den bör
vara. Men det är svårt att ha någon bestämd mening om detta. Å ena
sidan är det möjligt att det tog en minut från det att operatören på
sambandscentralen hade fått underlag för att gå ut med larmanropet tills
han faktiskt gjorde det. Å andra sidan är det också möjligt att samtalet
från växeltelefonisten vid Järfälla Taxi kom fram senare än det tidigast
kan antas ha gjort. Enligt vår beräkning föreligger i alla händelser inget
som kan beskrivas som påtagliga fördröjningar. Vid bedömningen av
skeendet och de inblandades åtgärder finns det här åter anledning att
påminna om att händelsens extrema karaktär inte var känd i detta
skede.
Samtidigt bör det understrykas att den enskilt viktigaste faktorn för
vår analys och beräkning är den tid vi bedömer att ambulanspersonalen
tillbringade på platsen (jfr redogörelsen i kapitel 2). Vi anser det därvid
även möjligt att det endast förlöpte två minuter från det att ambulansen
vinkades in till det att den andra ambulansens personal meddelade att
man var på väg till Sabbatsberg. Detta ger utrymme för hypoteser om
en viss fördröjning. I det sammanhanget är operatören Jan H:s uppgift
till LAC strax före 23.25, då han uppgav sig inte känna till larmet, av
intresse. Den talar med viss konkretion för möjligheten att larmet vid
den tiden ännu inte gått ut (att det i vart fall måste ha varit på gång vid
den tidpunkten följer av det enligt vår mening klarlagda förhållandet att
den larmade Södermalmspiketen var på plats senast 23.25.30).
Sammantaget finner vi det i och för sig mer sannolikt att Jan H:s
besked till LAC i sak var felaktigt – beroende på något slags kommu-
nikationsproblem inom sambandscentralen – än att larmet då ännu inte
gått ut. Men bägge alternativen måste med tillgängliga fakta betraktas
som möjliga.
Dessa förhållanden, dvs. att det troligaste är att ingen påtaglig för-
dröjning skett, ställda mot möjligheten av att det gått upp till två
minuter efter det att man på sambandscentralen fått kännedom om
larmet till det att larmanropet gick ut, skall jämföras med hypotesen om
en konspiration, som alltså är att en analys av tidsuppgifterna pekar på
en medveten fördröjning av larmet i sambandscentralen. Om detta är
två saker att säga.
För det första talar omständigheterna enligt vår mening alltså mot att
det överhuvudtaget skett någon påtaglig fördröjning; det är mer sanno-
likt att så inte skett än att det förekommit.
För det andra är den möjliga fördröjningen ett par minuter. Om det
för en krets av konspiratörer hade varit ett centralt moment i handlings-
planen att passivisera sambandscentralen borde detta emellertid ha skett
på ett sätt som tillförsäkrade konspirationen en större marginal. Mot
detta kan hävdas att konspiratörerna kanske hade tänkt sig en större
marginal, men att detta omöjliggjordes av att samtalet från LAC till Jan
H ”avslöjade” den pågående fördröjningen. Det skulle i så fall visa på
flera svagheter i brottsplanen, t.ex. att man inte styrde inkommande
samtal och att i vart fall inte Jan H tillhörde de sammansvurnas krets.
Om en eventuell fördröjning i stället för att vara ett centralt moment
bara var ett av flera sätt för personer inom polisen att ”kasta grus” i
spaningsmaskineriet skulle den framstå som mer tjänlig och logisk. Då
borde emellertid även fler medhjälpare ha dykt upp för att från olika
håll försvåra arbetet. Det kan hävdas att det var just vad som skedde.
dvs. det osystematiska eftersöket, den otillräckliga avspärrningen, de
fragmentariska vittnesuppgiftsanteckningarna, kaoset på sambands-
centralen, det felaktiga rikslarmet och så vidare, fram till ”villospår”
som Viktor G och PKK – allt detta skulle då vara belägg för att polisen
på många håll gjorde vad den kunde för att försvåra spaning och
utredning. Det skulle förutsätta att poliser överallt i Stockholm varit
mer eller mindre införstådda med att statsministern skulle mördas.
Blotta möjligheten av ett par minuters fördröjning av larmet i sam-
bandscentralen är mycket långt från att kunna tolkas som ett tecken på
detta.
Det sagda innebär inte att förhållandena på sambandscentralen och
tidsuppgifterna kring polisens ankomst till mordplatsen m.m. är till-
fredsställande utredda. Det framstår till en början som svårbegripligt att
polisen inte på samma sätt som LAC registrerade såväl kommunikation
som tidsuppgifter. Om det skett skulle hela diskussionen kring den
eventuella fördröjningen kunnat inskränkas till en uppspelning av
bandet. Lika anmärkningsvärt är att man inom sambandscentralen fäste
så liten vikt vid att datorernas klockor visade exakt och rätt tid. Som vi
påpekat på annat ställe har datorklockorna visat fel tid bägge gångerna
kommissionen besökt sambandscentralen. Dessutom visade olika
datorer olika tid, vilket gav ett ungefärligt intryck åt en verksamhet där
precision rimligen måste eftersträvas.
Anmärkningsvärt är också att den s.k. logglistan från mordkvällen
och mordnatten inte bevarades. En automatisk utskrift av alla note-
ringar i sambandscentralens dator görs fortlöpande. Den har i normal-
fallet endast betydelse då datorsystemet på något sätt havererar. I detta
fall skulle den ha kunnat sparas för att användas som bevismedel.
Till dessa missförhållanden kommer att polisen inte gjort några
försök att rekonstruera sitt eget arbete under den första tiden efter
mordet. Det stod ju mycket tidigt klart att de inledande åtgärderna
fungerat dåligt och, bl.a. genom Gösta Söderströms redogörelse och
uppfattning om tidsförhållandena, att frågor kring polisens ankomst till
mordplatsen skulle komma att ställas. Trots det saknas det helt
detta kan hävdas att konspiratörerna kanske hade tänkt sig en större
marginal, men att detta omöjliggjordes av att samtalet från LAC till Jan
H ”avslöjade” den pågående fördröjningen. Det skulle i så fall visa på
flera svagheter i brottsplanen, t.ex. att man inte styrde inkommande
samtal och att i vart fall inte Jan H tillhörde de sammansvurnas krets.
Om en eventuell fördröjning i stället för att vara ett centralt moment
bara var ett av flera sätt för personer inom polisen att ”kasta grus” i
spaningsmaskineriet skulle den framstå som mer tjänlig och logisk. Då
borde emellertid även fler medhjälpare ha dykt upp för att från olika
håll försvåra arbetet. Det kan hävdas att det var just vad som skedde.
dvs. det osystematiska eftersöket, den otillräckliga avspärrningen, de
fragmentariska vittnesuppgiftsanteckningarna, kaoset på sambands-
centralen, det felaktiga rikslarmet och så vidare, fram till ”villospår”
som Viktor G och PKK – allt detta skulle då vara belägg för att polisen
på många håll gjorde vad den kunde för att försvåra spaning och
utredning. Det skulle förutsätta att poliser överallt i Stockholm varit
mer eller mindre införstådda med att statsministern skulle mördas.
Blotta möjligheten av ett par minuters fördröjning av larmet i sam-
bandscentralen är mycket långt från att kunna tolkas som ett tecken på
detta.
Det sagda innebär inte att förhållandena på sambandscentralen och
tidsuppgifterna kring polisens ankomst till mordplatsen m.m. är till-
fredsställande utredda. Det framstår till en början som svårbegripligt att
polisen inte på samma sätt som LAC registrerade såväl kommunikation
som tidsuppgifter. Om det skett skulle hela diskussionen kring den
eventuella fördröjningen kunnat inskränkas till en uppspelning av
bandet. Lika anmärkningsvärt är att man inom sambandscentralen fäste
så liten vikt vid att datorernas klockor visade exakt och rätt tid. Som vi
påpekat på annat ställe har datorklockorna visat fel tid bägge gångerna
kommissionen besökt sambandscentralen. Dessutom visade olika
datorer olika tid, vilket gav ett ungefärligt intryck åt en verksamhet där
precision rimligen måste eftersträvas.
Anmärkningsvärt är också att den s.k. logglistan från mordkvällen
och mordnatten inte bevarades. En automatisk utskrift av alla note-
ringar i sambandscentralens dator görs fortlöpande. Den har i normal-
fallet endast betydelse då datorsystemet på något sätt havererar. I detta
fall skulle den ha kunnat sparas för att användas som bevismedel.
Till dessa missförhållanden kommer att polisen inte gjort några
försök att rekonstruera sitt eget arbete under den första tiden efter
mordet. Det stod ju mycket tidigt klart att de inledande åtgärderna
fungerat dåligt och, bl.a. genom Gösta Söderströms redogörelse och
uppfattning om tidsförhållandena, att frågor kring polisens ankomst till
mordplatsen skulle komma att ställas. Trots det saknas det helt
dokumenterade ansatser till självrannsakan och uttryck för en vilja att
lära av uppenbart begångna misstag. Det synes också ha lett till att
misstagen kommit att upprepas i andra sammanhang, t.ex. i samband
med de s.k. Stureplansmorden 1994. Vi återkommer till dessa frågor i
våra övergripande bedömningar, men konstaterar redan här att under-
låtenheten att snabbt och grundligt utreda de polisiära förhållandena på
mordplatsen och i sambandscentralen har bidragit till den jordmån där
polisspåret vuxit fram. Det är särskilt tydligt när det gäller polisled-
ningens sätt att hantera Gösta Söderström och de uppgifter han
lämnade.49
Sammanfattningsvis kan det synas som om diskussionen om en
fördröjning i sambandscentralen helt hade kunnat avfärdas om det inte
vore för samtalet från LAC till operatören Jan H i sambandscentralen,
ett samtal vars innehåll inte har kunnat ges någon tillfredsställande
förklaring och som gör att det trots allt måste betraktas som en möj-
lighet att en fördröjning förekommit. Det grundläggande skälet till att
det inte gått att sätta punkt för diskussionen om en medveten fördröj-
ning är emellertid de missförhållanden som allmänt rådde i sambands-
centralen och polisens ovilja att själva snabbt söka bringa klarhet i för-
hållandena. Detta gör att vi får leva med att vissa enskildheter kan
förbli oförklarade.
Kommissariebilen. Det har alltså hävdats att den färdväg den s.k.
kommissariebilen valde var anmärkningsvärd, eftersom den inte ledde
till mordplatsen utan en trappavsats flera kvarter från brottsplatsen;
med bil skulle detta vägval vara otjänligt för den som ville ta sig till
hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Premissen är dock felaktig. Ett kvarter
söder om Tunnelgatstrappan ligger Apelbergsgatan, via vilken det går
att köra med bil ned till Sveavägen. Polisbilen hade alltså kunnat
fortsätta den vägen ned till mordplatsen och anlända med bara några
sekunders fördröjning jämfört med om Tunnelgatan hade varit farbar
med bil. Det var alltså ingen återvändsgränd som kommissariebilen
körde in på. Att patrullen i och för sig inte valde den närmaste vägen
till mordplatsen är uppenbart och har av Christian Dahslgaard för-
klarats med att en annan patrull kom från samma håll som
kommissariebilen och att han därför valde att ”täcka in” en alternativ
(flykt)väg från platsen för den uppgivna skottlossningen. Christian
Dahlsgaards handlande i det sammanhanget och vad han uppgivit om
det förefaller oss naturligt och förenligt med de polisiära bedömningar
49 Söderströms uppfattning om tiden för polisens ankomst får enligt vår mening
anses tillförlitligen vederlagd, inte minst med tanke på vad som är känt om
tiden för ambulansernas avfärd från mordplatsen.
dokumenterade ansatser till självrannsakan och uttryck för en vilja att
lära av uppenbart begångna misstag. Det synes också ha lett till att
misstagen kommit att upprepas i andra sammanhang, t.ex. i samband
med de s.k. Stureplansmorden 1994. Vi återkommer till dessa frågor i
våra övergripande bedömningar, men konstaterar redan här att under-
låtenheten att snabbt och grundligt utreda de polisiära förhållandena på
mordplatsen och i sambandscentralen har bidragit till den jordmån där
polisspåret vuxit fram. Det är särskilt tydligt när det gäller polisled-
ningens sätt att hantera Gösta Söderström och de uppgifter han
lämnade.49
Sammanfattningsvis kan det synas som om diskussionen om en
fördröjning i sambandscentralen helt hade kunnat avfärdas om det inte
vore för samtalet från LAC till operatören Jan H i sambandscentralen,
ett samtal vars innehåll inte har kunnat ges någon tillfredsställande
förklaring och som gör att det trots allt måste betraktas som en möj-
lighet att en fördröjning förekommit. Det grundläggande skälet till att
det inte gått att sätta punkt för diskussionen om en medveten fördröj-
ning är emellertid de missförhållanden som allmänt rådde i sambands-
centralen och polisens ovilja att själva snabbt söka bringa klarhet i för-
hållandena. Detta gör att vi får leva med att vissa enskildheter kan
förbli oförklarade.
Kommissariebilen. Det har alltså hävdats att den färdväg den s.k.
kommissariebilen valde var anmärkningsvärd, eftersom den inte ledde
till mordplatsen utan en trappavsats flera kvarter från brottsplatsen;
med bil skulle detta vägval vara otjänligt för den som ville ta sig till
hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. Premissen är dock felaktig. Ett kvarter
söder om Tunnelgatstrappan ligger Apelbergsgatan, via vilken det går
att köra med bil ned till Sveavägen. Polisbilen hade alltså kunnat
fortsätta den vägen ned till mordplatsen och anlända med bara några
sekunders fördröjning jämfört med om Tunnelgatan hade varit farbar
med bil. Det var alltså ingen återvändsgränd som kommissariebilen
körde in på. Att patrullen i och för sig inte valde den närmaste vägen
till mordplatsen är uppenbart och har av Christian Dahslgaard för-
klarats med att en annan patrull kom från samma håll som
kommissariebilen och att han därför valde att ”täcka in” en alternativ
(flykt)väg från platsen för den uppgivna skottlossningen. Christian
Dahlsgaards handlande i det sammanhanget och vad han uppgivit om
det förefaller oss naturligt och förenligt med de polisiära bedömningar
49 Söderströms uppfattning om tiden för polisens ankomst får enligt vår mening
anses tillförlitligen vederlagd, inte minst med tanke på vad som är känt om
tiden för ambulansernas avfärd från mordplatsen.
han hade att göra. Med tanke på den flyktväg mördaren tog var be-
dömningen förutseende. Det är inte rimligt att vända detta förutseende
mot patrullen och i stället utgå från att skälet till att den begav sig till
rätt plats skulle ha varit att den på förhand haft kännedom om attentatet
och attentatsplatsen.
Det var naturligtvis olyckligt att Lars J inte hejdades, eftersom
denne ju hade kunnat lämna värdefull information till ledning för
patrullens och den övriga polisens spaningsarbete. Bilden kompliceras
ytterligare av att vittnet inte gjorde någon ansats att själv hejda
polisbilen. För Dahlsgaards vidkommande bör det vidare understrykas
att det inte finns något som talar för att varken Dahlsgaard eller någon
annan som inte befann sig på brottsplatsen visste särskilt mycket om
brottet vid denna tidpunkt. Det man hade att gå på var ett larm om
skottlossning i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, det var allt. Några slut-
satser av Dahlsgaards underlåtenhet att hejda Lars J kan man enligt vår
bedömning inte dra, se vidare strax nedan.
Det finns inga hållfasta belägg för att kommissariebilen kom ”för
tidigt”. Tvärtom talar omständigheterna för att Christian Dahlsgaards
egna uppgifter om skeendet stämmer.
Slutligen bör frågan ställas om de omständigheter som anförts
sammantaget leder till annan bedömning än de överväganden som
gjorts beträffande var och en av dem för sig. Den enskilda omständig-
het som kan te sig besvärande för Christian Dahlsgaard är att Lars J
inte stoppades. Om patrullen nu tagit denna väg för att eventuellt
genskjuta en eventuell gärningsman borde väl Lars J ha hejdats? Efter-
som så inte skedde kan man fråga sig om syftet med patrullens närvaro
i området kan ha varit ett annat. Det ställer i sin tur valet av färdväg i
en annan dager osv. Vi har förståelse för att man kan fundera i de
banorna, men anser ändå inte att underlåtenheten att hejda Lars J kan
läggas till grund för konspirationsmisstankar. Det är fullt tänkbart att
patrullen bedömde att Lars J inte kunde ha haft med en skottlossning
att göra. Spaningen måste i ett skede som det aktuella och med den
begränsade information patrullen hade ske med urskillning; det var inte
fråga om att kontrollera alla personer i området. Även om det alltså
från flera synpunkter skulle ha varit bättre om Lars J hade kontrollerats,
är det förhållandet att så inte kom att ske inte direkt anmärkningsvärt
och därför inte heller ägnat att väcka några misstankar om att patrullen
skulle ha varit ute i otillbörliga ärenden.
han hade att göra. Med tanke på den flyktväg mördaren tog var be-
dömningen förutseende. Det är inte rimligt att vända detta förutseende
mot patrullen och i stället utgå från att skälet till att den begav sig till
rätt plats skulle ha varit att den på förhand haft kännedom om attentatet
och attentatsplatsen.
Det var naturligtvis olyckligt att Lars J inte hejdades, eftersom
denne ju hade kunnat lämna värdefull information till ledning för
patrullens och den övriga polisens spaningsarbete. Bilden kompliceras
ytterligare av att vittnet inte gjorde någon ansats att själv hejda
polisbilen. För Dahlsgaards vidkommande bör det vidare understrykas
att det inte finns något som talar för att varken Dahlsgaard eller någon
annan som inte befann sig på brottsplatsen visste särskilt mycket om
brottet vid denna tidpunkt. Det man hade att gå på var ett larm om
skottlossning i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, det var allt. Några slut-
satser av Dahlsgaards underlåtenhet att hejda Lars J kan man enligt vår
bedömning inte dra, se vidare strax nedan.
Det finns inga hållfasta belägg för att kommissariebilen kom ”för
tidigt”. Tvärtom talar omständigheterna för att Christian Dahlsgaards
egna uppgifter om skeendet stämmer.
Slutligen bör frågan ställas om de omständigheter som anförts
sammantaget leder till annan bedömning än de överväganden som
gjorts beträffande var och en av dem för sig. Den enskilda omständig-
het som kan te sig besvärande för Christian Dahlsgaard är att Lars J
inte stoppades. Om patrullen nu tagit denna väg för att eventuellt
genskjuta en eventuell gärningsman borde väl Lars J ha hejdats? Efter-
som så inte skedde kan man fråga sig om syftet med patrullens närvaro
i området kan ha varit ett annat. Det ställer i sin tur valet av färdväg i
en annan dager osv. Vi har förståelse för att man kan fundera i de
banorna, men anser ändå inte att underlåtenheten att hejda Lars J kan
läggas till grund för konspirationsmisstankar. Det är fullt tänkbart att
patrullen bedömde att Lars J inte kunde ha haft med en skottlossning
att göra. Spaningen måste i ett skede som det aktuella och med den
begränsade information patrullen hade ske med urskillning; det var inte
fråga om att kontrollera alla personer i området. Även om det alltså
från flera synpunkter skulle ha varit bättre om Lars J hade kontrollerats,
är det förhållandet att så inte kom att ske inte direkt anmärkningsvärt
och därför inte heller ägnat att väcka några misstankar om att patrullen
skulle ha varit ute i otillbörliga ärenden.
Södermötet
Bakgrund
Det har som en del av polisspåret framförts att det skall ha ägt rum
möten av konspiratoriskt slag mellan polismän tiden före mordet. De
brukar kallas ”Södermötet” eller ”Mötena på söder”, eftersom det eller
de skall ha ägt rum på Söder i Stockholm. Kommissionen har i utred-
ningsmaterialet endast kunnat identifiera uppgifter om ett möte.
Uppgifterna innebär i praktiken att mordet skulle ha planerats vid detta
möte. ”Södermötet” har vid skilda tillfällen omtalats i medierna. Därvid
har det hänvisats till en polischef i Stockholm, som känt till mötena,
vilket gav uppgifterna en ökad trovärdighet.
Utredningen
Av en tjänsteanteckning i uppslaget, signerad av Hans Ölvebro, fram-
går att journalisten Olle A hade kontaktat Ölvebro och berättat bl.a.
följande. Olle A hade en källa som var polischef i Stockholm. Denne
hade av en annan polischef fått höra att ett antal polismän träffades
dagen före mordet på Söder i Stockholm. De aktuella polismännen var
polisman A, Per K, Kjell K, Jerry E och Jan S.50 Dessutom deltog en
vapenexpert (torde åsyfta ”löjtnant X”, se ovan). Vid mötet hade disku-
terats vapen och eventuellt också planer på att mörda Olof Palme.
Tjänsteanteckningen är daterad den 13 maj 1991, medan utskriften är
daterad den 3 mars 1992. Anteckningen synes alltså ha aktualiserats i
samband med den utredning som sedermera kom igång (våren 1992).
Den 27 februari 1992 meddelade polisintendent Erik Rönnegård vid
polismyndigheten i Stockholm i anledning av uppgifter i TV-
programmet Norra Magasinet Hans Ölvebro att polisintendent Curt
Nilsson berättat för Rönnegård om ”Södermötet”. Det skulle ha skett på
Nilssons tjänsterum, troligen före 1988.
Med datering den 3 mars 1992 finns en promemoria upprättad av
Ulf Karlsson angående uppgifter han fått av Nilsson och hur han
vidarebefordrat dem. Promemorian har följande innehåll.
I samband med TV-programmet Norra Magasinet 1992-02-27 framkom
uppgifter om att ”en polischef” till olika personer, bland andra till mig
skulle ha lämnat information om en sammankomst ”på Söder” där polimän
deltagit. Denna sammankomst skulle kunna ha något med mordet på Olof
50 Per K förekommer på andra ställen i vårt betänkande, t.ex. i kapitel 5. Jan S
är ej att förväxla med den kriminalinspektör som hanterade polisärendena för
säkerhetspolisens räkning.
Södermötet
Bakgrund
Det har som en del av polisspåret framförts att det skall ha ägt rum
möten av konspiratoriskt slag mellan polismän tiden före mordet. De
brukar kallas ”Södermötet” eller ”Mötena på söder”, eftersom det eller
de skall ha ägt rum på Söder i Stockholm. Kommissionen har i utred-
ningsmaterialet endast kunnat identifiera uppgifter om ett möte.
Uppgifterna innebär i praktiken att mordet skulle ha planerats vid detta
möte. ”Södermötet” har vid skilda tillfällen omtalats i medierna. Därvid
har det hänvisats till en polischef i Stockholm, som känt till mötena,
vilket gav uppgifterna en ökad trovärdighet.
Utredningen
Av en tjänsteanteckning i uppslaget, signerad av Hans Ölvebro, fram-
går att journalisten Olle A hade kontaktat Ölvebro och berättat bl.a.
följande. Olle A hade en källa som var polischef i Stockholm. Denne
hade av en annan polischef fått höra att ett antal polismän träffades
dagen före mordet på Söder i Stockholm. De aktuella polismännen var
polisman A, Per K, Kjell K, Jerry E och Jan S.50 Dessutom deltog en
vapenexpert (torde åsyfta ”löjtnant X”, se ovan). Vid mötet hade disku-
terats vapen och eventuellt också planer på att mörda Olof Palme.
Tjänsteanteckningen är daterad den 13 maj 1991, medan utskriften är
daterad den 3 mars 1992. Anteckningen synes alltså ha aktualiserats i
samband med den utredning som sedermera kom igång (våren 1992).
Den 27 februari 1992 meddelade polisintendent Erik Rönnegård vid
polismyndigheten i Stockholm i anledning av uppgifter i TV-
programmet Norra Magasinet Hans Ölvebro att polisintendent Curt
Nilsson berättat för Rönnegård om ”Södermötet”. Det skulle ha skett på
Nilssons tjänsterum, troligen före 1988.
Med datering den 3 mars 1992 finns en promemoria upprättad av
Ulf Karlsson angående uppgifter han fått av Nilsson och hur han
vidarebefordrat dem. Promemorian har följande innehåll.
I samband med TV-programmet Norra Magasinet 1992-02-27 framkom
uppgifter om att ”en polischef” till olika personer, bland andra till mig
skulle ha lämnat information om en sammankomst ”på Söder” där polimän
deltagit. Denna sammankomst skulle kunna ha något med mordet på Olof
50 Per K förekommer på andra ställen i vårt betänkande, t.ex. i kapitel 5. Jan S
är ej att förväxla med den kriminalinspektör som hanterade polisärendena för
säkerhetspolisens räkning.
SOU 1999:88 sid. 375 Polisspåret
- Palme att göra.
- Det framkom också att den uppgiftslämnande polischefen skulle ha varit polisintendent Curt Nilsson vid Stockholmspolisen.
- Någon uppgift av angivet slag har inte lämnats till mig.
- Däremot besöktes jag av polisintendenterna Curt Nilsson och Ann-Marie Hedström 1988-11-07 varvid Nilsson enligt mina efter samtalet förda anteckningar uppgav följande.
- Han känner väl polisman A som arbetat under Nilsson. Polisman A är kallsinnig och okänslig och fullt kapabel att mörda. Han är vapenfixerad och står politiskt långt ut på högerkanten.
- Polisman A efterträddes som vapeninstruktör av polisman F. Även han vapenfixerad och långt ut till höger.
- Polisman F ”dyrkade” polisman A. Polisman F hade en lägenhet i hörnet Tunnelgatan & Regeringsgatan och var den polisman i piketbuss 3230 som under kvällen för mordet flyttade sin bil.
- Polisman F var en av de poliser som beordrades förfölja mördaren. Polisman F kräktes när han sprungit uppför trappan.
- Polisman A begärde sig ut från sjukhus den 28:e efter genomgången blindtarmsoperation. Polisman A har en lunkande gång även i normala fall.
- Polisman F har senare drabbats av oförklarlig viktminskning. Slutade som polis men är tillbaka vid piketen VD 1.
- Polisman A har en god vän, (namnet på ”den f.d. militären”), som var anställd på ”säkerhetssidan” inom televerket.
- 1988-11-08 antecknade jag följande.
- Besökte Palmegruppen tillsammans med Rpc och Öd. Förvissade mig om att Hans Ölvebro kände till den information som Curt Nilsson lämnade 1988-11-07.
Utredningen tog fart i och med att Rönnegård tog kontakt med Hans Ölvebro. Det var i sin tur framkallat av uppgifterna i Norra Magasinet.
Det framgår av Ölvebros tjänsteanteckning att PU tidigare kände till själva påståendena.
Vad som skedde den 27 februari var att Olle A:s källa, som alltså var Rönnegård, kontaktade Ölvebro.
Enligt Ulf Karlssons promemoria från den 3 mars 1992 hade han i november 1988 vid ett möte med Palmegruppen förvissat sig om att Hans Ölvebro kände till de uppgifter Nilsson lämnat till Ulf Karlsson. Dessa uppgifter omfattade dock inte ”Södermötet”.
Rönnegård och Nilsson hördes samma dag. Chefsåklagaren Anders Helin närvarade.
De relativt ingående förhören visade att Rönnegård och Nilsson hade klart skilda bilder av vad som förevarit dem emellan.
Rönnegård, som hördes först, berättade att han vid ett tillfälle, som han sedermera preciserade till i vart fall efter november 1989 (efter att Christer P hade frikänts), suttit i Nilssons tjänsterum.
Nilsson hade då berättat om ett möte före mordet med högerextremister närvarande.
Uppgifterna föreföll Rönnegård lätta att kontrollera. Nilsson kunde i princip namnge alla personer som varit med, till och med adressen
SOU 1999:88 sid. 375 Polisspåret
- Palme att göra.
- Det framkom också att den uppgiftslämnande polischefen skulle ha varit polisintendent Curt Nilsson vid Stockholmspolisen.
- Någon uppgift av angivet slag har inte lämnats till mig.
- Däremot besöktes jag av polisintendenterna Curt Nilsson och Ann-Marie Hedström 1988-11-07 varvid Nilsson enligt mina efter samtalet förda anteckningar uppgav följande.
- Han känner väl polisman A som arbetat under Nilsson. Polisman A är kallsinnig och okänslig och fullt kapabel att mörda. Han är vapenfixerad och står politiskt långt ut på högerkanten.
- Polisman A efterträddes som vapeninstruktör av polisman F. Även han vapenfixerad och långt ut till höger.
- Polisman F ”dyrkade” polisman A. Polisman F hade en lägenhet i hörnet Tunnelgatan & Regeringsgatan och var den polisman i piketbuss 3230 som under kvällen för mordet flyttade sin bil.
- Polisman F var en av de poliser som beordrades förfölja mördaren. Polisman F kräktes när han sprungit uppför trappan.
- Polisman A begärde sig ut från sjukhus den 28:e efter genomgången blindtarmsoperation. Polisman A har en lunkande gång även i normala fall.
- Polisman F har senare drabbats av oförklarlig viktminskning. Slutade som polis men är tillbaka vid piketen VD 1.
- Polisman A har en god vän, (namnet på ”den f.d. militären”), som var anställd på ”säkerhetssidan” inom televerket.
- 1988-11-08 antecknade jag följande.
- Besökte Palmegruppen tillsammans med Rpc och Öd. Förvissade mig om att Hans Ölvebro kände till den information som Curt Nilsson lämnade 1988-11-07.
Utredningen tog fart i och med att Rönnegård tog kontakt med Hans Ölvebro. Det var i sin tur framkallat av uppgifterna i Norra Magasinet.
Det framgår av Ölvebros tjänsteanteckning att PU tidigare kände till själva påståendena.
Vad som skedde den 27 februari var att Olle A:s källa, som alltså var Rönnegård, kontaktade Ölvebro.
Enligt Ulf Karlssons promemoria från den 3 mars 1992 hade han i november 1988 vid ett möte med Palmegruppen förvissat sig om att Hans Ölvebro kände till de uppgifter Nilsson lämnat till Ulf Karlsson. Dessa uppgifter omfattade dock inte ”Södermötet”.
Rönnegård och Nilsson hördes samma dag. Chefsåklagaren Anders Helin närvarade.
De relativt ingående förhören visade att Rönnegård och Nilsson hade klart skilda bilder av vad som förevarit dem emellan.
Rönnegård, som hördes först, berättade att han vid ett tillfälle, som han sedermera preciserade till i vart fall efter november 1989 (efter att Christer P hade frikänts), suttit i Nilssons tjänsterum.
Nilsson hade då berättat om ett möte före mordet med högerextremister närvarande.
Uppgifterna föreföll Rönnegård lätta att kontrollera. Nilsson kunde i princip namnge alla personer som varit med, till och med adressen
nämndes enligt vad Rönnegård hade för sig. Beträffande namnen
mindes Rönnegård Kjell K, Per K och Janne S, eventuellt även
polisman A. Nilsson hade vidare resonerat kring polisman A som
möjlig gärningsman; sättet som gärningsmannen rört sig på kunde
förknippas med en person som nyligen opererats. Vid mötet hade även
en piketpolis, som varit en av de första på mordplatsen, närvarat.
Rönnegård mindes inte namnet (den han beskriver överensstämmer
med polisman F, vår anm.). Nilssons uppgifter var mycket detaljerade
och initierade, ”ett helt scenario”. Nilsson hade vidare uppgett att
uppgifterna var kända för spaningsledningen. – Efter ett samtal med
Olle A, där denne uppgett att spaningsledningen inte kände till de
uppgifter Rönnegård hört från Nilsson, sökte Rönnegård upp Nilsson
för att kontrollera saken. Nilsson sa att han talat med Tommy
Lindström och Axel Morath om uppgifterna. Rönnegård frågade också
om Nilsson verkligen trodde på ”det här med konspirationsteori om
poliser”. Det besvarade Nilsson med att diskutera några poliser i vars
förehavanden man hade mycket lite insyn (han nämnde Kjell K).
Rönnegård fortsatte:
Men då sa jag åt honom (dvs. Nilsson, vår anm.), det är allvarliga
anklagelser. Tror du verkligen att det skulle vara möjligt att flera poliser,
och då mena han det att, det här är killar som är så hårda så att dom till och
med skulle kunna hålla tätt om det här.
Rönnegård hänvisade vidare till att Nilsson var mycket betrodd inom
polisen och att han hade polisledningens öra, han fick t.ex. ofta
företräda myndigheten i stora frågor som fotbolls-EM i Stockholm.
– Rönnegård var ”förbannad, inte så litet heller” på Nilsson för att
denne två gånger vilselett honom om att spaningsledningen var
informerad trots att denna som han nu förstod varit ovetande.
Nilsson, som hördes av PU senare samma dag, ombads kommentera
de i massmedia cirkulerande uppgifterna om ”Södermötet”. Han kände
inte till några möten, uppgiften var för honom ”helt obekant”. Han hade
inte vidarebefordrat någon information om sådana möten. Däremot
hade han av journalisten Lars B, som han träffat ganska ofta, fått upp-
gifter om en av sina underlydande polismän. Polismannen i fråga,
polisman F, hade betett sig anmärkningsvärt på brottsplatsen. Under
förföljandet av gärningsmannen hade han ovanför trapporna till Malm-
skillnadsgatan stannat och kräkts. Dessutom var han bosatt längs
flyktvägen. Nilsson hade undersökt uppgifterna och fått dem bekräftade
samt därefter fört dem vidare till Sven-Åke Hjälmroth. Han kom sedan
att träffa Tommy Lindström och Åke Röst (utredningsman vid PU) i
ärendet. Han daterade detta till någon tid efter det att Juristkommissio-
nen lämnat sin rapport – ”hösten -87 eller våren -88”. Han hade fört
nämndes enligt vad Rönnegård hade för sig. Beträffande namnen
mindes Rönnegård Kjell K, Per K och Janne S, eventuellt även
polisman A. Nilsson hade vidare resonerat kring polisman A som
möjlig gärningsman; sättet som gärningsmannen rört sig på kunde
förknippas med en person som nyligen opererats. Vid mötet hade även
en piketpolis, som varit en av de första på mordplatsen, närvarat.
Rönnegård mindes inte namnet (den han beskriver överensstämmer
med polisman F, vår anm.). Nilssons uppgifter var mycket detaljerade
och initierade, ”ett helt scenario”. Nilsson hade vidare uppgett att
uppgifterna var kända för spaningsledningen. – Efter ett samtal med
Olle A, där denne uppgett att spaningsledningen inte kände till de
uppgifter Rönnegård hört från Nilsson, sökte Rönnegård upp Nilsson
för att kontrollera saken. Nilsson sa att han talat med Tommy
Lindström och Axel Morath om uppgifterna. Rönnegård frågade också
om Nilsson verkligen trodde på ”det här med konspirationsteori om
poliser”. Det besvarade Nilsson med att diskutera några poliser i vars
förehavanden man hade mycket lite insyn (han nämnde Kjell K).
Rönnegård fortsatte:
Men då sa jag åt honom (dvs. Nilsson, vår anm.), det är allvarliga
anklagelser. Tror du verkligen att det skulle vara möjligt att flera poliser,
och då mena han det att, det här är killar som är så hårda så att dom till och
med skulle kunna hålla tätt om det här.
Rönnegård hänvisade vidare till att Nilsson var mycket betrodd inom
polisen och att han hade polisledningens öra, han fick t.ex. ofta
företräda myndigheten i stora frågor som fotbolls-EM i Stockholm.
– Rönnegård var ”förbannad, inte så litet heller” på Nilsson för att
denne två gånger vilselett honom om att spaningsledningen var
informerad trots att denna som han nu förstod varit ovetande.
Nilsson, som hördes av PU senare samma dag, ombads kommentera
de i massmedia cirkulerande uppgifterna om ”Södermötet”. Han kände
inte till några möten, uppgiften var för honom ”helt obekant”. Han hade
inte vidarebefordrat någon information om sådana möten. Däremot
hade han av journalisten Lars B, som han träffat ganska ofta, fått upp-
gifter om en av sina underlydande polismän. Polismannen i fråga,
polisman F, hade betett sig anmärkningsvärt på brottsplatsen. Under
förföljandet av gärningsmannen hade han ovanför trapporna till Malm-
skillnadsgatan stannat och kräkts. Dessutom var han bosatt längs
flyktvägen. Nilsson hade undersökt uppgifterna och fått dem bekräftade
samt därefter fört dem vidare till Sven-Åke Hjälmroth. Han kom sedan
att träffa Tommy Lindström och Åke Röst (utredningsman vid PU) i
ärendet. Han daterade detta till någon tid efter det att Juristkommissio-
nen lämnat sin rapport – ”hösten -87 eller våren -88”. Han hade fört
motsvarande uppgifter vidare till Ulf Karlsson. Då hade han även be-
rättat en del om polisman F:s relation till polisman A. Uppgifterna om
polisman F hade han diskuterat med Rönnegård.
När Nilsson konfronterades med Rönnegårds uppgifter ifrågasatte
han om inte denne blandat ihop rykten om möten, vilket man kan ha
talat om, med uppgifterna angående polisman F. Nilsson ifrågasatte
”om det inte slagit lite kullerbyttor i huvudet” på Rönnegård. Vissa
uppgifter i Rönnegårds berättelse var enligt Nilsson uppenbart fel-
aktiga, t.ex. tidpunkten för deras diskussion. Den ägde rum mycket
tidigare än november 1989. I övrigt verkade Nilsson ha kunna tänka sig
att han återgett journalisten Lars B:s teorier och att det är på den
punkten som Rönnegård kan ha blandat ihop saker och ting.
I förhöret med Nilsson uppgav denne att Rönnegård tidigare
”kommit i onåd på olika sätt” hos polisledningen för att han ifrågasatt
pågående förändringsarbete och att han som socialdemokratisk kom-
munpolitiker ”bevisligen mullvadat med politikerna på ett sätt som
starkt irriterat Hjälmroth och Gösta Welander ... Så han har levt på
undantag”. Det fanns absolut inga motsättningar mellan Nilsson och
Rönnegård, tvärtom.
I juni respektive september 1992, dvs. rätt långt senare, hölls förhör
med två av de poliser som utpekats som deltagare i ”Södermötet”.
Bägge tillbakavisade kategoriskt att de skulle ha deltagit i några möten
av det angivna slaget. Förhören är relativt ingående och innehåller
information om de utpekade poliserna och till viss del deras inbördes
relationer. Därvidlag synes utredningen i någon mån ha tagit sikte på
att klarlägga eventuella ”nätverk”. Man kan notera att de poliser som
hörts är de vilkas namn framstår som de mest överraskande i
sammanhanget. Polisman A, Per K och Kjell K är inte hörda i ärendet,
inte heller ”löjtnant X”, som alltså torde vara den åsyftade militären.
Uppgifter som lämnats till kommissionen
Erik Rönnegård har inför kommissionen lämnat en redogörelse som
överensstämmer med vad som framkommit i PU:s utredning, med
följande avvikelser och kompletteringar.
Det som fick Rönnegård att kontakta PU var de uppgifter som
lämnades i TV-programmet Norra Magasinet.
Han kunde inte erinra sig exakt när det första samtalet mellan
honom och Nilsson ägde rum, men det måste ha varit 1990 eller 1991.
Nilsson hade tagit upp ämnet av sig själv. Rönnegård hade varit
obenägen att lyssna till vad Nilsson hade att säga. Han anser över-
huvudtaget att Nilsson pratar väl mycket och uppgav på direkt fråga att
motsvarande uppgifter vidare till Ulf Karlsson. Då hade han även be-
rättat en del om polisman F:s relation till polisman A. Uppgifterna om
polisman F hade han diskuterat med Rönnegård.
När Nilsson konfronterades med Rönnegårds uppgifter ifrågasatte
han om inte denne blandat ihop rykten om möten, vilket man kan ha
talat om, med uppgifterna angående polisman F. Nilsson ifrågasatte
”om det inte slagit lite kullerbyttor i huvudet” på Rönnegård. Vissa
uppgifter i Rönnegårds berättelse var enligt Nilsson uppenbart fel-
aktiga, t.ex. tidpunkten för deras diskussion. Den ägde rum mycket
tidigare än november 1989. I övrigt verkade Nilsson ha kunna tänka sig
att han återgett journalisten Lars B:s teorier och att det är på den
punkten som Rönnegård kan ha blandat ihop saker och ting.
I förhöret med Nilsson uppgav denne att Rönnegård tidigare
”kommit i onåd på olika sätt” hos polisledningen för att han ifrågasatt
pågående förändringsarbete och att han som socialdemokratisk kom-
munpolitiker ”bevisligen mullvadat med politikerna på ett sätt som
starkt irriterat Hjälmroth och Gösta Welander ... Så han har levt på
undantag”. Det fanns absolut inga motsättningar mellan Nilsson och
Rönnegård, tvärtom.
I juni respektive september 1992, dvs. rätt långt senare, hölls förhör
med två av de poliser som utpekats som deltagare i ”Södermötet”.
Bägge tillbakavisade kategoriskt att de skulle ha deltagit i några möten
av det angivna slaget. Förhören är relativt ingående och innehåller
information om de utpekade poliserna och till viss del deras inbördes
relationer. Därvidlag synes utredningen i någon mån ha tagit sikte på
att klarlägga eventuella ”nätverk”. Man kan notera att de poliser som
hörts är de vilkas namn framstår som de mest överraskande i
sammanhanget. Polisman A, Per K och Kjell K är inte hörda i ärendet,
inte heller ”löjtnant X”, som alltså torde vara den åsyftade militären.
Uppgifter som lämnats till kommissionen
Erik Rönnegård har inför kommissionen lämnat en redogörelse som
överensstämmer med vad som framkommit i PU:s utredning, med
följande avvikelser och kompletteringar.
Det som fick Rönnegård att kontakta PU var de uppgifter som
lämnades i TV-programmet Norra Magasinet.
Han kunde inte erinra sig exakt när det första samtalet mellan
honom och Nilsson ägde rum, men det måste ha varit 1990 eller 1991.
Nilsson hade tagit upp ämnet av sig själv. Rönnegård hade varit
obenägen att lyssna till vad Nilsson hade att säga. Han anser över-
huvudtaget att Nilsson pratar väl mycket och uppgav på direkt fråga att
han ansåg Nilsson vara lösmynt. Det hade enligt Rönnegård lett till viss
förvåning inom polisen att Nilsson ägnade tid åt att samtala med
journalisten Lars B. Eftersom Rönnegård vid det aktuella tillfället
egentligen inte ville lyssna på vad Nilsson hade att säga förblev han
stående i rummet. Nilsson ”redovisade ett scenario med en hel del
detaljer” om ”hur det här skulle ha kunnat gå till”. Nilsson känner de
personer han talade om – dvs. de som skulle ha deltagit i den eventuella
konspirationen – väldigt väl. Nilsson har varit länge inom Stockholms-
polisen, är mycket betrodd och få har så bra kontakter som han. De
personer han talade om, bl.a. Jan S, var dessutom hans egna ”skydds-
lingar”, som han inte hade någon anledning att misstänkliggöra på detta
sätt. Rönnegård tog därför de uppgifter som Nilsson lämnade på stort
allvar. ”Varför skulle Nilsson nämna något om detta möte om det inte
ägt rum?” och varför skulle han ”lämna ut sina skyddslingar”? var
frågor som Rönnegård ställde sig när han lyssnade till Nilsson.
På fråga uppgav Rönnegård att han i och för sig uppfattade det så att
Nilsson spekulerade i tänkbara händelseförlopp, men att denne var så
initierad i det han talade om, att det måste tas på allvar. Rönnegård var
dock klar över att det rörde sig om hypoteser.
Det är riktigt att han senare tog kontakt med Nilsson för att kon-
trollera att denne verkligen talat med mordutredarna om det han
berättade för Rönnegård. Rönnegård kunde dock numera inte erinra sig
det samtalet närmare eller hur Nilsson då reagerat.
Rönnegård uppgav att han hade haft kontakt med journalisten Lars
B och talat om ”södermötet” m.m.
Efter det att Rönnegård hade kontaktat PU och såväl Rönnegård
som Nilsson förhörts upplysningsvis blev Rönnegård uppsökt av
Nilsson. Denne var ”fruktansvärt upprörd” över att Rönnegård tagit
kontakt med PU. Rönnegård hade då svarat att Nilsson ju själv uppgett
att mordutredarna var informerade, varför det väl inte fanns något att
vara upprörd över.
På fråga om han idag tror att något ”södermöte” ägt rum eller att
någon polisiär konspiration kan ha legat bakom mordet, svarade
Rönnegård att han idag inte tror det, eftersom det efter så här lång tid
skulle ha läckt ut information om detta i så fall. Men vid den tidpunkt
då samtalet med Nilsson ägde rum ansåg han inte att vare sig det ena
eller andra kunde uteslutas. I det sammanhanget uppgav Rönnegård att
det för hans bedömning kunde ha spelat en viss roll att han var kom-
munalpolitiskt aktiv socialdemokrat och att han kanske var mer vaksam
mot högeravvikelser inom polisen än vad kollegor som inte hade
samma politiska bakgrund var.
han ansåg Nilsson vara lösmynt. Det hade enligt Rönnegård lett till viss
förvåning inom polisen att Nilsson ägnade tid åt att samtala med
journalisten Lars B. Eftersom Rönnegård vid det aktuella tillfället
egentligen inte ville lyssna på vad Nilsson hade att säga förblev han
stående i rummet. Nilsson ”redovisade ett scenario med en hel del
detaljer” om ”hur det här skulle ha kunnat gå till”. Nilsson känner de
personer han talade om – dvs. de som skulle ha deltagit i den eventuella
konspirationen – väldigt väl. Nilsson har varit länge inom Stockholms-
polisen, är mycket betrodd och få har så bra kontakter som han. De
personer han talade om, bl.a. Jan S, var dessutom hans egna ”skydds-
lingar”, som han inte hade någon anledning att misstänkliggöra på detta
sätt. Rönnegård tog därför de uppgifter som Nilsson lämnade på stort
allvar. ”Varför skulle Nilsson nämna något om detta möte om det inte
ägt rum?” och varför skulle han ”lämna ut sina skyddslingar”? var
frågor som Rönnegård ställde sig när han lyssnade till Nilsson.
På fråga uppgav Rönnegård att han i och för sig uppfattade det så att
Nilsson spekulerade i tänkbara händelseförlopp, men att denne var så
initierad i det han talade om, att det måste tas på allvar. Rönnegård var
dock klar över att det rörde sig om hypoteser.
Det är riktigt att han senare tog kontakt med Nilsson för att kon-
trollera att denne verkligen talat med mordutredarna om det han
berättade för Rönnegård. Rönnegård kunde dock numera inte erinra sig
det samtalet närmare eller hur Nilsson då reagerat.
Rönnegård uppgav att han hade haft kontakt med journalisten Lars
B och talat om ”södermötet” m.m.
Efter det att Rönnegård hade kontaktat PU och såväl Rönnegård
som Nilsson förhörts upplysningsvis blev Rönnegård uppsökt av
Nilsson. Denne var ”fruktansvärt upprörd” över att Rönnegård tagit
kontakt med PU. Rönnegård hade då svarat att Nilsson ju själv uppgett
att mordutredarna var informerade, varför det väl inte fanns något att
vara upprörd över.
På fråga om han idag tror att något ”södermöte” ägt rum eller att
någon polisiär konspiration kan ha legat bakom mordet, svarade
Rönnegård att han idag inte tror det, eftersom det efter så här lång tid
skulle ha läckt ut information om detta i så fall. Men vid den tidpunkt
då samtalet med Nilsson ägde rum ansåg han inte att vare sig det ena
eller andra kunde uteslutas. I det sammanhanget uppgav Rönnegård att
det för hans bedömning kunde ha spelat en viss roll att han var kom-
munalpolitiskt aktiv socialdemokrat och att han kanske var mer vaksam
mot högeravvikelser inom polisen än vad kollegor som inte hade
samma politiska bakgrund var.
Curt Nilsson har inför kommissionen lämnat en redogörelse som
överensstämmer med vad som framkommit i PU:s utredning, med
följande avvikelser och kompletteringar.
Bakgrunden till det samtal som Rönnegård rapporterat om till PU
var att Nilsson fått en uppgift om att polisman F kräktes under för-
följandet av gärningsmannen. Nilsson trodde att han fått denna uppgift
av journalisten Lars B, men när han hade kontrollerat saken med Lars
B hade denne sagt att så inte var fallet. Nilsson betonade att han ”aldrig
blivit ojuste bemött” av Lars B och att han har förtroende för denne
som yrkesman. För Nilsson framstod det därför som gåtfullt varifrån
han fått informationen om polisman F:s kräkningar.
I alla händelser fann Nilsson uppgiften mycket anmärkningsvärd.
Han hade resonerat så här. Polisman F hade sina sympatier långt till
höger och hade anknytning till extrema kretsar inom polisen. Hans
beteende – en vältränad polisman som kräks efter en jämförelsevis lätt
språngmarsch – skulle kunna förklaras av en stor mental anspänning.
Nilsson drog ”den rätt naturliga slutsatsen” att polismannen kanske
visste vem det var som skjutits (när poliserna kommenderats att uppta
förföljandet var offrets identitet ännu inte känd på brottsplatsen) och att
han kanske misstänkte att hans egen lägenhet kunde ha tagits i anspråk
av den flyende gärningsmannen. Nilsson kände även till att polis-
mannen var en nära vän till polisman A. Denne hade ju opererats kort
före mordet och beskrivningen av en gärningsman med ”vaggande
gång” som rörde sig relativt långsamt från brottsplatsen kunde stämma
in på polisman A, hade Nilsson resonerat. För att få närmare infor-
mation om hur det förhöll sig med polisman F:s kräkningar hade
Nilsson tagit kontakt med befälet i den piketstyrka där polisman F
tjänstgjorde, Kjell Ö. Denne hade givit Nilsson en detaljerad beskriv-
ning av patrullens åtgärder före och efter larmet, bl.a. av händelsen då
polisman F parkerade om sin bil och då denne kräktes. – Det var upp-
gifter av det här slaget som Nilsson förmedlade till Rönnegård. Nilsson
hade i sammanhanget även tankar om att en konspiration kunde ha
utgått från att Olof Palme brukade besöka socialdemokraternas parti-
lokaler på Sveavägen, belägna ungefär mitt emot biografen Grand, och
från att han då kunde promenera hem. Ett scenario motsvarande det
som inträffade skulle därmed kunna ha varit förberett.
Nilsson är mycket osäker på när samtalet utspelade sig och kan inte
ange någon hållpunkt alls för en tidsbestämning. Han kom inte ihåg om
Rönnegård tog kontakt med honom vid något senare tillfälle för att
kontrollera om mordutredarna var informerade. Han minns däremot att
han sökte upp Rönnegård efter det att PU tagit upp saken och hört
honom upplysningvis. Han hade blivit arg på Rönnegård för att denne
”skenat iväg” och gjort klart för Rönnegård vad han tyckte om detta.
Curt Nilsson har inför kommissionen lämnat en redogörelse som
överensstämmer med vad som framkommit i PU:s utredning, med
följande avvikelser och kompletteringar.
Bakgrunden till det samtal som Rönnegård rapporterat om till PU
var att Nilsson fått en uppgift om att polisman F kräktes under för-
följandet av gärningsmannen. Nilsson trodde att han fått denna uppgift
av journalisten Lars B, men när han hade kontrollerat saken med Lars
B hade denne sagt att så inte var fallet. Nilsson betonade att han ”aldrig
blivit ojuste bemött” av Lars B och att han har förtroende för denne
som yrkesman. För Nilsson framstod det därför som gåtfullt varifrån
han fått informationen om polisman F:s kräkningar.
I alla händelser fann Nilsson uppgiften mycket anmärkningsvärd.
Han hade resonerat så här. Polisman F hade sina sympatier långt till
höger och hade anknytning till extrema kretsar inom polisen. Hans
beteende – en vältränad polisman som kräks efter en jämförelsevis lätt
språngmarsch – skulle kunna förklaras av en stor mental anspänning.
Nilsson drog ”den rätt naturliga slutsatsen” att polismannen kanske
visste vem det var som skjutits (när poliserna kommenderats att uppta
förföljandet var offrets identitet ännu inte känd på brottsplatsen) och att
han kanske misstänkte att hans egen lägenhet kunde ha tagits i anspråk
av den flyende gärningsmannen. Nilsson kände även till att polis-
mannen var en nära vän till polisman A. Denne hade ju opererats kort
före mordet och beskrivningen av en gärningsman med ”vaggande
gång” som rörde sig relativt långsamt från brottsplatsen kunde stämma
in på polisman A, hade Nilsson resonerat. För att få närmare infor-
mation om hur det förhöll sig med polisman F:s kräkningar hade
Nilsson tagit kontakt med befälet i den piketstyrka där polisman F
tjänstgjorde, Kjell Ö. Denne hade givit Nilsson en detaljerad beskriv-
ning av patrullens åtgärder före och efter larmet, bl.a. av händelsen då
polisman F parkerade om sin bil och då denne kräktes. – Det var upp-
gifter av det här slaget som Nilsson förmedlade till Rönnegård. Nilsson
hade i sammanhanget även tankar om att en konspiration kunde ha
utgått från att Olof Palme brukade besöka socialdemokraternas parti-
lokaler på Sveavägen, belägna ungefär mitt emot biografen Grand, och
från att han då kunde promenera hem. Ett scenario motsvarande det
som inträffade skulle därmed kunna ha varit förberett.
Nilsson är mycket osäker på när samtalet utspelade sig och kan inte
ange någon hållpunkt alls för en tidsbestämning. Han kom inte ihåg om
Rönnegård tog kontakt med honom vid något senare tillfälle för att
kontrollera om mordutredarna var informerade. Han minns däremot att
han sökte upp Rönnegård efter det att PU tagit upp saken och hört
honom upplysningvis. Han hade blivit arg på Rönnegård för att denne
”skenat iväg” och gjort klart för Rönnegård vad han tyckte om detta.
SOU1999:88 sid 281 Polisspåret
var vidare att ”vissa av verksamhetsgrenarna i VD 1 fått sköta sig själva”.
GVG-grupperna upplöstes alltså formellt i och med utgången av
1982. Om utvecklingen därefter skrev Norrmalmsutredningen:
Medlemmarna i G-turens GVG kom efter upplösningen att placeras i skilda
områden som områdespoliser. De flesta i H-turen. Områdespolisverk-
samhet enligt gällande tjänsteföreskrifter synes dock inte ha bedrivits i
någon större omfattning av dessa poliser. Man kan i stället hävda att de
fortsatte huvudsakligen med GVG-verksamheten men bokfördes som om-
rådespoliser. Polisinspektör med uppgift att samordna områdespolisverk-
samheten försökte vid flera tillfällen att ändra inriktningen för områdes-
poliserna från G-turens GVG utan att lyckas. Förhållandet anmäldes till
VD-ledningen. Distriktsledningen företog ingen åtgärd och det har under
utredningen framkommit att ledningen varit medveten om polismännens
sätt att arbeta. I oktober 1983 inträffade den händelse som ledde till att flera
polismän som tidigare ingått i G-turens GVG anhölls som misstänkta för
bl.a. olaga tvång.
I ett senare sammanhang gjordes följande bedömning:
Det är förvånande att polismännen i gruppen även efter denna upplösning
tilläts tjänstgöra tillsammans. Detta synes ha skett i stor omfattning vilket
framgår av rapporter och uppgifter som lämnats till utredningen. Även vid
många av dessa tillfällen har gruppen arbetat utan befäl, vilket även var
fallet vid det tillfälle då de flesta av gruppens medlemmar anhölls för bl.a.
olaga tvång i oktober månad 1983.
På ett mer allmänt plan konstaterade utredningen, utan att specifikt
knyta det till G-turens GVG-grupp:
Det förekommer uppgifter i utredningsmaterialet som visar att enskilda
polismän intar attityder som inte är förenliga med polisrollen. Detta kan
gälla t.ex. attityder till missbrukare och s.k. utslagna personer.
Det framkom också att VD 1 hade problem med vissa polisers attityder
till kvinnliga kollegor. I ett arbetslag – ”B-turen” – motarbetades kvinn-
liga poliser aktivt: befälet tillät i praktiken inte kvinnor i yttre tjänst.
Trots att förhållandena var kända hade ledningen inte förmått göra
paus inte sker till vakthavande befäl och det har också inträffat att vakthavande
befäl inte haft kännedom om att polismän infunnit sig till tjänstgöring eller om
de anmält sig vid arbetspassets slut.” – Gruppen fann det ”alarmerande” att
sådant kunnat inträffa.
SOU1999:88 sid 281 Polisspåret
var vidare att ”vissa av verksamhetsgrenarna i VD 1 fått sköta sig själva”.
GVG-grupperna upplöstes alltså formellt i och med utgången av
1982. Om utvecklingen därefter skrev Norrmalmsutredningen:
Medlemmarna i G-turens GVG kom efter upplösningen att placeras i skilda
områden som områdespoliser. De flesta i H-turen. Områdespolisverk-
samhet enligt gällande tjänsteföreskrifter synes dock inte ha bedrivits i
någon större omfattning av dessa poliser. Man kan i stället hävda att de
fortsatte huvudsakligen med GVG-verksamheten men bokfördes som om-
rådespoliser. Polisinspektör med uppgift att samordna områdespolisverk-
samheten försökte vid flera tillfällen att ändra inriktningen för områdes-
poliserna från G-turens GVG utan att lyckas. Förhållandet anmäldes till
VD-ledningen. Distriktsledningen företog ingen åtgärd och det har under
utredningen framkommit att ledningen varit medveten om polismännens
sätt att arbeta. I oktober 1983 inträffade den händelse som ledde till att flera
polismän som tidigare ingått i G-turens GVG anhölls som misstänkta för
bl.a. olaga tvång.
I ett senare sammanhang gjordes följande bedömning:
Det är förvånande att polismännen i gruppen även efter denna upplösning
tilläts tjänstgöra tillsammans. Detta synes ha skett i stor omfattning vilket
framgår av rapporter och uppgifter som lämnats till utredningen. Även vid
många av dessa tillfällen har gruppen arbetat utan befäl, vilket även var
fallet vid det tillfälle då de flesta av gruppens medlemmar anhölls för bl.a.
olaga tvång i oktober månad 1983.
På ett mer allmänt plan konstaterade utredningen, utan att specifikt
knyta det till G-turens GVG-grupp:
Det förekommer uppgifter i utredningsmaterialet som visar att enskilda
polismän intar attityder som inte är förenliga med polisrollen. Detta kan
gälla t.ex. attityder till missbrukare och s.k. utslagna personer.
Det framkom också att VD 1 hade problem med vissa polisers attityder
till kvinnliga kollegor. I ett arbetslag – ”B-turen” – motarbetades kvinn-
liga poliser aktivt: befälet tillät i praktiken inte kvinnor i yttre tjänst.
Trots att förhållandena var kända hade ledningen inte förmått göra
paus inte sker till vakthavande befäl och det har också inträffat att vakthavande
befäl inte haft kännedom om att polismän infunnit sig till tjänstgöring eller om
de anmält sig vid arbetspassets slut.” – Gruppen fann det ”alarmerande” att
sådant kunnat inträffa.
Därefter hade de inte talat om saken; de har i dag mycket goda
relationer som kollegor.
Nilsson hade ingen förklaring till hur Rönnegård kunnat uppfatta
honom som han gjort. Skälet till att Rönnegård fört uppgifterna vidare
till PU trodde han kunde bero på hänsyn från Rönnegårds sida. Denne
kände till att Nilsson hade genomgått en besvärlig period vid tiden för
det aktuella samtalet. Rönnegård kan ha trott att Nilssons börda vid
tiden var så tung att det fanns risk för att uppgifterna om polisman F
m.m. inte skulle komma att bli framförda på det sätt som Nilsson skulle
ha önskat om han varit vid full vigör. Nilsson trodde därför att
Rönnegård kunde ha agerat av omsorg.
Det sakliga innehållet i de uppgifter om ”södermötet” m.m. som
förekommit saknar enligt Nilsson substans. När han av PU fick höra
om de uppgifter Rönnegård lämnat gjorde han reflektionen ”Grattis till
en privatspanare till”. Hans intryck var att PU dragit samma slutsats,
dvs. att Rönnegårds uppgifter inte var tillförlitliga.
Sammanfattande anmärkningar
Nilsson har en sämre minnesbild än Rönnegård av det samtal som
ostridigt ägt rum mellan honom och Rönnegård. Det behöver inte
betyda att Rönnegårds mer detaljerade uppgifter ligger närmare verk-
ligheten, eftersom det rör sig om händelser, som var gamla redan när
PU försökte belysa dem och som nu ligger än längre tillbaka i tiden. Ett
försök att sammanfoga de berättelser som lämnats leder till följande
bedömning.
Det är ostridigt att Nilsson under tjänsten till Rönnegård framfört
spekulationer om i vart fall polisman A och polisman F och dessas
förehavanden i samband med mordet. Nilsson har inför kommissionen
redogjort för hur han tänkte i dessa frågor och det synes mycket väl
kunna vara liknande tankegångar som han delgav Rönnegård. Att
Nilsson haft funderingar av det aktuella slaget framgår vidare av den
promemoria Ulf Karlsson upprättat efter att ha kontaktats av Nilsson.
Rönnegård har i vart fall enligt vad han numera uppger inte uppfattat
det som sades som annat än spekulationer från Nilssons sida. Upp-
gifterna om att poliser varit inblandade på det sätt som saken sedermera
kommit att framställas i massmedia synes mycket väl kunna ha sitt ur-
sprung i Rönnegårds samtal med Nilsson. (Beträffande uppgifterna i
massmedia finns även möjligheten att Lars B kan ha uppfattat Nilsson
precis på samma sätt som Rönnegård synes ha gjort.) Rönnegård drog
slutsatsen att Nilsson inte skulle ha framfört sina spekulationer om han
inte själv hade tagit dem på visst allvar – en slutsats som vi i så fall
Därefter hade de inte talat om saken; de har i dag mycket goda
relationer som kollegor.
Nilsson hade ingen förklaring till hur Rönnegård kunnat uppfatta
honom som han gjort. Skälet till att Rönnegård fört uppgifterna vidare
till PU trodde han kunde bero på hänsyn från Rönnegårds sida. Denne
kände till att Nilsson hade genomgått en besvärlig period vid tiden för
det aktuella samtalet. Rönnegård kan ha trott att Nilssons börda vid
tiden var så tung att det fanns risk för att uppgifterna om polisman F
m.m. inte skulle komma att bli framförda på det sätt som Nilsson skulle
ha önskat om han varit vid full vigör. Nilsson trodde därför att
Rönnegård kunde ha agerat av omsorg.
Det sakliga innehållet i de uppgifter om ”södermötet” m.m. som
förekommit saknar enligt Nilsson substans. När han av PU fick höra
om de uppgifter Rönnegård lämnat gjorde han reflektionen ”Grattis till
en privatspanare till”. Hans intryck var att PU dragit samma slutsats,
dvs. att Rönnegårds uppgifter inte var tillförlitliga.
Sammanfattande anmärkningar
Nilsson har en sämre minnesbild än Rönnegård av det samtal som
ostridigt ägt rum mellan honom och Rönnegård. Det behöver inte
betyda att Rönnegårds mer detaljerade uppgifter ligger närmare verk-
ligheten, eftersom det rör sig om händelser, som var gamla redan när
PU försökte belysa dem och som nu ligger än längre tillbaka i tiden. Ett
försök att sammanfoga de berättelser som lämnats leder till följande
bedömning.
Det är ostridigt att Nilsson under tjänsten till Rönnegård framfört
spekulationer om i vart fall polisman A och polisman F och dessas
förehavanden i samband med mordet. Nilsson har inför kommissionen
redogjort för hur han tänkte i dessa frågor och det synes mycket väl
kunna vara liknande tankegångar som han delgav Rönnegård. Att
Nilsson haft funderingar av det aktuella slaget framgår vidare av den
promemoria Ulf Karlsson upprättat efter att ha kontaktats av Nilsson.
Rönnegård har i vart fall enligt vad han numera uppger inte uppfattat
det som sades som annat än spekulationer från Nilssons sida. Upp-
gifterna om att poliser varit inblandade på det sätt som saken sedermera
kommit att framställas i massmedia synes mycket väl kunna ha sitt ur-
sprung i Rönnegårds samtal med Nilsson. (Beträffande uppgifterna i
massmedia finns även möjligheten att Lars B kan ha uppfattat Nilsson
precis på samma sätt som Rönnegård synes ha gjort.) Rönnegård drog
slutsatsen att Nilsson inte skulle ha framfört sina spekulationer om han
inte själv hade tagit dem på visst allvar – en slutsats som vi i så fall
finner rimlig – varför han tillät sig tro att Nilsson själv hyste misstankar
i den riktning hans spekulationer gick. Samtidigt är det möjligt att
Rönnegård, som enligt egen uppgift hyste en misstro mot den krets av
poliser som Nilsson hade talat om, reagerade något känslomässigt på
det han fick höra. Kombinationen av de uppgifter som lämnades och
den som lämnade dem, dvs. att det var en person med mycket god
personkännedom som talade om vad Rönnegård uppfattade som veder-
börandes ”skyddslingar”, gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på
Rönnegård. Det förefaller inte osannolikt att han kan ha läst in mer i
den information Nilsson lämnade än vad denne egentligen ville ha sagt.
Förklaringen till uppgifternas uppkomst skulle i så fall ligga dels i ett
vårdslöst spekulerande från Nilssons sida, dels i en tämligen okritisk
och möjligen – vilket Rönnegård själv antytt – ideologiskt präglad
reaktion från hans sida.
Det måste emellertid understrykas att denna tolkning lämnar
åtskilligt oförklarat. Det är således fortfarande helt dunkelt vem som
först fört ett ”södermöte” på tal. Diskrepansen mellan det Rönnegård
uppger sig ha hört från Nilsson och det denne kan påminna sig ha sagt
är för stor för att enbart kunna förklaras i enlighet med det nyss förda
resonemanget. Det är gåtfullt att Rönnegård så distinkt påminner sig
två möten mellan honom själv och Nilsson medan den senare endast
har ett diffust minne av ett möte av ett annat slag. Vad som emellertid
förenar Nilsson och Rönnegård är att de bägge samtalat med journa-
listen Lars B och kanske även med andra journalister om ”södermötet”
m.m. Det är fullt möjligt att de därvid fått information som tillfört
ärendet substans. Nilsson har t.ex. uppgivit att han för sin del tror att
det är Lars B som informerat honom om polisman F:s beteende under
mordkvällen.
Något ”södermöte” med alla de utpekade personerna den 27 februari
1986 tycks i alla händelser inte ha ägt rum; polisman A och ”löjtnant
X” har befunnit sig på annan plats. Uppgifterna från Jerry E och Jan S
ter sig inte minst mot den bakgrunden som trovärdiga. Det saknas för
övrigt helt tecken på att mötet skulle ha förekommit; uppgiften har inte
ens någon påvisbar källa. Rönnegård hänvisar till Nilsson, som
hänvisar till rykten han hört från journalisten Lars B och massmedia, i
vart fall journalisten Olle A, hänvisar till Rönnegård.
Den första utredningsomgången direkt i anslutning till att Rönne-
gård kontaktat PU avslutades sannolikt sedan förhören med Rönnegård,
Nilsson och Olle A lett till just den slutsatsen. Förhören med Jerry E
och Jan S ägde rum långt senare. Man kan fråga sig vad de egentligen
syftat till och varför de inte följts upp med förhör med polisman A, Per
K och Kjell K. Det kan synas som om PU undviker kontakt med vissa
polismän.
finner rimlig – varför han tillät sig tro att Nilsson själv hyste misstankar
i den riktning hans spekulationer gick. Samtidigt är det möjligt att
Rönnegård, som enligt egen uppgift hyste en misstro mot den krets av
poliser som Nilsson hade talat om, reagerade något känslomässigt på
det han fick höra. Kombinationen av de uppgifter som lämnades och
den som lämnade dem, dvs. att det var en person med mycket god
personkännedom som talade om vad Rönnegård uppfattade som veder-
börandes ”skyddslingar”, gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på
Rönnegård. Det förefaller inte osannolikt att han kan ha läst in mer i
den information Nilsson lämnade än vad denne egentligen ville ha sagt.
Förklaringen till uppgifternas uppkomst skulle i så fall ligga dels i ett
vårdslöst spekulerande från Nilssons sida, dels i en tämligen okritisk
och möjligen – vilket Rönnegård själv antytt – ideologiskt präglad
reaktion från hans sida.
Det måste emellertid understrykas att denna tolkning lämnar
åtskilligt oförklarat. Det är således fortfarande helt dunkelt vem som
först fört ett ”södermöte” på tal. Diskrepansen mellan det Rönnegård
uppger sig ha hört från Nilsson och det denne kan påminna sig ha sagt
är för stor för att enbart kunna förklaras i enlighet med det nyss förda
resonemanget. Det är gåtfullt att Rönnegård så distinkt påminner sig
två möten mellan honom själv och Nilsson medan den senare endast
har ett diffust minne av ett möte av ett annat slag. Vad som emellertid
förenar Nilsson och Rönnegård är att de bägge samtalat med journa-
listen Lars B och kanske även med andra journalister om ”södermötet”
m.m. Det är fullt möjligt att de därvid fått information som tillfört
ärendet substans. Nilsson har t.ex. uppgivit att han för sin del tror att
det är Lars B som informerat honom om polisman F:s beteende under
mordkvällen.
Något ”södermöte” med alla de utpekade personerna den 27 februari
1986 tycks i alla händelser inte ha ägt rum; polisman A och ”löjtnant
X” har befunnit sig på annan plats. Uppgifterna från Jerry E och Jan S
ter sig inte minst mot den bakgrunden som trovärdiga. Det saknas för
övrigt helt tecken på att mötet skulle ha förekommit; uppgiften har inte
ens någon påvisbar källa. Rönnegård hänvisar till Nilsson, som
hänvisar till rykten han hört från journalisten Lars B och massmedia, i
vart fall journalisten Olle A, hänvisar till Rönnegård.
Den första utredningsomgången direkt i anslutning till att Rönne-
gård kontaktat PU avslutades sannolikt sedan förhören med Rönnegård,
Nilsson och Olle A lett till just den slutsatsen. Förhören med Jerry E
och Jan S ägde rum långt senare. Man kan fråga sig vad de egentligen
syftat till och varför de inte följts upp med förhör med polisman A, Per
K och Kjell K. Det kan synas som om PU undviker kontakt med vissa
polismän.
I detta uppslag har PU uppenbarligen varit på väg in i en utredning
om en möjlig polisiär konspiration. Om man bortser från ”södermötet”
den 27 februari 1986, som alltså näppeligen har ägt rum, innehåller
uppslaget en hel del av intresse för polisspåret. Det framgår klart, både
av Ulf Karlssons PM och PU:s förhör med Nilsson, att denne betraktat
polisman A och polisman F som suspekta. Kjell K var, enligt vad
Nilsson uppgav i förhöret i PU, nära vän till polisman A, ”de har
samma intressen”. ”Kjell K är precis som polisman A en utomordent-
ligt skicklig polisman inom sitt område --- däremot måste man iaktta en
viss försiktighet i sitt umgänge med honom, anser jag. Särskilt då när
man diskuterar frågor som kan ha att göra med olika säkerhetssaker.”
Av intresse är även de uppgifter som lämnades av kommissarien Jan
S. Han kände polisman A väl och uppskattade honom mycket. Han
besökte för övrigt polisman A på sjukhuset strax efter operationen. Han
hade lärt känna denne ”som en intelligent, sympatisk, trevlig människa,
men det finns en bit där som inte jag, i och för sig, accepterar men det
behöver jag inte värdera och det finns en bit i A:s värld som jag inte be-
griper mig på. ” Beträffande Kjell K uttryckte sig Jan S inte i klartext.
Han tycktes förutsätta att förhörsledaren förstod vad han menade när
han sade sig inte kunna tänka sig att umgås med K över huvud taget.
Apropå Kjell K, Per K m.fl. frågade förhörsledaren Jan S om denne
kände till att ”grabbarna som ingick i Norrmalm” av många ansågs vara
lite extrema:
Ja, det är många där som är extrema. Det kan jag räkna upp hela bordet ...
det är en skam alltså, en skam för svensk polis att de här fick hålla på. Men
det är en annan sak.
