I detta kapitel redovisas vår granskning beträffande polisspåret.
Inledningsvis diskuterar vi något kring begreppet, varvid vi gör en åtskillnad mellan polisspåret och de enskilda polisärenden, som förekommer i utredningsmaterialet.
Vi har bedömt det som nödvändigt att uppehålla oss en hel del vid bakgrunden till den misstro som funnits mot delar av Stockholmspolisen, en misstro som enligt vår analys utgör en viktig del av diskussionen kring polisspåret.
Kapitlet innefattar därför redogörelser för bl.a. den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen.
I kapitlet finns vidare en beskrivning av hur polisspåret på ett mer övergripande plan hanterats inom Palmeutredningen samt av den utredning som bedrivits och dess resultat.
Vi har delat in framställningen i uppslag som är inriktade på enskilda polismän, teorier som berör polisen i allmänhet och sådant som inte nödvändigtvis behöver gälla polisen men som ändå kopplats till polisspåret.
Polisspåret som term förekommer inte inom Palmeutredningen.
En redogörelse för den utredning som kan sägas ha förekommit i denna del har därför inte någon självklar avgränsning.
Vi tar upp sådant som vi uppfattat som någorlunda levande föreställningar i diskussionen kring polisspåret i den mån det återspeglas i Palmeutredningens material.
Någon egen utredning av sådant som Palmeutredningen inte gjort men kanske kunde ha gjort har vi inte, här lika lite som i andra delar, engagerat oss i.
Av det sagda följer att allt som sagts och skrivits om polisspåret inte tas upp i betänkandet.
Det kan bero på att vi själva inte uppmärksammat det eller på att vi inte bedömt det som tillräckligt substantiellt för att beröra i ett sammanhang som detta och att det inte finns någon dokumenterad utredning att redovisa.
De reflektioner och bedömningar som vi ansett oss böra anlägga i dessa delar återfinns delvis i anslutning till redovisade utredningsuppslag, delvis i ett avslutande avsnitt, genomgående under rubriken
SOU 1999:88 sid. 271 Polisspåret
4 Polisspåret
Kapitlets innehåll
I detta kapitel redovisas vår granskning beträffande polisspåret.
Inledningsvis diskuterar vi något kring begreppet, varvid vi gör en åtskillnad mellan polisspåret och de enskilda polisärenden, som förekommer i utredningsmaterialet.
Vi har bedömt det som nödvändigt att uppehålla oss en hel del vid bakgrunden till den misstro som funnits mot delar av Stockholmspolisen, en misstro som enligt vår analys utgör en viktig del av diskussionen kring polisspåret.
Kapitlet innefattar därför redogörelser för bl.a. den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen.
I kapitlet finns vidare en beskrivning av hur polisspåret på ett mer övergripande plan hanterats inom Palmeutredningen samt av den utredning som bedrivits och dess resultat.
Vi har delat in framställningen i uppslag som är inriktade på enskilda polismän, teorier som berör polisen i allmänhet och sådant som inte nödvändigtvis behöver gälla polisen men som ändå kopplats till polisspåret.
Polisspåret som term förekommer inte inom Palmeutredningen.
En redogörelse för den utredning som kan sägas ha förekommit i denna del har därför inte någon självklar avgränsning.
Vi tar upp sådant som vi uppfattat som någorlunda levande föreställningar i diskussionen kring polisspåret i den mån det återspeglas i Palmeutredningens material.
Någon egen utredning av sådant som Palmeutredningen inte gjort men kanske kunde ha gjort har vi inte, här lika lite som i andra delar, engagerat oss i.
Av det sagda följer att allt som sagts och skrivits om polisspåret inte tas upp i betänkandet.
Det kan bero på att vi själva inte uppmärksammat det eller på att vi inte bedömt det som tillräckligt substantiellt för att beröra i ett sammanhang som detta och att det inte finns någon dokumenterad utredning att redovisa.
De reflektioner och bedömningar som vi ansett oss böra anlägga i dessa delar återfinns delvis i anslutning till redovisade utredningsuppslag, delvis i ett avslutande avsnitt, genomgående under rubriken
rapport i september 1984. Den har allmänt kommit att kallas Norrmalmsutredningen.(1)
I de delar som är av intresse i förevarande sammanhang redovisades följande.
De två GVG-grupper som bildades i VD 1 kom omgående att arbeta på olika sätt.
Den ena, C-turen, arbetade enligt instruktioner och de intentioner som fanns bakom inrättandet av GVG-grupperna.
Den andra, G-turen, drog snart på sig kritik från såväl kollegor som allmänheten.
Kritiken från kollegorna gick ut på att G-turen använde bryska metoder och missbrukade möjligheten att arbeta i civila kläder.
Av rapporten framgår att det är en spridd uppfattning inom polisen att ingripanden på allmän plats bör göras av uniformerad personal, eftersom det annars lättare uppstår störningar.
När man arbetar samman i grupper av detta slag bör därför civila polismän fungera enbart som spanare, understödda av uniformerad personal, som tillkallas för ingripanden.
G-turen arbetade dock i det närmaste helt civilt i en välm sammanhållen grupp.
Inom VD 1 framfördes bl.a. uppfattningen att verksamheten borde stoppas ”för att förhindra ett olyckligt slut”.
Trots den tendens till stegrad våldsanvändning, som kunde avläsas både i gruppens egna rapporter och i framförda klagomål, vidtog ledningen för VD 1 inga åtgärder.
Gruppen arbetade i hög grad på egen hand, dvs. utan befälsstyrning.
Under hösten tillsattes en kommissarie med uppgift att försöka styra gruppen rätt.
Denne bedömde emellertid att det inte var möjligt att komma tillrätta med gruppens arbetsmetoder och föreslog i stället att den skulle upplösas.
Verksamheten fortsatte likväl året ut, då samtliga GVG-grupper upplöstes efter beslut av chefen för ordningsavdelningen.
Av utredningen framgår att G-turens ingripanden i övervägande antalet fall gjordes när polismännen burit civila kläder.
Detta stämde inte med givna direktiv eller med hur VD 1:s andra GVG-grupp arbetade. Gruppen hade ingen egentlig ledning.
Under maj till september 1982 hade den inget ordinarie befäl. Den leddes då av polismän inom gruppen ”enligt polisinstruktionens förmansbegrepp”. Verksamhetens målinriktning ändrades, ”de metoder som användes av polismännen har de sannolikt utformat själva”, hette det i rapporten.
Någon kontinuerlig kontroll av tjänstgöringen förekom inte. Det
verkar som om polisledningen inte hade klart för sig när enskilda polismän var i tjänst och när de inte var det. (2)
Arbetsgruppens intryck
(1) Norrmalmsutredningen. Slutrapport, Stockholms polisdistrikt, Ordningsavdelningen, Utredningen, Norrmalms VD, 1984-09-24.
Rapporten omfattar drygt 40 sidor samt bilagor. Citat i det följande är hämtade ur rapporten.
(2) ”Arbetsgruppen har funnit att vakthavande befäl i vissa tjänstgöringsturer inte har full kontroll över personalen. Det förekommer t.ex. att anmälan före arbets
SOU1999:88 sid 280 Polisspåret
rapport i september 1984. Den har allmänt kommit att kallas Norrmalmsutredningen.(1)
I de delar som är av intresse i förevarande sammanhang redovisades följande.
De två GVG-grupper som bildades i VD 1 kom omgående att arbeta på olika sätt.
Den ena, C-turen, arbetade enligt instruktioner och de intentioner som fanns bakom inrättandet av GVG-grupperna.
Den andra, G-turen, drog snart på sig kritik från såväl kollegor som allmänheten.
Kritiken från kollegorna gick ut på att G-turen använde bryska metoder och missbrukade möjligheten att arbeta i civila kläder.
Av rapporten framgår att det är en spridd uppfattning inom polisen att ingripanden på allmän plats bör göras av uniformerad personal, eftersom det annars lättare uppstår störningar.
När man arbetar samman i grupper av detta slag bör därför civila polismän fungera enbart som spanare, understödda av uniformerad personal, som tillkallas för ingripanden.
G-turen arbetade dock i det närmaste helt civilt i en välm sammanhållen grupp.
Inom VD 1 framfördes bl.a. uppfattningen att verksamheten borde stoppas ”för att förhindra ett olyckligt slut”.
Trots den tendens till stegrad våldsanvändning, som kunde avläsas både i gruppens egna rapporter och i framförda klagomål, vidtog ledningen för VD 1 inga åtgärder.
Gruppen arbetade i hög grad på egen hand, dvs. utan befälsstyrning.
Under hösten tillsattes en kommissarie med uppgift att försöka styra gruppen rätt.
Denne bedömde emellertid att det inte var möjligt att komma tillrätta med gruppens arbetsmetoder och föreslog i stället att den skulle upplösas.
Verksamheten fortsatte likväl året ut, då samtliga GVG-grupper upplöstes efter beslut av chefen för ordningsavdelningen.
Av utredningen framgår att G-turens ingripanden i övervägande antalet fall gjordes när polismännen burit civila kläder.
Detta stämde inte med givna direktiv eller med hur VD 1:s andra GVG-grupp arbetade. Gruppen hade ingen egentlig ledning.
Under maj till september 1982 hade den inget ordinarie befäl. Den leddes då av polismän inom gruppen ”enligt polisinstruktionens förmansbegrepp”. Verksamhetens målinriktning ändrades, ”de metoder som användes av polismännen har de sannolikt utformat själva”, hette det i rapporten.
Någon kontinuerlig kontroll av tjänstgöringen förekom inte. Det
verkar som om polisledningen inte hade klart för sig när enskilda polismän var i tjänst och när de inte var det. (2)
Arbetsgruppens intryck
(1) Norrmalmsutredningen. Slutrapport, Stockholms polisdistrikt, Ordningsavdelningen, Utredningen, Norrmalms VD, 1984-09-24.
Rapporten omfattar drygt 40 sidor samt bilagor. Citat i det följande är hämtade ur rapporten.
(2) ”Arbetsgruppen har funnit att vakthavande befäl i vissa tjänstgöringsturer inte har full kontroll över personalen. Det förekommer t.ex. att anmälan före arbets
Det har som en del av polisspåret framförts att det skall ha ägt rum möten av konspiratoriskt slag mellan polismän tiden före mordet.
De brukar kallas ”Södermötet” eller ”Mötena på söder”, eftersom det eller de skall ha ägt rum på Söder i Stockholm.
Kommissionen har i utredningsmaterialet endast kunnat identifiera uppgifter om ett möte.
Uppgifterna innebär i praktiken att mordet skulle ha planerats vid detta möte.
”Södermötet” har vid skilda tillfällen omtalats i medierna.
Därvid har det hänvisats till en polischef i Stockholm, som känt till mötena, vilket gav uppgifterna en ökad trovärdighet.
Utredningen
Av en tjänsteanteckning i uppslaget, signerad av Hans Ölvebro, framgår att journalisten Olle Alsén hade kontaktat Hans Ölvebro och berättat bl.a. följande.
Olle Alsén hade en källa som var polischef i Stockholm. Denne hade av en annan polischef fått höra att ett antal polismän träffades dagen före mordet på Söder i Stockholm.
De aktuella polismännen var polisman A Carl Gustav Östling, Per K, Kjell K, Jerry E och Jan S.50
Dessutom deltog en vapenexpert (torde åsyfta ”löjtnant X”, se ovan).
Vid mötet hade diskuterats vapen och eventuellt också planer på att mörda Olof Palme.
Tjänsteanteckningen är daterad 1991-05-13, medan utskriften är daterad 1992-03-03. Anteckningen synes alltså ha aktualiserats i
samband med den utredning som sedermera kom igång (våren 1992).
Den 27 februari 1992 meddelade polisintendent Erik Rönnegård vid
polismyndigheten i Stockholm i anledning av uppgifter i TV-
programmet Norra Magasinet Hans Ölvebro att polisintendent Curt
Nilsson berättat för Rönnegård om ”Södermötet”. Det skulle ha skett på
Nilssons tjänsterum, troligen före 1988.
Med datering den 3 mars 1992 finns en promemoria upprättad av
Ulf Karlsson angående uppgifter han fått av Nilsson och hur han
vidarebefordrat dem. Promemorian har följande innehåll.
I samband med TV-programmet Norra Magasinet 1992-02-27 framkom
uppgifter om att ”en polischef” till olika personer, bland andra till mig
skulle ha lämnat information om en sammankomst ”på Söder” där polimän
deltagit. Denna sammankomst skulle kunna ha något med mordet på Olof
50 Per K förekommer på andra ställen i vårt betänkande, t.ex. i kapitel 5. Jan S
är ej att förväxla med den kriminalinspektör som hanterade polisärendena för
säkerhetspolisens räkning.
SOU 1999:88 sid.374 Polisspåret
Södermötet
Bakgrund
Det har som en del av polisspåret framförts att det skall ha ägt rum möten av konspiratoriskt slag mellan polismän tiden före mordet.
De brukar kallas ”Södermötet” eller ”Mötena på söder”, eftersom det eller de skall ha ägt rum på Söder i Stockholm.
Kommissionen har i utredningsmaterialet endast kunnat identifiera uppgifter om ett möte.
Uppgifterna innebär i praktiken att mordet skulle ha planerats vid detta möte.
”Södermötet” har vid skilda tillfällen omtalats i medierna.
Därvid har det hänvisats till en polischef i Stockholm, som känt till mötena, vilket gav uppgifterna en ökad trovärdighet.
Utredningen
Av en tjänsteanteckning i uppslaget, signerad av Hans Ölvebro, framgår att journalisten Olle Alsén hade kontaktat Hans Ölvebro och berättat bl.a. följande.
Olle Alsén hade en källa som var polischef i Stockholm. Denne hade av en annan polischef fått höra att ett antal polismän träffades dagen före mordet på Söder i Stockholm.
De aktuella polismännen var polisman A Carl Gustav Östling, Per K, Kjell K, Jerry E och Jan S.50
Dessutom deltog en vapenexpert (torde åsyfta ”löjtnant X”, se ovan).