Förhörsledaren föreslog efter det svaret en paus. Därefter ville Jan S
tillägga bl.a. följande.
Men jag har fortfarande, i mig alltså, en känsla av att det finns saker och
ting som inte står rätt till i bland annat nånting i den här konstellationstypen
du pratar om. Det vill jag ha sagt, jag tror inte att det är riktigt utrett än. Det
finns saker och ting där som mitt 30-åriga, min 30-åriga erfarenhet på
polisjobbet och intuition säger att det stämmer inte.
Norrköpingsmötet
Bakgrund och utredning
Vid ett samtal som Hans Ölvebro hade med journalisten Tomas B i
september 1992 nämnde denne att han hade en källa som berättat om
ett möte i Norrköping sex veckor före mordet. Vid mötet hade ett antal
I detta uppslag har PU uppenbarligen varit på väg in i en utredning
om en möjlig polisiär konspiration. Om man bortser från ”södermötet”
den 27 februari 1986, som alltså näppeligen har ägt rum, innehåller
uppslaget en hel del av intresse för polisspåret. Det framgår klart, både
av Ulf Karlssons PM och PU:s förhör med Nilsson, att denne betraktat
polisman A och polisman F som suspekta. Kjell K var, enligt vad
Nilsson uppgav i förhöret i PU, nära vän till polisman A, ”de har
samma intressen”. ”Kjell K är precis som polisman A en utomordent-
ligt skicklig polisman inom sitt område --- däremot måste man iaktta en
viss försiktighet i sitt umgänge med honom, anser jag. Särskilt då när
man diskuterar frågor som kan ha att göra med olika säkerhetssaker.”
Av intresse är även de uppgifter som lämnades av kommissarien Jan
S. Han kände polisman A väl och uppskattade honom mycket. Han
besökte för övrigt polisman A på sjukhuset strax efter operationen. Han
hade lärt känna denne ”som en intelligent, sympatisk, trevlig människa,
men det finns en bit där som inte jag, i och för sig, accepterar men det
behöver jag inte värdera och det finns en bit i A:s värld som jag inte be-
griper mig på. ” Beträffande Kjell K uttryckte sig Jan S inte i klartext.
Han tycktes förutsätta att förhörsledaren förstod vad han menade när
han sade sig inte kunna tänka sig att umgås med K över huvud taget.
Apropå Kjell K, Per K m.fl. frågade förhörsledaren Jan S om denne
kände till att ”grabbarna som ingick i Norrmalm” av många ansågs vara
lite extrema:
Ja, det är många där som är extrema. Det kan jag räkna upp hela bordet ...
det är en skam alltså, en skam för svensk polis att de här fick hålla på. Men
det är en annan sak.
Förhörsledaren föreslog efter det svaret en paus. Därefter ville Jan S
tillägga bl.a. följande.
Men jag har fortfarande, i mig alltså, en känsla av att det finns saker och
ting som inte står rätt till i bland annat nånting i den här konstellationstypen
du pratar om. Det vill jag ha sagt, jag tror inte att det är riktigt utrett än. Det
finns saker och ting där som mitt 30-åriga, min 30-åriga erfarenhet på
polisjobbet och intuition säger att det stämmer inte.
Norrköpingsmötet
Bakgrund och utredning
Vid ett samtal som Hans Ölvebro hade med journalisten Tomas B i
september 1992 nämnde denne att han hade en källa som berättat om
ett möte i Norrköping sex veckor före mordet. Vid mötet hade ett antal
poliser varit närvarande. Liknande möten hade vid samma tid ägt rum
på flera platser i Sverige. De hade alla något med mordet att göra.
Källan hade närvarat vid mötet i Norrköping och berättat om detta för
en polisman vid säkerhetspolisen. Polismannen hette Kenneth N.
Kort senare sammanträffade Ölvebro med Kenneth N. Kenneth N
identifierade källan, dvs. den person som skulle ha berättat om mötet,
som Jörgen B. Kenneth N hade senast träffat Jörgen B för ungefär fem
och ett halvt år sedan, den 4 februari 1987. Vid det tillfället hade
Jörgen B överlämnat ett antal maskinskrivna papper. Kenneth N
mindes inte innehållet men kom ihåg att Olof Palmes namn förekom,
liksom andra namn. Enligt sina anteckningar hade Kenneth N skickat
pappren till säkerhetspolisen i Stockholm.
Ärendet utreddes i anslutning till det att informationen kommit till
PU:s kännedom. Det hölls två förhör med Jörgen B. Vidare hördes
Kenneth N och ytterligare tre personer. PU gjorde också förfrågningar
hos säkerhetspolisen angående de handlingar som Kenneth N uppgav
sig ha skickat dit och angående Jörgen B.
Jörgen B uppgav att han före mordet deltog i ett möte på polishuset i
Norrköping. Ett flertal poliser närvarade. Namnen på de deltagande
sade han sig ha ”undanträngt”, men hans vän kriminalinspektören Hans
L deltog i alla händelser. I senare förhör uppgav han initialerna ”O.L”
för en av de närvarande polismännen. Jörgen B uppgav att det var fem
eller sex polismän närvarande, men folk kom och gick under mötets
gång. Under mötet talade man om Olof Palmes förestående resa till
Moskva och att Olof Palme därvid skulle ”sälja ut” Sverige. Jörgen B
uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, för-
bereddes. Det diskuterades t.ex. vad som krävdes ”för att hålla en stad
av Norrköpings storlek”.
Mötet i Norrköpings polishus ägde enligt Jörgen B rum den 16
januari 1986. Den 21 januari sammanträffade han med kommunalrådet
Henry E och informerade denne om vad han varit med om.
Dessförinnan hade han talat med sin svärmor Dagmar F om saken.
Ungefär ett år senare, i februari 1987, överlämnade han så en skrift,
enligt Jörgen B själv en A4-sida, till Kenneth N. I övrigt hade han inte
fört sina uppgifter vidare förrän han anonymt kontaktat en radio-
reporter, vars program han uppskattade.
Polismannen Hans L hördes vid två tillfällen, i oktober och
november 1992. Han uppgav att han kände Jörgen B ganska väl; de
hade flygning och verksamheten i flygklubben som gemensam hobby,
men umgicks inte privat. Jörgen B brukade titta in hos Hans L på en
kopp kaffe och prata. De talade om olika saker, bl.a. politik. Hans L
karakteriserade Jörgen B som ”snabb, intelligent med stor kontaktyta”.
Dock hade han tyckt sig iaktta vissa personlighetsförändringar hos
poliser varit närvarande. Liknande möten hade vid samma tid ägt rum
på flera platser i Sverige. De hade alla något med mordet att göra.
Källan hade närvarat vid mötet i Norrköping och berättat om detta för
en polisman vid säkerhetspolisen. Polismannen hette Kenneth N.
Kort senare sammanträffade Ölvebro med Kenneth N. Kenneth N
identifierade källan, dvs. den person som skulle ha berättat om mötet,
som Jörgen B. Kenneth N hade senast träffat Jörgen B för ungefär fem
och ett halvt år sedan, den 4 februari 1987. Vid det tillfället hade
Jörgen B överlämnat ett antal maskinskrivna papper. Kenneth N
mindes inte innehållet men kom ihåg att Olof Palmes namn förekom,
liksom andra namn. Enligt sina anteckningar hade Kenneth N skickat
pappren till säkerhetspolisen i Stockholm.
Ärendet utreddes i anslutning till det att informationen kommit till
PU:s kännedom. Det hölls två förhör med Jörgen B. Vidare hördes
Kenneth N och ytterligare tre personer. PU gjorde också förfrågningar
hos säkerhetspolisen angående de handlingar som Kenneth N uppgav
sig ha skickat dit och angående Jörgen B.
Jörgen B uppgav att han före mordet deltog i ett möte på polishuset i
Norrköping. Ett flertal poliser närvarade. Namnen på de deltagande
sade han sig ha ”undanträngt”, men hans vän kriminalinspektören Hans
L deltog i alla händelser. I senare förhör uppgav han initialerna ”O.L”
för en av de närvarande polismännen. Jörgen B uppgav att det var fem
eller sex polismän närvarande, men folk kom och gick under mötets
gång. Under mötet talade man om Olof Palmes förestående resa till
Moskva och att Olof Palme därvid skulle ”sälja ut” Sverige. Jörgen B
uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, för-
bereddes. Det diskuterades t.ex. vad som krävdes ”för att hålla en stad
av Norrköpings storlek”.
Mötet i Norrköpings polishus ägde enligt Jörgen B rum den 16
januari 1986. Den 21 januari sammanträffade han med kommunalrådet
Henry E och informerade denne om vad han varit med om.
Dessförinnan hade han talat med sin svärmor Dagmar F om saken.
Ungefär ett år senare, i februari 1987, överlämnade han så en skrift,
enligt Jörgen B själv en A4-sida, till Kenneth N. I övrigt hade han inte
fört sina uppgifter vidare förrän han anonymt kontaktat en radio-
reporter, vars program han uppskattade.
Polismannen Hans L hördes vid två tillfällen, i oktober och
november 1992. Han uppgav att han kände Jörgen B ganska väl; de
hade flygning och verksamheten i flygklubben som gemensam hobby,
men umgicks inte privat. Jörgen B brukade titta in hos Hans L på en
kopp kaffe och prata. De talade om olika saker, bl.a. politik. Hans L
karakteriserade Jörgen B som ”snabb, intelligent med stor kontaktyta”.
Dock hade han tyckt sig iaktta vissa personlighetsförändringar hos
Jörgen B kring årsskiftet 1985-86. Beträffande de uppgifter Jörgen B
lämnat uppgav Hans L enligt förhörsprotokollet bl.a. följande:
Hans L får i sammanfattning del av de uppgifter som Jörgen B har lämnat
till utredningen via journalister. Hans allmänna reflektion är att han
tillbakavisar uppgifterna på det bestämdaste. Något möte av det slag som
Jörgen B berättar om har aldrig förekommit, än mindre att Jörgen B skulle
ha kallats dit som någon form av militärkonsult eller liknande. När de
närmare detaljerna gåtts igenom med Hans L är han helt frågande inför
dem.
Av förhören med Hans L framgår att denne var medveten om att Jörgen
B haft kontakter med säkerhetspolisen. (I senare förhör framkommer
uppgifter som torde få tolkas så att Hans L själv tillhörde säkerhets-
polisen.)
Hans L hördes på nytt ett par år senare, i januari 1995. I oktober
1996 hörde Hans L av sig till PU angående vissa kontakter han haft
med journalisten Lars B. Lars B hade framfört vissa enligt Hans L helt
grundlösa påståenden av innebörd att Hans L skulle ha varit i
Stockholm en tid före mordet och att Hans L därvid även skulle ha
träffat polisman A. Hans L, som numera var pensionerad, hade tagit illa
vid sig.
Henry E hördes i oktober 1992. Han uppgav att han kände Jörgen B
sedan länge och hade haft en hel del med denne att göra. Jörgen B hade
varit fackligt aktiv vid ett större företag i Norrköping (av andra
uppgifter i uppslaget framgår att det torde ha varit LM Ericsson). Under
tiden 1965-1975 hade Henry E varit ombudsman för Metall. Under de
senare 4-5 åren av den perioden kom han att lära känna Jörgen B mer.
Även därefter hade de träffats. Vid något tillfälle ”dök han (dvs. B) upp
med den här uppgiften”, uppgav Henry E. Han preciserade sedermera
med hjälp av egna anteckningar tidpunkten till den 21 januari 1986. I
förhörsprotokollet heter det:
Vad Jörgen B ville berätta för Henry E var att han hade kontakter eller
kände till eller hade hört något samtal där det skulle vara diskussioner om
något hot mot Sverige eller säkerheten eller att det pågick någonting.
Jörgen B var väldigt försiktig med vad han sade. Henry E fick aldrig
uppfattningen att det var något hot riktat direkt mot statsminister Olof
Palme.
Henry E synes inte ha tagit Jörgen B:s uppgifter på allvar:
Henry E:s reaktion som han nu minns, var att hela historien var så
fantastisk, att Jörgen B som person skulle kunna ha sådana kontakter och
fått del av de uppgifter det gällde.
Jörgen B kring årsskiftet 1985-86. Beträffande de uppgifter Jörgen B
lämnat uppgav Hans L enligt förhörsprotokollet bl.a. följande:
Hans L får i sammanfattning del av de uppgifter som Jörgen B har lämnat
till utredningen via journalister. Hans allmänna reflektion är att han
tillbakavisar uppgifterna på det bestämdaste. Något möte av det slag som
Jörgen B berättar om har aldrig förekommit, än mindre att Jörgen B skulle
ha kallats dit som någon form av militärkonsult eller liknande. När de
närmare detaljerna gåtts igenom med Hans L är han helt frågande inför
dem.
Av förhören med Hans L framgår att denne var medveten om att Jörgen
B haft kontakter med säkerhetspolisen. (I senare förhör framkommer
uppgifter som torde få tolkas så att Hans L själv tillhörde säkerhets-
polisen.)
Hans L hördes på nytt ett par år senare, i januari 1995. I oktober
1996 hörde Hans L av sig till PU angående vissa kontakter han haft
med journalisten Lars B. Lars B hade framfört vissa enligt Hans L helt
grundlösa påståenden av innebörd att Hans L skulle ha varit i
Stockholm en tid före mordet och att Hans L därvid även skulle ha
träffat polisman A. Hans L, som numera var pensionerad, hade tagit illa
vid sig.
Henry E hördes i oktober 1992. Han uppgav att han kände Jörgen B
sedan länge och hade haft en hel del med denne att göra. Jörgen B hade
varit fackligt aktiv vid ett större företag i Norrköping (av andra
uppgifter i uppslaget framgår att det torde ha varit LM Ericsson). Under
tiden 1965-1975 hade Henry E varit ombudsman för Metall. Under de
senare 4-5 åren av den perioden kom han att lära känna Jörgen B mer.
Även därefter hade de träffats. Vid något tillfälle ”dök han (dvs. B) upp
med den här uppgiften”, uppgav Henry E. Han preciserade sedermera
med hjälp av egna anteckningar tidpunkten till den 21 januari 1986. I
förhörsprotokollet heter det:
Vad Jörgen B ville berätta för Henry E var att han hade kontakter eller
kände till eller hade hört något samtal där det skulle vara diskussioner om
något hot mot Sverige eller säkerheten eller att det pågick någonting.
Jörgen B var väldigt försiktig med vad han sade. Henry E fick aldrig
uppfattningen att det var något hot riktat direkt mot statsminister Olof
Palme.
Henry E synes inte ha tagit Jörgen B:s uppgifter på allvar:
Henry E:s reaktion som han nu minns, var att hela historien var så
fantastisk, att Jörgen B som person skulle kunna ha sådana kontakter och
fått del av de uppgifter det gällde.
Dagmar F hördes i november 1992. Dagmar F var Jörgen B:s svärmor.
Hon uppgav att Jörgen B kommit hem till henne en kväll och varit upp-
riven. Han sade att han hade varit på ett möte och fått en upplysning
om att något var på gång med Olof Palme, det var fråga om samman-
svärjning eller någon form av åtgärd mot Olof Palme. Dagmar F hade
associerat till händelsen med Anna-Greta Leijon. Hon hade dock inte
riktigt förstått det han sa. Jörgen B var ”för upprörd för att riktigt kunna
förklara och få fram vad han ville”. Kanske ville han inte heller tala om
allt, trodde Dagmar F. Jörgen B hade vidare sagt att han skulle ta
kontakt med en kommunalpolitiker som han hade förtroende för och
berätta för denne vad han hört.
Även Kenneth N hördes i november 1992. Dokumentationen är
uppdelad på två uppslag. I det ena, som är ett förhörsprotokoll, är
Kenneth N anonym (även om hans namn framgår av en manuell
registreringsanteckning i marginalen; det framgår på annat ställe att
Kenneth N:s identitet blivit offentligt känd i samband med massmedias
intresse för ”Norrköpingsmötet”). I det andra uppslaget lämnar förhörs-
ledaren vissa ytterligare uppgifter om Kenneth N. Det synes lämpligt
att redovisa det senare uppslaget, som bl.a. innehåller bakgrundsupp-
lysningar, först.
I det ”hemliga” uppslaget framgår följande. Kenneth N var krimi-
nalkommissarie, anställd vid säkerhetspolisen och chef för dess av-
delning i Norrköping sedan 1977. Från 1990 hade han dock arbetat i
Stockholm. Kenneth N hade haft sin första kontakt med Jörgen B 1979
”genom dåvarande IB. Jörgen B hade flygcertifikat och förfogade över
eget flygplan och kunde vara användbar som informatör”. Vid förhöret
hade Kenneth N visat upp handskrivna minnesanteckningar från alla
sina kontakter med Jörgen B. De flesta kontakterna skedde 1981-84.
Bl.a. rapporterade Jörgen B om öststatsförhållanden. 1982-83 hade Per-
Göran Näss varnat för Jörgen B och allmänt uppmanat till försiktighet
vid kontakterna med denne. Kenneth N nämnde vidare ”i förtroende”
att Jörgen B tillsammans med polismannen Hans L och någon från Sjö-
fartsverket hade utfört ett uppdrag i en öststat för IB:s räkning. Upp-
draget hade misslyckats. Det var sannolikt i början av 1980-talet.
Kenneth N kunde inte lämna några närmare detaljer. (Detta uppdrag
synes även ha berörts av Hans L, som nämnde en operation till-
sammans med Jörgen B 1977-78, som han av sekretesskäl inte ansåg
sig kunna gå in på.) Allmänt karakteriserade Kenneth N Jörgen B så, att
denne nog ”ville vara en större agent” än han var och att han ibland
kunde uppträda ”provocerande hemligt” i samband med möten.
Beträffande de i ärendet aktuella uppgifterna uppgav Kenneth N att
han hade sammanträffat med Jörgen B några månader efter mordet och
att denne då inte nämnt något om Olof Palmes död eller något möte i
Dagmar F hördes i november 1992. Dagmar F var Jörgen B:s svärmor.
Hon uppgav att Jörgen B kommit hem till henne en kväll och varit upp-
riven. Han sade att han hade varit på ett möte och fått en upplysning
om att något var på gång med Olof Palme, det var fråga om samman-
svärjning eller någon form av åtgärd mot Olof Palme. Dagmar F hade
associerat till händelsen med Anna-Greta Leijon. Hon hade dock inte
riktigt förstått det han sa. Jörgen B var ”för upprörd för att riktigt kunna
förklara och få fram vad han ville”. Kanske ville han inte heller tala om
allt, trodde Dagmar F. Jörgen B hade vidare sagt att han skulle ta
kontakt med en kommunalpolitiker som han hade förtroende för och
berätta för denne vad han hört.
Även Kenneth N hördes i november 1992. Dokumentationen är
uppdelad på två uppslag. I det ena, som är ett förhörsprotokoll, är
Kenneth N anonym (även om hans namn framgår av en manuell
registreringsanteckning i marginalen; det framgår på annat ställe att
Kenneth N:s identitet blivit offentligt känd i samband med massmedias
intresse för ”Norrköpingsmötet”). I det andra uppslaget lämnar förhörs-
ledaren vissa ytterligare uppgifter om Kenneth N. Det synes lämpligt
att redovisa det senare uppslaget, som bl.a. innehåller bakgrundsupp-
lysningar, först.
I det ”hemliga” uppslaget framgår följande. Kenneth N var krimi-
nalkommissarie, anställd vid säkerhetspolisen och chef för dess av-
delning i Norrköping sedan 1977. Från 1990 hade han dock arbetat i
Stockholm. Kenneth N hade haft sin första kontakt med Jörgen B 1979
”genom dåvarande IB. Jörgen B hade flygcertifikat och förfogade över
eget flygplan och kunde vara användbar som informatör”. Vid förhöret
hade Kenneth N visat upp handskrivna minnesanteckningar från alla
sina kontakter med Jörgen B. De flesta kontakterna skedde 1981-84.
Bl.a. rapporterade Jörgen B om öststatsförhållanden. 1982-83 hade Per-
Göran Näss varnat för Jörgen B och allmänt uppmanat till försiktighet
vid kontakterna med denne. Kenneth N nämnde vidare ”i förtroende”
att Jörgen B tillsammans med polismannen Hans L och någon från Sjö-
fartsverket hade utfört ett uppdrag i en öststat för IB:s räkning. Upp-
draget hade misslyckats. Det var sannolikt i början av 1980-talet.
Kenneth N kunde inte lämna några närmare detaljer. (Detta uppdrag
synes även ha berörts av Hans L, som nämnde en operation till-
sammans med Jörgen B 1977-78, som han av sekretesskäl inte ansåg
sig kunna gå in på.) Allmänt karakteriserade Kenneth N Jörgen B så, att
denne nog ”ville vara en större agent” än han var och att han ibland
kunde uppträda ”provocerande hemligt” i samband med möten.
Beträffande de i ärendet aktuella uppgifterna uppgav Kenneth N att
han hade sammanträffat med Jörgen B några månader efter mordet och
att denne då inte nämnt något om Olof Palmes död eller något möte i
polishuset i Norrköping. Efter det tillfälle då Jörgen B överlämnade den
i ärendet omtalade handlingen, dvs. den 4 februari 1987, hade Kenneth
N inte haft någon kontakt med Jörgen B, men han hade hört att Jörgen
B skaffat sig en rörelse av något slag i en norrlandskommun.
I själva förhöret, det ”öppna” uppslaget sägs bl.a. följande. Kenneth
N mindes väl när och under vilka omständigheter han fick Jörgen B:s
skrift. Det var alltså den 4 februari 1987 på ett hotell i Norrköping. Det
rörde sig enligt Kenneth N om en sida, skriven på en väldigt dålig
maskin:
En massa svammel om Palme. Inte om mordet. Fanns inget som helst,
fanns ingen uppgift om poliser över huvud taget i detta papper. Det var om
hans resa tror jag till Moskva, var det nånting sånt där. Men inte någonting.
Sen hade han blandat in sin mor i det här. Ett långt stycke om sin mamma
och Guillou fanns nämnd i det här.
Han reagerade inte på något särskilt sätt inför skrivelsen. Han tror inte
ens att han tittade på papperet då han fick det utan att han stoppade ned
det. Han tog skrivelsen till stationen, där han lade den i ett kuvert,
klistrade igen och skickade upp det till Stockholm. Han hade inte fått
någon reaktion därifrån och inte frågat heller, förrän nu, när det börjat
skrivas om saken. Vid mötet då Jörgen B överlämnade sitt papper
talade de inte om Olof Palme eller mordet.
Uppslaget innehåller sammantaget en del tvetydigheter. I förhöret
med Kenneth N nämnde förhörsledaren att Hans L hade berättat att
Kenneth N tillkallats vid några tillfällen när Jörgen B varit hos Hans L
och lämnat uppgifter. Kenneth N uppgav att han aldrig träffat Hans L
(han bör han menat tillsammans med Jörgen B). ”Hur kommenterar du
det?” frågade förhörsledaren. ”Nej.”, svarade Kenneth N, som alltså
inte tycktes vilja tala om saken. (Hans L hade i förhör uppgett just det
förhörsledaren nämnde.)
Enligt Kenneth N var Jörgen B inte en betydelsefull informatör. På
uppmaning att allmänt karakterisera Jörgen B som person uppgav
Kenneth N:
Han vill vara märkvärdig vet du och inte synas och när man kom, jag satt
ju ibland och studerade honom innan när vi träffades och precis som att han
mer eller mindre konspiratoriskt skulle, ja gå till det här mötet. Vi var in på
ett fik och det var ju inga konstigheter. Att han, han har nog levt i någon
form av agentvärld. Om det här jobbet på IB har gjort honom så eller vad
det beror på att han vill vara lite märkvärdigare än vad han är och var. Jag
tror inte att han hade någon större, jag vet inte alls och vad det rörde sig om
i Polen, som sagt var, det vet jag inte. Men att de misslyckades, så mycket
vet jag.
polishuset i Norrköping. Efter det tillfälle då Jörgen B överlämnade den
i ärendet omtalade handlingen, dvs. den 4 februari 1987, hade Kenneth
N inte haft någon kontakt med Jörgen B, men han hade hört att Jörgen
B skaffat sig en rörelse av något slag i en norrlandskommun.
I själva förhöret, det ”öppna” uppslaget sägs bl.a. följande. Kenneth
N mindes väl när och under vilka omständigheter han fick Jörgen B:s
skrift. Det var alltså den 4 februari 1987 på ett hotell i Norrköping. Det
rörde sig enligt Kenneth N om en sida, skriven på en väldigt dålig
maskin:
En massa svammel om Palme. Inte om mordet. Fanns inget som helst,
fanns ingen uppgift om poliser över huvud taget i detta papper. Det var om
hans resa tror jag till Moskva, var det nånting sånt där. Men inte någonting.
Sen hade han blandat in sin mor i det här. Ett långt stycke om sin mamma
och Guillou fanns nämnd i det här.
Han reagerade inte på något särskilt sätt inför skrivelsen. Han tror inte
ens att han tittade på papperet då han fick det utan att han stoppade ned
det. Han tog skrivelsen till stationen, där han lade den i ett kuvert,
klistrade igen och skickade upp det till Stockholm. Han hade inte fått
någon reaktion därifrån och inte frågat heller, förrän nu, när det börjat
skrivas om saken. Vid mötet då Jörgen B överlämnade sitt papper
talade de inte om Olof Palme eller mordet.
Uppslaget innehåller sammantaget en del tvetydigheter. I förhöret
med Kenneth N nämnde förhörsledaren att Hans L hade berättat att
Kenneth N tillkallats vid några tillfällen när Jörgen B varit hos Hans L
och lämnat uppgifter. Kenneth N uppgav att han aldrig träffat Hans L
(han bör han menat tillsammans med Jörgen B). ”Hur kommenterar du
det?” frågade förhörsledaren. ”Nej.”, svarade Kenneth N, som alltså
inte tycktes vilja tala om saken. (Hans L hade i förhör uppgett just det
förhörsledaren nämnde.)
Enligt Kenneth N var Jörgen B inte en betydelsefull informatör. På
uppmaning att allmänt karakterisera Jörgen B som person uppgav
Kenneth N:
Han vill vara märkvärdig vet du och inte synas och när man kom, jag satt
ju ibland och studerade honom innan när vi träffades och precis som att han
mer eller mindre konspiratoriskt skulle, ja gå till det här mötet. Vi var in på
ett fik och det var ju inga konstigheter. Att han, han har nog levt i någon
form av agentvärld. Om det här jobbet på IB har gjort honom så eller vad
det beror på att han vill vara lite märkvärdigare än vad han är och var. Jag
tror inte att han hade någon större, jag vet inte alls och vad det rörde sig om
i Polen, som sagt var, det vet jag inte. Men att de misslyckades, så mycket
vet jag.
SOU1999:88 sid.387 Polisspåret
Med datering i november 1992 finns i uppslaget en anteckning signerad Hans Ölvebro, där det sägs att enligt säkerhetspolisen hade Jörgen B ”enklare uppdrag” för ”SSI” under 1977-1982 och april 1987 till juli 1990.
Sammanfattande anmärkningar
PU:s utredning av detta uppslag har skett snabbt. Utredningen är utförlig.
Jörgen B uppgav alltså att han halvannan månad före mordet deltog i ett möte på polishuset i Norrköping.
Namnen på de deltagande hade han ”undanträngt”.
Antalet deltagare kunde inte anges; folk kom och gick under mötets gång.
Man talade om Olof Palmes Moskva-resa och att Olof Palme skulle ”sälja ut” Sverige.
Han uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, förbereddes.
Det sagda utgör vad som synes vara kärnan i det Jörgen B uppgav.
Hans uppgifter i förhören är ofta ungefärliga och saknar i viss mån konkretion. Det förblir t.ex. oklart om Jörgen B menar att det var ett möte i egentlig mening eller bara ett samtal mellan personer som kom och gick.
Han har själv inte kunnat precisera om han hade kallats till mötet eller bara hamnat där när han hade vägarna förbi för att hälsa på sin vän Hans L.
Han gav heller inte något tydligt svar på vad hans egen funktion i sammanhanget var.
Klart synes vara att han uppfattat det som sades som oroande och upprörts av det, samtidigt som han vid förhören delvis tonat ned det som sakligt sett ägde rum genom att tala om ”kvirr” mot Olof Palme och om samtalet som typiskt för vad som kunde diskuteras i Sverige vid den tiden.
Det framstår med andra ord som oklart vad Jörgen B egentligen ville ha sagt.
På frågor från den utgångspunkten hänvisade Jörgen B till detaljer och ”små faktorer” som gjorde att han drabbades av en chock när han gått därifrån.
Det var att det hade talats om fler grupper som var beredda och framför allt när jag gick därifrån, då var det Hasse som följde mig till dörren och betedde sig alltså på ett helt annorlunda sätt än normalt va. Tar mej i hand och säger alltså, att du vi återkommer till dej.
På frågan om han sedan tagit upp saken med Hans L, för att kontrollera sina intryck, svarade Jörgen B – på ett sätt som läsaren uppfattar som undvikande – att det hade han inte gjort, trots att han i och för sig hade fortsatt att träffa Hans L.
Det kvarstående intrycket är att uppgiftslämnarens berättelse är diffus, motsägelsefull och att det är svårt att få grepp om vad han egentligen velat säga.
Den person han har utpekat som närvarande vid
SOU1999:88 sid.387 Polisspåret
Med datering i november 1992 finns i uppslaget en anteckning signerad Hans Ölvebro, där det sägs att enligt säkerhetspolisen hade Jörgen B ”enklare uppdrag” för ”SSI” under 1977-1982 och april 1987 till juli 1990.
Sammanfattande anmärkningar
PU:s utredning av detta uppslag har skett snabbt. Utredningen är utförlig.
Jörgen B uppgav alltså att han halvannan månad före mordet deltog i ett möte på polishuset i Norrköping.
Namnen på de deltagande hade han ”undanträngt”.
Antalet deltagare kunde inte anges; folk kom och gick under mötets gång.
Man talade om Olof Palmes Moskva-resa och att Olof Palme skulle ”sälja ut” Sverige.
Han uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, förbereddes.
Det sagda utgör vad som synes vara kärnan i det Jörgen B uppgav.
Hans uppgifter i förhören är ofta ungefärliga och saknar i viss mån konkretion. Det förblir t.ex. oklart om Jörgen B menar att det var ett möte i egentlig mening eller bara ett samtal mellan personer som kom och gick.
Han har själv inte kunnat precisera om han hade kallats till mötet eller bara hamnat där när han hade vägarna förbi för att hälsa på sin vän Hans L.
Han gav heller inte något tydligt svar på vad hans egen funktion i sammanhanget var.
Klart synes vara att han uppfattat det som sades som oroande och upprörts av det, samtidigt som han vid förhören delvis tonat ned det som sakligt sett ägde rum genom att tala om ”kvirr” mot Olof Palme och om samtalet som typiskt för vad som kunde diskuteras i Sverige vid den tiden.
Det framstår med andra ord som oklart vad Jörgen B egentligen ville ha sagt.
På frågor från den utgångspunkten hänvisade Jörgen B till detaljer och ”små faktorer” som gjorde att han drabbades av en chock när han gått därifrån.
Det var att det hade talats om fler grupper som var beredda och framför allt när jag gick därifrån, då var det Hasse som följde mig till dörren och betedde sig alltså på ett helt annorlunda sätt än normalt va. Tar mej i hand och säger alltså, att du vi återkommer till dej.
På frågan om han sedan tagit upp saken med Hans L, för att kontrollera sina intryck, svarade Jörgen B – på ett sätt som läsaren uppfattar som undvikande – att det hade han inte gjort, trots att han i och för sig hade fortsatt att träffa Hans L.
Det kvarstående intrycket är att uppgiftslämnarens berättelse är diffus, motsägelsefull och att det är svårt att få grepp om vad han egentligen velat säga.
Den person han har utpekat som närvarande vid
mötet, Hans L, har helt tagit avstånd från uppgifterna. Kommunalrådet
Henry E synes ha betraktat dem som strunt, detsamma gäller Kenneth
N. Samtliga har lämnat uppgifter om Jörgen B:s person som är ägnade
att så tvivel om såväl trovärdighet som tillförlitlighet. Inget, knappt ens
Jörgen B:s egna uppgifter, tyder sammantaget på att något möte av
konspiratoriskt slag ägt rum på Norrköpings polishus före mordet. Det
innebär i och för sig inte att detta kan uteslutas, men från mord-
utredningens synpunkt är det svårt att se att det skulle finnas något
ytterligare att tillföra.
Det finns emellertid anledning att göra en reservation beträffande
utredningen i detta uppslag. Det är uppenbart att de förhållanden som
utretts berör säkerhetstjänsten, inklusive IB. Det framgår också av PU-
materialet, där vissa förhörsuppgifter alltså redovisats särskilt just på
den grunden. Annat synes emellertid inte ha kommit upp på bordet. Om
Hans L tillhörde säkerhetspolisen är det t.ex. relevant – det kan ju
förklara vad hans och Jörgen B:s kontakter handlade om – men det
beaktas inte i förhören. Vi kan inte heller bortse från att Henry E:s och
Jörgen B:s kontakter kan ha haft beröring med dessa förhållanden. Mot
den bakgrunden finns det skäl att vara försiktig med tolkningen av de
uppgifter som lämnats, eftersom uppgiftslämnarna kan ha haft intresse
att dölja sakförhållanden för PU:s utredare och den ”öppna” polisen.
Därtill kommer att det brev som Kenneth N uppgav sig ha skickat
inte kunnat återfinnas hos säkerhetspolisen. Vår – i och för sig begrän-
sade – erfarenhet av säkerhetspolisens rutiner (se kapitel 2 och vissa
enskilda uppslag i kapitel 5) gör dock att vi inte kan betrakta det som
uteslutet att brevet helt enkelt slarvats bort.
Länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten
Bakgrund och utredning
I diskussionen kring polisspåret har det förekommit ifrågasättanden av
var länspolismästaren Hans Holmér befann sig den 28 februari till den
1 mars. Utgångspunkten är väl känd: Hans Holmér avsåg att lördagen
den 1 mars 1986 deltaga i Vasaloppet. Han befann sig därför på ett
hotell i Borlänge natten mellan den 28 februari och den 1 mars.
Med anledning av återkommande spekulation kring riktigheten i de
uppgifter Hans Holmér själv lämnat om sin vistelseort den aktuella
natten beslöt dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath om viss
utredning angående dessa förhållanden. I november 1990 beslagtogs på
Scandic Hotel i Borlänge en anmälningsblankett ”Nordiska gäster”, en
kopia av en hotellräkning för rum 105 den 28 februari 1986 och en
kopia av en Eurocard-nota.
mötet, Hans L, har helt tagit avstånd från uppgifterna. Kommunalrådet
Henry E synes ha betraktat dem som strunt, detsamma gäller Kenneth
N. Samtliga har lämnat uppgifter om Jörgen B:s person som är ägnade
att så tvivel om såväl trovärdighet som tillförlitlighet. Inget, knappt ens
Jörgen B:s egna uppgifter, tyder sammantaget på att något möte av
konspiratoriskt slag ägt rum på Norrköpings polishus före mordet. Det
innebär i och för sig inte att detta kan uteslutas, men från mord-
utredningens synpunkt är det svårt att se att det skulle finnas något
ytterligare att tillföra.
Det finns emellertid anledning att göra en reservation beträffande
utredningen i detta uppslag. Det är uppenbart att de förhållanden som
utretts berör säkerhetstjänsten, inklusive IB. Det framgår också av PU-
materialet, där vissa förhörsuppgifter alltså redovisats särskilt just på
den grunden. Annat synes emellertid inte ha kommit upp på bordet. Om
Hans L tillhörde säkerhetspolisen är det t.ex. relevant – det kan ju
förklara vad hans och Jörgen B:s kontakter handlade om – men det
beaktas inte i förhören. Vi kan inte heller bortse från att Henry E:s och
Jörgen B:s kontakter kan ha haft beröring med dessa förhållanden. Mot
den bakgrunden finns det skäl att vara försiktig med tolkningen av de
uppgifter som lämnats, eftersom uppgiftslämnarna kan ha haft intresse
att dölja sakförhållanden för PU:s utredare och den ”öppna” polisen.
Därtill kommer att det brev som Kenneth N uppgav sig ha skickat
inte kunnat återfinnas hos säkerhetspolisen. Vår – i och för sig begrän-
sade – erfarenhet av säkerhetspolisens rutiner (se kapitel 2 och vissa
enskilda uppslag i kapitel 5) gör dock att vi inte kan betrakta det som
uteslutet att brevet helt enkelt slarvats bort.
Länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten
Bakgrund och utredning
I diskussionen kring polisspåret har det förekommit ifrågasättanden av
var länspolismästaren Hans Holmér befann sig den 28 februari till den
1 mars. Utgångspunkten är väl känd: Hans Holmér avsåg att lördagen
den 1 mars 1986 deltaga i Vasaloppet. Han befann sig därför på ett
hotell i Borlänge natten mellan den 28 februari och den 1 mars.
Med anledning av återkommande spekulation kring riktigheten i de
uppgifter Hans Holmér själv lämnat om sin vistelseort den aktuella
natten beslöt dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath om viss
utredning angående dessa förhållanden. I november 1990 beslagtogs på
Scandic Hotel i Borlänge en anmälningsblankett ”Nordiska gäster”, en
kopia av en hotellräkning för rum 105 den 28 februari 1986 och en
kopia av en Eurocard-nota.
Av anmälningsblanketten framgår att en person skrivit in sig som
Hans Holmér med ankomstdag den 28 februari. Avresedagen framgår
inte med tydlighet; det synes stå 1 mars, men kan också läsas som 11
mars. Vederbörande har placerats i rum 105. På blanketten finns Hans
Holmérs adress och telefon i Stockholm. På hotellräkningen är
ankomstdagen angiven till den 28 februari och avresedagen till den 1
mars. Därutöver finns uppgifter om pris m m. Dessutom finns en
maskinstämpel på hotellräkningen, där datumet 28 februari är angivet.
Enligt Eurocard-notan har betalning för rummet erlagts den 1 mars
1986 med ett Eurocard-kort utställt på Hans Holmér. Den är
undertecknad av Hans Holmér och försedd med
I slutet av november 1990 hölls förhör med Elisabeth F. Hon hade
tidigare arbetat som receptionist på hotellet. På morgonen den 1 mars,
då hon tjänstgjorde, kom en man ned i receptionen vid 7.30-tiden. Hon
frågade honom om han kände till att Olof Palme hade mördats. Han
blev förskräckt och ringde ett samtal. Hon förstod av detta att han
skulle avbryta sin resa och åka till Stockholm. Hon kände inte igen
mannen som Hans Holmér. Vid förhöret bekräftade hon att det var
hennes
efternamn som började på B.
I juli 1991 begärdes en skriftprovsundersökning av
notan. SKL meddelade att det inte var möjligt att påstå att notan fyllts i
av Elisabeth F, men att det inte fanns några tecken på att någon annan
skulle ha gjort det. I augusti 1991 hördes receptionschefen vid hotellet.
Hon hade innan saken börjat uppmärksammas några år efter mordet
inte känt till att Hans Holmér bott på hotellet mordnatten. Det hade
sedermera kommit många frågor om detta. Hotellets policy var att inte
lämna ut uppgifter av detta slag. Det var möjligt att hon sagt att Hans
Holmér inte bott där, av bekvämlighetsskäl. Hon kände igen Elisabeth
B:s, numera F:s,
F arbetade på morgonen den 1 mars. Att hotellräkningen/kvittots
maskinstämpel angav 28 februari berodde på att datum vid denna tid
ställdes om manuellt och att detta i allmänhet inte skedde förrän frampå
förmiddagen. Det var därför rätt vanligt att samma ankomst- och av-
resedag angavs i stämpeln; hon visade vid förhöret andra kopior på
hotellnotor där så skett. Numera är detta automatiserat, och datum
ändras alltså vid midnatt. Samma dag hölls även ett förhör med en
kontorist vid hotellet. Hon bekräftade uppgifterna att hotelldygnet vid
den aktuella tiden skrevs ut på det sätt som beskrivits. Hon kände även
igen Elisabeth F:s
I detta sammanhang har också förekommit viss utredning angående
en numera avliden polisman, som hade tjänstgjort som Hans Holmérs
chaufför. Det har påståtts att han skulle ha fungerat i denna roll på
Av anmälningsblanketten framgår att en person skrivit in sig som
Hans Holmér med ankomstdag den 28 februari. Avresedagen framgår
inte med tydlighet; det synes stå 1 mars, men kan också läsas som 11
mars. Vederbörande har placerats i rum 105. På blanketten finns Hans
Holmérs adress och telefon i Stockholm. På hotellräkningen är
ankomstdagen angiven till den 28 februari och avresedagen till den 1
mars. Därutöver finns uppgifter om pris m m. Dessutom finns en
maskinstämpel på hotellräkningen, där datumet 28 februari är angivet.
Enligt Eurocard-notan har betalning för rummet erlagts den 1 mars
1986 med ett Eurocard-kort utställt på Hans Holmér. Den är
undertecknad av Hans Holmér och försedd med
I slutet av november 1990 hölls förhör med Elisabeth F. Hon hade
tidigare arbetat som receptionist på hotellet. På morgonen den 1 mars,
då hon tjänstgjorde, kom en man ned i receptionen vid 7.30-tiden. Hon
frågade honom om han kände till att Olof Palme hade mördats. Han
blev förskräckt och ringde ett samtal. Hon förstod av detta att han
skulle avbryta sin resa och åka till Stockholm. Hon kände inte igen
mannen som Hans Holmér. Vid förhöret bekräftade hon att det var
hennes
efternamn som började på B.
I juli 1991 begärdes en skriftprovsundersökning av
notan. SKL meddelade att det inte var möjligt att påstå att notan fyllts i
av Elisabeth F, men att det inte fanns några tecken på att någon annan
skulle ha gjort det. I augusti 1991 hördes receptionschefen vid hotellet.
Hon hade innan saken börjat uppmärksammas några år efter mordet
inte känt till att Hans Holmér bott på hotellet mordnatten. Det hade
sedermera kommit många frågor om detta. Hotellets policy var att inte
lämna ut uppgifter av detta slag. Det var möjligt att hon sagt att Hans
Holmér inte bott där, av bekvämlighetsskäl. Hon kände igen Elisabeth
B:s, numera F:s,
F arbetade på morgonen den 1 mars. Att hotellräkningen/kvittots
maskinstämpel angav 28 februari berodde på att datum vid denna tid
ställdes om manuellt och att detta i allmänhet inte skedde förrän frampå
förmiddagen. Det var därför rätt vanligt att samma ankomst- och av-
resedag angavs i stämpeln; hon visade vid förhöret andra kopior på
hotellnotor där så skett. Numera är detta automatiserat, och datum
ändras alltså vid midnatt. Samma dag hölls även ett förhör med en
kontorist vid hotellet. Hon bekräftade uppgifterna att hotelldygnet vid
den aktuella tiden skrevs ut på det sätt som beskrivits. Hon kände även
igen Elisabeth F:s
I detta sammanhang har också förekommit viss utredning angående
en numera avliden polisman, som hade tjänstgjort som Hans Holmérs
chaufför. Det har påståtts att han skulle ha fungerat i denna roll på
något åt dem.3 Utredningen rekommenderade att befälet i fråga skulle
omplaceras. Det sägs inte vilket befäl som avses. I annat sammanhang
framgår att det rör sig om polisman B (se nedan).
Beträffande våldsanvändning fann utredningen att VD 1 som helhet
inte utmärkte sig i förhållande till andra vaktdistrikt, i vart fall inte om
man beaktade en del för VD 1 specifika omständigheter (t.ex. var
polismännen i detta distrikt ensamma om att regelbundet behöva
transportera gripna och omhändertagna i hiss, vilket erfarenhetsmässigt
ofta ledde till stök och bråk). G-turens GVG utmärkte sig däremot, bl.a.
genom att i högre grad än andra rapportera våld mot polisman.
Utredningen noterade vidare: ”De polismän som ofta rapporterat våld
har också blivit anmälda för övervåld. Även i detta hänseende intar
gatuvåldsgruppens medlemmar en särställning.” En närmare gransk-
ning av gruppens anmälningar visade att bakgrunden ofta var att
handfängsel använts:
För att kunna anbringa handfängsel har i många fall s.k. ”fotsvep”’ använts
för att få omkull den som skulle frihetsberövas. I vissa fall har s.k. distrak-
tionsslag använts. Våldet har noga redovisats i anmälan. Distraktionsslag
beskrivs ofta som knytnävsslag eller batongslag. Den ofta använda
beskrivningen ”nedläggning framåt enligt rikspolisstyrelsens anvisningar”
orsakar ofta skador i ansiktet.
Av rapporten framgår att utredningen ansåg att övervåld förekommit i
G-turens GVG, även om man var försiktig med att precisera det till
enskilda tillfällen.4
Norrmalmsutredningen definierade i huvudsak problemet med G-
turens GVG, dvs. ”baseballigan”, som en ledningsfråga:
Utredningens uppfattning är --- att gruppen utförde ett bra arbete men
kritiken gäller arbetsmetoderna och den riktar sig i första hand mot VD-
ledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv.
3 Det faller i någon mån utanför vårt perspektiv men har ändå sitt intresse i
sammanhanget att något utveckla detta. Utredningen visade att den kvinna som
senast placerats i B-turen omedelbart begärde förflyttning, vilket accepterades.
Inga kvinnliga poliser i denna tur fick tjänstgöra i radiobil. ”En kvinnlig polis
har till arbetsgruppen uppgivit att yttre befälet i turen skulle aktivt arbeta för att
hon inte skulle kunna bli hundförare om hon hade detta önskemål”, heter det
vidare. En kvinnlig polis uppges ”ha funnit sig tillrätta” i arbetslaget. Hon
tjänstgjorde i receptionen eller som arrestvakt. Det kan tilläggas att det i varje
tur måste finnas en kvinna som kan tjänstgöra i arresten.
4 ”Enskilda händelser har inte bedömts i arbetsgruppen. Det har inte heller
framkommit några sådana som inte tidigare varit kända och i vanlig ordning
utretts vid juridiska avdelningen eller av justitieombudsmannen.”
något åt dem.3 Utredningen rekommenderade att befälet i fråga skulle
omplaceras. Det sägs inte vilket befäl som avses. I annat sammanhang
framgår att det rör sig om polisman B (se nedan).
Beträffande våldsanvändning fann utredningen att VD 1 som helhet
inte utmärkte sig i förhållande till andra vaktdistrikt, i vart fall inte om
man beaktade en del för VD 1 specifika omständigheter (t.ex. var
polismännen i detta distrikt ensamma om att regelbundet behöva
transportera gripna och omhändertagna i hiss, vilket erfarenhetsmässigt
ofta ledde till stök och bråk). G-turens GVG utmärkte sig däremot, bl.a.
genom att i högre grad än andra rapportera våld mot polisman.
Utredningen noterade vidare: ”De polismän som ofta rapporterat våld
har också blivit anmälda för övervåld. Även i detta hänseende intar
gatuvåldsgruppens medlemmar en särställning.” En närmare gransk-
ning av gruppens anmälningar visade att bakgrunden ofta var att
handfängsel använts:
För att kunna anbringa handfängsel har i många fall s.k. ”fotsvep”’ använts
för att få omkull den som skulle frihetsberövas. I vissa fall har s.k. distrak-
tionsslag använts. Våldet har noga redovisats i anmälan. Distraktionsslag
beskrivs ofta som knytnävsslag eller batongslag. Den ofta använda
beskrivningen ”nedläggning framåt enligt rikspolisstyrelsens anvisningar”
orsakar ofta skador i ansiktet.
Av rapporten framgår att utredningen ansåg att övervåld förekommit i
G-turens GVG, även om man var försiktig med att precisera det till
enskilda tillfällen.4
Norrmalmsutredningen definierade i huvudsak problemet med G-
turens GVG, dvs. ”baseballigan”, som en ledningsfråga:
Utredningens uppfattning är --- att gruppen utförde ett bra arbete men
kritiken gäller arbetsmetoderna och den riktar sig i första hand mot VD-
ledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv.
3 Det faller i någon mån utanför vårt perspektiv men har ändå sitt intresse i
sammanhanget att något utveckla detta. Utredningen visade att den kvinna som
senast placerats i B-turen omedelbart begärde förflyttning, vilket accepterades.
Inga kvinnliga poliser i denna tur fick tjänstgöra i radiobil. ”En kvinnlig polis
har till arbetsgruppen uppgivit att yttre befälet i turen skulle aktivt arbeta för att
hon inte skulle kunna bli hundförare om hon hade detta önskemål”, heter det
vidare. En kvinnlig polis uppges ”ha funnit sig tillrätta” i arbetslaget. Hon
tjänstgjorde i receptionen eller som arrestvakt. Det kan tilläggas att det i varje
tur måste finnas en kvinna som kan tjänstgöra i arresten.
4 ”Enskilda händelser har inte bedömts i arbetsgruppen. Det har inte heller
framkommit några sådana som inte tidigare varit kända och i vanlig ordning
utretts vid juridiska avdelningen eller av justitieombudsmannen.”
mordnatten. Utredningen i denna del visade att polismannen varit
chaufför, men att han av personliga skäl hade omplacerats i slutet av
1985. En kontroll av vissa journaler visade att polismannen i vart fall
inte hade tjänstgjort för Hans Holmér efter den 15 januari 1986.
Sammanfattande anmärkningar
Det har egentligen aldrig funnits något skäl att i mordutredningen
närmare efterforska var dåvarande länspolismästaren Hans Holmér
befann sig på mordkvällen; inget pekar på att han haft med mordet att
göra. Allt talar för att det förhåller sig så som han uppgett inför Jurist-
kommissionen och i andra sammanhang, dvs. att han befann sig på
annan ort på fredagskvällen och att han begav sig till Stockholm med
egen bil så snart han fick reda på vad som hänt. Den utredning som
likväl förekommit bestyrker detta.
Polisfesten den 1 mars 1986
Bakgrund och utredning
Den 1 mars 1986 hölls en större subskriberad fest för poliser från i
huvudsak VD 1. Stockholms polisstyrelses utredningsgrupp, som ut-
redde dessa förhållanden, använder ordet ”bankett” (om utredningen, se
ovan, Utredning om högerextremism inom polisen). Festen hölls i
Ragnbrants Festvåningar, Apelbergsgatan 12 i Stockholm. Omkring
100 personer deltog. Festen var planerad sedan en månad och betalning
hade erlagts i förskott. Det uppgavs att man försökt ställa in festen efter
mordet. Tiden härför var dock mycket kort. Flera av de inbjudna
gästerna gick inte att nå, en del bodde inte i Stockholm och var sanno-
likt redan på väg. Vidare hade restaurangen förbrukat förskottet för
inköp av mat m.m. Arrangörerna valde därför att genomföra festen.
Under middagen höll ett polisbefäl, polisman I, befäl vid VD 1, ett
tal. Enligt en uppgift i massmedia skall han därvid ha utbringat en skål
i tillfredsställelse över mordet, eller gjort något uttalande av motsvaran-
de innebörd. Utredningsgruppen hörde polisman I, festarrangören och
en gäst som själv inte var polis samt tog del av uppgifter som kom från
en anonym gäst som lämnat upplysningar via en ledamot i polisstyrel-
sen. De sistnämnda uppgifterna, som synes ha varit diffusa, gick ut på
att vittnet i middagstalet hört ”något nämnas om en ‘skål i champagne’
i samband med mordet på Olof Palme”.
Uppgifterna om skålen vann inte stöd hos någon av dem som
utredningsgruppen själv talade med. Polisman I förnekade dem
mordnatten. Utredningen i denna del visade att polismannen varit
chaufför, men att han av personliga skäl hade omplacerats i slutet av
1985. En kontroll av vissa journaler visade att polismannen i vart fall
inte hade tjänstgjort för Hans Holmér efter den 15 januari 1986.
Sammanfattande anmärkningar
Det har egentligen aldrig funnits något skäl att i mordutredningen
närmare efterforska var dåvarande länspolismästaren Hans Holmér
befann sig på mordkvällen; inget pekar på att han haft med mordet att
göra. Allt talar för att det förhåller sig så som han uppgett inför Jurist-
kommissionen och i andra sammanhang, dvs. att han befann sig på
annan ort på fredagskvällen och att han begav sig till Stockholm med
egen bil så snart han fick reda på vad som hänt. Den utredning som
likväl förekommit bestyrker detta.
Polisfesten den 1 mars 1986
Bakgrund och utredning
Den 1 mars 1986 hölls en större subskriberad fest för poliser från i
huvudsak VD 1. Stockholms polisstyrelses utredningsgrupp, som ut-
redde dessa förhållanden, använder ordet ”bankett” (om utredningen, se
ovan, Utredning om högerextremism inom polisen). Festen hölls i
Ragnbrants Festvåningar, Apelbergsgatan 12 i Stockholm. Omkring
100 personer deltog. Festen var planerad sedan en månad och betalning
hade erlagts i förskott. Det uppgavs att man försökt ställa in festen efter
mordet. Tiden härför var dock mycket kort. Flera av de inbjudna
gästerna gick inte att nå, en del bodde inte i Stockholm och var sanno-
likt redan på väg. Vidare hade restaurangen förbrukat förskottet för
inköp av mat m.m. Arrangörerna valde därför att genomföra festen.
Under middagen höll ett polisbefäl, polisman I, befäl vid VD 1, ett
tal. Enligt en uppgift i massmedia skall han därvid ha utbringat en skål
i tillfredsställelse över mordet, eller gjort något uttalande av motsvaran-
de innebörd. Utredningsgruppen hörde polisman I, festarrangören och
en gäst som själv inte var polis samt tog del av uppgifter som kom från
en anonym gäst som lämnat upplysningar via en ledamot i polisstyrel-
sen. De sistnämnda uppgifterna, som synes ha varit diffusa, gick ut på
att vittnet i middagstalet hört ”något nämnas om en ‘skål i champagne’
i samband med mordet på Olof Palme”.
Uppgifterna om skålen vann inte stöd hos någon av dem som
utredningsgruppen själv talade med. Polisman I förnekade dem
bestämt. Han hade utbringat en skål för ”A-turen” vid VD1. Något för
Olof Palme nedsättande eller någon tillfredsställelse över mordet ut-
tryckte han på intet sätt. Festarrangören och den hörde gästen bekräf-
tade detta; de var helt säkra på att någon skål etc. inte hade förekommit.
Inte heller i något annat sammanhang under festen förekom enligt dem
något sådant.
Utredningsgruppen pekade i sammanhanget på möjligheten att det
anonyma vittnet blandat samman det som skett under festen med det
telefonsamtal som polisman B ringde till VD 1 under mordnatten, i
samband med detta har det talats såväl om skål i champagne och
tillfredsställelse över mordet. Det är ju långtifrån omöjligt att detta
samtal, som ju utspelat sig ”internt” inom VD 1, kan ha diskuterats
under middagen. I övrigt konstaterade polisstyrelsen att det inte
framkommit något som tydde på att en skål verkligen hade utbringats.
Festen och skålen har kommenterats av polisman I vid ett förhör i
oktober 1987 angående fynden hos polisman E. Festen förekom tradi-
tionsenligt varje år. Fruar, makar eller ”respektive” var inbjudna. – Per-
sonalen i A-turen hade på lördagsmorgonen ställt sig till förfogande för
spaningsarbetet, men blivit hemskickade igen. De hade fått klart för sig
att det inte från tjänstens synpunkt förelåg något behov av att ställa in
festen. Polisman I ifrågasatte mot den bakgrunden varför man skulle
avstå från festen när polisledningen inte var intresserade av polis-
männens tjänster.
Det tillhörde traditionen att chefen för A-turen, dvs. polisman I, höll
ett tal omkring turen. Det förekom två gånger om året, dels vid denna
fest, dels vid julbordet. Därvid utbringades likaledes traditionsenligt ett
fyrfaldigt leve för turen. Polisman I påpekade i förhöret att stämningen
var dämpad i anledning av mordet. Alla hade ”en klump i halsen”.
Polisman I berörde mordet i sitt tal: han tyckte inte om Olof Palme som
politiker, men man kunde inte acceptera att landets statsminister sköts
på öppen gata. Polisman I uppgav att det bara var radioprogrammet
Kanalen som vidhållit att det skulle ha förekommit en skål för mordet.
Flera andra journalister hade undersökt saken, men kommit fram till att
någon sådan skål inte förekommit, vilket det alltså inte heller gjort.
Sammanfattande anmärkningar
Uppgiften om att det i ett officiellt tal, som polisstyrelsen kallade det,
vid en bankett för ett hundratal poliser och inbjudna gäster, skulle ha
utbringats en skål för mordet dagen efter det att detta begåtts har inte
gått att få bekräftad, trots viss utredning från polisstyrelsens sida. Vi
bestämt. Han hade utbringat en skål för ”A-turen” vid VD1. Något för
Olof Palme nedsättande eller någon tillfredsställelse över mordet ut-
tryckte han på intet sätt. Festarrangören och den hörde gästen bekräf-
tade detta; de var helt säkra på att någon skål etc. inte hade förekommit.
Inte heller i något annat sammanhang under festen förekom enligt dem
något sådant.
Utredningsgruppen pekade i sammanhanget på möjligheten att det
anonyma vittnet blandat samman det som skett under festen med det
telefonsamtal som polisman B ringde till VD 1 under mordnatten, i
samband med detta har det talats såväl om skål i champagne och
tillfredsställelse över mordet. Det är ju långtifrån omöjligt att detta
samtal, som ju utspelat sig ”internt” inom VD 1, kan ha diskuterats
under middagen. I övrigt konstaterade polisstyrelsen att det inte
framkommit något som tydde på att en skål verkligen hade utbringats.
Festen och skålen har kommenterats av polisman I vid ett förhör i
oktober 1987 angående fynden hos polisman E. Festen förekom tradi-
tionsenligt varje år. Fruar, makar eller ”respektive” var inbjudna. – Per-
sonalen i A-turen hade på lördagsmorgonen ställt sig till förfogande för
spaningsarbetet, men blivit hemskickade igen. De hade fått klart för sig
att det inte från tjänstens synpunkt förelåg något behov av att ställa in
festen. Polisman I ifrågasatte mot den bakgrunden varför man skulle
avstå från festen när polisledningen inte var intresserade av polis-
männens tjänster.
Det tillhörde traditionen att chefen för A-turen, dvs. polisman I, höll
ett tal omkring turen. Det förekom två gånger om året, dels vid denna
fest, dels vid julbordet. Därvid utbringades likaledes traditionsenligt ett
fyrfaldigt leve för turen. Polisman I påpekade i förhöret att stämningen
var dämpad i anledning av mordet. Alla hade ”en klump i halsen”.
Polisman I berörde mordet i sitt tal: han tyckte inte om Olof Palme som
politiker, men man kunde inte acceptera att landets statsminister sköts
på öppen gata. Polisman I uppgav att det bara var radioprogrammet
Kanalen som vidhållit att det skulle ha förekommit en skål för mordet.
Flera andra journalister hade undersökt saken, men kommit fram till att
någon sådan skål inte förekommit, vilket det alltså inte heller gjort.
Sammanfattande anmärkningar
Uppgiften om att det i ett officiellt tal, som polisstyrelsen kallade det,
vid en bankett för ett hundratal poliser och inbjudna gäster, skulle ha
utbringats en skål för mordet dagen efter det att detta begåtts har inte
gått att få bekräftad, trots viss utredning från polisstyrelsens sida. Vi
kan därför inte se att det finns någon grund för denna allvarliga
anklagelse.
Att festen kom att hållas kan från de rent praktiska synpunkter som
de festansvariga framhöll mot dess inställande synas rimligt.
Argumentationen förutsätter dock att festdeltagarna, och kanske särskilt
då de i vars vaktdistrikt mordet just inträffat, känt sig hågade att delta.
Därest det hade funnits en önskan eller övertygelse hos de ansvariga
om att festen under omständigheterna inte borde hållas, skulle de
praktiska olägenheterna rimligen ha kunnat överbryggas även om det
hade lett till vissa ekonomiska avbräck. Ett beslut av den innebörden
borde vidare, återigen under omständigheterna, ha kunnat mötas av
förståelse även av dem som inte skulle ha kunnat gå att nå med ett
besked om inställandet. Den argumentation som de ansvariga uttryckt
synes utgå från att festens vara eller inte vara mest var en fråga om
etikett och att dess inställande hade varit att betrakta som en tom gest
för vilken man inte var beredd att betala priset. Det kan tyckas att
arrangörerna borde ha insett att många utomstående skulle finna det
anstötligt att det för mordområdet ansvariga vaktdistriktet håller fest
mindre än 24 timmar efter det att landets statsminister mördats. Be-
slutet kan dock ha försvårats av oförmåga att i stunden överblicka dess
konsekvenser.
Misstankar angående oidentifierade polismän från ”baseballigan”
Bakgrund och utredning
I augusti 1988 inkom ett tips från en kvinna gällande poliser som till-
hörde baseballigan. Tipset innebar följande. Kvinnans bror hade varit
på en repövning vid K4 i Arvidsjaur vid tiden för mordet. Ett antal
poliser från Norrmalm hade enligt kvinnan medverkat. De hade utmärkt
sig på olika sätt. Inför sin permission den 28 februari hade en av dem
yttrat: ”Den här helgen kommer det att hända något som det kommer
att stå om i historieböckerna”. Brodern hördes i oktober 1990 – drygt
två år senare, alltså. Han hade deltagit i en repövning och därvid
kommit i kontakt med fjälljägare, som gjorde sin grundutbildning. Det
var bland dessa som de aktuella personerna ingick. Han kunde inte
namnge någon av dem. Han visste inte om de var poliser, men hade
efter att ha tagit del av uppgifter i massmedia kommit fram till att det
kunde vara ett gäng som tillhörde ”baseballigan”. Han bekräftade
uttalandet som någon av dem hade gjort just före mordet, om att något
skulle inträffa som skulle stå i historieböckerna.
En lista på alla som vid tiden tjänstgjort vid regementet togs fram.
Drygt trehundra av dem hade sin hemvist i Stockholmsregionen. De
kan därför inte se att det finns någon grund för denna allvarliga
anklagelse.
Att festen kom att hållas kan från de rent praktiska synpunkter som
de festansvariga framhöll mot dess inställande synas rimligt.
Argumentationen förutsätter dock att festdeltagarna, och kanske särskilt
då de i vars vaktdistrikt mordet just inträffat, känt sig hågade att delta.
Därest det hade funnits en önskan eller övertygelse hos de ansvariga
om att festen under omständigheterna inte borde hållas, skulle de
praktiska olägenheterna rimligen ha kunnat överbryggas även om det
hade lett till vissa ekonomiska avbräck. Ett beslut av den innebörden
borde vidare, återigen under omständigheterna, ha kunnat mötas av
förståelse även av dem som inte skulle ha kunnat gå att nå med ett
besked om inställandet. Den argumentation som de ansvariga uttryckt
synes utgå från att festens vara eller inte vara mest var en fråga om
etikett och att dess inställande hade varit att betrakta som en tom gest
för vilken man inte var beredd att betala priset. Det kan tyckas att
arrangörerna borde ha insett att många utomstående skulle finna det
anstötligt att det för mordområdet ansvariga vaktdistriktet håller fest
mindre än 24 timmar efter det att landets statsminister mördats. Be-
slutet kan dock ha försvårats av oförmåga att i stunden överblicka dess
konsekvenser.
Misstankar angående oidentifierade polismän från ”baseballigan”
Bakgrund och utredning
I augusti 1988 inkom ett tips från en kvinna gällande poliser som till-
hörde baseballigan. Tipset innebar följande. Kvinnans bror hade varit
på en repövning vid K4 i Arvidsjaur vid tiden för mordet. Ett antal
poliser från Norrmalm hade enligt kvinnan medverkat. De hade utmärkt
sig på olika sätt. Inför sin permission den 28 februari hade en av dem
yttrat: ”Den här helgen kommer det att hända något som det kommer
att stå om i historieböckerna”. Brodern hördes i oktober 1990 – drygt
två år senare, alltså. Han hade deltagit i en repövning och därvid
kommit i kontakt med fjälljägare, som gjorde sin grundutbildning. Det
var bland dessa som de aktuella personerna ingick. Han kunde inte
namnge någon av dem. Han visste inte om de var poliser, men hade
efter att ha tagit del av uppgifter i massmedia kommit fram till att det
kunde vara ett gäng som tillhörde ”baseballigan”. Han bekräftade
uttalandet som någon av dem hade gjort just före mordet, om att något
skulle inträffa som skulle stå i historieböckerna.
En lista på alla som vid tiden tjänstgjort vid regementet togs fram.
Drygt trehundra av dem hade sin hemvist i Stockholmsregionen. De
kontrollerades mot persondokument i förundersökningen. Ingen träff
noterades. Även andra uppgifter kontrollerades med regementet.
Därvid framkom att flera sakuppgifter i tipset var felaktiga. t.ex. hade
det angivits att de aktuella polismännen burit kamouflageuniformer när
de for på permission, men dessa uniformer fanns enligt militären inte
vid tidpunkten. Det förhöll sig vidare så, att den som tas in på Polis-
högskolan i regel skall ha fullgjort sin värnplikt. Det är alltså inte
sannolikt att ett antal poliser skulle ha fullgjort militär grundutbildning
på sätt som uppgavs i tipset.
Sammanfattande anmärkningar
Uppgifterna kom fram sent – två och ett halvt år efter mordet och den
aktuella militärövningen – och på omvägar. Kvinnan eller hennes bror
kunde inte nämna några namn. Uppgiften om baseballigan tycks vara
en hypotes, som dykt upp efter det att denna diskuterats i massmedia.
Enskildheter i tipset har visat sig felaktiga. Det som kan utredas har ut-
retts, sent visserligen, men det synes i och för sig begripligt att tipset
inte prioriterats så högt. Inget har framkommit som stöder att poliser ur
baseballigan befunnit sig vid regementet vid tidpunkten. Det innebär
också att uppslaget inte utan vidare kan sägas vara ett polisärende.
Den enda kvarvarande kopplingen av intresse synes gälla polisman
C, som ju befann sig i tjänst vid K4 vid detta tillfälle. Det förekommer
inga uppgifter som tyder på kopplingar av det slaget. Någon utredning
med sikte på detta synes dock inte heller föreligga, även om tipset först
registrerats under ett uppslag, som gäller polisman C.
Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen
Bakgrund och utredning
I Parlamentariska kommissionens arbetspromemoria rörande
polisspåret finns tre uppslag som inte dykt upp bland de polisärenden
Granskningskommissionen gått igenom.
De tre uppslag det gäller är följande.
Polisbilar på Rörstrandsgatan och Tranebergsbron. Hans S51 kon-
taktade PU ett år efter mordet, den 6 februari 1987. Han hade lyssnat på
radioprogrammet Kanalen, som behandlade en kvinnas observationer
angående polisen. Hans S hade då erinrat sig en händelse som inträffat
51 I Parlamentariska kommissionens promemoria står Gunnar S, men det torde
vara en felskrivning.
kontrollerades mot persondokument i förundersökningen. Ingen träff
noterades. Även andra uppgifter kontrollerades med regementet.
Därvid framkom att flera sakuppgifter i tipset var felaktiga. t.ex. hade
det angivits att de aktuella polismännen burit kamouflageuniformer när
de for på permission, men dessa uniformer fanns enligt militären inte
vid tidpunkten. Det förhöll sig vidare så, att den som tas in på Polis-
högskolan i regel skall ha fullgjort sin värnplikt. Det är alltså inte
sannolikt att ett antal poliser skulle ha fullgjort militär grundutbildning
på sätt som uppgavs i tipset.
Sammanfattande anmärkningar
Uppgifterna kom fram sent – två och ett halvt år efter mordet och den
aktuella militärövningen – och på omvägar. Kvinnan eller hennes bror
kunde inte nämna några namn. Uppgiften om baseballigan tycks vara
en hypotes, som dykt upp efter det att denna diskuterats i massmedia.
Enskildheter i tipset har visat sig felaktiga. Det som kan utredas har ut-
retts, sent visserligen, men det synes i och för sig begripligt att tipset
inte prioriterats så högt. Inget har framkommit som stöder att poliser ur
baseballigan befunnit sig vid regementet vid tidpunkten. Det innebär
också att uppslaget inte utan vidare kan sägas vara ett polisärende.
Den enda kvarvarande kopplingen av intresse synes gälla polisman
C, som ju befann sig i tjänst vid K4 vid detta tillfälle. Det förekommer
inga uppgifter som tyder på kopplingar av det slaget. Någon utredning
med sikte på detta synes dock inte heller föreligga, även om tipset först
registrerats under ett uppslag, som gäller polisman C.
Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen
Bakgrund och utredning
I Parlamentariska kommissionens arbetspromemoria rörande
polisspåret finns tre uppslag som inte dykt upp bland de polisärenden
Granskningskommissionen gått igenom.
De tre uppslag det gäller är följande.
Polisbilar på Rörstrandsgatan och Tranebergsbron. Hans S51 kon-
taktade PU ett år efter mordet, den 6 februari 1987. Han hade lyssnat på
radioprogrammet Kanalen, som behandlade en kvinnas observationer
angående polisen. Hans S hade då erinrat sig en händelse som inträffat
51 I Parlamentariska kommissionens promemoria står Gunnar S, men det torde
vara en felskrivning.
på mordkvällen före kl 23. Han hade befunnit sig i korsningen
Rörstrandsgatan-Karlbergsvägen för att hjälpa en vän att flytta en säng.
Plötsligt hade ett polisfordon kommit körande och stannat hastigt. En
civilklädd man rusade ur och sprang in i en buss, som for mot
Karlbergs station. Den uniformsklädde föraren körde därefter in i en
snödriva och hade sedan vissa svårigheter att ta sig därifrån. Väl loss ur
drivan hade bilen kört i väg i samma riktning som bussen.
När Hans S sedan farit ut mot Vällingby hade han mött ”ett stort
antal polisbilar på väg mot Cityområdet och vilka framfördes hastigt”.
I Parlamentariska kommissionens promemoria från den 15 decem-
ber 1987 sägs:
Polisens utredare har ännu inte kunnat identifiera dessa två händelser.
Spaningsuppslagen kommer att utredas när tid ges.
Ärendet är emellertid hos PU antecknat som färdigbehandlat den 6
februari 1987, vilket innebär att det inte har företagits någon dokumen-
terad utredningsåtgärd i uppslaget över huvud taget.
Nedsläckt polisbil på Stureplan. I november 1987 kontaktade Gun K
PU och lämnade följande uppgifter. Mordkvällen ungefär vid tiden för
mordet (jfr vidare nedan) hade hon tillsammans med sin make
promenerat från Norrmalmstorg till Restaurang Monte Carlo i hörnet
Sveavägen-Kungsgatan. De hade gått via Stureplan. Där såg de en helt
nedsläckt polisbil stående under den s.k. Svampen. De skämtade om
detta. När de kom fram till korsningen Sveavägen-Kungsgatan hade de
sett en polisbuss uppställd nere vid Tunnelgatan. De iakttog dock ingen
aktivitet i samband med att de gick in på restaurangen.
I uppslaget sägs vidare: ”UL (uppgiftslämnaren, vår anm.) tror att de
hade lämnat Norrmalmstorg vid 23.20-tiden eftersom man inte hade
spärrat av brottsplatsen när de passerade den.”
Gun K berättade vidare att de sedan de kommit in på restaurangen
hade suttit vid ett fönsterbord på restaurang Monte Carlo och tittat på
vad som hände på Tunnelgatan samt iakttagit att man så småningom
spärrade av området. Personal från restaurangen hade varit nere vid
mordplatsen, känt igen Lisbet Palme och hört att den skjutne var Olof
Palme. Därigenom hade gästerna väldigt tidigt fått klart för sig vad som
hänt.
Uppslaget avslutas med noteringen ”UL gjorde inga observationer
av något speciellt slag under sin promenad. Det var mycket lugnt på
stan och de hade haft det trevligt.”
I Parlamentariska kommissionens promemoria sägs ”Tipset kom in
den 24 november 1987 och kommer att utredas när tid ges”.
på mordkvällen före kl 23. Han hade befunnit sig i korsningen
Rörstrandsgatan-Karlbergsvägen för att hjälpa en vän att flytta en säng.