Vid mötet hade diskuterats vapen och eventuellt också planer på att mörda Olof Palme.
Tjänsteanteckningen är daterad 1991-05-13, medan utskriften är daterad 1992-03-03. Anteckningen synes alltså ha aktualiserats i
samband med den utredning som sedermera kom igång (våren 1992).
Den 27 februari 1992 meddelade polisintendent Erik Rönnegård vid
polismyndigheten i Stockholm i anledning av uppgifter i TV-
programmet Norra Magasinet Hans Ölvebro att polisintendent Curt
Nilsson berättat för Rönnegård om ”Södermötet”. Det skulle ha skett på
Nilssons tjänsterum, troligen före 1988.
Med datering den 3 mars 1992 finns en promemoria upprättad av
Ulf Karlsson angående uppgifter han fått av Nilsson och hur han
vidarebefordrat dem. Promemorian har följande innehåll.
I samband med TV-programmet Norra Magasinet 1992-02-27 framkom
uppgifter om att ”en polischef” till olika personer, bland andra till mig
skulle ha lämnat information om en sammankomst ”på Söder” där polimän
deltagit. Denna sammankomst skulle kunna ha något med mordet på Olof
50 Per K förekommer på andra ställen i vårt betänkande, t.ex. i kapitel 5. Jan S
är ej att förväxla med den kriminalinspektör som hanterade polisärendena för
Det framkom också att den uppgiftslämnande polischefen skulle ha varit polisintendent Curt Nilsson vid Stockholmspolisen.
Någon uppgift av angivet slag har inte lämnats till mig.
Däremot besöktes jag av polisintendenterna Curt Nilsson och Ann-Marie Hedström 1988-11-07 varvid Curt Nilsson enligt mina efter samtalet förda anteckningar uppgav följande.
Han känner väl polisman Carl-Gustaf Östling som arbetat under Curt Nilsson. Polisman Carl-Gustaf Östling är kallsinnig och okänslig och fullt kapabel att mörda. Han är vapenfixerad och står politiskt långt ut på högerkanten.
Polisman Carl-Gustaf Östling efterträddes som vapeninstruktör av polisman F. Även han vapenfixerad och långt ut till höger.
Polisman F ”dyrkade” polisman Carl-Gustaf Östling. Polisman F hade en lägenhet i hörnet Tunnelgatan & Regeringsgatan och var den polisman i piketbuss 3230 som under kvällen för mordet flyttade sin bil.
Polisman F var en av de poliser som beordrades förfölja mördaren. Polisman F kräktes när han sprungit uppför trappan.
Polisman Carl-Gustaf Östling begärde sig ut från sjukhus den 28:e efter genomgången blindtarmsoperation. Polisman Carl-Gustaf Östling har en lunkande gång även i normala fall.
Polisman F har senare drabbats av oförklarlig viktminskning. Slutade som polis men är tillbaka vid piketen VD 1.
Besökte Palmegruppen tillsammans med Rpc och Öd. Förvissade mig om att Hans Ölvebro kände till den information som Curt Nilsson lämnade 1988-11-07.
Utredningen tog fart i och med att Rönnegård tog kontakt med Hans Ölvebro. Det var i sin tur framkallat av uppgifterna i Norra Magasinet.
Det framgår av Hans Ölvebros tjänsteanteckning att PU tidigare kände till själva påståendena.
Vad som skedde den 27 februari var att Olle Alsén:s källa, som alltså var Rönnegård, kontaktade Hans Ölvebro.
Enligt Ulf Karlssons promemoria från 1992-03-03 hade han i november 1988 vid ett möte med Palmegruppen förvissat sig om att Hans Ölvebro kände till de uppgifter Nilsson lämnat till Ulf Karlsson. Dessa uppgifter omfattade dock inte ”Södermötet”.
De relativt ingående förhören visade att Rönnegård och Curt Nilsson hade klart skilda bilder av vad som förevarit dem emellan.
Rönnegård, som hördes först, berättade att han vid ett tillfälle, som han sedermera preciserade till i vart fall efter november 1989 (efter att Christer Pettersson hade frikänts), suttit i Curt Nilssons tjänsterum.
Curt Nilsson hade då berättat om ett möte före mordet med högerextremister närvarande.
Uppgifterna föreföll Rönnegård lätta att kontrollera. Curt Nilsson kunde i princip namnge alla personer som varit med, till och med adressen
SOU 1999:88 sid. 375 Polisspåret
Palme att göra.
Det framkom också att den uppgiftslämnande polischefen skulle ha varit polisintendent Curt Nilsson vid Stockholmspolisen.
Någon uppgift av angivet slag har inte lämnats till mig.
Däremot besöktes jag av polisintendenterna Curt Nilsson och Ann-Marie Hedström 1988-11-07 varvid Curt Nilsson enligt mina efter samtalet förda anteckningar uppgav följande.
Han känner väl polisman Carl-Gustaf Östling som arbetat under Curt Nilsson. Polisman Carl-Gustaf Östling är kallsinnig och okänslig och fullt kapabel att mörda. Han är vapenfixerad och står politiskt långt ut på högerkanten.
Polisman Carl-Gustaf Östling efterträddes som vapeninstruktör av polisman F. Även han vapenfixerad och långt ut till höger.
Polisman F ”dyrkade” polisman Carl-Gustaf Östling. Polisman F hade en lägenhet i hörnet Tunnelgatan & Regeringsgatan och var den polisman i piketbuss 3230 som under kvällen för mordet flyttade sin bil.
Polisman F var en av de poliser som beordrades förfölja mördaren. Polisman F kräktes när han sprungit uppför trappan.
Polisman Carl-Gustaf Östling begärde sig ut från sjukhus den 28:e efter genomgången blindtarmsoperation. Polisman Carl-Gustaf Östling har en lunkande gång även i normala fall.
Polisman F har senare drabbats av oförklarlig viktminskning. Slutade som polis men är tillbaka vid piketen VD 1.
Besökte Palmegruppen tillsammans med Rpc och Öd. Förvissade mig om att Hans Ölvebro kände till den information som Curt Nilsson lämnade 1988-11-07.
Utredningen tog fart i och med att Rönnegård tog kontakt med Hans Ölvebro. Det var i sin tur framkallat av uppgifterna i Norra Magasinet.
Det framgår av Hans Ölvebros tjänsteanteckning att PU tidigare kände till själva påståendena.
Vad som skedde den 27 februari var att Olle Alsén:s källa, som alltså var Rönnegård, kontaktade Hans Ölvebro.
Enligt Ulf Karlssons promemoria från 1992-03-03 hade han i november 1988 vid ett möte med Palmegruppen förvissat sig om att Hans Ölvebro kände till de uppgifter Nilsson lämnat till Ulf Karlsson. Dessa uppgifter omfattade dock inte ”Södermötet”.
De relativt ingående förhören visade att Rönnegård och Curt Nilsson hade klart skilda bilder av vad som förevarit dem emellan.
Rönnegård, som hördes först, berättade att han vid ett tillfälle, som han sedermera preciserade till i vart fall efter november 1989 (efter att Christer Pettersson hade frikänts), suttit i Curt Nilssons tjänsterum.
Curt Nilsson hade då berättat om ett möte före mordet med högerextremister närvarande.
Uppgifterna föreföll Rönnegård lätta att kontrollera. Curt Nilsson kunde i princip namnge alla personer som varit med, till och med adressen
Med datering i november 1992 finns i uppslaget en anteckning signerad Hans Ölvebro, där det sägs att enligt säkerhetspolisen hade Jörgen B ”enklare uppdrag” för ”SSI” under 1977-1982 och april 1987 till juli 1990.
Sammanfattande anmärkningar
PU:s utredning av detta uppslag har skett snabbt. Utredningen är utförlig.
Jörgen B uppgav alltså att han halvannan månad före mordet deltog i ett möte på polishuset i Norrköping.
Namnen på de deltagande hade han ”undanträngt”.
Antalet deltagare kunde inte anges; folk kom och gick under mötets gång.
Man talade om Olof Palmes Moskva-resa och att Olof Palme skulle ”sälja ut” Sverige.
Han uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, förbereddes.
Det sagda utgör vad som synes vara kärnan i det Jörgen B uppgav.
Hans uppgifter i förhören är ofta ungefärliga och saknar i viss mån konkretion. Det förblir t.ex. oklart om Jörgen B menar att det var ett möte i egentlig mening eller bara ett samtal mellan personer som kom och gick.
Han har själv inte kunnat precisera om han hade kallats till mötet eller bara hamnat där när han hade vägarna förbi för att hälsa på sin vän Hans L.
Han gav heller inte något tydligt svar på vad hans egen funktion i sammanhanget var.
Klart synes vara att han uppfattat det som sades som oroande och upprörts av det, samtidigt som han vid förhören delvis tonat ned det som sakligt sett ägde rum genom att tala om ”kvirr” mot Olof Palme och om samtalet som typiskt för vad som kunde diskuteras i Sverige vid den tiden.
Det framstår med andra ord som oklart vad Jörgen B egentligen ville ha sagt.
På frågor från den utgångspunkten hänvisade Jörgen B till detaljer och ”små faktorer” som gjorde att han drabbades av en chock när han gått därifrån.
Det var att det hade talats om fler grupper som var beredda och framför allt när jag gick därifrån, då var det Hasse som följde mig till dörren och betedde sig alltså på ett helt annorlunda sätt än normalt va. Tar mej i hand och säger alltså, att du vi återkommer till dej.
På frågan om han sedan tagit upp saken med Hans L, för att kontrollera sina intryck, svarade Jörgen B – på ett sätt som läsaren uppfattar som undvikande – att det hade han inte gjort, trots att han i och för sig hade fortsatt att träffa Hans L.
Det kvarstående intrycket är att uppgiftslämnarens berättelse är diffus, motsägelsefull och att det är svårt att få grepp om vad han egentligen velat säga.
Den person han har utpekat som närvarande vid
SOU1999:88 sid.387 Polisspåret
Med datering i november 1992 finns i uppslaget en anteckning signerad Hans Ölvebro, där det sägs att enligt säkerhetspolisen hade Jörgen B ”enklare uppdrag” för ”SSI” under 1977-1982 och april 1987 till juli 1990.
Sammanfattande anmärkningar
PU:s utredning av detta uppslag har skett snabbt. Utredningen är utförlig.
Jörgen B uppgav alltså att han halvannan månad före mordet deltog i ett möte på polishuset i Norrköping.
Namnen på de deltagande hade han ”undanträngt”.
Antalet deltagare kunde inte anges; folk kom och gick under mötets gång.
Man talade om Olof Palmes Moskva-resa och att Olof Palme skulle ”sälja ut” Sverige.
Han uppfattade att en kupp, som skulle utföras under Moskva-resan, förbereddes.
Det sagda utgör vad som synes vara kärnan i det Jörgen B uppgav.
Hans uppgifter i förhören är ofta ungefärliga och saknar i viss mån konkretion. Det förblir t.ex. oklart om Jörgen B menar att det var ett möte i egentlig mening eller bara ett samtal mellan personer som kom och gick.
Han har själv inte kunnat precisera om han hade kallats till mötet eller bara hamnat där när han hade vägarna förbi för att hälsa på sin vän Hans L.
Han gav heller inte något tydligt svar på vad hans egen funktion i sammanhanget var.
Klart synes vara att han uppfattat det som sades som oroande och upprörts av det, samtidigt som han vid förhören delvis tonat ned det som sakligt sett ägde rum genom att tala om ”kvirr” mot Olof Palme och om samtalet som typiskt för vad som kunde diskuteras i Sverige vid den tiden.
Det framstår med andra ord som oklart vad Jörgen B egentligen ville ha sagt.
På frågor från den utgångspunkten hänvisade Jörgen B till detaljer och ”små faktorer” som gjorde att han drabbades av en chock när han gått därifrån.
Det var att det hade talats om fler grupper som var beredda och framför allt när jag gick därifrån, då var det Hasse som följde mig till dörren och betedde sig alltså på ett helt annorlunda sätt än normalt va. Tar mej i hand och säger alltså, att du vi återkommer till dej.
På frågan om han sedan tagit upp saken med Hans L, för att kontrollera sina intryck, svarade Jörgen B – på ett sätt som läsaren uppfattar som undvikande – att det hade han inte gjort, trots att han i och för sig hade fortsatt att träffa Hans L.
Det kvarstående intrycket är att uppgiftslämnarens berättelse är diffus, motsägelsefull och att det är svårt att få grepp om vad han egentligen velat säga.
mötet, Hans L, har helt tagit avstånd från uppgifterna.
Kommunalrådet Henry E synes ha betraktat dem som strunt, detsamma gäller Kenneth N. Samtliga har lämnat uppgifter om Jörgen B:s person som är ägnade att så tvivel om såväl trovärdighet som tillförlitlighet.
Inget, knappt ens Jörgen B:s egna uppgifter, tyder sammantaget på att något möte av konspiratoriskt slag ägt rum på Norrköpings polishus före mordet. Det innebär i och för sig inte att detta kan uteslutas, men från mordutredningens synpunkt är det svårt att se att det skulle finnas något ytterligare att tillföra.
Det finns emellertid anledning att göra en reservation beträffande utredningen i detta uppslag. Det är uppenbart att de förhållanden som utretts berör säkerhetstjänsten, inklusive IB.
Det framgår också av PU-materialet, där vissa förhörsuppgifter alltså redovisats särskilt just på den grunden. Annat synes emellertid inte ha kommit upp på bordet.
Om Hans L tillhörde säkerhetspolisen är det t.ex. relevant – det kan ju förklara vad hans och Jörgen B:s kontakter handlade om – men det beaktas inte i förhören.
Vi kan inte heller bortse från att Henry E:s och Jörgen B:s kontakter kan ha haft beröring med dessa förhållanden.
Mot den bakgrunden finns det skäl att vara försiktig med tolkningen av de uppgifter som lämnats, eftersom uppgiftslämnarna kan ha haft intresse att dölja sakförhållanden för PU:s utredare och den ”öppna” polisen.