Plötsligt hade ett polisfordon kommit körande och stannat hastigt. En
civilklädd man rusade ur och sprang in i en buss, som for mot
Karlbergs station. Den uniformsklädde föraren körde därefter in i en
snödriva och hade sedan vissa svårigheter att ta sig därifrån. Väl loss ur
drivan hade bilen kört i väg i samma riktning som bussen.
När Hans S sedan farit ut mot Vällingby hade han mött ”ett stort
antal polisbilar på väg mot Cityområdet och vilka framfördes hastigt”.
I Parlamentariska kommissionens promemoria från den 15 decem-
ber 1987 sägs:
Polisens utredare har ännu inte kunnat identifiera dessa två händelser.
Spaningsuppslagen kommer att utredas när tid ges.
Ärendet är emellertid hos PU antecknat som färdigbehandlat den 6
februari 1987, vilket innebär att det inte har företagits någon dokumen-
terad utredningsåtgärd i uppslaget över huvud taget.
Nedsläckt polisbil på Stureplan. I november 1987 kontaktade Gun K
PU och lämnade följande uppgifter. Mordkvällen ungefär vid tiden för
mordet (jfr vidare nedan) hade hon tillsammans med sin make
promenerat från Norrmalmstorg till Restaurang Monte Carlo i hörnet
Sveavägen-Kungsgatan. De hade gått via Stureplan. Där såg de en helt
nedsläckt polisbil stående under den s.k. Svampen. De skämtade om
detta. När de kom fram till korsningen Sveavägen-Kungsgatan hade de
sett en polisbuss uppställd nere vid Tunnelgatan. De iakttog dock ingen
aktivitet i samband med att de gick in på restaurangen.
I uppslaget sägs vidare: ”UL (uppgiftslämnaren, vår anm.) tror att de
hade lämnat Norrmalmstorg vid 23.20-tiden eftersom man inte hade
spärrat av brottsplatsen när de passerade den.”
Gun K berättade vidare att de sedan de kommit in på restaurangen
hade suttit vid ett fönsterbord på restaurang Monte Carlo och tittat på
vad som hände på Tunnelgatan samt iakttagit att man så småningom
spärrade av området. Personal från restaurangen hade varit nere vid
mordplatsen, känt igen Lisbet Palme och hört att den skjutne var Olof
Palme. Därigenom hade gästerna väldigt tidigt fått klart för sig vad som
hänt.
Uppslaget avslutas med noteringen ”UL gjorde inga observationer
av något speciellt slag under sin promenad. Det var mycket lugnt på
stan och de hade haft det trevligt.”
I Parlamentariska kommissionens promemoria sägs ”Tipset kom in
den 24 november 1987 och kommer att utredas när tid ges”.
Inga dokumenterade utredningsåtgärder har emellertid vidtagits i
uppslaget.
Iakttagelse av polisbil på Johannesgatan. Den 18 mars 1986 kon-
taktade Marianne U PU och uppgav att hon på mordkvällen gjort vissa
iakttagelser kring sin bostad på Johannesgatan. Hon hade kommit hem
från sitt arbete på Sveriges Radio omkring kl 22.50. Hon hade då
iakttagit två män vid Johannes kyrkogård. När en polispatrull sakta
kom åkande hade männen försökt gömma sig. Hon gick in till sin
lägenhet, där hon hämtade sin hund, som skulle rastas. Hon iakttog då
männen igen och kände obehag inför dem. Beträffande en av männen
lämnade hon vissa signalementsuppgifter.
I februari 1987, dvs. ett knappt år senare, besökte Marianne U PU
för att kontrollera vad som hänt med hennes tips. I det uppslag som då
upprättades framgår att Marianne U fått läsa dokumentationen från
mars 1986. Hon gjorde därefter vissa påpekanden. Hon hade sett två
män. Hon hade sett dem vid tre tillfällen: när hon kom hem ungefär
22.50, när hon kom ut med sin hund och när hon kom tillbaka ca 23.10.
Det var vid detta senare tillfälle som hon såg polisbilen. Hon lämnade
nu ytterligare uppgifter om männen och deras beteende samt uppgav att
hon även hade lagt märke till en röd bil som stod vid hennes port. Bilen
gick på tomgång men det satt ingen i den.
Marianne U bad att få en kopia av förhörsutskriften. Enligt order
från befäl nekade förhörsledaren henne detta. Förhörsledaren har i
uppslaget noterat att Marianne U identifierat sig med legitimation från
Sveriges Radio.
I december 1987, dvs. snart två år efter tipset, hölls förhör med
Marianne U. Hon lämnade då samma uppgifter som tidigare men de var
mer detaljerade. Bl.a. sade hon att hon tagit bussen från radiohuset kl
22.30 och att det innebar att hon var hemma vid sin port senast 22.50.
Tillfrågad om tiden för polisbilens förbipasserande, kunde hon inte
ange den exakt, ”men hon är ganska säker på att kyrkklockan inte hade
slagit kvart över, dvs. 22.15”.52 Hon hade sedan iakttagit männen ännu
en gång från sitt fönster i bostaden eftersom hon hade blivit nyfiken på
deras avsikter. Detta hade upprepats ett par gånger innan hon hade gått
och lagt sig, vilket hon förmodligen gjort ”runt 22.30”.53 Hon uppgav
sig inte ha noterat några sirener eller annan speciell verksamhet i
kvarteret, förutom de två männen.
52 Tidpunkten borde rimligen vara 23.15.
53 Jfr föregående not.
Inga dokumenterade utredningsåtgärder har emellertid vidtagits i
uppslaget.
Iakttagelse av polisbil på Johannesgatan. Den 18 mars 1986 kon-
taktade Marianne U PU och uppgav att hon på mordkvällen gjort vissa
iakttagelser kring sin bostad på Johannesgatan. Hon hade kommit hem
från sitt arbete på Sveriges Radio omkring kl 22.50. Hon hade då
iakttagit två män vid Johannes kyrkogård. När en polispatrull sakta
kom åkande hade männen försökt gömma sig. Hon gick in till sin
lägenhet, där hon hämtade sin hund, som skulle rastas. Hon iakttog då
männen igen och kände obehag inför dem. Beträffande en av männen
lämnade hon vissa signalementsuppgifter.
I februari 1987, dvs. ett knappt år senare, besökte Marianne U PU
för att kontrollera vad som hänt med hennes tips. I det uppslag som då
upprättades framgår att Marianne U fått läsa dokumentationen från
mars 1986. Hon gjorde därefter vissa påpekanden. Hon hade sett två
män. Hon hade sett dem vid tre tillfällen: när hon kom hem ungefär
22.50, när hon kom ut med sin hund och när hon kom tillbaka ca 23.10.
Det var vid detta senare tillfälle som hon såg polisbilen. Hon lämnade
nu ytterligare uppgifter om männen och deras beteende samt uppgav att
hon även hade lagt märke till en röd bil som stod vid hennes port. Bilen
gick på tomgång men det satt ingen i den.
Marianne U bad att få en kopia av förhörsutskriften. Enligt order
från befäl nekade förhörsledaren henne detta. Förhörsledaren har i
uppslaget noterat att Marianne U identifierat sig med legitimation från
Sveriges Radio.
I december 1987, dvs. snart två år efter tipset, hölls förhör med
Marianne U. Hon lämnade då samma uppgifter som tidigare men de var
mer detaljerade. Bl.a. sade hon att hon tagit bussen från radiohuset kl
22.30 och att det innebar att hon var hemma vid sin port senast 22.50.
Tillfrågad om tiden för polisbilens förbipasserande, kunde hon inte
ange den exakt, ”men hon är ganska säker på att kyrkklockan inte hade
slagit kvart över, dvs. 22.15”.52 Hon hade sedan iakttagit männen ännu
en gång från sitt fönster i bostaden eftersom hon hade blivit nyfiken på
deras avsikter. Detta hade upprepats ett par gånger innan hon hade gått
och lagt sig, vilket hon förmodligen gjort ”runt 22.30”.53 Hon uppgav
sig inte ha noterat några sirener eller annan speciell verksamhet i
kvarteret, förutom de två männen.
52 Tidpunkten borde rimligen vara 23.15.
53 Jfr föregående not.
I uppslaget finns vidare en utskrift ingiven av journalisten Sven A,
från radioprogrammet Kanalen i februari 1987, och ett tidningsklipp
med en artikel av Sven A.
I Parlamentariska kommissionens promemoria sägs:
I utredningsmaterialet finns såvitt gäller kvinnan bara hennes anmälan och
de uppgifter som hon lämnade ungefär ett år senare då hon hos polisen
efterhörde vad som skett med hennes anmälan. Polisens utredare har för en
kort tid sedan funnit att två polispatruller mordnatten omkring kl. 22.50
beordrades till Johannesgatan för ett ingripande i en lägenhet. Polismännen
hördes några dagar efter mordet men upplyste då inte om ingripandet. Nya
förhör har att hållits med polismännen i de två patrullerna.
Förutom förhöret med Marianne U, som hölls kort efter det att denna
promemoria skrevs, har enligt dokumentationen hos PU inga ytterligare
åtgärder vidtagits. Det finns heller ingen dokumentation avseende de
polispatruller som enligt vad som uppges i promemorian skulle ha varit
identifierade eller beträffande de förhör som skulle ha hållits.
Sammanfattande anmärkningar
Dessa uppslag har alltså inte kommit fram vid de genomgångar av PU-
materialet vi gjort via PU:s register eller vid genomgång av de s.k.
”polispärmarna”. Deras förekomst visar att det inte med full säkerhet
kan hävdas att alla ärenden med ”polisspårsanknytning” i vid mening
genomgåtts om inte hela utredningsmaterialet genomsökts manuellt.
Det är värt att notera att de är mindre väl utredda än genomsnittet av
de ärenden som kommit fram vid den normala sökningen efter
polisärenden. Det första ärendet är till synes helt outrett. Det finns i och
för sig många ”sämre” uppslag som utretts. Men substansen i denna
uppgift – inkommen efter ett år, framkallad av en uppgift i media och
svår att kontrollera – är inte sådan att underlåtenheten framstår som
någon direkt brist. Allvarligare är att PU inte levt upp till den föresats
som Parlamentariska kommissionen noterat, dvs. att uppslaget skulle
utredas så snart tid gavs.
Inte heller i det andra ärendet finns några dokumenterade utred-
ningsåtgärder. Spaningsuppslaget är som anmärkts i redogörelsen del-
vis obegripligt. Det ter sig därför oanvändbart utan ett nytt, klargörande
samtal med uppgiftslämnaren. Det sannolika synes vara att mottagaren
bedömt tipset som värdelöst. Anteckningen att uppgiftslämnaren – som
just uppgett att hon sett en nedsläckt polisbil under Svampen och en
piketbuss uppställd vid Tunnelgatan före mordet (om det nu var då) –
inte sett något speciellt under sin promenad ter sig gåtfull, men skall
I uppslaget finns vidare en utskrift ingiven av journalisten Sven A,
från radioprogrammet Kanalen i februari 1987, och ett tidningsklipp
med en artikel av Sven A.
I Parlamentariska kommissionens promemoria sägs:
I utredningsmaterialet finns såvitt gäller kvinnan bara hennes anmälan och
de uppgifter som hon lämnade ungefär ett år senare då hon hos polisen
efterhörde vad som skett med hennes anmälan. Polisens utredare har för en
kort tid sedan funnit att två polispatruller mordnatten omkring kl. 22.50
beordrades till Johannesgatan för ett ingripande i en lägenhet. Polismännen
hördes några dagar efter mordet men upplyste då inte om ingripandet. Nya
förhör har att hållits med polismännen i de två patrullerna.
Förutom förhöret med Marianne U, som hölls kort efter det att denna
promemoria skrevs, har enligt dokumentationen hos PU inga ytterligare
åtgärder vidtagits. Det finns heller ingen dokumentation avseende de
polispatruller som enligt vad som uppges i promemorian skulle ha varit
identifierade eller beträffande de förhör som skulle ha hållits.
Sammanfattande anmärkningar
Dessa uppslag har alltså inte kommit fram vid de genomgångar av PU-
materialet vi gjort via PU:s register eller vid genomgång av de s.k.
”polispärmarna”. Deras förekomst visar att det inte med full säkerhet
kan hävdas att alla ärenden med ”polisspårsanknytning” i vid mening
genomgåtts om inte hela utredningsmaterialet genomsökts manuellt.
Det är värt att notera att de är mindre väl utredda än genomsnittet av
de ärenden som kommit fram vid den normala sökningen efter
polisärenden. Det första ärendet är till synes helt outrett. Det finns i och
för sig många ”sämre” uppslag som utretts. Men substansen i denna
uppgift – inkommen efter ett år, framkallad av en uppgift i media och
svår att kontrollera – är inte sådan att underlåtenheten framstår som
någon direkt brist. Allvarligare är att PU inte levt upp till den föresats
som Parlamentariska kommissionen noterat, dvs. att uppslaget skulle
utredas så snart tid gavs.
Inte heller i det andra ärendet finns några dokumenterade utred-
ningsåtgärder. Spaningsuppslaget är som anmärkts i redogörelsen del-
vis obegripligt. Det ter sig därför oanvändbart utan ett nytt, klargörande
samtal med uppgiftslämnaren. Det sannolika synes vara att mottagaren
bedömt tipset som värdelöst. Anteckningen att uppgiftslämnaren – som
just uppgett att hon sett en nedsläckt polisbil under Svampen och en
piketbuss uppställd vid Tunnelgatan före mordet (om det nu var då) –
inte sett något speciellt under sin promenad ter sig gåtfull, men skall
kanske förstås som en tolkning snarare än ett återgivande. Inte heller
här har PU emellertid levt upp till de föresatser man haft, enligt vad
som uppgavs i Parlamentariska kommissionens promemoria.
Det tredje ärendet, polisbilen på Johannesgatan, har tilldragit sig
massmedialt intresse och utredarna har i uppslaget särskilt noterat att
uppgiftslämnaren haft en legitimation från Sveriges Radio. Det är det
bäst utredda uppslaget av de tre, utan att för den skull vara lika väl
utrett som polisärendena i övrigt. Liksom när det gäller Sunniva T:s
iakttagelser av en eventuell polisbil på Drottninggatan (se nedan)
saknas en dokumenterad koppling till den utredning av polisfordons
rörelser som gjorts i utredningen. Skälet till att detta uppslag inte är
noterat som ett polisärende kan vara att det i första hand kan tolkas som
rörande de mystiska män hon sett. Parlamentariska kommissionen har
dock för sin del noterat det som ett ”polisspår”. Uppgifterna i dess
promemoria att polismännen identifierats, hörts och hörts på nytt
bekräftas alltså inte i uppslaget.
Fotograf som hört meddelande över polisradion
Bakgrund och utredning
Fotografen Åke M har uppgivit, att han mordkvällen kl. 23.35 avlyss-
nade följande kommunikation på sin polisradio:
– Hallå där uppe hur är det?
– Det är för jävligt kallt.
– Statsministern mördad.
Han hörde inget anrop eller avslut av typen ”klart slut”.
Det ursprungliga tipset från Åke M mottogs enligt spaningsupp-
slaget per telefon den 25 mars 1986. Åke M hördes mer än ett år
senare, i maj 1987. Han lämnade då de uppgifter som återgivits ovan,
men tillfogade kringinformation angående radion, sina förehavanden
före och efter iakttagelsen m.m. Förhörsledaren har sedan tillagt
följande anteckning:
Sedan undertecknad 870514 hörde Åke M har jag vid ett flertal tillfällen
sökt honom för att få klarhet i hur hans radio och kristaller fungerade. Åke
M har inte hört av sig, och jag tar detta som en intäkt på att han aldrig har
avhört det samtal som han har relaterat i förhöret. Det verkar egendomligt
att en person som arbetar på en tidning inte omedelbart sätter sig i förbin-
delse dels med sin tidning och dels med polis. Det dröjer ca 25 dagar innan
han underrättar polis.
kanske förstås som en tolkning snarare än ett återgivande. Inte heller
här har PU emellertid levt upp till de föresatser man haft, enligt vad
som uppgavs i Parlamentariska kommissionens promemoria.
Det tredje ärendet, polisbilen på Johannesgatan, har tilldragit sig
massmedialt intresse och utredarna har i uppslaget särskilt noterat att
uppgiftslämnaren haft en legitimation från Sveriges Radio. Det är det
bäst utredda uppslaget av de tre, utan att för den skull vara lika väl
utrett som polisärendena i övrigt. Liksom när det gäller Sunniva T:s
iakttagelser av en eventuell polisbil på Drottninggatan (se nedan)
saknas en dokumenterad koppling till den utredning av polisfordons
rörelser som gjorts i utredningen. Skälet till att detta uppslag inte är
noterat som ett polisärende kan vara att det i första hand kan tolkas som
rörande de mystiska män hon sett. Parlamentariska kommissionen har
dock för sin del noterat det som ett ”polisspår”. Uppgifterna i dess
promemoria att polismännen identifierats, hörts och hörts på nytt
bekräftas alltså inte i uppslaget.
Fotograf som hört meddelande över polisradion
Bakgrund och utredning
Fotografen Åke M har uppgivit, att han mordkvällen kl. 23.35 avlyss-
nade följande kommunikation på sin polisradio:
– Hallå där uppe hur är det?
– Det är för jävligt kallt.
– Statsministern mördad.
Han hörde inget anrop eller avslut av typen ”klart slut”.
Det ursprungliga tipset från Åke M mottogs enligt spaningsupp-
slaget per telefon den 25 mars 1986. Åke M hördes mer än ett år
senare, i maj 1987. Han lämnade då de uppgifter som återgivits ovan,
men tillfogade kringinformation angående radion, sina förehavanden
före och efter iakttagelsen m.m. Förhörsledaren har sedan tillagt
följande anteckning:
Sedan undertecknad 870514 hörde Åke M har jag vid ett flertal tillfällen
sökt honom för att få klarhet i hur hans radio och kristaller fungerade. Åke
M har inte hört av sig, och jag tar detta som en intäkt på att han aldrig har
avhört det samtal som han har relaterat i förhöret. Det verkar egendomligt
att en person som arbetar på en tidning inte omedelbart sätter sig i förbin-
delse dels med sin tidning och dels med polis. Det dröjer ca 25 dagar innan
han underrättar polis.
I uppslaget följer härefter ett brev från Åke M till Hans Ölvebro. Brevet
är daterat i februari 1995 och uppenbarligen avsänt i anledning av
uppgifter Ölvebro lämnat i ett program om polisspåret i TV. (Hans
Ölvebro sade i programmet att Åke M uppmanats att förete sin radio,
men att denne hade vägrat göra detta.) Åke M uppgav i brevet bl.a. att
han lämnat sitt tips dagen efter mordet, att han vid förhöret 1987
upplyst om att bilen med radion befann sig utanför på gatan om polisen
ville se den och att ingen någonsin kontaktat honom efter detta enda
förhör.
Åke M hördes därefter utförligt i mars 1995. Radion överlämnades
för teknisk undersökning i samband med förhöret. Sådan undersökning
har också utförts och det finns ett protokoll från mars 1995 intaget i
uppslaget. Resultatet är svårtolkat, men har av PU uppfattats så att det i
och för sig är möjligt att Åke M kunnat avlyssna polisradion via den
utrustning han hade. Den sista handlingen i uppslaget utgörs av Åke
M:s kvittens på att han återfått utrustningen.
Sammanfattande anmärkningar
Det är oklart hur ursprungstipset hanterats, möjligen har det blivit
liggande i den inledande röran och nedtecknats en tid efter det att Åke
M tog kontakt. Det framgår inte på vilket sätt utredningsmannen sökte
kontakt med Åke M efter förhöret 1987 eller hur han närmare kommit
fram till sin slutsats om att Åke M hittat på uppgiften om radiokommu-
nikationen. Anteckningen präglas av en misstro mot uppgiftslämnaren,
en misstro som inte verkar ha varit uppenbart välgrundad. Hans
Ölvebros uppgift till TV om att Åke M vägrat visa sin radio synes ha
varit förhastad. Det följande förhöret skapar ingen klarhet. Uppgiften
har sammanfattningsvis först inte utretts alls, för att slutligen, nio år
efter mordet, göras till föremål för den utredning som då ännu var
möjlig, utan att någon klarhet kunnat nås.
4.3.4 Uppslag som eventuellt kan förknippas
med poliser eller polisen i allmänhet
Ulla i Gamla stan
Bakgrund och utredning
Dagarna efter mordet inkom ett tips från en kvinna, Ulla S, som gjort
iakttagelser på och kring Gamla stans tunnelbanestation vid halv
niotiden på mordkvällen, alltså ungefär vid den tid då makarna Palme
I uppslaget följer härefter ett brev från Åke M till Hans Ölvebro. Brevet
är daterat i februari 1995 och uppenbarligen avsänt i anledning av
uppgifter Ölvebro lämnat i ett program om polisspåret i TV. (Hans
Ölvebro sade i programmet att Åke M uppmanats att förete sin radio,
men att denne hade vägrat göra detta.) Åke M uppgav i brevet bl.a. att
han lämnat sitt tips dagen efter mordet, att han vid förhöret 1987
upplyst om att bilen med radion befann sig utanför på gatan om polisen
ville se den och att ingen någonsin kontaktat honom efter detta enda
förhör.
Åke M hördes därefter utförligt i mars 1995. Radion överlämnades
för teknisk undersökning i samband med förhöret. Sådan undersökning
har också utförts och det finns ett protokoll från mars 1995 intaget i
uppslaget. Resultatet är svårtolkat, men har av PU uppfattats så att det i
och för sig är möjligt att Åke M kunnat avlyssna polisradion via den
utrustning han hade. Den sista handlingen i uppslaget utgörs av Åke
M:s kvittens på att han återfått utrustningen.
Sammanfattande anmärkningar
Det är oklart hur ursprungstipset hanterats, möjligen har det blivit
liggande i den inledande röran och nedtecknats en tid efter det att Åke
M tog kontakt. Det framgår inte på vilket sätt utredningsmannen sökte
kontakt med Åke M efter förhöret 1987 eller hur han närmare kommit
fram till sin slutsats om att Åke M hittat på uppgiften om radiokommu-
nikationen. Anteckningen präglas av en misstro mot uppgiftslämnaren,
en misstro som inte verkar ha varit uppenbart välgrundad. Hans
Ölvebros uppgift till TV om att Åke M vägrat visa sin radio synes ha
varit förhastad. Det följande förhöret skapar ingen klarhet. Uppgiften
har sammanfattningsvis först inte utretts alls, för att slutligen, nio år
efter mordet, göras till föremål för den utredning som då ännu var
möjlig, utan att någon klarhet kunnat nås.
4.3.4 Uppslag som eventuellt kan förknippas
med poliser eller polisen i allmänhet
Ulla i Gamla stan
Bakgrund och utredning
Dagarna efter mordet inkom ett tips från en kvinna, Ulla S, som gjort
iakttagelser på och kring Gamla stans tunnelbanestation vid halv
niotiden på mordkvällen, alltså ungefär vid den tid då makarna Palme
lämnade bostaden för att bege sig till biografen Grand. Ulla S uppgav
sig ha iakttagit två personer – en på tunnelbaneperrongen och en i en
närliggande gränd – som talat i walkie-talkies. I massmedia har det
ibland sagts att hennes iakttagelser inte utretts tillräckligt eller att de
avfärdats på ett osakligt sätt.
Ulla S lämnade sina uppgifter till polisen den 5 mars 1986, då det
upprättades ett spaningsuppslag. Den 6 mars hördes hon per telefon.
Den 11 mars sammanträffade hon med två polismän på platsen för
hennes iakttagelser. I protokollet från det förhör som då hölls finns
även uppgifter om vad som uppgetts av en kriminalinspektör Torbjörn
S vid Nacka polisdistrikt och polismännens kommentarer angående
vittnets trovärdighet. Därefter finns inget dokumenterat förrän i januari
1990, dvs. efter den friande domen mot Christer P. Det hölls då ett
kompletterande förhör med Ulla S samt ett kontrollförhör med Stig L,
Hotell Gamla Stan. I februari 1990 hölls ett nytt förhör med Stig L och
även ett förhör med hotellreceptionisten Kenneth G. I april 1990 hölls
förhör med polismannen Claes B, som tjänstgjorde civilt i det aktuella
området på mordkvällen. Drygt två år senare, i maj 1992, förhördes
Claes B igen. Det gällde det tidigare förhöret och var påkallat av en JO-
anmälan från journalisten Sven A. I uppslaget finns även skrivelser från
Sven A (inklusive utskrift från samtal denne haft med Ulla S).
Ulla S:s uppgifter är relativt detaljerade. Enligt protokollet från
förhöret den 11 mars 1986 berättade hon följande. Hon hade arbetat på
Svenska Dagbladet, där hon jobbade med försäljning, till ungefär
klockan 20. Hon tog tunnelbanan från Fridhemsplan mot Gamla stan kl
20.22. Hon minns tidpunkten eftersom hon tittade på klockan. Tåget
anlände till Gamla stan 20.32-34. På perrongen såg hon en man, som
hade proppar i öronen och ett spröt som stack upp ur rocken. Hon
passerade mannen och när hon kommit 5-6 meter från honom hörde
hon ett brus. När hon då vände sig om såg hon hur han vänd mot
Riddarfjärden pratade i en lur med vita knappar på. Hon gick sedan
nedför trapporna och ut genom spärren. Hon skulle upp till Lilla
Nygatan, till hotell Gamla Stan, där hon arbetade extra och hade inne-
stående lön att hämta ut. Hon gick Schönfeldts gränd. Där iakttog hon
en man som ställde sig i en dörr intill en affär och sysselsatte sig med
en lur av något slag. I ett tidigare förhör sade hon att mannen talade i
en walkie-talkie, men att hon inte hörde vad han sa. – Hon beskrev
utförligt hur och var männen stått och hur de uppträtt.
På originaluppslaget har antecknats ”Männen är kollegor från KEE”
(KEE var enligt uppgift beteckningen för den s.k. eko-roteln). En mot-
svarande anteckning finns på förhöret från den 6 mars. Senare tycks PU
ha varit inne på att Ulla S iakttagit spanare som haft i uppdrag att
övervaka skinheads, därav förhöret med Claes B 1990. I dagsläget
lämnade bostaden för att bege sig till biografen Grand. Ulla S uppgav
sig ha iakttagit två personer – en på tunnelbaneperrongen och en i en
närliggande gränd – som talat i walkie-talkies. I massmedia har det
ibland sagts att hennes iakttagelser inte utretts tillräckligt eller att de
avfärdats på ett osakligt sätt.
Ulla S lämnade sina uppgifter till polisen den 5 mars 1986, då det
upprättades ett spaningsuppslag. Den 6 mars hördes hon per telefon.
Den 11 mars sammanträffade hon med två polismän på platsen för
hennes iakttagelser. I protokollet från det förhör som då hölls finns
även uppgifter om vad som uppgetts av en kriminalinspektör Torbjörn
S vid Nacka polisdistrikt och polismännens kommentarer angående
vittnets trovärdighet. Därefter finns inget dokumenterat förrän i januari
1990, dvs. efter den friande domen mot Christer P. Det hölls då ett
kompletterande förhör med Ulla S samt ett kontrollförhör med Stig L,
Hotell Gamla Stan. I februari 1990 hölls ett nytt förhör med Stig L och
även ett förhör med hotellreceptionisten Kenneth G. I april 1990 hölls
förhör med polismannen Claes B, som tjänstgjorde civilt i det aktuella
området på mordkvällen. Drygt två år senare, i maj 1992, förhördes
Claes B igen. Det gällde det tidigare förhöret och var påkallat av en JO-
anmälan från journalisten Sven A. I uppslaget finns även skrivelser från
Sven A (inklusive utskrift från samtal denne haft med Ulla S).
Ulla S:s uppgifter är relativt detaljerade. Enligt protokollet från
förhöret den 11 mars 1986 berättade hon följande. Hon hade arbetat på
Svenska Dagbladet, där hon jobbade med försäljning, till ungefär
klockan 20. Hon tog tunnelbanan från Fridhemsplan mot Gamla stan kl
20.22. Hon minns tidpunkten eftersom hon tittade på klockan. Tåget
anlände till Gamla stan 20.32-34. På perrongen såg hon en man, som
hade proppar i öronen och ett spröt som stack upp ur rocken. Hon
passerade mannen och när hon kommit 5-6 meter från honom hörde
hon ett brus. När hon då vände sig om såg hon hur han vänd mot
Riddarfjärden pratade i en lur med vita knappar på. Hon gick sedan
nedför trapporna och ut genom spärren. Hon skulle upp till Lilla
Nygatan, till hotell Gamla Stan, där hon arbetade extra och hade inne-
stående lön att hämta ut. Hon gick Schönfeldts gränd. Där iakttog hon
en man som ställde sig i en dörr intill en affär och sysselsatte sig med
en lur av något slag. I ett tidigare förhör sade hon att mannen talade i
en walkie-talkie, men att hon inte hörde vad han sa. – Hon beskrev
utförligt hur och var männen stått och hur de uppträtt.
På originaluppslaget har antecknats ”Männen är kollegor från KEE”
(KEE var enligt uppgift beteckningen för den s.k. eko-roteln). En mot-
svarande anteckning finns på förhöret från den 6 mars. Senare tycks PU
ha varit inne på att Ulla S iakttagit spanare som haft i uppdrag att
övervaka skinheads, därav förhöret med Claes B 1990. I dagsläget
Av intresse i förevarande sammanhang är också den skrivelse från de
fackliga organisationerna vid VD 1 som inkom till utredningen i början
av dess arbete. Den innehåller konkreta beskrivningar av hur
arbetsmiljön i vaktdistriktet ter sig och förslag på åtgärder som skulle
förbättra personalens arbetssituation. Det framgår emellertid också att
personalen var påfallande missnöjd med rådande förhållanden. Därvid
skymtar kraftiga spänningar mellan polismännen och deras uppdrags-
givare, i vid mening. Följande uttalande kan noteras:
I detta sammanhang kan nämnas att den enskilde polismannen ofta
kommer i en konfliktsituation vad avser lagarna LAS, AOS och LOS. Med
tanke på åklagarnas, domstolarnas och politikernas nonchalanta och
liberala tolkning av lagarna. Polismännen måste ofta använda sig av dessa
lagar för att komma tillrätta med akuta ordningsproblem. Polismännen
måste ta hänsyn till affärsinnehavarna, de boende och andra intressenter.
En fråga som ofta upplevs negativt av polispersonalen på Norrmalm är
kontakten med massmedia. Nyhetsbevakningen om polisen upplevs som
klart negativ. Inslag har förekommit i lokalradion i uppenbart syfte att
misstänkliggöra polisen i deras arbete. Polismännen är av den upp-
fattningen att polisledningen alltför sällan bemöter dessa ogrundade på-
hopp.
Medborgarvittnen infördes på Norrmalmspolisen den 1 okt 1983.
Polispersonalen uppfattar detta som ett misstroende mot hela yrkeskåren.
Den ständiga övervakningen på arbetsplatsen av utomstående upplevs som
klart störande. Polismännens hederskodex ifrågasätts. Arbetslusten för-
svinner. Medborgarvittnen har vid vissa tillfällen stått över axeln på
rapporterande polismän och gjort anteckningar. Vilka andra yrkesgrupper
skulle finna sig i en sådan övervakning?
Mot slutet av skrivelsen finns följande sammanfattande bedömning:
Avslutningsvis anser vi att det mesta av den kritik som riktats mot VD 1
och dess personal beror på okunnighet hos politiker, polisledning och
massmedia. Arbetsmiljön är hård och det medför att den metodik som
ligger till grund för vårt arbete måste anpassas till den verklighet som vi
står inför.
Den tiosidiga promemorian från de fackliga representanterna, daterad
den 14 februari 1984, är intagen som bilaga till rapporten.
Machnowfallet
Eftermiddagen den 28 juni 1982 omkring kl 17 omhändertog två
polisassistenter, i vårt betänkande benämnda polisman D och polisman
Av intresse i förevarande sammanhang är också den skrivelse från de
fackliga organisationerna vid VD 1 som inkom till utredningen i början
av dess arbete. Den innehåller konkreta beskrivningar av hur
arbetsmiljön i vaktdistriktet ter sig och förslag på åtgärder som skulle
förbättra personalens arbetssituation. Det framgår emellertid också att
personalen var påfallande missnöjd med rådande förhållanden. Därvid
skymtar kraftiga spänningar mellan polismännen och deras uppdrags-
givare, i vid mening. Följande uttalande kan noteras:
I detta sammanhang kan nämnas att den enskilde polismannen ofta
kommer i en konfliktsituation vad avser lagarna LAS, AOS och LOS. Med
tanke på åklagarnas, domstolarnas och politikernas nonchalanta och
liberala tolkning av lagarna. Polismännen måste ofta använda sig av dessa
lagar för att komma tillrätta med akuta ordningsproblem. Polismännen
måste ta hänsyn till affärsinnehavarna, de boende och andra intressenter.
En fråga som ofta upplevs negativt av polispersonalen på Norrmalm är
kontakten med massmedia. Nyhetsbevakningen om polisen upplevs som
klart negativ. Inslag har förekommit i lokalradion i uppenbart syfte att
misstänkliggöra polisen i deras arbete. Polismännen är av den upp-
fattningen att polisledningen alltför sällan bemöter dessa ogrundade på-
hopp.
Medborgarvittnen infördes på Norrmalmspolisen den 1 okt 1983.
Polispersonalen uppfattar detta som ett misstroende mot hela yrkeskåren.
Den ständiga övervakningen på arbetsplatsen av utomstående upplevs som
klart störande. Polismännens hederskodex ifrågasätts. Arbetslusten för-
svinner. Medborgarvittnen har vid vissa tillfällen stått över axeln på
rapporterande polismän och gjort anteckningar. Vilka andra yrkesgrupper
skulle finna sig i en sådan övervakning?
Mot slutet av skrivelsen finns följande sammanfattande bedömning:
Avslutningsvis anser vi att det mesta av den kritik som riktats mot VD 1
och dess personal beror på okunnighet hos politiker, polisledning och
massmedia. Arbetsmiljön är hård och det medför att den metodik som
ligger till grund för vårt arbete måste anpassas till den verklighet som vi
står inför.
Den tiosidiga promemorian från de fackliga representanterna, daterad
den 14 februari 1984, är intagen som bilaga till rapporten.
Machnowfallet
Eftermiddagen den 28 juni 1982 omkring kl 17 omhändertog två
polisassistenter, i vårt betänkande benämnda polisman D och polisman
synes det dock stå klart att PU inte lyckats identifiera de personer Ulla
S säger sig ha sett.
Polismännen som talade med Ulla S kände sig tveksamma om
tillförlitligheten i uppgifterna och antecknade. ”Vi har mycket svårt att
avgöra sannolikheten i det Ulla S har berättat.” De tog kontakt med den
polisman i Nacka som Ulla S först vänt sig till. Denne uppgav att han
kände vittnet sedan flera år tillbaka. Hon hade haft en del psykiska
problem, men han trodde att hon upplevt det hon vittnade om, det var
därför han vidarebefordrat hennes uppgifter.
Sammanfattande anmärkningar
Dokumentationen av utredningen av Ulla S:s iakttagelser bär spår av
den förvirring som rådde den första tiden efter mordet. Uppgifterna i de
olika förhören går inte helt ihop, men det kan lika gärna bero på den
som förhört och nedtecknat uppgifterna som på Ulla S. Förhöret/
”vallningen” med Ulla S den 11 mars 1986 innebar dock i alla händel-
ser att hennes uppgifter togs in i utredningen och bedömdes på ett
jämförelsevis tidigt stadium.
För iakttagelsernas riktighet talar just att de redovisats på ett så
tidigt stadium, liksom att de är detaljerade och tämligen rediga. Mot
dem talar att de inte stöds av några andra uppgifter, liksom att det finns
utrymme för allmän osäkerhet om deras tillförlitlighet.
Om iakttagelserna är riktiga är de gåtfulla. Det framstår som en brist
i utredningen att det inte kunnat klarläggas vad Ulla S sett eller om hon
på något sätt misstagit sig. Bristen är hänförlig till den första tiden efter
mordet; möjligheten att utreda iakttagelser av detta slag avtar hastigt.
Anteckningarna på de första förhören tyder på att man tog något för lätt
på hennes iakttagelser. Numera föreligger knappast några möjligheter
att genom ytterligare utredning bringa klarhet kring uppslaget ”Ulla i
Gamla stan”. Några slutsatser av relevans för bedömandet av polis-
spåret kan man dock inte dra av detta. De rapporterade iakttagelserna
gäller ju inte heller uttryckligen poliser.
Uppslaget ger i övrigt en god illustration till de bedömnings-
svårigheter som granskaren står inför. Ser man enbart till dokumenta-
tionen och på denna gjorda anteckningar framstår utredningen som
ofullständig och rentav förvirrad. Samtidigt måste vi som granskare ha
förståelse för att de som arbetade med ärendet under den inledande
tiden var resultatinriktade. Fick de klart för sig att ett tips inte såg ut att
leda någon vart, kunde det antagligen läggas åt sidan utan att utredarna
brydde sig om att inför eftervärlden förklara varför. Behovet av
dokumentation växer med insikten om att utredningen kan bli lång.
synes det dock stå klart att PU inte lyckats identifiera de personer Ulla
S säger sig ha sett.
Polismännen som talade med Ulla S kände sig tveksamma om
tillförlitligheten i uppgifterna och antecknade. ”Vi har mycket svårt att
avgöra sannolikheten i det Ulla S har berättat.” De tog kontakt med den
polisman i Nacka som Ulla S först vänt sig till. Denne uppgav att han
kände vittnet sedan flera år tillbaka. Hon hade haft en del psykiska
problem, men han trodde att hon upplevt det hon vittnade om, det var
därför han vidarebefordrat hennes uppgifter.
Sammanfattande anmärkningar
Dokumentationen av utredningen av Ulla S:s iakttagelser bär spår av
den förvirring som rådde den första tiden efter mordet. Uppgifterna i de
olika förhören går inte helt ihop, men det kan lika gärna bero på den
som förhört och nedtecknat uppgifterna som på Ulla S. Förhöret/
”vallningen” med Ulla S den 11 mars 1986 innebar dock i alla händel-
ser att hennes uppgifter togs in i utredningen och bedömdes på ett
jämförelsevis tidigt stadium.
För iakttagelsernas riktighet talar just att de redovisats på ett så
tidigt stadium, liksom att de är detaljerade och tämligen rediga. Mot
dem talar att de inte stöds av några andra uppgifter, liksom att det finns
utrymme för allmän osäkerhet om deras tillförlitlighet.
Om iakttagelserna är riktiga är de gåtfulla. Det framstår som en brist
i utredningen att det inte kunnat klarläggas vad Ulla S sett eller om hon
på något sätt misstagit sig. Bristen är hänförlig till den första tiden efter
mordet; möjligheten att utreda iakttagelser av detta slag avtar hastigt.
Anteckningarna på de första förhören tyder på att man tog något för lätt
på hennes iakttagelser. Numera föreligger knappast några möjligheter
att genom ytterligare utredning bringa klarhet kring uppslaget ”Ulla i
Gamla stan”. Några slutsatser av relevans för bedömandet av polis-
spåret kan man dock inte dra av detta. De rapporterade iakttagelserna
gäller ju inte heller uttryckligen poliser.
Uppslaget ger i övrigt en god illustration till de bedömnings-
svårigheter som granskaren står inför. Ser man enbart till dokumenta-
tionen och på denna gjorda anteckningar framstår utredningen som
ofullständig och rentav förvirrad. Samtidigt måste vi som granskare ha
förståelse för att de som arbetade med ärendet under den inledande
tiden var resultatinriktade. Fick de klart för sig att ett tips inte såg ut att
leda någon vart, kunde det antagligen läggas åt sidan utan att utredarna
brydde sig om att inför eftervärlden förklara varför. Behovet av
dokumentation växer med insikten om att utredningen kan bli lång.
Som granskare står vi inför risken att kritisera utredare som kanske
gjort helt riktiga bedömningar eller att släppa förbi vad som från vår
utgångspunkt lika gärna kan vara grava förbiseenden.
Dekorimamannen
Bakgrund och utredning
Med ”dekorimamannen” avses en person som strax före mordet skall
ha befunnit sig i det gathörn där mordet begicks, dvs. där den butik som
då hette Dekorima var belägen. Mannen skall vid tillfället ha
kommunicerat med någon via en walkie-talkie och burit vapen.
Dekorimamannen kallas även ”den finske kroppsbyggaren” på grund
av att uppslagets upphovsman identifierat personen som en finländare
vilken hon iakttagit på ett s.k. gym. Upphovsmän är en svensk kvinna
och hennes väninna. Kvinnorna har finskt ursprung och har därför
ibland kallats ”de finska flickorna”.
Utredningen om dekorimamannen är mycket omfattande. Den sattes
igång efter det att uppgifterna kommit in senhösten 1992 och synes ha
bedrivits med intensitet under våren 1993, då ett stort antal förhör hölls.
Den fortsatte i avstannande takt under 1994. Det sista deluppslaget
upptogs vid vår granskning av ett beslut av chefsåklagaren Birgitta
Cronier, där en anmälan från journalisten Sven A, angående ”avsiktligt
och aktivt sabotage av utredningen av den s.k. Dekorimamannen”,
avskrivs.54
Tipset hade följande bakgrund. Journalisten Olle A vände sig hösten
1992 till PU med uppgiften att han hade en källa som träffat en kvinna
på en Finlandsbåt. Kvinnan hade berättat att hon mordkvällen
tillsammans med en väninna varit på bio och sedan gått Sveavägen
norrut. Väninnan hade frågat en man, som stod i hörnet Sveavägen-
Tunnelgatan, vad klockan var. Mannen hade inte velat svara. Medan
väninnan försökte få ett svar talade mannen i en walkie-talkie och sa att
han var igenkänd samt fick svaret att han skulle fortsätta ändå.
Kvinnorna gick från platsen. Väninnan berättade att hon kände igen
mannen, som hon tilltalat på finska, och att hon sett att han höll ett
vapen under sin jacka. En stund senare hörde de ett skott. De for dock
54I åklagarens beslut heter det bl.a.: ”Jag har inhämtat information från Palme-
gruppen och tagit del av handlingar i berörda hänseenden. Härav framgår att
samtliga i ärendet kända aktuella personer hörts. Förhören har hållits i anslut-
ning till de uppgifter som fortlöpande inkommit och som härigenom kontrolle-
rats.”
Som granskare står vi inför risken att kritisera utredare som kanske
gjort helt riktiga bedömningar eller att släppa förbi vad som från vår
utgångspunkt lika gärna kan vara grava förbiseenden.
Dekorimamannen
Bakgrund och utredning
Med ”dekorimamannen” avses en person som strax före mordet skall
ha befunnit sig i det gathörn där mordet begicks, dvs. där den butik som
då hette Dekorima var belägen. Mannen skall vid tillfället ha
kommunicerat med någon via en walkie-talkie och burit vapen.
Dekorimamannen kallas även ”den finske kroppsbyggaren” på grund
av att uppslagets upphovsman identifierat personen som en finländare
vilken hon iakttagit på ett s.k. gym. Upphovsmän är en svensk kvinna
och hennes väninna. Kvinnorna har finskt ursprung och har därför
ibland kallats ”de finska flickorna”.
Utredningen om dekorimamannen är mycket omfattande. Den sattes
igång efter det att uppgifterna kommit in senhösten 1992 och synes ha
bedrivits med intensitet under våren 1993, då ett stort antal förhör hölls.
Den fortsatte i avstannande takt under 1994. Det sista deluppslaget
upptogs vid vår granskning av ett beslut av chefsåklagaren Birgitta
Cronier, där en anmälan från journalisten Sven A, angående ”avsiktligt
och aktivt sabotage av utredningen av den s.k. Dekorimamannen”,
avskrivs.54
Tipset hade följande bakgrund. Journalisten Olle A vände sig hösten
1992 till PU med uppgiften att han hade en källa som träffat en kvinna
på en Finlandsbåt. Kvinnan hade berättat att hon mordkvällen
tillsammans med en väninna varit på bio och sedan gått Sveavägen
norrut. Väninnan hade frågat en man, som stod i hörnet Sveavägen-
Tunnelgatan, vad klockan var. Mannen hade inte velat svara. Medan
väninnan försökte få ett svar talade mannen i en walkie-talkie och sa att
han var igenkänd samt fick svaret att han skulle fortsätta ändå.
Kvinnorna gick från platsen. Väninnan berättade att hon kände igen
mannen, som hon tilltalat på finska, och att hon sett att han höll ett
vapen under sin jacka. En stund senare hörde de ett skott. De for dock
54I åklagarens beslut heter det bl.a.: ”Jag har inhämtat information från Palme-
gruppen och tagit del av handlingar i berörda hänseenden. Härav framgår att
samtliga i ärendet kända aktuella personer hörts. Förhören har hållits i anslut-
ning till de uppgifter som fortlöpande inkommit och som härigenom kontrolle-
rats.”
hem utan att ge sig tillkänna. Dagen därefter fick de veta att
statsministern hade skjutits.
Olle A hade själv kontakt med kvinnan, som hette ”Anneli”. Hennes
väninna, som tilltalat och känt igen dekorimamannen, hette ”Anki”.
Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes. Berättel-
serna har en gemensam kärna men innehåller motsägelser, bl.a. hade
kvinnorna olika uppfattning om vilken film de skulle ha sett, då de
tidigare varit på bio. De har varit ovilliga till att medverka vid rekon-
struktioner av händelseförloppet och konfrontationsförhör.
Ankis uppgifter om dekorimamannen var mycket detaljerade. De
innefattade signalement, familjeförhållanden och att han frekventerade
ett namngivet s.k. gym i en ort norr om Stockholm samt hur han där
betett sig. Han skulle vidare ha ett finskt namn, där såväl för- som
efternamn var korta. Med ledning av dessa uppgifter efterforskades
mannen ingående. Ett stort antal personer med anknytning till ”gymet”
hördes, utan att PU därvid lyckades få fram något om mannens identi-
tet.
Ursprungsuppgifterna innehåller ingen information om att poliser
skulle ha förekommit i sammanhanget. Den misstanken har framförts
under resans gång, men står närmast i strid med vad ”de finska
flickorna” berättat i förhören. Olle A har via egna hypoteser ifrågasatt
om inte mannen kunde vara identisk med en Anti A, som var polisman.
PU har också brutit ut den del av utredningen om dekorimamannen
som gäller Anti A, och fogat den till polisärendena.
Olle A hördes sedermera angående sina hypoteser om Anti A. Han
hade via en bekant fått höra om en polisman med anknytning till
baseballigan ”som hade två korta finska namn”, nämligen Anti A. Han
beställde därför fram ett passfoto av Anti A och besökte vid några
tillfället ”gymet” för att undersöka om någon där kände igen Anti A.
Han gick runt på ”gymet” och visade fotot, varvid han presenterade en
påhittad historia om sitt ärende. Det fanns bl.a. en person som sade sig
känna igen Anti A. Denne person hade då Olle A hördes redan förhörts
en gång. Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha
misstagit sig, bl.a. uppgav han att mannen på fotot var finländare och
inte talade bra svenska, något som inte uppgetts stämma beträffande
Anti A. Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar
härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via
estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid
tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som
hördes, gav honom alibi för mordkvällen.
Beträffande uppslagets bakgrund i övrigt framgår följande. I juni
1994 lyckades PU få till stånd ett förhör med den man som förmedlat
kontakten mellan Anneli och Olle A. Olle A deltog i förhöret som
hem utan att ge sig tillkänna. Dagen därefter fick de veta att
statsministern hade skjutits.
Olle A hade själv kontakt med kvinnan, som hette ”Anneli”. Hennes
väninna, som tilltalat och känt igen dekorimamannen, hette ”Anki”.
Anneli hördes upprepade gånger ingående. Även Anki hördes. Berättel-
serna har en gemensam kärna men innehåller motsägelser, bl.a. hade
kvinnorna olika uppfattning om vilken film de skulle ha sett, då de
tidigare varit på bio. De har varit ovilliga till att medverka vid rekon-
struktioner av händelseförloppet och konfrontationsförhör.
Ankis uppgifter om dekorimamannen var mycket detaljerade. De
innefattade signalement, familjeförhållanden och att han frekventerade
ett namngivet s.k. gym i en ort norr om Stockholm samt hur han där
betett sig. Han skulle vidare ha ett finskt namn, där såväl för- som
efternamn var korta. Med ledning av dessa uppgifter efterforskades
mannen ingående. Ett stort antal personer med anknytning till ”gymet”
hördes, utan att PU därvid lyckades få fram något om mannens identi-
tet.
Ursprungsuppgifterna innehåller ingen information om att poliser
skulle ha förekommit i sammanhanget. Den misstanken har framförts
under resans gång, men står närmast i strid med vad ”de finska
flickorna” berättat i förhören. Olle A har via egna hypoteser ifrågasatt
om inte mannen kunde vara identisk med en Anti A, som var polisman.
PU har också brutit ut den del av utredningen om dekorimamannen
som gäller Anti A, och fogat den till polisärendena.
Olle A hördes sedermera angående sina hypoteser om Anti A. Han
hade via en bekant fått höra om en polisman med anknytning till
baseballigan ”som hade två korta finska namn”, nämligen Anti A. Han
beställde därför fram ett passfoto av Anti A och besökte vid några
tillfället ”gymet” för att undersöka om någon där kände igen Anti A.
Han gick runt på ”gymet” och visade fotot, varvid han presenterade en
påhittad historia om sitt ärende. Det fanns bl.a. en person som sade sig
känna igen Anti A. Denne person hade då Olle A hördes redan förhörts
en gång. Det framgår av det förhöret att vederbörande måste ha
misstagit sig, bl.a. uppgav han att mannen på fotot var finländare och
inte talade bra svenska, något som inte uppgetts stämma beträffande
Anti A. Även Anti A själv hördes. Han var född i Sverige av föräldrar
härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via
estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid
tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som
hördes, gav honom alibi för mordkvällen.
Beträffande uppslagets bakgrund i övrigt framgår följande. I juni
1994 lyckades PU få till stånd ett förhör med den man som förmedlat
kontakten mellan Anneli och Olle A. Olle A deltog i förhöret som
SOU1999:88 sid. 403 Polisspåret
förhörsvittne och ställde själv frågor.
Mannen hade kommit i kontakt med Anneli i juni 1992 på en Finlandsbåt.
De sågs åter i oktober, då Anneli berättade om sina upplevelser på mordkvällen. Mannen kom sedan att vidarebefordra uppgifterna till Olle Alsén, som han kände sedan många år tillbaka. De ursprungliga uppgifterna kom således via Anneli.
(I uppslaget framgår att Anki, som var den som talade med ”Dekorimamannen”, klandrade Anneli för att denna fört uppgifterna vidare.)
Sammanfattande anmärkningar
Uppslaget är på flera sätt svårgripbart. Uppgifterna har kommit in sent, mer än sex år efter mordet, 1992.
De var redan då svåra att kontrollera.
Utrymmet för minnesfel är betydande. Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas.
Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag.
Det finns såvitt vi kunnat se ingen annan utredning beträffande mordkvällen som stöder uppgifterna.
Det förhållandet att uppgifterna, trots deras uppenbara betydelse för mordutredningen, rapporterats in så sent sänker deras trovärdighet.
Det är därvid också svårt att se varför kvinnorna inte velat anmäla sina iakttagelser själva.
Deras ovilja att delta i rekonstruktioner m.m. påverkar också trovärdigheten.
Dekorimamannen själv, dvs. mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende.
PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.
Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att Dekorimamannen skulle ha varit polis.
Detta är i stället journalisten Olle Alsén:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad.
Den i uppslaget förekommande polismannen Anti Avsan har såvitt kan bedömas inget med Dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.
Bilen på Drottninggatan
Bakgrund och utredning
I massmedia har förekommit uppgifter om en kvinna, Sunniva Thelestam , ibland kallad ”vittnet Ingrid”, som från sin bostad sett en polisbil i närheten av mordplatsen vid tidpunkten för mordet.
I bilen fanns en polisman, som talade
SOU1999:88 sid. 403 Polisspåret
förhörsvittne och ställde själv frågor.
Mannen hade kommit i kontakt med Anneli i juni 1992 på en Finlandsbåt.
De sågs åter i oktober, då Anneli berättade om sina upplevelser på mordkvällen. Mannen kom sedan att vidarebefordra uppgifterna till Olle Alsén, som han kände sedan många år tillbaka. De ursprungliga uppgifterna kom således via Anneli.
(I uppslaget framgår att Anki, som var den som talade med ”Dekorimamannen”, klandrade Anneli för att denna fört uppgifterna vidare.)
Sammanfattande anmärkningar
Uppslaget är på flera sätt svårgripbart. Uppgifterna har kommit in sent, mer än sex år efter mordet, 1992.
De var redan då svåra att kontrollera.
Utrymmet för minnesfel är betydande. Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas.
Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag.
Det finns såvitt vi kunnat se ingen annan utredning beträffande mordkvällen som stöder uppgifterna.
Det förhållandet att uppgifterna, trots deras uppenbara betydelse för mordutredningen, rapporterats in så sent sänker deras trovärdighet.
Det är därvid också svårt att se varför kvinnorna inte velat anmäla sina iakttagelser själva.
Deras ovilja att delta i rekonstruktioner m.m. påverkar också trovärdigheten.
Dekorimamannen själv, dvs. mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende.
PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.
Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att Dekorimamannen skulle ha varit polis.
Detta är i stället journalisten Olle Alsén:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad.
Den i uppslaget förekommande polismannen Anti Avsan har såvitt kan bedömas inget med Dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.
Bilen på Drottninggatan
Bakgrund och utredning
I massmedia har förekommit uppgifter om en kvinna, Sunniva Thelestam , ibland kallad ”vittnet Ingrid”, som från sin bostad sett en polisbil i närheten av mordplatsen vid tidpunkten för mordet.
I bilen fanns en polisman, som talade
SOU1999:88 sid. 404 Polisspåret
i kommunikationsradio.
Samtalet avslutades abrupt och bilen begav sig hastigt från platsen.
Uppgifterna härrör från Sunniva Thelestam, som bodde på Drottninggatan i Stockholm.
Det finns ett omfattande uppslag rörande uppgifterna från Sunniva Thelestam.
Av handlingarna att döma har utredningen pågått från mars 1986 till april 1987.
De uppgifter Sunniva Thelestam lämnade 1986-03-19
EBC2327-00
innefattar följande.
På mordkvällen befann hon sig i sin bostad.
Hon och hennes man hade haft en middagsgäst, som lämnade lägenheten klockan 22:45.
Strax därefter hörde hon ljud från en kommunikationsradio på gatan.
Hon tittade ut och såg en vit polisbil uppställd på gatan utanför. I bilen satt en ensam polisman, iklädd overall. Han talade i en kommunikationsradio. Bilens bakre del var avdelad. Där förvarades apparater och tung utrustning. I bilen fanns fyra tydliga siffror, 0502, 0520 eller 0522.
Bilen for efter ett tag från platsen i riktning Tunnelgatan - Norra Bantorget.
– I en anteckning från ett telefonsamtal
EBC2327-00-A
några dagar senare uppges bl.a. att Sunniva Thelestam trodde att hon hade iakttagit bilen ungefär klockan 23:00, att personen i bilen hade suttit med dörren öppen och att bilen var en Saab.
Ungefär ett år senare, i februari 1987, besökte Sunniva Thelestam, enligt vad som framgår av en tjänsteanteckning, polisen för att efterhöra vad som hänt med hennes tips.
Av anteckningen framgår att det nummer som nämnts troligen var anbringat på den inre backspegelns baksida (vid framrutan).
Kort senare hölls ett ingående förhör
EBC2327-00-C
med Sunniva Thelestam.
Samma dag, på kvällen, gjordes ett utförligt redovisat rekonstruktionsförhör
EBC2327-00-D
, där Sunniva Thelestam från sitt lägenhetsfönster fick se olika typer av polisbilar, som kördes fram till ungefär den plats där den från mordkvällen iakttagna bilen skulle ha befunnit sig.
Middagsgästen, Rolf G, hördes första gången per telefon 1986-03-22
EBC2327-01
, dvs. i anslutning till att Sunniva T:s uppgifter första gången kom in till polisen.
Förhöret är fragmentariskt återgivet och relaterat på fem rader. Det kan inte utläsas om det är polisen som kontaktat Rolf G eller tvärtom.
I sak framgår att Rolf G trodde att han hade lämnat lägenheten 23:45 (dvs efter mordet och senare än vad Sunniva Thelestam hade trott).
Han gick Drottninggatan - Adolf Fredriks kyrkogata - Sveavägen - Tegnérgatan - Döbelnsgatan till Hotell Kom, som låg på Döbelnsgatan 17-19. (Han kom med andra ord ned till Sveavägen snett emot mordplatsen, gick sedan i riktning från denna till biografen Grand för att sedan ta till höger på Tegnérgatan).
Han lade märke till att det kom ut några personer från Grand, i övrigt såg han inget särskilt. Rolf G hördes igen ett år senare, i februari 1987
EBC2327-01-A
.
Det framgår att han hade diskuterat Sunniva T:s iakttagelser från mordkvällen med henne och att de hade skilda minnesbilder av när han hade lämnat lägenheten:
SOU1999:88 sid. 404 Polisspåret
i kommunikationsradio.
Samtalet avslutades abrupt och bilen begav sig hastigt från platsen.
Uppgifterna härrör från Sunniva Thelestam, som bodde på Drottninggatan i Stockholm.
Det finns ett omfattande uppslag rörande uppgifterna från Sunniva Thelestam.
Av handlingarna att döma har utredningen pågått från mars 1986 till april 1987.
De uppgifter Sunniva Thelestam lämnade 1986-03-19
EBC2327-00
innefattar följande.
På mordkvällen befann hon sig i sin bostad.
Hon och hennes man hade haft en middagsgäst, som lämnade lägenheten klockan 22:45.
Strax därefter hörde hon ljud från en kommunikationsradio på gatan.
Hon tittade ut och såg en vit polisbil uppställd på gatan utanför. I bilen satt en ensam polisman, iklädd overall. Han talade i en kommunikationsradio. Bilens bakre del var avdelad. Där förvarades apparater och tung utrustning. I bilen fanns fyra tydliga siffror, 0502, 0520 eller 0522.
Bilen for efter ett tag från platsen i riktning Tunnelgatan - Norra Bantorget.
– I en anteckning från ett telefonsamtal
EBC2327-00-A
några dagar senare uppges bl.a. att Sunniva Thelestam trodde att hon hade iakttagit bilen ungefär klockan 23:00, att personen i bilen hade suttit med dörren öppen och att bilen var en Saab.
Ungefär ett år senare, i februari 1987, besökte Sunniva Thelestam, enligt vad som framgår av en tjänsteanteckning, polisen för att efterhöra vad som hänt med hennes tips.
Av anteckningen framgår att det nummer som nämnts troligen var anbringat på den inre backspegelns baksida (vid framrutan).
Kort senare hölls ett ingående förhör
EBC2327-00-C
med Sunniva Thelestam.
Samma dag, på kvällen, gjordes ett utförligt redovisat rekonstruktionsförhör
EBC2327-00-D
, där Sunniva Thelestam från sitt lägenhetsfönster fick se olika typer av polisbilar, som kördes fram till ungefär den plats där den från mordkvällen iakttagna bilen skulle ha befunnit sig.
Middagsgästen, Rolf G, hördes första gången per telefon 1986-03-22
EBC2327-01
, dvs. i anslutning till att Sunniva T:s uppgifter första gången kom in till polisen.
Förhöret är fragmentariskt återgivet och relaterat på fem rader. Det kan inte utläsas om det är polisen som kontaktat Rolf G eller tvärtom.
I sak framgår att Rolf G trodde att han hade lämnat lägenheten 23:45 (dvs efter mordet och senare än vad Sunniva Thelestam hade trott).
Han gick Drottninggatan - Adolf Fredriks kyrkogata - Sveavägen - Tegnérgatan - Döbelnsgatan till Hotell Kom, som låg på Döbelnsgatan 17-19. (Han kom med andra ord ned till Sveavägen snett emot mordplatsen, gick sedan i riktning från denna till biografen Grand för att sedan ta till höger på Tegnérgatan).
Han lade märke till att det kom ut några personer från Grand, i övrigt såg han inget särskilt. Rolf G hördes igen ett år senare, i februari 1987
EBC2327-01-A
.
Det framgår att han hade diskuterat Sunniva T:s iakttagelser från mordkvällen med henne och att de hade skilda minnesbilder av när han hade lämnat lägenheten:
SOU1999:88 sid. 405 Polisspåret
enligt Rolf G var det strax före midnatt, medan Sunniva Thelestam alltså sagt att det var en timma tidigare.
Rolf G ville inte ta ställning till vem som hade rätt.
Beträffande promenaden till hotellet mindes han att han hade övervägt att gå in på Grand för att handla choklad i en automat. Biografen var upptänd och några enstaka personer var på väg ut.
Han hörde inga sirener och lade inte märke till några polisbilar under vägen från Sunniva Thelestam till hotellet.
– Av en kontroll med Peter Olofsson på biografen Grand, framgick att sista filmen hade slutat 23:40
L14592-00-B
och att foajén bör ha släckts ungefär 23:55.
Av ett anonymt tipsReferens behövs
i slutet av februari 1987 framgår att Sunniva Thelestam någon vecka efter mordet i ett privat sammanhang skall ha berättat om sina iakttagelser på mordkvällen.
Enligt uppgiftslämnaren hade Sunniva Thelestam inte lämnat sina uppgifter till polisen eftersom hon skulle vara negativt inställd till polisen.
Från samma tid finns en delvis svårbegriplig anteckning avseende Sunniva Thelestams make.
Denne sägs vara av uppfattningen att Rolf G gick ungefär klockan 23.
Han sysslade därefter med disken och gjorde inga iakttagelser motsvarande dem hustrun redovisat. Hon nämnde inget om vad hon sett förrän dagen efter, då de fått nyheten om mordet.
Förhören och rekonstruktionen från februari 1987 följdes upp av en omfattande utredning om vilka vaktbolag som hade uppdrag i närheten av Sunniva Thelestams bostad och vilka bilar som kunde ha befunnit sig på platsen vid den aktuella tidpunkten.
Det framgick bl.a. att Svensk Bevakningstjänst hade bevakning av Centralbadet, som låg i närheten. Det var relativt vanligt med utryckning dit.
Centralbadet tillsågs därutöver med jämna mellanrum, bl.a. på grund av att uteliggare ofta sökte natthärbärge där och då förorsakade störningar.
I en faktasammanställning från april 1987 över utredningen avseende Svensk Bevakningstjänst drog PU slutsatsen att bevakningsbilar från firman torde ha förekommit vid rikliga tillfällen på Drottninggatan 88 under mordkvällen och natten.
Det av Sunniva Thelestam beskrivna beteendet, sättet att parkera och avrapporteringen via radio efter utförd tjänsteuppgift, stämde med hur företagets väktare kunde agera på platsen.
Efter sammanställningen nedtecknade utredningsmännen följande bedömning:
- Vår egen bedömning efter att ha jämfört och analyserat uppgifter från Sunniva Thelestam kontra bevakningspersonal från Svensk Bevakningstjänst blir att det med stor sannolikhet bör ha varit ett av företagets bevakningsfordon som Sunniva Thelestam observerat på Drottninggatan --- vid aktuell tidpunkt.
Det framgår av sammanställningen att PU inte lyckats identifiera vilken av Svensk Bevakningstjänsts väktare Sunniva Thelestam i så fall skulle ha sett; det fanns flera möjliga alternativ.
Detta torde i sin tur få ses mot bak-
SOU1999:88 sid. 405 Polisspåret
enligt Rolf G var det strax före midnatt, medan Sunniva Thelestam alltså sagt att det var en timma tidigare.
Rolf G ville inte ta ställning till vem som hade rätt.
Beträffande promenaden till hotellet mindes han att han hade övervägt att gå in på Grand för att handla choklad i en automat. Biografen var upptänd och några enstaka personer var på väg ut.
Han hörde inga sirener och lade inte märke till några polisbilar under vägen från Sunniva Thelestam till hotellet.
– Av en kontroll med Peter Olofsson på biografen Grand, framgick att sista filmen hade slutat 23:40
L14592-00-B
och att foajén bör ha släckts ungefär 23:55.
Av ett anonymt tipsReferens behövs
i slutet av februari 1987 framgår att Sunniva Thelestam någon vecka efter mordet i ett privat sammanhang skall ha berättat om sina iakttagelser på mordkvällen.
Enligt uppgiftslämnaren hade Sunniva Thelestam inte lämnat sina uppgifter till polisen eftersom hon skulle vara negativt inställd till polisen.
Från samma tid finns en delvis svårbegriplig anteckning avseende Sunniva Thelestams make.
Denne sägs vara av uppfattningen att Rolf G gick ungefär klockan 23.
Han sysslade därefter med disken och gjorde inga iakttagelser motsvarande dem hustrun redovisat. Hon nämnde inget om vad hon sett förrän dagen efter, då de fått nyheten om mordet.
Förhören och rekonstruktionen från februari 1987 följdes upp av en omfattande utredning om vilka vaktbolag som hade uppdrag i närheten av Sunniva Thelestams bostad och vilka bilar som kunde ha befunnit sig på platsen vid den aktuella tidpunkten.
Det framgick bl.a. att Svensk Bevakningstjänst hade bevakning av Centralbadet, som låg i närheten. Det var relativt vanligt med utryckning dit.
Centralbadet tillsågs därutöver med jämna mellanrum, bl.a. på grund av att uteliggare ofta sökte natthärbärge där och då förorsakade störningar.
I en faktasammanställning från april 1987 över utredningen avseende Svensk Bevakningstjänst drog PU slutsatsen att bevakningsbilar från firman torde ha förekommit vid rikliga tillfällen på Drottninggatan 88 under mordkvällen och natten.
Det av Sunniva Thelestam beskrivna beteendet, sättet att parkera och avrapporteringen via radio efter utförd tjänsteuppgift, stämde med hur företagets väktare kunde agera på platsen.
Efter sammanställningen nedtecknade utredningsmännen följande bedömning:
- Vår egen bedömning efter att ha jämfört och analyserat uppgifter från Sunniva Thelestam kontra bevakningspersonal från Svensk Bevakningstjänst blir att det med stor sannolikhet bör ha varit ett av företagets bevakningsfordon som Sunniva Thelestam observerat på Drottninggatan --- vid aktuell tidpunkt.
Det framgår av sammanställningen att PU inte lyckats identifiera vilken av Svensk Bevakningstjänsts väktare Sunniva Thelestam i så fall skulle ha sett; det fanns flera möjliga alternativ.
Detta torde i sin tur få ses mot bak-
SOU199:88 sid 406 Polisspåret
grund av att Sunniva T:s iakttagelse inte närmare kunnat tidsbestämmas.
Sammanfattande anmärkningar
Detta uppslag är från mars 1986, då Sunniva Thelestam första gången lämnade uppgifter till mordutredningen.
Det finns inget i materialet som talar mot att Sunniva Thelestam gjort de iakttagelser hon redovisat.
Hennes uppgifter är på många sätt detaljerade, konsistenta och synes inte innehålla några motsägelser.
När det gäller tidpunkten talar fakta snarast mot middagsgästens antaganden; denne borde med tanke på vad han uppgivit om förhållandena under vandringen till hotellet ha lämnat lägenheten i sådan tid att han kom ner på Sveavägen innan mordet begicks.
Men det finns också ett antal skäl till att bedöma tipset med försiktighet.
Tidpunkten är och förblir oklar.
Även om middagsgästen skulle ha misstagit sig på tiden, kan Sunniva Thelestam ha gjort sin iakttagelse en längre tid efter det att gästen gick än hon själv trodde. Det finns i alla händelser inget att hänga upp en preciserad tidpunkt på.
De uppgifter Sunniva Thelestam lämnat om hur den aktuella polisbilen närmare såg ut är relativt vaga.
Hon kunde inte identifiera någon av de polisbilstyper som förekom vid rekonstruktionen.
De siffror hon hade sett på backspegeln förekom enligt PU inte på polisbilar.
Sunniva Thelestam uppgav själv i förhöret att hon var ”mycket dålig” på bilmärken. Det avsätter rätt tydliga spår i den beskrivning hon kunnat lämna avseende fordonet.
Den ”förklaring” som PU tycks ha stannat för, dvs. att Sunniva Thelestam sett ett bevakningsfordon, synes samtidigt sannolik och den kan mycket väl vara riktig.
Några övertygande belägg för att uppgifterna kan förklaras på detta sätt föreligger dock inte.
Sunniva Thelestam var relativt van vid att se bevakningsfordon, inte minst bör hon ha sett Svensk Bevakningstjänsts bilar tidigare. Det talar mot att hon skulle identifiera en väktarbil som polisbil.
Av förhöret med henne framgår vidare att hon skilde mellan ljusa och mörka polisbilar (detta var vid den tid då såväl de blågula som de äldre svartvita polisbilarna fanns i drift).
Hon identifierade denna bil som ”mörk”, dvs. den svartvita typen. Svensk Bevakningstjänsts bilar var, enligt vad som framgår av de bilder som intagits i uppslaget, vita med blågula symboler. Man kan tänka sig dem förväxlade med de nya polisbilarna, men knappast med den äldre modell, som Sunniva Thelestam sade sig ha sett.
Det är kort sagt en fullt möjlig men inte alldeles utömmande förklaring som PU fastnat för. Så framställs den ju inte heller av utredningsmännen själva.
Det förtjänar också understrykas att PU trots ingående utredning alltså inte lyckats få
SOU199:88 sid 406 Polisspåret
grund av att Sunniva T:s iakttagelse inte närmare kunnat tidsbestämmas.
Sammanfattande anmärkningar
Detta uppslag är från mars 1986, då Sunniva Thelestam första gången lämnade uppgifter till mordutredningen.
Det finns inget i materialet som talar mot att Sunniva Thelestam gjort de iakttagelser hon redovisat.
Hennes uppgifter är på många sätt detaljerade, konsistenta och synes inte innehålla några motsägelser.
När det gäller tidpunkten talar fakta snarast mot middagsgästens antaganden; denne borde med tanke på vad han uppgivit om förhållandena under vandringen till hotellet ha lämnat lägenheten i sådan tid att han kom ner på Sveavägen innan mordet begicks.
Men det finns också ett antal skäl till att bedöma tipset med försiktighet.
Tidpunkten är och förblir oklar.
Även om middagsgästen skulle ha misstagit sig på tiden, kan Sunniva Thelestam ha gjort sin iakttagelse en längre tid efter det att gästen gick än hon själv trodde. Det finns i alla händelser inget att hänga upp en preciserad tidpunkt på.
De uppgifter Sunniva Thelestam lämnat om hur den aktuella polisbilen närmare såg ut är relativt vaga.
Hon kunde inte identifiera någon av de polisbilstyper som förekom vid rekonstruktionen.
De siffror hon hade sett på backspegeln förekom enligt PU inte på polisbilar.
Sunniva Thelestam uppgav själv i förhöret att hon var ”mycket dålig” på bilmärken. Det avsätter rätt tydliga spår i den beskrivning hon kunnat lämna avseende fordonet.
Den ”förklaring” som PU tycks ha stannat för, dvs. att Sunniva Thelestam sett ett bevakningsfordon, synes samtidigt sannolik och den kan mycket väl vara riktig.
Några övertygande belägg för att uppgifterna kan förklaras på detta sätt föreligger dock inte.
Sunniva Thelestam var relativt van vid att se bevakningsfordon, inte minst bör hon ha sett Svensk Bevakningstjänsts bilar tidigare. Det talar mot att hon skulle identifiera en väktarbil som polisbil.
Av förhöret med henne framgår vidare att hon skilde mellan ljusa och mörka polisbilar (detta var vid den tid då såväl de blågula som de äldre svartvita polisbilarna fanns i drift).
Hon identifierade denna bil som ”mörk”, dvs. den svartvita typen. Svensk Bevakningstjänsts bilar var, enligt vad som framgår av de bilder som intagits i uppslaget, vita med blågula symboler. Man kan tänka sig dem förväxlade med de nya polisbilarna, men knappast med den äldre modell, som Sunniva Thelestam sade sig ha sett.
Det är kort sagt en fullt möjlig men inte alldeles utömmande förklaring som PU fastnat för. Så framställs den ju inte heller av utredningsmännen själva.
Det förtjänar också understrykas att PU trots ingående utredning alltså inte lyckats få
SOU199:88 sid 407 Polisspåret
fram vilken bekvakningsbil och vilken väktare Sunniva Thelestam i så fall skulle ha sett.
De utredningsåtgärder som vidtogs i mars 1986 inskränkte sig till samtalen med Sunniva Thelestam och Rolf G samt en allmän kontroll av var diverse polisfordon befunnit sig.
Det tycks som om utredarna lagt tipset till handlingarna efter det att de ansett sig ha kunnat konstatera att det inte kunde ha varit någon polisbil.
Utredningen i detta skede ter sig grund, illa dokumenterad och bitvis uppenbart bristfällig.
Det gäller t.ex. den första kontakten med Rolf G, som resulterade i en fragmentarisk förhörsanteckning.
Av dokumentationen att döma tillfrågades han inte om han sett några polisbilar etc, vilket han borde ha gjort om han hade gått den angivna vägen vid den angivna tidpunkten.
Detta är ännu en illustration till polisarbetets brister vid denna tid.
Iakttagelse av man med walkie-talkie
Bakgrund och utredning
Magnus P meddelade den 24 mars 1986 att han vid tidpunkten för mordet gjort en iakttagelse av en man med walkie-talkie i hörnet Sveavägen & Oxtorgsgatan.
Det framgår av ett i november 1988 hållet förhör med Magnus P att han hade vänt sig till polisen sedan han hört att man efterlyste iakttagelser av walkie-talkies.
Magnus P uppgav att han kom gående på Sveavägen och skulle gå upp Oxtorgsgatan (söder om Kungsgatan), där han hade sin bil parkerad.
Snett bakifrån, sneddande över Sveavägen, kom en man, som bar en walkie-talkie mot bröstet. På apparatens översida fanns en röd knapp som stack upp en bit.
Mannen, som var 25-30 år, gick fort och målmedvetet. Magnus P iakttog honom bara en kort stund.
Magnus P gav relativt utförliga signalementsuppgifter.
Han lämnade också en skiss över platsen för iakttagelsen.
Magnus P lämnade sina uppgifter vid ett personligt besök.
Tipsmottagaren har antecknat att ”Magnus P är ett trovärdigt vittne”.
Av förhöret från november 1988 framgår att Magnus P kunde tidsbestämma iakttagelsen rätt väl.
Han hade tillsammans med sin hustru spelat Bingo vid Kungshallen och med ledning av när spelet börjat och de spel de deltagit i kunde händelsen bestämmas till några minuter efter 23:21.
Magnus P och hans hustru gick efter iakttagelsen vidare till bilen.
De körde Oxtorgsgatan österut, sedan Malmskillnadsgatan till Brunkebergstorg och Söderleden ut mot en förort.
Under färden på Oxtorgsgatan sade hustrun att det var värst vad det är mycket poliser ute i stan i kväll, eftersom de hörde sirener i bakgrunden.
Magnus P
SOU199:88 sid 407 Polisspåret
fram vilken bekvakningsbil och vilken väktare Sunniva Thelestam i så fall skulle ha sett.
De utredningsåtgärder som vidtogs i mars 1986 inskränkte sig till samtalen med Sunniva Thelestam och Rolf G samt en allmän kontroll av var diverse polisfordon befunnit sig.
Det tycks som om utredarna lagt tipset till handlingarna efter det att de ansett sig ha kunnat konstatera att det inte kunde ha varit någon polisbil.
Utredningen i detta skede ter sig grund, illa dokumenterad och bitvis uppenbart bristfällig.
Det gäller t.ex. den första kontakten med Rolf G, som resulterade i en fragmentarisk förhörsanteckning.
Av dokumentationen att döma tillfrågades han inte om han sett några polisbilar etc, vilket han borde ha gjort om han hade gått den angivna vägen vid den angivna tidpunkten.
Detta är ännu en illustration till polisarbetets brister vid denna tid.
Iakttagelse av man med walkie-talkie
Bakgrund och utredning
Magnus P meddelade den 24 mars 1986 att han vid tidpunkten för mordet gjort en iakttagelse av en man med walkie-talkie i hörnet Sveavägen & Oxtorgsgatan.
Det framgår av ett i november 1988 hållet förhör med Magnus P att han hade vänt sig till polisen sedan han hört att man efterlyste iakttagelser av walkie-talkies.
Magnus P uppgav att han kom gående på Sveavägen och skulle gå upp Oxtorgsgatan (söder om Kungsgatan), där han hade sin bil parkerad.
Snett bakifrån, sneddande över Sveavägen, kom en man, som bar en walkie-talkie mot bröstet. På apparatens översida fanns en röd knapp som stack upp en bit.
Mannen, som var 25-30 år, gick fort och målmedvetet. Magnus P iakttog honom bara en kort stund.
Magnus P gav relativt utförliga signalementsuppgifter.
Han lämnade också en skiss över platsen för iakttagelsen.
Magnus P lämnade sina uppgifter vid ett personligt besök.
Tipsmottagaren har antecknat att ”Magnus P är ett trovärdigt vittne”.
Av förhöret från november 1988 framgår att Magnus P kunde tidsbestämma iakttagelsen rätt väl.
Han hade tillsammans med sin hustru spelat Bingo vid Kungshallen och med ledning av när spelet börjat och de spel de deltagit i kunde händelsen bestämmas till några minuter efter 23:21.
Magnus P och hans hustru gick efter iakttagelsen vidare till bilen.
De körde Oxtorgsgatan österut, sedan Malmskillnadsgatan till Brunkebergstorg och Söderleden ut mot en förort.
Under färden på Oxtorgsgatan sade hustrun att det var värst vad det är mycket poliser ute i stan i kväll, eftersom de hörde sirener i bakgrunden.
Magnus P
uppskattade att det gick tre till fyra minuter från det att han såg
”walkie-talkie-mannen” till det att de hörde sirener.
Även hustrun är hörd, dock först i januari 1989. Hon hade också
gjort iakttagelser av mannen med walkie-talkie, iakttagelser som i vissa
detaljer avviker från dem Magnus P redovisat. – Magnus P talade under
färden söderut från Stockholm flera gånger om mannen med walkie-
talkie, som förefallit ”mystisk”. Tillfrågad uppgav hustrun att hon inte
hört några sirener eller liknande under bilfärden hem.
Någon ytterligare dokumenterad utredning föreligger inte.
Sammanfattande anmärkningar
Magnus P:s tips inkom i senare delen av mars 1986, vilket är
jämförelsevis tidigt. Att vidare utredning inte skett förrän bortåt tre år
senare skulle vara värt att anmärka, om det inte vore för att det följer ett
för läsaren vid det här laget välbekant mönster.
Något har Magnus P uppenbarligen sett. Uppgifterna om walkie-
talkie är en aning svävande, bl.a. beskrev hustrun walkie-talkien på lite
annat sätt. Det finns dock anledning att utgå från att Magnus P såg det
han beskriver ungefär vid tidpunkten för mordet. Men iakttagelsen kan
så långt den numera låter sig utredas inte sättas i samband med mordet,
vilket naturligtvis inte utesluter att ett sådant samband kan finnas.
Övriga uppslag angående walkie-talkies
I kapitel 3, som behandlar generella utredningsåtgärder, redovisas en
genomgång av uppslag där walkie-talkies på ett eller annat sätt före-
kommer (Efterlysning av walkie-talkies – iakttagelser m.m.). En del av
dessa kan sägas ha bäring på polisen i så måtto att poliser var en av få
yrkesgrupper som vid tiden för mordet använde bärbar radioutrustning.
4.4 Tidigare granskningar
4.4.1 Juristkommissionen
Beträffande Juristkommissionens granskning av ”polisspåret”, se
kapitel 1, Hanteringen av polisärenden.
uppskattade att det gick tre till fyra minuter från det att han såg
”walkie-talkie-mannen” till det att de hörde sirener.
Även hustrun är hörd, dock först i januari 1989. Hon hade också
gjort iakttagelser av mannen med walkie-talkie, iakttagelser som i vissa
detaljer avviker från dem Magnus P redovisat. – Magnus P talade under
färden söderut från Stockholm flera gånger om mannen med walkie-
talkie, som förefallit ”mystisk”. Tillfrågad uppgav hustrun att hon inte
hört några sirener eller liknande under bilfärden hem.
Någon ytterligare dokumenterad utredning föreligger inte.
Sammanfattande anmärkningar
Magnus P:s tips inkom i senare delen av mars 1986, vilket är
jämförelsevis tidigt. Att vidare utredning inte skett förrän bortåt tre år
senare skulle vara värt att anmärka, om det inte vore för att det följer ett
för läsaren vid det här laget välbekant mönster.
Något har Magnus P uppenbarligen sett. Uppgifterna om walkie-
talkie är en aning svävande, bl.a. beskrev hustrun walkie-talkien på lite
annat sätt. Det finns dock anledning att utgå från att Magnus P såg det
han beskriver ungefär vid tidpunkten för mordet. Men iakttagelsen kan
så långt den numera låter sig utredas inte sättas i samband med mordet,
vilket naturligtvis inte utesluter att ett sådant samband kan finnas.
Övriga uppslag angående walkie-talkies
I kapitel 3, som behandlar generella utredningsåtgärder, redovisas en
genomgång av uppslag där walkie-talkies på ett eller annat sätt före-
kommer (Efterlysning av walkie-talkies – iakttagelser m.m.). En del av
dessa kan sägas ha bäring på polisen i så måtto att poliser var en av få
yrkesgrupper som vid tiden för mordet använde bärbar radioutrustning.
4.4 Tidigare granskningar
4.4.1 Juristkommissionen
Beträffande Juristkommissionens granskning av ”polisspåret”, se
kapitel 1, Hanteringen av polisärenden.
Polisstyrelsens i Stockholm granskning av
polisspåret
Polisstyrelsen i Stockholm företog en granskning av uppgifter i mass-
media om påstådd högerextremism inom Stockholmspolisen. Den
rapport som granskningen utmynnade i har behandlats ovan. Den
arbetsgrupp som utförde granskningen hade föresatt sig att även bringa
klarhet i påståendena om att Stockholmspolisen varit inblandad i
mordet på Olof Palme, dvs. polisspåret.
I sin redogörelse för arbetet i denna del beskrev polisstyrelsen dessa
påståenden och gruppens utredning av dem på följande sätt.55
Polisstyrelsen företog alltså av de skäl som framgår aldrig någon själv-
ständig granskning av polisspåret.
55 Rapporten s. 13 f.
Uppgifterna har bl.a. rört påståenden om att i vart fall en polisman iakt-
tagits på en buss i närheten av mordplatsen en kort stund efter mordet.
Vittnen skall vidare ha sett polisbilar vid mordplatsen strax före mordet.
Teknisk apparatur skall ha på träffats i en polismans hem.
Gruppen har med anledning av dessa uppgifter begärt att få ta del av det
material i utredningen som rör poliser i Stockholmsområdet. Önskemålet
har tillmötesgåtts endast såtillvida att en muntlig redovisning lämnades
gruppen vid ett sammanträde med biträdande riksåklagaren Axel Morath,
byråchefen hos riksåklagaren Jörgen Almblad och avdelningschefen Ulf
Karlsson, rikspolisstyrelsen, den 5 november 1987.
Vid den föredragning som lämnades gruppen framhölls att varje enskild
uppgift eller tips som rört polismän i samband med Palmeutredningen –
sammantaget rör det sig om ett 40-tal olika tips från hela landet – under-
sökts mycket noga. Det uppgavs att förundersökningsledningen, såväl den
nuvarande som den tidigare, därvid funnit att det inte i något fall förelegat
grund för framförda misstankar.
Gruppens kommentar: Gruppen beklagar att den ej har beretts tillfälle att
själv ta del av det utredningsmaterial som rör poliser i Stockholm.
Det är ytterst angeläget att allt görs för att bringa klarhet i påståenden om
polismäns eventuella inblandning i mordet.
Eftersom den parlamentariska kommissionen nu granskar dessa förhållan-
den saknar gruppen dock anledning att nu beröra ovannämnda uppgifter.
Polisstyrelsens i Stockholm granskning av
polisspåret
Polisstyrelsen i Stockholm företog en granskning av uppgifter i mass-
media om påstådd högerextremism inom Stockholmspolisen. Den
rapport som granskningen utmynnade i har behandlats ovan. Den
arbetsgrupp som utförde granskningen hade föresatt sig att även bringa
klarhet i påståendena om att Stockholmspolisen varit inblandad i
mordet på Olof Palme, dvs. polisspåret.
I sin redogörelse för arbetet i denna del beskrev polisstyrelsen dessa
påståenden och gruppens utredning av dem på följande sätt.55
Polisstyrelsen företog alltså av de skäl som framgår aldrig någon själv-
ständig granskning av polisspåret.
55 Rapporten s. 13 f.
Uppgifterna har bl.a. rört påståenden om att i vart fall en polisman iakt-
tagits på en buss i närheten av mordplatsen en kort stund efter mordet.
Vittnen skall vidare ha sett polisbilar vid mordplatsen strax före mordet.
Teknisk apparatur skall ha på träffats i en polismans hem.
Gruppen har med anledning av dessa uppgifter begärt att få ta del av det
material i utredningen som rör poliser i Stockholmsområdet. Önskemålet
har tillmötesgåtts endast såtillvida att en muntlig redovisning lämnades
gruppen vid ett sammanträde med biträdande riksåklagaren Axel Morath,
byråchefen hos riksåklagaren Jörgen Almblad och avdelningschefen Ulf
Karlsson, rikspolisstyrelsen, den 5 november 1987.
Vid den föredragning som lämnades gruppen framhölls att varje enskild
uppgift eller tips som rört polismän i samband med Palmeutredningen –
sammantaget rör det sig om ett 40-tal olika tips från hela landet – under-
sökts mycket noga. Det uppgavs att förundersökningsledningen, såväl den
nuvarande som den tidigare, därvid funnit att det inte i något fall förelegat
grund för framförda misstankar.
Gruppens kommentar: Gruppen beklagar att den ej har beretts tillfälle att
själv ta del av det utredningsmaterial som rör poliser i Stockholm.
Det är ytterst angeläget att allt görs för att bringa klarhet i påståenden om
polismäns eventuella inblandning i mordet.
Eftersom den parlamentariska kommissionen nu granskar dessa förhållan-
den saknar gruppen dock anledning att nu beröra ovannämnda uppgifter.
E, en person på Sergels torg i Stockholm. Personen hette Rolf
Machnow, en 39 år gammal missbrukare. Skälet till omhändertagandet
angavs vara att Machnow på grund av berusning inte var i stånd att ta
vård om sig själv. Han fördes till det s.k. OT-rummet på T-centralen.5
Det är oklart vad som sedan inträffade men i det åklagarbeslut som
avslutade polisutredningen hette det: ”Under vistelsen i OT-rummet
blev Machnows tillstånd sådant att sjukhusvård bedömdes vara på-
kallad. Ambulans rekvirerades. Sedan Machnow förts till Sabbatsbergs
sjukhus konstaterades samma dag klockan 18.15 att han avlidit.”
Ärendet utreddes grundligt. Enligt polisman D och polisman E hade
Machnow själv åsamkat sig skador. I JO:s senare granskning återgavs
deras berättelse från förundersökningen på följande sätt:6
5 OT-rummen tillhandahölls av SL. Det var små rum, avsedda som tillfällig
förvaringsplats för frihetsberövade personer i avvaktan på transport till polis-
station. Det norra rummet på T-centralen, dit Rolf Machonw fördes, kom enligt
Norrmalmsutredningen att få en vidare användning än som avsetts, bl användes
det som ”avvisiteringsrum”, skrev utredningen och fortsatte: ”Alla personer
som införts i rummet har sannolikt inte noterats i någon handling på
polisstationen. Det är inte möjligt att utreda i vilken omfattning rummet an-
vänts.” Utredningen noterade också att det såväl av anmälningar mot som av
polismän framkommit att våld förekommit i rummet. Enligt utredningen var
förhållandena inte acceptabla och det föreslogs att det aktuella OT-rummet inte
fortsättningsvis skulle få användas.
6 JO:s beslut 1984-05-08.
Enligt polisman D:s och polisman E:s bedömning var Machnow så berusad
att han inte själv var i stånd att taga vård om sig själv och de omhändertog
honom därför. De ledde honom till det s.k. OT-rummet i norra delen av T-
centralen för att därifrån rekvirera transporthjälp. Då de kom in i rummet
sattes Machnow på den väggfasta bänk som finns på ena långsidan. Han
kom då att sitta ungefär mitt för kortsidan på det skrivbord som står i
rummet. Machnow satt lugnt på bänken under tiden som polisman D och
polisman E tog upp anteckningar och rekvirerade transporthjälp. Efter
uppskattningsvis fem minuter reste han sig plötsligt. Han tappade därvid
balansen och föll i det närmaste handlöst framstupa över skrivbordet och
slog då magen eller mellangärdet mot bordskanten. Machnow studsade
därefter baklänges med ryggen före mot den väggfasta bänken och vidare
ned på golvet, där han blev liggande på magen. Polisman D och polisman E
kontrollerade genast om Machnow hade skadat sig. Han reste sig då upp
med hjälp av polismännen och förklarade att han mådde bra. De satte
honom då ånyo på bänken. Polisman D och polisman E återgick därefter
till sina platser på var sin sida av skrivbordet. Efter ytterligare cirka fem
minuter började Machnow plötsligt att tala osammanhängande och föll
nästan samtidigt åt höger. I fallet vred han kroppen så att vänstra sidan av
huvudet slog mot bänkens framkant. Polisman D kastade sig då fram för att
E, en person på Sergels torg i Stockholm. Personen hette Rolf
Machnow, en 39 år gammal missbrukare. Skälet till omhändertagandet
angavs vara att Machnow på grund av berusning inte var i stånd att ta
vård om sig själv. Han fördes till det s.k. OT-rummet på T-centralen.5
Det är oklart vad som sedan inträffade men i det åklagarbeslut som
avslutade polisutredningen hette det: ”Under vistelsen i OT-rummet
blev Machnows tillstånd sådant att sjukhusvård bedömdes vara på-
kallad. Ambulans rekvirerades. Sedan Machnow förts till Sabbatsbergs
sjukhus konstaterades samma dag klockan 18.15 att han avlidit.”
Ärendet utreddes grundligt. Enligt polisman D och polisman E hade
Machnow själv åsamkat sig skador. I JO:s senare granskning återgavs
deras berättelse från förundersökningen på följande sätt:6
5 OT-rummen tillhandahölls av SL. Det var små rum, avsedda som tillfällig
förvaringsplats för frihetsberövade personer i avvaktan på transport till polis-
station. Det norra rummet på T-centralen, dit Rolf Machonw fördes, kom enligt
Norrmalmsutredningen att få en vidare användning än som avsetts, bl användes
det som ”avvisiteringsrum”, skrev utredningen och fortsatte: ”Alla personer
som införts i rummet har sannolikt inte noterats i någon handling på
polisstationen. Det är inte möjligt att utreda i vilken omfattning rummet an-
vänts.” Utredningen noterade också att det såväl av anmälningar mot som av
polismän framkommit att våld förekommit i rummet. Enligt utredningen var
förhållandena inte acceptabla och det föreslogs att det aktuella OT-rummet inte
fortsättningsvis skulle få användas.
6 JO:s beslut 1984-05-08.
Enligt polisman D:s och polisman E:s bedömning var Machnow så berusad
att han inte själv var i stånd att taga vård om sig själv och de omhändertog
honom därför. De ledde honom till det s.k. OT-rummet i norra delen av T-
centralen för att därifrån rekvirera transporthjälp. Då de kom in i rummet
sattes Machnow på den väggfasta bänk som finns på ena långsidan. Han
kom då att sitta ungefär mitt för kortsidan på det skrivbord som står i
rummet. Machnow satt lugnt på bänken under tiden som polisman D och
polisman E tog upp anteckningar och rekvirerade transporthjälp. Efter
uppskattningsvis fem minuter reste han sig plötsligt. Han tappade därvid
balansen och föll i det närmaste handlöst framstupa över skrivbordet och
slog då magen eller mellangärdet mot bordskanten. Machnow studsade
därefter baklänges med ryggen före mot den väggfasta bänken och vidare
ned på golvet, där han blev liggande på magen. Polisman D och polisman E
kontrollerade genast om Machnow hade skadat sig. Han reste sig då upp
med hjälp av polismännen och förklarade att han mådde bra. De satte
honom då ånyo på bänken. Polisman D och polisman E återgick därefter
till sina platser på var sin sida av skrivbordet. Efter ytterligare cirka fem
minuter började Machnow plötsligt att tala osammanhängande och föll
nästan samtidigt åt höger. I fallet vred han kroppen så att vänstra sidan av
huvudet slog mot bänkens framkant. Polisman D kastade sig då fram för att
Parlamentariska kommissionen
Parlamentariska kommissionen utförde under hösten 1987 en egen
granskning av det som då kommit att kallas polisspåret. Arbetet ingick
inte i det ursprungliga uppdraget utan var föranlett av den debatt som
förekom under den tid Parlamentariska kommissionen arbetade.
I det arbetsmaterial som Parlamentariska kommissionen lät arkivera
återfinns en promemoria daterad den 15 december 1987, rubricerad
”’Polisspåret’ i huvuddrag”. I promemorian behandlas kortfattat ett
antal utredningsuppslag under följande rubriker. (Inom parentes anges
våra anmärkningar.)
◊ Busstipset (”Buss 43”)
◊ Vattenläckan (polisman E)
◊ Tidsbestämningen (Polisens ankomst till brottsplatsen m.m.)
◊ Polisbil 1520 (”kommissariebilen”)
◊ Polisbil på Drottninggatan (Sunniva T)
◊ Poliser på Johannesgatan
◊ Polisbilar på Rörstrandsgatan och Tranebergsbron
◊ Polisbil på Stureplan
◊ Walkie-talkies (endast helt översiktligt)
◊ Blandade anmälningar mot polismän (endast helt översiktligt)
Innehållet i promemorian tillför inte någon väsentlig information till
det vi ovan redovisat. Den är mindre innehållsrik, bl.a. av det skälet att
åtskilligt av det vi redovisat har tillförts utredningen efter det att Parla-
mentariska kommissionen arbetade. Faktaredogörelsen i övrigt över-
ensstämmer emellertid med vad vi funnit vid vår granskning (jfr dock
ovan avsnittet Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen).56
Resultatet av Parlamentariska kommissionens granskning redo-
visades den 21 december 1987 i en särskild skrivelse till Justitie-
departementet, som även bifogades till kommissionens rapport.
Skrivelsen hade följande lydelse.
Under hösten har det i press, radio och TV pågått en livlig debatt om något
som man kallar för polisspåret i utredningen om mordet på statsminister
Olof Palme. I debatten har det från flera håll föreslagits att åklagarnas och
polisens handläggning av detta spår skall granskas särskilt.
56 På en punkt återger promemorian en tveksamhet, som numera inte längre
föreligger. Det gäller det bandade samtal som ambulanspersonalen hade med
LAC kl 23.28. Det synes vid tiden för Parlamentariska kommissionens gransk-
ning ha rått osäkerhet om i vilket skede detta samtal ägde rum. Numera är det
klarlagt att det skedde då ambulanserna lämnade mordplatsen.
Parlamentariska kommissionen
Parlamentariska kommissionen utförde under hösten 1987 en egen
granskning av det som då kommit att kallas polisspåret. Arbetet ingick
inte i det ursprungliga uppdraget utan var föranlett av den debatt som
förekom under den tid Parlamentariska kommissionen arbetade.
I det arbetsmaterial som Parlamentariska kommissionen lät arkivera
återfinns en promemoria daterad den 15 december 1987, rubricerad
”’Polisspåret’ i huvuddrag”. I promemorian behandlas kortfattat ett
antal utredningsuppslag under följande rubriker. (Inom parentes anges
våra anmärkningar.)
◊ Busstipset (”Buss 43”)
◊ Vattenläckan (polisman E)
◊ Tidsbestämningen (Polisens ankomst till brottsplatsen m.m.)
◊ Polisbil 1520 (”kommissariebilen”)
◊ Polisbil på Drottninggatan (Sunniva T)
◊ Poliser på Johannesgatan
◊ Polisbilar på Rörstrandsgatan och Tranebergsbron
◊ Polisbil på Stureplan
◊ Walkie-talkies (endast helt översiktligt)
◊ Blandade anmälningar mot polismän (endast helt översiktligt)
Innehållet i promemorian tillför inte någon väsentlig information till
det vi ovan redovisat. Den är mindre innehållsrik, bl.a. av det skälet att
åtskilligt av det vi redovisat har tillförts utredningen efter det att Parla-
mentariska kommissionen arbetade. Faktaredogörelsen i övrigt över-
ensstämmer emellertid med vad vi funnit vid vår granskning (jfr dock
ovan avsnittet Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen).56
Resultatet av Parlamentariska kommissionens granskning redo-
visades den 21 december 1987 i en särskild skrivelse till Justitie-
departementet, som även bifogades till kommissionens rapport.
Skrivelsen hade följande lydelse.
Under hösten har det i press, radio och TV pågått en livlig debatt om något
som man kallar för polisspåret i utredningen om mordet på statsminister
Olof Palme. I debatten har det från flera håll föreslagits att åklagarnas och
polisens handläggning av detta spår skall granskas särskilt.
56 På en punkt återger promemorian en tveksamhet, som numera inte längre
föreligger. Det gäller det bandade samtal som ambulanspersonalen hade med
LAC kl 23.28. Det synes vid tiden för Parlamentariska kommissionens gransk-
ning ha rått osäkerhet om i vilket skede detta samtal ägde rum. Numera är det
klarlagt att det skedde då ambulanserna lämnade mordplatsen.
I vårt, liksom i juristkommissionens, uppdrag ingår att granska brottsutred-
ningen efter mordet på statsministern. Juristkommissionen har i del 2 av sin
rapport, som överlämnades den 15 december 1987, lämnat en redogörelse
för sin granskning av just brottsutredningen. Vår avsikt är att med den
rapporten som utgångspunkt göra de överväganden och eventuella
ytterligare utredningar som ligger i vårt uppdrag.
Vår avsikt har varit att avge en samlad rapport över vårt arbete. Den
intensiva debatt som polisspåret gett upphov till och de rykten som blivit
en följd bl.a. av att polisens utredning i denna del inte kan göras offentlig –
i varje fall inte nu – har emellertid gjort att vi ansett det påkallat att, utan att
avvakta juristkommissionens rapport, företa en granskning av brotts-
utredningen i de delar den gäller misstankar om polismäns eventuella med-
verkan till mordet och att genom denna skrivelse redogöra för resultatet av
vår granskning.
Vår granskning har avsett brottsutredningen i följande delar:
– iakttagelser som en busschaufför och en busspassagerare uppgett att de
gjort mordnatten kl. 23.30 vid en busshållplats på Birger Jarlsgatan;
– iakttagelser som olika personer gjort av polisbilar, eller bilar som upp-
fattats som polisbilar, på Drottningsgatan, Johannesgatan, Rörstrandsgatan,
Tranebergsbron och Stureplan;
– bestämningen av tidpunkten då larm med anledning av mordet sändes ut
över polisradion och tidpunkten då de första polismännen kom till platsen;
– iakttagelsen kort efter mordet av en polisbil på David Bagares gata;
– iakttagelser som en hyresvärd och en fastighetsskötare gjort i september
1987 i samband med en undersökning av en vattenläcka i en polismans
lägenhet;
– tips beträffande en polisman som några dagar efter mordet företog en
märklig bilresa i södra Sverige;
– tips och anmälningar i vilka enskilda polismän pekats ut som eventuella
mördare eller medverkande till mordet på grund av bl.a. sitt utseende och
likhet med polisens spaningsbilder, sina personliga egenheter eller sina
politiska åsikter.
Merparten av dessa spaningsuppslag har utretts. I några fall – främst sådana
där anmälan eller tipset kommit in nyligen – pågår eller planeras utredning.
De utredningar som har avsett misstankar mot enskilda polismän handhas
av rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Övriga utredningar handhas av
våldsroteln vid polismyndigheten i Stockholm.
Vi har vid vår granskning tagit del av allt utredningsmaterial i denna del
som åklagarna och polisen har. Vi har dessutom haft samtal med åklagarna
företrädda av bitr. riksåklagaren Axel Morath och byråchefen Jörgen
Almblad och polisens spaningsledning företrädd av avdelningschefen Ulf
I vårt, liksom i juristkommissionens, uppdrag ingår att granska brottsutred-
ningen efter mordet på statsministern. Juristkommissionen har i del 2 av sin
rapport, som överlämnades den 15 december 1987, lämnat en redogörelse
för sin granskning av just brottsutredningen. Vår avsikt är att med den
rapporten som utgångspunkt göra de överväganden och eventuella
ytterligare utredningar som ligger i vårt uppdrag.
Vår avsikt har varit att avge en samlad rapport över vårt arbete. Den
intensiva debatt som polisspåret gett upphov till och de rykten som blivit
en följd bl.a. av att polisens utredning i denna del inte kan göras offentlig –
i varje fall inte nu – har emellertid gjort att vi ansett det påkallat att, utan att
avvakta juristkommissionens rapport, företa en granskning av brotts-
utredningen i de delar den gäller misstankar om polismäns eventuella med-
verkan till mordet och att genom denna skrivelse redogöra för resultatet av
vår granskning.
Vår granskning har avsett brottsutredningen i följande delar:
– iakttagelser som en busschaufför och en busspassagerare uppgett att de
gjort mordnatten kl. 23.30 vid en busshållplats på Birger Jarlsgatan;
– iakttagelser som olika personer gjort av polisbilar, eller bilar som upp-
fattats som polisbilar, på Drottningsgatan, Johannesgatan, Rörstrandsgatan,
Tranebergsbron och Stureplan;
– bestämningen av tidpunkten då larm med anledning av mordet sändes ut
över polisradion och tidpunkten då de första polismännen kom till platsen;
– iakttagelsen kort efter mordet av en polisbil på David Bagares gata;
– iakttagelser som en hyresvärd och en fastighetsskötare gjort i september
1987 i samband med en undersökning av en vattenläcka i en polismans
lägenhet;
– tips beträffande en polisman som några dagar efter mordet företog en
märklig bilresa i södra Sverige;
– tips och anmälningar i vilka enskilda polismän pekats ut som eventuella
mördare eller medverkande till mordet på grund av bl.a. sitt utseende och
likhet med polisens spaningsbilder, sina personliga egenheter eller sina
politiska åsikter.
Merparten av dessa spaningsuppslag har utretts. I några fall – främst sådana
där anmälan eller tipset kommit in nyligen – pågår eller planeras utredning.
De utredningar som har avsett misstankar mot enskilda polismän handhas
av rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Övriga utredningar handhas av
våldsroteln vid polismyndigheten i Stockholm.
Vi har vid vår granskning tagit del av allt utredningsmaterial i denna del
som åklagarna och polisen har. Vi har dessutom haft samtal med åklagarna
företrädda av bitr. riksåklagaren Axel Morath och byråchefen Jörgen
Almblad och polisens spaningsledning företrädd av avdelningschefen Ulf
Sammanfattande anmärkningar
4.5.1 Allmänt
Förtroendet för Stockholmspolisen hade under åttiotalet satts ifråga
bl.a. genom de förhållanden som gjordes till föremål för granskning av
Karlsson. De har härvid redogjort för brottsutredningen i dessa delar och de
bedömningar de gjort. Vår sekreterare och bitr. sekreterare har gått igenom
delar av materialet med de utredningsmän som svarat för merparten av
utredningarna. Slutligen har vi vid dessa samtal och genomgångar fått
upplysningar om de åtgärder som planeras i de utredningar som ännu inte
slutförts.
Utöver ovan angivna delar av brottsutredningen har åklagarnas och
polisens företrädare lämnat upplysningarna om arbetet med att utreda olika
tips om s.k. walkie-talkies i närheten av mordplatsen. Vi har även tagit del
av visst utredningsmaterial om detta.
________
Vi vill till en början betona att ledningen och utförandet av brotts-
utredningen ankommer på åklagarna och polisen. Vi har begränsat vår
uppgift nu till att granska om åklagarna och polisen i tillräcklig omfattning
utreder de påståenden i brottsutredningen som gäller polismäns eventuella
medverkan till mordet. Vår granskning kan självfallet bara avse brottsut-
redningen i det skick den är i dag.
Vi har vid vår granskning funnit att åklagarna och polisen i allt väsentligt
vidtagit eller avser att vidta de åtgärder som spaningsuppslagen rimligen
bör föranleda. Utredningsmaterialet ger, enligt vår mening, ingen anledning
till erinran mot åklagarnas bedömning att det för närvarande saknas grund
för misstanke mot någon polisman. Spaningsuppslagen finns kvar i
utredningsmaterialet och något eller några av dem kan därför komma att få
betydelse om nya uppgifter ger anledning till det. Vidare är det självklart
att det – innan det blivit utrett vem eller vilka som begått mordet – inte går
att utesluta att mördaren eller någon medverkande till mordet finns inom
poliskåren eller inom någon annan yrkesgrupp.
Beträffande frågan om den tid det tog för polisen att komma tilll mord-
platsen har vi vid vår granskning inte funnit något som tyder på annat än att
de första polismännen kom till platsen inom ett par, tre minuter efter
mordet. Juristkommissionen har för sin del kommit till samma slutsats.
Vi vill avslutningsvis än en gång understryka att vår granskning och de
slutsatser vi redovisat endast avsett brottsutredningen i de delar den gäller
misstankar mot polismän och inte mordutredningen i sin helhet.
Sammanfattande anmärkningar
4.5.1 Allmänt
Förtroendet för Stockholmspolisen hade under åttiotalet satts ifråga
bl.a. genom de förhållanden som gjordes till föremål för granskning av
Karlsson. De har härvid redogjort för brottsutredningen i dessa delar och de
bedömningar de gjort. Vår sekreterare och bitr. sekreterare har gått igenom
delar av materialet med de utredningsmän som svarat för merparten av
utredningarna. Slutligen har vi vid dessa samtal och genomgångar fått
upplysningar om de åtgärder som planeras i de utredningar som ännu inte
slutförts.
Utöver ovan angivna delar av brottsutredningen har åklagarnas och
polisens företrädare lämnat upplysningarna om arbetet med att utreda olika
tips om s.k. walkie-talkies i närheten av mordplatsen. Vi har även tagit del
av visst utredningsmaterial om detta.
________
Vi vill till en början betona att ledningen och utförandet av brotts-
utredningen ankommer på åklagarna och polisen. Vi har begränsat vår
uppgift nu till att granska om åklagarna och polisen i tillräcklig omfattning
utreder de påståenden i brottsutredningen som gäller polismäns eventuella
medverkan till mordet. Vår granskning kan självfallet bara avse brottsut-
redningen i det skick den är i dag.
Vi har vid vår granskning funnit att åklagarna och polisen i allt väsentligt
vidtagit eller avser att vidta de åtgärder som spaningsuppslagen rimligen
bör föranleda. Utredningsmaterialet ger, enligt vår mening, ingen anledning
till erinran mot åklagarnas bedömning att det för närvarande saknas grund
för misstanke mot någon polisman. Spaningsuppslagen finns kvar i
utredningsmaterialet och något eller några av dem kan därför komma att få
betydelse om nya uppgifter ger anledning till det. Vidare är det självklart
att det – innan det blivit utrett vem eller vilka som begått mordet – inte går
att utesluta att mördaren eller någon medverkande till mordet finns inom
poliskåren eller inom någon annan yrkesgrupp.
Beträffande frågan om den tid det tog för polisen att komma tilll mord-
platsen har vi vid vår granskning inte funnit något som tyder på annat än att
de första polismännen kom till platsen inom ett par, tre minuter efter
mordet. Juristkommissionen har för sin del kommit till samma slutsats.
Vi vill avslutningsvis än en gång understryka att vår granskning och de
slutsatser vi redovisat endast avsett brottsutredningen i de delar den gäller
misstankar mot polismän och inte mordutredningen i sin helhet.
den s.k. Norrmalmsutredningen. När Norrmalmsutredningen lade fram
sin rapport, hösten 1984, halvtannat år före statsministermordet, kon-
staterades att det inom Stockholmspolisen fanns i vart fall en
gruppering som fungerat på ett oacceptabelt sätt. Det fanns också klara
tecken på att polisledningen hade svårt att komma till rätta med miss-
förhållandena, som tenderade att kvarstå inom åtminstone vaktdistrikt
1. Det föreföll som om det i denna del av polisen fanns en kultur av
våldstro, högerextremism och misstro mot möjligheten att med vanliga
demokratiska medel komma till rätta med samhällsproblem, en kultur
som syntes fortleva oberoende av vilka attityder polisen på chefsnivå
intog. Det finns utrymme för olika tolkningar av hur utbredd denna
kultur var och på vilket allvar den i övrigt borde tas, men att fenomenet
existerade kan inte bestridas, inte heller att det vid denna tid påverkade
en del människors uppfattning om polisen. Detta var en realitet som
polisen och dess ledning vid tiden för mordet levde med. Mot den
bakgrunden hade det varit naturligt för polismakten att vara vaksam på
att mordet och mordutredningen skulle kunna spä på de tendenser till
misstro som fanns. Man kan nästan gå så långt som till att säga, att det
för det fall mordutredningen skulle bli långdragen, var i någon mening
förutsebart att ett ”polisspår” skulle kunna utvecklas.
Dessutom hade säkerhetspolisen vid tidpunkten för mordet informa-
tion som pekade mot att det förekom högerextremistisk opinions-
bildning i Stockholms poliskretsar. Uppgifterna kunde, som framgått
ovan, inte avfärdas som bagatellartade. De var dessutom konkreta och
ett antal i sammanhanget aktuella individer var kända.
Polisen fick vidare omgående och på goda grunder utstå kraftig
kritik för sina insatser på mordnatten. Insatserna var så usla – det har ju
belagts via granskningar av olika slag, se kapitel 1 – att det fanns skäl
att fråga sig om det bara kunde vara fråga om inkompetens eller om det
också kunde röra sig om en ovilja att göra sitt bästa.
Till detta kommer psykologiskt sett okänsliga åtgärder i utrednings-
fasens inledning, t.ex. spaningsledaren Hans Holmérs beslut att anlita
några av de kontroversiella polismännen från vaktdistrikt 1 och
”baseballigan” som sina ”personliga livvakter”.
Att det fanns en grogrund för misstro mot polisen vid tiden för
mordet och i anledning av det följande händelseförloppet låg alltså från
början i öppen dager. Hur påverkade det polisens utredningsarbete?
Mycket litet, vill det synas.
Polisen gjorde för litet för att själv utreda och dokumentera vad som
gått snett under mordnatten. Typexemplen är att mordnattens datalogg
från sambandscentralen inte sparades och att rapporter från dem som
var inblandade i mottagandet av larmet inte infordrades, åtgärder som
kanske hade kunnat förebygga år av spekulationer. När de alltmer
den s.k. Norrmalmsutredningen. När Norrmalmsutredningen lade fram
sin rapport, hösten 1984, halvtannat år före statsministermordet, kon-
staterades att det inom Stockholmspolisen fanns i vart fall en
gruppering som fungerat på ett oacceptabelt sätt. Det fanns också klara
tecken på att polisledningen hade svårt att komma till rätta med miss-
förhållandena, som tenderade att kvarstå inom åtminstone vaktdistrikt
1. Det föreföll som om det i denna del av polisen fanns en kultur av
våldstro, högerextremism och misstro mot möjligheten att med vanliga
demokratiska medel komma till rätta med samhällsproblem, en kultur
som syntes fortleva oberoende av vilka attityder polisen på chefsnivå
intog. Det finns utrymme för olika tolkningar av hur utbredd denna
kultur var och på vilket allvar den i övrigt borde tas, men att fenomenet
existerade kan inte bestridas, inte heller att det vid denna tid påverkade
en del människors uppfattning om polisen. Detta var en realitet som
polisen och dess ledning vid tiden för mordet levde med. Mot den
bakgrunden hade det varit naturligt för polismakten att vara vaksam på
att mordet och mordutredningen skulle kunna spä på de tendenser till
misstro som fanns. Man kan nästan gå så långt som till att säga, att det
för det fall mordutredningen skulle bli långdragen, var i någon mening
förutsebart att ett ”polisspår” skulle kunna utvecklas.
Dessutom hade säkerhetspolisen vid tidpunkten för mordet informa-
tion som pekade mot att det förekom högerextremistisk opinions-
bildning i Stockholms poliskretsar. Uppgifterna kunde, som framgått
ovan, inte avfärdas som bagatellartade. De var dessutom konkreta och
ett antal i sammanhanget aktuella individer var kända.
Polisen fick vidare omgående och på goda grunder utstå kraftig
kritik för sina insatser på mordnatten. Insatserna var så usla – det har ju
belagts via granskningar av olika slag, se kapitel 1 – att det fanns skäl
att fråga sig om det bara kunde vara fråga om inkompetens eller om det
också kunde röra sig om en ovilja att göra sitt bästa.
Till detta kommer psykologiskt sett okänsliga åtgärder i utrednings-
fasens inledning, t.ex. spaningsledaren Hans Holmérs beslut att anlita
några av de kontroversiella polismännen från vaktdistrikt 1 och
”baseballigan” som sina ”personliga livvakter”.
Att det fanns en grogrund för misstro mot polisen vid tiden för
mordet och i anledning av det följande händelseförloppet låg alltså från
början i öppen dager. Hur påverkade det polisens utredningsarbete?
Mycket litet, vill det synas.
Polisen gjorde för litet för att själv utreda och dokumentera vad som
gått snett under mordnatten. Typexemplen är att mordnattens datalogg
från sambandscentralen inte sparades och att rapporter från dem som
var inblandade i mottagandet av larmet inte infordrades, åtgärder som
kanske hade kunnat förebygga år av spekulationer. När de alltmer
ingående ifrågasättandena sedan kom, stod polisen tämligen svarslös.
Det torde vara en självklarhet i de flesta former av statlig verksamhet
att händelseförlopp av motsvarande dignitet kräver dokumentation och
ett omgående klarläggande av vad som inträffat, inklusive en ut-
värdering av hur myndigheten och dess personal hanterat situationen.
Bristerna har till rätt stor del botats genom den mycket ingående
granskning som Juristkommissionen gjorde. Hur förtjänstfull denna än
var kom den dock för sent för att kunna ersätta en utvärdering direkt i
anslutning till händelserna, när minnesbilderna var färska och innan
berörda parter i anledning av händelsernas utveckling hamnat i mer
eller mindre låsta försvarspositioner. Att döma av den rapport Polisin-
spektionen i Stockholms län avgav om de s.k. Stureplansskjutningarna
1994 hade Stockholmspolisen lång tid efter mordet inte heller tagit
resultaten av Juristkommissionens granskning till sig (se vidare kapitel
8).
Förutom att polisledningen hade skäl att via aktiva åtgärder ”mota
Olle i grind”, dvs. visa att man tog itu med egna tillkortakommanden
och deras orsaker samt förberedde sig för den granskning och kritik
som låg i farans riktning, hade mordutredarna anledning att titta på de
polismän som tidigare utmärkt sig. Särskilt kretsen kring de s.k. herr-
middagarna hade varit naturlig att uppmärksamma redan i mordutred-
ningens inledande skede. Personerna borde tilldragit sig intresse på
ungefär samma grunder som de individer och grupper som förekommer
i uppslagen angående högerextremism.
Visserligen vidtogs ganska snart, i anledning av inkommande tips,
utredningsåtgärder i förhållande till polisman A, men de var improvise-
rade, halvhjärtade och i centrala delar odokumenterade. På samma sätt
som att utredningsåtgärder trots allt vidtogs beträffande polisman A bör
det också noteras att tips gällande enskilda polismän utreddes med full
kraft och många gånger påfallande effektivt. Det gäller t.ex. polisman
G och polisman L. Bägge anmälde de ingripanden de utsattes för till
JO, varvid det framgick att utredningsmännen inte lagt fingrarna
emellan till skydd för sina ”kollegor”. Även tipsen beträffande polis-
man D, som var lättviktiga och hade osäkra källor, utreddes mycket
ingående. Det gäller likaledes den i tiden betydligt senare utredningen
mot polisman E. I många för allmänheten okända polisärenden i mord-
utredningen är frågan inte heller om tipset utretts tillräckligt utan om
det inte med tanke på den utsatte vidtagits alltför långtgående åtgärder.
Det som föranleder kritik mot utredningsarbetet är alltså inte hur
tips angående enskilda polismän i allmänhet hanterades utan frånvaron
av ett helhetsgrepp, eller makro-perspektiv om man så vill. Och det
gäller då inte hur utredningen organisatoriskt sköttes. I det hänseendet
togs ett helhetsgrepp, i och med att alla polistips handlades av personal
ingående ifrågasättandena sedan kom, stod polisen tämligen svarslös.
Det torde vara en självklarhet i de flesta former av statlig verksamhet
att händelseförlopp av motsvarande dignitet kräver dokumentation och
ett omgående klarläggande av vad som inträffat, inklusive en ut-
värdering av hur myndigheten och dess personal hanterat situationen.
Bristerna har till rätt stor del botats genom den mycket ingående
granskning som Juristkommissionen gjorde. Hur förtjänstfull denna än
var kom den dock för sent för att kunna ersätta en utvärdering direkt i
anslutning till händelserna, när minnesbilderna var färska och innan
berörda parter i anledning av händelsernas utveckling hamnat i mer
eller mindre låsta försvarspositioner. Att döma av den rapport Polisin-
spektionen i Stockholms län avgav om de s.k. Stureplansskjutningarna
1994 hade Stockholmspolisen lång tid efter mordet inte heller tagit
resultaten av Juristkommissionens granskning till sig (se vidare kapitel
8).
Förutom att polisledningen hade skäl att via aktiva åtgärder ”mota
Olle i grind”, dvs. visa att man tog itu med egna tillkortakommanden
och deras orsaker samt förberedde sig för den granskning och kritik
som låg i farans riktning, hade mordutredarna anledning att titta på de
polismän som tidigare utmärkt sig. Särskilt kretsen kring de s.k. herr-
middagarna hade varit naturlig att uppmärksamma redan i mordutred-
ningens inledande skede. Personerna borde tilldragit sig intresse på
ungefär samma grunder som de individer och grupper som förekommer
i uppslagen angående högerextremism.
Visserligen vidtogs ganska snart, i anledning av inkommande tips,
utredningsåtgärder i förhållande till polisman A, men de var improvise-
rade, halvhjärtade och i centrala delar odokumenterade. På samma sätt
som att utredningsåtgärder trots allt vidtogs beträffande polisman A bör
det också noteras att tips gällande enskilda polismän utreddes med full
kraft och många gånger påfallande effektivt. Det gäller t.ex. polisman
G och polisman L. Bägge anmälde de ingripanden de utsattes för till
JO, varvid det framgick att utredningsmännen inte lagt fingrarna
emellan till skydd för sina ”kollegor”. Även tipsen beträffande polis-
man D, som var lättviktiga och hade osäkra källor, utreddes mycket
ingående. Det gäller likaledes den i tiden betydligt senare utredningen
mot polisman E. I många för allmänheten okända polisärenden i mord-
utredningen är frågan inte heller om tipset utretts tillräckligt utan om
det inte med tanke på den utsatte vidtagits alltför långtgående åtgärder.
Det som föranleder kritik mot utredningsarbetet är alltså inte hur
tips angående enskilda polismän i allmänhet hanterades utan frånvaron
av ett helhetsgrepp, eller makro-perspektiv om man så vill. Och det
gäller då inte hur utredningen organisatoriskt sköttes. I det hänseendet
togs ett helhetsgrepp, i och med att alla polistips handlades av personal
från säkerhetspolisen. Men som framgått var detta bara ett sätt att
flödesmässigt hantera tipsen på ett ändamålsenligt sätt. Tanken var inte
att i sak tillföra säkerhetspolisens upparbetade kunskap eller dess
analyskompetens – ingendera efterfrågades – utan enbart att åstad-
komma en hantering i avskild ordning. Vad kritiken gäller är den sak-
liga hanteringen och då särskilt bristen på vad vi i andra sammanhang
kallat basanalys och proaktivt arbete (se kapitel 5, Sammanfattande
anmärkningar, och kapitel 8). Utredningen kom att bli uträglat ”mikro-
inriktad” – varje polisman för sig – och mestadels reaktiv.
Det slående är alltså att det sakligt sett genomgående saknats ett
sammanhållet, analyserande perspektiv. Det som framkommit genom
Norrmalmsutredningen, säkerhetspolisens uppgifter om höger-
extremism och i andra sammanhang var inte bara att det fanns enskilda
polismän som betedde sig illa och inte höll måttet, utan framför allt att
det inom Stockholmspolisen fanns något slags kultur, eller ansats till
kultur, med våldstro och antidemokratiska drag. Det var inte minst
denna kultur, eller vad man vill kalla den, som det fanns skäl att
intressera sig för och analysera. Det fanns också skäl att klarlägga de
eventuella personsamband av nätverkskaraktär som kan ha förelegat.
Av säkerhetspolisens material framgick att det funnits en i och för sig
löslig men ändå klubbliknande gruppering. Av det material vi tagit del
av och som redovisats tidigare framgår också att det fanns kretsar av
personer som kunde vara av intresse, t.ex. ”baseballigan” och några av
de poliser (delvis de samma) som omtalas i uppslaget om ”Söder-
mötet”.
När det gäller arbetets reaktiva karaktär kan utredningen kring den
ovannämnde ”Y” tjäna som exempel. Y var en för polisen välkänd
person. Likväl föranledde sakförhållandena ingen utredning inom PU
förrän den dag då en journalist satte samman en promemoria med dessa
även i kretsar utanför polisen kända fakta och sände in den till PU med
en förfrågan om dessa förhållanden hade utretts. Promemorian kom in i
augusti 1990 och föranledde då vissa omedelbara åtgärder. Därefter
inkom ytterligare tips om Y:s person. Sedermera har en relativt om-
fattande utredning genomförts, där även vissa personsamband klarlades
via en förfrågan till säkerhetspolisen. Det man frågar sig är varför den
vidtogs först efter det att uppgifter, som redan måste ha varit bekanta
för PU, inkom i form av ett tips
.
Vad är skälet till att utredningen kring polismän skett utan helhets-
grepp och utpräglat reaktivt? Det är förstås lätt att lansera misstanken
att det beror på att ”poliser inte vill utreda poliser”, dvs. att det rört sig
om ett slags kollegial korruption. Bilden är dock inte alls så entydig att
man utan vidare kan påstå detta.
från säkerhetspolisen. Men som framgått var detta bara ett sätt att
flödesmässigt hantera tipsen på ett ändamålsenligt sätt. Tanken var inte
att i sak tillföra säkerhetspolisens upparbetade kunskap eller dess
analyskompetens – ingendera efterfrågades – utan enbart att åstad-
komma en hantering i avskild ordning. Vad kritiken gäller är den sak-
liga hanteringen och då särskilt bristen på vad vi i andra sammanhang
kallat basanalys och proaktivt arbete (se kapitel 5, Sammanfattande
anmärkningar, och kapitel 8). Utredningen kom att bli uträglat ”mikro-
inriktad” – varje polisman för sig – och mestadels reaktiv.
Det slående är alltså att det sakligt sett genomgående saknats ett
sammanhållet, analyserande perspektiv. Det som framkommit genom
Norrmalmsutredningen, säkerhetspolisens uppgifter om höger-
extremism och i andra sammanhang var inte bara att det fanns enskilda
polismän som betedde sig illa och inte höll måttet, utan framför allt att
det inom Stockholmspolisen fanns något slags kultur, eller ansats till
kultur, med våldstro och antidemokratiska drag. Det var inte minst
denna kultur, eller vad man vill kalla den, som det fanns skäl att
intressera sig för och analysera. Det fanns också skäl att klarlägga de
eventuella personsamband av nätverkskaraktär som kan ha förelegat.
Av säkerhetspolisens material framgick att det funnits en i och för sig
löslig men ändå klubbliknande gruppering. Av det material vi tagit del
av och som redovisats tidigare framgår också att det fanns kretsar av
personer som kunde vara av intresse, t.ex. ”baseballigan” och några av
de poliser (delvis de samma) som omtalas i uppslaget om ”Söder-
mötet”.
När det gäller arbetets reaktiva karaktär kan utredningen kring den
ovannämnde ”Y” tjäna som exempel. Y var en för polisen välkänd
person. Likväl föranledde sakförhållandena ingen utredning inom PU
förrän den dag då en journalist satte samman en promemoria med dessa
även i kretsar utanför polisen kända fakta och sände in den till PU med
en förfrågan om dessa förhållanden hade utretts. Promemorian kom in i
augusti 1990 och föranledde då vissa omedelbara åtgärder. Därefter
inkom ytterligare tips om Y:s person. Sedermera har en relativt om-
fattande utredning genomförts, där även vissa personsamband klarlades
via en förfrågan till säkerhetspolisen. Det man frågar sig är varför den
vidtogs först efter det att uppgifter, som redan måste ha varit bekanta
för PU, inkom i form av ett tips
.
Vad är skälet till att utredningen kring polismän skett utan helhets-
grepp och utpräglat reaktivt? Det är förstås lätt att lansera misstanken
att det beror på att ”poliser inte vill utreda poliser”, dvs. att det rört sig
om ett slags kollegial korruption. Bilden är dock inte alls så entydig att
man utan vidare kan påstå detta.
För det första avviker hanteringen inte från huvudmönstret. Bristen
på helhetsgrepp, frånvaron av basanalyser och det reaktiva arbetssättet
präglar stora delar av mordutredningen.
För det andra är polisärendena, i synnerhet under den inledande
perioden, då de under Per-Göran Näss handlades av en för uppgiften
särskilt utvald kriminalinspektör, i allmänhet väl utredda. Den doku-
mentation säkerhetspolisen i denna del efterlämnat skiljer sig genom-
snittligt från övrig utredning från denna tid; den är av högre kvalitet.
Sammantaget tyder det på att särskilt kompetent kraft avdelades för
uppgiften och att den merendels utfördes med omsorg.
För det tredje är det, som redan antytts, påfallande att många
polisärenden – tips angående enskilda polismän – utretts ingående och
ibland ganska bryskt. Som framgått gäller det även tips som kom in
tidigt i utredningen. Det finns i och för sig undantag, framför allt den
otillfredsställande utredningen beträffande polisman A. Helhetsin-
trycket är likväl att de flesta polisärenden avviker från ”genomsnitts-
nivån” i det de är mer grundligt bearbetade än andra uppslag. Det är så
pass tydligt att man måste ställa sig frågan om inte PU i allmänhet an-
vänt mer resurser mot poliser just därför att de är poliser. Det är i så fall
motsatsen till ”kollegial korruption”.
Detta gäller alltså det vi kallar polisärendena. Beträffande polis-
spåret, dvs. tanken på en polisiär konspiration etc, är bilden annorlunda,
eftersom mordutredningen oavsett ledning genomgående avfärdat
denna motivbild/brottshypotes. Som skall framgå i det följande förstår
vi inte den bedömningen, eftersom vi anser att det i så fall finns många
andra uppslag som inte heller hade förtjänat mordutredarnas intresse.
Vi anser med andra ord att med de krav på vad som bör föranleda
utredningsåtgärder, som kan utläsas av utredningsmaterialet i övrigt,
hade även denna motivbild/brottshypotes bort utredas.
De skäl och den argumentation som anfördes vid Juristkommis-
sionens granskning angående polisärendena lade ett särskilt ansvar på
åklagarsidan. Det kan ifrågasättas hur detta ansvar förvaltades. Det
intryck vi fått av förundersökningsledningens inställning till detta ämne
är att man där inte uppfattat frågorna kring polisspåret som särskilt
problematiska. Eftersom ”det saknas koppling till Sveavägen”, har man
sagt, har det inte heller funnits skäl att särskilt intressera sig för denna
brottshypotes.
I de diskussioner vi fört med förundersökningsledningen i denna del
har vi som vår uppfattning framfört att vi i materialet sett två ytterlig-
heter. Å ena sidan PKK, där det med ringa ”koppling till Sveavägen”
gjorts enorma utredningsinsatser utifrån resonemang om brotts-
hypoteser och motivbild. Å andra sidan det s.k. polisspåret där det lika-
ledes finns ringa ”koppling till Sveavägen” och där det över huvud
För det första avviker hanteringen inte från huvudmönstret. Bristen
på helhetsgrepp, frånvaron av basanalyser och det reaktiva arbetssättet
präglar stora delar av mordutredningen.
För det andra är polisärendena, i synnerhet under den inledande
perioden, då de under Per-Göran Näss handlades av en för uppgiften
särskilt utvald kriminalinspektör, i allmänhet väl utredda. Den doku-
mentation säkerhetspolisen i denna del efterlämnat skiljer sig genom-
snittligt från övrig utredning från denna tid; den är av högre kvalitet.
Sammantaget tyder det på att särskilt kompetent kraft avdelades för
uppgiften och att den merendels utfördes med omsorg.
För det tredje är det, som redan antytts, påfallande att många
polisärenden – tips angående enskilda polismän – utretts ingående och
ibland ganska bryskt. Som framgått gäller det även tips som kom in
tidigt i utredningen. Det finns i och för sig undantag, framför allt den
otillfredsställande utredningen beträffande polisman A. Helhetsin-
trycket är likväl att de flesta polisärenden avviker från ”genomsnitts-
nivån” i det de är mer grundligt bearbetade än andra uppslag. Det är så
pass tydligt att man måste ställa sig frågan om inte PU i allmänhet an-
vänt mer resurser mot poliser just därför att de är poliser. Det är i så fall
motsatsen till ”kollegial korruption”.
Detta gäller alltså det vi kallar polisärendena. Beträffande polis-
spåret, dvs. tanken på en polisiär konspiration etc, är bilden annorlunda,
eftersom mordutredningen oavsett ledning genomgående avfärdat
denna motivbild/brottshypotes. Som skall framgå i det följande förstår
vi inte den bedömningen, eftersom vi anser att det i så fall finns många
andra uppslag som inte heller hade förtjänat mordutredarnas intresse.
Vi anser med andra ord att med de krav på vad som bör föranleda
utredningsåtgärder, som kan utläsas av utredningsmaterialet i övrigt,
hade även denna motivbild/brottshypotes bort utredas.
De skäl och den argumentation som anfördes vid Juristkommis-
sionens granskning angående polisärendena lade ett särskilt ansvar på
åklagarsidan. Det kan ifrågasättas hur detta ansvar förvaltades. Det
intryck vi fått av förundersökningsledningens inställning till detta ämne
är att man där inte uppfattat frågorna kring polisspåret som särskilt
problematiska. Eftersom ”det saknas koppling till Sveavägen”, har man
sagt, har det inte heller funnits skäl att särskilt intressera sig för denna
brottshypotes.
I de diskussioner vi fört med förundersökningsledningen i denna del
har vi som vår uppfattning framfört att vi i materialet sett två ytterlig-
heter. Å ena sidan PKK, där det med ringa ”koppling till Sveavägen”
gjorts enorma utredningsinsatser utifrån resonemang om brotts-
hypoteser och motivbild. Å andra sidan det s.k. polisspåret där det lika-
ledes finns ringa ”koppling till Sveavägen” och där det över huvud
taget inte vidtagits några utredningsåtgärder eller ens förts resonemang
kring brottshypoteser och motivbild. Som jämförande exempel har vi
även framhållit uppslaget Alf E (se kapitel 5, Vissa avsnitt registrerade
under politiska motiv m.m.), som föranlett omfattande utredning, men
där det helt saknas ”koppling till Sveavägen”. Det har visat sig att
förundersökningsledningen har en annan syn på detta än vad vi haft.
Beträffande PKK har man bl.a. sagt att det inte bara förelåg motiv
m.m., utan också ett ”modus operandi”, som organisationen två gånger
tidigare hade tillämpat i Sverige och som var intressant i samman-
hanget. Beträffande Alf E har man sagt att hans inriktning på Olof
Palmes person och önskan att få bort denne från makten var något helt
annat än de mer allmänna åsikter som förekom inom de aktuella polis-
kretsarna. Förundersökningsledningen har också pekat på att det kring
Alf E fanns ett nätverk, en organisation och ekonomiska resurser, vilket
saknar motsvarighet beträffande de aktuella poliskretsarna. Vi in-
stämmer i dessa reflektioner, men anser att de i huvudsak rör grad och
inte art. PKK var förvisso ett mycket mer intressant ”spår” och det
prioriterades rätteligen före mycket annat. Alf E representerade lika-
ledes en mer konkret och tydligt uttalad motivbild än den som skulle
kunna ha sökts i ”polisspåret”.
Men den grundläggande invändning som förundersökningsled-
ningen gjort avseende ”polisspåret” – och även avseende andra motiv-
bilder, som t.ex. Bofors vapenaffärer – håller inte vid en jämförelse
med de nämnda uppslagen, som alltså också väsentligen saknar ”kopp-
ling till Sveavägen”. Argumentationen måste i stället inriktas just på
motivbild, brottshypoteser m.m. I det hänseendet är det alltså riktigt att
PKK och andra uppslag i den kategorin är mer intressanta, men det
slags näring eller substans som funnits i uppslagen PKK och Alf E
finns också, om än i mindre grad, i polisspåret.
Likväl har ingen analys eller utredning skett. Under våra samtal med
förundersökningsledningen har det hänvisats till att de aktuella polis-
männen bara är enskilda polismän, som inte ingår i några nätverk och
som saknar organisation. Det har också framkommit att dessa ställ-
ningstaganden är grundade på allmänna bedömningar; det finns ingen
annan utredning gjord än den som framgår av det vi redovisat. För-
undersökningsledningen har med andra ord ansett sig kunna utgå från
att det inte finns några nätverk eller organisationer. Det anser vi oss
inte kunna utgå från efter att ha tagit del av materialet. Vi anser att just
detta borde ha utretts, bl.a. på den grunden att det i det material vi stött
på och redovisat finns indikationer på att det förhåller sig på ett annat
sätt än vad förundersökningen sagt sig ha utgått från.
Förundersökningsledningen har vidare hänvisat till att chefs-
åklagaren Anders Helin varit avdelad för att särskilt granska utred-
taget inte vidtagits några utredningsåtgärder eller ens förts resonemang
kring brottshypoteser och motivbild. Som jämförande exempel har vi
även framhållit uppslaget Alf E (se kapitel 5, Vissa avsnitt registrerade
under politiska motiv m.m.), som föranlett omfattande utredning, men
där det helt saknas ”koppling till Sveavägen”. Det har visat sig att
förundersökningsledningen har en annan syn på detta än vad vi haft.
Beträffande PKK har man bl.a. sagt att det inte bara förelåg motiv
m.m., utan också ett ”modus operandi”, som organisationen två gånger
tidigare hade tillämpat i Sverige och som var intressant i samman-
hanget. Beträffande Alf E har man sagt att hans inriktning på Olof
Palmes person och önskan att få bort denne från makten var något helt
annat än de mer allmänna åsikter som förekom inom de aktuella polis-
kretsarna. Förundersökningsledningen har också pekat på att det kring
Alf E fanns ett nätverk, en organisation och ekonomiska resurser, vilket
saknar motsvarighet beträffande de aktuella poliskretsarna. Vi in-
stämmer i dessa reflektioner, men anser att de i huvudsak rör grad och
inte art. PKK var förvisso ett mycket mer intressant ”spår” och det
prioriterades rätteligen före mycket annat. Alf E representerade lika-
ledes en mer konkret och tydligt uttalad motivbild än den som skulle
kunna ha sökts i ”polisspåret”.
Men den grundläggande invändning som förundersökningsled-
ningen gjort avseende ”polisspåret” – och även avseende andra motiv-
bilder, som t.ex. Bofors vapenaffärer – håller inte vid en jämförelse
med de nämnda uppslagen, som alltså också väsentligen saknar ”kopp-
ling till Sveavägen”. Argumentationen måste i stället inriktas just på
motivbild, brottshypoteser m.m. I det hänseendet är det alltså riktigt att
PKK och andra uppslag i den kategorin är mer intressanta, men det
slags näring eller substans som funnits i uppslagen PKK och Alf E
finns också, om än i mindre grad, i polisspåret.
Likväl har ingen analys eller utredning skett. Under våra samtal med
förundersökningsledningen har det hänvisats till att de aktuella polis-
männen bara är enskilda polismän, som inte ingår i några nätverk och
som saknar organisation. Det har också framkommit att dessa ställ-
ningstaganden är grundade på allmänna bedömningar; det finns ingen
annan utredning gjord än den som framgår av det vi redovisat. För-
undersökningsledningen har med andra ord ansett sig kunna utgå från
att det inte finns några nätverk eller organisationer. Det anser vi oss
inte kunna utgå från efter att ha tagit del av materialet. Vi anser att just
detta borde ha utretts, bl.a. på den grunden att det i det material vi stött
på och redovisat finns indikationer på att det förhåller sig på ett annat
sätt än vad förundersökningen sagt sig ha utgått från.
Förundersökningsledningen har vidare hänvisat till att chefs-
åklagaren Anders Helin varit avdelad för att särskilt granska utred-
ningen avseende polismän, att han vid flera tillfällen gått igenom
materialet och att han därvid föredragit resultatet för förundersöknings-
ledningen. Som framgått ovan har Anders Helin upprättat promemorior
i anledning av denna granskning. Dessa är emellertid enligt vår mening
inte användbara som underlag för en efterföljande granskning; den
information de innehåller säger inte mera än att Anders Helin uppger
sig ha granskat vissa, ej specificerade, uppslag och att han inte funnit
skäl till vidare åtgärder. Vi anser att det är anmärkningsvärt att för-
undersökningsledningen inte i sak dokumenterat dessa genomgångar.
Parlamentariska kommissionen uttalade i sin redovisning att ett an-
tal polisärenden var under granskning eller att PU utlovat att de skulle
granskas i sinom tid. Det hade kunnat förväntas att dessa ärenden
skulle ha följts upp av förundersökningsledningen. Som framgått av vår
redovisning har emellertid utredningsföresatser som Parlamentariska
kommissionen förespeglades aldrig blivit utförda.
Enligt vår mening har förundersökningsledningen såväl beträffande
polisärendena som ”polisspåret” försummat sin uppgift. Det är så
mycket mera anmärkningsvärt som denna sak särskilt lyftes fram av
Juristkommissionen, som pekade på det ansvar som hade bort åvila
åklagaren beträffande denna del av utredningen.57 Saken har vidare
tidigt tilldragit sig stor uppmärksamhet och alltså föranlett ett särskilt
initiativ av Parlamentariska kommissionen. Enligt vår mening är detta
ett tydligt exempel på att förundersökningsledningen sådan den utövats
under Riksåklagaren i praktiken inte uppfattat sig som ansvarig för hela
brottsutredningen. Ledningsansvaret har därmed inte fungerat.
Sammanfattning
Som framgått anser vi att ett helhetsgrepp borde ha tagits med in-
riktning på vissa grupper inom polisen, varvid en basanalys borde ha
gjorts och eventuella nätverk kartlagts. Beroende på resultatet av ett
sådant arbete och den kunskap som ett mer aktivt sökande hade kunnat
leda fram till, skulle det eventuellt även ha varit befogat med aktiva
utredningsåtgärder mot vissa polismän. Som likaledes framgått anser vi
att ett sådant arbete i så fall skulle ha utförts 1986 eller i vart fall under
åren närmast efter mordet. Vår ståndpunkt är föranledd av en jäm-
förelse med vilka omständigheter som i andra sammanhang föranlett
57 Så här skrev Juristkommissionen (även citerat i kapitel 1): ”Med hänsyn till
de syften som ligger bakom särregleringen av utredningar om brottspåståenden
som riktas mot polismän skulle det enligt vår mening ha varit en fördel om
dessa utredningar hade särbehandlats på det sättet att åklagaren hade tagit
direkt ledning över utredningsarbetet i denna del.” (SOU 1987:72 s. 161).
ningen avseende polismän, att han vid flera tillfällen gått igenom
materialet och att han därvid föredragit resultatet för förundersöknings-
ledningen. Som framgått ovan har Anders Helin upprättat promemorior
i anledning av denna granskning. Dessa är emellertid enligt vår mening
inte användbara som underlag för en efterföljande granskning; den
information de innehåller säger inte mera än att Anders Helin uppger
sig ha granskat vissa, ej specificerade, uppslag och att han inte funnit
skäl till vidare åtgärder. Vi anser att det är anmärkningsvärt att för-
undersökningsledningen inte i sak dokumenterat dessa genomgångar.
Parlamentariska kommissionen uttalade i sin redovisning att ett an-
tal polisärenden var under granskning eller att PU utlovat att de skulle
granskas i sinom tid. Det hade kunnat förväntas att dessa ärenden
skulle ha följts upp av förundersökningsledningen. Som framgått av vår
redovisning har emellertid utredningsföresatser som Parlamentariska
kommissionen förespeglades aldrig blivit utförda.
Enligt vår mening har förundersökningsledningen såväl beträffande
polisärendena som ”polisspåret” försummat sin uppgift. Det är så
mycket mera anmärkningsvärt som denna sak särskilt lyftes fram av
Juristkommissionen, som pekade på det ansvar som hade bort åvila
åklagaren beträffande denna del av utredningen.57 Saken har vidare
tidigt tilldragit sig stor uppmärksamhet och alltså föranlett ett särskilt
initiativ av Parlamentariska kommissionen. Enligt vår mening är detta
ett tydligt exempel på att förundersökningsledningen sådan den utövats
under Riksåklagaren i praktiken inte uppfattat sig som ansvarig för hela
brottsutredningen. Ledningsansvaret har därmed inte fungerat.
Sammanfattning
Som framgått anser vi att ett helhetsgrepp borde ha tagits med in-
riktning på vissa grupper inom polisen, varvid en basanalys borde ha
gjorts och eventuella nätverk kartlagts. Beroende på resultatet av ett
sådant arbete och den kunskap som ett mer aktivt sökande hade kunnat
leda fram till, skulle det eventuellt även ha varit befogat med aktiva
utredningsåtgärder mot vissa polismän. Som likaledes framgått anser vi
att ett sådant arbete i så fall skulle ha utförts 1986 eller i vart fall under
åren närmast efter mordet. Vår ståndpunkt är föranledd av en jäm-
förelse med vilka omständigheter som i andra sammanhang föranlett
57 Så här skrev Juristkommissionen (även citerat i kapitel 1): ”Med hänsyn till
de syften som ligger bakom särregleringen av utredningar om brottspåståenden
som riktas mot polismän skulle det enligt vår mening ha varit en fördel om
dessa utredningar hade särbehandlats på det sättet att åklagaren hade tagit
direkt ledning över utredningsarbetet i denna del.” (SOU 1987:72 s. 161).
SOU 1999-88 sid. 419 Polisspåret
utredning.
Förundersökningsledningen har haft ett särskilt ansvar för att tips rörande polisen eller poliser blir korrekt hanterade. Det får anses ha framhållits redan av Juristkommissionen.
Vi vill slutligen tillägga, att det inte är utan egen förskyllan som
polismakten drabbats av diskussionen kring polisspåret. Sakligt sett
finns det inte så mycket substans i den diskussionen, men frånvaron av
substans har kunnat kompenseras av den grogrund för misstro och
bristande tilltro till utredningsinsatserna som polisens egna åtgärder
givit upphov till. Polisspårsdiskussionens uppkomst kan inte heller
skyllas på massmedia eller enskilda ”privatspanare”, eftersom misstron
alltså delvis har haft fog för sig och dessutom finns företrädd inom
polisen själv. När det gäller en så uppmärksammad del som det s.k.
Södermötet har ryktesspridningen således härstammat eller i vart fall
fått stöd från polisens egna led.
4.5.2 De enskilda uppslagen
De synpunkter vi haft i de uppslag som redovisats under rubriken
Uppslag som berör polisen i allmänhet och Uppslag som eventuellt kan
förknippas med poliser eller polisen i allmänhet framgår i de Samman-
fattande anmärkningar som finns i anslutning till respektive uppslag.
Vi har inte funnit något uppslag, som idag motiverar ytterligare
utredningsåtgärder.58 Inte heller beträffande polisärendena anser vi oss
ha anledning att anmäla någon avvikande mening beträffande de be-
dömningar som PU gjort då utredningen avslutats, vilket skett i
samtliga fall.