Därtill kommer att det brev som Kenneth N uppgav sig ha skickat inte kunnat återfinnas hos säkerhetspolisen. Vår – i och för sig begränsade – erfarenhet av säkerhetspolisens rutiner (se kapitel 2 och vissa enskilda uppslag i kapitel 5) gör dock att vi inte kan betrakta det som uteslutet att brevet helt enkelt slarvats bort.
Länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten
Bakgrund och utredning
I diskussionen kring polisspåret har det förekommit ifrågasättanden av var länspolismästaren Hans Holmér befann sig 1986-02-28 till 1986-03-01.
Utgångspunkten är väl känd:
Hans Holmér avsåg att lördagen 1986-93-01 deltaga i Vasaloppet. Han befann sig därför på ett hotell i Borlänge natten mellan 1986-02-28 och 1986-03-01.
Med anledning av återkommande spekulation kring riktigheten i de uppgifter Hans Holmér själv lämnat om sin vistelseort den aktuella natten beslöt dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath om viss utredning angående dessa förhållanden.
I november 1990 beslagtogs på Scandic Hotel i Borlänge en anmälningsblankett ”Nordiska gäster”, en kopia av en hotellräkning för rum 105 1986-02-28 och en kopia av en Eurocard-nota.
SOU 1999:88 sid. 388 Polisspåret
mötet, Hans L, har helt tagit avstånd från uppgifterna.
Kommunalrådet Henry E synes ha betraktat dem som strunt, detsamma gäller Kenneth N. Samtliga har lämnat uppgifter om Jörgen B:s person som är ägnade att så tvivel om såväl trovärdighet som tillförlitlighet.
Inget, knappt ens Jörgen B:s egna uppgifter, tyder sammantaget på att något möte av konspiratoriskt slag ägt rum på Norrköpings polishus före mordet. Det innebär i och för sig inte att detta kan uteslutas, men från mordutredningens synpunkt är det svårt att se att det skulle finnas något ytterligare att tillföra.
Det finns emellertid anledning att göra en reservation beträffande utredningen i detta uppslag. Det är uppenbart att de förhållanden som utretts berör säkerhetstjänsten, inklusive IB.
Det framgår också av PU-materialet, där vissa förhörsuppgifter alltså redovisats särskilt just på den grunden. Annat synes emellertid inte ha kommit upp på bordet.
Om Hans L tillhörde säkerhetspolisen är det t.ex. relevant – det kan ju förklara vad hans och Jörgen B:s kontakter handlade om – men det beaktas inte i förhören.
Vi kan inte heller bortse från att Henry E:s och Jörgen B:s kontakter kan ha haft beröring med dessa förhållanden.
Mot den bakgrunden finns det skäl att vara försiktig med tolkningen av de uppgifter som lämnats, eftersom uppgiftslämnarna kan ha haft intresse att dölja sakförhållanden för PU:s utredare och den ”öppna” polisen.
Därtill kommer att det brev som Kenneth N uppgav sig ha skickat inte kunnat återfinnas hos säkerhetspolisen. Vår – i och för sig begränsade – erfarenhet av säkerhetspolisens rutiner (se kapitel 2 och vissa enskilda uppslag i kapitel 5) gör dock att vi inte kan betrakta det som uteslutet att brevet helt enkelt slarvats bort.
Länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten
Bakgrund och utredning
I diskussionen kring polisspåret har det förekommit ifrågasättanden av var länspolismästaren Hans Holmér befann sig 1986-02-28 till 1986-03-01.
Utgångspunkten är väl känd:
Hans Holmér avsåg att lördagen 1986-93-01 deltaga i Vasaloppet. Han befann sig därför på ett hotell i Borlänge natten mellan 1986-02-28 och 1986-03-01.
Med anledning av återkommande spekulation kring riktigheten i de uppgifter Hans Holmér själv lämnat om sin vistelseort den aktuella natten beslöt dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath om viss utredning angående dessa förhållanden.
I november 1990 beslagtogs på Scandic Hotel i Borlänge en anmälningsblankett ”Nordiska gäster”, en kopia av en hotellräkning för rum 105 1986-02-28 och en kopia av en Eurocard-nota.
Mannen hade kommit i kontakt med Anneli i juni 1992 på en Finlandsbåt.
De sågs åter i oktober, då Anneli berättade om sina upplevelser på mordkvällen. Mannen kom sedan att vidarebefordra uppgifterna till Olle Alsén, som han kände sedan många år tillbaka. De ursprungliga uppgifterna kom således via Anneli.
(I uppslaget framgår att Anki, som var den som talade med ”Dekorimamannen”, klandrade Anneli för att denna fört uppgifterna vidare.)
Sammanfattande anmärkningar
Uppslaget är på flera sätt svårgripbart. Uppgifterna har kommit in sent, mer än sex år efter mordet, 1992.
De var redan då svåra att kontrollera.
Utrymmet för minnesfel är betydande. Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas.
Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag.
Det finns såvitt vi kunnat se ingen annan utredning beträffande mordkvällen som stöder uppgifterna.
Det förhållandet att uppgifterna, trots deras uppenbara betydelse för mordutredningen, rapporterats in så sent sänker deras trovärdighet.
Det är därvid också svårt att se varför kvinnorna inte velat anmäla sina iakttagelser själva.
Deras ovilja att delta i rekonstruktioner m.m. påverkar också trovärdigheten.
Dekorimamannen själv, dvs. mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende.
PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.
Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att Dekorimamannen skulle ha varit polis.
Detta är i stället journalisten Olle Alsén:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad.
Den i uppslaget förekommande polismannen Anti Avsan har såvitt kan bedömas inget med Dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.
Bilen på Drottninggatan
Bakgrund och utredning
I massmedia har förekommit uppgifter om en kvinna, Sunniva Thelestam, ibland kallad ”vittnet Ingrid”, som från sin bostad sett en polisbil i närheten av mordplatsen vid tidpunkten för mordet.
I bilen fanns en polisman, som talade
SOU1999:88 sid. 403 Polisspåret
förhörsvittne och ställde själv frågor.
Mannen hade kommit i kontakt med Anneli i juni 1992 på en Finlandsbåt.
De sågs åter i oktober, då Anneli berättade om sina upplevelser på mordkvällen. Mannen kom sedan att vidarebefordra uppgifterna till Olle Alsén, som han kände sedan många år tillbaka. De ursprungliga uppgifterna kom således via Anneli.
(I uppslaget framgår att Anki, som var den som talade med ”Dekorimamannen”, klandrade Anneli för att denna fört uppgifterna vidare.)
Sammanfattande anmärkningar
Uppslaget är på flera sätt svårgripbart. Uppgifterna har kommit in sent, mer än sex år efter mordet, 1992.
De var redan då svåra att kontrollera.
Utrymmet för minnesfel är betydande. Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas.
Det finns dock knappast skäl att anta annat än att en händelse som gett upphov till tipset ägt rum, men dess koppling till mordet kan vara en efterkonstruktion eller ett misstag.
Det finns såvitt vi kunnat se ingen annan utredning beträffande mordkvällen som stöder uppgifterna.
Det förhållandet att uppgifterna, trots deras uppenbara betydelse för mordutredningen, rapporterats in så sent sänker deras trovärdighet.
Det är därvid också svårt att se varför kvinnorna inte velat anmäla sina iakttagelser själva.
Deras ovilja att delta i rekonstruktioner m.m. påverkar också trovärdigheten.
Dekorimamannen själv, dvs. mannen på ”gymet”, synes särskilt undflyende.
PU har av förhörsdokumentationen att döma gjort stora ansträngningar för att identifiera vederbörande med ledning av de uppgifter kvinnorna lämnade, utan framgång.
Det bör understrykas att detta uppslag alltså inte kan betraktas som något egentligt polisspår. Kvinnorna själva har aldrig påstått att Dekorimamannen skulle ha varit polis.
Detta är i stället journalisten Olle Alsén:s hypotes, en hypotes som inte gått att få bekräftad.
Den i uppslaget förekommande polismannen Anti Avsan har såvitt kan bedömas inget med Dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.
Bilen på Drottninggatan
Bakgrund och utredning
I massmedia har förekommit uppgifter om en kvinna, Sunniva Thelestam, ibland kallad ”vittnet Ingrid”, som från sin bostad sett en polisbil i närheten av mordplatsen vid tidpunkten för mordet.
Hon och hennes man hade haft en middagsgäst, som lämnade lägenheten klockan 22:45.
Strax därefter hörde hon ljud från en kommunikationsradio på gatan.
Hon tittade ut och såg en vit polisbil uppställd på gatan utanför. I bilen satt en ensam polisman, iklädd overall. Han talade i en kommunikationsradio. Bilens bakre del var avdelad. Där förvarades apparater och tung utrustning. I bilen fanns fyra tydliga siffror, 0502, 0520 eller 0522.
Bilen for efter ett tag från platsen i riktning Tunnelgatan - Norra Bantorget.
– I en anteckning från ett telefonsamtal
EBC2327-00-A
några dagar senare uppges bl.a. att Sunniva Thelestam trodde att hon hade iakttagit bilen ungefär klockan 23:00, att personen i bilen hade suttit med dörren öppen och att bilen var en Saab.
Ungefär ett år senare, i februari 1987, besökte Sunniva Thelestam, enligt vad som framgår av en tjänsteanteckning, polisen för att efterhöra vad som hänt med hennes tips.
Av anteckningen framgår att det nummer som nämnts troligen var anbringat på den inre backspegelns baksida (vid framrutan).
Samma dag, på kvällen, gjordes ett utförligt redovisat rekonstruktionsförhör
EBC2327-00-D
, där Sunniva Thelestam från sitt lägenhetsfönster fick se olika typer av polisbilar, som kördes fram till ungefär den plats där den från mordkvällen iakttagna bilen skulle ha befunnit sig.
Middagsgästen, Rolf G, hördes första gången per telefon 1986-03-22
EBC2327-01
, dvs. i anslutning till att Sunniva T:s uppgifter första gången kom in till polisen.
Förhöret är fragmentariskt återgivet och relaterat på fem rader. Det kan inte utläsas om det är polisen som kontaktat Rolf G eller tvärtom.
I sak framgår att Rolf G trodde att han hade lämnat lägenheten 23:45 (dvs efter mordet och senare än vad Sunniva Thelestam hade trott).
Han gick Drottninggatan - Adolf Fredriks kyrkogata - Sveavägen - Tegnérgatan - Döbelnsgatan till Hotell Kom, som låg på Döbelnsgatan 17-19. (Han kom med andra ord ned till Sveavägen snett emot mordplatsen, gick sedan i riktning från denna till biografen Grand för att sedan ta till höger på Tegnérgatan).
Han lade märke till att det kom ut några personer från Grand, i övrigt såg han inget särskilt. Rolf G hördes igen ett år senare, i februari 1987
EBC2327-01-A
.
Det framgår att han hade diskuterat Sunniva T:s iakttagelser från mordkvällen med henne och att de hade skilda minnesbilder av när han hade lämnat lägenheten:
SOU1999:88 sid. 404 Polisspåret
i kommunikationsradio.
Samtalet avslutades abrupt och bilen begav sig hastigt från platsen.
Uppgifterna härrör från Sunniva Thelestam, som bodde på Drottninggatan i Stockholm.
Det finns ett omfattande uppslag rörande uppgifterna från Sunniva Thelestam.
Av handlingarna att döma har utredningen pågått från mars 1986 till april 1987.
Hon och hennes man hade haft en middagsgäst, som lämnade lägenheten klockan 22:45.
Strax därefter hörde hon ljud från en kommunikationsradio på gatan.
Hon tittade ut och såg en vit polisbil uppställd på gatan utanför. I bilen satt en ensam polisman, iklädd overall. Han talade i en kommunikationsradio. Bilens bakre del var avdelad. Där förvarades apparater och tung utrustning. I bilen fanns fyra tydliga siffror, 0502, 0520 eller 0522.
Bilen for efter ett tag från platsen i riktning Tunnelgatan - Norra Bantorget.
– I en anteckning från ett telefonsamtal
EBC2327-00-A
några dagar senare uppges bl.a. att Sunniva Thelestam trodde att hon hade iakttagit bilen ungefär klockan 23:00, att personen i bilen hade suttit med dörren öppen och att bilen var en Saab.
Ungefär ett år senare, i februari 1987, besökte Sunniva Thelestam, enligt vad som framgår av en tjänsteanteckning, polisen för att efterhöra vad som hänt med hennes tips.
Av anteckningen framgår att det nummer som nämnts troligen var anbringat på den inre backspegelns baksida (vid framrutan).
Samma dag, på kvällen, gjordes ett utförligt redovisat rekonstruktionsförhör
EBC2327-00-D
, där Sunniva Thelestam från sitt lägenhetsfönster fick se olika typer av polisbilar, som kördes fram till ungefär den plats där den från mordkvällen iakttagna bilen skulle ha befunnit sig.
Middagsgästen, Rolf G, hördes första gången per telefon 1986-03-22
EBC2327-01
, dvs. i anslutning till att Sunniva T:s uppgifter första gången kom in till polisen.
Förhöret är fragmentariskt återgivet och relaterat på fem rader. Det kan inte utläsas om det är polisen som kontaktat Rolf G eller tvärtom.
I sak framgår att Rolf G trodde att han hade lämnat lägenheten 23:45 (dvs efter mordet och senare än vad Sunniva Thelestam hade trott).
Han gick Drottninggatan - Adolf Fredriks kyrkogata - Sveavägen - Tegnérgatan - Döbelnsgatan till Hotell Kom, som låg på Döbelnsgatan 17-19. (Han kom med andra ord ned till Sveavägen snett emot mordplatsen, gick sedan i riktning från denna till biografen Grand för att sedan ta till höger på Tegnérgatan).
Han lade märke till att det kom ut några personer från Grand, i övrigt såg han inget särskilt. Rolf G hördes igen ett år senare, i februari 1987
EBC2327-01-A
.