I övrigt vill vi beträffande polisärendena redovisa följande syn-
punkter.
Polisman A. Några brottsmisstankar har aldrig funnits mot polisman A.
Ser man till vad som föranlett utredning mot andra polismän och i
övrigt kan det dock lätt konstateras att flera spaningsindikationer
funnits: vapeninnehav, extremism, ”palmehat”, kontakter i kretsar som
måste bedömas som ”intressanta” från spaningssynpunkt, arbetslokalen
i mordplatsens närhet samt personliga omständigheter.
Den inledande alibiutredningen kring polisman A var otillräcklig
och alltför dåligt dokumenterad. Det är möjligt att utredarna skaffade
sig så mycket information att de blev övertygade om att polisman A
58 Att ett uppslag vid vår granskning inte befunnits kräva ytterligare bearbet-
ning innebär givetvis inte att vi utesluter att uppslaget kan vara av intresse. Det
som bedömts är om PU med hänsyn till vad som framkommit och kända fakta i
övrigt numera har anledning att vidta ytterligare utredningsåtgärder eller inte.
SOU 1999-88 sid. 419 Polisspåret
utredning.
Förundersökningsledningen har haft ett särskilt ansvar för att tips rörande polisen eller poliser blir korrekt hanterade. Det får anses ha framhållits redan av Juristkommissionen.
Vi vill slutligen tillägga, att det inte är utan egen förskyllan som
polismakten drabbats av diskussionen kring polisspåret. Sakligt sett
finns det inte så mycket substans i den diskussionen, men frånvaron av
substans har kunnat kompenseras av den grogrund för misstro och
bristande tilltro till utredningsinsatserna som polisens egna åtgärder
givit upphov till. Polisspårsdiskussionens uppkomst kan inte heller
skyllas på massmedia eller enskilda ”privatspanare”, eftersom misstron
alltså delvis har haft fog för sig och dessutom finns företrädd inom
polisen själv. När det gäller en så uppmärksammad del som det s.k.
Södermötet har ryktesspridningen således härstammat eller i vart fall
fått stöd från polisens egna led.
4.5.2 De enskilda uppslagen
De synpunkter vi haft i de uppslag som redovisats under rubriken
Uppslag som berör polisen i allmänhet och Uppslag som eventuellt kan
förknippas med poliser eller polisen i allmänhet framgår i de Samman-
fattande anmärkningar som finns i anslutning till respektive uppslag.
Vi har inte funnit något uppslag, som idag motiverar ytterligare
utredningsåtgärder.58 Inte heller beträffande polisärendena anser vi oss
ha anledning att anmäla någon avvikande mening beträffande de be-
dömningar som PU gjort då utredningen avslutats, vilket skett i
samtliga fall.
I övrigt vill vi beträffande polisärendena redovisa följande syn-
punkter.
Polisman A. Några brottsmisstankar har aldrig funnits mot polisman A.
Ser man till vad som föranlett utredning mot andra polismän och i
övrigt kan det dock lätt konstateras att flera spaningsindikationer
funnits: vapeninnehav, extremism, ”palmehat”, kontakter i kretsar som
måste bedömas som ”intressanta” från spaningssynpunkt, arbetslokalen
i mordplatsens närhet samt personliga omständigheter.
Den inledande alibiutredningen kring polisman A var otillräcklig
och alltför dåligt dokumenterad. Det är möjligt att utredarna skaffade
sig så mycket information att de blev övertygade om att polisman A
58 Att ett uppslag vid vår granskning inte befunnits kräva ytterligare bearbet-
ning innebär givetvis inte att vi utesluter att uppslaget kan vara av intresse. Det
som bedömts är om PU med hänsyn till vad som framkommit och kända fakta i
övrigt numera har anledning att vidta ytterligare utredningsåtgärder eller inte.
Chefsåklagaren Per-Håkan Bondestam lade den 1 juli 1983 ned
förundersökningen mot polisman D och polisman E, med motiveringen
att det inte kunde styrkas att någon av dem förfarit brottsligt. Knappt ett
år senare fann JO, som anslöt sig till Per-Håkan Bondestams bedöm-
ning i åtalsfrågan, att polisman D:s och polisman E:s underlåtenhet att
sörja för tillräcklig tillsyn av Rolf Machnow i OT-rummet var så all-
varlig att de inte borde undgå disciplinärt ansvar. Han förde därför
denna fråga till polisstyrelsen.
Polisstyrelsen handlade ärendet den 18 juni 1984. Föredragande var
länspolismästaren Hans Holmér, som yrkade att polisman D och
polisman E inte skulle åläggas någon disciplinpåföljd, vilket också blev
polisstyrelsens beslut. JO förde då frågan vidare till Arbetsdomstolen,
som i januari 1985 beslöt att inte ålägga polisman D och polisman E
disciplinansvar. Domstolen ansåg att de inte visat det goda omdöme
som kunde ha krävts av dem, men att det fel de begått inte skulle för-
anleda någon disciplinpåföljd. Två ledamöter i AD var skiljaktiga och
ansåg att disciplinpåföljd för tjänsteförseelse skulle utgå.
JO uttalade även kritik i en del andra hänseenden, han skrev bl.a.:
Utöver det --- redovisade finner jag det påkallat att något uppehålla mig
vid ett yttrande som polisman D fällde vid ett förhör den 15 september
1983 i här aktuell utredning. På fråga från förhörsledaren om polisman D
ville lyssna på den bandinspelning som gjorts vid förhöret svarade han
följande. ”Nej, men jag skulle gärna vilja skicka en hälsning till JO och
massmedia och be dom att inte trakassera oss så mycket”. Med den
försöka hindra att Machnow skulle falla ned på golvet. Han hann dock
endast få armarna under Machnow samtidigt som denne slog i golvet.
Ungefär samtidigt som detta hände anlände de polismän som skulle biträda
med transporten. Chef för den patrullen var polisinspektören Håkan
Olsson. Av hans berättelse framgår bl. a. att Machnow låg på golvet medan
polisman D och polisman E satt vid skrivbordet då han och polisassistenten
Christina Jorinder kom in i OT-rummet. Det sades då inte någonting om att
Machnow var skadad. Olsson tyckte dock att den omhändertagne såg
konstig ut och dessutom fanns det blod på golvet. Med hjälp av Olsson och
Jorinder satte sig Machnow på bänken men sjönk omgående ihop. Han
föreföll då vara helt borta och polismännen såg att han hade ett sår i
huvudet. Olsson ringde efter ambulans och i väntan på den lades Machnow
ned på golvet. Då ambulanspersonalen anlände visade Machnow svaga
livstecken och man gav honom då luft och syrgas. Utöver den behand-
lingen satte ambulanspersonalen igång med hjärtkompression. Behand-
lingen fortsatte under transporten till Sabbatsbergs sjukhus, dit han in-
fördes kl. 17.55 och kl. 18.15 konstaterade en läkare att Machnow hade
avlidit.
Chefsåklagaren Per-Håkan Bondestam lade den 1 juli 1983 ned
förundersökningen mot polisman D och polisman E, med motiveringen
att det inte kunde styrkas att någon av dem förfarit brottsligt. Knappt ett
år senare fann JO, som anslöt sig till Per-Håkan Bondestams bedöm-
ning i åtalsfrågan, att polisman D:s och polisman E:s underlåtenhet att
sörja för tillräcklig tillsyn av Rolf Machnow i OT-rummet var så all-
varlig att de inte borde undgå disciplinärt ansvar. Han förde därför
denna fråga till polisstyrelsen.
Polisstyrelsen handlade ärendet den 18 juni 1984. Föredragande var
länspolismästaren Hans Holmér, som yrkade att polisman D och
polisman E inte skulle åläggas någon disciplinpåföljd, vilket också blev
polisstyrelsens beslut. JO förde då frågan vidare till Arbetsdomstolen,
som i januari 1985 beslöt att inte ålägga polisman D och polisman E
disciplinansvar. Domstolen ansåg att de inte visat det goda omdöme
som kunde ha krävts av dem, men att det fel de begått inte skulle för-
anleda någon disciplinpåföljd. Två ledamöter i AD var skiljaktiga och
ansåg att disciplinpåföljd för tjänsteförseelse skulle utgå.
JO uttalade även kritik i en del andra hänseenden, han skrev bl.a.:
Utöver det --- redovisade finner jag det påkallat att något uppehålla mig
vid ett yttrande som polisman D fällde vid ett förhör den 15 september
1983 i här aktuell utredning. På fråga från förhörsledaren om polisman D
ville lyssna på den bandinspelning som gjorts vid förhöret svarade han
följande. ”Nej, men jag skulle gärna vilja skicka en hälsning till JO och
massmedia och be dom att inte trakassera oss så mycket”. Med den
försöka hindra att Machnow skulle falla ned på golvet. Han hann dock
endast få armarna under Machnow samtidigt som denne slog i golvet.
Ungefär samtidigt som detta hände anlände de polismän som skulle biträda
med transporten. Chef för den patrullen var polisinspektören Håkan
Olsson. Av hans berättelse framgår bl. a. att Machnow låg på golvet medan
polisman D och polisman E satt vid skrivbordet då han och polisassistenten
Christina Jorinder kom in i OT-rummet. Det sades då inte någonting om att
Machnow var skadad. Olsson tyckte dock att den omhändertagne såg
konstig ut och dessutom fanns det blod på golvet. Med hjälp av Olsson och
Jorinder satte sig Machnow på bänken men sjönk omgående ihop. Han
föreföll då vara helt borta och polismännen såg att han hade ett sår i
huvudet. Olsson ringde efter ambulans och i väntan på den lades Machnow
ned på golvet. Då ambulanspersonalen anlände visade Machnow svaga
livstecken och man gav honom då luft och syrgas. Utöver den behand-
lingen satte ambulanspersonalen igång med hjärtkompression. Behand-
lingen fortsatte under transporten till Sabbatsbergs sjukhus, dit han in-
fördes kl. 17.55 och kl. 18.15 konstaterade en läkare att Machnow hade
avlidit.
SOU 1999-88 sid. 420 Polisspåret
inte kunde vara gärningsman.
Den första anteckningen från säkerhetsavdelningen tyder på att det informellt hade gjorts förfrågningar angående polisman A och att uppgifterna om hans sjukhusvistelse då hade kommit fram.
Promemorian från 1996 i säkerhetspolisens material visar att fler efterforskningsåtgärder än vad som framgår av PU-materialet företogs. Dess innehåll reser dock vissa frågor.
Det finns sålunda skäl att fråga sig när besöket av hela piketgruppen vid polisman A:s sjukbädd kan ha ägt rum.
Om det verkligen var den 28 februari, måste det ha varit innan A begärde att få bli utskriven.
I så fall borde det ha beaktats att smärtorna inte hindrade honom från att bege sig hem, varvid tillståndet inte kan betraktas som ett ”medicinskt alibi”.
I alibifrågan väger de personer, som besökte polisman A i dennes hem under mordkvällen tyngre.
Dessa personer hördes som framgått inte förrän 1993, vilket betyder att den inledande utredningen måste anses summarisk.
Polisman A borde alltså ha gjorts till föremål för mer ingående utredningsåtgärder från början.
Det som sedermera gjorts, har gjorts för sent.
Polisman B.
Det finns, förutom de ovan nämnda, inga tips eller uppslag som kopplar samman polisman B med mordet eller på annat sätt för in honom i utredningen.
De tips som förekommit har ingen utredningsbar substans.
Det finns emellertid anledning att fråga sig om inte en person, som avsatt den typ av spår i skilda internutredningar som polisman B har gjort, borde ha blivit föremål för en viss kontroll.
PU:s förhållningssätt synes visa i hur hög grad utredningsarbetet i denna del varit reaktivt, dvs. drivet av impulser utifrån, i stället för proaktivt, dvs. initierat av egen analys och efterforskning.
Polisman C.
Utredningen visade att polisman C har alibi för mordtillfället.
Hans Smith & Wesson .357 Magnum är provskjuten; inget tyder på att den använts som mordvapen.
Vad gäller den typen av hårddata får polisman C anses färdigutredd och utesluten som gärningsman.
Ingångstipsen är också tunna; någon direkt koppling till mordet föreligger inte i något av dem.
Det finns således ingenting som kan knyta polisman C till brottet och föranleda utredningsåtgärder av det skälet.
”Buss 43” och utpekandet av polisman D.
Utredningens resultat synes vara att bussföraren och Lars K åkt med samma buss och att iakttagelser som därvid gjorts i och för sig kan vara intressanta med tanke på plats och tidpunkt.
Utredningen var utförlig och tog betydande resurser i anspråk.
Bägge uppgiftslämnarna tillförde utredningen mycket material.
SOU 1999-88 sid. 420 Polisspåret
inte kunde vara gärningsman.
Den första anteckningen från säkerhetsavdelningen tyder på att det informellt hade gjorts förfrågningar angående polisman A och att uppgifterna om hans sjukhusvistelse då hade kommit fram.
Promemorian från 1996 i säkerhetspolisens material visar att fler efterforskningsåtgärder än vad som framgår av PU-materialet företogs. Dess innehåll reser dock vissa frågor.
Det finns sålunda skäl att fråga sig när besöket av hela piketgruppen vid polisman A:s sjukbädd kan ha ägt rum.
Om det verkligen var den 28 februari, måste det ha varit innan A begärde att få bli utskriven.
I så fall borde det ha beaktats att smärtorna inte hindrade honom från att bege sig hem, varvid tillståndet inte kan betraktas som ett ”medicinskt alibi”.
I alibifrågan väger de personer, som besökte polisman A i dennes hem under mordkvällen tyngre.
Dessa personer hördes som framgått inte förrän 1993, vilket betyder att den inledande utredningen måste anses summarisk.
Polisman A borde alltså ha gjorts till föremål för mer ingående utredningsåtgärder från början.
Det som sedermera gjorts, har gjorts för sent.
Polisman B.
Det finns, förutom de ovan nämnda, inga tips eller uppslag som kopplar samman polisman B med mordet eller på annat sätt för in honom i utredningen.
De tips som förekommit har ingen utredningsbar substans.
Det finns emellertid anledning att fråga sig om inte en person, som avsatt den typ av spår i skilda internutredningar som polisman B har gjort, borde ha blivit föremål för en viss kontroll.
PU:s förhållningssätt synes visa i hur hög grad utredningsarbetet i denna del varit reaktivt, dvs. drivet av impulser utifrån, i stället för proaktivt, dvs. initierat av egen analys och efterforskning.
Polisman C.
Utredningen visade att polisman C har alibi för mordtillfället.
Hans Smith & Wesson .357 Magnum är provskjuten; inget tyder på att den använts som mordvapen.
Vad gäller den typen av hårddata får polisman C anses färdigutredd och utesluten som gärningsman.
Ingångstipsen är också tunna; någon direkt koppling till mordet föreligger inte i något av dem.
Det finns således ingenting som kan knyta polisman C till brottet och föranleda utredningsåtgärder av det skälet.
”Buss 43” och utpekandet av polisman D.
Utredningens resultat synes vara att bussföraren och Lars K åkt med samma buss och att iakttagelser som därvid gjorts i och för sig kan vara intressanta med tanke på plats och tidpunkt.
Utredningen var utförlig och tog betydande resurser i anspråk.
Bägge uppgiftslämnarna tillförde utredningen mycket material.
SOU 1999-88 sid. 421 Polisspåret
Varken Lars K:s eller bussförarens utsagor är trovärdiga. Bussförarens uppgifter i vad angår polisman D och polisspåret är som framgått av redovisningen inte värda att ta på allvar.
Lars K:s identifikation av polisman D har låg trovärdighet; han uppgav själv i förhör att han gått till rättegången för att känna igen mannen på busshållplatsen.
Polisman D har dessutom ett visst alibi genom de uppgifter hans sambo lämnat. Hans egna uppgifter om vad han gjorde morddagen stöds av vad vittnet Å uppgivit.
Men framför allt saknas det alltså anledning att fästa avseende vid de påståenden som gjorts om honom i ursprungstipsen.
Uppslaget kan därför avföras som ointressant för såväl mordutredningen som polisspåret.
I övrigt är följande värt att notera från utredningen av detta uppslag.
Åtskilliga utredningsåtgärder har inriktats mer på att spräcka uppgiftslämnarnas tips än på att kontrollera dem.
Det kan i och för sig tyckas bakvänt, men kontroll av ingångsuppgifters hållfasthet är nödvändig och kan visa sig vara effektiv från resurssynpunkt.
Det gäller dock knappast helt och hållet i detta fall.
Försöken att spräcka Lars K:s berättelse genom att söka bevisa att han inte varit på den plats han uppgett, att han inte åkt med den buss han påstått osv var resultatlösa och ledde bara till resursslöseri, vid en tidpunkt i utredningsarbetet - våren 1986 – då resursprioritering var viktig.
Med tanke på att Lars K:s identifikation av polisman D saknade värde ter sig flera åtgärder onödiga.
Läsaren kan få intrycket att utredningen i detta fall merminriktades på uppgiftslämnaren än på uppgifterna och att skälet till det var att den utpekade var polis.
Av intresse är en anteckning i ett förhör med föraren av en annan buss, med vilken utredarna ett tag synes ha trott att Lars K åkte.
Den busschauffören körde som framgått ovan en senare tur mordkvällen. I ett andra förhör påpekade hon i en skriftlig anteckning att hon i ett tidigare förhör utsatts för påverkan:
Jag påpekar att tidigare förhör skett under viss påverkan och att det känts besvärande efteråt.
Dels har förhörsledaren angett att han velat spräcka en annan persons vittnesmål och att det var därför jag blev kallad, och dels kände jag mig styrd vad gäller min uppgift om en äldre passagerare i bussen.
Minnesbilden är sann, den är korrekt återgiven i förhöret - men min känsla då och nu är att jag utsattes för påverkan. Förhörsledaren blev
positiv vid den minnesbilden och jag kan ha blivit stimulerad att koppla
ihop minnet med just den bussturen, men jag känner mig utsatt för
påverkan och anser inte att förhöret var opartiskt genomfört, och det känns
inte för mig riktigt att under de omständigheterna gå ed på att så var fallet.
Det går att hysa en viss förståelse för att utredarna ville belägga svart
på vitt att Lars K:s utsaga var otillförlitlig, något de antagligen
omgående bedömde vara fallet. Lars K:s berättelse var dock i långa
SOU 1999-88 sid. 421 Polisspåret
Varken Lars K:s eller bussförarens utsagor är trovärdiga. Bussförarens uppgifter i vad angår polisman D och polisspåret är som framgått av redovisningen inte värda att ta på allvar.
Lars K:s identifikation av polisman D har låg trovärdighet; han uppgav själv i förhör att han gått till rättegången för att känna igen mannen på busshållplatsen.
Polisman D har dessutom ett visst alibi genom de uppgifter hans sambo lämnat. Hans egna uppgifter om vad han gjorde morddagen stöds av vad vittnet Å uppgivit.
Men framför allt saknas det alltså anledning att fästa avseende vid de påståenden som gjorts om honom i ursprungstipsen.
Uppslaget kan därför avföras som ointressant för såväl mordutredningen som polisspåret.
I övrigt är följande värt att notera från utredningen av detta uppslag.
Åtskilliga utredningsåtgärder har inriktats mer på att spräcka uppgiftslämnarnas tips än på att kontrollera dem.
Det kan i och för sig tyckas bakvänt, men kontroll av ingångsuppgifters hållfasthet är nödvändig och kan visa sig vara effektiv från resurssynpunkt.
Det gäller dock knappast helt och hållet i detta fall.
Försöken att spräcka Lars K:s berättelse genom att söka bevisa att han inte varit på den plats han uppgett, att han inte åkt med den buss han påstått osv var resultatlösa och ledde bara till resursslöseri, vid en tidpunkt i utredningsarbetet - våren 1986 – då resursprioritering var viktig.
Med tanke på att Lars K:s identifikation av polisman D saknade värde ter sig flera åtgärder onödiga.
Läsaren kan få intrycket att utredningen i detta fall merminriktades på uppgiftslämnaren än på uppgifterna och att skälet till det var att den utpekade var polis.
Av intresse är en anteckning i ett förhör med föraren av en annan buss, med vilken utredarna ett tag synes ha trott att Lars K åkte.
Den busschauffören körde som framgått ovan en senare tur mordkvällen. I ett andra förhör påpekade hon i en skriftlig anteckning att hon i ett tidigare förhör utsatts för påverkan:
Jag påpekar att tidigare förhör skett under viss påverkan och att det känts besvärande efteråt.
Dels har förhörsledaren angett att han velat spräcka en annan persons vittnesmål och att det var därför jag blev kallad, och dels kände jag mig styrd vad gäller min uppgift om en äldre passagerare i bussen.
Minnesbilden är sann, den är korrekt återgiven i förhöret - men min känsla då och nu är att jag utsattes för påverkan. Förhörsledaren blev
positiv vid den minnesbilden och jag kan ha blivit stimulerad att koppla
ihop minnet med just den bussturen, men jag känner mig utsatt för
påverkan och anser inte att förhöret var opartiskt genomfört, och det känns
inte för mig riktigt att under de omständigheterna gå ed på att så var fallet.
Det går att hysa en viss förståelse för att utredarna ville belägga svart
på vitt att Lars K:s utsaga var otillförlitlig, något de antagligen
omgående bedömde vara fallet. Lars K:s berättelse var dock i långa
SOU 1999:88 sid. 422 Polisspåret
stycken alldeles korrekt.
Som uppgiftslämnare blev han mot den bakgrunden något omilt behandlad.
Till utredarnas försvar bör noteras att den som hörde bussföraren andra gången uppmanade henne att skriva ned de synpunkter hon hade på det första förhöret samt fogade dem till protokollet.
”Vittnet Jerkers” Mauno Luukas utpekande av polisman D. Thomas Piltz
Utredningen genomfördes på ett tillfredsställande sätt sedan den första dokumenterade kontakten i början av maj 1988.
Det sena utpekandet av polisman D har låg trovärdighet, sättet det skett på utgör i sig självt en indikation på bristande trovärdighet.
När det gäller ”Kicki J” – som ju skulle kunna ge stadga åt Mauno Luukas berättelse – pekar utredningen på att Mauno Luukas inte velat eller kunnat bidra till att hon hördes.
Polisman E. Leif Tell
Utredningen genomfördes snabbt och grundligt.
Något till mordet kopplat ingångstips finns inte i uppslaget, som i stället gällt misstänkt politisk extremism och ett mer allmänt misstänkt innehav av radioutrustning.
Mot den bakgrunden har det funnits skäl att intressera sig för uppgifterna.
Med tanke på att polisman E:s namn Leif Tell förekommit i diskussionen kring polisspåret och att han tillhört den s.k. baseballigan var det också naturligt att undersöka saken.
Det bör noteras att fynden alltså gjorts långt efter mordet och att polisman E inte bodde i den aktuella lägenheten vid tiden för mordet.
Även om det antas att iakttagelserna av radioutrustning m.m. var korrekta är det med andra ord svårt att se på vilket sätt de kunde infogas i mordutredningen.
Utredningen synes dessutom närmast tyda på att fastighetsägaren och fastighetsskötaren misstagit sig på utrustningens karaktär.
Det är främst uppgifterna från Max M, polisman E:s egna reaktioner när han fick veta att det var folk i hans lägenhet och de uppgifter han lämnat i förhör som leder till den slutsatsen. – Till det sagda kommer att polisman E har ett visst alibi i form av uppgifterna från den förra fästmön.
Bevisvärdet i den ”husrannsakan” som genomfördes en tid senare bedömer vi som mycket begränsat. Det kan sättas i fråga om det är meningsfullt eller ens lämpligt att på detta sätt ”erbjuda” en presumtivt misstänkt en s.k. husrannsakan på vederbörandes egna villkor.
Antingen föreligger det ett utredningsbehov eller också gör det inte det, det är det som bör styra tvångsmedelsanvändningen.
Frivilliga åtgärder i form av att saker visas upp, eventuellt på plats, kan förstås förekomma, med det är mest förvillande om de presenteras som att ”polisen har gjort husrannsakan”.
Budskapet blir som i detta fall dubbelt: å ena sidan för själva åtgärden husrannsakan tanken till jämförelsevis allvarliga brottsmisstankar, å andra sidan leder en motivering, som går ut
SOU 1999:88 sid. 422 Polisspåret
stycken alldeles korrekt.
Som uppgiftslämnare blev han mot den bakgrunden något omilt behandlad.
Till utredarnas försvar bör noteras att den som hörde bussföraren andra gången uppmanade henne att skriva ned de synpunkter hon hade på det första förhöret samt fogade dem till protokollet.
”Vittnet Jerkers” Mauno Luukas utpekande av polisman D. Thomas Piltz
Utredningen genomfördes på ett tillfredsställande sätt sedan den första dokumenterade kontakten i början av maj 1988.
Det sena utpekandet av polisman D har låg trovärdighet, sättet det skett på utgör i sig självt en indikation på bristande trovärdighet.
När det gäller ”Kicki J” – som ju skulle kunna ge stadga åt Mauno Luukas berättelse – pekar utredningen på att Mauno Luukas inte velat eller kunnat bidra till att hon hördes.
Polisman E. Leif Tell
Utredningen genomfördes snabbt och grundligt.
Något till mordet kopplat ingångstips finns inte i uppslaget, som i stället gällt misstänkt politisk extremism och ett mer allmänt misstänkt innehav av radioutrustning.
Mot den bakgrunden har det funnits skäl att intressera sig för uppgifterna.
Med tanke på att polisman E:s namn Leif Tell förekommit i diskussionen kring polisspåret och att han tillhört den s.k. baseballigan var det också naturligt att undersöka saken.
Det bör noteras att fynden alltså gjorts långt efter mordet och att polisman E inte bodde i den aktuella lägenheten vid tiden för mordet.
Även om det antas att iakttagelserna av radioutrustning m.m. var korrekta är det med andra ord svårt att se på vilket sätt de kunde infogas i mordutredningen.
Utredningen synes dessutom närmast tyda på att fastighetsägaren och fastighetsskötaren misstagit sig på utrustningens karaktär.
Det är främst uppgifterna från Max M, polisman E:s egna reaktioner när han fick veta att det var folk i hans lägenhet och de uppgifter han lämnat i förhör som leder till den slutsatsen. – Till det sagda kommer att polisman E har ett visst alibi i form av uppgifterna från den förra fästmön.
Bevisvärdet i den ”husrannsakan” som genomfördes en tid senare bedömer vi som mycket begränsat. Det kan sättas i fråga om det är meningsfullt eller ens lämpligt att på detta sätt ”erbjuda” en presumtivt misstänkt en s.k. husrannsakan på vederbörandes egna villkor.
Antingen föreligger det ett utredningsbehov eller också gör det inte det, det är det som bör styra tvångsmedelsanvändningen.
Frivilliga åtgärder i form av att saker visas upp, eventuellt på plats, kan förstås förekomma, med det är mest förvillande om de presenteras som att ”polisen har gjort husrannsakan”.
Budskapet blir som i detta fall dubbelt: å ena sidan för själva åtgärden husrannsakan tanken till jämförelsevis allvarliga brottsmisstankar, å andra sidan leder en motivering, som går ut
på att ”tvångsåtgärden” skall vidtas för att bevisa den för tvånget
utsattes oskuld, i helt annan riktning.
Den övervakning av E som säkerhetspolisen kom att genomföra var
måhända inte olaglig men den stod inte i rimlig proportion till vad som
hade framkommit. Det ter sig olustigt att säkerhetspolisen så lättvindigt
satte igång den operationen. Än mer olustigt är det att säkerhetspolisen
illegalt – med användande av falska identitetshandlingar – och lika
lättvindigt skaffade sig nyckel till E:s lägenhet och förberedde åtgärder
i E:s hem. I förening med vad som senare blivit känt om säkerhets-
polisens verksamhet väcker förfaringssättet associationer till olovlig
avlyssning, inklusive hemfridsbrott. Bortsett från den självklarhet med
vilken allt detta verkar ha iscensatts reser händelseförloppet frågor om
polismaktens självständighet i förhållande till politiska beslutsfattare
och opinionsmässigt tryck. I detta fall synes ju de sakligt och rättsligt
sett tvivelaktiva aktiviteterna och planerna ha utlösts av att en ledamot
av polisstyrelsen var angelägen om att förhållandena kring polisman E
belystes. Slutet blev att E utsattes för en rättskränkning.
Polisman F. Ingångstipset innehöll inte mycket substans. Polisman F
har solitt alibi; han satt i den piketbuss, som anlände till mordplatsen
som andra polispatrull. Hans vapen är, sent men ändock, provskjutet.
Polisman F:s uppträdande före och efter mordet väcker i och för sig
frågor. Uppgifterna om obalanserat uppträdande och stark aversion mot
Olof Palme förekommer från flera källor, även kollegor (se utredningen
kring ”södermötet”). De uppgifter F lämnat om hur han tog sig upp på
Malmskillnadsgatan vid förföljandet av gärningsmannen är mot-
sägelsefulla; ena gången stod han still i rulltrappan och åkte baklänges,
andra gången sprang han så att han fick lov att kräkas. Det hade an-
kommit på de respektive förhörsledarna att klara ut denna motsägelse,
som nu i stället är ägnad att väcka den typ av misstro som kommit att
ge polisspåret näring. Det kan övervägas om dessa förhållanden kanske
ännu skulle kunna redas ut.
”Löjtnant X”. Uppslaget är inte definitionsmässigt ett polisärende. Det
kan höra till polisspåret om man tänker sig ett samarbete mellan X och
poliser. Som framgår av uppslaget kan man det. X hade i alla händelser
alibi och synes inför mordet ha varit sysselsatt med aktiviteter som gör
det osannolikt att han samtidigt ägnade sig åt förberedelser för ett
statsministermord.
Uppslaget angående polisman H reser en fråga om provskjutnings-
aktionen (se om denna i kapitel 3). Det är anmärkningsvärt att den
första provskjutningen genomfördes på ett felaktigt sätt. Om nu kulorna
skulle sändas till SKL borde självfallet ”rätt” ammunition ha använts.
på att ”tvångsåtgärden” skall vidtas för att bevisa den för tvånget
utsattes oskuld, i helt annan riktning.
Den övervakning av E som säkerhetspolisen kom att genomföra var
måhända inte olaglig men den stod inte i rimlig proportion till vad som
hade framkommit. Det ter sig olustigt att säkerhetspolisen så lättvindigt
satte igång den operationen. Än mer olustigt är det att säkerhetspolisen
illegalt – med användande av falska identitetshandlingar – och lika
lättvindigt skaffade sig nyckel till E:s lägenhet och förberedde åtgärder
i E:s hem. I förening med vad som senare blivit känt om säkerhets-
polisens verksamhet väcker förfaringssättet associationer till olovlig
avlyssning, inklusive hemfridsbrott. Bortsett från den självklarhet med
vilken allt detta verkar ha iscensatts reser händelseförloppet frågor om
polismaktens självständighet i förhållande till politiska beslutsfattare
och opinionsmässigt tryck. I detta fall synes ju de sakligt och rättsligt
sett tvivelaktiva aktiviteterna och planerna ha utlösts av att en ledamot
av polisstyrelsen var angelägen om att förhållandena kring polisman E
belystes. Slutet blev att E utsattes för en rättskränkning.
Polisman F. Ingångstipset innehöll inte mycket substans. Polisman F
har solitt alibi; han satt i den piketbuss, som anlände till mordplatsen
som andra polispatrull. Hans vapen är, sent men ändock, provskjutet.
Polisman F:s uppträdande före och efter mordet väcker i och för sig
frågor. Uppgifterna om obalanserat uppträdande och stark aversion mot
Olof Palme förekommer från flera källor, även kollegor (se utredningen
kring ”södermötet”). De uppgifter F lämnat om hur han tog sig upp på
Malmskillnadsgatan vid förföljandet av gärningsmannen är mot-
sägelsefulla; ena gången stod han still i rulltrappan och åkte baklänges,
andra gången sprang han så att han fick lov att kräkas. Det hade an-
kommit på de respektive förhörsledarna att klara ut denna motsägelse,
som nu i stället är ägnad att väcka den typ av misstro som kommit att
ge polisspåret näring. Det kan övervägas om dessa förhållanden kanske
ännu skulle kunna redas ut.
”Löjtnant X”. Uppslaget är inte definitionsmässigt ett polisärende. Det
kan höra till polisspåret om man tänker sig ett samarbete mellan X och
poliser. Som framgår av uppslaget kan man det. X hade i alla händelser
alibi och synes inför mordet ha varit sysselsatt med aktiviteter som gör
det osannolikt att han samtidigt ägnade sig åt förberedelser för ett
statsministermord.
Uppslaget angående polisman H reser en fråga om provskjutnings-
aktionen (se om denna i kapitel 3). Det är anmärkningsvärt att den
första provskjutningen genomfördes på ett felaktigt sätt. Om nu kulorna
skulle sändas till SKL borde självfallet ”rätt” ammunition ha använts.
Den andra provskjutningen borde ha gjorts omgående efter SKL:s
påpekande om att den första inte var meningsfull. Detta kan synas vara
en detaljanmärkning från vår sida. Det är det emellertid inte. Om man
beslutar om något för utredningen så pass resurskrävande, som en
generell vapenkontroll, och för den enskilde så pass ingripande, som en
provskjutning av vederbörandes vapen inom ramen för en mord-
utredning, måste detta rimligen göras rätt och prompt. Annars riskerar
aktionen att framstå som halvhjärtad och vidtagen mest för formens
skull.
Substansen i ingångstipset angående polisman J var att denne upplevt
sig illa behandlad, skulle vara kapabel till dådet och att det avslagna
prövningstillståndet kunde ha utlöst det. Det får betraktas som ett i och
för sig intressant tips. Det har också utretts på ett rimligt sätt.
Christoffer M:s uppgifter talar starkt mot att polisman J skulle kunna
vara gärningsman och Per-Göran Näss’ beslut i september 1986 att
lägga ärendet ad acta ter sig rimligt. Alibikontrollen fördjupades där-
efter. Den kontrollen är visserligen sen, men den kan inte betraktas som
avgörande för bedömningen av uppslaget. Att PU som i detta fall gjort
en sista kontroll, troligen i samband med en förnyad genomgång av
ärendet, bör inte vändas emot utredarna.
Det kan synas som om PU dragit sig för att vidta utredningsåtgärder
mot en chefstjänsteman som polisman K. Ingångstipsen innehåller inte
särskilt mycket substans, men väl så mycket som andra polisärenden,
där PU gått vidare med diskret efterforskning, slagning och även
förhör. Efterforskning av alibi har således inte förekommit i ärendet.
Polisman K fick inga frågor om sina förehavanden under det förhör
som hölls på hans egen begäran. Tipsen inger samtidigt olust; det är
uppenbart att de kan ha kommit från någon som enbart varit ute efter
att skada polisman K. I detta fall har ärendet i vart fall i det tidigare
skedet föredragits för åklagare. I den meningen hanterades det i sär-
skild ordning. Vi anser därför sammantaget inte att någon ytterligare
utredningsåtgärd beträffande polisman K hade varit befogad.
Utredningen beträffande polisman L var mycket grundlig. Den har
genomförts snabbt och lämnat ett för mordutredningens del tydligt
svar. – Någon egentlig brottsmisstanke mot polisman L fanns aldrig.
Vapnet var visserligen en Smith & Wesson, men inte av ”rätt” kaliber,
dessutom var det vid tidpunkten för mordet beslagtaget av polisen. I
efterhand ter sig utredningsåtgärderna bryska, men det är svårt att peka
på någon enskildhet där de gick för långt (jfr JO:s granskning).
Kollegornas tips, Lars L:s uppgifter och den märkliga bilresan gjorde
det nödvändigt med en utförlig utredning.
Den andra provskjutningen borde ha gjorts omgående efter SKL:s
påpekande om att den första inte var meningsfull. Detta kan synas vara
en detaljanmärkning från vår sida. Det är det emellertid inte. Om man
beslutar om något för utredningen så pass resurskrävande, som en
generell vapenkontroll, och för den enskilde så pass ingripande, som en
provskjutning av vederbörandes vapen inom ramen för en mord-
utredning, måste detta rimligen göras rätt och prompt. Annars riskerar
aktionen att framstå som halvhjärtad och vidtagen mest för formens
skull.
Substansen i ingångstipset angående polisman J var att denne upplevt
sig illa behandlad, skulle vara kapabel till dådet och att det avslagna
prövningstillståndet kunde ha utlöst det. Det får betraktas som ett i och
för sig intressant tips. Det har också utretts på ett rimligt sätt.
Christoffer M:s uppgifter talar starkt mot att polisman J skulle kunna
vara gärningsman och Per-Göran Näss’ beslut i september 1986 att
lägga ärendet ad acta ter sig rimligt. Alibikontrollen fördjupades där-
efter. Den kontrollen är visserligen sen, men den kan inte betraktas som
avgörande för bedömningen av uppslaget. Att PU som i detta fall gjort
en sista kontroll, troligen i samband med en förnyad genomgång av
ärendet, bör inte vändas emot utredarna.
Det kan synas som om PU dragit sig för att vidta utredningsåtgärder
mot en chefstjänsteman som polisman K. Ingångstipsen innehåller inte
särskilt mycket substans, men väl så mycket som andra polisärenden,
där PU gått vidare med diskret efterforskning, slagning och även
förhör. Efterforskning av alibi har således inte förekommit i ärendet.
Polisman K fick inga frågor om sina förehavanden under det förhör
som hölls på hans egen begäran. Tipsen inger samtidigt olust; det är
uppenbart att de kan ha kommit från någon som enbart varit ute efter
att skada polisman K. I detta fall har ärendet i vart fall i det tidigare
skedet föredragits för åklagare. I den meningen hanterades det i sär-
skild ordning. Vi anser därför sammantaget inte att någon ytterligare
utredningsåtgärd beträffande polisman K hade varit befogad.
Utredningen beträffande polisman L var mycket grundlig. Den har
genomförts snabbt och lämnat ett för mordutredningens del tydligt
svar. – Någon egentlig brottsmisstanke mot polisman L fanns aldrig.
Vapnet var visserligen en Smith & Wesson, men inte av ”rätt” kaliber,
dessutom var det vid tidpunkten för mordet beslagtaget av polisen. I
efterhand ter sig utredningsåtgärderna bryska, men det är svårt att peka
på någon enskildhet där de gick för långt (jfr JO:s granskning).
Kollegornas tips, Lars L:s uppgifter och den märkliga bilresan gjorde
det nödvändigt med en utförlig utredning.
Enskilda uppslag
Kapitlets innehåll
Med en grov indelning kan utredningsarbetet delas in i dels generella
utredningsåtgärder, dels enskilda uppslag. Några generella utrednings-
åtgärder har behandlats i kapitel 3. Med enskilda uppslag avser vi
utredning som inriktats på en viss individ, på ett visst brottsmotiv eller
något annat slags ”spår”. Vår uppgift är mer inriktad på att redovisa ut-
redningen av sådana enskilda uppslag än på att granska det generellt
inriktade utredningsarbetet. I kapitel 4 har vi särskilt redovisat det s.k.
polisspåret. Kapitel 6 ägnas åt det uppslag som rättsligt sett fört längst,
nämligen utredningen avseende Christer P. I kapitel 7 återfinns redo-
visningen av vissa uppslag som kan kopplas till den s.k. gärnings-
mannaprofilen. I detta kapitel har vi samlat redovisningen av de
resterande uppslag, som vi gått igenom.
Vår genomgång av de enskilda uppslagen har utgått från den indel-
ning av utredningsmaterialet som framkommer i Palmeutredningens
registrering. Den kan sägas utgöra en ”innehållsförteckning” för hela
utredningsmaterialet. Den är indelad i avsnitt (se kapitel 2, Palme-
utredningens material). Vi har utgått från denna avsnittsindelning.
Avsnitten har först granskats översiktligt och sedan mer ingående i de
delar som i jämförelse tett sig som de mest substantiella. Redovis-
ningen av granskningen följer samma mönster.
Materialet är som redan framgått mycket omfattande. Det finns
ingen möjlighet för oss att ta ställning till om vårt urval är representativt.
Det hade krävt att allt material först skulle ha genomgåtts och att ett
urval därefter skett. Någon sådan total genomgång av utrednings-
materialet har vi inte gjort och det vore en orealistisk arbetsuppgift för
oss. Vi har självfallet haft som strävan att redovisa alla uppslag som är
av något intresse från mordutredningens synpunkt, liksom uppslag som
på ett eller annat sätt i övrigt ter sig intressanta från gransknings-
synpunkt. Men det finns inga garantier för att det inte finns intressanta
uppslag, som saknas i vår redovisning. Det är sannolikt att det finns
sådant vi skulle ha redovisat, om vi haft tid och resurser att gå igenom
utredningsmaterialet även på andra sätt än det vi valt. Vi bedömer dock
Enskilda uppslag
Kapitlets innehåll
Med en grov indelning kan utredningsarbetet delas in i dels generella
utredningsåtgärder, dels enskilda uppslag. Några generella utrednings-
åtgärder har behandlats i kapitel 3. Med enskilda uppslag avser vi
utredning som inriktats på en viss individ, på ett visst brottsmotiv eller
något annat slags ”spår”. Vår uppgift är mer inriktad på att redovisa ut-
redningen av sådana enskilda uppslag än på att granska det generellt
inriktade utredningsarbetet. I kapitel 4 har vi särskilt redovisat det s.k.
polisspåret. Kapitel 6 ägnas åt det uppslag som rättsligt sett fört längst,
nämligen utredningen avseende Christer P. I kapitel 7 återfinns redo-
visningen av vissa uppslag som kan kopplas till den s.k. gärnings-
mannaprofilen. I detta kapitel har vi samlat redovisningen av de
resterande uppslag, som vi gått igenom.
Vår genomgång av de enskilda uppslagen har utgått från den indel-
ning av utredningsmaterialet som framkommer i Palmeutredningens
registrering. Den kan sägas utgöra en ”innehållsförteckning” för hela
utredningsmaterialet. Den är indelad i avsnitt (se kapitel 2, Palme-
utredningens material). Vi har utgått från denna avsnittsindelning.
Avsnitten har först granskats översiktligt och sedan mer ingående i de
delar som i jämförelse tett sig som de mest substantiella. Redovis-
ningen av granskningen följer samma mönster.
Materialet är som redan framgått mycket omfattande. Det finns
ingen möjlighet för oss att ta ställning till om vårt urval är representativt.
Det hade krävt att allt material först skulle ha genomgåtts och att ett
urval därefter skett. Någon sådan total genomgång av utrednings-
materialet har vi inte gjort och det vore en orealistisk arbetsuppgift för
oss. Vi har självfallet haft som strävan att redovisa alla uppslag som är
av något intresse från mordutredningens synpunkt, liksom uppslag som
på ett eller annat sätt i övrigt ter sig intressanta från gransknings-
synpunkt. Men det finns inga garantier för att det inte finns intressanta
uppslag, som saknas i vår redovisning. Det är sannolikt att det finns
sådant vi skulle ha redovisat, om vi haft tid och resurser att gå igenom
utredningsmaterialet även på andra sätt än det vi valt. Vi bedömer dock
att den metod vi använt – att utgå från Palmeutredningens avsnitts-
indelning och söka efter det väsentliga i varje sådant avsnitt – är den
som är bäst ägnad att med en rimlig resursinsats vaska fram det
viktigaste.
Resultatet av vår genomgång av generella utredningsåtgärder och
enskilda uppslag, inklusive de som redovisas på annat ställe i vår
rapport, har underställts Palmeutredningen i januari 1999.1 I samband
med de genomgångar vi därvid haft med förundersökningsledningen
och spaningsledningen har vi ställt frågan, om det fanns något enligt
deras mening väsentligt uppslag, som inte var med i materialet. Med
reservationen att det är svårt att besvara en sådan fråga beträffande ett
så omfattande material blev svaret från bägge håll att det inte fanns
något från utredningssynpunkt mer påtagligt intressant uppslag som
saknades. Från förundersökningsledningens sida nämndes dock ett i
vapenavsnittet registrerat uppslag, som på sin tid bedömdes som
intressant. Det gällde en man som våren 1987 begick självmord. Ett
annat uppslag som inte kommit fram under vår granskning av det
förundersökningsregistrerade materialet, men som vi stött på vid en
genomgång hos Riksåklagaren av de tvångsmedelsbeslut som fattats i
utredningen, rör en man som under en kort tid våren 1988 var föremål
för telefonavlyssning. Mannen hade vid tiden för mordet sin arbetsplats
i en lokal belägen mellan biografen Grand och mordplatsen och
påstods ha gjort en del märkliga uttalanden efter mordet. Båda dessa
uppslag har vi tagit fram och gått igenom. De är färdigutredda och
männen avförda från utredningen. Vi har inte funnit skäl att särskilt
redovisa dem. Uppslagen exemplifierar emellertid det som redan sagts,
nämligen att vår metod inte täcker hela materialet och att det finns
sådant som inte återspeglas i vår redovisning.
Det finns skäl att understryka att vår genomgång av de enskilda
uppslagen avser det Palmeutredningen utrett och insorterat under de
rubriker Palmeutredningen själv valt att sätta på respektive avsnitt. När
vi således redovisar uppslagen under t.ex. rubrikerna ”Sydafrika” eller
”Vapenhandel Bofors” redovisar vi inget annat än de uppslag Palme-
utredningen placerat i dessa avsnitt. Det är inte våra rubriker och inte
heller en redovisning av vad vi efter en sökning i hela materialet funnit
utrett beträffande ”Sydafrika-spåret” eller ”Bofors-spåret”. Det finns
1 Det material som ”remitterades” omfattade fler uppslag i en utförligare redo-
visning än det som finns med i betänkandet. Det omfattade enbart redo-
visningen av vår genomgång av själva brottsutredningen och således inte resUL-
tatet av annan informationsinhämtning från vår sida och heller inte våra sam-
manfattande anmärkningar eller slutsatser.
att den metod vi använt – att utgå från Palmeutredningens avsnitts-
indelning och söka efter det väsentliga i varje sådant avsnitt – är den
som är bäst ägnad att med en rimlig resursinsats vaska fram det
viktigaste.
Resultatet av vår genomgång av generella utredningsåtgärder och
enskilda uppslag, inklusive de som redovisas på annat ställe i vår
rapport, har underställts Palmeutredningen i januari 1999.1 I samband
med de genomgångar vi därvid haft med förundersökningsledningen
och spaningsledningen har vi ställt frågan, om det fanns något enligt
deras mening väsentligt uppslag, som inte var med i materialet. Med
reservationen att det är svårt att besvara en sådan fråga beträffande ett
så omfattande material blev svaret från bägge håll att det inte fanns
något från utredningssynpunkt mer påtagligt intressant uppslag som
saknades. Från förundersökningsledningens sida nämndes dock ett i
vapenavsnittet registrerat uppslag, som på sin tid bedömdes som
intressant. Det gällde en man som våren 1987 begick självmord. Ett
annat uppslag som inte kommit fram under vår granskning av det
förundersökningsregistrerade materialet, men som vi stött på vid en
genomgång hos Riksåklagaren av de tvångsmedelsbeslut som fattats i
utredningen, rör en man som under en kort tid våren 1988 var föremål
för telefonavlyssning. Mannen hade vid tiden för mordet sin arbetsplats
i en lokal belägen mellan biografen Grand och mordplatsen och
påstods ha gjort en del märkliga uttalanden efter mordet. Båda dessa
uppslag har vi tagit fram och gått igenom. De är färdigutredda och
männen avförda från utredningen. Vi har inte funnit skäl att särskilt
redovisa dem. Uppslagen exemplifierar emellertid det som redan sagts,
nämligen att vår metod inte täcker hela materialet och att det finns
sådant som inte återspeglas i vår redovisning.
Det finns skäl att understryka att vår genomgång av de enskilda
uppslagen avser det Palmeutredningen utrett och insorterat under de
rubriker Palmeutredningen själv valt att sätta på respektive avsnitt. När
vi således redovisar uppslagen under t.ex. rubrikerna ”Sydafrika” eller
”Vapenhandel Bofors” redovisar vi inget annat än de uppslag Palme-
utredningen placerat i dessa avsnitt. Det är inte våra rubriker och inte
heller en redovisning av vad vi efter en sökning i hela materialet funnit
utrett beträffande ”Sydafrika-spåret” eller ”Bofors-spåret”. Det finns
1 Det material som ”remitterades” omfattade fler uppslag i en utförligare redo-
visning än det som finns med i betänkandet. Det omfattade enbart redo-
visningen av vår genomgång av själva brottsutredningen och således inte resUL-
tatet av annan informationsinhämtning från vår sida och heller inte våra sam-
manfattande anmärkningar eller slutsatser.
dock anledning att utgå från att allt som i sak rör respektive avsnitt finns
samlat där.
Avsnitten redovisas i princip i den ordning som följer av Palme-
utredningens avsnittsindelning. Vi har inriktat redovisningen av vår
genomgång på uppslag från den första tiden, större uppslag och sådant
som på ett eller annat sätt ter sig typiskt eller illustrativt. En stor del av
uppslagen är av begränsat omfång och utan intresse. De har därför inte
tagits med.
dock anledning att utgå från att allt som i sak rör respektive avsnitt finns
samlat där.
Avsnitten redovisas i princip i den ordning som följer av Palme-
utredningens avsnittsindelning. Vi har inriktat redovisningen av vår
genomgång på uppslag från den första tiden, större uppslag och sådant
som på ett eller annat sätt ter sig typiskt eller illustrativt. En stor del av
uppslagen är av begränsat omfång och utan intresse. De har därför inte
tagits med.
SOU1999:88 sid. 428 Enskilda uppslag
5:1 Avsnitt:HA – ”CIA”
Allmänt
Uppslag där CIA eller personer med anknytning till CIA utpekas för att ligga bakom mordet på Olof Palme har i PU-materialet samlats under ett särskilt avsnitt benämnt ”CIA” (HA), vilket är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H).
Avsnittet om CIA består av ett fyrtiotal uppslag.
Av dessa utgör de allra flesta tips från privatpersoner som av en eller annan anledning tror att CIA eller CIA tillsammans med annan sammanslutning såsom israeliska underrättelsetjänsten (Mossad), brittiska underrättelsetjänsten (SIS/MI6), den svenska säkerhetspolisen (RPS/Säk), ”baseballigan” m.fl. ligger bakom mordet.
Utmärkande för dessa tips är att övervägande delen inte innehåller någon konkret information om gärningen, gärningsmannen, eventuella medhjälpare etc. utan mera är av den karaktären att de innehåller teorier och gissningar om varför CIA skulle kunna ligga bakom mordet.
Motiven som anges är mycket skiftande.
Som exempel kan nämnas att
- Olof Palme inte fört en tillräckligt USA-vänlig utrikespolitik,
- att han försökt ”framkasta en tredje världs-ekonomi” vilket skulle göra tredje världen ekonomiskt oberoende,
- att han kritiserat Vietnamkriget,
- att han haft kontakter med Yassir Arafat och
- att han varit farlig för dåvarande presidenten Ronald Reagans Nicaragua-politik.
Ett tiotal tips rymmer mer konkret information och har lett till att PU företagit viss utredning.
Några har medfört relativt omfattande utredningsåtgärder.
Detta gäller framför allt tre uppslag
Merparten uppslag, ett trettiotal, har knappast föranlett någon utredning alls, eftersom tipsen är av det slag som inte går att följa upp, dvs. det rör sig om rena spekulationer eller lösa hypoteser.
Första tipset
Det första tipset vari en person som skulle vara knuten till CIA pekades ut för att ligga bakom mordet inkom till PU så tidigt som 1986-03-02
.
En anonym uppgiftslämnare uppgav att en i Saltsjöbaden boende kines kallad ”Chongch” eller något i den stilen, och som tidigare skulle
ha varit CIA-agent i Singapore, kunde vara gärningsmannen.
”Chongch” rörde sig, enligt uppgiftslämnaren, med gott om pengar trots att han inte verkade arbeta.
– PU gjorde i april samma år försök att genom registerslagning identifiera den utpekade personen, men lyckades inte.
SOU1999:88 sid. 428 Enskilda uppslag
5:1 Avsnitt:HA – ”CIA”
Allmänt
Uppslag där CIA eller personer med anknytning till CIA utpekas för att ligga bakom mordet på Olof Palme har i PU-materialet samlats under ett särskilt avsnitt benämnt ”CIA” (HA), vilket är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H).
Avsnittet om CIA består av ett fyrtiotal uppslag.
Av dessa utgör de allra flesta tips från privatpersoner som av en eller annan anledning tror att CIA eller CIA tillsammans med annan sammanslutning såsom israeliska underrättelsetjänsten (Mossad), brittiska underrättelsetjänsten (SIS/MI6), den svenska säkerhetspolisen (RPS/Säk), ”baseballigan” m.fl. ligger bakom mordet.
Utmärkande för dessa tips är att övervägande delen inte innehåller någon konkret information om gärningen, gärningsmannen, eventuella medhjälpare etc. utan mera är av den karaktären att de innehåller teorier och gissningar om varför CIA skulle kunna ligga bakom mordet.
Motiven som anges är mycket skiftande.
Som exempel kan nämnas att
- Olof Palme inte fört en tillräckligt USA-vänlig utrikespolitik,
- att han försökt ”framkasta en tredje världs-ekonomi” vilket skulle göra tredje världen ekonomiskt oberoende,
- att han kritiserat Vietnamkriget,
- att han haft kontakter med Yassir Arafat och
- att han varit farlig för dåvarande presidenten Ronald Reagans Nicaragua-politik.
Ett tiotal tips rymmer mer konkret information och har lett till att PU företagit viss utredning.
Några har medfört relativt omfattande utredningsåtgärder.
Detta gäller framför allt tre uppslag
Merparten uppslag, ett trettiotal, har knappast föranlett någon utredning alls, eftersom tipsen är av det slag som inte går att följa upp, dvs. det rör sig om rena spekulationer eller lösa hypoteser.
Första tipset
Det första tipset vari en person som skulle vara knuten till CIA pekades ut för att ligga bakom mordet inkom till PU så tidigt som 1986-03-02
.
En anonym uppgiftslämnare uppgav att en i Saltsjöbaden boende kines kallad ”Chongch” eller något i den stilen, och som tidigare skulle
ha varit CIA-agent i Singapore, kunde vara gärningsmannen.
”Chongch” rörde sig, enligt uppgiftslämnaren, med gott om pengar trots att han inte verkade arbeta.
– PU gjorde i april samma år försök att genom registerslagning identifiera den utpekade personen, men lyckades inte.
SOU 1999:88 sid. 429 Enskilda uppslag
Tommy J
Efter detta första tips inkom dagarna efter mordet ytterligare uppgifter som anknöt till CIA. 1986-03-05
kontaktades PU av Sundsvallspolisen som fått ett telefonsamtal från en man, Tommy J.
Denne hade sagt att han visste vem mördaren var men att han inte tänkte berätta det eftersom han ansåg att belöningen var för liten.
Vid ett uppföljande telefonsamtal samma dag berättade Tommy J att det varit två gärningsmän som begått mordet.
Den ene skulle heta Sjevjenko och vara ryss med amerikanskt medborgarskap. Gärningsmännen skulle vara utsända av den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU.
CIA skulle betala dem 700 000 amerikanska dollar för mordet.
Enligt Tommy J skulle de färdas i en blå Toyota och de skulle vara kvar i Sverige någonstans på västkusten.
Följande dag förhördes Tommy J av säkerhetspolisen. Av en promemoria över förhöret framgår att Tommy J vid tillfället var intagen på Sidsjöns sjukhus (en psykiatrisk klinik).
Vid förhöret ändrade han sina tidigare uppgifter om betalningens storlek.
Han uppgav bl.a. att den s.k. fantombilden föreställde Sjevjenko och att denne använt sig av en revolver kallad ”Undercower 38 SPL”.
Vidare uppgav han att han redan 1984 träffat Sjevjenko varefter han själv skaffat information om denne.
Denna information hade han lämnat till säkerhetspolisen sommaren 1985 och han hade därefter blivit misshandlad av torpeder.
Efter en kontroll visade det sig att varken Tommy J eller Sjevjenko var kända hos säkerhetspolisen. Uppslaget lades ad acta.
1987 respektive 1988 hörde Tommy J åter av sig till PU. Han var då intagen på sjukhus respektive häkte.
Ivan von Birchan
1986-03-06
HA9803-00
kontaktade journalisten Karl-Gustav Köhler PU (Palmeutredningen).
Han berättade att en vän till honom Jovan B – även kallad Ivan, Ivan von Birchan vilket han här fortsättningsvis kallas – var ”i farten” på det sättet att han vänt sig till journalister med en historia om Palme-mordet och CIA.
Ivan von Birchan hade berättat att han kände en amerikansk kille i 40-årsåldern, "Charlie" Charles Morgan, som varit Vietnam-veteran och legoknekt i Rhodesia.
I november 1985 hade Ivan von Birchan träffat Charles Morgan då denne bodde på hotell Sheraton i Stockholm, där Ivan von Birchan tidigare arbetat. Charles Morgan hade arbetat som budbärare för en organisation kallad ITT som hade med CIA att göra.
Vid detta tillfälle hade Charles Morgan tillfrågat Ivan von Birchan om denne ville ha ett jobb – att mörda Olof Palme.
Ivan von Birchan hade trott att det var sagt på skoj och tackat nej. Charles Morgan hade då berättat att han blivit kontaktad av någon för att likvidera Olof Palme.
När Charles Morgan hade sagt nej hade personen nämnt något om att
SOU 1999:88 sid. 429 Enskilda uppslag
Tommy J
Efter detta första tips inkom dagarna efter mordet ytterligare uppgifter som anknöt till CIA. 1986-03-05
kontaktades PU av Sundsvallspolisen som fått ett telefonsamtal från en man, Tommy J.
Denne hade sagt att han visste vem mördaren var men att han inte tänkte berätta det eftersom han ansåg att belöningen var för liten.
Vid ett uppföljande telefonsamtal samma dag berättade Tommy J att det varit två gärningsmän som begått mordet.
Den ene skulle heta Sjevjenko och vara ryss med amerikanskt medborgarskap. Gärningsmännen skulle vara utsända av den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU.
CIA skulle betala dem 700 000 amerikanska dollar för mordet.
Enligt Tommy J skulle de färdas i en blå Toyota och de skulle vara kvar i Sverige någonstans på västkusten.
Följande dag förhördes Tommy J av säkerhetspolisen. Av en promemoria över förhöret framgår att Tommy J vid tillfället var intagen på Sidsjöns sjukhus (en psykiatrisk klinik).
Vid förhöret ändrade han sina tidigare uppgifter om betalningens storlek.
Han uppgav bl.a. att den s.k. fantombilden föreställde Sjevjenko och att denne använt sig av en revolver kallad ”Undercower 38 SPL”.
Vidare uppgav han att han redan 1984 träffat Sjevjenko varefter han själv skaffat information om denne.
Denna information hade han lämnat till säkerhetspolisen sommaren 1985 och han hade därefter blivit misshandlad av torpeder.
Efter en kontroll visade det sig att varken Tommy J eller Sjevjenko var kända hos säkerhetspolisen. Uppslaget lades ad acta.
1987 respektive 1988 hörde Tommy J åter av sig till PU. Han var då intagen på sjukhus respektive häkte.
Ivan von Birchan
1986-03-06
HA9803-00
kontaktade journalisten Karl-Gustav Köhler PU (Palmeutredningen).
Han berättade att en vän till honom Jovan B – även kallad Ivan, Ivan von Birchan vilket han här fortsättningsvis kallas – var ”i farten” på det sättet att han vänt sig till journalister med en historia om Palme-mordet och CIA.
Ivan von Birchan hade berättat att han kände en amerikansk kille i 40-årsåldern, "Charlie" Charles Morgan, som varit Vietnam-veteran och legoknekt i Rhodesia.
I november 1985 hade Ivan von Birchan träffat Charles Morgan då denne bodde på hotell Sheraton i Stockholm, där Ivan von Birchan tidigare arbetat. Charles Morgan hade arbetat som budbärare för en organisation kallad ITT som hade med CIA att göra.
Vid detta tillfälle hade Charles Morgan tillfrågat Ivan von Birchan om denne ville ha ett jobb – att mörda Olof Palme.
Ivan von Birchan hade trott att det var sagt på skoj och tackat nej. Charles Morgan hade då berättat att han blivit kontaktad av någon för att likvidera Olof Palme.
När Charles Morgan hade sagt nej hade personen nämnt något om att
Fallet Machnow blev även föremål för indirekt prövning i några tryck-
och yttrandefrihetsmål. Det mest kända gällde Sveriges Television, som
sommaren 1984 sände ett program som bl.a. belyste JO-institutionen.
Fallet Machnow tjänade som exempel. I programmet, som var direkt-
sänt, framträdde bl.a. Rolf Machnows syster. Hon namngav polisman D
och polisman E samt deras befäl och höll dem i praktiken ansvariga för
broderns död. De tre polismännen anmälde tv-programmet till JK, som
väckte åtal för förtal avseende polisman D och polisman E. Åtalet
bifölls. Det prövades i tre instanser7 och avslutades med dom i Högsta
domstolen den 15 april 1987. Den ansvarige programutgivaren dömdes
till 50 dagsböter. Polisman D och polisman E tilldömdes skadestånd
om 25.000 kronor vardera.
Machnowärendet har föranlett omfattande publicitet. Polisman D
och polisman E har med eller utan namns nämnande gjorts ansvariga
för Rolf Machnows död. Såväl åklagaren som JO har efter ingående
undersökningar konstaterat att det inte finns bevis som stöder den
anklagelsen. Flera domstolar har i tryck- och yttrandefrihetsmål funnit
att det mot den bakgrunden inte är försvarligt att med namns nämnande
likväl upprepa anklagelsen. JO ansåg dock att polismännen D:s och E:s
bristande tillsyn av Rolf Machnow hade bort föranleda disciplinär
påföljd. Det kan i viss mån ha gett stöd för misstanken om att allt inte
gått rätt till vid omhändertagandet av Rolf Machnow. Ärendet inne-
fattade långt fler turer än de som relaterats här.
Skeppsholmenmålet
En fredagskväll i oktober 1983 patrullerade sex poliser ur den s.k.
baseballigan tillsammans i en polisbuss. Gatuvåldsgrupperna var vid
denna tid upplösta. De tjänstgjorde i stället som s.k. områdespoliser och
7 Hovrättsförhandlingarna ägde rum dagarna efter mordet. Det var dessa för-
handlingar vittnet Lars K besökte för identifikation av polisman D, jfr avsnittet
om denne nedan.
hälsningen avses tydligen att JO:s granskning av polisman D:s åtgärder
eller brist på åtgärder i Machnowärendet skulle vara att anse som
trakasserier. Jag vill då erinra om att ombudsman enligt 21 § lagen
(1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen skall verkställa de
utredningsåtgärder som fordras för prövning av klagomål och andra
ärenden. Klagomålen i detta fall avsåg bl.a. begäran om utredning av
omständigheterna kring Rolf Machnows död. Polisman D:s yttrande, som
fällts i anslutning till ett ärende av så allvarlig natur, måste enligt min
mening anses utomordentligt olämpligt.
Fallet Machnow blev även föremål för indirekt prövning i några tryck-
och yttrandefrihetsmål. Det mest kända gällde Sveriges Television, som
sommaren 1984 sände ett program som bl.a. belyste JO-institutionen.
Fallet Machnow tjänade som exempel. I programmet, som var direkt-
sänt, framträdde bl.a. Rolf Machnows syster. Hon namngav polisman D
och polisman E samt deras befäl och höll dem i praktiken ansvariga för
broderns död. De tre polismännen anmälde tv-programmet till JK, som
väckte åtal för förtal avseende polisman D och polisman E. Åtalet
bifölls. Det prövades i tre instanser7 och avslutades med dom i Högsta
domstolen den 15 april 1987. Den ansvarige programutgivaren dömdes
till 50 dagsböter. Polisman D och polisman E tilldömdes skadestånd
om 25.000 kronor vardera.
Machnowärendet har föranlett omfattande publicitet. Polisman D
och polisman E har med eller utan namns nämnande gjorts ansvariga
för Rolf Machnows död. Såväl åklagaren som JO har efter ingående
undersökningar konstaterat att det inte finns bevis som stöder den
anklagelsen. Flera domstolar har i tryck- och yttrandefrihetsmål funnit
att det mot den bakgrunden inte är försvarligt att med namns nämnande
likväl upprepa anklagelsen. JO ansåg dock att polismännen D:s och E:s
bristande tillsyn av Rolf Machnow hade bort föranleda disciplinär
påföljd. Det kan i viss mån ha gett stöd för misstanken om att allt inte
gått rätt till vid omhändertagandet av Rolf Machnow. Ärendet inne-
fattade långt fler turer än de som relaterats här.
Skeppsholmenmålet
En fredagskväll i oktober 1983 patrullerade sex poliser ur den s.k.
baseballigan tillsammans i en polisbuss. Gatuvåldsgrupperna var vid
denna tid upplösta. De tjänstgjorde i stället som s.k. områdespoliser och
7 Hovrättsförhandlingarna ägde rum dagarna efter mordet. Det var dessa för-
handlingar vittnet Lars K besökte för identifikation av polisman D, jfr avsnittet
om denne nedan.
hälsningen avses tydligen att JO:s granskning av polisman D:s åtgärder
eller brist på åtgärder i Machnowärendet skulle vara att anse som
trakasserier. Jag vill då erinra om att ombudsman enligt 21 § lagen
(1975:1057) med instruktion för justitieombudsmännen skall verkställa de
utredningsåtgärder som fordras för prövning av klagomål och andra
ärenden. Klagomålen i detta fall avsåg bl.a. begäran om utredning av
omständigheterna kring Rolf Machnows död. Polisman D:s yttrande, som
fällts i anslutning till ett ärende av så allvarlig natur, måste enligt min
mening anses utomordentligt olämpligt.
SOU 1999:88 s. 430 Enskilda uppslag
kontakta någon annan, eventuellt en fallskärmsjägare från Israel.
Efter denna händelse hade Ivan von Birchan kontaktat Alf Karlsson, säkerhetspolisen och K-G Olsson, Stockholmspolisens narkotikaavdelning.
Uppgiftslämnaren Karl-Gustav Köhler uppgav på fråga att han visste att Ivan von Birchan efter november 1985 sprungit hos såväl Alf Karlsson som K-G Olsson.
Själv hade han före mordet hört Ivan von Birchan berätta om CIA och Olof Palme.
Han kunde dock inte erinra sig några detaljer och menade vid telefonsamtalet att man borde hålla Ivan von Birchan ”på mattan” eftersom denne hade en tendens att ”göra allting viktigare” än vad det var i verkligheten.
Ivan von Birchan hade enligt Karl-Gustav Köhler bl.a. satt upp en skylt på mordplatsen där det stod att CIA mördat Olof Palme.
Karl-Gustav Köhler uppgav vidare att han, efter att föregående dag ha talat med Ivan von Birchan, berättat om saken för sin sambo. Hon hade då påmint sig att hon, då hon vid ett tillfälle åkt tåg från Köpenhamn till Stockholm, träffat en amerikansk man i 40-årsåldern.
Denne hade bl.a. berättat att han var Vietnam-veteran och att han skulle ta in på hotell Sheraton. Han hade vidare berättat att han brukade träffa folk i Norge och att de skulle mörda Olof Palme.
Några dagar senare, 1986-03-10
, kontaktade Ivan von Birchan själv PU. Samtidigt inkom två promemorior från säkerhetspolisen.
I promemoriorna redogjorde säkerhetspolisen för de uppgifter en källa lämnat. Uppgifterna byggde på vad Ivan von Birchan berättat för källan.
1986-03-14
förhördes Ivan von Birchan första gången av KK 1 (Stockholmspolisens våldsrotel).
Därefter förhördes han vid två tillfällen, 1986-03-15
och 1986-03-23
, av rikskriminalpolisen.
Ivan von Birchan berättade i förhören bl.a. följande.
Han föddes i Jugoslavien 1952.
1973 flyttade han till Egypten för den jugoslaviska underrättelsetjänstens räkning.
Samma år flyttade han vidare till Libyen, där han arbetade som militär instruktör. Eftersom han hade order om att röra sig i Afrika kom han under en tid att arbeta som vakt i Rova, Rhodesia.
Vid ett besök på en safariklubb i Rova kom Ivan von Birchan i kontakt med Charles Morgan (eller ”Charlie”) – en f.d. amerikansk officer i USA:s specialstyrkor i Vietnam och välkänd lego-officer, engagerad av Ian Smiths regering.
Ivan von Birchan träffade därefter Charles Morgan vid ett par tillfällen i Tripoli 1975.
I april 1976 lämnade Ivan von Birchan Afrika. Han kom till Sverige samma år och blev svensk medborgare 1984.
1979 erhöll han arbete som dörrvakt på hotell Sheraton, där han 1984 var tvungen att sluta sin anställning efter bråk med hotellets ledning.
Under 1979/80 träffade han Charles Morgan på Sheraton. Denne berättade att han arbetade som specialkurir för ITT – International Telephone and Telegraph Corporation.
Ivan von Birchan antog att detta var en organisation under CIA, vilket senare skulle ha bekräftats.
Därefter träffade han Charles Morgan vid ytterligare ett par tillfällen före november 1985, då han och Charles Morgan möttes på en gata i Stockholm och sedan gick till hotell Continental för att prata. Samtalet
SOU 1999:88 s. 430 Enskilda uppslag
kontakta någon annan, eventuellt en fallskärmsjägare från Israel.
Efter denna händelse hade Ivan von Birchan kontaktat Alf Karlsson, säkerhetspolisen och K-G Olsson, Stockholmspolisens narkotikaavdelning.
Uppgiftslämnaren Karl-Gustav Köhler uppgav på fråga att han visste att Ivan von Birchan efter november 1985 sprungit hos såväl Alf Karlsson som K-G Olsson.
Själv hade han före mordet hört Ivan von Birchan berätta om CIA och Olof Palme.
Han kunde dock inte erinra sig några detaljer och menade vid telefonsamtalet att man borde hålla Ivan von Birchan ”på mattan” eftersom denne hade en tendens att ”göra allting viktigare” än vad det var i verkligheten.
Ivan von Birchan hade enligt Karl-Gustav Köhler bl.a. satt upp en skylt på mordplatsen där det stod att CIA mördat Olof Palme.
Karl-Gustav Köhler uppgav vidare att han, efter att föregående dag ha talat med Ivan von Birchan, berättat om saken för sin sambo. Hon hade då påmint sig att hon, då hon vid ett tillfälle åkt tåg från Köpenhamn till Stockholm, träffat en amerikansk man i 40-årsåldern.
Denne hade bl.a. berättat att han var Vietnam-veteran och att han skulle ta in på hotell Sheraton. Han hade vidare berättat att han brukade träffa folk i Norge och att de skulle mörda Olof Palme.
Några dagar senare, 1986-03-10
, kontaktade Ivan von Birchan själv PU. Samtidigt inkom två promemorior från säkerhetspolisen.
I promemoriorna redogjorde säkerhetspolisen för de uppgifter en källa lämnat. Uppgifterna byggde på vad Ivan von Birchan berättat för källan.
1986-03-14
förhördes Ivan von Birchan första gången av KK 1 (Stockholmspolisens våldsrotel).
Därefter förhördes han vid två tillfällen, 1986-03-15
och 1986-03-23
, av rikskriminalpolisen.
Ivan von Birchan berättade i förhören bl.a. följande.
Han föddes i Jugoslavien 1952.
1973 flyttade han till Egypten för den jugoslaviska underrättelsetjänstens räkning.
Samma år flyttade han vidare till Libyen, där han arbetade som militär instruktör. Eftersom han hade order om att röra sig i Afrika kom han under en tid att arbeta som vakt i Rova, Rhodesia.
Vid ett besök på en safariklubb i Rova kom Ivan von Birchan i kontakt med Charles Morgan (eller ”Charlie”) – en f.d. amerikansk officer i USA:s specialstyrkor i Vietnam och välkänd lego-officer, engagerad av Ian Smiths regering.
Ivan von Birchan träffade därefter Charles Morgan vid ett par tillfällen i Tripoli 1975.
I april 1976 lämnade Ivan von Birchan Afrika. Han kom till Sverige samma år och blev svensk medborgare 1984.