Det framgår att han hade diskuterat Sunniva T:s iakttagelser från mordkvällen med henne och att de hade skilda minnesbilder av när han hade lämnat lägenheten:
enligt Rolf G var det strax före midnatt, medan Sunniva Thelestam alltså sagt att det var en timma tidigare.
Rolf G ville inte ta ställning till vem som hade rätt.
Beträffande promenaden till hotellet mindes han att han hade övervägt att gå in på Grand för att handla choklad i en automat. Biografen var upptänd och några enstaka personer var på väg ut.
Han hörde inga sirener och lade inte märke till några polisbilar under vägen från Sunniva Thelestam till hotellet.
– Av en kontroll med Peter Olofsson på biografen Grand, framgick att sista filmen hade slutat 23:40
L14592-00-B
och att foajén bör ha släckts ungefär 23:55.
Av ett anonymt tipsReferens behövs
i slutet av februari 1987 framgår att Sunniva Thelestam någon vecka efter mordet i ett privat sammanhang skall ha berättat om sina iakttagelser på mordkvällen.
Enligt uppgiftslämnaren hade Sunniva Thelestam inte lämnat sina uppgifter till polisen eftersom hon skulle vara negativt inställd till polisen.
Från samma tid finns en delvis svårbegriplig anteckning avseende Sunniva Thelestams make.
Denne sägs vara av uppfattningen att Rolf G gick ungefär klockan 23.
Han sysslade därefter med disken och gjorde inga iakttagelser motsvarande dem hustrun redovisat. Hon nämnde inget om vad hon sett förrän dagen efter, då de fått nyheten om mordet.
Förhören och rekonstruktionen från februari 1987 följdes upp av en omfattande utredning om vilka vaktbolag som hade uppdrag i närheten av Sunniva Thelestams bostad och vilka bilar som kunde ha befunnit sig på platsen vid den aktuella tidpunkten.
Det framgick bl.a. att Svensk Bevakningstjänst hade bevakning av Centralbadet, som låg i närheten. Det var relativt vanligt med utryckning dit.
Centralbadet tillsågs därutöver med jämna mellanrum, bl.a. på grund av att uteliggare ofta sökte natthärbärge där och då förorsakade störningar.
I en faktasammanställning från april 1987 över utredningen avseende Svensk Bevakningstjänst drog PU slutsatsen att bevakningsbilar från firman torde ha förekommit vid rikliga tillfällen på Drottninggatan 88 under mordkvällen och natten.
Det av Sunniva Thelestam beskrivna beteendet, sättet att parkera och avrapporteringen via radio efter utförd tjänsteuppgift, stämde med hur företagets väktare kunde agera på platsen.
Efter sammanställningen nedtecknade utredningsmännen följande bedömning:
Vår egen bedömning efter att ha jämfört och analyserat uppgifter från Sunniva Thelestam kontra bevakningspersonal från Svensk Bevakningstjänst blir att det med stor sannolikhet bör ha varit ett av företagets bevakningsfordon som Sunniva Thelestam observerat på Drottninggatan --- vid aktuell tidpunkt.
Det framgår av sammanställningen att PU inte lyckats identifiera vilken av Svensk Bevakningstjänsts väktare Sunniva Thelestam i så fall skulle ha sett; det fanns flera möjliga alternativ.
Detta torde i sin tur få ses mot bak-
SOU1999:88 sid. 405 Polisspåret
enligt Rolf G var det strax före midnatt, medan Sunniva Thelestam alltså sagt att det var en timma tidigare.
Rolf G ville inte ta ställning till vem som hade rätt.
Beträffande promenaden till hotellet mindes han att han hade övervägt att gå in på Grand för att handla choklad i en automat. Biografen var upptänd och några enstaka personer var på väg ut.
Han hörde inga sirener och lade inte märke till några polisbilar under vägen från Sunniva Thelestam till hotellet.
– Av en kontroll med Peter Olofsson på biografen Grand, framgick att sista filmen hade slutat 23:40
L14592-00-B
och att foajén bör ha släckts ungefär 23:55.
Av ett anonymt tipsReferens behövs
i slutet av februari 1987 framgår att Sunniva Thelestam någon vecka efter mordet i ett privat sammanhang skall ha berättat om sina iakttagelser på mordkvällen.
Enligt uppgiftslämnaren hade Sunniva Thelestam inte lämnat sina uppgifter till polisen eftersom hon skulle vara negativt inställd till polisen.
Från samma tid finns en delvis svårbegriplig anteckning avseende Sunniva Thelestams make.
Denne sägs vara av uppfattningen att Rolf G gick ungefär klockan 23.
Han sysslade därefter med disken och gjorde inga iakttagelser motsvarande dem hustrun redovisat. Hon nämnde inget om vad hon sett förrän dagen efter, då de fått nyheten om mordet.
Förhören och rekonstruktionen från februari 1987 följdes upp av en omfattande utredning om vilka vaktbolag som hade uppdrag i närheten av Sunniva Thelestams bostad och vilka bilar som kunde ha befunnit sig på platsen vid den aktuella tidpunkten.
Det framgick bl.a. att Svensk Bevakningstjänst hade bevakning av Centralbadet, som låg i närheten. Det var relativt vanligt med utryckning dit.
Centralbadet tillsågs därutöver med jämna mellanrum, bl.a. på grund av att uteliggare ofta sökte natthärbärge där och då förorsakade störningar.
I en faktasammanställning från april 1987 över utredningen avseende Svensk Bevakningstjänst drog PU slutsatsen att bevakningsbilar från firman torde ha förekommit vid rikliga tillfällen på Drottninggatan 88 under mordkvällen och natten.
Det av Sunniva Thelestam beskrivna beteendet, sättet att parkera och avrapporteringen via radio efter utförd tjänsteuppgift, stämde med hur företagets väktare kunde agera på platsen.
Efter sammanställningen nedtecknade utredningsmännen följande bedömning:
Vår egen bedömning efter att ha jämfört och analyserat uppgifter från Sunniva Thelestam kontra bevakningspersonal från Svensk Bevakningstjänst blir att det med stor sannolikhet bör ha varit ett av företagets bevakningsfordon som Sunniva Thelestam observerat på Drottninggatan --- vid aktuell tidpunkt.
Det framgår av sammanställningen att PU inte lyckats identifiera vilken av Svensk Bevakningstjänsts väktare Sunniva Thelestam i så fall skulle ha sett; det fanns flera möjliga alternativ.
grund av att Sunniva T:s iakttagelse inte närmare kunnat tidsbestämmas.
Sammanfattande anmärkningar
Detta uppslag är från mars 1986, då Sunniva Thelestam första gången lämnade uppgifter till mordutredningen.
Det finns inget i materialet som talar mot att Sunniva Thelestam gjort de iakttagelser hon redovisat.
Hennes uppgifter är på många sätt detaljerade, konsistenta och synes inte innehålla några motsägelser.
När det gäller tidpunkten talar fakta snarast mot middagsgästens antaganden; denne borde med tanke på vad han uppgivit om förhållandena under vandringen till hotellet ha lämnat lägenheten i sådan tid att han kom ner på Sveavägen innan mordet begicks.
Men det finns också ett antal skäl till att bedöma tipset med försiktighet.
Tidpunkten är och förblir oklar.
Även om middagsgästen skulle ha misstagit sig på tiden, kan Sunniva Thelestam ha gjort sin iakttagelse en längre tid efter det att gästen gick än hon själv trodde. Det finns i alla händelser inget att hänga upp en preciserad tidpunkt på.
De uppgifter Sunniva Thelestam lämnat om hur den aktuella polisbilen närmare såg ut är relativt vaga.
Hon kunde inte identifiera någon av de polisbilstyper som förekom vid rekonstruktionen.
De siffror hon hade sett på backspegeln förekom enligt PU inte på polisbilar.
Sunniva Thelestam uppgav själv i förhöret att hon var ”mycket dålig” på bilmärken. Det avsätter rätt tydliga spår i den beskrivning hon kunnat lämna avseende fordonet.
Den ”förklaring” som PU tycks ha stannat för, dvs. att Sunniva Thelestam sett ett bevakningsfordon, synes samtidigt sannolik och den kan mycket väl vara riktig.
Några övertygande belägg för att uppgifterna kan förklaras på detta sätt föreligger dock inte.
Sunniva Thelestam var relativt van vid att se bevakningsfordon, inte minst bör hon ha sett Svensk Bevakningstjänsts bilar tidigare. Det talar mot att hon skulle identifiera en väktarbil som polisbil.
Av förhöret med henne framgår vidare att hon skilde mellan ljusa och mörka polisbilar (detta var vid den tid då såväl de blågula som de äldre svartvita polisbilarna fanns i drift).
Hon identifierade denna bil som ”mörk”, dvs. den svartvita typen. Svensk Bevakningstjänsts bilar var, enligt vad som framgår av de bilder som intagits i uppslaget, vita med blågula symboler. Man kan tänka sig dem förväxlade med de nya polisbilarna, men knappast med den äldre modell, som Sunniva Thelestam sade sig ha sett.
Det är kort sagt en fullt möjlig men inte alldeles utömmande förklaring som PU fastnat för. Så framställs den ju inte heller av utredningsmännen själva.
Det förtjänar också understrykas att PU trots ingående utredning alltså inte lyckats få
SOU199:88 sid 406 Polisspåret
grund av att Sunniva T:s iakttagelse inte närmare kunnat tidsbestämmas.
Sammanfattande anmärkningar
Detta uppslag är från mars 1986, då Sunniva Thelestam första gången lämnade uppgifter till mordutredningen.
Det finns inget i materialet som talar mot att Sunniva Thelestam gjort de iakttagelser hon redovisat.
Hennes uppgifter är på många sätt detaljerade, konsistenta och synes inte innehålla några motsägelser.
När det gäller tidpunkten talar fakta snarast mot middagsgästens antaganden; denne borde med tanke på vad han uppgivit om förhållandena under vandringen till hotellet ha lämnat lägenheten i sådan tid att han kom ner på Sveavägen innan mordet begicks.
Men det finns också ett antal skäl till att bedöma tipset med försiktighet.
Tidpunkten är och förblir oklar.
Även om middagsgästen skulle ha misstagit sig på tiden, kan Sunniva Thelestam ha gjort sin iakttagelse en längre tid efter det att gästen gick än hon själv trodde. Det finns i alla händelser inget att hänga upp en preciserad tidpunkt på.
De uppgifter Sunniva Thelestam lämnat om hur den aktuella polisbilen närmare såg ut är relativt vaga.
Hon kunde inte identifiera någon av de polisbilstyper som förekom vid rekonstruktionen.
De siffror hon hade sett på backspegeln förekom enligt PU inte på polisbilar.
Sunniva Thelestam uppgav själv i förhöret att hon var ”mycket dålig” på bilmärken. Det avsätter rätt tydliga spår i den beskrivning hon kunnat lämna avseende fordonet.
Den ”förklaring” som PU tycks ha stannat för, dvs. att Sunniva Thelestam sett ett bevakningsfordon, synes samtidigt sannolik och den kan mycket väl vara riktig.
Några övertygande belägg för att uppgifterna kan förklaras på detta sätt föreligger dock inte.
Sunniva Thelestam var relativt van vid att se bevakningsfordon, inte minst bör hon ha sett Svensk Bevakningstjänsts bilar tidigare. Det talar mot att hon skulle identifiera en väktarbil som polisbil.
Av förhöret med henne framgår vidare att hon skilde mellan ljusa och mörka polisbilar (detta var vid den tid då såväl de blågula som de äldre svartvita polisbilarna fanns i drift).
Hon identifierade denna bil som ”mörk”, dvs. den svartvita typen. Svensk Bevakningstjänsts bilar var, enligt vad som framgår av de bilder som intagits i uppslaget, vita med blågula symboler. Man kan tänka sig dem förväxlade med de nya polisbilarna, men knappast med den äldre modell, som Sunniva Thelestam sade sig ha sett.
Det är kort sagt en fullt möjlig men inte alldeles utömmande förklaring som PU fastnat för. Så framställs den ju inte heller av utredningsmännen själva.
Det förtjänar också understrykas att PU trots ingående utredning alltså inte lyckats få
fram vilken bekvakningsbil och vilken väktare Sunniva Thelestam i så fall skulle ha sett.
De utredningsåtgärder som vidtogs i mars 1986 inskränkte sig till samtalen med Sunniva Thelestam och Rolf G samt en allmän kontroll av var diverse polisfordon befunnit sig.
Det tycks som om utredarna lagt tipset till handlingarna efter det att de ansett sig ha kunnat konstatera att det inte kunde ha varit någon polisbil.
Utredningen i detta skede ter sig grund, illa dokumenterad och bitvis uppenbart bristfällig.
Det gäller t.ex. den första kontakten med Rolf G, som resulterade i en fragmentarisk förhörsanteckning.
Av dokumentationen att döma tillfrågades han inte om han sett några polisbilar etc, vilket han borde ha gjort om han hade gått den angivna vägen vid den angivna tidpunkten.
Detta är ännu en illustration till polisarbetets brister vid denna tid.
Iakttagelse av man med walkie-talkie
Bakgrund och utredning
Magnus P meddelade den 24 mars 1986 att han vid tidpunkten för mordet gjort en iakttagelse av en man med walkie-talkie i hörnet Sveavägen & Oxtorgsgatan.
Det framgår av ett i november 1988 hållet förhör med Magnus P att han hade vänt sig till polisen sedan han hört att man efterlyste iakttagelser av walkie-talkies.
Magnus P uppgav att han kom gående på Sveavägen och skulle gå upp Oxtorgsgatan (söder om Kungsgatan), där han hade sin bil parkerad.
Snett bakifrån, sneddande över Sveavägen, kom en man, som bar en walkie-talkie mot bröstet. På apparatens översida fanns en röd knapp som stack upp en bit.
Mannen, som var 25-30 år, gick fort och målmedvetet. Magnus P iakttog honom bara en kort stund.
Magnus P gav relativt utförliga signalementsuppgifter.
Han lämnade också en skiss över platsen för iakttagelsen.
Magnus P lämnade sina uppgifter vid ett personligt besök.
Tipsmottagaren har antecknat att ”Magnus P är ett trovärdigt vittne”.