1979 erhöll han arbete som dörrvakt på hotell Sheraton, där han 1984 var tvungen att sluta sin anställning efter bråk med hotellets ledning.
Under 1979/80 träffade han Charles Morgan på Sheraton. Denne berättade att han arbetade som specialkurir för ITT – International Telephone and Telegraph Corporation.
Ivan von Birchan antog att detta var en organisation under CIA, vilket senare skulle ha bekräftats.
Därefter träffade han Charles Morgan vid ytterligare ett par tillfällen före november 1985, då han och Charles Morgan möttes på en gata i Stockholm och sedan gick till hotell Continental för att prata. Samtalet
SOU 1999:88 s. 431 Enskilda uppslag
kom in på vapen och Charles Morgan hade frågat vilket vapen Ivan von Birchan skulle använda för att likvidera en politiker.
Ivan von Birchan hade rekommenderat 44 Magnum eller 357 Magnum med hydrodynamisk explosivitet.
Därefter hade Charles Morgan erbjudit Ivan von Birchan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme.
Orsaken till att Olof Palme skulle mördas var att SinderionReferens behövs
, en hemlig organisation i USA med medlemmar som Henry Kissinger och Caspar Weinberger, inte ville riskera att Olof Palme valdes till generalsekreterare i FN.
Charles Morgan hade också sagt att den franske presidenten François Mitterand och ledaren för Italiens kommunistiska parti skulle mördas så småningom.
I början eller mitten av januari 1986 träffade han åter Charles Morgan på en gata i Stockholm. De gick till restaurang Hamlet för att prata och Charles Morgan erbjöd åter Ivan von Birchan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme.
Charles Morgan hade vid detta tillfälle visat ett gult kuvert i C 4-format.
Kuvertet hade haft brutna lacksigill och utanpå fanns dels en örn, dels ”top secret” stämplat. Kuvertet innehöll en dossier om Olof Palme med bl.a. medicinska tester och en karta över Stockholm med olika punkter såsom Rosenbad, Gamla stan och Sheraton utmärkta.
Charles Morgan uppgav att USA ville få bort Olof Palme som fredsmäklare mellan Iran och Irak eftersom USA tjänade stora pengar på detta krig.
Vid tillfället tillfrågades också Ivan von Birchan om han kände Aron J, en israelisk fallskärmsjägare som arbetade för den israeliska säkerhetstjänsten.
Efter detta sammanträffande kontaktade Ivan von Birchan bl.a. Alf Karlsson, säkerhetspolisen (RPS/Säk), KG Ohlsson, Stockholmspolisens narkotikaavdelning, socialborgarrådet Inger Båvner samt ett par journalister på tidningen Gnistan.
För samtliga berättade han om mordplanerna på Olof Palme.
På mordkvällen hade Ivan von Birchan varit tillsammans med två kvinnor, som han namngav, till efter midnatt. Han hade fått kännedom om mordet genom att en vän ringt honom under natten.
På särskild fråga om Ivan von Birchan var bekant med Viktor Gunnarsson svarade Ivan von Birchan att han träffat Viktor Gunnarsson genom dennes flickvän.
Ivan von Birchan hade pratat en del med Viktor Gunnarsson och denne hade vid två tillfällen varit hemma hos Ivan von Birchan.
Viktor Gunnarsson hade ibland utgett sig för att vara CIA-agent, vilket Ivan von Birchan tagit som ett skämt. (Anledningen att detta togs upp av utredarna var att Ivan von Birchan förekom i Viktor Gunnarsson:s i och för sig mycket digra telefonbokVGs tel.bok sid. 3, se avsnittet om denne.)
I mitten av mars eller något senare bestämdes att säkerhetspolisen skulle överta ansvaret för ärendet.
Under tiden april-september 1986 höll säkerhetspolisen ytterligare sju förhör med Ivan von Birchan.
Vidare hölls fram till september 1986 totalt 26 förhör med 16 personer som på ett eller annat sätt hade anknytning till denne.
De kvinnor som Ivan von Birchan uppgivit att han varit tillsammans med på mordkvällen bekräftade detta.
Ett relativt stort antal personer bekräftade att Ivan von Birchan före mordet i allmänna ordalag
SOU 1999:88 s. 431 Enskilda uppslag
kom in på vapen och Charles Morgan hade frågat vilket vapen Ivan von Birchan skulle använda för att likvidera en politiker.
Ivan von Birchan hade rekommenderat 44 Magnum eller 357 Magnum med hydrodynamisk explosivitet.
Därefter hade Charles Morgan erbjudit Ivan von Birchan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme.
Orsaken till att Olof Palme skulle mördas var att SinderionReferens behövs
, en hemlig organisation i USA med medlemmar som Henry Kissinger och Caspar Weinberger, inte ville riskera att Olof Palme valdes till generalsekreterare i FN.
Charles Morgan hade också sagt att den franske presidenten François Mitterand och ledaren för Italiens kommunistiska parti skulle mördas så småningom.
I början eller mitten av januari 1986 träffade han åter Charles Morgan på en gata i Stockholm. De gick till restaurang Hamlet för att prata och Charles Morgan erbjöd åter Ivan von Birchan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme.
Charles Morgan hade vid detta tillfälle visat ett gult kuvert i C 4-format.
Kuvertet hade haft brutna lacksigill och utanpå fanns dels en örn, dels ”top secret” stämplat. Kuvertet innehöll en dossier om Olof Palme med bl.a. medicinska tester och en karta över Stockholm med olika punkter såsom Rosenbad, Gamla stan och Sheraton utmärkta.
Charles Morgan uppgav att USA ville få bort Olof Palme som fredsmäklare mellan Iran och Irak eftersom USA tjänade stora pengar på detta krig.
Vid tillfället tillfrågades också Ivan von Birchan om han kände Aron J, en israelisk fallskärmsjägare som arbetade för den israeliska säkerhetstjänsten.
Efter detta sammanträffande kontaktade Ivan von Birchan bl.a. Alf Karlsson, säkerhetspolisen (RPS/Säk), KG Ohlsson, Stockholmspolisens narkotikaavdelning, socialborgarrådet Inger Båvner samt ett par journalister på tidningen Gnistan.
För samtliga berättade han om mordplanerna på Olof Palme.
På mordkvällen hade Ivan von Birchan varit tillsammans med två kvinnor, som han namngav, till efter midnatt. Han hade fått kännedom om mordet genom att en vän ringt honom under natten.
På särskild fråga om Ivan von Birchan var bekant med Viktor Gunnarsson svarade Ivan von Birchan att han träffat Viktor Gunnarsson genom dennes flickvän.
Ivan von Birchan hade pratat en del med Viktor Gunnarsson och denne hade vid två tillfällen varit hemma hos Ivan von Birchan.
Viktor Gunnarsson hade ibland utgett sig för att vara CIA-agent, vilket Ivan von Birchan tagit som ett skämt. (Anledningen att detta togs upp av utredarna var att Ivan von Birchan förekom i Viktor Gunnarsson:s i och för sig mycket digra telefonbokVGs tel.bok sid. 3, se avsnittet om denne.)
I mitten av mars eller något senare bestämdes att säkerhetspolisen skulle överta ansvaret för ärendet.
Under tiden april-september 1986 höll säkerhetspolisen ytterligare sju förhör med Ivan von Birchan.
Vidare hölls fram till september 1986 totalt 26 förhör med 16 personer som på ett eller annat sätt hade anknytning till denne.
De kvinnor som Ivan von Birchan uppgivit att han varit tillsammans med på mordkvällen bekräftade detta.
Ett relativt stort antal personer bekräftade att Ivan von Birchan före mordet i allmänna ordalag
SOU 1999:88 s. 432 Enskilda uppslag
uppgivit att Olof Palme skulle likvideras eller ”att någonting skulle hända Olof Palme”. För några av dem hade Ivan von Birchan också nämnt CIA i sammanhanget.
Flera framhöll att Ivan von Birchan, samtidigt som han berättat om Olof Palme, nämnt att även andra politiska ledare skulle likvideras.
En uppgiftslämnare berättade att Ivan von Birchan tidigare lyckats förutse statskuppen i Sydjemen en dryg vecka innan denna inträffat.
Några berättade att Ivan von Birchan sedan hösten 1985 varit besatt av CIA och att han därefter skyllt alla världshändelser på denna organisation.
Samtliga förhörda beskrev Ivan von Birchan med ord som mytoman, pajas, intensiv, välinformerad, idérik, fantasifull, spontan och komplexfylld.
I maj 1986 skickade säkerhetspolisen en förfrågan till jugoslaviska myndigheter om Ivan von Birchan. Svar erhölls i september samma år.
Av svaret framgår bl.a. att Ivan von Birchan inte fullgjort sin militärtjänstgöring varför militärdomstolen efterlyst honom. Om han skulle återvända till Jugoslavien skulle han, enligt myndigheterna, komma att ställas inför rätta. Ivan von Birchan beskrevs såsom en omogen, labil, lat, skrytsam och äventyrslysten person.
I maj 1986 gjordes också försök att med hjälp av FBI identifiera ”Charles Morgan”, vars efternamn Ivan von Birchan hade givit en något svävande uppgift om, och kontrollera vilka som var anställda inom ”ITT”, men försöket misslyckades.
1986-10-31 beslöt byråchefen Per-Göran Näss att ärendet skulle läggas ad acta (”Föranleder f.n. ej vidare åtgärd”).
Till beslutet fogades en viss skriftlig redovisning av ärendet med en sammanfattning och bedömning där det konstaterades att utredningen inte kunnat ge svar på om Ivan von Birchan var inblandad i mordet eller om han hört någonting och sedan fantiserat ihop historien runt omkring eller om allt var fantasier.
Under 1987 hörde ett par personer av sig till PU och lämnade tips om Ivan von Birchan. Båda personerna hade träffat på Ivan von Birchan under en semesterresa till Bulgarien. Denne hade medfört en större dokumentportfölj innehållande tidningsurklipp och andra handlingar om Olof Palmes liv och om mordet på denne.
En av personerna berättade att Ivan von Birchan utgett sig för att vara journalist vid TT i Stockholm. Uppgiftslämnaren hade under semestervistelsen också träffat på ett ungt par. Dessa hade berättat att Ivan von Birchan suttit bredvid dem på flygplanet ner till Bulgarien. Ivan von Birchan hade pratat oavbrutet under hela flygresan, så att det unga paret inte fått tillfälle att förlova sig i luften som de planerat.
I januari 1988 förhördes uppgiftslämnaren Karl Köhlers sambo. Hon berättade att hon i november 1984 under en tågresa mellan Helsingborg och Stockholm mött en amerikansk man som berättat för henne att han tillhörde en liten grupp av personer från Tyskland, Danmark och Norge. Gruppen planerade att mörda Olof Palme.
Mannen, som var
SOU 1999:88 s. 432 Enskilda uppslag
uppgivit att Olof Palme skulle likvideras eller ”att någonting skulle hända Olof Palme”. För några av dem hade Ivan von Birchan också nämnt CIA i sammanhanget.
Flera framhöll att Ivan von Birchan, samtidigt som han berättat om Olof Palme, nämnt att även andra politiska ledare skulle likvideras.
En uppgiftslämnare berättade att Ivan von Birchan tidigare lyckats förutse statskuppen i Sydjemen en dryg vecka innan denna inträffat.
Några berättade att Ivan von Birchan sedan hösten 1985 varit besatt av CIA och att han därefter skyllt alla världshändelser på denna organisation.
Samtliga förhörda beskrev Ivan von Birchan med ord som mytoman, pajas, intensiv, välinformerad, idérik, fantasifull, spontan och komplexfylld.
I maj 1986 skickade säkerhetspolisen en förfrågan till jugoslaviska myndigheter om Ivan von Birchan. Svar erhölls i september samma år.
Av svaret framgår bl.a. att Ivan von Birchan inte fullgjort sin militärtjänstgöring varför militärdomstolen efterlyst honom. Om han skulle återvända till Jugoslavien skulle han, enligt myndigheterna, komma att ställas inför rätta. Ivan von Birchan beskrevs såsom en omogen, labil, lat, skrytsam och äventyrslysten person.
I maj 1986 gjordes också försök att med hjälp av FBI identifiera ”Charles Morgan”, vars efternamn Ivan von Birchan hade givit en något svävande uppgift om, och kontrollera vilka som var anställda inom ”ITT”, men försöket misslyckades.
1986-10-31 beslöt byråchefen Per-Göran Näss att ärendet skulle läggas ad acta (”Föranleder f.n. ej vidare åtgärd”).
Till beslutet fogades en viss skriftlig redovisning av ärendet med en sammanfattning och bedömning där det konstaterades att utredningen inte kunnat ge svar på om Ivan von Birchan var inblandad i mordet eller om han hört någonting och sedan fantiserat ihop historien runt omkring eller om allt var fantasier.
Under 1987 hörde ett par personer av sig till PU och lämnade tips om Ivan von Birchan. Båda personerna hade träffat på Ivan von Birchan under en semesterresa till Bulgarien. Denne hade medfört en större dokumentportfölj innehållande tidningsurklipp och andra handlingar om Olof Palmes liv och om mordet på denne.
En av personerna berättade att Ivan von Birchan utgett sig för att vara journalist vid TT i Stockholm. Uppgiftslämnaren hade under semestervistelsen också träffat på ett ungt par. Dessa hade berättat att Ivan von Birchan suttit bredvid dem på flygplanet ner till Bulgarien. Ivan von Birchan hade pratat oavbrutet under hela flygresan, så att det unga paret inte fått tillfälle att förlova sig i luften som de planerat.
I januari 1988 förhördes uppgiftslämnaren Karl Köhlers sambo. Hon berättade att hon i november 1984 under en tågresa mellan Helsingborg och Stockholm mött en amerikansk man som berättat för henne att han tillhörde en liten grupp av personer från Tyskland, Danmark och Norge. Gruppen planerade att mörda Olof Palme.
Mannen, som var
SOU 1999:88 s. 433 Enskilda uppslag
fanatiker, hade sagt att han tidigare varit legosoldat i Vietnam och Centralamerika.
I september 1988 lyckades PU med hjälp av FBI få fram personuppgifter på en amerikansk medborgare, Charles EReferens behövs
(annat namn än den – osäkra – uppgift som Ivan von Birchan lämnat), som varit gäst på hotell Sheraton under november 1985.
I en promemoria daterad i september 1989 angående Charles EReferens behövs
uppges att denne enligt egen uppgift vistats på hotell Sheraton tillsammans med två affärsbekanta. Syftet med resan till Sverige hade varit att starta ett försäljningsbolag i samarbete med ASEA.
Namnet Charles Morgan (det namn Ivan von Birchan uppgett) kände Charles E inte till. Charles E hade varit officer vid amerikanska flottan under 1953-1957.
I juni 1989 kom ett nytt tips i ärendet in till PU. Uppgiftslämnaren hade på en restaurang i Stockholm träffat en man som sagt att Christer Pettersson var oskyldig till Palme-mordet.
Mannen, som enligt egen uppgift varit helikopterförare i Libyen, hade berättat att han blivit tillfrågad om han ville utföra mordet och att han försökt varna säkerhetspolisen, men där blivit klassad som mytoman och säkerhetsrisk. Mannen hade överlämnat ett visitkort med namnet (Ivans fullständiga namn (Ivan von Birchan)).
I september 1991 tog PU kontakt med Alf Karlsson vid säkerhetspolisen.
Alf Karlsson berättade att Ivan von Birchan under 1985 vid flera tillfällen tagit telefonkontakt med honom.
Ivan von Birchan hade i allmänna ordalag berättat om internationell underrättelseverksamhet, främst i Israel, inom CIA och
inom KGB.
Informationen hade mest varit ”svammel” och efter hand kom Alf Karlsson att uppfatta Ivan von Birchan som en mytoman, som ville ikläda sig en roll som betydelsefull informatör.
Inte vid något tillfälle hade Ivan von Birchan nämnt att Olof Palme skulle vara hotad till livet.
Alf Karlsson hänvisade till en promemoria han upprättat i april 1986. Vid denna tid hade säkerhetspolisen också talat med K-G Olsson vid Stockholmspolisens narkotikaavdelning.
Av en promemoria daterad i mitten av april 1986 framgår att denne haft kontakter i tjänsten med Ivan von Birchan som lämnat tips om olika brott alltsedan 1983.
Ivan von Birchan hade emellertid inte nämnt något om attentatsplaner mot Olof Palme före mordet.
Under vårvintern 1992 gick PU på nytt igenom hela ärendet.
Protokoll över förhör hållna av säkerhetspolisen hämtades in och registrerades i PU liksom en del andra handlingar.
Bland dessa handlingar fanns en av säkerhetspolisen 1986-10-28 upprättad promemoria.
Promemorian är mycket utförlig och upptar femton sidor med utredningsåtgärder och bedömningar. Förutom för förhör som hållits redogörs bl.a. för den asylutredning som gjordes i samband med att Ivan von Birchan kom till Sverige.
I asylutredningen gjordes bedömningen att de uppgifter Ivan von Birchan lämnat – om att han inte kunde återvända till Jugoslavien på grund av att myndigheterna hade avslöjat
SOU 1999:88 s. 433 Enskilda uppslag
fanatiker, hade sagt att han tidigare varit legosoldat i Vietnam och Centralamerika.
I september 1988 lyckades PU med hjälp av FBI få fram personuppgifter på en amerikansk medborgare, Charles EReferens behövs
(annat namn än den – osäkra – uppgift som Ivan von Birchan lämnat), som varit gäst på hotell Sheraton under november 1985.
I en promemoria daterad i september 1989 angående Charles EReferens behövs
uppges att denne enligt egen uppgift vistats på hotell Sheraton tillsammans med två affärsbekanta. Syftet med resan till Sverige hade varit att starta ett försäljningsbolag i samarbete med ASEA.
Namnet Charles Morgan (det namn Ivan von Birchan uppgett) kände Charles E inte till. Charles E hade varit officer vid amerikanska flottan under 1953-1957.
I juni 1989 kom ett nytt tips i ärendet in till PU. Uppgiftslämnaren hade på en restaurang i Stockholm träffat en man som sagt att Christer Pettersson var oskyldig till Palme-mordet.
Mannen, som enligt egen uppgift varit helikopterförare i Libyen, hade berättat att han blivit tillfrågad om han ville utföra mordet och att han försökt varna säkerhetspolisen, men där blivit klassad som mytoman och säkerhetsrisk. Mannen hade överlämnat ett visitkort med namnet (Ivans fullständiga namn (Ivan von Birchan)).
I september 1991 tog PU kontakt med Alf Karlsson vid säkerhetspolisen.
Alf Karlsson berättade att Ivan von Birchan under 1985 vid flera tillfällen tagit telefonkontakt med honom.
Ivan von Birchan hade i allmänna ordalag berättat om internationell underrättelseverksamhet, främst i Israel, inom CIA och
inom KGB.
Informationen hade mest varit ”svammel” och efter hand kom Alf Karlsson att uppfatta Ivan von Birchan som en mytoman, som ville ikläda sig en roll som betydelsefull informatör.
Inte vid något tillfälle hade Ivan von Birchan nämnt att Olof Palme skulle vara hotad till livet.
Alf Karlsson hänvisade till en promemoria han upprättat i april 1986. Vid denna tid hade säkerhetspolisen också talat med K-G Olsson vid Stockholmspolisens narkotikaavdelning.
Av en promemoria daterad i mitten av april 1986 framgår att denne haft kontakter i tjänsten med Ivan von Birchan som lämnat tips om olika brott alltsedan 1983.
Ivan von Birchan hade emellertid inte nämnt något om attentatsplaner mot Olof Palme före mordet.
Under vårvintern 1992 gick PU på nytt igenom hela ärendet.
Protokoll över förhör hållna av säkerhetspolisen hämtades in och registrerades i PU liksom en del andra handlingar.
Bland dessa handlingar fanns en av säkerhetspolisen 1986-10-28 upprättad promemoria.
Promemorian är mycket utförlig och upptar femton sidor med utredningsåtgärder och bedömningar. Förutom för förhör som hållits redogörs bl.a. för den asylutredning som gjordes i samband med att Ivan von Birchan kom till Sverige.
I asylutredningen gjordes bedömningen att de uppgifter Ivan von Birchan lämnat – om att han inte kunde återvända till Jugoslavien på grund av att myndigheterna hade avslöjat
SOU 1999:88 s. 434 Enskilda uppslag
att han varit inblandad i brott mot staten – saknade tilltro, men han fick av humanitära skäl ändå stanna i Sverige.
Också den visumansökan som Ivan von Birchan gjorde till Libyen 1986 berörs. Ivan von Birchan erbjöd sig i ansökan att som frivillig försvara Libyen som pilot och uppgav sig ha 6 800 flygtimmar i MIG-plan.
Enligt en av säkerhetspolisen tillfrågad major vid ”Fst SÄK” tar det över 15 år att förvärva en sådan erfarenhet och säkerhetspolisen konstaterar därför i promemorian att Ivan von Birchan, som kom till Sverige vid 24-års ålder, under denna förutsättning måste ha börjat flyga MIG-plan vid nio års ålder.
Av promemorian framgår också att Ivan von Birchan i maj 1986 varit föremål för husrannsakan.
Under genomgången 1992 hölls ett antal nya förhör – åtminstone sex – med personer som förhörts tidigare under utredningen, bl.a. förhördes Ivan von Birchan själv.
Denne lämnade en del nya uppgifter om att säkerhetspolisen och P 2-logen i Rom skulle vara inblandade i mordet.
Vid övriga förhör framkom inga nya uppgifter.
Över genomgången finns en sammanfattning upprättad.
Så sent som i februari 1994 finns en förfrågan från PU till säkerhetspolisen registrerad angående den husrannsakan och de beslag som gjordes i maj 1986 hos Ivan von Birchan.
I svarsskrift i mars 1994 uppgavs att beslagsprotokollet i original förvaras av säkerhetspolisen. Av en bilagd kopia framgår att beslut om husrannsakan fattats av Hans Holmér 1986-05-07 på grund av misstanke om olaga vapeninnehav.
Vid husrannsakan beslagtogs, förutom ett harpungevär, även kalendrar, visitkortsalbum och adressböcker innehållande 700 namn.
1986-06-04 hade Solveig Riberdahl hävt beslagen utom såvitt gällde harpungeväret, vilket innehav Ivan von Birchan i september samma år av Stockholms tingsrätt dömts för.
Kommissionen har sammanträffat med en av de utredningsmän som arbetade mycket med uppslaget angående Ivan von Birchan, kriminalinspektören Roland Ståhl. Ivan von Birchan är enligt Roland Ståhl en intressant personlighet.
Ivan von Birchan hade redan tidigare fungerat som informatör åt både säkerhetspolisen och Stockholmspolisen.
I detta ärende lämnade han vad Roland Ståhl kallade ”trestegsinformation”. Det innebär att informatören först lämnar en sann uppgift som är lätt att kontrollera. Därefter lämnas en sann uppgift som är svår att kontrollera. Slutligen lämnas en osann uppgift som är omöjlig att kontrollera.
En del av de uppgifter Ivan von Birchan lämnade i detta uppslag var således sanna, en del var tydligt falska och en del har inte gått att kontrollera.
Vissa uppgifter var sammanblandade med en film i vilken Ivan von Birchan hade medverkat som statist.
Andra uppgifter gick ihop med vad som finns i andra uppslag angående konspirationer.
Enligt Roland Ståhl var Ivan von Birchan inte någon renodlad ”informationssvindlare”, eftersom han ibland lämnat värdefulla uppgifter.
SOU 1999:88 s. 434 Enskilda uppslag
att han varit inblandad i brott mot staten – saknade tilltro, men han fick av humanitära skäl ändå stanna i Sverige.
Också den visumansökan som Ivan von Birchan gjorde till Libyen 1986 berörs. Ivan von Birchan erbjöd sig i ansökan att som frivillig försvara Libyen som pilot och uppgav sig ha 6 800 flygtimmar i MIG-plan.
Enligt en av säkerhetspolisen tillfrågad major vid ”Fst SÄK” tar det över 15 år att förvärva en sådan erfarenhet och säkerhetspolisen konstaterar därför i promemorian att Ivan von Birchan, som kom till Sverige vid 24-års ålder, under denna förutsättning måste ha börjat flyga MIG-plan vid nio års ålder.
Av promemorian framgår också att Ivan von Birchan i maj 1986 varit föremål för husrannsakan.
Under genomgången 1992 hölls ett antal nya förhör – åtminstone sex – med personer som förhörts tidigare under utredningen, bl.a. förhördes Ivan von Birchan själv.
Denne lämnade en del nya uppgifter om att säkerhetspolisen och P 2-logen i Rom skulle vara inblandade i mordet.
Vid övriga förhör framkom inga nya uppgifter.
Över genomgången finns en sammanfattning upprättad.
Så sent som i februari 1994 finns en förfrågan från PU till säkerhetspolisen registrerad angående den husrannsakan och de beslag som gjordes i maj 1986 hos Ivan von Birchan.
I svarsskrift i mars 1994 uppgavs att beslagsprotokollet i original förvaras av säkerhetspolisen. Av en bilagd kopia framgår att beslut om husrannsakan fattats av Hans Holmér 1986-05-07 på grund av misstanke om olaga vapeninnehav.
Vid husrannsakan beslagtogs, förutom ett harpungevär, även kalendrar, visitkortsalbum och adressböcker innehållande 700 namn.
1986-06-04 hade Solveig Riberdahl hävt beslagen utom såvitt gällde harpungeväret, vilket innehav Ivan von Birchan i september samma år av Stockholms tingsrätt dömts för.
Kommissionen har sammanträffat med en av de utredningsmän som arbetade mycket med uppslaget angående Ivan von Birchan, kriminalinspektören Roland Ståhl. Ivan von Birchan är enligt Roland Ståhl en intressant personlighet.
Ivan von Birchan hade redan tidigare fungerat som informatör åt både säkerhetspolisen och Stockholmspolisen.
I detta ärende lämnade han vad Roland Ståhl kallade ”trestegsinformation”. Det innebär att informatören först lämnar en sann uppgift som är lätt att kontrollera. Därefter lämnas en sann uppgift som är svår att kontrollera. Slutligen lämnas en osann uppgift som är omöjlig att kontrollera.
En del av de uppgifter Ivan von Birchan lämnade i detta uppslag var således sanna, en del var tydligt falska och en del har inte gått att kontrollera.
Vissa uppgifter var sammanblandade med en film i vilken Ivan von Birchan hade medverkat som statist.
Andra uppgifter gick ihop med vad som finns i andra uppslag angående konspirationer.
Enligt Roland Ståhl var Ivan von Birchan inte någon renodlad ”informationssvindlare”, eftersom han ibland lämnat värdefulla uppgifter.
Förfrågan till UD angående CIA
1988-05-30
sände PU:s biträdande spaningschef Ingemar Krusell en skrivelse till UD, kanslirådet Nils G Rosenberg.
I skrivelsen efterfrågade PU en skriftlig redogörelse med svar på ett antal frågor.
Skrivelsen hade följande lydelse:
- Under den pågående förundersökningen och spaningarna efter gärningsman alternativa gärningsmän vid mordet på statsminister Olof Palme, har s.k. spaningsuppslag inkommit beträffande olika utländska underrättelsetjänster.
- För den kriminalistiska bedömningen av spaningsuppslagen krävs en mera ingående kännedom om underrättelseorganisationernas status i relation till regering och parlament, deras organisation och sätt att arbeta m.m.
- Detta gäller bl. a. CIA, en organisation som för den oinvigde framstår såsom en ”stat i staten” och omspunnen av myter vad beträffar dess verksamheter.
- I spaningsunderlaget i mordfallet Olof Palme förekommer det under avsnittet H 425 en rad spaningsuppslag, i vilka CIA angives på ett eller annat sätt ha initierat mordet. Dessa ger mindre anledning till konkreta misstankar utan fastmera till hypotetiska antaganden om möjliga motiv.
- Det har ifrån den svenska säkerhetspolisens sida (RPS/Säk) anförts, att det skulle kunna vara till fördel för utredningen i ärendet – belysandet av CIA:s verksamhet – om ministern vid svenska ambassaden i Washington lämnade sin syn på organisationen.
- Åberopande dagens telefonsamtal hemställes om en skriftlig redogörelse såsom svar på följande frågeställningar:
- 1. Vilken status intager CIA idag i relation till regering och parlament?
- 2. Har CIA genom konstitution eller eljest tilldelats någon fristående status i exekutivt hänseende i säkerhetsfrågor eller vid utformandet av sin policy i politiska frågor?
- 3. Vilken är CIA:s främsta uppgift idag, och hur är dess verksamhet organiserad?
- 4. Hur såg USA på Sverige och svensk politik vid tidpunkten för mordet på statsminister Olof Palme? (Frågan ställes mot bakgrund av de ”markeringar” som gjorts från USA:s sida under Vietnam-krigets dagar, hemkallande av ambassadören m.m.)
- 5. Vilken inriktning kan man presumera att CIA hade för sin verksamhet i Sverige vid mitten av 1980-talet?
- 6. Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?
Förfrågan till UD angående CIA
1988-05-30
sände PU:s biträdande spaningschef Ingemar Krusell en skrivelse till UD, kanslirådet Nils G Rosenberg.
I skrivelsen efterfrågade PU en skriftlig redogörelse med svar på ett antal frågor.
Skrivelsen hade följande lydelse:
- Under den pågående förundersökningen och spaningarna efter gärningsman alternativa gärningsmän vid mordet på statsminister Olof Palme, har s.k. spaningsuppslag inkommit beträffande olika utländska underrättelsetjänster.
- För den kriminalistiska bedömningen av spaningsuppslagen krävs en mera ingående kännedom om underrättelseorganisationernas status i relation till regering och parlament, deras organisation och sätt att arbeta m.m.
- Detta gäller bl. a. CIA, en organisation som för den oinvigde framstår såsom en ”stat i staten” och omspunnen av myter vad beträffar dess verksamheter.
- I spaningsunderlaget i mordfallet Olof Palme förekommer det under avsnittet H 425 en rad spaningsuppslag, i vilka CIA angives på ett eller annat sätt ha initierat mordet. Dessa ger mindre anledning till konkreta misstankar utan fastmera till hypotetiska antaganden om möjliga motiv.
- Det har ifrån den svenska säkerhetspolisens sida (RPS/Säk) anförts, att det skulle kunna vara till fördel för utredningen i ärendet – belysandet av CIA:s verksamhet – om ministern vid svenska ambassaden i Washington lämnade sin syn på organisationen.
- Åberopande dagens telefonsamtal hemställes om en skriftlig redogörelse såsom svar på följande frågeställningar:
- 1. Vilken status intager CIA idag i relation till regering och parlament?
- 2. Har CIA genom konstitution eller eljest tilldelats någon fristående status i exekutivt hänseende i säkerhetsfrågor eller vid utformandet av sin policy i politiska frågor?
- 3. Vilken är CIA:s främsta uppgift idag, och hur är dess verksamhet organiserad?
- 4. Hur såg USA på Sverige och svensk politik vid tidpunkten för mordet på statsminister Olof Palme? (Frågan ställes mot bakgrund av de ”markeringar” som gjorts från USA:s sida under Vietnam-krigets dagar, hemkallande av ambassadören m.m.)
- 5. Vilken inriktning kan man presumera att CIA hade för sin verksamhet i Sverige vid mitten av 1980-talet?
- 6. Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?
- 7. Är det i det utrikespolitiska perspektivet frekvent såsom företeelse att stormakternas underrättelseorganisationer undanröjt respektive låtit undanröja för dem politiskt obekväma personer i statsledande funktion?
- (Frågan ställes utifrån den idag ofta förekommande invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster vid uppdagandet av dess underrättelseorganisations gärningsmannaskap är betydligt större än de eventuella fördelarna av att personen ifråga undanröjts.)
- 8. Följdfråga till frågorna 6. och 7.
- Skulle enligt UD:s bedömning någon stormakt – exempelvis USA genom CIA – vid svaret ”Ja” på fråga 6. vara beredd att undanröja en statsledande politiker, oaktat risken för en stor goodwill-förlust?
- 9. Har utrikesdepartementet och dess tjänstemän vid svenska ambassaden i Washington erhållit eller erfarit någon form av reaktion från icke officiellt amerikanskt håll efter mordet på Olof Palme, av vilken slutsatser skulle kunna dragas om t.ex. CIA-inblandning vid mordet?
Vid kommissionens granskning av handlingar förvarade hos UD framgick att skrivelsen föranlett dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori att 1988-06-07
– dvs. några dagar efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären brutit ut – ta kontakt med dåvarande chefen för säkerhetspolisen Sune Sandström.
Pierre Schori framhöll, enligt vad som antecknats hos UD, ”det tveksamma i beställningen” varefter Pierre Schori och Sune Sandström överenskom att skrivelsen kunde lämnas utan avseende.
Det finns heller ingen svarsskrivelse på denna förfrågan registrerad i PU-materialet.
Det s.k. P 2-telegrammet
I en i Dagens Nyheter 1989-01-31
publicerad artikel uppgav Lennart FReferens behövs
att han i den danska månadstidningen PRESS läst om intressanta uppgifter rörande mordet på Olof Palme.
Uppgifterna skulle tyda på att CIA haft med mordet att göra.
En person, Licio Gelli – beryktad ledare för ett fascistiskt brödraskap, italienska P 2-logen – skulle tre dagar före mordet ha skickat ett telegram till Philip Guarino – en avpolletterad profascist, som skulle vara en av president George H. W. Bushs närmaste medarbetare.
Telegrammet skulle i svensk översättning lyda
”Var god informera vår vän att det svenska trädet kommer att fällas”.
Enligt PRESS hade historien om telegrammet berättats i ett amerikanskt radioprogram, ”The Bill Moran Show”, 1988-09-17
, av en person som i programmet presenterades som högt uppsatt CIA-agent.
Den föregivne agenten skulle ha bekräftat att telegrammet om det svenska trädet syftat på mordet på Olof Palme.
- 7. Är det i det utrikespolitiska perspektivet frekvent såsom företeelse att stormakternas underrättelseorganisationer undanröjt respektive låtit undanröja för dem politiskt obekväma personer i statsledande funktion?
- (Frågan ställes utifrån den idag ofta förekommande invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster vid uppdagandet av dess underrättelseorganisations gärningsmannaskap är betydligt större än de eventuella fördelarna av att personen ifråga undanröjts.)
- 8. Följdfråga till frågorna 6. och 7.
- Skulle enligt UD:s bedömning någon stormakt – exempelvis USA genom CIA – vid svaret ”Ja” på fråga 6. vara beredd att undanröja en statsledande politiker, oaktat risken för en stor goodwill-förlust?
- 9. Har utrikesdepartementet och dess tjänstemän vid svenska ambassaden i Washington erhållit eller erfarit någon form av reaktion från icke officiellt amerikanskt håll efter mordet på Olof Palme, av vilken slutsatser skulle kunna dragas om t.ex. CIA-inblandning vid mordet?
Vid kommissionens granskning av handlingar förvarade hos UD framgick att skrivelsen föranlett dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori att 1988-06-07
– dvs. några dagar efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären brutit ut – ta kontakt med dåvarande chefen för säkerhetspolisen Sune Sandström.
Pierre Schori framhöll, enligt vad som antecknats hos UD, ”det tveksamma i beställningen” varefter Pierre Schori och Sune Sandström överenskom att skrivelsen kunde lämnas utan avseende.
Det finns heller ingen svarsskrivelse på denna förfrågan registrerad i PU-materialet.
Det s.k. P 2-telegrammet
I en i Dagens Nyheter 1989-01-31
publicerad artikel uppgav Lennart FReferens behövs
att han i den danska månadstidningen PRESS läst om intressanta uppgifter rörande mordet på Olof Palme.
Uppgifterna skulle tyda på att CIA haft med mordet att göra.
En person, Licio Gelli – beryktad ledare för ett fascistiskt brödraskap, italienska P 2-logen – skulle tre dagar före mordet ha skickat ett telegram till Philip Guarino – en avpolletterad profascist, som skulle vara en av president George H. W. Bushs närmaste medarbetare.
Telegrammet skulle i svensk översättning lyda
”Var god informera vår vän att det svenska trädet kommer att fällas”.
Enligt PRESS hade historien om telegrammet berättats i ett amerikanskt radioprogram, ”The Bill Moran Show”, 1988-09-17
, av en person som i programmet presenterades som högt uppsatt CIA-agent.
Den föregivne agenten skulle ha bekräftat att telegrammet om det svenska trädet syftat på mordet på Olof Palme.
I april 1989 identifierade PU Lennart F.
Varken denne, Licio Gelli, Philip Guarino eller telegrammet var kända av säkerhetspolisen.
Licio Gelli visade sig emellertid förekomma i ett antal tidningsnotiser.
Ur dagspressen 1981 inhämtades uppgifter om att Licio Gelli 1976 bildade P 2 eller Propaganda Due sedan han uteslutits ur Italiens största frimurarorden.
P 2 sades vara ett högerextremistiskt hemligt ordenssällskap med höga ämbetsmän – bl.a. militärer, domare och företrädare för underrättelsetjänsten – som medlemmar.
P 2 misstänktes bl.a. för att ligga bakom det bombattentat som 1980 krävde ett stort antal dödsoffer i Bologna.
Av notiser framgick också att Licio Gelli skulle ha gripits i Schweiz 1982, rymt 1983 och i augusti 1987 anmält sig frivilligt för den schweiziska polisen.
I slutet av november 1989 skickade PU via Interpol en förfrågan till FBI, bl.a. angående innehållet i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”.
PU efterhörde vidare möjligheten att hålla förhör med CIA-agenten och Philip Guarino, om det fanns någon sådan person.
Under vårvintern 1990 lämnade journalisten Olle Alsén uppgifter som rörde detta uppslag. Han försåg PU med utländska tidningsartiklar och uppgifter han själv fått fram.
Olle Alsén:s uppgifter innefattade bl.a. följande.
Författarinnan och f.d. Vita huset-medarbetaren Barbara Honegger var en av dem som medverkat i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”. Hon var den person som per telefon intervjuat den högt uppsatte CIA-agenten, som kallade sig ”Y”.
Barbara Honegger har skrivit boken ”October Surprise”, vilken handlar om den s.k. Iran-Contras-affären.
Agenten ”Y” som också kallat sig ”Racine” eller ”Rosine” skulle enligt Olle Ahlsén vara identisk med Oswald eller Oscar W.
Vid ett senare tillfälle uppgav Olle Alsén att ”Rasine” eller Oscar W egentligen hette Ibrahim Razin och arbetade som journalist vid den judiska tidskriften SEMIT i Frankfurt am Main.
Andra uppgifter som Olle Alsén lämnade var att f d chefen för CIA, William Casey, för en amerikansk journalist nämnt att CIA hade haft ett arbetsnamn på mordet på Olof Palme – Pantera Uncia (Snöleopard) – och att Michael Townley, som var känd för att ha planerat och utfört flera attentat, varit i Stockholm veckan innan Olof Palme mördades.
Uppgiften om Michael Townley hade Olle Alsén fått vid en telefonintervju med ”Rasine”.
I slutet av maj 1990 erhöll PU via Interpol vissa svar från FBI på den förfrågan som gjorts i november 1989.
FBI bekräftade att radioprogrammet ”LA Live With Bill Moran” sänts 1988-09-17
.
Följande personer hade, förutom programledaren, varit närvarande i studion:
Barbara Honegger – författare till boken October Surprise och tidigare Vita huset-medarbetare, en radiojournalist samt ytterligare en person som endast deltagit i mindre omfattning.
En kontakt till Barbara Honegger hade dessutom varit närvarande per telefon.
Denna person
I april 1989 identifierade PU Lennart F.
Varken denne, Licio Gelli, Philip Guarino eller telegrammet var kända av säkerhetspolisen.
Licio Gelli visade sig emellertid förekomma i ett antal tidningsnotiser.
Ur dagspressen 1981 inhämtades uppgifter om att Licio Gelli 1976 bildade P 2 eller Propaganda Due sedan han uteslutits ur Italiens största frimurarorden.
P 2 sades vara ett högerextremistiskt hemligt ordenssällskap med höga ämbetsmän – bl.a. militärer, domare och företrädare för underrättelsetjänsten – som medlemmar.
P 2 misstänktes bl.a. för att ligga bakom det bombattentat som 1980 krävde ett stort antal dödsoffer i Bologna.
Av notiser framgick också att Licio Gelli skulle ha gripits i Schweiz 1982, rymt 1983 och i augusti 1987 anmält sig frivilligt för den schweiziska polisen.
I slutet av november 1989 skickade PU via Interpol en förfrågan till FBI, bl.a. angående innehållet i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”.
PU efterhörde vidare möjligheten att hålla förhör med CIA-agenten och Philip Guarino, om det fanns någon sådan person.
Under vårvintern 1990 lämnade journalisten Olle Alsén uppgifter som rörde detta uppslag. Han försåg PU med utländska tidningsartiklar och uppgifter han själv fått fram.
Olle Alsén:s uppgifter innefattade bl.a. följande.
Författarinnan och f.d. Vita huset-medarbetaren Barbara Honegger var en av dem som medverkat i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”. Hon var den person som per telefon intervjuat den högt uppsatte CIA-agenten, som kallade sig ”Y”.
Barbara Honegger har skrivit boken ”October Surprise”, vilken handlar om den s.k. Iran-Contras-affären.
Agenten ”Y” som också kallat sig ”Racine” eller ”Rosine” skulle enligt Olle Ahlsén vara identisk med Oswald eller Oscar W.
Vid ett senare tillfälle uppgav Olle Alsén att ”Rasine” eller Oscar W egentligen hette Ibrahim Razin och arbetade som journalist vid den judiska tidskriften SEMIT i Frankfurt am Main.
Andra uppgifter som Olle Alsén lämnade var att f d chefen för CIA, William Casey, för en amerikansk journalist nämnt att CIA hade haft ett arbetsnamn på mordet på Olof Palme – Pantera Uncia (Snöleopard) – och att Michael Townley, som var känd för att ha planerat och utfört flera attentat, varit i Stockholm veckan innan Olof Palme mördades.
Uppgiften om Michael Townley hade Olle Alsén fått vid en telefonintervju med ”Rasine”.
I slutet av maj 1990 erhöll PU via Interpol vissa svar från FBI på den förfrågan som gjorts i november 1989.
FBI bekräftade att radioprogrammet ”LA Live With Bill Moran” sänts 1988-09-17
.
Följande personer hade, förutom programledaren, varit närvarande i studion:
Barbara Honegger – författare till boken October Surprise och tidigare Vita huset-medarbetare, en radiojournalist samt ytterligare en person som endast deltagit i mindre omfattning.
En kontakt till Barbara Honegger hade dessutom varit närvarande per telefon.
Denna person
SOU1999:88 sid. 438 Enskilda uppslag
kallade sig själv ”Mr Rasine”.
Förutom dessa upplysningar bifogades inspelningar av programmet samt ett exemplar av boken ”October Surprise”.
I juli 1990 finns en anteckning registrerad, där det sägs att Italiens president Cossiga, enligt uppgifter i massmedier samma dag, hade beordrat en undersökning av italienska hemliga frimurarlogen P 2.
Orsaken till undersökningen skulle enligt medierna vara att det i italiensk TV under juni/juli förekommit uppgifter som gjort gällande att P 2 i samarbete med CIA bl.a. utfört mordet på Olof Palme.
Uppgifterna skulle ha förts fram av f.d. CIA-agenterna Dick B och Rasine, vilken uppträtt maskerad.
Båda skulle ha känt till det s.k. P 2-telegrammet.
Samma dag sände PU en påminnelse till FBI om den förfrågan som gjorts i november 1989, eftersom man dittills bara delvis erhållit svar.
Följande dagar hade PU via UD täta kontakter med Sveriges ambassad i Rom.
PU erhöll president Cossigas brev i svensk översättning, inspelningar av TV-intervjuerna med Dick B och Rasine.
En person vid svenska ambassaden besökte pressekreteraren på sektionen för inrikespolitiska frågor.
Denne uppgav att USA på alla nivåer via CIA direkt och via amerikanska ambassaden försäkrat att Dick B aldrig varit engagerad av CIA.
Beträffande det motiv som förts fram för mordet på Olof Palme – dennes kännedom om den s.k. Iran-Contras-affären – försäkrades att åtskilliga regeringschefer runt om i världen hade haft samma kunskaper om skeendet som Olof Palme varför detta motiv inte var hållbart.
Hela programserien som sänts i italiensk TV var enligt pressekreteraren skräddarsydd av kommunister.
I en till uppslaget fogad intervju med Rasine, publicerad i Aftonbladet 1990-07-28 uppgav denne bl.a. att Olof Palme mördades för sin kännedom om Iran-Contrasaffären, att Olof Palme själv varit CIA-agent och att Lockerbie-attentatet skulle ha varit riktat mot den svenske FN-kommissarien Bernt Carlsson på grund av att denne visste lika mycket som Olof Palme om Iran-Contrasaffären.
Från Sveriges ambassad vid Heliga Stolen i Rom meddelades i augusti 1990 att statssekretariatets italienansvarige om Licio Gelli uttalat att det inte var typiskt för Licio Gelli att ge sig på en internationell inflytelserik vänsterledare; denne hade tidigare verkat i Sydeuropa, Främre Orienten och Latinamerika.
Vid denna tid skickade PU via Interpol ytterligare en påminnelse om sin förfrågan till FBI, nu till amerikanska ambassaden i London.
I september meddelade man därifrån att en redovisning skulle sändas inom kort men att den inte innehöll så mycket av värde.
I samband med ett annat ärende hos BKA i Meckenheim hemställde PU i september 1990 om en preliminär undersökning av en person med
SOU1999:88 sid. 438 Enskilda uppslag
kallade sig själv ”Mr Rasine”.
Förutom dessa upplysningar bifogades inspelningar av programmet samt ett exemplar av boken ”October Surprise”.
I juli 1990 finns en anteckning registrerad, där det sägs att Italiens president Cossiga, enligt uppgifter i massmedier samma dag, hade beordrat en undersökning av italienska hemliga frimurarlogen P 2.
Orsaken till undersökningen skulle enligt medierna vara att det i italiensk TV under juni/juli förekommit uppgifter som gjort gällande att P 2 i samarbete med CIA bl.a. utfört mordet på Olof Palme.
Uppgifterna skulle ha förts fram av f.d. CIA-agenterna Dick B och Rasine, vilken uppträtt maskerad.
Båda skulle ha känt till det s.k. P 2-telegrammet.
Samma dag sände PU en påminnelse till FBI om den förfrågan som gjorts i november 1989, eftersom man dittills bara delvis erhållit svar.
Följande dagar hade PU via UD täta kontakter med Sveriges ambassad i Rom.
PU erhöll president Cossigas brev i svensk översättning, inspelningar av TV-intervjuerna med Dick B och Rasine.
En person vid svenska ambassaden besökte pressekreteraren på sektionen för inrikespolitiska frågor.
Denne uppgav att USA på alla nivåer via CIA direkt och via amerikanska ambassaden försäkrat att Dick B aldrig varit engagerad av CIA.
Beträffande det motiv som förts fram för mordet på Olof Palme – dennes kännedom om den s.k. Iran-Contras-affären – försäkrades att åtskilliga regeringschefer runt om i världen hade haft samma kunskaper om skeendet som Olof Palme varför detta motiv inte var hållbart.
Hela programserien som sänts i italiensk TV var enligt pressekreteraren skräddarsydd av kommunister.
I en till uppslaget fogad intervju med Rasine, publicerad i Aftonbladet 1990-07-28 uppgav denne bl.a. att Olof Palme mördades för sin kännedom om Iran-Contrasaffären, att Olof Palme själv varit CIA-agent och att Lockerbie-attentatet skulle ha varit riktat mot den svenske FN-kommissarien Bernt Carlsson på grund av att denne visste lika mycket som Olof Palme om Iran-Contrasaffären.
Från Sveriges ambassad vid Heliga Stolen i Rom meddelades i augusti 1990 att statssekretariatets italienansvarige om Licio Gelli uttalat att det inte var typiskt för Licio Gelli att ge sig på en internationell inflytelserik vänsterledare; denne hade tidigare verkat i Sydeuropa, Främre Orienten och Latinamerika.
Vid denna tid skickade PU via Interpol ytterligare en påminnelse om sin förfrågan till FBI, nu till amerikanska ambassaden i London.
I september meddelade man därifrån att en redovisning skulle sändas inom kort men att den inte innehöll så mycket av värde.
I samband med ett annat ärende hos BKA i Meckenheim hemställde PU i september 1990 om en preliminär undersökning av en person med
namn Rasine (Razin eller Oswald W).
Enligt de tyska myndigheterna fanns ingen person med någondera namnet registrerad.
Inte heller fanns det i Frankfurt någon judisk tidsskrift, något tryckeri eller något förlag med namnet SEMIT.
Från judiska församlingen i Frankfurt erhölls uppgift om att en tidsskrift med namnet SEMIT fanns i Dreieich.
Den skulle förläggas av en firma E. Weiss.
En utredningsman vid PU ringde till förlaget.
På fråga om herr Razin träffades uppgav den som svarat att han inte var där. Personen ändrade sig därefter och påstod att det överhuvudtaget inte fanns någon Razin där.
I oktober 1990 upprättade PU en sammanfattning av ärendet.
Handlingen bär rubriken
”Till US justitieminister” och hänger troligtvis samman med en i januari 1991 registrerad handling där civilminister Bengt K. Å. Johansson tackade amerikanska myndigheter för den hjälp de svenska utredarna fått.
Dessemellan, den sista december 1990, slutredovisade FBI sitt svar på PU:s frågor.
Beträffande Mr ”Rosine” eller Mr ”Y” hade denne under programmet ”LA Live with Bill Moran” uppgivit att han varit anställd vid CIA sedan 1965.
Enligt FBI var denna uppgift inte riktig.
FBI som undersökt både namn och röst hade inte hittat någon överensstämmelse med personer anlitade av CIA.
Mr Rosine hade under programmet inte heller nämnt någonting om vem han fått kännedom om telegrammet av eller om han sett det själv.
Eftersom det förekommit uppgifter om att Mr Rosine skulle ha fått uppgift om telegrammet genom Paul V konstaterade FBI att denne var en högt uppsatt person inom maffian.
Någon Philip G hade aldrig arbetat inom George Bushs administration.
Däremot hade FBI under 1990 hållit förhör med en 83-årig man med detta namn.
Denne hade berättat att han vid ett tillfälle i samband med en social tillställning många år tillbaka träffat Licio G elli .
Han kände inte till något telegram om ett svenskt träd.
Inte heller kände han igen namnen Oswald W, Mr Rosine, Mr ”Y”, Paul V eller Barbara H.
I februari 1991 skickade PU via Interpol en ny begäran om utredningsåtgärder i USA.
PU uppgav där att man fått uppgift (oklart varifrån; vår anm.) om att brigadgeneralen George C, som utfrågats vid utskottsförhör i samband med Iran-Contrasaffären i egenskap av Oliver Norths närmaste man, var identisk med Mr ”Y”, Mr Rosine, Oswald W och Ibrahim Razin.
George C skulle enligt PU uppträda som chefredaktör för tidsskriften SEMIT.
PU önskade besked om uppgifterna var riktiga.
Under samma månad skickade PU ett antal frågor till en kontaktperson på ”Ministero dell´Interno” i Italien.
Kontaktpersonen tillfrågades bl.a. om ”agent Zero” – vilken uppträtt i den italienska TV-programserien – var identifierad, om det i den italienska utredningen framkommit uppgifter som berörde påståendet att Licio G elli till Philip G
namn Rasine (Razin eller Oswald W).
Enligt de tyska myndigheterna fanns ingen person med någondera namnet registrerad.
Inte heller fanns det i Frankfurt någon judisk tidsskrift, något tryckeri eller något förlag med namnet SEMIT.
Från judiska församlingen i Frankfurt erhölls uppgift om att en tidsskrift med namnet SEMIT fanns i Dreieich.
Den skulle förläggas av en firma E. Weiss.
En utredningsman vid PU ringde till förlaget.
På fråga om herr Razin träffades uppgav den som svarat att han inte var där. Personen ändrade sig därefter och påstod att det överhuvudtaget inte fanns någon Razin där.
I oktober 1990 upprättade PU en sammanfattning av ärendet.
Handlingen bär rubriken
”Till US justitieminister” och hänger troligtvis samman med en i januari 1991 registrerad handling där civilminister Bengt K. Å. Johansson tackade amerikanska myndigheter för den hjälp de svenska utredarna fått.
Dessemellan, den sista december 1990, slutredovisade FBI sitt svar på PU:s frågor.
Beträffande Mr ”Rosine” eller Mr ”Y” hade denne under programmet ”LA Live with Bill Moran” uppgivit att han varit anställd vid CIA sedan 1965.
Enligt FBI var denna uppgift inte riktig.
FBI som undersökt både namn och röst hade inte hittat någon överensstämmelse med personer anlitade av CIA.
Mr Rosine hade under programmet inte heller nämnt någonting om vem han fått kännedom om telegrammet av eller om han sett det själv.
Eftersom det förekommit uppgifter om att Mr Rosine skulle ha fått uppgift om telegrammet genom Paul V konstaterade FBI att denne var en högt uppsatt person inom maffian.
Någon Philip G hade aldrig arbetat inom George Bushs administration.
Däremot hade FBI under 1990 hållit förhör med en 83-årig man med detta namn.
Denne hade berättat att han vid ett tillfälle i samband med en social tillställning många år tillbaka träffat Licio G elli .
Han kände inte till något telegram om ett svenskt träd.
Inte heller kände han igen namnen Oswald W, Mr Rosine, Mr ”Y”, Paul V eller Barbara H.
I februari 1991 skickade PU via Interpol en ny begäran om utredningsåtgärder i USA.
PU uppgav där att man fått uppgift (oklart varifrån; vår anm.) om att brigadgeneralen George C, som utfrågats vid utskottsförhör i samband med Iran-Contrasaffären i egenskap av Oliver Norths närmaste man, var identisk med Mr ”Y”, Mr Rosine, Oswald W och Ibrahim Razin.
George C skulle enligt PU uppträda som chefredaktör för tidsskriften SEMIT.
PU önskade besked om uppgifterna var riktiga.
Under samma månad skickade PU ett antal frågor till en kontaktperson på ”Ministero dell´Interno” i Italien.
Kontaktpersonen tillfrågades bl.a. om ”agent Zero” – vilken uppträtt i den italienska TV-programserien – var identifierad, om det i den italienska utredningen framkommit uppgifter som berörde påståendet att Licio G elli till Philip G
skulle därvid patrullera två och två, men de hade av vakthavande befäl
fått tillstånd att patrullera gemensamt. Om själva händelsen förelåg
olika beskrivningar, men enligt det åtal8 som väcktes mot tre av
poliserna hade en man tagits med i polisbussen, där han, utan att vara
gripen eller lagligen omhändertagen, påsatts handbojor. Han
transporterades sedan till en plats längst ut på Skeppsholmen, där han
lämnades. Mannen hävdade att han misshandlades under färden, vilket
poliserna samstämmigt bestred. Enligt poliserna hade han fått sitta på
golvet i bussen. Handbojor hade inte använts. Domstolarna – målet
gick upp till Högsta domstolen – fann det bevisat att mannen mot sin
vilja förts ut till och lämnats kvar på Skeppsholmen samt att han
betvingats med handbojor. Den polisman som ansågs ha varit den som
de facto förde befäl och den polisman som körde bussen dömdes till
vardera 100 dagsböter för olaga tvång. Även polisman D var åtalad, för
att ha varit den som satte på handfängslet. Åtalet i den delen ogillades.
I påföljdsfrågan skrev tingsrätten, vars påföljdsbestämning varken
hovrätten eller Högsta domstolen fann anledning att frångå, att mannen
utsatts för ett svårartat övergrepp, som kunde vara ägnat att undergräva
allmänhetens förtroende för polisen. Överväganden av det slaget kunde
tala för att fängelsestraff borde utdömas, skrev tingsrätten, men
fortsatte:
Tingsrätten anser sig emellertid böra ta hänsyn till att (befälet och föraren)
tjänstgjort inom ett vaktdistrikt där polismännen är utsatta för särskilt svåra
påfrestningar i sin tjänst. Vidare beaktar tingsrätten att (befälet och föraren)
enligt vad som framkommit av polisinspektören Ericssons vittnesmål utfört
ett energiskt och framgångsrikt arbete som områdespoliser. – Ett kraftigt
bötesstraff får anses utgöra tillräcklig påföljd.
Värt att notera är, förutom själva gärningen, att domstolarna alltså fann
att de ifrågavarande poliserna farit med osanning såväl när det gäller
användningen av handbojor som skälet till att mannen en sen
fredagskväll släpptes av på en mörk och enslig plats långt från det
ställe där han anträffats (de hävdade att han ville gå av där).
Sammanfattande anmärkningar
Syftet med den lämnade bakgrundsredovisningen har varit att ge en be-
skrivning av situationen under åren kring 1986, eftersom förhållanden
8 Åklagare var chefsåklagare K.G. Svensson.
skulle därvid patrullera två och två, men de hade av vakthavande befäl
fått tillstånd att patrullera gemensamt. Om själva händelsen förelåg
olika beskrivningar, men enligt det åtal8 som väcktes mot tre av
poliserna hade en man tagits med i polisbussen, där han, utan att vara
gripen eller lagligen omhändertagen, påsatts handbojor. Han
transporterades sedan till en plats längst ut på Skeppsholmen, där han
lämnades. Mannen hävdade att han misshandlades under färden, vilket
poliserna samstämmigt bestred. Enligt poliserna hade han fått sitta på
golvet i bussen. Handbojor hade inte använts. Domstolarna – målet
gick upp till Högsta domstolen – fann det bevisat att mannen mot sin
vilja förts ut till och lämnats kvar på Skeppsholmen samt att han
betvingats med handbojor. Den polisman som ansågs ha varit den som
de facto förde befäl och den polisman som körde bussen dömdes till
vardera 100 dagsböter för olaga tvång. Även polisman D var åtalad, för
att ha varit den som satte på handfängslet. Åtalet i den delen ogillades.
I påföljdsfrågan skrev tingsrätten, vars påföljdsbestämning varken
hovrätten eller Högsta domstolen fann anledning att frångå, att mannen
utsatts för ett svårartat övergrepp, som kunde vara ägnat att undergräva
allmänhetens förtroende för polisen. Överväganden av det slaget kunde
tala för att fängelsestraff borde utdömas, skrev tingsrätten, men
fortsatte:
Tingsrätten anser sig emellertid böra ta hänsyn till att (befälet och föraren)
tjänstgjort inom ett vaktdistrikt där polismännen är utsatta för särskilt svåra
påfrestningar i sin tjänst. Vidare beaktar tingsrätten att (befälet och föraren)
enligt vad som framkommit av polisinspektören Ericssons vittnesmål utfört
ett energiskt och framgångsrikt arbete som områdespoliser. – Ett kraftigt
bötesstraff får anses utgöra tillräcklig påföljd.
Värt att notera är, förutom själva gärningen, att domstolarna alltså fann
att de ifrågavarande poliserna farit med osanning såväl när det gäller
användningen av handbojor som skälet till att mannen en sen
fredagskväll släpptes av på en mörk och enslig plats långt från det
ställe där han anträffats (de hävdade att han ville gå av där).
Sammanfattande anmärkningar
Syftet med den lämnade bakgrundsredovisningen har varit att ge en be-
skrivning av situationen under åren kring 1986, eftersom förhållanden
8 Åklagare var chefsåklagare K.G. Svensson.
skickat ett telegram om att det svenska trädet kommer att fällas och om Licio G elli förhörts beträffande uppgifterna om telegrammet.
I mars inkom svar från kontaktpersonen.
Denne uppgav att man inte lyckats identifiera ”agent Zero” alias Hinraim R, men att amerikanska myndigheter trodde att denne var vapenhandlare.
Beträffande Licio G elli uppgavs att denne inte förhörts av italienska rättsinstanser, men att utredningen om P 2-logen fortsatte.
Under hösten 1991 återkom FBI till PU i flera omgångar.
Uppgifterna om George C kunde inte bekräftas eftersom information om denne liksom om Ibrahim Razin och Mr Rosine saknades.
Däremot hade FBI lyckats få fram relativt utförlig information om Oswald W.
Denne hade 1953 arresterats för att falskeligen ha utgett sig för att vara officer.
1971 hade en informatör uppgett att Oswald W försörjde sig på att förse kriminella personer med falska id-handlingar m.m.
Under brottsutredningen hade en person med nära kännedom om honom beskrivit honom som ”a selfadmitted compulsive liar”.
Samma år, dvs. 1971, hade han arresterats av Scotland Yard för utpressning.
1984 hade han varit misstänkt för narkotikabrott.
Vid ett tillfälle hade han utgett sig för att vara ”Special Deputy Sheriff”.
1985 hade han dömts för narkotikabrott till sex års fängelse.
Beträffande Paul V uppgav FBI att denne suttit fängslad från den 1 januari 1985 och fram till efter mordet på Olof Palme.
En lista över de fängelser PaUL V suttit på under denna period, liksom över de officiella besök han haft, skickades över till PU.
I april 1992, slutligen, ingav förundersökningsledningen en framställan om internationell rättshjälp i brottmål till Stockholms tingsrätt.
I denna hemställdes att tingsrätten genom UD skulle uppdra åt vederbörande judiciella myndighet i Tyskland att identifiera två personer och hålla förhör med dem.
Personerna det gällde var George C, chefredaktör för tidsskriften SEMIT, och Christina W i Dreieich.
Som anledning till begäran angavs att PU erhållit uppgift om att en telefonintervju med Ibrahim Razin, troligen identisk med George C, hållits på visst telefonnummer som Christina W i Dreieich skulle inneha.
Stockholms tingsrätt beviljade framställningen. I slutet av november 1992 inkom två promemorior via Sveriges ambassad i Bonn.
De hade upprättats av tyska polismyndigheter. Av den ena promemorian framgår att polisen hade lyckats identifiera Christina W som österrikiska medborgaren Christa W.
Hon sades ha bott i Frankfurt-am-Main fram till månadsskiftet maj-juni 1992, då hon återvänt till Österrike, där hon skulle bo under en viss angiven adress.
Polisen hade också varit i kontakt med en Christian H i Dreieich som nu innehade det aktuella telefonnumret.
Enligt Christian H hade Christa W varit den enda innehavaren av telefonnumret under de sex sista månaderna 1991.
I promemorian angavs slutligen att man inte hade anträffat någon person
skickat ett telegram om att det svenska trädet kommer att fällas och om Licio G elli förhörts beträffande uppgifterna om telegrammet.
I mars inkom svar från kontaktpersonen.
Denne uppgav att man inte lyckats identifiera ”agent Zero” alias Hinraim R, men att amerikanska myndigheter trodde att denne var vapenhandlare.
Beträffande Licio G elli uppgavs att denne inte förhörts av italienska rättsinstanser, men att utredningen om P 2-logen fortsatte.
Under hösten 1991 återkom FBI till PU i flera omgångar.
Uppgifterna om George C kunde inte bekräftas eftersom information om denne liksom om Ibrahim Razin och Mr Rosine saknades.
Däremot hade FBI lyckats få fram relativt utförlig information om Oswald W.
Denne hade 1953 arresterats för att falskeligen ha utgett sig för att vara officer.
1971 hade en informatör uppgett att Oswald W försörjde sig på att förse kriminella personer med falska id-handlingar m.m.
Under brottsutredningen hade en person med nära kännedom om honom beskrivit honom som ”a selfadmitted compulsive liar”.
Samma år, dvs. 1971, hade han arresterats av Scotland Yard för utpressning.
1984 hade han varit misstänkt för narkotikabrott.
Vid ett tillfälle hade han utgett sig för att vara ”Special Deputy Sheriff”.
1985 hade han dömts för narkotikabrott till sex års fängelse.
Beträffande Paul V uppgav FBI att denne suttit fängslad från den 1 januari 1985 och fram till efter mordet på Olof Palme.
En lista över de fängelser PaUL V suttit på under denna period, liksom över de officiella besök han haft, skickades över till PU.
I april 1992, slutligen, ingav förundersökningsledningen en framställan om internationell rättshjälp i brottmål till Stockholms tingsrätt.
I denna hemställdes att tingsrätten genom UD skulle uppdra åt vederbörande judiciella myndighet i Tyskland att identifiera två personer och hålla förhör med dem.
Personerna det gällde var George C, chefredaktör för tidsskriften SEMIT, och Christina W i Dreieich.
Som anledning till begäran angavs att PU erhållit uppgift om att en telefonintervju med Ibrahim Razin, troligen identisk med George C, hållits på visst telefonnummer som Christina W i Dreieich skulle inneha.
Stockholms tingsrätt beviljade framställningen. I slutet av november 1992 inkom två promemorior via Sveriges ambassad i Bonn.
De hade upprättats av tyska polismyndigheter. Av den ena promemorian framgår att polisen hade lyckats identifiera Christina W som österrikiska medborgaren Christa W.
Hon sades ha bott i Frankfurt-am-Main fram till månadsskiftet maj-juni 1992, då hon återvänt till Österrike, där hon skulle bo under en viss angiven adress.
Polisen hade också varit i kontakt med en Christian H i Dreieich som nu innehade det aktuella telefonnumret.
Enligt Christian H hade Christa W varit den enda innehavaren av telefonnumret under de sex sista månaderna 1991.
I promemorian angavs slutligen att man inte hade anträffat någon person
SOU 1999:88 Enskilda uppslag sid. 441
med namnet George C.Referens behövs
Av den andra promemorian framgår att SEMIT-förlagets firmatecknare varken kände till någon Philip GReferens behövs
eller någon George C.
Däremot hade förlaget under perioden 1989-1991 haft tre amerikanska medborgare korttidsanställda som redaktörer.
En av dessa hette Oswald Winter.Referens behövs
William H (William Herrmann)
I juli 1991
HA13926-00
kontaktade Mogens E{{RB} från Danmark PU. Mogens E berättade att han hade en person hos sig, Bill.
Bill skulle vara amerikan och ha anknytning till underrättelsetjänsten.
Han skulle ha varit involverad i ”Irangate”.
Enligt Mogens E skulle Bill ha blivit tillfrågad av journalister om sin kännedom om mordet på Olof Palme.
Bill hade dock bestämt sig för att prata med PU först och ville nu bli förhörd i Danmark.
Efter en kontakt med polisen i Roskilde samma dag fick denna i uppdrag att fastställa Bills identitet och om möjligt göra en trovärdighetsbedömning av honom.
Följande dag hörde Roskildepolisen av sig och meddelade att man sammanträffat med Bill.
Denne hade legitimerat sig som amerikanske medborgaren William Herrmann.
William Herrmann hade uppgivit att han blivit häktad och dömd i London i samband med ”Irangate” och Oliver North-affären.
Enligt Roskildepolisen hade han gjort ett vederhäftigt och trovärdigt intryck.
Härefter bestämdes att PU skulle närvara vid förhör med William Herrmann i Roskilde.
Förhöret ägde rum i slutet av juli 1991 och från Sverige närvarade också en utredningsman som arbetade med Boforsaffären.
William Herrmann berättade bl.a. följande.
Han hade i januari 1988 fått en förfrågan från svensk TV om han ville hjälpa till att få fram sanningen om Robot 70 i Iran.
Han visste inte hur hans namn blivit känt i sammanhanget.
Därefter hade han fått flera förfrågningar om han ville medverka i intervjuer, vilket han avböjt.
William Herrmann uppgav att han tidigare hade varit militär med överstes rang.
Han hade varit verksam inom militära underrättelsetjänsten och inom CIA, där han var kontrakterad agent fram till 1985.
Hans arbetsuppgift hade företrädesvis bestått i att skaffa fram information om vad andra länder hade för slags vapenarsenal.
Detta hade lett honom in i vapenhandeln och i slutet av 60-talet hade han under tre år varit biträdande militärattaché i Iran.
Under denna tid hade han lärt känna många iranska affärsmän.
När den iranska revolutionen startade 1979 engagerade sig samtliga hans vänner i denna.
En av hans när-
SOU 1999:88 Enskilda uppslag sid. 441
med namnet George C.Referens behövs
Av den andra promemorian framgår att SEMIT-förlagets firmatecknare varken kände till någon Philip GReferens behövs
eller någon George C.
Däremot hade förlaget under perioden 1989-1991 haft tre amerikanska medborgare korttidsanställda som redaktörer.
En av dessa hette Oswald Winter.Referens behövs
William H (William Herrmann)
I juli 1991
HA13926-00
kontaktade Mogens E{{RB} från Danmark PU. Mogens E berättade att han hade en person hos sig, Bill.
Bill skulle vara amerikan och ha anknytning till underrättelsetjänsten.
Han skulle ha varit involverad i ”Irangate”.
Enligt Mogens E skulle Bill ha blivit tillfrågad av journalister om sin kännedom om mordet på Olof Palme.
Bill hade dock bestämt sig för att prata med PU först och ville nu bli förhörd i Danmark.
Efter en kontakt med polisen i Roskilde samma dag fick denna i uppdrag att fastställa Bills identitet och om möjligt göra en trovärdighetsbedömning av honom.
Följande dag hörde Roskildepolisen av sig och meddelade att man sammanträffat med Bill.
Denne hade legitimerat sig som amerikanske medborgaren William Herrmann.
William Herrmann hade uppgivit att han blivit häktad och dömd i London i samband med ”Irangate” och Oliver North-affären.
Enligt Roskildepolisen hade han gjort ett vederhäftigt och trovärdigt intryck.
Härefter bestämdes att PU skulle närvara vid förhör med William Herrmann i Roskilde.
Förhöret ägde rum i slutet av juli 1991 och från Sverige närvarade också en utredningsman som arbetade med Boforsaffären.
William Herrmann berättade bl.a. följande.
Han hade i januari 1988 fått en förfrågan från svensk TV om han ville hjälpa till att få fram sanningen om Robot 70 i Iran.
Han visste inte hur hans namn blivit känt i sammanhanget.
Därefter hade han fått flera förfrågningar om han ville medverka i intervjuer, vilket han avböjt.
William Herrmann uppgav att han tidigare hade varit militär med överstes rang.
Han hade varit verksam inom militära underrättelsetjänsten och inom CIA, där han var kontrakterad agent fram till 1985.
Hans arbetsuppgift hade företrädesvis bestått i att skaffa fram information om vad andra länder hade för slags vapenarsenal.
Detta hade lett honom in i vapenhandeln och i slutet av 60-talet hade han under tre år varit biträdande militärattaché i Iran.
Under denna tid hade han lärt känna många iranska affärsmän.
När den iranska revolutionen startade 1979 engagerade sig samtliga hans vänner i denna.
En av hans när-
SOU 1999:88 Enskilda uppslag sid. 442
maste vänner, som varit direktör i ett större företag, blev efter revolutionen verkställande minister i Revolutionsrådet.
1980 kontaktades han av denne vän, som undrade om han hade möjlighet att anskaffa vapen.
William Herrmann hade svarat att han kunde göra detta under förutsättning att han erhöll tillstånd från USAs regering.
Därefter medverkade han vid flera affärer mellan Iran och Brasilien, som var ett stort land inom krigsindustrin.
Washington hade ingen invändning eftersom USA inte var direkt inblandat.
Efter en tid ville Iran ha TOW-robotar.
William Herrmann hade sagt att han kunde ombesörja detta, men att han inte ville bli inblandad eftersom han inte kände till de exakta relationerna mellan USA, Iran och Israel.
Israel var det land som alltid skeppade vapen till Iran, ibland bakom ryggen på alla.
Enligt William Herrmann gjorde Israel detta för att finansiera sin underrättelsetjänst.
Härefter kom USA att via Israel skeppa krigsmateriel till Iran. Det sades att det inte var fråga om offensiv utrustning utan bara om reservdelar. Åtskilliga Nato-lager kom på detta sätt att tömmas.
William Herrmann kom så småningom att fungera som Irans ”bagman”, dvs. den som skulle sköta betalningarna för vapenleveranserna.
Betalningarna till Israel och USA skulle ske via Geneve, Zürich eller Cayman Islands.
I iraniernas instruktioner till honom ingick att han inte fick betala något förrän han inspekterat respektive leverans.
Vid en inspektion av en leverans som skulle ske i mars 1985, omfattande 2000 TOW-robotar, visade det sig att varorna från USA var försenade. Israel ville trots det ha betalt.
I anledning härav mötte William Herrmann vid flera tillfällen premiärministern Shimon Peres särskilde rådgivare – en högt uppsatt person inom den israeliska säkerhetstjänsten.
Vid ett tillfälle hade denne sagt att USA och Israel aldrig skulle acceptera att något annat Nato-land eller Sverige skulle sälja vapen till Iran utan i så fall skulle de göra allt för att stoppa detta.
Enligt William Herrmann hade en stor vapenspion i Europa redan under 1984 tecknat ett avtal med Bofors om försäljning av 10 batterier Robot 70 till Iran.
Leveransen skulle gå via Sydkorea och William Herrmann hade själv sett avtalet.
Det fanns dessutom ett signerat kontrakt mellan Sverige och Iran om försäljning av 150 fälthaubitsar.
William Herrmann uppgav vidare att han i maj 1985 hade arresterats i London, eftersom man i hans hotellrum hittat 300 000-400 000 förfalskade sedlar (det framgår inte i vilken valuta).
Sedlarna hittades vid en husrannsakan och hela händelsen var, enligt William Herrmann, iscensatt av CIA i samarbete med MI5 och MI6 i syfte att få bort honom.
William Herrmann dömdes till 22 månaders fängelse.
Han fick kännedom om mordet på Olof Palme först efter flera månader och han tänkte direkt att detta var ett verk av CIA och den israeliska underrättelsetjänsten (Mossad) , eftersom
SOU 1999:88 Enskilda uppslag sid. 442
maste vänner, som varit direktör i ett större företag, blev efter revolutionen verkställande minister i Revolutionsrådet.
1980 kontaktades han av denne vän, som undrade om han hade möjlighet att anskaffa vapen.
William Herrmann hade svarat att han kunde göra detta under förutsättning att han erhöll tillstånd från USAs regering.
Därefter medverkade han vid flera affärer mellan Iran och Brasilien, som var ett stort land inom krigsindustrin.
Washington hade ingen invändning eftersom USA inte var direkt inblandat.
Efter en tid ville Iran ha TOW-robotar.
William Herrmann hade sagt att han kunde ombesörja detta, men att han inte ville bli inblandad eftersom han inte kände till de exakta relationerna mellan USA, Iran och Israel.
Israel var det land som alltid skeppade vapen till Iran, ibland bakom ryggen på alla.
Enligt William Herrmann gjorde Israel detta för att finansiera sin underrättelsetjänst.
Härefter kom USA att via Israel skeppa krigsmateriel till Iran. Det sades att det inte var fråga om offensiv utrustning utan bara om reservdelar. Åtskilliga Nato-lager kom på detta sätt att tömmas.
William Herrmann kom så småningom att fungera som Irans ”bagman”, dvs. den som skulle sköta betalningarna för vapenleveranserna.
Betalningarna till Israel och USA skulle ske via Geneve, Zürich eller Cayman Islands.
I iraniernas instruktioner till honom ingick att han inte fick betala något förrän han inspekterat respektive leverans.
Vid en inspektion av en leverans som skulle ske i mars 1985, omfattande 2000 TOW-robotar, visade det sig att varorna från USA var försenade. Israel ville trots det ha betalt.
I anledning härav mötte William Herrmann vid flera tillfällen premiärministern Shimon Peres särskilde rådgivare – en högt uppsatt person inom den israeliska säkerhetstjänsten.
Vid ett tillfälle hade denne sagt att USA och Israel aldrig skulle acceptera att något annat Nato-land eller Sverige skulle sälja vapen till Iran utan i så fall skulle de göra allt för att stoppa detta.
Enligt William Herrmann hade en stor vapenspion i Europa redan under 1984 tecknat ett avtal med Bofors om försäljning av 10 batterier Robot 70 till Iran.
Leveransen skulle gå via Sydkorea och William Herrmann hade själv sett avtalet.
Det fanns dessutom ett signerat kontrakt mellan Sverige och Iran om försäljning av 150 fälthaubitsar.
William Herrmann uppgav vidare att han i maj 1985 hade arresterats i London, eftersom man i hans hotellrum hittat 300 000-400 000 förfalskade sedlar (det framgår inte i vilken valuta).
Sedlarna hittades vid en husrannsakan och hela händelsen var, enligt William Herrmann, iscensatt av CIA i samarbete med MI5 och MI6 i syfte att få bort honom.
William Herrmann dömdes till 22 månaders fängelse.
Han fick kännedom om mordet på Olof Palme först efter flera månader och han tänkte direkt att detta var ett verk av CIA och den israeliska underrättelsetjänsten (Mossad) , eftersom
SOU 1999:88 Enskilda uppslag sid. 443
Sverige genom Bofors levererat vapen till Iran.
Efter fängelsevistelsen sändes han till en ”camp” i USA. Han frigavs i september 1989.
Härefter hade han fått uppgifter om Palme-mordet.
Ordern om att Olof Palme skulle mördas kom troligen från Washington.
CIA gav i augusti-september 1985 israeliska underrättelsetjänsten i uppdrag att mörda Olof Palme just på grund av Bofors kontrakt med Iran om leverans av 150 fälthaubitsar.
Den israeliska underrättelsetjänsten lejde en palestinier för att utföra mordet. Denna person mördades själv strax efter mordet antingen i Sverige eller i Danmark.
Sannolikt var även den svenska underrättelsetjänsten inblandad i mordet eftersom Olof Palme var utan livvakter mordkvällen och någon uppenbarligen känt till att han skulle gå ”på teater” med sin hustru den kvällen.
William Herrmann uppgav att han kände till namnen på mördaren och på den som givit denne order om att utföra mordet.
Polisen skulle efter förhöret kontakta William Herrmann:s ombud i Sverige, advokaten Henning Sjöström, vilken skulle lämna ifrågavarande namn.
På särskild fråga om William Herrmann kände till det s.k. P 2-telegrammet, Licio Gelli, Philip G, Rasine, Razin, Rosine eller Oswald LeWinter svarade han att han endast hört namnet Oswald LeWinter förut och att denne person skulle arbeta inom den israeliska underrättelsetjänsten.
Efter förhöret med William Herrmann, som alltså hölls i juli 1991, började PU arbeta med detta uppslag.
Man tog kontakt med Henning Sjöström och fick vissa namnuppgifter, bl.a. ”Nir” och ”Mansoar M”.
Ingenting sades om vem av dem som var gärningsman respektive den som givit ordern.
Följande dagar tog William Herrmann kontakt med PU vid flera tillfällen.
Vid ett tillfälle uppgav han att han varit i kontakt med journalisten Peter SReferens behövs
som berättat att Licio Gelli betraktades som en internationell vapentjuv knuten till maffian.
Peter S hade haft en hel akt om Licio Gelli och det s.k. P 2-telegrammet.
Enligt William Herrmann skulle det redan i augusti 1984 ha träffats avtal om att ”Olof Palme skulle man ta hand om”.
Anledningen till att telegrammet var ställt till Philip G skulle vara att bokstäverna n – i – r i omvänd följd finns i Philip G:s efternamn.
I telegrammet skulle finnas ytterligare ett kodat meddelande som William Herrmann ännu inte lyckats dechiffrera.
NirReferens behövs
skulle ha befunnit sig i USA vid tidpunkten för mordet och det skulle således ha varit Mansoar MReferens behövs
som varit gärningsman.
PU tog kontakt med Olof Palmes personlige advokat.
Denne hade tidigare förhörts och då berättat att Olof Palme strax före mordet talat om att han trodde sig ha funnit en möjlig förhandlingsväg som FN:s fredsmäklare i kriget Iran/Irak.
Nu tillfrågades advokaten om Olof Palme sagt något ytterligare om detta. Det hade han inte.
PU diskuterade också med advokaten, som tillika var ombud för Martin Ardbo, direktör på Bofors, om denne kunde tänkas ha någon information i
SOU 1999:88 Enskilda uppslag sid. 443
Sverige genom Bofors levererat vapen till Iran.
Efter fängelsevistelsen sändes han till en ”camp” i USA. Han frigavs i september 1989.
Härefter hade han fått uppgifter om Palme-mordet.
Ordern om att Olof Palme skulle mördas kom troligen från Washington.
CIA gav i augusti-september 1985 israeliska underrättelsetjänsten i uppdrag att mörda Olof Palme just på grund av Bofors kontrakt med Iran om leverans av 150 fälthaubitsar.
Den israeliska underrättelsetjänsten lejde en palestinier för att utföra mordet. Denna person mördades själv strax efter mordet antingen i Sverige eller i Danmark.
Sannolikt var även den svenska underrättelsetjänsten inblandad i mordet eftersom Olof Palme var utan livvakter mordkvällen och någon uppenbarligen känt till att han skulle gå ”på teater” med sin hustru den kvällen.
William Herrmann uppgav att han kände till namnen på mördaren och på den som givit denne order om att utföra mordet.
Polisen skulle efter förhöret kontakta William Herrmann:s ombud i Sverige, advokaten Henning Sjöström, vilken skulle lämna ifrågavarande namn.
På särskild fråga om William Herrmann kände till det s.k. P 2-telegrammet, Licio Gelli, Philip G, Rasine, Razin, Rosine eller Oswald LeWinter svarade han att han endast hört namnet Oswald LeWinter förut och att denne person skulle arbeta inom den israeliska underrättelsetjänsten.
Efter förhöret med William Herrmann, som alltså hölls i juli 1991, började PU arbeta med detta uppslag.
Man tog kontakt med Henning Sjöström och fick vissa namnuppgifter, bl.a. ”Nir” och ”Mansoar M”.
Ingenting sades om vem av dem som var gärningsman respektive den som givit ordern.
Följande dagar tog William Herrmann kontakt med PU vid flera tillfällen.
Vid ett tillfälle uppgav han att han varit i kontakt med journalisten Peter SReferens behövs
som berättat att Licio Gelli betraktades som en internationell vapentjuv knuten till maffian.
Peter S hade haft en hel akt om Licio Gelli och det s.k. P 2-telegrammet.
Enligt William Herrmann skulle det redan i augusti 1984 ha träffats avtal om att ”Olof Palme skulle man ta hand om”.
Anledningen till att telegrammet var ställt till Philip G skulle vara att bokstäverna n – i – r i omvänd följd finns i Philip G:s efternamn.
I telegrammet skulle finnas ytterligare ett kodat meddelande som William Herrmann ännu inte lyckats dechiffrera.
NirReferens behövs
skulle ha befunnit sig i USA vid tidpunkten för mordet och det skulle således ha varit Mansoar MReferens behövs
som varit gärningsman.
PU tog kontakt med Olof Palmes personlige advokat.
Denne hade tidigare förhörts och då berättat att Olof Palme strax före mordet talat om att han trodde sig ha funnit en möjlig förhandlingsväg som FN:s fredsmäklare i kriget Iran/Irak.
Nu tillfrågades advokaten om Olof Palme sagt något ytterligare om detta. Det hade han inte.
PU diskuterade också med advokaten, som tillika var ombud för Martin Ardbo, direktör på Bofors, om denne kunde tänkas ha någon information i
SOU 1999:88 sid. 444 Enskilda uppslag
saken.
Advokaten kontaktade senare PU och berättade att han sammanträffat med Martin Ardbo som inte hade trott sig kunna tillföra utredningen något.
Martin Ardbo hade också sagt att uppgifterna om att fälthaubits 77 och Robot 70 skulle finnas i Iran verkade felaktiga.
Under hösten försökte PU identifiera de personer som Henning Sjöström lämnat namn på.
För detta ändamål tog PU kontakt med dels Statens invandrarverk, dels Roskildepolisen som i sin tur kontrollerade danska register.
I danska register hittades en iranier med namnet Mansour M som kommit till Danmark i september 1984.
Personen hade vistats i Sverige under en period men bodde nu i Köpenhamn. Ett fotografi av honom skickades över till PU.
I ärendet finns en handling daterad 1991-10-24
registrerad.
Handlingen, som är ställd till UD, innehåller en kort beskrivning av ärendet och därefter ställs frågor om vem William Herrmann är, om uppgifterna angående London-historien är riktiga och om hans uppgifter i övrigt är trovärdiga.
Svar på frågan kom via säkerhetspolisen, som uppgav att inget var känt om William Herrmann.
Sommaren 1992 hörde en anonym person av sig till PU. Denne var mycket initierad i ärendet och uppgav att han personligen var skeptisk till de uppgifter som William Herrmann lämnat.
William Herrmann hade enligt uppgiftslämnaren vissa intressen i Sverige och han kunde därför tänkas vilja ”deala med” lämnad information.
I augusti samma år fick PU fram en uppgift om att en israelisk regeringsmedlem, Amiram Nir, skulle ha omkommit vid en flygolycka i Mexico 1988.
I april 1993, slutligen, kontaktade Robert E. Harkavy (se Avsnitt:HD – ”Mellanöstern inkl Israel”) PU och uppgav att William Herrmann var villig att komma till Stockholm och lämna ytterligare upplysningar under förutsättning att PU betalade hans resa. PU avböjde erbjudandet.
Kriminalinspektören Roland Ståhl, som var den utredningsman som sommaren 1991 for till Danmark för att delta vid förhör med William Herrmann, har vid samtal med kommissionen uppgivit att William Herrmann var lite av en ”Ivan”-typ.
Hans uppgifter saknade trovärdighet; de byggde på spekulationer och påhitt.
"Agent" F (Ove Falkirk)
I april 1992 kontaktades PU av dåvarande pressekreteraren i Statsrådsberedningen, Lars Christiansson.
Han hade erhållit uppgifter om att ett antal journalister höll på att utarbeta ett material som skulle gå ut på att ett organ inom Nato hade beordrat mordet på Olof Palme.
Inom Nato fanns enligt uppgiftslämnaren tre organ, ACC, ITAC och SOPS.
SOU 1999:88 sid. 444 Enskilda uppslag
saken.
Advokaten kontaktade senare PU och berättade att han sammanträffat med Martin Ardbo som inte hade trott sig kunna tillföra utredningen något.
Martin Ardbo hade också sagt att uppgifterna om att fälthaubits 77 och Robot 70 skulle finnas i Iran verkade felaktiga.
Under hösten försökte PU identifiera de personer som Henning Sjöström lämnat namn på.
För detta ändamål tog PU kontakt med dels Statens invandrarverk, dels Roskildepolisen som i sin tur kontrollerade danska register.
I danska register hittades en iranier med namnet Mansour M som kommit till Danmark i september 1984.
Personen hade vistats i Sverige under en period men bodde nu i Köpenhamn. Ett fotografi av honom skickades över till PU.
I ärendet finns en handling daterad 1991-10-24
registrerad.
Handlingen, som är ställd till UD, innehåller en kort beskrivning av ärendet och därefter ställs frågor om vem William Herrmann är, om uppgifterna angående London-historien är riktiga och om hans uppgifter i övrigt är trovärdiga.
Svar på frågan kom via säkerhetspolisen, som uppgav att inget var känt om William Herrmann.
Sommaren 1992 hörde en anonym person av sig till PU. Denne var mycket initierad i ärendet och uppgav att han personligen var skeptisk till de uppgifter som William Herrmann lämnat.
William Herrmann hade enligt uppgiftslämnaren vissa intressen i Sverige och han kunde därför tänkas vilja ”deala med” lämnad information.
I augusti samma år fick PU fram en uppgift om att en israelisk regeringsmedlem, Amiram Nir, skulle ha omkommit vid en flygolycka i Mexico 1988.
I april 1993, slutligen, kontaktade Robert E. Harkavy (se Avsnitt:HD – ”Mellanöstern inkl Israel”) PU och uppgav att William Herrmann var villig att komma till Stockholm och lämna ytterligare upplysningar under förutsättning att PU betalade hans resa. PU avböjde erbjudandet.
Kriminalinspektören Roland Ståhl, som var den utredningsman som sommaren 1991 for till Danmark för att delta vid förhör med William Herrmann, har vid samtal med kommissionen uppgivit att William Herrmann var lite av en ”Ivan”-typ.
Hans uppgifter saknade trovärdighet; de byggde på spekulationer och påhitt.
"Agent" F (Ove Falkirk)
I april 1992 kontaktades PU av dåvarande pressekreteraren i Statsrådsberedningen, Lars Christiansson.
Han hade erhållit uppgifter om att ett antal journalister höll på att utarbeta ett material som skulle gå ut på att ett organ inom Nato hade beordrat mordet på Olof Palme.
Inom Nato fanns enligt uppgiftslämnaren tre organ, ACC, ITAC och SOPS.
SOU1999:88 sid. 445 Enskilda uppslag
En MI 6-man – engelsmannen F ( Ove Falkirk ), boende i en Stockholmsförort – och en ITAC-officer – en amerikansk pensionerad överste i Tyskland – skulle vara källor till följande uppgifter.
Under 1985 planerades Olof Palmes förestående Moskvaresa.
I samband med denna planering skulle handbrevskontakter mellan Olof Palme och Gorbatjov ha förekommit.
Olof Palme skulle i ett handbrev ha gett uttryck för att han förordade en neutralisering av hela Norden.
Detta skulle ha kommit till Natos kännedom och vara det utlösande skälet till att Nato-organet SOPS beordrat mordet på Olof Palme.
Det skulle finnas ett krypterat telexmaterial från Washington som bekräftade uppgifterna och det s.k. P 2-telegrammetHA11289 skulle sänts som ett led i denna händelse.
Förutom uppgifterna ovan förekom en mängd detaljer om hur Nato skulle ha fått kännedom om handbrevens innehåll.
PU lyckades genom en slagning identifiera danske medborgaren Ove Falkirk .
Vid ett förhör med denne i maj samma år berättade han att han under en flygresa träffat en journalist.
De hade kommit att diskutera mordet på Olof Palme och Ove Falkirk hade då hittat på historien om handbrevet och hur detta kommit till Natos kännedom.
5.2 Avsnitt HB – ”Sydafrika”
Allmänt
Uppslag med anknytning till Sydafrikaär i PU-materialet registrerat under avsnittet HB, som också kallas Sydafrika. Materialet är stort och omfattar totalt nästan 350 registrerade uppslag (15 pärmar).
Avsnittet är indelat i 21 underavsnitt. (2)
Första månaden efter mordet på Olof Palme inkom ett drygt tiotal tips med anknytning till Sydafrika.
Tipsen föranledde inga omfattande utredningsåtgärder.
Därefter och fram till hösten 1996 inkom några enstaka uppslag per år, sammanlagt ett 40-tal.
Resterande 300 uppslag har registrerats i PU i samband med den utredning av det s.k. Syd-afrikaspåret, som aktualiserades hösten 1996, efter det att Eugene de
(2) Avsnitten är följande (PU:s rubriker inom parentes):
- HBA (Massmedias bevakning ang. ”Sydafrikaspåret”),
- HBB (W Bertil Wedin),
- HBC (Peter Casselton),
- HBD (Dirk Coetzee),
- HBE (Eugene de Kock),
- HBF (Philip Powell),
- HBG (Riian S),
- HBH (Louis N),
- HBJ (Craig W),
- [[Avsnitt:HBK|HBK (Anthony W),
HBL (Övriga aktuella personer, även svenska), HBM (Kunskapare och fakta/information), HBN (Heine H), HBO (Svenska Dagbladets scenario), HBP (Maurio R), HBR (UD), HBS (Interpol-Säpo-Kut), HBT (TRC [The Truth and Reconciliation Commission]), Information om TRC, Information från TRC), HBU (Brian D), HBV (N) och HBÖ (Sammanställningar, analyser).
[[Avsnitt:
SOU1999:88 sid. 445 Enskilda uppslag
En MI 6-man – engelsmannen F ( Ove Falkirk ), boende i en Stockholmsförort – och en ITAC-officer – en amerikansk pensionerad överste i Tyskland – skulle vara källor till följande uppgifter.
Under 1985 planerades Olof Palmes förestående Moskvaresa.
I samband med denna planering skulle handbrevskontakter mellan Olof Palme och Gorbatjov ha förekommit.
Olof Palme skulle i ett handbrev ha gett uttryck för att han förordade en neutralisering av hela Norden.
Detta skulle ha kommit till Natos kännedom och vara det utlösande skälet till att Nato-organet SOPS beordrat mordet på Olof Palme.
Det skulle finnas ett krypterat telexmaterial från Washington som bekräftade uppgifterna och det s.k. P 2-telegrammetHA11289 skulle sänts som ett led i denna händelse.
Förutom uppgifterna ovan förekom en mängd detaljer om hur Nato skulle ha fått kännedom om handbrevens innehåll.
PU lyckades genom en slagning identifiera danske medborgaren Ove Falkirk .
Vid ett förhör med denne i maj samma år berättade han att han under en flygresa träffat en journalist.
De hade kommit att diskutera mordet på Olof Palme och Ove Falkirk hade då hittat på historien om handbrevet och hur detta kommit till Natos kännedom.
5.2 Avsnitt HB – ”Sydafrika”
Allmänt
Uppslag med anknytning till Sydafrikaär i PU-materialet registrerat under avsnittet HB, som också kallas Sydafrika. Materialet är stort och omfattar totalt nästan 350 registrerade uppslag (15 pärmar).
Avsnittet är indelat i 21 underavsnitt. (2)
Första månaden efter mordet på Olof Palme inkom ett drygt tiotal tips med anknytning till Sydafrika.
Tipsen föranledde inga omfattande utredningsåtgärder.
Därefter och fram till hösten 1996 inkom några enstaka uppslag per år, sammanlagt ett 40-tal.
Resterande 300 uppslag har registrerats i PU i samband med den utredning av det s.k. Syd-afrikaspåret, som aktualiserades hösten 1996, efter det att Eugene de
(2) Avsnitten är följande (PU:s rubriker inom parentes):
- HBA (Massmedias bevakning ang. ”Sydafrikaspåret”),
- HBB (W Bertil Wedin),
- HBC (Peter Casselton),
- HBD (Dirk Coetzee),
- HBE (Eugene de Kock),
- HBF (Philip Powell),
- HBG (Riian S),
- HBH (Louis N),
- HBJ (Craig W),
- [[Avsnitt:HBK|HBK (Anthony W),
HBL (Övriga aktuella personer, även svenska), HBM (Kunskapare och fakta/information), HBN (Heine H), HBO (Svenska Dagbladets scenario), HBP (Maurio R), HBR (UD), HBS (Interpol-Säpo-Kut), HBT (TRC [The Truth and Reconciliation Commission]), Information om TRC, Information från TRC), HBU (Brian D), HBV (N) och HBÖ (Sammanställningar, analyser).
[[Avsnitt:
SOU 1999:88 s. 446 Enskilda uppslag
Eugene de Kock lämnat uppgifter om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten skulle ligga bakom mordet på Olof Palme och att konspirationen letts av den f.d. spionen Craig Williamson.
Av dessa 300 uppslag är ett 30-tal rena ”massmedieuppslag”, dvs. de innehåller enbart kopior av tidningsartiklar och liknande.
Ett drygt 40-tal utgörs av registerslagningar hos säkerhetspolisen och Interpol.
Resten utgörs av tips och egna utredningsåtgärder.
I stort sett samtliga utredningsmän vid PU var under hösten 1996
involverade i utredningen kring ”Sydafrikaspåret”.
I denna del kan konstateras att PU använt sig av tillgänglig expertis såsom UD, säkerhetspolisen, RPS/KUT (Kriminalunderrättelsetjänsten) och Interpol.
Underavsnitten redovisas inte var för sig.
I stället är uppslag ur olika underavsnitt som hör samman med varandra sammanvävda, för att redovisningen skall bli mer överskådlig.
Som vid redovisningen av övriga enskilda uppslag inriktas framställningen på de första uppslagen, de största uppslagen och de uppslag som vi i övrigt bedömt vara av särskilt intresse.
Utredningen av uppslag inkomna i mars 1986
Tips med anknytning till Folkriksdagen mot Apartheid.
1986-03-04 kontaktade Elisabeth D
HB781-00
PU och berättade att det fredagen 1986-02-21
hållits en Folkets riksdag i Folkets Hus i Stockholm.
Olof Palme hade varit närvarande liksom flera andra statsråd.
Hela förmiddagen, klockan 09:00-13:30, hade fyra män uppehållit sig i entrén i Folkets Hus. Männen hade uppträtt mycket nervöst.
Enligt Elisabeth D var en av männen svensk, cirka 40 år, och tre var nordindier, också i 40-årsåldern.
Två veckor senare
HB781-00-A
hörde Elisabeth D av sig på nytt. Hon ville i anledning av misstankarna mot ”33-åringen” (Viktor Gunnarsson) komplettera sina tidigare uppgifter med att en av männen hon iakttagit var i 30-35 årsåldern.
Tipset följdes upp i början av april 1986, då Elisabeth D förhördes.
Elisabeth D hade arbetat som värdinna vid Folkriksdagen mot Apartheid i Folkets Hus.
Hon hade i samband härmed lagt märke till totalt fem män som verkat underliga. Hon lämnade signalement på samtliga. Tre av männen bedömde hon som indier.
Männen hade på fråga om hon kunde hjälpa dem med något, svarat att de väntade på sin ambassadör.
En svensk man hade verkat ”knäpp”; han hade frågat om alla politiska partier fanns representerade i salen och därefter uttalat ”ja alla som är här kan bli sjuka idag”, ”själv blev jag sjuk 1969”.
Den siste mannen hon lagt märke till var i 30-35-årsåldern och välklädd ”som en
SOU 1999:88 s. 446 Enskilda uppslag
Eugene de Kock lämnat uppgifter om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten skulle ligga bakom mordet på Olof Palme och att konspirationen letts av den f.d. spionen Craig Williamson.
Av dessa 300 uppslag är ett 30-tal rena ”massmedieuppslag”, dvs. de innehåller enbart kopior av tidningsartiklar och liknande.
Ett drygt 40-tal utgörs av registerslagningar hos säkerhetspolisen och Interpol.
Resten utgörs av tips och egna utredningsåtgärder.
I stort sett samtliga utredningsmän vid PU var under hösten 1996
involverade i utredningen kring ”Sydafrikaspåret”.
I denna del kan konstateras att PU använt sig av tillgänglig expertis såsom UD, säkerhetspolisen, RPS/KUT (Kriminalunderrättelsetjänsten) och Interpol.
Underavsnitten redovisas inte var för sig.
I stället är uppslag ur olika underavsnitt som hör samman med varandra sammanvävda, för att redovisningen skall bli mer överskådlig.
Som vid redovisningen av övriga enskilda uppslag inriktas framställningen på de första uppslagen, de största uppslagen och de uppslag som vi i övrigt bedömt vara av särskilt intresse.
Utredningen av uppslag inkomna i mars 1986
Tips med anknytning till Folkriksdagen mot Apartheid.
1986-03-04 kontaktade Elisabeth D
HB781-00
PU och berättade att det fredagen 1986-02-21
hållits en Folkets riksdag i Folkets Hus i Stockholm.
Olof Palme hade varit närvarande liksom flera andra statsråd.
Hela förmiddagen, klockan 09:00-13:30, hade fyra män uppehållit sig i entrén i Folkets Hus. Männen hade uppträtt mycket nervöst.
Enligt Elisabeth D var en av männen svensk, cirka 40 år, och tre var nordindier, också i 40-årsåldern.
Två veckor senare
HB781-00-A
hörde Elisabeth D av sig på nytt. Hon ville i anledning av misstankarna mot ”33-åringen” (Viktor Gunnarsson) komplettera sina tidigare uppgifter med att en av männen hon iakttagit var i 30-35 årsåldern.
Tipset följdes upp i början av april 1986, då Elisabeth D förhördes.
Elisabeth D hade arbetat som värdinna vid Folkriksdagen mot Apartheid i Folkets Hus.
Hon hade i samband härmed lagt märke till totalt fem män som verkat underliga. Hon lämnade signalement på samtliga. Tre av männen bedömde hon som indier.
Männen hade på fråga om hon kunde hjälpa dem med något, svarat att de väntade på sin ambassadör.
En svensk man hade verkat ”knäpp”; han hade frågat om alla politiska partier fanns representerade i salen och därefter uttalat ”ja alla som är här kan bli sjuka idag”, ”själv blev jag sjuk 1969”.
Den siste mannen hon lagt märke till var i 30-35-årsåldern och välklädd ”som en
SOU 1999:88 s. 447 Enskilda uppslag
diplomat”. Han hade sprungit in i foajén och uppför trapporna.
Efter cirka 15 minuter hade han återvänt och sprungit ut på gatan.
I augusti 1993 inhämtades uppgifter om att säkerhetspolisen hade haft personskydd på Olof Palme 1986-02-21.
En av de tjänstgörande livvakterna hade upprättat en promemoria över dagen och denna fogades till utredningen.
Därefter har PU i samband med utredningen av det s.k. Sydafrika-spåret hösten 1996 inhämtat ytterligare uppgifter om Folkriksdagen.
Denna arrangerades av Isolera Sydafrikakommittén (ISAK) och Svenska FN-förbundet.
Ett stort antal prominenta personer deltog, bland andra ANC:s ordförande Oliver Tambo.
Via UD inhämtades en kopia av huvudtalaren Olof Palmes anförande.
I början av 1998 har PU också inhämtat kopior av delar av ISAK:s arkiv från Folkriksdagen, bl.a. deltagarlistor.
Tips om BOSS.
1986-03-05 kontaktade en person med sydafrikansk bakgrund PU och tipsade om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten BOSS kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Uppgiftslämnaren ifrågasatte om man i Sverige haft en aning om den hätskhet och det raseri som Olof Palme under decennier skapat i styrande och reaktionära kretsar i Sydafrika.
I slutet av april samma år redovisade säkerhetspolisen ärendet mednatt konstatera att BOSS stod för Bureau of State Security och att
”Någon att identifiera har inte stått att finna i texten”.
Per Wästberg
I ett brev till Hans Holmér, daterat 1986-03-05, skrev författaren och Sydafrikakännaren Per Wästberg att han ville påminna om den visserligen avlägsna möjligheten att mordet på Olof Palme skulle kunna ha planerats av Sydafrika och att Olof Palme fredagen före sin död under Folkriksdagen fördömt Sydafrika ”fränare än någonsin”.
Han tillade att Olof Palme i Sydafrika ständigt utmålats som ”landets värsta fiende i väst” och att Sydafrika legat bakom flera mord på motståndare, bl.a. det uppmärksammade mordet på Ruth First, vän till Olof Palme.
I ett kompletterande brev till Hans Holmér, daterat den 6 mars 1986, tog Per Wästberg särskilt upp den sydafrikanske ”mästeragenten” Craig Williamson, som infiltrerade IUEF (International University Exchange Fund).
Per Wästberg skrev att Craig Williamsonför någon månad sedan meddelat att han avsåg att lämna sin höga post inom säkerhetspolisen för att ”ägna sig åt privat verksamhet”.
Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att dessa brev inte kom att registreras i PU förrän efter 1989 eftersom handlingarna blivit ”liggande i någon av de tidigare chefernas kassaskåp”.
Hösten 1996 – över tio år efter det att han tog kontakt med PU - hördes Per Wästberg ingående om sin kännedom om Sydafrika.
SOU 1999:88 s. 447 Enskilda uppslag
diplomat”. Han hade sprungit in i foajén och uppför trapporna.
Efter cirka 15 minuter hade han återvänt och sprungit ut på gatan.
I augusti 1993 inhämtades uppgifter om att säkerhetspolisen hade haft personskydd på Olof Palme 1986-02-21.
En av de tjänstgörande livvakterna hade upprättat en promemoria över dagen och denna fogades till utredningen.
Därefter har PU i samband med utredningen av det s.k. Sydafrika-spåret hösten 1996 inhämtat ytterligare uppgifter om Folkriksdagen.
Denna arrangerades av Isolera Sydafrikakommittén (ISAK) och Svenska FN-förbundet.
Ett stort antal prominenta personer deltog, bland andra ANC:s ordförande Oliver Tambo.
Via UD inhämtades en kopia av huvudtalaren Olof Palmes anförande.
I början av 1998 har PU också inhämtat kopior av delar av ISAK:s arkiv från Folkriksdagen, bl.a. deltagarlistor.
Tips om BOSS.
1986-03-05 kontaktade en person med sydafrikansk bakgrund PU och tipsade om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten BOSS kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Uppgiftslämnaren ifrågasatte om man i Sverige haft en aning om den hätskhet och det raseri som Olof Palme under decennier skapat i styrande och reaktionära kretsar i Sydafrika.
I slutet av april samma år redovisade säkerhetspolisen ärendet mednatt konstatera att BOSS stod för Bureau of State Security och att
”Någon att identifiera har inte stått att finna i texten”.
Per Wästberg
I ett brev till Hans Holmér, daterat 1986-03-05, skrev författaren och Sydafrikakännaren Per Wästberg att han ville påminna om den visserligen avlägsna möjligheten att mordet på Olof Palme skulle kunna ha planerats av Sydafrika och att Olof Palme fredagen före sin död under Folkriksdagen fördömt Sydafrika ”fränare än någonsin”.
Han tillade att Olof Palme i Sydafrika ständigt utmålats som ”landets värsta fiende i väst” och att Sydafrika legat bakom flera mord på motståndare, bl.a. det uppmärksammade mordet på Ruth First, vän till Olof Palme.
I ett kompletterande brev till Hans Holmér, daterat den 6 mars 1986, tog Per Wästberg särskilt upp den sydafrikanske ”mästeragenten” Craig Williamson, som infiltrerade IUEF (International University Exchange Fund).
Per Wästberg skrev att Craig Williamsonför någon månad sedan meddelat att han avsåg att lämna sin höga post inom säkerhetspolisen för att ”ägna sig åt privat verksamhet”.
Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att dessa brev inte kom att registreras i PU förrän efter 1989 eftersom handlingarna blivit ”liggande i någon av de tidigare chefernas kassaskåp”.
Hösten 1996 – över tio år efter det att han tog kontakt med PU - hördes Per Wästberg ingående om sin kännedom om Sydafrika.
SOU 1999:88 sid.448 Enskilda uppslag
Sverker Åströms promemoria.
I en promemoria upprättad den 1986-03-06
nämnde f.d. ambassadören Sverker Åström som ett möjligt alternativ att Sydafrika skulle kunna tänkas ligga bakom mordet på Olof Palme.
Promemorian har registrerats i Sydafrikaavsnittet i mars 1995. (Se vidare kapitel 3, Uppdrag till förre ambassadören Sverker Åström.)
Samtal med Abdul M. (Abdul Minty)
Den 1986-03-11
sammanträffade en utredningsman från Stockholmspolisens våldsrotel och Sverker Åström med Abdul Minty, företrädare för World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa.
Abdul Minty uppgav att han mycket väl kunde tänka sig att sydafrikanska agenter låg bakom mordet på Olof Palme.
Anledningen till detta skulle vara Olof Palmes ställningstagande för de svarta i Sydafrika. Sydafrikanska agenter låg bakom flera inbrott och bombattentat i bl.a. London.
I utredningen av ett inbrott på ANC:s kontor i London hade en svensk, W, (Bertil Wedin) , figurerat.
Denne, som var i 45-årsåldern, hade varit bosatt i London sedan mitten av 1970-talet och sades vara gift med en engelska.
Bertil Wedin hade ställts inför rätta misstänkt för inbrott men frikänts. Sydafrikanerna Peter Casselton och Edward Aspinall skulle också vara inblandade i inbrottet.
Abdul Minty nämnde att W (Bertil Wedin) skulle haft samröre med en pensionerad polis i Sydafrika, Craig Williamson, och att det i Sverige skulle finnas en rörelse som stödjer den sydafrikanska regimen, VAT – Victims Against Terrorism.
Anders Ferm.
FN-ambassadören Anders Ferm skrev i en promemoria 1986-03-12
att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme, eftersom denne trappat upp kritiken mot apartheidregimen i Sydafrika och därför stod som symbol för motståndet.
Sverige hade till exempel givit stöd till Lesotho genom att sända rådgivare som användes i förhandlingar med Sydafrika. Sverige hade på så sätt förhandlat ”bakom skynket”.
Promemorian kom att registreras i PU först 1992
.
På fråga från kommissionen har Hans Ölvebro uppgett att han inte vet hur detta kommer sig.
Utredningen våren 1986 – sommaren 1996
”W”, Bertil Wedin
Bertil Wedin hade, som nyss framgått, aktualiserats i PU redan den 1986-03-11
.
1986-04-08
kontaktade en uppgiftslämnare (Gunnar Wedin) PU och lämnade tips
HBB4111-00
om Bertil Wedin, som Gunnar Wedin ansåg vara nästintill identisk med den fantombild som föreställde den s.k. Skuggan.
Gunnar Wedin uppgav att Bertil Wedin några dagar före mordet på Olof Palme hade verkat förvirrad.
Bertil Wedin:s livsuppgift var enligt Gunnar Wedin att bekämpa
SOU 1999:88 sid.448 Enskilda uppslag
Sverker Åströms promemoria.
I en promemoria upprättad den 1986-03-06
nämnde f.d. ambassadören Sverker Åström som ett möjligt alternativ att Sydafrika skulle kunna tänkas ligga bakom mordet på Olof Palme.
Promemorian har registrerats i Sydafrikaavsnittet i mars 1995. (Se vidare kapitel 3, Uppdrag till förre ambassadören Sverker Åström.)
Samtal med Abdul M. (Abdul Minty)
Den 1986-03-11
sammanträffade en utredningsman från Stockholmspolisens våldsrotel och Sverker Åström med Abdul Minty, företrädare för World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa.
Abdul Minty uppgav att han mycket väl kunde tänka sig att sydafrikanska agenter låg bakom mordet på Olof Palme.
Anledningen till detta skulle vara Olof Palmes ställningstagande för de svarta i Sydafrika. Sydafrikanska agenter låg bakom flera inbrott och bombattentat i bl.a. London.
I utredningen av ett inbrott på ANC:s kontor i London hade en svensk, W, (Bertil Wedin) , figurerat.
Denne, som var i 45-årsåldern, hade varit bosatt i London sedan mitten av 1970-talet och sades vara gift med en engelska.
Bertil Wedin hade ställts inför rätta misstänkt för inbrott men frikänts. Sydafrikanerna Peter Casselton och Edward Aspinall skulle också vara inblandade i inbrottet.
Abdul Minty nämnde att W (Bertil Wedin) skulle haft samröre med en pensionerad polis i Sydafrika, Craig Williamson, och att det i Sverige skulle finnas en rörelse som stödjer den sydafrikanska regimen, VAT – Victims Against Terrorism.
Anders Ferm.
FN-ambassadören Anders Ferm skrev i en promemoria 1986-03-12
att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme, eftersom denne trappat upp kritiken mot apartheidregimen i Sydafrika och därför stod som symbol för motståndet.
Sverige hade till exempel givit stöd till Lesotho genom att sända rådgivare som användes i förhandlingar med Sydafrika. Sverige hade på så sätt förhandlat ”bakom skynket”.
Promemorian kom att registreras i PU först 1992
.
På fråga från kommissionen har Hans Ölvebro uppgett att han inte vet hur detta kommer sig.
Utredningen våren 1986 – sommaren 1996
”W”, Bertil Wedin
Bertil Wedin hade, som nyss framgått, aktualiserats i PU redan den 1986-03-11
.
1986-04-08
kontaktade en uppgiftslämnare (Gunnar Wedin) PU och lämnade tips
HBB4111-00
om Bertil Wedin, som Gunnar Wedin ansåg vara nästintill identisk med den fantombild som föreställde den s.k. Skuggan.
Gunnar Wedin uppgav att Bertil Wedin några dagar före mordet på Olof Palme hade verkat förvirrad.
Bertil Wedin:s livsuppgift var enligt Gunnar Wedin att bekämpa
SOU 1999:88 sid. 449 Enskilda uppslag
kommunism och socialism.
Han hade varit engagerad i NRP och BSS, varit FN-soldat och värvat legosoldater, dömts för olaga vapeninnehav i Sverige och suttit häktad i Öst-Berlin av okänd anledning.
Enligt Gunnar Wedin hade han också varit sabotör och spion för Sydafrikas räkning samt CIA-agent.
På spaningsuppslaget har antecknats ”PRI:3”.(3)
I november 1986 kontaktade en man polisen och berättade att han 20 år tidigare träffat en f.d. löjtnant på en krog. Efter krogbesöket träffades de några gånger. Mannen kände bara till löjtnantens förnamn.
Löjtnanten sades vara högerextremist och skribent på en nyhetsbyrå på högerkanten. Han skulle ha varit i Kongo och krigat på 1960-talet. Han bodde nu i London.
När fantombilden publicerats efter mordet på Olof Palme hade uppgiftslämnaren genast sett att den föreställde löjtnanten (troligen avsågs fantombilden på gärningsmannen).
I början av maj 1987 kontaktade Bertil Wedin själv PU per telefon från Norge.
Han tyckte det var konstigt att han inte fått något svar på brev som han uppgav sig ha skickat. Breven skulle innehålla uppgifter om mordet på Olof Palme och ligan bakom mordet samt tips om var ligamedlemmarna kunde gripas.
Några frågor till Bertil Wedin ställdes inte vid denna kontakt.
Därefter och under 1988 inkom ytterligare ett par tips om Bertil Wedin .
Under 1988 hade PU en ny kontakt med den ovan nämnde uppgiftslämnaren och en promemoria upprättades om Bertil Wedin (den är ej daterad och det framgår inte vem som upprättat den).
Promemorian, som sägs bygga på pressklipp, andra- och tredje-handskällor samt beträffande uppgifterna om Cypern på en förstahandskälla, innehåller bl.a. följande.
Bertil Wedin inledde, efter att ha tjänstgjort som FN-soldat i Kongo och på Cypern, en karriär som legosoldat eller som rekrytör av legosoldater. Hans ”track record” skulle omfatta Sydafrika, Biafra och Sydvietnam.
Enligt en källa skulle Bertil Wedin:s förflutna inom branschen för privata soldater vara tämligen patetisk och misslyckad.
Sedan 1970-talet skulle han ha lagt sig till med ett rykte om att vara ”a gun for hire”, bl.a. har en källa beskrivit honom som mellanhand för mordkontrakt och en annan som en av ”Europes Top Pro Killers”.
Flera källor hade påstått att Bertil Wedin i huvudsak arbetat för den sydafrikanska säkerhetspolisen BOSS sedan 1970-talet och att han troddes vara huvudorganisatören av mordet på apartheidmotståndaren Ruth First som dödades av en brevbomb i Mocambiques huvudstad Maputo 1982.
Kopplingen till BOSS bestyrks delvis av att Bertil Wedin åtalades i London 1983 för olaga innehav av dokument som stulits vid ett inbrott i ANC:s Londonkontor.
Vid rättegången frikändes han dock.
Sedan
(3) ”Pri:3” är en informell prioritetsklassning, som betyder att uppslaget är prioriterat (siffran 3 betyder högsta prioritet).
SOU 1999:88 sid. 449 Enskilda uppslag
kommunism och socialism.
Han hade varit engagerad i NRP och BSS, varit FN-soldat och värvat legosoldater, dömts för olaga vapeninnehav i Sverige och suttit häktad i Öst-Berlin av okänd anledning.
Enligt Gunnar Wedin hade han också varit sabotör och spion för Sydafrikas räkning samt CIA-agent.
På spaningsuppslaget har antecknats ”PRI:3”.(3)
I november 1986 kontaktade en man polisen och berättade att han 20 år tidigare träffat en f.d. löjtnant på en krog. Efter krogbesöket träffades de några gånger. Mannen kände bara till löjtnantens förnamn.
Löjtnanten sades vara högerextremist och skribent på en nyhetsbyrå på högerkanten. Han skulle ha varit i Kongo och krigat på 1960-talet. Han bodde nu i London.
När fantombilden publicerats efter mordet på Olof Palme hade uppgiftslämnaren genast sett att den föreställde löjtnanten (troligen avsågs fantombilden på gärningsmannen).
I början av maj 1987 kontaktade Bertil Wedin själv PU per telefon från Norge.
Han tyckte det var konstigt att han inte fått något svar på brev som han uppgav sig ha skickat. Breven skulle innehålla uppgifter om mordet på Olof Palme och ligan bakom mordet samt tips om var ligamedlemmarna kunde gripas.
Några frågor till Bertil Wedin ställdes inte vid denna kontakt.
Därefter och under 1988 inkom ytterligare ett par tips om Bertil Wedin .
Under 1988 hade PU en ny kontakt med den ovan nämnde uppgiftslämnaren och en promemoria upprättades om Bertil Wedin (den är ej daterad och det framgår inte vem som upprättat den).
Promemorian, som sägs bygga på pressklipp, andra- och tredje-handskällor samt beträffande uppgifterna om Cypern på en förstahandskälla, innehåller bl.a. följande.
Bertil Wedin inledde, efter att ha tjänstgjort som FN-soldat i Kongo och på Cypern, en karriär som legosoldat eller som rekrytör av legosoldater. Hans ”track record” skulle omfatta Sydafrika, Biafra och Sydvietnam.
Enligt en källa skulle Bertil Wedin:s förflutna inom branschen för privata soldater vara tämligen patetisk och misslyckad.
Sedan 1970-talet skulle han ha lagt sig till med ett rykte om att vara ”a gun for hire”, bl.a. har en källa beskrivit honom som mellanhand för mordkontrakt och en annan som en av ”Europes Top Pro Killers”.
Flera källor hade påstått att Bertil Wedin i huvudsak arbetat för den sydafrikanska säkerhetspolisen BOSS sedan 1970-talet och att han troddes vara huvudorganisatören av mordet på apartheidmotståndaren Ruth First som dödades av en brevbomb i Mocambiques huvudstad Maputo 1982.
Kopplingen till BOSS bestyrks delvis av att Bertil Wedin åtalades i London 1983 för olaga innehav av dokument som stulits vid ett inbrott i ANC:s Londonkontor.
Vid rättegången frikändes han dock.
Sedan
(3) ”Pri:3” är en informell prioritetsklassning, som betyder att uppslaget är prioriterat (siffran 3 betyder högsta prioritet).
av det skildrade slaget torde vara av betydelse för förståelsen av den
miljö i vilken diskussionen kring det s.k. polisspåret uppstått.9
När Norrmalmsutredningen lade fram sin rapport, hösten 1984,
halvtannat år före statsministermordet, konstaterades alltså att det inom
Stockholmspolisen fanns i vart fall en gruppering som
◊ satte sig över givna instruktioner
◊ arbetade utan befälsstyrning
◊ utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy
◊ på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten
◊ fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation
◊ arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oför-
enliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd köns-
diskriminering
Norrmalmsutredningen definierade alltså väsentligen problemet med
G-turens GVG, dvs. ”baseballigan”, som en ledningsfråga:
Utredningens uppfattning är --- att gruppen utförde ett bra arbete men
kritiken gäller arbetsmetoderna och den riktar sig i första hand mot VD-
ledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv.
Ansvaret för att missförhållandena uppstod och framför allt för att de
fick bestå måste naturligtvis sökas på chefsnivå, men det är också
naturligt att de förhållandevis få polismän som ingått i gruppen tilldrar
sig ett visst intresse. Även om de skulle ha arbetat i goda avsikter för
att stävja kriminalitet och främja ordning står det klart att de som
individer ansett sig ha en särställning i förhållande till gällande lagar
och poliskåren i övrigt. I ledningsansvaret måste därvid ingå åtgärder
som inom organisationen och samhället i övrigt visar att detta inte
tolereras.
Vad som senare skett från polisens och statsmakternas sida för att
komma tillrätta med de problem som uppenbarligen förelåg kring
synen på Stockholmspolisens arbete faller utanför det perspektiv som
här funnits anledning att anlägga. Vi kan emellertid inte undgå att kon-
statera, att de frågeställningar kring det polisiära arbetet som sålunda
tilldrog sig intresse vid åttiotalets mitt är fortsatt aktuella.
9 Det finns flera åtal rörande övervåld begånget av polismän, som förekommer
i diskussionen kring polisspåret. Till tidsbilden kan läggas en dom, som Södra
Roslags tingsrätt meddelade den 26 februari 1986 (DB 129), två dagar före
mordet. Där dömdes polisman D och en kollega till honom för misshandel och
ofredande. Brotten begicks dock inte i tjänsten. De hade i samband med en fest
i december 1984 förgripit sig på en person som tingsrätten beskrev som ”en
späd, småväxt, 15-årig yngling”.
av det skildrade slaget torde vara av betydelse för förståelsen av den
miljö i vilken diskussionen kring det s.k. polisspåret uppstått.9
När Norrmalmsutredningen lade fram sin rapport, hösten 1984,
halvtannat år före statsministermordet, konstaterades alltså att det inom
Stockholmspolisen fanns i vart fall en gruppering som
◊ satte sig över givna instruktioner
◊ arbetade utan befälsstyrning
◊ utövade polistjänst civilt i strid mot officiell policy
◊ på goda grunder misstänktes för övervåld i tjänsten
◊ fortlevde trots ”upplösning” och omorganisation
◊ arbetade inom ett distrikt där det förekom ”med polisrollen oför-
enliga attityder” och där ledningen inte ingrep mot känd köns-
diskriminering
Norrmalmsutredningen definierade alltså väsentligen problemet med
G-turens GVG, dvs. ”baseballigan”, som en ledningsfråga:
Utredningens uppfattning är --- att gruppen utförde ett bra arbete men
kritiken gäller arbetsmetoderna och den riktar sig i första hand mot VD-
ledningen som lämnade gruppen att sköta sig själv.
Ansvaret för att missförhållandena uppstod och framför allt för att de
fick bestå måste naturligtvis sökas på chefsnivå, men det är också
naturligt att de förhållandevis få polismän som ingått i gruppen tilldrar
sig ett visst intresse. Även om de skulle ha arbetat i goda avsikter för
att stävja kriminalitet och främja ordning står det klart att de som
individer ansett sig ha en särställning i förhållande till gällande lagar
och poliskåren i övrigt. I ledningsansvaret måste därvid ingå åtgärder
som inom organisationen och samhället i övrigt visar att detta inte
tolereras.
Vad som senare skett från polisens och statsmakternas sida för att
komma tillrätta med de problem som uppenbarligen förelåg kring
synen på Stockholmspolisens arbete faller utanför det perspektiv som
här funnits anledning att anlägga. Vi kan emellertid inte undgå att kon-
statera, att de frågeställningar kring det polisiära arbetet som sålunda
tilldrog sig intresse vid åttiotalets mitt är fortsatt aktuella.
9 Det finns flera åtal rörande övervåld begånget av polismän, som förekommer
i diskussionen kring polisspåret. Till tidsbilden kan läggas en dom, som Södra
Roslags tingsrätt meddelade den 26 februari 1986 (DB 129), två dagar före
mordet. Där dömdes polisman D och en kollega till honom för misshandel och
ofredande. Brotten begicks dock inte i tjänsten. De hade i samband med en fest
i december 1984 förgripit sig på en person som tingsrätten beskrev som ”en
späd, småväxt, 15-årig yngling”.
SOU 1999:88 sid. 450 Enskilda uppslag
något år bodde Bertil Wedin och hans hustru permanent på Cypern.
Han skulle där presentera sig som journalist, men hans journalistiska verksamhet skulle vara begränsad till tre ”spots” i veckan för en turkisk radiostation.
Bertil Wedin hade på Cypern ansökt om vapenlicens för ett handeldvapen, eftersom han ”behövde ett vapen” då han ”var rädd för sina forna sydafrikanska affärskontakter”. Ansökan hade avslagits och han skaffade därefter ett hagelgevär.
Enligt promemorians källas kontaktman på Cypern blev Bertil Wedin plötsligt medveten om att kontaktmannen rotade i hans förehavanden.
Vid ett tillfälle dök Bertil Wedin upp berusad vid kontaktmannens bostad och hotade döda denne. Bertil Wedin skulle därefter ha kontaktat lokala ”heavies” med erbjudande om flera tusen kronor för ett beställningsmord på kontaktmannen.
Bertil Wedin hade vid tillfället uppgivit att han arbetade för ”Mossad” och att han var brittisk ”intelligence officer”.
En tid senare hade den lokala polisen arresterat honom för rattonykterhet. I samband härmed hade Bertil Wedin berättat att han dödat ”at least six people”.
Källor på Cypern skulle beskriva Bertil Wedins inkomster från journalistiken som blygsamma i kontrast till hans ”upmarket lifestyle”; kostsam villa, frekventerande exklusiva nattklubbar, etc.
Till promemorian fogades utdrag ur Bertil Wedin:s pass, utvisande att han i februari 1986 fått visum till Sydafrika.
Under 1990 gjordes en registerslagning avseende Bertil Wedin och i mars 1991 har PU i en promemoria benämnd ”Redovisning av Bertil Wedin -avsnittet” skrivit:
- I ett tidigt skede föreslog (namnet på den utredningsman som undertecknat promemorian) att Bertil Wedin skulle höras för att fastställa vad som var förtal och skvaller runt hans person. Detta ansågs ej nödvändigt varför ledningen själva har ansett att ärendet skall läggas ad acta.
I oktober 1993 har säkerhetspolisen upprättat en handling angående Bertil Wedin .
I denna anges, förutom diverse personuppgifter, att Bertil Wedin gjort FN-tjänst i Kongo och på Cypern, att han 1975 tillträdde en tjänst som journalist i London och att han flyttade till Cypern 1985.
Avslutningsvis konstateras att Bertil Wedin var i Sydafrika i februari 1986, okänt mellan vilka datum.
Efter det att ”Sydafrikaspåret” aktualiserats i månadsskiftet
september/oktober 1996, tog PU telefonkontakt med Bertil Wedin 1996-10-02
Bertil Wedin underrättades om att kontakten togs med anledning av skriverierna i den svenska pressen, där han utpekats som gärningsman vid mordet på Olof Palme av framförallt Peter Casselton, sydafrikansk f.d. säkerhetsagent.
Bertil Wedin ifrågasatte omedelbart varför PU kontaktat honom först 1996.
Han påstod att han under flera års tid försökt lämna uppgifter och skriftligt material om mordet på Olof Palme, men att han förvägrats detta av olika myndigheter och myndighetsföreträdare.
Han sade sig bl.a. ha varit i kontakt med Sveriges ambassader i Ankara och
SOU 1999:88 sid. 450 Enskilda uppslag
något år bodde Bertil Wedin och hans hustru permanent på Cypern.
Han skulle där presentera sig som journalist, men hans journalistiska verksamhet skulle vara begränsad till tre ”spots” i veckan för en turkisk radiostation.
Bertil Wedin hade på Cypern ansökt om vapenlicens för ett handeldvapen, eftersom han ”behövde ett vapen” då han ”var rädd för sina forna sydafrikanska affärskontakter”. Ansökan hade avslagits och han skaffade därefter ett hagelgevär.
Enligt promemorians källas kontaktman på Cypern blev Bertil Wedin plötsligt medveten om att kontaktmannen rotade i hans förehavanden.
Vid ett tillfälle dök Bertil Wedin upp berusad vid kontaktmannens bostad och hotade döda denne. Bertil Wedin skulle därefter ha kontaktat lokala ”heavies” med erbjudande om flera tusen kronor för ett beställningsmord på kontaktmannen.
Bertil Wedin hade vid tillfället uppgivit att han arbetade för ”Mossad” och att han var brittisk ”intelligence officer”.
En tid senare hade den lokala polisen arresterat honom för rattonykterhet. I samband härmed hade Bertil Wedin berättat att han dödat ”at least six people”.
Källor på Cypern skulle beskriva Bertil Wedins inkomster från journalistiken som blygsamma i kontrast till hans ”upmarket lifestyle”; kostsam villa, frekventerande exklusiva nattklubbar, etc.
Till promemorian fogades utdrag ur Bertil Wedin:s pass, utvisande att han i februari 1986 fått visum till Sydafrika.
Under 1990 gjordes en registerslagning avseende Bertil Wedin och i mars 1991 har PU i en promemoria benämnd ”Redovisning av Bertil Wedin -avsnittet” skrivit:
- I ett tidigt skede föreslog (namnet på den utredningsman som undertecknat promemorian) att Bertil Wedin skulle höras för att fastställa vad som var förtal och skvaller runt hans person. Detta ansågs ej nödvändigt varför ledningen själva har ansett att ärendet skall läggas ad acta.
I oktober 1993 har säkerhetspolisen upprättat en handling angående Bertil Wedin .
I denna anges, förutom diverse personuppgifter, att Bertil Wedin gjort FN-tjänst i Kongo och på Cypern, att han 1975 tillträdde en tjänst som journalist i London och att han flyttade till Cypern 1985.
Avslutningsvis konstateras att Bertil Wedin var i Sydafrika i februari 1986, okänt mellan vilka datum.
Efter det att ”Sydafrikaspåret” aktualiserats i månadsskiftet
september/oktober 1996, tog PU telefonkontakt med Bertil Wedin 1996-10-02
Bertil Wedin underrättades om att kontakten togs med anledning av skriverierna i den svenska pressen, där han utpekats som gärningsman vid mordet på Olof Palme av framförallt Peter Casselton, sydafrikansk f.d. säkerhetsagent.
Bertil Wedin ifrågasatte omedelbart varför PU kontaktat honom först 1996.
Han påstod att han under flera års tid försökt lämna uppgifter och skriftligt material om mordet på Olof Palme, men att han förvägrats detta av olika myndigheter och myndighetsföreträdare.
Han sade sig bl.a. ha varit i kontakt med Sveriges ambassader i Ankara och
SOU 1999:88 sid. 451 Enskilda uppslag
Tel Aviv, med Pierre Schori och med polisen.
Han övervägde i anledning av detta att dra svenska regeringen inför domstol i Luxemburg.
Det diskuterades var ett sammanträffande mellan PU och Bertil Wedin skulle kunna äga rum. Bertil Wedin kunde inte bestämma sig utan ny kontakt skulle tas två dagar senare.
Därefter har PU haft ett tiotal kontakter med Bertil Wedin per telefon och via telefax fram till sommaren 1997.
Bertil Wedin har bl.a. erbjudits sammanträffanden i Stockholm och på svenska ambassaderna i London respektive Rom.
Han har dessutom erbjudits att skriftligen redogöra för var han befann sig 1986-02-28.
Inget av dessa alternativ har han accepterat. Han har uppställt en mängd villkor för ett sammanträffande.
Bl.a. har han velat ha en förklaring till varför svenska myndigheter inte velat ta emot hans ”material” om mordet på Olof Palme och en garanti för att ”materialet” verkligen handläggs konfidentiellt.
Han har dessutom vid flera tillfällen föreburit att han varit upptagen av sitt arbete, att hans fru varit sjuk etc.
I mitten av oktober 1996 överlämnade Bertil Wedin via journalisten Karl HReferens behövs
på tidsskriften Contra bland annat ett 11-sidigt brev om vad han råkat ut för i anledning av att han ”forskat” kring mordet på Olof Palme.
I brevet berättade han bland annat följande.
1967 startade han på uppdrag av Marcus Wallenberg nyhets- och utredningsbyrån Näringslivets Information.
Såväl byrån som han själv utsattes för sovjetiska aktiva åtgärder och i slutet av 1960-talet försökte sovjetiska underrättelsetjänsten värva honom till olaglig spioneriverksamhet.
Hösten 1971 underställdes byrån och Bertil Wedin Marc Wallenberg Jr. Efter någon månad hittades denne skjuten till döds i Stockholm.
Därefter fick sovjetiska intressen del i byrån.
1974 meddelade säkerhetspolisen Bertil Wedin att sovjetisk underrättelsetjänst verkade förbereda en omfattande aktion mot honom.
Efter en inbjudan av Olof Palme till en mottagning på ett hotell i Stockholm blev Bertil Wedin mottagen av Pierre Schori.
Denne presenterade honom för Nicolai SReferens behövs
som Bertil Wedin visste var KGB-officer och inblandad i aktionen mot honom.
Nicolai S kallade honom för ”Welsh”.
Natten till 1976-03-01
, ”the Welsh national day” och precis tio år före mordet på Olof Palme hade två utlänningar för två ledande nyhetsmedier presenterat en påhittad historia om att Bertil Wedin på CIA:s uppdrag värvat legosoldater i Sverige för tjänstgöring i Afrika.
I anledning härav hade han blivit avstängd från sin tjänst och flyttat till England.
På lediga stunder hade han därefter förberett en uppsats om otillbörliga sovjetiska aktiviteter i Sverige. Detta hade kommit till en KGB-chefs kännedom.
Under sommaren 1985 hade utkastet till hans uppsats om otillbörliga sovjetiska aktioner stulits i hemmet.
Han och hans fru hade därefter bestämt sig för att flytta till Cypern, vilket de gjort i slutet av 1985.
Efter mordet på Olof Palme hade Bertil Wedin kontaktats av journalisten Jan Mosander som frågat
SOU 1999:88 sid. 451 Enskilda uppslag
Tel Aviv, med Pierre Schori och med polisen.
Han övervägde i anledning av detta att dra svenska regeringen inför domstol i Luxemburg.
Det diskuterades var ett sammanträffande mellan PU och Bertil Wedin skulle kunna äga rum. Bertil Wedin kunde inte bestämma sig utan ny kontakt skulle tas två dagar senare.
Därefter har PU haft ett tiotal kontakter med Bertil Wedin per telefon och via telefax fram till sommaren 1997.
Bertil Wedin har bl.a. erbjudits sammanträffanden i Stockholm och på svenska ambassaderna i London respektive Rom.
Han har dessutom erbjudits att skriftligen redogöra för var han befann sig 1986-02-28.
Inget av dessa alternativ har han accepterat. Han har uppställt en mängd villkor för ett sammanträffande.
Bl.a. har han velat ha en förklaring till varför svenska myndigheter inte velat ta emot hans ”material” om mordet på Olof Palme och en garanti för att ”materialet” verkligen handläggs konfidentiellt.
Han har dessutom vid flera tillfällen föreburit att han varit upptagen av sitt arbete, att hans fru varit sjuk etc.
I mitten av oktober 1996 överlämnade Bertil Wedin via journalisten Karl HReferens behövs
på tidsskriften Contra bland annat ett 11-sidigt brev om vad han råkat ut för i anledning av att han ”forskat” kring mordet på Olof Palme.
I brevet berättade han bland annat följande.
1967 startade han på uppdrag av Marcus Wallenberg nyhets- och utredningsbyrån Näringslivets Information.
Såväl byrån som han själv utsattes för sovjetiska aktiva åtgärder och i slutet av 1960-talet försökte sovjetiska underrättelsetjänsten värva honom till olaglig spioneriverksamhet.
Hösten 1971 underställdes byrån och Bertil Wedin Marc Wallenberg Jr. Efter någon månad hittades denne skjuten till döds i Stockholm.
Därefter fick sovjetiska intressen del i byrån.
1974 meddelade säkerhetspolisen Bertil Wedin att sovjetisk underrättelsetjänst verkade förbereda en omfattande aktion mot honom.
Efter en inbjudan av Olof Palme till en mottagning på ett hotell i Stockholm blev Bertil Wedin mottagen av Pierre Schori.
Denne presenterade honom för Nicolai SReferens behövs
som Bertil Wedin visste var KGB-officer och inblandad i aktionen mot honom.
Nicolai S kallade honom för ”Welsh”.
Natten till 1976-03-01
, ”the Welsh national day” och precis tio år före mordet på Olof Palme hade två utlänningar för två ledande nyhetsmedier presenterat en påhittad historia om att Bertil Wedin på CIA:s uppdrag värvat legosoldater i Sverige för tjänstgöring i Afrika.
I anledning härav hade han blivit avstängd från sin tjänst och flyttat till England.
På lediga stunder hade han därefter förberett en uppsats om otillbörliga sovjetiska aktiviteter i Sverige. Detta hade kommit till en KGB-chefs kännedom.
Under sommaren 1985 hade utkastet till hans uppsats om otillbörliga sovjetiska aktioner stulits i hemmet.
Han och hans fru hade därefter bestämt sig för att flytta till Cypern, vilket de gjort i slutet av 1985.
Efter mordet på Olof Palme hade Bertil Wedin kontaktats av journalisten Jan Mosander som frågat
honom om han hade någon idé om varför Olof Palme mördades.
Därefter startade Bertil Wedin med egna medel en egen undersökning i denna fråga.
Bertil Wedin kom en engelsman och två tyskar på spåren.Referens behövs
Engelsmannen hade vid flera tillfällen kontaktat Anders LReferens behövs
och enligt säkra uppgifter skulle de båda ha arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten.
Då Bertil Wedin samlat in ett omfattande material ville han lämna över detta till svenska myndigheter. Detta hade emellertid förvägrats honom av en mängd olika myndigheter.
Han hade dessutom blivit uppsökt av en person verksam inom svensk underrättelseverksamhet som varnat honom för att besöka Sverige eftersom någon skulle försöka mörda honom.
Bertil Wedin hade därefter utsatts för ett mordförsök. Hans blodtryck hade plötsligt blivit farligt högt och han hade förts medvetslös till sjukhus, där hans hustru fått beskedet att hans liv inte kunde räddas.
Bertil Wedin:s brittiske vän, som han hållit informerad för det fall något skulle hända honom, hade avlidit ett par veckor senare på grund av högt blodtryck.
Brevet avslutas
- ”Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt, ett på statsministern, och därefter ett, med kodnamnet ’bröllop’, på en man, som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript som stulits från honom.
- Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet”.
Under framför allt hösten 1996 inkom flera nya tips rörande Bertil Wedin .
Bl.a. inkom uppgifter om att denne uttalat sig hätskt mot Olof Palme i det radioprogram han medverkade i, i den turkiska radion på Cypern.
Tipsen har utretts så långt möjligt och PU höll också ett nytt ingående förhör med den inledningsvis nämnde uppgiftslämnaren.
Efter sommaren 1997 har inga försök gjorts att kontakta Bertil Wedin .
Heine H. Heine Hüman
I början av april 1986 skickade f.d. sydafrikanske medborgaren Heine Hüman ett brev till säkerhetspolisen.
I brevet skall Heine Hüman ha påstått att han hade viktig information att lämna och därför önskade träffa en säkerhetspolis i hög befattning.
1986-04-12
sammanträffade två poliser från säkerhetspolisen med Heine Hüman .
Heine Hüman berättade att han för SIDA:s räkning arbetat vid Bai Bang i Vietnam.
Under en semesterresa till Sydafrika i februari 1985 hade han gripits av säkerhetspolisen i Kapstaden.
Denna hade erbjudit honom ett samarbete när han återvänt till Sverige. Man ville att han skulle utföra bombattentat, mord, etc. Mannen som framställt erbjudandet hette GriebenawerReferens behövs
och skulle vara chef för Norden-avdelningen och ärenden som berörde ANC i Sydafrika.
Griebenawer hade visat Heine Hüman en dödslista, på vilken Olof Palmes namn stod överst.
Även dåvarande utrikesministern Lennart Bodström fanns med på
honom om han hade någon idé om varför Olof Palme mördades.
Därefter startade Bertil Wedin med egna medel en egen undersökning i denna fråga.
Bertil Wedin kom en engelsman och två tyskar på spåren.Referens behövs
Engelsmannen hade vid flera tillfällen kontaktat Anders LReferens behövs
och enligt säkra uppgifter skulle de båda ha arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten.
Då Bertil Wedin samlat in ett omfattande material ville han lämna över detta till svenska myndigheter. Detta hade emellertid förvägrats honom av en mängd olika myndigheter.
Han hade dessutom blivit uppsökt av en person verksam inom svensk underrättelseverksamhet som varnat honom för att besöka Sverige eftersom någon skulle försöka mörda honom.
Bertil Wedin hade därefter utsatts för ett mordförsök. Hans blodtryck hade plötsligt blivit farligt högt och han hade förts medvetslös till sjukhus, där hans hustru fått beskedet att hans liv inte kunde räddas.
Bertil Wedin:s brittiske vän, som han hållit informerad för det fall något skulle hända honom, hade avlidit ett par veckor senare på grund av högt blodtryck.
Brevet avslutas
- ”Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt, ett på statsministern, och därefter ett, med kodnamnet ’bröllop’, på en man, som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript som stulits från honom.
- Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet”.
Under framför allt hösten 1996 inkom flera nya tips rörande Bertil Wedin .
Bl.a. inkom uppgifter om att denne uttalat sig hätskt mot Olof Palme i det radioprogram han medverkade i, i den turkiska radion på Cypern.
Tipsen har utretts så långt möjligt och PU höll också ett nytt ingående förhör med den inledningsvis nämnde uppgiftslämnaren.
Efter sommaren 1997 har inga försök gjorts att kontakta Bertil Wedin .
Heine H. Heine Hüman
I början av april 1986 skickade f.d. sydafrikanske medborgaren Heine Hüman ett brev till säkerhetspolisen.
I brevet skall Heine Hüman ha påstått att han hade viktig information att lämna och därför önskade träffa en säkerhetspolis i hög befattning.
1986-04-12
sammanträffade två poliser från säkerhetspolisen med Heine Hüman .
Heine Hüman berättade att han för SIDA:s räkning arbetat vid Bai Bang i Vietnam.
Under en semesterresa till Sydafrika i februari 1985 hade han gripits av säkerhetspolisen i Kapstaden.
Denna hade erbjudit honom ett samarbete när han återvänt till Sverige. Man ville att han skulle utföra bombattentat, mord, etc. Mannen som framställt erbjudandet hette GriebenawerReferens behövs
och skulle vara chef för Norden-avdelningen och ärenden som berörde ANC i Sydafrika.
Griebenawer hade visat Heine Hüman en dödslista, på vilken Olof Palmes namn stod överst.
Även dåvarande utrikesministern Lennart Bodström fanns med på
listan.
Efter det att Heine Hüman återvänt till Sverige fick han besök av en man, Gericke, chef för den sydafrikanska legationen i Stockholm.
Även denne försökte förmå Heine Hüman att samarbeta. Gericke skulle också vid flera tillfällen ha försökt förmå Heine Hüman att ta emot nattgäster i sin bostad.
Anledningen till att Sydafrika försökte värva Heine Hüman trodde han var dels att Sydafrika hoppades att han hade försvarshemligheter som han kunde avslöja, dels att han i Sydafrika hade ett arv om en miljon kr, som han inte räknade med att kunna få ut.
I protokollet över sammanträffandet har avslutningsvis antecknats:
Heine Hüman gjorde ett lugnt och sansat intryck på oss. Viss oro att det skulle hända honom eller familjen något fanns. Hans berättelse kom rakt upp och ner och han gjorde inte några ansträngningar för att bli betrodd.
I maj 1988 kontaktade Heine Hüman säkerhetspolisen i Uppsala. Han lämnade med vissa kompletteringar i stort sett samma uppgifter som 1986.
Av förhörsprotokollet framgår att Heine Hüman , som flyttat till Sverige 1976 från Sydafrika, var gift med en svensk kvinna och att paret bodde i på en mindre ort, (Björklinge) där Heine Hüman också drev en verkstad.
Han förtydligade uppgiften om nattgäster och berättade att han sex dagar före mordet (1986-02-20
) på Olof Palme fått ett anonymt telefonsamtal med en förfrågan om han kunde erbjuda en sängplats åt en sydafrikansk medborgare. För kort tid sedan hade han fått ett liknande samtal.
Detta hade skett (1988-03-26
) tre dagar före mordet på en ANC-ledamot (Dulcie September) i Paris.
Heine Hüman påstod vidare att en namngiven kvinnlig tjänsteman på UD,Referens behövs
som tjänstgjort vid ambassaden i Kapstaden, lämnat ut uppgifter om SIDA som Griebenawer fått tag på.
Kvinnan skulle ha haft en intim kontakt med en säkerhetspolis.
Heine Hüman berättade också att han regelbundet
haft besök i sin verkstad av folk från ryska ambassaden, Sydafrikanska legationen, etc.
På fråga varför han valt att lämna uppgifterna just nu svarade han att han för några dagar sedan såg ”Sten Andersson och tre negrer på TV”, vilket gjort honom orolig.
I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade
till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden januari 1986 – juni 1988 haft en verkstad på den ort där Heine Hüman bodde.
Därefter synes PU ha ställt en fråga till säkerhetspolisen om Heine Hüman , eftersom det i februari samma år inkom en promemoria därifrån.
Där redogjordes för Heine Hüman och dennes kontakter med polis, svenska och utländska ambassader, SIDA, m.fl.
Promemorian avslutas med konstaterandet att Heine Hüman :s uppgifter inte är trovärdiga och att denne med största sannolikhet måste klassificeras som underrättelsesvindlare.
listan.