Av förhöret från november 1988 framgår att Magnus P kunde tidsbestämma iakttagelsen rätt väl.
Han hade tillsammans med sin hustru spelat Bingo vid Kungshallen och med ledning av när spelet börjat och de spel de deltagit i kunde händelsen bestämmas till några minuter efter 23:21.
Magnus P och hans hustru gick efter iakttagelsen vidare till bilen.
De körde Oxtorgsgatan österut, sedan Malmskillnadsgatan till Brunkebergstorg och Söderleden ut mot en förort.
Under färden på Oxtorgsgatan sade hustrun att det var värst vad det är mycket poliser ute i stan i kväll, eftersom de hörde sirener i bakgrunden.
Magnus P
SOU199:88 sid 407 Polisspåret
fram vilken bekvakningsbil och vilken väktare Sunniva Thelestam i så fall skulle ha sett.
De utredningsåtgärder som vidtogs i mars 1986 inskränkte sig till samtalen med Sunniva Thelestam och Rolf G samt en allmän kontroll av var diverse polisfordon befunnit sig.
Det tycks som om utredarna lagt tipset till handlingarna efter det att de ansett sig ha kunnat konstatera att det inte kunde ha varit någon polisbil.
Utredningen i detta skede ter sig grund, illa dokumenterad och bitvis uppenbart bristfällig.
Det gäller t.ex. den första kontakten med Rolf G, som resulterade i en fragmentarisk förhörsanteckning.
Av dokumentationen att döma tillfrågades han inte om han sett några polisbilar etc, vilket han borde ha gjort om han hade gått den angivna vägen vid den angivna tidpunkten.
Detta är ännu en illustration till polisarbetets brister vid denna tid.
Iakttagelse av man med walkie-talkie
Bakgrund och utredning
Magnus P meddelade den 24 mars 1986 att han vid tidpunkten för mordet gjort en iakttagelse av en man med walkie-talkie i hörnet Sveavägen & Oxtorgsgatan.
Det framgår av ett i november 1988 hållet förhör med Magnus P att han hade vänt sig till polisen sedan han hört att man efterlyste iakttagelser av walkie-talkies.
Magnus P uppgav att han kom gående på Sveavägen och skulle gå upp Oxtorgsgatan (söder om Kungsgatan), där han hade sin bil parkerad.
Snett bakifrån, sneddande över Sveavägen, kom en man, som bar en walkie-talkie mot bröstet. På apparatens översida fanns en röd knapp som stack upp en bit.
Mannen, som var 25-30 år, gick fort och målmedvetet. Magnus P iakttog honom bara en kort stund.
Magnus P gav relativt utförliga signalementsuppgifter.
Han lämnade också en skiss över platsen för iakttagelsen.
Magnus P lämnade sina uppgifter vid ett personligt besök.
Tipsmottagaren har antecknat att ”Magnus P är ett trovärdigt vittne”.
Av förhöret från november 1988 framgår att Magnus P kunde tidsbestämma iakttagelsen rätt väl.
Han hade tillsammans med sin hustru spelat Bingo vid Kungshallen och med ledning av när spelet börjat och de spel de deltagit i kunde händelsen bestämmas till några minuter efter 23:21.
Magnus P och hans hustru gick efter iakttagelsen vidare till bilen.
De körde Oxtorgsgatan österut, sedan Malmskillnadsgatan till Brunkebergstorg och Söderleden ut mot en förort.
Under färden på Oxtorgsgatan sade hustrun att det var värst vad det är mycket poliser ute i stan i kväll, eftersom de hörde sirener i bakgrunden.
Förundersökningsledningen har haft ett särskilt ansvar för att tips rörande polisen eller poliser blir korrekt hanterade. Det får anses ha framhållits redan av Juristkommissionen.
Vi vill slutligen tillägga, att det inte är utan egen förskyllan som polismakten drabbats av diskussionen kring polisspåret.
Sakligt sett finns det inte så mycket substans i den diskussionen, men frånvaron av substans har kunnat kompenseras av den grogrund för misstro och bristande tilltro till utredningsinsatserna som polisens egna åtgärder givit upphov till.
Polisspårsdiskussionens uppkomst kan inte heller skyllas på massmedia eller enskilda ”privatspanare”, eftersom misstron alltså delvis har haft fog för sig och dessutom finns företrädd inom polisen själv.
När det gäller en så uppmärksammad del som det s.k. Södermötet har ryktesspridningen således härstammat eller i vart fall fått stöd från polisens egna led.
4.5.2 De enskilda uppslagen
De synpunkter vi haft i de uppslag som redovisats under rubriken Uppslag som berör polisen i allmänhet och Uppslag som eventuellt kan förknippas med poliser eller polisen i allmänhet framgår i de Sammanfattande anmärkningar som finns i anslutning till respektive uppslag.
Vi har inte funnit något uppslag, som idag motiverar ytterligare utredningsåtgärder.58
Inte heller beträffande polisärendena anser vi oss ha anledning att anmäla någon avvikande mening beträffande de bedömningar som PU gjort då utredningen avslutats, vilket skett i samtliga fall.
I övrigt vill vi beträffande polisärendena redovisa följande synpunkter.
Några brottsmisstankar har aldrig funnits mot polisman A.
Ser man till vad som föranlett utredning mot andra polismän och i
övrigt kan det dock lätt konstateras att flera spaningsindikationer
funnits: vapeninnehav, extremism, ”palmehat”, kontakter i kretsar som
måste bedömas som ”intressanta” från spaningssynpunkt, arbetslokalen
i mordplatsens närhet samt personliga omständigheter.
Den inledande alibiutredningen kring polisman A var otillräcklig
och alltför dåligt dokumenterad. Det är möjligt att utredarna skaffade
sig så mycket information att de blev övertygade om att polisman A
58 Att ett uppslag vid vår granskning inte befunnits kräva ytterligare bearbet-
ning innebär givetvis inte att vi utesluter att uppslaget kan vara av intresse. Det
som bedömts är om PU med hänsyn till vad som framkommit och kända fakta i
övrigt numera har anledning att vidta ytterligare utredningsåtgärder eller inte.
SOU 1999-88 sid. 419 Polisspåret
utredning.
Förundersökningsledningen har haft ett särskilt ansvar för att tips rörande polisen eller poliser blir korrekt hanterade. Det får anses ha framhållits redan av Juristkommissionen.
Vi vill slutligen tillägga, att det inte är utan egen förskyllan som polismakten drabbats av diskussionen kring polisspåret.
Sakligt sett finns det inte så mycket substans i den diskussionen, men frånvaron av substans har kunnat kompenseras av den grogrund för misstro och bristande tilltro till utredningsinsatserna som polisens egna åtgärder givit upphov till.
Polisspårsdiskussionens uppkomst kan inte heller skyllas på massmedia eller enskilda ”privatspanare”, eftersom misstron alltså delvis har haft fog för sig och dessutom finns företrädd inom polisen själv.
När det gäller en så uppmärksammad del som det s.k. Södermötet har ryktesspridningen således härstammat eller i vart fall fått stöd från polisens egna led.
4.5.2 De enskilda uppslagen
De synpunkter vi haft i de uppslag som redovisats under rubriken Uppslag som berör polisen i allmänhet och Uppslag som eventuellt kan förknippas med poliser eller polisen i allmänhet framgår i de Sammanfattande anmärkningar som finns i anslutning till respektive uppslag.
Vi har inte funnit något uppslag, som idag motiverar ytterligare utredningsåtgärder.58
Inte heller beträffande polisärendena anser vi oss ha anledning att anmäla någon avvikande mening beträffande de bedömningar som PU gjort då utredningen avslutats, vilket skett i samtliga fall.
I övrigt vill vi beträffande polisärendena redovisa följande synpunkter.
Den första anteckningen från säkerhetsavdelningen tyder på att det informellt hade gjorts förfrågningar angående polisman A och att uppgifterna om hans sjukhusvistelse då hade kommit fram.
Promemorian från 1996 i säkerhetspolisens material visar att fler efterforskningsåtgärder än vad som framgår av PU-materialet företogs. Dess innehåll reser dock vissa frågor.
Det finns sålunda skäl att fråga sig när besöket av hela piketgruppen vid polisman A:s sjukbädd kan ha ägt rum.
Om det verkligen var den 28 februari, måste det ha varit innan A begärde att få bli utskriven.
I så fall borde det ha beaktats att smärtorna inte hindrade honom från att bege sig hem, varvid tillståndet inte kan betraktas som ett ”medicinskt alibi”.
I alibifrågan väger de personer, som besökte polisman A i dennes hem under mordkvällen tyngre.
Dessa personer hördes som framgått inte förrän 1993, vilket betyder att den inledande utredningen måste anses summarisk.
Polisman A borde alltså ha gjorts till föremål för mer ingående utredningsåtgärder från början.
Det som sedermera gjorts, har gjorts för sent.
Polisman B.
Det finns, förutom de ovan nämnda, inga tips eller uppslag som kopplar samman polisman B med mordet eller på annat sätt för in honom i utredningen.
De tips som förekommit har ingen utredningsbar substans.
Det finns emellertid anledning att fråga sig om inte en person, som avsatt den typ av spår i skilda internutredningar som polisman B har gjort, borde ha blivit föremål för en viss kontroll.
PU:s förhållningssätt synes visa i hur hög grad utredningsarbetet i denna del varit reaktivt, dvs. drivet av impulser utifrån, i stället för proaktivt, dvs. initierat av egen analys och efterforskning.
Polisman C.
Utredningen visade att polisman C har alibi för mordtillfället.
Hans Smith & Wesson .357 Magnum är provskjuten; inget tyder på att den använts som mordvapen.
Vad gäller den typen av hårddata får polisman C anses färdigutredd och utesluten som gärningsman.
Ingångstipsen är också tunna; någon direkt koppling till mordet föreligger inte i något av dem.
Det finns således ingenting som kan knyta polisman C till brottet och föranleda utredningsåtgärder av det skälet.
”Buss 43” och utpekandet av polisman D.
Utredningens resultat synes vara att bussföraren och Lars K åkt med samma buss och att iakttagelser som därvid gjorts i och för sig kan vara intressanta med tanke på plats och tidpunkt.
Utredningen var utförlig och tog betydande resurser i anspråk.
Bägge uppgiftslämnarna tillförde utredningen mycket material.
SOU 1999-88 sid. 420 Polisspåret
inte kunde vara gärningsman.
Den första anteckningen från säkerhetsavdelningen tyder på att det informellt hade gjorts förfrågningar angående polisman A och att uppgifterna om hans sjukhusvistelse då hade kommit fram.
Promemorian från 1996 i säkerhetspolisens material visar att fler efterforskningsåtgärder än vad som framgår av PU-materialet företogs. Dess innehåll reser dock vissa frågor.
Det finns sålunda skäl att fråga sig när besöket av hela piketgruppen vid polisman A:s sjukbädd kan ha ägt rum.
Om det verkligen var den 28 februari, måste det ha varit innan A begärde att få bli utskriven.
I så fall borde det ha beaktats att smärtorna inte hindrade honom från att bege sig hem, varvid tillståndet inte kan betraktas som ett ”medicinskt alibi”.
I alibifrågan väger de personer, som besökte polisman A i dennes hem under mordkvällen tyngre.
Dessa personer hördes som framgått inte förrän 1993, vilket betyder att den inledande utredningen måste anses summarisk.
Polisman A borde alltså ha gjorts till föremål för mer ingående utredningsåtgärder från början.
Det som sedermera gjorts, har gjorts för sent.
Polisman B.
Det finns, förutom de ovan nämnda, inga tips eller uppslag som kopplar samman polisman B med mordet eller på annat sätt för in honom i utredningen.
De tips som förekommit har ingen utredningsbar substans.
Det finns emellertid anledning att fråga sig om inte en person, som avsatt den typ av spår i skilda internutredningar som polisman B har gjort, borde ha blivit föremål för en viss kontroll.
PU:s förhållningssätt synes visa i hur hög grad utredningsarbetet i denna del varit reaktivt, dvs. drivet av impulser utifrån, i stället för proaktivt, dvs. initierat av egen analys och efterforskning.
Polisman C.
Utredningen visade att polisman C har alibi för mordtillfället.
Hans Smith & Wesson .357 Magnum är provskjuten; inget tyder på att den använts som mordvapen.
Vad gäller den typen av hårddata får polisman C anses färdigutredd och utesluten som gärningsman.
Ingångstipsen är också tunna; någon direkt koppling till mordet föreligger inte i något av dem.
Det finns således ingenting som kan knyta polisman C till brottet och föranleda utredningsåtgärder av det skälet.
”Buss 43” och utpekandet av polisman D.
Utredningens resultat synes vara att bussföraren och Lars K åkt med samma buss och att iakttagelser som därvid gjorts i och för sig kan vara intressanta med tanke på plats och tidpunkt.
Utredningen var utförlig och tog betydande resurser i anspråk.
Bägge uppgiftslämnarna tillförde utredningen mycket material.
Varken Lars K:s eller bussförarens utsagor är trovärdiga. Bussförarens uppgifter i vad angår polisman D och polisspåret är som framgått av redovisningen inte värda att ta på allvar.
Lars K:s identifikation av polisman D har låg trovärdighet; han uppgav själv i förhör att han gått till rättegången för att känna igen mannen på busshållplatsen.
Polisman D har dessutom ett visst alibi genom de uppgifter hans sambo lämnat. Hans egna uppgifter om vad han gjorde morddagen stöds av vad vittnet Å uppgivit.
Men framför allt saknas det alltså anledning att fästa avseende vid de påståenden som gjorts om honom i ursprungstipsen.
Uppslaget kan därför avföras som ointressant för såväl mordutredningen som polisspåret.
I övrigt är följande värt att notera från utredningen av detta uppslag.
Åtskilliga utredningsåtgärder har inriktats mer på att spräcka uppgiftslämnarnas tips än på att kontrollera dem.
Det kan i och för sig tyckas bakvänt, men kontroll av ingångsuppgifters hållfasthet är nödvändig och kan visa sig vara effektiv från resurssynpunkt.
Det gäller dock knappast helt och hållet i detta fall.
Försöken att spräcka Lars K:s berättelse genom att söka bevisa att han inte varit på den plats han uppgett, att han inte åkt med den buss han påstått osv var resultatlösa och ledde bara till resursslöseri, vid en tidpunkt i utredningsarbetet - våren 1986 – då resursprioritering var viktig.
Med tanke på att Lars K:s identifikation av polisman D saknade värde ter sig flera åtgärder onödiga.
Läsaren kan få intrycket att utredningen i detta fall merminriktades på uppgiftslämnaren än på uppgifterna och att skälet till det var att den utpekade var polis.
Av intresse är en anteckning i ett förhör med föraren av en annan buss, med vilken utredarna ett tag synes ha trott att Lars K åkte.
Den busschauffören körde som framgått ovan en senare tur mordkvällen. I ett andra förhör påpekade hon i en skriftlig anteckning att hon i ett tidigare förhör utsatts för påverkan:
Jag påpekar att tidigare förhör skett under viss påverkan och att det känts besvärande efteråt.
Dels har förhörsledaren angett att han velat spräcka en annan persons vittnesmål och att det var därför jag blev kallad, och dels kände jag mig styrd vad gäller min uppgift om en äldre passagerare i bussen.
Minnesbilden är sann, den är korrekt återgiven i förhöret - men min känsla då och nu är att jag utsattes för påverkan. Förhörsledaren blev
positiv vid den minnesbilden och jag kan ha blivit stimulerad att koppla
ihop minnet med just den bussturen, men jag känner mig utsatt för
påverkan och anser inte att förhöret var opartiskt genomfört, och det känns
inte för mig riktigt att under de omständigheterna gå ed på att så var fallet.
Det går att hysa en viss förståelse för att utredarna ville belägga svart
på vitt att Lars K:s utsaga var otillförlitlig, något de antagligen
omgående bedömde vara fallet. Lars K:s berättelse var dock i långa
SOU 1999-88 sid. 421 Polisspåret
Varken Lars K:s eller bussförarens utsagor är trovärdiga. Bussförarens uppgifter i vad angår polisman D och polisspåret är som framgått av redovisningen inte värda att ta på allvar.
Lars K:s identifikation av polisman D har låg trovärdighet; han uppgav själv i förhör att han gått till rättegången för att känna igen mannen på busshållplatsen.
Polisman D har dessutom ett visst alibi genom de uppgifter hans sambo lämnat. Hans egna uppgifter om vad han gjorde morddagen stöds av vad vittnet Å uppgivit.
Men framför allt saknas det alltså anledning att fästa avseende vid de påståenden som gjorts om honom i ursprungstipsen.
Uppslaget kan därför avföras som ointressant för såväl mordutredningen som polisspåret.
I övrigt är följande värt att notera från utredningen av detta uppslag.
Åtskilliga utredningsåtgärder har inriktats mer på att spräcka uppgiftslämnarnas tips än på att kontrollera dem.
Det kan i och för sig tyckas bakvänt, men kontroll av ingångsuppgifters hållfasthet är nödvändig och kan visa sig vara effektiv från resurssynpunkt.
Det gäller dock knappast helt och hållet i detta fall.
Försöken att spräcka Lars K:s berättelse genom att söka bevisa att han inte varit på den plats han uppgett, att han inte åkt med den buss han påstått osv var resultatlösa och ledde bara till resursslöseri, vid en tidpunkt i utredningsarbetet - våren 1986 – då resursprioritering var viktig.
Med tanke på att Lars K:s identifikation av polisman D saknade värde ter sig flera åtgärder onödiga.
Läsaren kan få intrycket att utredningen i detta fall merminriktades på uppgiftslämnaren än på uppgifterna och att skälet till det var att den utpekade var polis.
Av intresse är en anteckning i ett förhör med föraren av en annan buss, med vilken utredarna ett tag synes ha trott att Lars K åkte.
Den busschauffören körde som framgått ovan en senare tur mordkvällen. I ett andra förhör påpekade hon i en skriftlig anteckning att hon i ett tidigare förhör utsatts för påverkan:
Jag påpekar att tidigare förhör skett under viss påverkan och att det känts besvärande efteråt.
Dels har förhörsledaren angett att han velat spräcka en annan persons vittnesmål och att det var därför jag blev kallad, och dels kände jag mig styrd vad gäller min uppgift om en äldre passagerare i bussen.
Minnesbilden är sann, den är korrekt återgiven i förhöret - men min känsla då och nu är att jag utsattes för påverkan. Förhörsledaren blev
positiv vid den minnesbilden och jag kan ha blivit stimulerad att koppla
ihop minnet med just den bussturen, men jag känner mig utsatt för
påverkan och anser inte att förhöret var opartiskt genomfört, och det känns
inte för mig riktigt att under de omständigheterna gå ed på att så var fallet.
Det går att hysa en viss förståelse för att utredarna ville belägga svart
på vitt att Lars K:s utsaga var otillförlitlig, något de antagligen
omgående bedömde vara fallet. Lars K:s berättelse var dock i långa
Som uppgiftslämnare blev han mot den bakgrunden något omilt behandlad.
Till utredarnas försvar bör noteras att den som hörde bussföraren andra gången uppmanade henne att skriva ned de synpunkter hon hade på det första förhöret samt fogade dem till protokollet.
Utredningen genomfördes på ett tillfredsställande sätt sedan den första dokumenterade kontakten i början av maj 1988.
Det sena utpekandet av polisman D har låg trovärdighet, sättet det skett på utgör i sig självt en indikation på bristande trovärdighet.
När det gäller ”Kicki J” – som ju skulle kunna ge stadga åt Mauno Luukas berättelse – pekar utredningen på att Mauno Luukas inte velat eller kunnat bidra till att hon hördes.
Något till mordet kopplat ingångstips finns inte i uppslaget, som i stället gällt misstänkt politisk extremism och ett mer allmänt misstänkt innehav av radioutrustning.
Mot den bakgrunden har det funnits skäl att intressera sig för uppgifterna.
Med tanke på att polisman E:s namn Leif Tell förekommit i diskussionen kring polisspåret och att han tillhört den s.k. baseballigan var det också naturligt att undersöka saken.
Det bör noteras att fynden alltså gjorts långt efter mordet och att polisman E inte bodde i den aktuella lägenheten vid tiden för mordet.
Även om det antas att iakttagelserna av radioutrustning m.m. var korrekta är det med andra ord svårt att se på vilket sätt de kunde infogas i mordutredningen.
Utredningen synes dessutom närmast tyda på att fastighetsägaren och fastighetsskötaren misstagit sig på utrustningens karaktär.
Det är främst uppgifterna från Max M, polisman E:s egna reaktioner när han fick veta att det var folk i hans lägenhet och de uppgifter han lämnat i förhör som leder till den slutsatsen. – Till det sagda kommer att polisman E har ett visst alibi i form av uppgifterna från den förra fästmön.
Bevisvärdet i den ”husrannsakan” som genomfördes en tid senare bedömer vi som mycket begränsat. Det kan sättas i fråga om det är meningsfullt eller ens lämpligt att på detta sätt ”erbjuda” en presumtivt misstänkt en s.k. husrannsakan på vederbörandes egna villkor.
Antingen föreligger det ett utredningsbehov eller också gör det inte det, det är det som bör styra tvångsmedelsanvändningen.
Frivilliga åtgärder i form av att saker visas upp, eventuellt på plats, kan förstås förekomma, med det är mest förvillande om de presenteras som att ”polisen har gjort husrannsakan”.
Budskapet blir som i detta fall dubbelt: å ena sidan för själva åtgärden husrannsakan tanken till jämförelsevis allvarliga brottsmisstankar, å andra sidan leder en motivering, som går ut
SOU 1999:88 sid. 422 Polisspåret
stycken alldeles korrekt.
Som uppgiftslämnare blev han mot den bakgrunden något omilt behandlad.
Till utredarnas försvar bör noteras att den som hörde bussföraren andra gången uppmanade henne att skriva ned de synpunkter hon hade på det första förhöret samt fogade dem till protokollet.
Utredningen genomfördes på ett tillfredsställande sätt sedan den första dokumenterade kontakten i början av maj 1988.
Det sena utpekandet av polisman D har låg trovärdighet, sättet det skett på utgör i sig självt en indikation på bristande trovärdighet.
När det gäller ”Kicki J” – som ju skulle kunna ge stadga åt Mauno Luukas berättelse – pekar utredningen på att Mauno Luukas inte velat eller kunnat bidra till att hon hördes.
Något till mordet kopplat ingångstips finns inte i uppslaget, som i stället gällt misstänkt politisk extremism och ett mer allmänt misstänkt innehav av radioutrustning.
Mot den bakgrunden har det funnits skäl att intressera sig för uppgifterna.
Med tanke på att polisman E:s namn Leif Tell förekommit i diskussionen kring polisspåret och att han tillhört den s.k. baseballigan var det också naturligt att undersöka saken.
Det bör noteras att fynden alltså gjorts långt efter mordet och att polisman E inte bodde i den aktuella lägenheten vid tiden för mordet.
Även om det antas att iakttagelserna av radioutrustning m.m. var korrekta är det med andra ord svårt att se på vilket sätt de kunde infogas i mordutredningen.
Utredningen synes dessutom närmast tyda på att fastighetsägaren och fastighetsskötaren misstagit sig på utrustningens karaktär.
Det är främst uppgifterna från Max M, polisman E:s egna reaktioner när han fick veta att det var folk i hans lägenhet och de uppgifter han lämnat i förhör som leder till den slutsatsen. – Till det sagda kommer att polisman E har ett visst alibi i form av uppgifterna från den förra fästmön.
Bevisvärdet i den ”husrannsakan” som genomfördes en tid senare bedömer vi som mycket begränsat. Det kan sättas i fråga om det är meningsfullt eller ens lämpligt att på detta sätt ”erbjuda” en presumtivt misstänkt en s.k. husrannsakan på vederbörandes egna villkor.
Antingen föreligger det ett utredningsbehov eller också gör det inte det, det är det som bör styra tvångsmedelsanvändningen.
Frivilliga åtgärder i form av att saker visas upp, eventuellt på plats, kan förstås förekomma, med det är mest förvillande om de presenteras som att ”polisen har gjort husrannsakan”.
Budskapet blir som i detta fall dubbelt: å ena sidan för själva åtgärden husrannsakan tanken till jämförelsevis allvarliga brottsmisstankar, å andra sidan leder en motivering, som går ut
Uppslag där CIA eller personer med anknytning till CIA utpekas för att ligga bakom mordet på Olof Palme har i PU-materialet samlats under ett särskilt avsnitt benämnt ”CIA” (HA), vilket är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H).
Av dessa utgör de allra flesta tips från privatpersoner som av en eller annan anledning tror att CIA eller CIA tillsammans med annan sammanslutning såsom israeliska underrättelsetjänsten (Mossad), brittiska underrättelsetjänsten (SIS/MI6), den svenska säkerhetspolisen (RPS/Säk), ”baseballigan” m.fl. ligger bakom mordet.
Utmärkande för dessa tips är att övervägande delen inte innehåller någon konkret information om gärningen, gärningsmannen, eventuella medhjälpare etc. utan mera är av den karaktären att de innehåller teorier och gissningar om varför CIA skulle kunna ligga bakom mordet.
Motiven som anges är mycket skiftande.
Som exempel kan nämnas att
Olof Palme inte fört en tillräckligt USA-vänlig utrikespolitik,
att han försökt ”framkasta en tredje världs-ekonomi” vilket skulle göra tredje världen ekonomiskt oberoende,
Merparten uppslag, ett trettiotal, har knappast föranlett någon utredning alls, eftersom tipsen är av det slag som inte går att följa upp, dvs. det rör sig om rena spekulationer eller lösa hypoteser.
Första tipset
Det första tipset vari en person som skulle vara knuten till CIA pekades ut för att ligga bakom mordet inkom till PU så tidigt som 1986-03-02
.
En anonym uppgiftslämnare uppgav att en i Saltsjöbaden boende kines kallad ”Chongch” eller något i den stilen, och som tidigare skulle
ha varit CIA-agent i Singapore, kunde vara gärningsmannen.
”Chongch” rörde sig, enligt uppgiftslämnaren, med gott om pengar trots att han inte verkade arbeta.
– PU gjorde i april samma år försök att genom registerslagning identifiera den utpekade personen, men lyckades inte.
Uppslag där CIA eller personer med anknytning till CIA utpekas för att ligga bakom mordet på Olof Palme har i PU-materialet samlats under ett särskilt avsnitt benämnt ”CIA” (HA), vilket är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H).
Av dessa utgör de allra flesta tips från privatpersoner som av en eller annan anledning tror att CIA eller CIA tillsammans med annan sammanslutning såsom israeliska underrättelsetjänsten (Mossad), brittiska underrättelsetjänsten (SIS/MI6), den svenska säkerhetspolisen (RPS/Säk), ”baseballigan” m.fl. ligger bakom mordet.
Utmärkande för dessa tips är att övervägande delen inte innehåller någon konkret information om gärningen, gärningsmannen, eventuella medhjälpare etc. utan mera är av den karaktären att de innehåller teorier och gissningar om varför CIA skulle kunna ligga bakom mordet.
Motiven som anges är mycket skiftande.
Som exempel kan nämnas att
Olof Palme inte fört en tillräckligt USA-vänlig utrikespolitik,
att han försökt ”framkasta en tredje världs-ekonomi” vilket skulle göra tredje världen ekonomiskt oberoende,
Merparten uppslag, ett trettiotal, har knappast föranlett någon utredning alls, eftersom tipsen är av det slag som inte går att följa upp, dvs. det rör sig om rena spekulationer eller lösa hypoteser.
Första tipset
Det första tipset vari en person som skulle vara knuten till CIA pekades ut för att ligga bakom mordet inkom till PU så tidigt som 1986-03-02
.