Efter det att Heine Hüman återvänt till Sverige fick han besök av en man, Gericke, chef för den sydafrikanska legationen i Stockholm.
Även denne försökte förmå Heine Hüman att samarbeta. Gericke skulle också vid flera tillfällen ha försökt förmå Heine Hüman att ta emot nattgäster i sin bostad.
Anledningen till att Sydafrika försökte värva Heine Hüman trodde han var dels att Sydafrika hoppades att han hade försvarshemligheter som han kunde avslöja, dels att han i Sydafrika hade ett arv om en miljon kr, som han inte räknade med att kunna få ut.
I protokollet över sammanträffandet har avslutningsvis antecknats:
Heine Hüman gjorde ett lugnt och sansat intryck på oss. Viss oro att det skulle hända honom eller familjen något fanns. Hans berättelse kom rakt upp och ner och han gjorde inte några ansträngningar för att bli betrodd.
I maj 1988 kontaktade Heine Hüman säkerhetspolisen i Uppsala. Han lämnade med vissa kompletteringar i stort sett samma uppgifter som 1986.
Av förhörsprotokollet framgår att Heine Hüman , som flyttat till Sverige 1976 från Sydafrika, var gift med en svensk kvinna och att paret bodde i på en mindre ort, (Björklinge) där Heine Hüman också drev en verkstad.
Han förtydligade uppgiften om nattgäster och berättade att han sex dagar före mordet (1986-02-20
) på Olof Palme fått ett anonymt telefonsamtal med en förfrågan om han kunde erbjuda en sängplats åt en sydafrikansk medborgare. För kort tid sedan hade han fått ett liknande samtal.
Detta hade skett (1988-03-26
) tre dagar före mordet på en ANC-ledamot (Dulcie September) i Paris.
Heine Hüman påstod vidare att en namngiven kvinnlig tjänsteman på UD,Referens behövs
som tjänstgjort vid ambassaden i Kapstaden, lämnat ut uppgifter om SIDA som Griebenawer fått tag på.
Kvinnan skulle ha haft en intim kontakt med en säkerhetspolis.
Heine Hüman berättade också att han regelbundet
haft besök i sin verkstad av folk från ryska ambassaden, Sydafrikanska legationen, etc.
På fråga varför han valt att lämna uppgifterna just nu svarade han att han för några dagar sedan såg ”Sten Andersson och tre negrer på TV”, vilket gjort honom orolig.
I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade
till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden januari 1986 – juni 1988 haft en verkstad på den ort där Heine Hüman bodde.
Därefter synes PU ha ställt en fråga till säkerhetspolisen om Heine Hüman , eftersom det i februari samma år inkom en promemoria därifrån.
Där redogjordes för Heine Hüman och dennes kontakter med polis, svenska och utländska ambassader, SIDA, m.fl.
Promemorian avslutas med konstaterandet att Heine Hüman :s uppgifter inte är trovärdiga och att denne med största sannolikhet måste klassificeras som underrättelsesvindlare.
En månad senare, i mars 1990, besökte journalisten Olle Alsén Hans Ölvebro och lämnade uppgift om att ett visst telefonnummer, känt som ”Brommanumret” (se vidare strax nedan), även fanns i 018-området, dvs. Uppsala.
Där gick numret till en organisation i en viss ort. På denna ort bodde Heine Hüman , som enligt Olle Alsén var sydafrikan och eventuellt agent.
I september 1990 gjordes en registerslagning på Heine Hüman . Denne förekom dock inte i de polisiära registren.
I juni 1991 har PU ställt en ”Förfrågan i anledning av mordfallet
Olof Palme” till UD. PU ville ha besked huruvida en man som hette Gericke tjänstgjorde eller hade tjänstgjort på den sydafrikanska legationen i Stockholm. Vidare ställdes frågan om sydafrikanen Griebenawer var känd vid UD.
I svar som inkom en dryg månad senare meddelade UD att det fanns en person med namnet Dawid Olwage Gericke som tjänstgjort vid den
sydafrikanska ambassaden i Stockholm under tiden 1983-07-16
till 1986-10-31
.
Vidare meddelade UD att Heine Hüman i mars 1989 besökt den svenska legationen i Kapstaden. Vid ett samtal med en legationstjänsteman hade Heine Hüman hänvisat till en brigadier Griebenawer.
Efter Heine Hüman :s besök gjordes en uppteckning över det som skickades till säkerhetspolisen. UD hade bett legationerna i Kapstaden och Pretoria att om möjligt kontrollera uppgifterna om Griebenawer.
I september 1991 rapporterade legationen i Pretoria att man ställt
frågan om Griebenawer till en pålitlig kontakt, som kände till personer som tidigare arbetat inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Kontakten hade nu återkommit med beskedet att namnet var bekant.
I samband med att Eugene de Kock lämnade uppgifter om mordet på Olof Palme (se nedan) upprättade UD en omfattande promemoria som skickades över till PU. Där beskrivs Heine Hüman :s kontakter med legationerna i Kapstaden och Pretoria samt ambassaden i Harare.
Av uppgifterna framgår bl.a. att Heine Hüman :s svärfader, som hade flyttat till Sydafrika sommaren 1989, uttalat att Heine Hüman var psykiskt sjuk och behövde vård på mentalsjukhus.
Under hösten 1996 kom ytterligare ett par tips rörande Heine Hüman in till PU.
Angående det nyssnämnda ”Brommanumret” finns ett särskilt uppslag, som handlar om ett sammanboende par som på mordnatten fick en påringning av någon som meddelade att Olof Palme var död.
I början av mars 1986 hörde en journalist av sig till PU och uppgav att han varit i kontakt med en kvinna Ann W,Referens behövs
vars sambo klockan 23:35
på mordnatten tagit emot ett telefonsamtal.
En man med obekant röst hade sagt ”Nu är Palme död”. Mottagaren, som trott att det rörde sig om ett
En månad senare, i mars 1990, besökte journalisten Olle Alsén Hans Ölvebro och lämnade uppgift om att ett visst telefonnummer, känt som ”Brommanumret” (se vidare strax nedan), även fanns i 018-området, dvs. Uppsala.
Där gick numret till en organisation i en viss ort. På denna ort bodde Heine Hüman , som enligt Olle Alsén var sydafrikan och eventuellt agent.
I september 1990 gjordes en registerslagning på Heine Hüman . Denne förekom dock inte i de polisiära registren.
I juni 1991 har PU ställt en ”Förfrågan i anledning av mordfallet
Olof Palme” till UD. PU ville ha besked huruvida en man som hette Gericke tjänstgjorde eller hade tjänstgjort på den sydafrikanska legationen i Stockholm. Vidare ställdes frågan om sydafrikanen Griebenawer var känd vid UD.
I svar som inkom en dryg månad senare meddelade UD att det fanns en person med namnet Dawid Olwage Gericke som tjänstgjort vid den
sydafrikanska ambassaden i Stockholm under tiden 1983-07-16
till 1986-10-31
.
Vidare meddelade UD att Heine Hüman i mars 1989 besökt den svenska legationen i Kapstaden. Vid ett samtal med en legationstjänsteman hade Heine Hüman hänvisat till en brigadier Griebenawer.
Efter Heine Hüman :s besök gjordes en uppteckning över det som skickades till säkerhetspolisen. UD hade bett legationerna i Kapstaden och Pretoria att om möjligt kontrollera uppgifterna om Griebenawer.
I september 1991 rapporterade legationen i Pretoria att man ställt
frågan om Griebenawer till en pålitlig kontakt, som kände till personer som tidigare arbetat inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Kontakten hade nu återkommit med beskedet att namnet var bekant.
I samband med att Eugene de Kock lämnade uppgifter om mordet på Olof Palme (se nedan) upprättade UD en omfattande promemoria som skickades över till PU. Där beskrivs Heine Hüman :s kontakter med legationerna i Kapstaden och Pretoria samt ambassaden i Harare.
Av uppgifterna framgår bl.a. att Heine Hüman :s svärfader, som hade flyttat till Sydafrika sommaren 1989, uttalat att Heine Hüman var psykiskt sjuk och behövde vård på mentalsjukhus.
Under hösten 1996 kom ytterligare ett par tips rörande Heine Hüman in till PU.
Angående det nyssnämnda ”Brommanumret” finns ett särskilt uppslag, som handlar om ett sammanboende par som på mordnatten fick en påringning av någon som meddelade att Olof Palme var död.
I början av mars 1986 hörde en journalist av sig till PU och uppgav att han varit i kontakt med en kvinna Ann W,Referens behövs
vars sambo klockan 23:35
på mordnatten tagit emot ett telefonsamtal.
En man med obekant röst hade sagt ”Nu är Palme död”. Mottagaren, som trott att det rörde sig om ett
”struntsamtal”, hade svarat ”Det struntar väl jag i”.
På uppslaget finns en anteckning av en utredningsman som varit i kontakt med Televerket.
Därefter, i mitten av april 1986, hörde en person, som läst om felringningen i tidningen, av sig till PU. Han framförde uppfattningen att detta borde utredas, vilket skulle kunna göras med ”lite analytisk förmåga”.
I oktober 1986 förhördes såväl Ann WReferens behövs
som hennes sambo.
Telefonsamtalet hade enligt Ann W kommit klockan 23:25
och sambon hade efter ett tiotal signaler lyft luren.
En man, som talade svenska utan brytning, hade sagt ”Nu är Palme död” eller ”Palme är död”. Sambon hade svarat ”Det skiter jag i” och mannen hade då replikerat ”Jaså, gör du det”. När sambon kommit tillbaka till Ann W hade han sagt att det var ”en tokjävel som sade att Palme var död”.
I juni 1987 kontaktade Manfred LReferens behövs
PU angående ett telefonsamtal, som han hade ringt till sin syster i Bromma natten till 1986-03-01
.
Han berättade att han mellan kl. 02.00 och 03.00 blivit uppringd av brodern ArthurReferens behövs
som berättat att Olof Palme var död. Brodern, som numera var avliden, hade sagt att han fått reda på dödsfallet genom ett telefonsamtal från sin son.Referens behövs
Manfred L hade därefter ringt till sin syster Ann W i Bromma. Hennes sambo hade svarat och Manfred L hade utan att presentera sig frågat ”Får jag prata med Ann?”
Sambon hade svarat att han inte fick det eftersom hon sov. Manfred L hade då sagt ”Du kan hälsa henne att Olof Palme är död”.
Enligt Manfred L var han och sambon inte ”kontanta” med varandra. De hade bara träffats en gång och aldrig tidigare pratat med varandra på telefon. Det var därför sannolikt att sambon aldrig uppfattat att det var Manfred L som ringt.
Dagen därpå förhördes Arthurs son som bekräftade att han ringt sin
pappa mellan klockan 01:30
och klockan 02:00
natten till 1986-03-01
och meddelat att Olof Palme blivit skjuten till döds.
Därefter förhördes Ann W och hennes sambo på nytt. Sambon, som var mycket irriterad över förhöret, svarade på fråga att han inte skulle
ha känt igen Manfred L:s röst men att denne väl borde ha presenterat sig om det nu var han som ringde.
”Svenska Dagbladets scenario”.
I början av maj 1987 erhöll säkerhetspolisen ett artikelutkast av journalisterna Roger MagnergårdReferens behövs
och Mari S på Svenska Dagbladet.
Av utkastet framgick att journalisterna hade haft kontakt med en källa som lämnat uppgifter om mordet på Olof Palme.
Källan hade uppgivit att den sydafrikanska spionen Craig Williamson var den som planerat mordet. Craig Williamson hade tidigare arbetat som sydafrikansk spion i IUEF i Genève till dess att han 1980 avslöjat sig.
Genom arbetet hade Craig Williamson fått full insyn i hur andra länder, främst de skandi-
”struntsamtal”, hade svarat ”Det struntar väl jag i”.
På uppslaget finns en anteckning av en utredningsman som varit i kontakt med Televerket.
Därefter, i mitten av april 1986, hörde en person, som läst om felringningen i tidningen, av sig till PU. Han framförde uppfattningen att detta borde utredas, vilket skulle kunna göras med ”lite analytisk förmåga”.
I oktober 1986 förhördes såväl Ann WReferens behövs
som hennes sambo.
Telefonsamtalet hade enligt Ann W kommit klockan 23:25
och sambon hade efter ett tiotal signaler lyft luren.
En man, som talade svenska utan brytning, hade sagt ”Nu är Palme död” eller ”Palme är död”. Sambon hade svarat ”Det skiter jag i” och mannen hade då replikerat ”Jaså, gör du det”. När sambon kommit tillbaka till Ann W hade han sagt att det var ”en tokjävel som sade att Palme var död”.
I juni 1987 kontaktade Manfred LReferens behövs
PU angående ett telefonsamtal, som han hade ringt till sin syster i Bromma natten till 1986-03-01
.
Han berättade att han mellan kl. 02.00 och 03.00 blivit uppringd av brodern ArthurReferens behövs
som berättat att Olof Palme var död. Brodern, som numera var avliden, hade sagt att han fått reda på dödsfallet genom ett telefonsamtal från sin son.Referens behövs
Manfred L hade därefter ringt till sin syster Ann W i Bromma. Hennes sambo hade svarat och Manfred L hade utan att presentera sig frågat ”Får jag prata med Ann?”
Sambon hade svarat att han inte fick det eftersom hon sov. Manfred L hade då sagt ”Du kan hälsa henne att Olof Palme är död”.
Enligt Manfred L var han och sambon inte ”kontanta” med varandra. De hade bara träffats en gång och aldrig tidigare pratat med varandra på telefon. Det var därför sannolikt att sambon aldrig uppfattat att det var Manfred L som ringt.
Dagen därpå förhördes Arthurs son som bekräftade att han ringt sin
pappa mellan klockan 01:30
och klockan 02:00
natten till 1986-03-01
och meddelat att Olof Palme blivit skjuten till döds.
Därefter förhördes Ann W och hennes sambo på nytt. Sambon, som var mycket irriterad över förhöret, svarade på fråga att han inte skulle
ha känt igen Manfred L:s röst men att denne väl borde ha presenterat sig om det nu var han som ringde.
”Svenska Dagbladets scenario”.
I början av maj 1987 erhöll säkerhetspolisen ett artikelutkast av journalisterna Roger MagnergårdReferens behövs
och Mari S på Svenska Dagbladet.
Av utkastet framgick att journalisterna hade haft kontakt med en källa som lämnat uppgifter om mordet på Olof Palme.
Källan hade uppgivit att den sydafrikanska spionen Craig Williamson var den som planerat mordet. Craig Williamson hade tidigare arbetat som sydafrikansk spion i IUEF i Genève till dess att han 1980 avslöjat sig.
Genom arbetet hade Craig Williamson fått full insyn i hur andra länder, främst de skandi-
naviska, genom ”hemliga” bidrag stött motståndare till apartheid-
regimen.
När Olof Palme 1982 återvaldes till statsminister hade detta varit
”oväntat för regimen” i Sydafrika. Allt eftersom Olof Palme arbetat
hårdare för sanktioner mot apartheidregimen, framstod det som klart att
han var ett hot mot regimen, då han hade ett stort internationellt
kontaktnät, både inom fackföreningsrörelsen och socialistinternatio-
nalen. Källan hade också sagt att han sett en lista över Sydafrikas
fiender – en lista som i pressen skulle ha kallas dödslista. Där var Olof
Palmes namn nämnt.
Craig W hade lämnat sin polistjänst 1985. Enligt källan hade han
gjort detta för att kunna organisera mordet. Själv hade Craig W i
tidningsintervjuer sagt att han ”lämnade yrket av personliga skäl” och
att om han varit svart skulle han ha arbetat för ANC. Källan hade också
nämnt Giovanno R, som beskrivits som en f.d. maffiagangster, boende
i Sydafrika. Denne skulle ha varit involverad i ett maffiarelaterat mord i
Europa. Giovanno R sades vara intressant eftersom han startat företag i
Sydafrika tillsammans med Craig W.
Beträffande själva mordet hade källan berättat att det varit tre
personer inblandade. De skulle ha kommit till Sverige i en campingbil
”några veckor eller månader före mordet”. De ”bodde i skogen, ville
inte bli registrerade som hotellgäster”. Campingbilen var av en modell
med sovplats ovanför förarhytten. Bilen hade de anskaffat med hjälp av
en västtysk f.d. bilhandlare. Denna person skulle vara känd av västtysk
polis eftersom han ca fem år före mordet dömts till ett eller två års
fängelse. Innan han avtjänat straffet hade han flytt till Sydafrika, där
han blev medlem i National Party. I dagsläget skulle han vara ord-
förande i ett eget partidistrikt i norra Johannesburg. Hans son skulle
vara polis i Sydafrika. Mannen hade enligt källan åtagit sig flera ”dirty
jobs” åt regimen. Han hade flera gånger efter flykten till Sydafrika rest
tillbaka till Västtyskland på falskt pass. Mannen skulle heta ”Franz
Esser”.
Efter mordet skulle männen ha flytt västerut. Källan hade lämnat
signalement på en av de tre männen. Denne sades vara stor, över 180
cm, ha stora fingrar och händer, stort ansikte och rött hår. Källan hade
erhållit sin information av en av dem som var inblandade. Han hade
dessutom under sommaren 1986 bevistat ett interpolmöte i Sydafrika,
där han träffat personer som berättat om mordet. Vid mötet hade flera
länder deltagit, bl.a. Chile och Taiwan.
Enligt en anteckning av Per-Göran Näss innehöll artikelutkastet
sakfel; varken Sydafrika, Taiwan eller Chile var vid den aktuella tiden
medlemmar i Interpol.
naviska, genom ”hemliga” bidrag stött motståndare till apartheid-
regimen.
När Olof Palme 1982 återvaldes till statsminister hade detta varit
”oväntat för regimen” i Sydafrika. Allt eftersom Olof Palme arbetat
hårdare för sanktioner mot apartheidregimen, framstod det som klart att
han var ett hot mot regimen, då han hade ett stort internationellt
kontaktnät, både inom fackföreningsrörelsen och socialistinternatio-
nalen. Källan hade också sagt att han sett en lista över Sydafrikas
fiender – en lista som i pressen skulle ha kallas dödslista. Där var Olof
Palmes namn nämnt.
Craig W hade lämnat sin polistjänst 1985. Enligt källan hade han
gjort detta för att kunna organisera mordet. Själv hade Craig W i
tidningsintervjuer sagt att han ”lämnade yrket av personliga skäl” och
att om han varit svart skulle han ha arbetat för ANC. Källan hade också
nämnt Giovanno R, som beskrivits som en f.d. maffiagangster, boende
i Sydafrika. Denne skulle ha varit involverad i ett maffiarelaterat mord i
Europa. Giovanno R sades vara intressant eftersom han startat företag i
Sydafrika tillsammans med Craig W.
Beträffande själva mordet hade källan berättat att det varit tre
personer inblandade. De skulle ha kommit till Sverige i en campingbil
”några veckor eller månader före mordet”. De ”bodde i skogen, ville
inte bli registrerade som hotellgäster”. Campingbilen var av en modell
med sovplats ovanför förarhytten. Bilen hade de anskaffat med hjälp av
en västtysk f.d. bilhandlare. Denna person skulle vara känd av västtysk
polis eftersom han ca fem år före mordet dömts till ett eller två års
fängelse. Innan han avtjänat straffet hade han flytt till Sydafrika, där
han blev medlem i National Party. I dagsläget skulle han vara ord-
förande i ett eget partidistrikt i norra Johannesburg. Hans son skulle
vara polis i Sydafrika. Mannen hade enligt källan åtagit sig flera ”dirty
jobs” åt regimen. Han hade flera gånger efter flykten till Sydafrika rest
tillbaka till Västtyskland på falskt pass. Mannen skulle heta ”Franz
Esser”.
Efter mordet skulle männen ha flytt västerut. Källan hade lämnat
signalement på en av de tre männen. Denne sades vara stor, över 180
cm, ha stora fingrar och händer, stort ansikte och rött hår. Källan hade
erhållit sin information av en av dem som var inblandade. Han hade
dessutom under sommaren 1986 bevistat ett interpolmöte i Sydafrika,
där han träffat personer som berättat om mordet. Vid mötet hade flera
länder deltagit, bl.a. Chile och Taiwan.
Enligt en anteckning av Per-Göran Näss innehöll artikelutkastet
sakfel; varken Sydafrika, Taiwan eller Chile var vid den aktuella tiden
medlemmar i Interpol.
Den 22 maj 1987 kontaktade Roger M säkerhetspolisen på nytt och
berättade att han fått fram uppgifter om att Sydafrika satsat stora
pengar på att köpa ”infiltratörer”. Inom Norden hade denna kampanj
gått under beteckningen ”Operation Agneta”. Högerextremister i Norge
skulle på detta sätt ha fått flera miljoner kronor. En norrman, Erik B,
skulle ha deltagit i verksamheten. Denne hade varit bosatt i Örebro och
vid tiden för mordet på Olof Palme skulle han ha befunnit sig i
Stockholm.
Den 27 maj 1987 publicerades artikeln i Svenska Dagbladet.
I juli 1987 kontaktade Roger M återigen säkerhetspolisen. Han hade
efter ny kontakt med källan fått fram ytterligare uppgifter. De tre
männen skulle ha avrest med flygbolaget Luxair från Johannesburg den
2 november 1985 och de skulle ha ankommit Luxemburg dagen därpå.
Därifrån skulle två av männen ha rest vidare till München, där de
sammanträffat med ”Franz Esser”, som ordnat bilen. Den tredje
mannen skulle på annat sätt ha tagit sig till Stockholm, där de tre åter-
förenats. Männen skulle ha levt ett ”utsvävande” liv i Stockholm, dock
ej på ”allmän lokal”. En av dem skulle eventuellt haft en flickvän i
Bromma. Deras leverne hade så småningom kommit till uppdrags-
givarens kännedom och de hade uppmanats att genast utföra ”upp-
draget”.
Samma månad, dvs. i juli 1987, försökte säkerhetspolisen identifiera
västtysken ”Franz Esser”. Detta misslyckades dock.
Under hösten 1987 inhämtades passagerarlistor från Luxairs flight
1101 från Johannesburg till Luxemburg den 1 november 1985.4
Under PU:s utredning av ”Sydafrikaspåret” hösten 1996 vidtogs
flera nya åtgärder i ärendet. Interpols register kontrollerades och en för-
frågan beträffande ”Franz Esser” skickades till Tyskland via Interpol. I
svar från Tyskland i juni 1997 ville Interpol Wiesbaden ha mer upp-
gifter om sakförhållandena beträffande hur ”Franz Esser-spåret” blev
känt.
I början av oktober 1996 kontaktade den andra journalisten på
Svenska Dagbladet, Mari S, per brev Solveig Riberdahl i anledning av
Eugene de Kocks uppgifter (se nedan). I brevet skrev hon bl.a. ”När
dagarna går förvånas jag över att polisen inte hör av sig med tanke på
det tips jag förmedlade 1987”. Hon skrev också att hon inte trodde att
polisen tagit uppgifterna på allvar eller kontrollerat dem särskilt noga.
Därefter återgav hon en del uppgifter med ytterligare preciseringar och
detaljer. Bl.a. skrev hon att den använda bilen troligen var tysk- eller
holländsk-registrerad. ”Franz Esser” skulle ha flytt från ett straff i
4 Uppgiften förbryllar något, eftersom ingångsuppgiften var att männen skulle
ha rest den 2 november.
Den 22 maj 1987 kontaktade Roger M säkerhetspolisen på nytt och
berättade att han fått fram uppgifter om att Sydafrika satsat stora
pengar på att köpa ”infiltratörer”. Inom Norden hade denna kampanj
gått under beteckningen ”Operation Agneta”. Högerextremister i Norge
skulle på detta sätt ha fått flera miljoner kronor. En norrman, Erik B,
skulle ha deltagit i verksamheten. Denne hade varit bosatt i Örebro och
vid tiden för mordet på Olof Palme skulle han ha befunnit sig i
Stockholm.
Den 27 maj 1987 publicerades artikeln i Svenska Dagbladet.
I juli 1987 kontaktade Roger M återigen säkerhetspolisen. Han hade
efter ny kontakt med källan fått fram ytterligare uppgifter. De tre
männen skulle ha avrest med flygbolaget Luxair från Johannesburg den
2 november 1985 och de skulle ha ankommit Luxemburg dagen därpå.
Därifrån skulle två av männen ha rest vidare till München, där de
sammanträffat med ”Franz Esser”, som ordnat bilen. Den tredje
mannen skulle på annat sätt ha tagit sig till Stockholm, där de tre åter-
förenats. Männen skulle ha levt ett ”utsvävande” liv i Stockholm, dock
ej på ”allmän lokal”. En av dem skulle eventuellt haft en flickvän i
Bromma. Deras leverne hade så småningom kommit till uppdrags-
givarens kännedom och de hade uppmanats att genast utföra ”upp-
draget”.
Samma månad, dvs. i juli 1987, försökte säkerhetspolisen identifiera
västtysken ”Franz Esser”. Detta misslyckades dock.
Under hösten 1987 inhämtades passagerarlistor från Luxairs flight
1101 från Johannesburg till Luxemburg den 1 november 1985.4
Under PU:s utredning av ”Sydafrikaspåret” hösten 1996 vidtogs
flera nya åtgärder i ärendet. Interpols register kontrollerades och en för-
frågan beträffande ”Franz Esser” skickades till Tyskland via Interpol. I
svar från Tyskland i juni 1997 ville Interpol Wiesbaden ha mer upp-
gifter om sakförhållandena beträffande hur ”Franz Esser-spåret” blev
känt.
I början av oktober 1996 kontaktade den andra journalisten på
Svenska Dagbladet, Mari S, per brev Solveig Riberdahl i anledning av
Eugene de Kocks uppgifter (se nedan). I brevet skrev hon bl.a. ”När
dagarna går förvånas jag över att polisen inte hör av sig med tanke på
det tips jag förmedlade 1987”. Hon skrev också att hon inte trodde att
polisen tagit uppgifterna på allvar eller kontrollerat dem särskilt noga.
Därefter återgav hon en del uppgifter med ytterligare preciseringar och
detaljer. Bl.a. skrev hon att den använda bilen troligen var tysk- eller
holländsk-registrerad. ”Franz Esser” skulle ha flytt från ett straff i
4 Uppgiften förbryllar något, eftersom ingångsuppgiften var att männen skulle
ha rest den 2 november.
Tyskland 1977.
I Sydafrika skulle han ha anklagats för att ha begått ekonomiska brott. Han blev emellertid inte dömd eftersom han körde ihjäl sig dessförinnan.
Den ”hitlist” källan sade sig ha sett innehöll, förutom Olof Palmes namn, också namnen Mathias Hinterscheid, f.d. generalsekreterare i Europeiska Fackliga Samarbetsorganisationen, och Beit. Referens behövs
Mari Sandström hänvisade i samband med namnet Beit till journalisten Anders Hasselbohm:s omfattande dokumentation om Sydafrika, där det skulle förekomma en Alfred B Referens behövs
som under en period bodde i Sydafrika och gjorde sig en förmögenhet på diamanthandel.
En dryg vecka senare tog PU kontakt med Mari Sandström, i anledning av att det i en tidningsartikel i Expressen uppgivits att hon hade ytterligare information att lämna.
Mari Sandström berättade att källan uppgivit att en av de personer han träffat vid polismötet i Durban sommaren 1986 var en man, B.
Denne B var antingen en av de tre männen som varit i Stockholm eller en som varit i deras omedelbara närhet. B skulle vara sydafrikan.
Polismötet skulle enligt källan antingen vara ett Interpolmöte eller ett IPA-möte (International Police Association).
Mordet skulle ha beslutats på högsta nivå, av P. W. Botha. (Pieter Willem Botha)
Beträffande bilen uppgav hon att detta inte var en husbil i egentlig mening utan mer en vanlig bil som man bygger om med sovplats ovanpå.
Om källan sade Mari Sandström att denne var europé som flyttat till Sydafrika för att som hon uppfattat det tjäna pengar och leva ett behagligt liv.
Vid förhöret framkom att Mari Sandström varit i Stockholm i maj-juni 1987 och lämnat uppgifter i ärendet till utredningsmannen Walter Kegö.
PU tog efter förhöret med Mari Sandström kontakt med Walter Kegö, som mindes att han sammanträffat med henne.
På fråga om han hade dokumenterat förhöret uppgav han att han inte var säker på det; det berodde troligtvis på huruvida något nytt framkommit.
I oktober 1996 kontaktades PU av en tjänsteman vid Tullkriminalen i anledning av de uppgifter i massmedia som vid den tiden förekom om Sydafrika.
Tulltjänstemannen meddelade att tullen sedan flera år tillbaka haft en husbil i beslag.
Husbilen hade anträffats ”tjuvkopplad” i januari 1990. Den var tyskregistrerad och ägaren Hubert R hade okänd adress samt var dömd för brott.
I anledning av tipset lät PU genomföra en teknisk undersökning av bilen. I protokoll över undersökningen har det antecknats att inget anträffades som kunnat ”sättas i samband” med mordet på statsministern.
Tips om samband mellan mordet på Olof Palme och mordet på ANC-ledaren Chris Hani.
I januari 1993 hörde en kvinna Referens behövs
som bevistat samma biografföreställning som Olof Palme 1986-02-28
,av sig till polisen. Avsnitt L
Hon uppgav att hon tyckte den 40-årige polack, som nyligen hade mördat en svart kommunistledare i Sydafrika, var mycket
Tyskland 1977.
I Sydafrika skulle han ha anklagats för att ha begått ekonomiska brott. Han blev emellertid inte dömd eftersom han körde ihjäl sig dessförinnan.
Den ”hitlist” källan sade sig ha sett innehöll, förutom Olof Palmes namn, också namnen Mathias Hinterscheid, f.d. generalsekreterare i Europeiska Fackliga Samarbetsorganisationen, och Beit. Referens behövs
Mari Sandström hänvisade i samband med namnet Beit till journalisten Anders Hasselbohm:s omfattande dokumentation om Sydafrika, där det skulle förekomma en Alfred B Referens behövs
som under en period bodde i Sydafrika och gjorde sig en förmögenhet på diamanthandel.
En dryg vecka senare tog PU kontakt med Mari Sandström, i anledning av att det i en tidningsartikel i Expressen uppgivits att hon hade ytterligare information att lämna.
Mari Sandström berättade att källan uppgivit att en av de personer han träffat vid polismötet i Durban sommaren 1986 var en man, B.
Denne B var antingen en av de tre männen som varit i Stockholm eller en som varit i deras omedelbara närhet. B skulle vara sydafrikan.
Polismötet skulle enligt källan antingen vara ett Interpolmöte eller ett IPA-möte (International Police Association).
Mordet skulle ha beslutats på högsta nivå, av P. W. Botha. (Pieter Willem Botha)
Beträffande bilen uppgav hon att detta inte var en husbil i egentlig mening utan mer en vanlig bil som man bygger om med sovplats ovanpå.
Om källan sade Mari Sandström att denne var europé som flyttat till Sydafrika för att som hon uppfattat det tjäna pengar och leva ett behagligt liv.
Vid förhöret framkom att Mari Sandström varit i Stockholm i maj-juni 1987 och lämnat uppgifter i ärendet till utredningsmannen Walter Kegö.
PU tog efter förhöret med Mari Sandström kontakt med Walter Kegö, som mindes att han sammanträffat med henne.
På fråga om han hade dokumenterat förhöret uppgav han att han inte var säker på det; det berodde troligtvis på huruvida något nytt framkommit.
I oktober 1996 kontaktades PU av en tjänsteman vid Tullkriminalen i anledning av de uppgifter i massmedia som vid den tiden förekom om Sydafrika.
Tulltjänstemannen meddelade att tullen sedan flera år tillbaka haft en husbil i beslag.
Husbilen hade anträffats ”tjuvkopplad” i januari 1990. Den var tyskregistrerad och ägaren Hubert R hade okänd adress samt var dömd för brott.
I anledning av tipset lät PU genomföra en teknisk undersökning av bilen. I protokoll över undersökningen har det antecknats att inget anträffades som kunnat ”sättas i samband” med mordet på statsministern.
Tips om samband mellan mordet på Olof Palme och mordet på ANC-ledaren Chris Hani.
I januari 1993 hörde en kvinna Referens behövs
som bevistat samma biografföreställning som Olof Palme 1986-02-28
,av sig till polisen. Avsnitt L
Hon uppgav att hon tyckte den 40-årige polack, som nyligen hade mördat en svart kommunistledare i Sydafrika, var mycket
lik den person hon beskrivit i förhörReferens behövs
och som skulle kunna ha med mordet på Olof Palme att göra.
I slutet av maj 1993
lämnade en person uppgift om att mordet på Olof Palme skulle kunna ha förövats av samma personer eller samma organisation, som låg bakom dödsskjutningen av ANC-ledaren Chris Hani. Paret som låg bakom mordet på Chris Hani hette Clive Derby-Lewis och han som sköt hette Walus.
I september samma år (1993
) följde PU upp tipsen och det noterades att varken paret Derby-Lewis eller Walus var kända inom utredningen.
I oktober skickade PU en förfrågan till UD. Där beskrevs att flera uppgiftslämnare aktualiserat mordet kring årsskiftet 1992/93 på kommunistpartiets ledare Chris Hani i Sydafrika och att ett par, Clive och Gail Derby-Lewis, jämte en polsk invandrare Janusz Walus, skulle ha gripits och åtalats för detta.
Paret Derby-Lewis skulle ha planerat och finansierat mordet och Walus skulle ha utfört det.
PU önskade få veta på vilket sätt mordet utförts, om paret Derby-Lewis och Walus tillhörde någon organisation och om det var känt var berörda personer vistades eller vad de hade haft för sig vid tiden för mordet på Olof Palme.
PU önskade också få hjälp med personuppgifter och foton.
I januari 1994 erhöll PU svar från ambassaden i Pretoria.
Enligt den sydafrikanska förundersökningsledningen i anledning av Hani-mordet hade såväl Clive Derby-Lewis som Walus varit i Sydafrika vid tiden för mordet på Olof Palme.
Detta svar baserades på inrikesministeriets register, som i sin tur baserades på flygplatsernas resandestatistik.
Clive Derby-Lewis var mest känd som parlamentariker för konservativa partiet.
Mordet hade planerats av honom och Walus tillsammans. Walus hade fått i uppgift att rekognoscera runt Hanis bostad och undersöka dennes rutiner.
Det var vid en sådan rekognosceringstur per bil som Walus hade upptäckt Hani ensam utanför sitt hus.
Walus hade stigit ur bilen och skjutit fyra skott mot Hani; det första bakifrån på nära håll. Walus, som inte varit maskerad, hade sedan lugnt satt sig i bilen och kört från platsen.
Ett vittne hade senare kunnat peka ut gärningsmannen.
Foton, ”personprofiler” och utskrift av förhöret med Gail Derby-Lewis, som hade frikänts av domstolen, bifogades.
Karl-Gunnar Bäck.
I en PU-promemoria, daterad i maj 1994, framgår att TV-programmet Striptease 1994-04-27
innehöll en intervju med f.d. generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet Karl-Gunnar Bäck.
Karl-Gunnar Bäck berättade i denna att han kort tid efter mordet blivit kontaktad av en person som befann sig i England och som sade sig ha information om mordet på Olof Palme.
Enligt personen skulle en konspiration bestående av svenska affärsmän, sydafrikansk säkerhetstjänst och någon vid säkerhetspolisen ligga bakom mordet.
Karl-Gunnar Bäck hade i anledning av informa-
lik den person hon beskrivit i förhörReferens behövs
och som skulle kunna ha med mordet på Olof Palme att göra.
I slutet av maj 1993
lämnade en person uppgift om att mordet på Olof Palme skulle kunna ha förövats av samma personer eller samma organisation, som låg bakom dödsskjutningen av ANC-ledaren Chris Hani. Paret som låg bakom mordet på Chris Hani hette Clive Derby-Lewis och han som sköt hette Walus.
I september samma år (1993
) följde PU upp tipsen och det noterades att varken paret Derby-Lewis eller Walus var kända inom utredningen.
I oktober skickade PU en förfrågan till UD. Där beskrevs att flera uppgiftslämnare aktualiserat mordet kring årsskiftet 1992/93 på kommunistpartiets ledare Chris Hani i Sydafrika och att ett par, Clive och Gail Derby-Lewis, jämte en polsk invandrare Janusz Walus, skulle ha gripits och åtalats för detta.
Paret Derby-Lewis skulle ha planerat och finansierat mordet och Walus skulle ha utfört det.
PU önskade få veta på vilket sätt mordet utförts, om paret Derby-Lewis och Walus tillhörde någon organisation och om det var känt var berörda personer vistades eller vad de hade haft för sig vid tiden för mordet på Olof Palme.
PU önskade också få hjälp med personuppgifter och foton.
I januari 1994 erhöll PU svar från ambassaden i Pretoria.
Enligt den sydafrikanska förundersökningsledningen i anledning av Hani-mordet hade såväl Clive Derby-Lewis som Walus varit i Sydafrika vid tiden för mordet på Olof Palme.
Detta svar baserades på inrikesministeriets register, som i sin tur baserades på flygplatsernas resandestatistik.
Clive Derby-Lewis var mest känd som parlamentariker för konservativa partiet.
Mordet hade planerats av honom och Walus tillsammans. Walus hade fått i uppgift att rekognoscera runt Hanis bostad och undersöka dennes rutiner.
Det var vid en sådan rekognosceringstur per bil som Walus hade upptäckt Hani ensam utanför sitt hus.
Walus hade stigit ur bilen och skjutit fyra skott mot Hani; det första bakifrån på nära håll. Walus, som inte varit maskerad, hade sedan lugnt satt sig i bilen och kört från platsen.
Ett vittne hade senare kunnat peka ut gärningsmannen.
Foton, ”personprofiler” och utskrift av förhöret med Gail Derby-Lewis, som hade frikänts av domstolen, bifogades.
Karl-Gunnar Bäck.
I en PU-promemoria, daterad i maj 1994, framgår att TV-programmet Striptease 1994-04-27
innehöll en intervju med f.d. generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet Karl-Gunnar Bäck.
Karl-Gunnar Bäck berättade i denna att han kort tid efter mordet blivit kontaktad av en person som befann sig i England och som sade sig ha information om mordet på Olof Palme.
Enligt personen skulle en konspiration bestående av svenska affärsmän, sydafrikansk säkerhetstjänst och någon vid säkerhetspolisen ligga bakom mordet.
Karl-Gunnar Bäck hade i anledning av informa-
Utredning om högerextremism inom
polisen
Allmänt
Frågan om det förekommer högerextremism inom polisen har dykt upp
då och då, såväl inom polisen som i den allmänna debatten. Intresset
för saken kulminerade i den diskussion kring polisspåret som uppkom i
utredningen av statsministermordet. Det ledde till att Stockholms
polisstyrelse beslöt tillsätta en arbetsgrupp för att utreda sanningshalten
bakom uppgifterna om extremism. Beslutet fattades den 30 mars 1987,
dvs. relativt kort efter det att Hans Holmérs spaningsledning brutit
samman och denne lämnat utredningen, och i praktiken även arbetet
som länspolismästare. Utredningen inriktades särskilt mot Norrmalms
vaktdistrikt, VD 1. Händelser under arbetets gång ledde till att arbets-
gruppen även inriktade sin granskning på om det förekommit otill-
börliga kontakter mellan svensk och sydafrikansk polis och på frågan
om påstådd inblandning av Stockholmspolisen i mordet, dvs. polis-
spåret. I den senare delen kom granskningen dock att bli helt över-
siktlig, se vidare nedan.
Gruppen bestod av Carl Cederschiöld (ordförande i polisstyrelsen),
Roland Öhrn (vice ordförande i densamma), Gösta Welander (biträ-
dande länspolismästare), Kaj Jonsson (ordförande i Stockholmsavdel-
ningen av Svenska Polisförbundet) och, från mitten av september 1987,
Sven-Åke Hjälmroth (tillträdande länspolismästare). Arbetsgruppen
lade fram sin rapport i januari 1988, då den antogs av polisstyrelsen i
plenum.10
Översikt över Stockholms polisstyrelses utredning
Polisstyrelsens rapport redovisar en relativt bred utredning. Uppgifter
om följande företeelser eller påstådda företeelser belystes:
◊ Polismän som under 1969 och 1970 på fritiden lyssnat på marsch-
musik och inspelade tal av Hitler m.fl.
◊ Polismän som under 1970-talet spelat marschmusik i en piketbuss
◊ Sammankomster (”herrmiddagar”) av högerextremistiskt slag under
1982-84
◊ En polisman som under mordnatten ringde till VD 1 och uttryckte
tillfredsställelse över mordet
10 Rapport med anledning av påståenden om högerextremism m.m. inom
Stockholmspolisen (citat i det följande är hämtade ur rapporten).
Utredning om högerextremism inom
polisen
Allmänt
Frågan om det förekommer högerextremism inom polisen har dykt upp
då och då, såväl inom polisen som i den allmänna debatten. Intresset
för saken kulminerade i den diskussion kring polisspåret som uppkom i
utredningen av statsministermordet. Det ledde till att Stockholms
polisstyrelse beslöt tillsätta en arbetsgrupp för att utreda sanningshalten
bakom uppgifterna om extremism. Beslutet fattades den 30 mars 1987,
dvs. relativt kort efter det att Hans Holmérs spaningsledning brutit
samman och denne lämnat utredningen, och i praktiken även arbetet
som länspolismästare. Utredningen inriktades särskilt mot Norrmalms
vaktdistrikt, VD 1. Händelser under arbetets gång ledde till att arbets-
gruppen även inriktade sin granskning på om det förekommit otill-
börliga kontakter mellan svensk och sydafrikansk polis och på frågan
om påstådd inblandning av Stockholmspolisen i mordet, dvs. polis-
spåret. I den senare delen kom granskningen dock att bli helt över-
siktlig, se vidare nedan.
Gruppen bestod av Carl Cederschiöld (ordförande i polisstyrelsen),
Roland Öhrn (vice ordförande i densamma), Gösta Welander (biträ-
dande länspolismästare), Kaj Jonsson (ordförande i Stockholmsavdel-
ningen av Svenska Polisförbundet) och, från mitten av september 1987,
Sven-Åke Hjälmroth (tillträdande länspolismästare). Arbetsgruppen
lade fram sin rapport i januari 1988, då den antogs av polisstyrelsen i
plenum.10
Översikt över Stockholms polisstyrelses utredning
Polisstyrelsens rapport redovisar en relativt bred utredning. Uppgifter
om följande företeelser eller påstådda företeelser belystes:
◊ Polismän som under 1969 och 1970 på fritiden lyssnat på marsch-
musik och inspelade tal av Hitler m.fl.
◊ Polismän som under 1970-talet spelat marschmusik i en piketbuss
◊ Sammankomster (”herrmiddagar”) av högerextremistiskt slag under
1982-84
◊ En polisman som under mordnatten ringde till VD 1 och uttryckte
tillfredsställelse över mordet
10 Rapport med anledning av påståenden om högerextremism m.m. inom
Stockholmspolisen (citat i det följande är hämtade ur rapporten).
tionen varit i kontakt med säkerhetspolisen, som efter några månader hört av sig och sagt att man kontrollerat uppgifterna och nu släppt ärendet.
I TV-programmet intervjuades också biträdande spaningschefen i PU, Ingemar Krusell.
Denne uppgav att det inom PU inte fanns något tips eller uppslag om Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter.
I anledning av TV-programmet hade PU gjort en särskild kontroll, varvid konstaterades att Krusells uppgifter stämde, dvs. Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter fanns inte i PU-materialet.
Några veckor senare förhördes Karl-Gunnar Bäck av PU.
Han berättade att mannen som kontaktat honom var en brittisk medborgare som han känt sedan början av 1970-talet.
Mannen hade kontaktat honom på måndagen eller tisdagen efter mordet. Han skulle komma till Stockholm dagen därpå och bad då att få träffa Karl-Gunnar Bäck.
För Karl-Gunnar Bäck berättade mannen att engelska underrättelsetjänsten MI 6 fått information om att mördaren skulle sökas bland sydafrikanska kontakter och att det fanns ett samband mellan sydafrikansk vapenhandel och mordet.
En svensk polisman eller poliskälla vid säkerhetspolisen skulle vara inblandad.
Efter det att Karl-Gunnar Bäck mottagit denna information hade han försökt komma i kontakt med PU per telefon men misslyckats. Han hade därför talat in informationen på band.
Bandet hade hans informationssekreterare lovat att lämna till säkerhetspolisen i Uppsala, eftersom denne kände en person som arbetade där.
Bandet lämnades på så sätt till säkerhetspolisen i Uppsala veckan efter mordet.
Efter några månader, i maj-juni, hade Karl-Gunnar Bäck bett informationssekreteraren, som numera var avliden, att kontrollera vad som hänt i ärendet.
Denne hade kommit tillbaka med uppgiften ”att det är utrett och det har inte lett till någonting”.
Mer konkret hade informationen inneburit att Boforsaffären och provisionerna i denna spelat stor roll för mordet.
Ett provisionsföretag A&E Services hade mottagit pengar och ägaren i detta hade bott i Sydafrika och Rhodesia.
Chefen skulle heta Robertson eller Donaldson och skulle bo omväxlande i London och Johannesburg.
I anledning av informationen hade Karl-Gunnar Bäck skrivit en artikel i Civilförsvarstidningen, där han påpekade att vapenhandeln och de pengar som fanns där kunde vara ett spår att nysta i.
Därefter hade något mycket egendomligt inträffat, enligt Karl-Gunnar Bäck.
Han hade blivit uppringd av direktören vid Bofors Martin Ardbo, som försäkrat att detta var absolut felaktigt och att man inte skulle gå vidare på det spåret, eftersom det skulle kunna skapa åtlöje kring civilförsvaret och Karl-Gunnar Bäck.
Ytterligare en vecka senare, i slutet av maj 1994, hörde PU Walter Kegö, som bekräftade att han under aktuell tid var sektionschef vid säkerhetspolisen i Uppsala.
Walter Kegö uppgav att han vid tiden då bandet
tionen varit i kontakt med säkerhetspolisen, som efter några månader hört av sig och sagt att man kontrollerat uppgifterna och nu släppt ärendet.
I TV-programmet intervjuades också biträdande spaningschefen i PU, Ingemar Krusell.
Denne uppgav att det inom PU inte fanns något tips eller uppslag om Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter.
I anledning av TV-programmet hade PU gjort en särskild kontroll, varvid konstaterades att Krusells uppgifter stämde, dvs. Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter fanns inte i PU-materialet.
Några veckor senare förhördes Karl-Gunnar Bäck av PU.
Han berättade att mannen som kontaktat honom var en brittisk medborgare som han känt sedan början av 1970-talet.
Mannen hade kontaktat honom på måndagen eller tisdagen efter mordet. Han skulle komma till Stockholm dagen därpå och bad då att få träffa Karl-Gunnar Bäck.
För Karl-Gunnar Bäck berättade mannen att engelska underrättelsetjänsten MI 6 fått information om att mördaren skulle sökas bland sydafrikanska kontakter och att det fanns ett samband mellan sydafrikansk vapenhandel och mordet.
En svensk polisman eller poliskälla vid säkerhetspolisen skulle vara inblandad.
Efter det att Karl-Gunnar Bäck mottagit denna information hade han försökt komma i kontakt med PU per telefon men misslyckats. Han hade därför talat in informationen på band.
Bandet hade hans informationssekreterare lovat att lämna till säkerhetspolisen i Uppsala, eftersom denne kände en person som arbetade där.
Bandet lämnades på så sätt till säkerhetspolisen i Uppsala veckan efter mordet.
Efter några månader, i maj-juni, hade Karl-Gunnar Bäck bett informationssekreteraren, som numera var avliden, att kontrollera vad som hänt i ärendet.
Denne hade kommit tillbaka med uppgiften ”att det är utrett och det har inte lett till någonting”.
Mer konkret hade informationen inneburit att Boforsaffären och provisionerna i denna spelat stor roll för mordet.
Ett provisionsföretag A&E Services hade mottagit pengar och ägaren i detta hade bott i Sydafrika och Rhodesia.
Chefen skulle heta Robertson eller Donaldson och skulle bo omväxlande i London och Johannesburg.
I anledning av informationen hade Karl-Gunnar Bäck skrivit en artikel i Civilförsvarstidningen, där han påpekade att vapenhandeln och de pengar som fanns där kunde vara ett spår att nysta i.
Därefter hade något mycket egendomligt inträffat, enligt Karl-Gunnar Bäck.
Han hade blivit uppringd av direktören vid Bofors Martin Ardbo, som försäkrat att detta var absolut felaktigt och att man inte skulle gå vidare på det spåret, eftersom det skulle kunna skapa åtlöje kring civilförsvaret och Karl-Gunnar Bäck.
Ytterligare en vecka senare, i slutet av maj 1994, hörde PU Walter Kegö, som bekräftade att han under aktuell tid var sektionschef vid säkerhetspolisen i Uppsala.
Walter Kegö uppgav att han vid tiden då bandet
SOU1999:88 sid. 461 Enskilda uppslag
skulle ha lämnats hade gått en kommissariekurs och att han då ersatts av Ernst N. Referens behövs
Walter Kegö hade ingen kännedom om Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter.
I juni 1994 skickade PU en förfrågan i ärendet till säkerhetspolisen i Uppsala.
– Svar på förfrågan inkom efter ett drygt halvår, i januari 1995.
I svaret, som kom från den person som hade svarat som chef under aktuell tid, redogjordes för att diariet kontrollerats och att det inte fanns några noteringar om att något band angående Palmemordet sänts till Stockholm.
Vidare sades att de anställda tillfrågats, men att ingen kände till något band som skulle innehålla ifrågavarande uppgifter.
Ett 40-tal kriminalpoliser inom Uppsala polisdistrikt hade dessutom tillfrågats särskilt, varvid man talat enskilt med de som varit avdelade för tipsmottagning.
Inte heller detta hade emellertid lett till något resultat.
Allt detta hade fört fram till slutsatsen att det var osannolikt att Karl-Gunnar Bäck:s informationssekreterare lämnat bandet till säkerhetspolisen i Uppsala.
I januari 1995 finns en utredningsanteckning av en utredningsman vid PU registrerad.
Av denna framgår bl.a. att Karl-Gunnar Bäck inför PU yttrat att
”När jag nu tänker tillbaka på ärendet har jag funderat på om (informationssekreteraren) lämnat bandet för avlyssning och återfått det av kollegan på säkerhetspolisen i Uppsala med uppgift att historien redan var känd eller utan intresse.
I så fall kanske ärendet aldrig registrerades.”
Utredningsmannen vid PU synes sedan ha vänt sig än en gång till säkerhetspolisen.
I PU-materialet finns nämligen en promemoria från säkerhetspolisen, daterad 1995-10-04
,där det bl.a. heter:
- B (utredningsmannen vid PU, vår anm.) undrade hur våra rutiner är beträffande PALME-tipsen.
- Tips som skickas med internposten till SÄPO går direkt till E Referens behövs
- eller J Referens behövs
- (utredningsmän vid säkerhetspolisen, vår anm.) vilka bokför dessa samt delar ut dem till den handläggare det berör.
- När tipset är färdigbearbetat, åter till E eller J. Efter bokföring sänds tipsen och redovisningen tillbaka till RKP/A.
- Tips som inkommer via SÄPO:s registrator brev och liknande diarieförs, därefter till E eller J som kontrollerar om något är känt vid SÄPO.
- Bokförs ej av E eller J, enär det redan är diariefört.
- Med förhoppning att Karl-Gunnar Bäck fått svar på sina frågor, om inte får han återkomma till mig.
Boris Ersson.
I oktober 1994 tog Pierre Schori kontakt med Hans Ölvebro och berättade att han från Sydafrika kontaktats av en svensk journalist, som han hade förtroende för.
Journalisten, Boris Ersson, hade träffat en f.d. polisagent i Sydafrika som berättat att han hade information om mordet på Olof Palme.
Agenten skulle eventuellt ha tillgång till dokument som kunde bekräfta informationen. Pierre Schori skulle be Boris Ersson sätta sig i förbindelse med Hans Ölvebro.
SOU1999:88 sid. 461 Enskilda uppslag
skulle ha lämnats hade gått en kommissariekurs och att han då ersatts av Ernst N. Referens behövs
Walter Kegö hade ingen kännedom om Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter.
I juni 1994 skickade PU en förfrågan i ärendet till säkerhetspolisen i Uppsala.
– Svar på förfrågan inkom efter ett drygt halvår, i januari 1995.
I svaret, som kom från den person som hade svarat som chef under aktuell tid, redogjordes för att diariet kontrollerats och att det inte fanns några noteringar om att något band angående Palmemordet sänts till Stockholm.
Vidare sades att de anställda tillfrågats, men att ingen kände till något band som skulle innehålla ifrågavarande uppgifter.
Ett 40-tal kriminalpoliser inom Uppsala polisdistrikt hade dessutom tillfrågats särskilt, varvid man talat enskilt med de som varit avdelade för tipsmottagning.
Inte heller detta hade emellertid lett till något resultat.
Allt detta hade fört fram till slutsatsen att det var osannolikt att Karl-Gunnar Bäck:s informationssekreterare lämnat bandet till säkerhetspolisen i Uppsala.
I januari 1995 finns en utredningsanteckning av en utredningsman vid PU registrerad.
Av denna framgår bl.a. att Karl-Gunnar Bäck inför PU yttrat att
”När jag nu tänker tillbaka på ärendet har jag funderat på om (informationssekreteraren) lämnat bandet för avlyssning och återfått det av kollegan på säkerhetspolisen i Uppsala med uppgift att historien redan var känd eller utan intresse.
I så fall kanske ärendet aldrig registrerades.”
Utredningsmannen vid PU synes sedan ha vänt sig än en gång till säkerhetspolisen.
I PU-materialet finns nämligen en promemoria från säkerhetspolisen, daterad 1995-10-04
,där det bl.a. heter:
- B (utredningsmannen vid PU, vår anm.) undrade hur våra rutiner är beträffande PALME-tipsen.
- Tips som skickas med internposten till SÄPO går direkt till E Referens behövs
- eller J Referens behövs
- (utredningsmän vid säkerhetspolisen, vår anm.) vilka bokför dessa samt delar ut dem till den handläggare det berör.
- När tipset är färdigbearbetat, åter till E eller J. Efter bokföring sänds tipsen och redovisningen tillbaka till RKP/A.
- Tips som inkommer via SÄPO:s registrator brev och liknande diarieförs, därefter till E eller J som kontrollerar om något är känt vid SÄPO.
- Bokförs ej av E eller J, enär det redan är diariefört.
- Med förhoppning att Karl-Gunnar Bäck fått svar på sina frågor, om inte får han återkomma till mig.
Boris Ersson.
I oktober 1994 tog Pierre Schori kontakt med Hans Ölvebro och berättade att han från Sydafrika kontaktats av en svensk journalist, som han hade förtroende för.
Journalisten, Boris Ersson, hade träffat en f.d. polisagent i Sydafrika som berättat att han hade information om mordet på Olof Palme.
Agenten skulle eventuellt ha tillgång till dokument som kunde bekräfta informationen. Pierre Schori skulle be Boris Ersson sätta sig i förbindelse med Hans Ölvebro.
Några dagar senare ringde Boris upp Ölvebro.
Boris Ersson ombads efter ett kort referat av vad som hänt att skriva ned sina uppgifter och skicka in dem till PU.
I en 17-sidig rapport, som inkom en vecka efter telefonsamtalet, uppgav Boris Ersson att han nyligen kommit hem från en sex veckor lång filminspelning i Sydafrika.
Under resan hade han intervjuat en avhoppad f.d. chef för säkerhetstjänstens dödspatruller, Dirk Coetzee.
Denne hade under intervjun frågat om Boris Ersson ville ha information om mordet på Olof Palme och nämnt att han hade en kollega som hade saker att berätta.
Därefter hade Boris Ersson sammanförts med en person, ”källa A” (Riian Stander) , som tidigare arbetat som teknisk expert i den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Källa A (Riian Stander) berättade att mordet på Olof Palmeplanerades av Sydafrikas främste spion i modern tid, Craig Williamson.
Craig Williamson hade som ung polisaspirant fått i uppdrag att börja studera på universitetet med syfte att infiltrera regimkritiska organisationer.
Under 1970-talet hade han infiltrerat och saboterat biståndsorganisationen IUEF (International University Exchange Fund) i Genève, vilken leddes av svensken Lars-Gunnar Eriksson.
Craig Williamson hade genom en iscensatt flykt tagit sig ut ur Sydafrika. Han fick därefter anställning i IUEF och blev ”bäste vän” med Lars-Gunnar Eriksson.
I IUEF blev Craig Williamson vice direktör och informationsansvarig.
Han hade som sådan förskingrat stora belopp, bl.a. köptes ”Daisy Farm” in och byggdes upp till träningsläger för den sydafrikanska polismaktens terrororganisationer.
Projektet att infiltrera IUEF gick under kodnamnet ”Operation Daisy”.
I slutet av 1970-talet hade Craig Williamson även försökt infiltrera IDAF (International Defence and Aid for Southern Africa) i London, vilken var en viktig organisation i kampen mot apartheid.
Denna hanterade stora penningsummor.
Bl.a. gav Sverige via hemliga konton hos SIDA stora bidrag till IDAF:s verksamhet. Denna infiltration misslyckades dock.
1980 hade Craig Williamson, i samband med att en annan sydafrikansk agent ”hoppat av”, avslöjats.
Han hade därefter återvänt till Sydafrika. Han hade senare varit inblandad i CCB (Civil Cooperation Bureau), vilket var den organisation som byggt upp ”The third force” i Sydafrika.
”The third force” hade sysslat med aktioner som gått ut på att mörda regimmotståndare, skapa splittring och hat etc.
Craig Williamson hade därefter gått över till civil verksamhet och sysslade nu med bl.a. stora fastighetsaffärer.
Källa A hade arbetat med Craig Williamson i dennes företag ”Longreach”.
Företaget hade sysslat med spioneri, attentat och morduppdrag.
Craig Williamson umgicks med bl.a. Peter Casselton, som var den person som genomfört sprängattentatet mot ANC:s kontor i London.
Tillsammans med källa A och Dirk Coetzee hade Boris Ersson besökt de gamla träningslägren Vlakplaas, för vilken Dirk Coetzee varit chef, och Daisy Farm.
Båda lägren hade använts för att utbilda och träna agenter att kidnappa, tortera och mörda regimens motståndare.
Några dagar senare ringde Boris upp Ölvebro.
Boris Ersson ombads efter ett kort referat av vad som hänt att skriva ned sina uppgifter och skicka in dem till PU.
I en 17-sidig rapport, som inkom en vecka efter telefonsamtalet, uppgav Boris Ersson att han nyligen kommit hem från en sex veckor lång filminspelning i Sydafrika.
Under resan hade han intervjuat en avhoppad f.d. chef för säkerhetstjänstens dödspatruller, Dirk Coetzee.
Denne hade under intervjun frågat om Boris Ersson ville ha information om mordet på Olof Palme och nämnt att han hade en kollega som hade saker att berätta.
Därefter hade Boris Ersson sammanförts med en person, ”källa A” (Riian Stander) , som tidigare arbetat som teknisk expert i den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Källa A (Riian Stander) berättade att mordet på Olof Palmeplanerades av Sydafrikas främste spion i modern tid, Craig Williamson.
Craig Williamson hade som ung polisaspirant fått i uppdrag att börja studera på universitetet med syfte att infiltrera regimkritiska organisationer.
Under 1970-talet hade han infiltrerat och saboterat biståndsorganisationen IUEF (International University Exchange Fund) i Genève, vilken leddes av svensken Lars-Gunnar Eriksson.
Craig Williamson hade genom en iscensatt flykt tagit sig ut ur Sydafrika. Han fick därefter anställning i IUEF och blev ”bäste vän” med Lars-Gunnar Eriksson.
I IUEF blev Craig Williamson vice direktör och informationsansvarig.
Han hade som sådan förskingrat stora belopp, bl.a. köptes ”Daisy Farm” in och byggdes upp till träningsläger för den sydafrikanska polismaktens terrororganisationer.
Projektet att infiltrera IUEF gick under kodnamnet ”Operation Daisy”.
I slutet av 1970-talet hade Craig Williamson även försökt infiltrera IDAF (International Defence and Aid for Southern Africa) i London, vilken var en viktig organisation i kampen mot apartheid.
Denna hanterade stora penningsummor.
Bl.a. gav Sverige via hemliga konton hos SIDA stora bidrag till IDAF:s verksamhet. Denna infiltration misslyckades dock.
1980 hade Craig Williamson, i samband med att en annan sydafrikansk agent ”hoppat av”, avslöjats.
Han hade därefter återvänt till Sydafrika. Han hade senare varit inblandad i CCB (Civil Cooperation Bureau), vilket var den organisation som byggt upp ”The third force” i Sydafrika.
”The third force” hade sysslat med aktioner som gått ut på att mörda regimmotståndare, skapa splittring och hat etc.
Craig Williamson hade därefter gått över till civil verksamhet och sysslade nu med bl.a. stora fastighetsaffärer.
Källa A hade arbetat med Craig Williamson i dennes företag ”Longreach”.
Företaget hade sysslat med spioneri, attentat och morduppdrag.
Craig Williamson umgicks med bl.a. Peter Casselton, som var den person som genomfört sprängattentatet mot ANC:s kontor i London.
Tillsammans med källa A och Dirk Coetzee hade Boris Ersson besökt de gamla träningslägren Vlakplaas, för vilken Dirk Coetzee varit chef, och Daisy Farm.
Båda lägren hade använts för att utbilda och träna agenter att kidnappa, tortera och mörda regimens motståndare.
Om mordet på Olof Palme hade källa A mer konkret berättat att det planerats i Johannesburg och på flera ställen i Europa.
Kodordet för mordet var ”Hammer”.
Svenska ”security agents” hade deltagit i operationen genom att kartlägga Olof Palmes rörelsemönster och vanor veckorna före mordet.
Den avdelning som dessa säkerhetsagenter arbetat vid skulle ha haft en kvinna som chef.
Den person som var ansvarig för mordet på plats i Stockholm var Anthony W, tidigare kapten i Rhodesias ”Selous Scouts”; ett elitförband som sysslade med kommandoraider, sabotage och mord i Rhodesia med grannländer.
Anthony W sades bo på en gård nära Beira i Mocambique och syssla med affärer.
En annan person som skulle vara inblandad i mordet var Paul A,Referens behövs
en sydafrikan med skandinaviskt släktskap.
Motiven till mordet skulle vara två.
Det första rörde Sveriges stöd till kampen mot den sydafrikanska regimen på 1980-talet.
Sverige var det land som ekonomiskt stödde motståndsrörelserna mest av alla och Olof Palme var den dominerande statsmannen bakom stödet.
Det andra skulle vara ett rent privat motiv för Craig W, som sades ha haft en personlig konflikt med Olof Palme och en hållhake på denne som gällde försvunna biståndspengar.
I rapporten berättade Boris E också att han under sitt Sydafrikabesök varit i kontakt med Craig W.
Denne hade berättat om sitt liv och bl.a. om sin inblandning i gripandet av Steve Biko 1977.
Craig W hade förnekat all inblandning i mordet på Olof Palme.
Boris E påpekade att källa A, som var rädd för sitt liv, avsåg att söka amnesti i Sydafrika genom att avlägga vittnesmål inför ”The Truth and Reconsiliation Commission” (TRC), Sanningskommissionen, och att han inte ville framträda om han inte fick garanti om amnesti.
Källa A var enligt Boris E beredd att låta sig höras av svensk polis utanför Sydafrika om han fick en sådan garanti.
Boris E varnade slutligen PU för att ta kontakt med sydafrikanska myndigheter, eftersom den gamla regimens män i stor utsträckning fanns kvar.
Boris E rekommenderade i stället PU att vända sig till Sydafrikas justitieminister Dullah Omar, som han själv varit i kontakt med och litade på.
I mitten av november 1994 besökte Boris E och en kriminalinspektör från Luleå Hans Ölvebro.
Boris E hade dagen innan haft kontakt med källa A, som var mycket rädd. Man kom överens om att försöka påskynda källa A:s möjlighet att lämna Sydafrika för att i Europa, möjligen i Sverige, kunna skriva ned sitt vittnesmål och begära amnesti.
Samma dag uppsöktes Pierre Schori, som informerades om situationen och ombads försöka påskynda förfarandet.
Samma dag besöktes också ordföranden i Polisförbundet, Gunno Gunnmo.
Därvid diskuterades ett kontrakt mellan Boris E och Polisförbundet om att utnyttja Boris E:s material vid ett seminarium under 1995. Som ett led i
Om mordet på Olof Palme hade källa A mer konkret berättat att det planerats i Johannesburg och på flera ställen i Europa.
Kodordet för mordet var ”Hammer”.
Svenska ”security agents” hade deltagit i operationen genom att kartlägga Olof Palmes rörelsemönster och vanor veckorna före mordet.
Den avdelning som dessa säkerhetsagenter arbetat vid skulle ha haft en kvinna som chef.
Den person som var ansvarig för mordet på plats i Stockholm var Anthony W, tidigare kapten i Rhodesias ”Selous Scouts”; ett elitförband som sysslade med kommandoraider, sabotage och mord i Rhodesia med grannländer.
Anthony W sades bo på en gård nära Beira i Mocambique och syssla med affärer.
En annan person som skulle vara inblandad i mordet var Paul A,Referens behövs
en sydafrikan med skandinaviskt släktskap.
Motiven till mordet skulle vara två.
Det första rörde Sveriges stöd till kampen mot den sydafrikanska regimen på 1980-talet.
Sverige var det land som ekonomiskt stödde motståndsrörelserna mest av alla och Olof Palme var den dominerande statsmannen bakom stödet.
Det andra skulle vara ett rent privat motiv för Craig W, som sades ha haft en personlig konflikt med Olof Palme och en hållhake på denne som gällde försvunna biståndspengar.
I rapporten berättade Boris E också att han under sitt Sydafrikabesök varit i kontakt med Craig W.
Denne hade berättat om sitt liv och bl.a. om sin inblandning i gripandet av Steve Biko 1977.
Craig W hade förnekat all inblandning i mordet på Olof Palme.
Boris E påpekade att källa A, som var rädd för sitt liv, avsåg att söka amnesti i Sydafrika genom att avlägga vittnesmål inför ”The Truth and Reconsiliation Commission” (TRC), Sanningskommissionen, och att han inte ville framträda om han inte fick garanti om amnesti.
Källa A var enligt Boris E beredd att låta sig höras av svensk polis utanför Sydafrika om han fick en sådan garanti.
Boris E varnade slutligen PU för att ta kontakt med sydafrikanska myndigheter, eftersom den gamla regimens män i stor utsträckning fanns kvar.
Boris E rekommenderade i stället PU att vända sig till Sydafrikas justitieminister Dullah Omar, som han själv varit i kontakt med och litade på.
I mitten av november 1994 besökte Boris E och en kriminalinspektör från Luleå Hans Ölvebro.
Boris E hade dagen innan haft kontakt med källa A, som var mycket rädd. Man kom överens om att försöka påskynda källa A:s möjlighet att lämna Sydafrika för att i Europa, möjligen i Sverige, kunna skriva ned sitt vittnesmål och begära amnesti.
Samma dag uppsöktes Pierre Schori, som informerades om situationen och ombads försöka påskynda förfarandet.
Samma dag besöktes också ordföranden i Polisförbundet, Gunno Gunnmo.
Därvid diskuterades ett kontrakt mellan Boris E och Polisförbundet om att utnyttja Boris E:s material vid ett seminarium under 1995. Som ett led i
förberedelserna inför seminariet kom man överens om att källa A också skulle kunna användas varför Polisförbundet var berett att bekosta källa A:s resa till Sverige.
I slutet av 1994 upprättade Hans Ölvebro en sammanfattning av vad som dittills hänt i ärendet.
I ett brev, daterat i februari 1995, från justitieminister Laila Freivalds till den sydafrikanske justitieministern Dullah Omar, redogjorde Freivalds för de uppgifter som kommit fram i mordutredningen.
Därefter gjordes en förfrågan om svensk polis skulle kunna sammanträffa med källa A på svenska ambassaden i Sydafrika.
I början av mars 1995 meddelade [[Solveig Riberdahl] Hans Ölvebro att hon talat med dåvarande expeditionschefen i Justitiedepartementet, Stefan Strömberg, som uppgett att Freivalds varit i kontakt med den sydafrikanske justitieministern.
Denne hade lämnat positivt besked beträffande källa A.
Samma dag hade Ölvebro talat med Boris E, som uppgett att han några veckor före Ingvar Carlssons och Laila Freivalds besök i Sydafrika varit i telefonkontakt med källa A. Denne skulle då flytta.
Boris E hade inte fått någon ny adress.
Han hade därefter försökt nå källa A per telefon men misslyckats.
Boris E hade även talat med källa A:s advokat, som också sökt källa A utan att lyckas nå honom.
Därefter stod Hans Ölvebro i förbindelse med Boris E i augusti 1995 och i maj 1996.
Dessemellan hade Boris E under lång tid varit på resa i Söderhavet.
Vid senaste tillfället meddelade Boris E att han varit i kontakt med källa A i april 1996 och att denne då sagt att hans ärende nu tagits upp i Sydafrika och att han var beredd att träffa Boris E någonstans i Europa.
Samma dag (1996-09-26
) som Eugene de Kock i Sydafrika lämnade uppgifter om mordet på Olof Palme hörde Boris E av sig till PU.
Han berättade att han talat med källa A ett par veckor tidigare.
Denne hade då uppmanat Boris E att söka Eugene de Kock för att få de uppgifter som källa A lämnat bekräftade.
Boris E berättade också att han under dagen försökt nå källa A men misslyckats.
Istället hade han till källa A:s advokat framfört att ”antingen gäller vår överenskommelse eller skiter Ni i allting och i så fall måste jag lämna ut namn och övriga uppgifter till polisen”.
I telefax-meddelande till PU i slutet av september 1996 avslöjade så Boris E källa A:s identitet.
Källan var Riian S och hans ombud var advokaten Vim CReferens behövs
.
I början av oktober 1996 överlämnade Boris E till PU dokumentation från sin resa till Sydafrika.
I mitten av denna månad höll PU ett mycket omfattande, 59-sidor långt, kompletterande förhörmed Boris E.
Jan Danielsson och Hans Ölvebro försökte under sin utredning i Sydafrika 1996 (se nedan) få till stånd ett förhör med Riian S men det
förberedelserna inför seminariet kom man överens om att källa A också skulle kunna användas varför Polisförbundet var berett att bekosta källa A:s resa till Sverige.
I slutet av 1994 upprättade Hans Ölvebro en sammanfattning av vad som dittills hänt i ärendet.
I ett brev, daterat i februari 1995, från justitieminister Laila Freivalds till den sydafrikanske justitieministern Dullah Omar, redogjorde Freivalds för de uppgifter som kommit fram i mordutredningen.
Därefter gjordes en förfrågan om svensk polis skulle kunna sammanträffa med källa A på svenska ambassaden i Sydafrika.
I början av mars 1995 meddelade [[Solveig Riberdahl] Hans Ölvebro att hon talat med dåvarande expeditionschefen i Justitiedepartementet, Stefan Strömberg, som uppgett att Freivalds varit i kontakt med den sydafrikanske justitieministern.
Denne hade lämnat positivt besked beträffande källa A.
Samma dag hade Ölvebro talat med Boris E, som uppgett att han några veckor före Ingvar Carlssons och Laila Freivalds besök i Sydafrika varit i telefonkontakt med källa A. Denne skulle då flytta.
Boris E hade inte fått någon ny adress.
Han hade därefter försökt nå källa A per telefon men misslyckats.
Boris E hade även talat med källa A:s advokat, som också sökt källa A utan att lyckas nå honom.
Därefter stod Hans Ölvebro i förbindelse med Boris E i augusti 1995 och i maj 1996.
Dessemellan hade Boris E under lång tid varit på resa i Söderhavet.
Vid senaste tillfället meddelade Boris E att han varit i kontakt med källa A i april 1996 och att denne då sagt att hans ärende nu tagits upp i Sydafrika och att han var beredd att träffa Boris E någonstans i Europa.
Samma dag (1996-09-26
) som