En anonym uppgiftslämnare uppgav att en i Saltsjöbaden boende kines kallad ”Chongch” eller något i den stilen, och som tidigare skulle
ha varit CIA-agent i Singapore, kunde vara gärningsmannen.
”Chongch” rörde sig, enligt uppgiftslämnaren, med gott om pengar trots att han inte verkade arbeta.
– PU gjorde i april samma år försök att genom registerslagning identifiera den utpekade personen, men lyckades inte.
Efter detta första tips inkom dagarna efter mordet ytterligare uppgifter som anknöt till CIA. 1986-03-05
kontaktades PU av Sundsvallspolisen som fått ett telefonsamtal från en man, Tommy J.
Denne hade sagt att han visste vem mördaren var men att han inte tänkte berätta det eftersom han ansåg att belöningen var för liten.
Vid ett uppföljande telefonsamtal samma dag berättade Tommy J att det varit två gärningsmän som begått mordet.
Den ene skulle heta Sjevjenko och vara ryss med amerikanskt medborgarskap. Gärningsmännen skulle vara utsända av den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU.
CIA skulle betala dem 700 000 amerikanska dollar för mordet.
Enligt Tommy J skulle de färdas i en blå Toyota och de skulle vara kvar i Sverige någonstans på västkusten.
Följande dag förhördes Tommy J av säkerhetspolisen. Av en promemoria över förhöret framgår att Tommy J vid tillfället var intagen på Sidsjöns sjukhus (en psykiatrisk klinik).
Vid förhöret ändrade han sina tidigare uppgifter om betalningens storlek.
Han uppgav bl.a. att den s.k. fantombilden föreställde Sjevjenko och att denne använt sig av en revolver kallad ”Undercower 38 SPL”.
Vidare uppgav han att han redan 1984 träffat Sjevjenko varefter han själv skaffat information om denne.
Denna information hade han lämnat till säkerhetspolisen sommaren 1985 och han hade därefter blivit misshandlad av torpeder.
Efter en kontroll visade det sig att varken Tommy J eller Sjevjenko var kända hos säkerhetspolisen. Uppslaget lades ad acta.
1987 respektive 1988 hörde Tommy J åter av sig till PU. Han var då intagen på sjukhus respektive häkte.
Han berättade att en vän till honom Jovan B – även kallad Ivan, Ivan von Birchan vilket han här fortsättningsvis kallas – var ”i farten” på det sättet att han vänt sig till journalister med en historia om Palme-mordet och CIA.
Ivan von Birchan hade berättat att han kände en amerikansk kille i 40-årsåldern, "Charlie" Charles Morgan, som varit Vietnam-veteran och legoknekt i Rhodesia.
Ivan von Birchan hade trott att det var sagt på skoj och tackat nej. Charles Morgan hade då berättat att han blivit kontaktad av någon för att likvidera Olof Palme.
När Charles Morgan hade sagt nej hade personen nämnt något om att
Efter detta första tips inkom dagarna efter mordet ytterligare uppgifter som anknöt till CIA. 1986-03-05
kontaktades PU av Sundsvallspolisen som fått ett telefonsamtal från en man, Tommy J.
Denne hade sagt att han visste vem mördaren var men att han inte tänkte berätta det eftersom han ansåg att belöningen var för liten.
Vid ett uppföljande telefonsamtal samma dag berättade Tommy J att det varit två gärningsmän som begått mordet.
Den ene skulle heta Sjevjenko och vara ryss med amerikanskt medborgarskap. Gärningsmännen skulle vara utsända av den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU.
CIA skulle betala dem 700 000 amerikanska dollar för mordet.
Enligt Tommy J skulle de färdas i en blå Toyota och de skulle vara kvar i Sverige någonstans på västkusten.
Följande dag förhördes Tommy J av säkerhetspolisen. Av en promemoria över förhöret framgår att Tommy J vid tillfället var intagen på Sidsjöns sjukhus (en psykiatrisk klinik).
Vid förhöret ändrade han sina tidigare uppgifter om betalningens storlek.
Han uppgav bl.a. att den s.k. fantombilden föreställde Sjevjenko och att denne använt sig av en revolver kallad ”Undercower 38 SPL”.
Vidare uppgav han att han redan 1984 träffat Sjevjenko varefter han själv skaffat information om denne.
Denna information hade han lämnat till säkerhetspolisen sommaren 1985 och han hade därefter blivit misshandlad av torpeder.
Efter en kontroll visade det sig att varken Tommy J eller Sjevjenko var kända hos säkerhetspolisen. Uppslaget lades ad acta.
1987 respektive 1988 hörde Tommy J åter av sig till PU. Han var då intagen på sjukhus respektive häkte.
Han berättade att en vän till honom Jovan B – även kallad Ivan, Ivan von Birchan vilket han här fortsättningsvis kallas – var ”i farten” på det sättet att han vänt sig till journalister med en historia om Palme-mordet och CIA.
Ivan von Birchan hade berättat att han kände en amerikansk kille i 40-årsåldern, "Charlie" Charles Morgan, som varit Vietnam-veteran och legoknekt i Rhodesia.
Ivan von Birchan hade trott att det var sagt på skoj och tackat nej. Charles Morgan hade då berättat att han blivit kontaktad av någon för att likvidera Olof Palme.
När Charles Morgan hade sagt nej hade personen nämnt något om att
Han kunde dock inte erinra sig några detaljer och menade vid telefonsamtalet att man borde hålla Ivan von Birchan ”på mattan” eftersom denne hade en tendens att ”göra allting viktigare” än vad det var i verkligheten.
Karl-Gustav Köhler uppgav vidare att han, efter att föregående dag ha talat med Ivan von Birchan, berättat om saken för sin sambo.
HA9803-00
Hon hade då påmint sig att hon, då hon vid ett tillfälle åkt tåg från Köpenhamn till Stockholm, träffat en amerikansk man i 40-årsåldern.
Denne hade bl.a. berättat att han var Vietnam-veteran och att han skulle ta in på hotell Sheraton. Han hade vidare berättat att han brukade träffa folk i Norge och att de skulle mörda Olof Palme.
Några dagar senare, 1986-03-10,
HA9803-01
kontaktade Ivan von Birchan själv PU. Samtidigt inkom två promemorior från säkerhetspolisen.
I promemoriorna redogjorde säkerhetspolisen för de uppgifter en källa lämnat. Uppgifterna byggde på vad Ivan von Birchan berättat för källan.
1973 flyttade han till Egypten för den jugoslaviska underrättelsetjänstens räkning.
Samma år flyttade han vidare till Libyen, där han arbetade som militär instruktör. Eftersom han hade order om att röra sig i Afrika kom han under en tid att arbeta som vakt i Rova, Rhodesia.
Vid ett besök på en safariklubb i Rova kom Ivan von Birchan i kontakt med Charles Morgan (eller ”Charlie”) – en f.d. amerikansk officer i USA:s specialstyrkor i Vietnam och välkänd lego-officer, engagerad av Ian Smiths regering.
I april 1976 lämnade Ivan von Birchan Afrika. Han kom till Sverige samma år och blev svensk medborgare 1984.
1979 erhöll han arbete som dörrvakt på hotell Sheraton, där han 1984 var tvungen att sluta sin anställning efter bråk med hotellets ledning.
Under 1979/80 träffade han Charles Morgan på Sheraton. Denne berättade att han arbetade som specialkurir för ITT – International Telephone and Telegraph Corporation.
Ivan von Birchan antog att detta var en organisation under CIA, vilket senare skulle ha bekräftats.
Därefter träffade han Charles Morgan vid ytterligare ett par tillfällen före november 1985, då han och Charles Morgan möttes på en gata i Stockholm och sedan gick till hotell Continental för att prata. Samtalet
HA9803-01-C
SOU 1999:88 s. 430 Enskilda uppslag
kontakta någon annan, eventuellt en fallskärmsjägare från Israel.
Han kunde dock inte erinra sig några detaljer och menade vid telefonsamtalet att man borde hålla Ivan von Birchan ”på mattan” eftersom denne hade en tendens att ”göra allting viktigare” än vad det var i verkligheten.
Karl-Gustav Köhler uppgav vidare att han, efter att föregående dag ha talat med Ivan von Birchan, berättat om saken för sin sambo.
HA9803-00
Hon hade då påmint sig att hon, då hon vid ett tillfälle åkt tåg från Köpenhamn till Stockholm, träffat en amerikansk man i 40-årsåldern.
Denne hade bl.a. berättat att han var Vietnam-veteran och att han skulle ta in på hotell Sheraton. Han hade vidare berättat att han brukade träffa folk i Norge och att de skulle mörda Olof Palme.
Några dagar senare, 1986-03-10,
HA9803-01
kontaktade Ivan von Birchan själv PU. Samtidigt inkom två promemorior från säkerhetspolisen.
I promemoriorna redogjorde säkerhetspolisen för de uppgifter en källa lämnat. Uppgifterna byggde på vad Ivan von Birchan berättat för källan.
1973 flyttade han till Egypten för den jugoslaviska underrättelsetjänstens räkning.
Samma år flyttade han vidare till Libyen, där han arbetade som militär instruktör. Eftersom han hade order om att röra sig i Afrika kom han under en tid att arbeta som vakt i Rova, Rhodesia.
Vid ett besök på en safariklubb i Rova kom Ivan von Birchan i kontakt med Charles Morgan (eller ”Charlie”) – en f.d. amerikansk officer i USA:s specialstyrkor i Vietnam och välkänd lego-officer, engagerad av Ian Smiths regering.
I april 1976 lämnade Ivan von Birchan Afrika. Han kom till Sverige samma år och blev svensk medborgare 1984.
1979 erhöll han arbete som dörrvakt på hotell Sheraton, där han 1984 var tvungen att sluta sin anställning efter bråk med hotellets ledning.
Under 1979/80 träffade han Charles Morgan på Sheraton. Denne berättade att han arbetade som specialkurir för ITT – International Telephone and Telegraph Corporation.
Ivan von Birchan antog att detta var en organisation under CIA, vilket senare skulle ha bekräftats.
Därefter träffade han Charles Morgan vid ytterligare ett par tillfällen före november 1985, då han och Charles Morgan möttes på en gata i Stockholm och sedan gick till hotell Continental för att prata. Samtalet
HA9803-01-C
Charles Morgan hade också sagt att den franske presidenten François Mitterand och ledaren för Italiens kommunistiska parti skulle mördas så småningom.
I början eller mitten av januari 1986 träffade han åter Charles Morgan på en gata i Stockholm. De gick till restaurang Hamlet för att prata och Charles Morgan erbjöd åter Ivan von Birchan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme.
Charles Morgan hade vid detta tillfälle visat ett gult kuvert i C 4-format.
Kuvertet hade haft brutna lacksigill och utanpå fanns dels en örn, dels ”top secret” stämplat. Kuvertet innehöll en dossier om Olof Palme med bl.a. medicinska tester och en karta över Stockholm med olika punkter såsom Rosenbad, Gamla stan och Sheraton utmärkta.
Charles Morgan uppgav att USA ville få bort Olof Palme som fredsmäklare mellan Iran och Irak eftersom USA tjänade stora pengar på detta krig.
Vid tillfället tillfrågades också Ivan von Birchan om han kände Aron J, en israelisk fallskärmsjägare som arbetade för den israeliska säkerhetstjänsten.
Efter detta sammanträffande kontaktade Ivan von Birchan bl.a. Alf Karlsson, säkerhetspolisen (RPS/Säk), KG Ohlsson, Stockholmspolisens narkotikaavdelning, socialborgarrådet Inger Båvner samt ett par journalister på tidningen Gnistan.
För samtliga berättade han om mordplanerna på Olof Palme.
På mordkvällen hade Ivan von Birchan varit tillsammans med två kvinnor, som han namngav, till efter midnatt. Han hade fått kännedom om mordet genom att en vän ringt honom under natten.
Charles Morgan hade också sagt att den franske presidenten François Mitterand och ledaren för Italiens kommunistiska parti skulle mördas så småningom.
I början eller mitten av januari 1986 träffade han åter Charles Morgan på en gata i Stockholm. De gick till restaurang Hamlet för att prata och Charles Morgan erbjöd åter Ivan von Birchan två miljoner dollar för att mörda Olof Palme.
Charles Morgan hade vid detta tillfälle visat ett gult kuvert i C 4-format.
Kuvertet hade haft brutna lacksigill och utanpå fanns dels en örn, dels ”top secret” stämplat. Kuvertet innehöll en dossier om Olof Palme med bl.a. medicinska tester och en karta över Stockholm med olika punkter såsom Rosenbad, Gamla stan och Sheraton utmärkta.
Charles Morgan uppgav att USA ville få bort Olof Palme som fredsmäklare mellan Iran och Irak eftersom USA tjänade stora pengar på detta krig.
Vid tillfället tillfrågades också Ivan von Birchan om han kände Aron J, en israelisk fallskärmsjägare som arbetade för den israeliska säkerhetstjänsten.
Efter detta sammanträffande kontaktade Ivan von Birchan bl.a. Alf Karlsson, säkerhetspolisen (RPS/Säk), KG Ohlsson, Stockholmspolisens narkotikaavdelning, socialborgarrådet Inger Båvner samt ett par journalister på tidningen Gnistan.
För samtliga berättade han om mordplanerna på Olof Palme.
På mordkvällen hade Ivan von Birchan varit tillsammans med två kvinnor, som han namngav, till efter midnatt. Han hade fått kännedom om mordet genom att en vän ringt honom under natten.
uppgivit att Olof Palme skulle likvideras eller ”att någonting skulle hända Olof Palme”. För några av dem hade Ivan von Birchan också nämnt CIA i sammanhanget.
Flera framhöll att Ivan von Birchan, samtidigt som han berättat om Olof Palme, nämnt att även andra politiska ledare skulle likvideras.
En uppgiftslämnare berättade att Ivan von Birchan tidigare lyckats förutse statskuppen i Sydjemen en dryg vecka innan denna inträffat.
Några berättade att Ivan von Birchan sedan hösten 1985 varit besatt av CIA och att han därefter skyllt alla världshändelser på denna organisation.
Samtliga förhörda beskrev Ivan von Birchan med ord som mytoman, pajas, intensiv, välinformerad, idérik, fantasifull, spontan och komplexfylld.
I maj 1986 skickade säkerhetspolisen en förfrågan till jugoslaviska myndigheter om Ivan von Birchan. Svar erhölls i september samma år.
Av svaret framgår bl.a. att Ivan von Birchan inte fullgjort sin militärtjänstgöring varför militärdomstolen efterlyst honom. Om han skulle återvända till Jugoslavien skulle han, enligt myndigheterna, komma att ställas inför rätta. Ivan von Birchan beskrevs såsom en omogen, labil, lat, skrytsam och äventyrslysten person.
I maj 1986 gjordes också försök att med hjälp av FBI identifiera ”Charles Morgan”, vars efternamn Ivan von Birchan hade givit en något svävande uppgift om, och kontrollera vilka som var anställda inom ”ITT”, men försöket misslyckades.
1986-10-31 beslöt byråchefen Per-Göran Näss att ärendet skulle läggas ad acta (”Föranleder f.n. ej vidare åtgärd”).
Till beslutet fogades en viss skriftlig redovisning av ärendet med en sammanfattning och bedömning där det konstaterades att utredningen inte kunnat ge svar på om Ivan von Birchan var inblandad i mordet eller om han hört någonting och sedan fantiserat ihop historien runt omkring eller om allt var fantasier.
Under 1987 hörde ett par personer av sig till PU och lämnade tips om Ivan von Birchan. Båda personerna hade träffat på Ivan von Birchan under en semesterresa till Bulgarien. Denne hade medfört en större dokumentportfölj innehållande tidningsurklipp och andra handlingar om Olof Palmes liv och om mordet på denne.
En av personerna berättade att Ivan von Birchan utgett sig för att vara journalist vid TT i Stockholm. Uppgiftslämnaren hade under semestervistelsen också träffat på ett ungt par. Dessa hade berättat att Ivan von Birchan suttit bredvid dem på flygplanet ner till Bulgarien. Ivan von Birchan hade pratat oavbrutet under hela flygresan, så att det unga paret inte fått tillfälle att förlova sig i luften som de planerat.
I januari 1988 förhördes uppgiftslämnaren Karl Köhlers sambo. Hon berättade att hon i november 1984 under en tågresa mellan Helsingborg och Stockholm mött en amerikansk man som berättat för henne att han tillhörde en liten grupp av personer från Tyskland, Danmark och Norge. Gruppen planerade att mörda Olof Palme.
Mannen, som var
SOU 1999:88 s. 432 Enskilda uppslag
uppgivit att Olof Palme skulle likvideras eller ”att någonting skulle hända Olof Palme”. För några av dem hade Ivan von Birchan också nämnt CIA i sammanhanget.
Flera framhöll att Ivan von Birchan, samtidigt som han berättat om Olof Palme, nämnt att även andra politiska ledare skulle likvideras.
En uppgiftslämnare berättade att Ivan von Birchan tidigare lyckats förutse statskuppen i Sydjemen en dryg vecka innan denna inträffat.
Några berättade att Ivan von Birchan sedan hösten 1985 varit besatt av CIA och att han därefter skyllt alla världshändelser på denna organisation.
Samtliga förhörda beskrev Ivan von Birchan med ord som mytoman, pajas, intensiv, välinformerad, idérik, fantasifull, spontan och komplexfylld.
I maj 1986 skickade säkerhetspolisen en förfrågan till jugoslaviska myndigheter om Ivan von Birchan. Svar erhölls i september samma år.
Av svaret framgår bl.a. att Ivan von Birchan inte fullgjort sin militärtjänstgöring varför militärdomstolen efterlyst honom. Om han skulle återvända till Jugoslavien skulle han, enligt myndigheterna, komma att ställas inför rätta. Ivan von Birchan beskrevs såsom en omogen, labil, lat, skrytsam och äventyrslysten person.
I maj 1986 gjordes också försök att med hjälp av FBI identifiera ”Charles Morgan”, vars efternamn Ivan von Birchan hade givit en något svävande uppgift om, och kontrollera vilka som var anställda inom ”ITT”, men försöket misslyckades.
1986-10-31 beslöt byråchefen Per-Göran Näss att ärendet skulle läggas ad acta (”Föranleder f.n. ej vidare åtgärd”).
Till beslutet fogades en viss skriftlig redovisning av ärendet med en sammanfattning och bedömning där det konstaterades att utredningen inte kunnat ge svar på om Ivan von Birchan var inblandad i mordet eller om han hört någonting och sedan fantiserat ihop historien runt omkring eller om allt var fantasier.
Under 1987 hörde ett par personer av sig till PU och lämnade tips om Ivan von Birchan. Båda personerna hade träffat på Ivan von Birchan under en semesterresa till Bulgarien. Denne hade medfört en större dokumentportfölj innehållande tidningsurklipp och andra handlingar om Olof Palmes liv och om mordet på denne.
En av personerna berättade att Ivan von Birchan utgett sig för att vara journalist vid TT i Stockholm. Uppgiftslämnaren hade under semestervistelsen också träffat på ett ungt par. Dessa hade berättat att Ivan von Birchan suttit bredvid dem på flygplanet ner till Bulgarien. Ivan von Birchan hade pratat oavbrutet under hela flygresan, så att det unga paret inte fått tillfälle att förlova sig i luften som de planerat.
I januari 1988 förhördes uppgiftslämnaren Karl Köhlers sambo. Hon berättade att hon i november 1984 under en tågresa mellan Helsingborg och Stockholm mött en amerikansk man som berättat för henne att han tillhörde en liten grupp av personer från Tyskland, Danmark och Norge. Gruppen planerade att mörda Olof Palme.
fanatiker, hade sagt att han tidigare varit legosoldat i Vietnam och Centralamerika.
I september 1988 lyckades PU med hjälp av FBI få fram personuppgifter på en amerikansk medborgare, Charles EReferens behövs
(annat namn än den – osäkra – uppgift som Ivan von Birchan lämnat), som varit gäst på hotell Sheraton under november 1985.
I en promemoria daterad i september 1989 angående Charles EReferens behövs
uppges att denne enligt egen uppgift vistats på hotell Sheraton tillsammans med två affärsbekanta. Syftet med resan till Sverige hade varit att starta ett försäljningsbolag i samarbete med ASEA.
Namnet Charles Morgan (det namn Ivan von Birchan uppgett) kände Charles E inte till. Charles E hade varit officer vid amerikanska flottan under 1953-1957.
I juni 1989 kom ett nytt tips i ärendet in till PU. Uppgiftslämnaren hade på en restaurang i Stockholm träffat en man som sagt att Christer Pettersson var oskyldig till Palme-mordet.
Mannen, som enligt egen uppgift varit helikopterförare i Libyen, hade berättat att han blivit tillfrågad om han ville utföra mordet och att han försökt varna säkerhetspolisen, men där blivit klassad som mytoman och säkerhetsrisk. Mannen hade överlämnat ett visitkort med namnet (Ivans fullständiga namn (Ivan von Birchan)).
Ivan von Birchan hade i allmänna ordalag berättat om internationell underrättelseverksamhet, främst i Israel, inom CIA och
inom KGB.
Informationen hade mest varit ”svammel” och efter hand kom Alf Karlsson att uppfatta Ivan von Birchan som en mytoman, som ville ikläda sig en roll som betydelsefull informatör.
Vid denna tid hade säkerhetspolisen också talat med K-G Olsson vid Stockholmspolisens narkotikaavdelning. Av en promemoria daterad i mitten av april 1986 framgår att denne haft kontakter i tjänsten med Ivan von Birchan som lämnat tips om olika brott alltsedan 1983.
Under vårvintern 1992 gick PU på nytt igenom hela ärendet.
Protokoll över förhör hållna av säkerhetspolisen hämtades in och registrerades i PU liksom en del andra handlingar.
Bland dessa handlingar fanns en av säkerhetspolisen 1986-10-28 upprättad promemoria.
Promemorian är mycket utförlig och upptar femton sidor med utredningsåtgärder och bedömningar. Förutom för förhör som hållits redogörs bl.a. för den asylutredning som gjordes i samband med att Ivan von Birchan kom till Sverige.
I asylutredningen gjordes bedömningen att de uppgifter Ivan von Birchan lämnat – om att han inte kunde återvända till Jugoslavien på grund av att myndigheterna hade avslöjat
SOU 1999:88 s. 433 Enskilda uppslag
fanatiker, hade sagt att han tidigare varit legosoldat i Vietnam och Centralamerika.
I september 1988 lyckades PU med hjälp av FBI få fram personuppgifter på en amerikansk medborgare, Charles EReferens behövs
(annat namn än den – osäkra – uppgift som Ivan von Birchan lämnat), som varit gäst på hotell Sheraton under november 1985.
I en promemoria daterad i september 1989 angående Charles EReferens behövs
uppges att denne enligt egen uppgift vistats på hotell Sheraton tillsammans med två affärsbekanta. Syftet med resan till Sverige hade varit att starta ett försäljningsbolag i samarbete med ASEA.
Namnet Charles Morgan (det namn Ivan von Birchan uppgett) kände Charles E inte till. Charles E hade varit officer vid amerikanska flottan under 1953-1957.
I juni 1989 kom ett nytt tips i ärendet in till PU. Uppgiftslämnaren hade på en restaurang i Stockholm träffat en man som sagt att Christer Pettersson var oskyldig till Palme-mordet.
Mannen, som enligt egen uppgift varit helikopterförare i Libyen, hade berättat att han blivit tillfrågad om han ville utföra mordet och att han försökt varna säkerhetspolisen, men där blivit klassad som mytoman och säkerhetsrisk. Mannen hade överlämnat ett visitkort med namnet (Ivans fullständiga namn (Ivan von Birchan)).
Ivan von Birchan hade i allmänna ordalag berättat om internationell underrättelseverksamhet, främst i Israel, inom CIA och
inom KGB.
Informationen hade mest varit ”svammel” och efter hand kom Alf Karlsson att uppfatta Ivan von Birchan som en mytoman, som ville ikläda sig en roll som betydelsefull informatör.
Vid denna tid hade säkerhetspolisen också talat med K-G Olsson vid Stockholmspolisens narkotikaavdelning. Av en promemoria daterad i mitten av april 1986 framgår att denne haft kontakter i tjänsten med Ivan von Birchan som lämnat tips om olika brott alltsedan 1983.
Under vårvintern 1992 gick PU på nytt igenom hela ärendet.
Protokoll över förhör hållna av säkerhetspolisen hämtades in och registrerades i PU liksom en del andra handlingar.
Bland dessa handlingar fanns en av säkerhetspolisen 1986-10-28 upprättad promemoria.
Promemorian är mycket utförlig och upptar femton sidor med utredningsåtgärder och bedömningar. Förutom för förhör som hållits redogörs bl.a. för den asylutredning som gjordes i samband med att Ivan von Birchan kom till Sverige.
I asylutredningen gjordes bedömningen att de uppgifter Ivan von Birchan lämnat – om att han inte kunde återvända till Jugoslavien på grund av att myndigheterna hade avslöjat
att han varit inblandad i brott mot staten – saknade tilltro, men han fick av humanitära skäl ändå stanna i Sverige.
Också den visumansökan som Ivan von Birchan gjorde till Libyen 1986 berörs. Ivan von Birchan erbjöd sig i ansökan att som frivillig försvara Libyen som pilot och uppgav sig ha 6 800 flygtimmar i MIG-plan.
Enligt en av säkerhetspolisen tillfrågad major vid ”Fst SÄK” tar det över 15 år att förvärva en sådan erfarenhet och säkerhetspolisen konstaterar därför i promemorian att Ivan von Birchan, som kom till Sverige vid 24-års ålder, under denna förutsättning måste ha börjat flyga MIG-plan vid nio års ålder.
Av promemorian framgår också att Ivan von Birchan i maj 1986 varit föremål för husrannsakan.
Under genomgången 1992 hölls ett antal nya förhör – åtminstone sex – med personer som förhörts tidigare under utredningen, bl.a. förhördes Ivan von Birchan själv.
Denne lämnade en del nya uppgifter om att säkerhetspolisen och P 2-logen i Rom skulle vara inblandade i mordet.
Vid övriga förhör framkom inga nya uppgifter.
Över genomgången finns en sammanfattning upprättad.
Så sent som i februari 1994 finns en förfrågan från PU till säkerhetspolisen registrerad angående den husrannsakan och de beslag som gjordes i maj 1986 hos Ivan von Birchan.
I svarsskrift i mars 1994 uppgavs att beslagsprotokollet i original förvaras av säkerhetspolisen. Av en bilagd kopia framgår att beslut om husrannsakan fattats av Hans Holmér 1986-05-07 på grund av misstanke om olaga vapeninnehav.
Vid husrannsakan beslagtogs, förutom ett harpungevär, även kalendrar, visitkortsalbum och adressböcker innehållande 700 namn.
1986-06-04 hade Solveig Riberdahl hävt beslagen utom såvitt gällde harpungeväret, vilket innehav Ivan von Birchan i september samma år av Stockholms tingsrätt dömts för.
I detta ärende lämnade han vad Roland Ståhl kallade ”trestegsinformation”. Det innebär att informatören först lämnar en sann uppgift som är lätt att kontrollera. Därefter lämnas en sann uppgift som är svår att kontrollera. Slutligen lämnas en osann uppgift som är omöjlig att kontrollera.
En del av de uppgifter Ivan von Birchan lämnade i detta uppslag var således sanna, en del var tydligt falska och en del har inte gått att kontrollera.
Vissa uppgifter var sammanblandade med en film i vilken Ivan von Birchan hade medverkat som statist.
Andra uppgifter gick ihop med vad som finns i andra uppslag angående konspirationer.
Enligt Roland Ståhl var Ivan von Birchan inte någon renodlad ”informationssvindlare”, eftersom han ibland lämnat värdefulla uppgifter.
SOU 1999:88 s. 434 Enskilda uppslag
att han varit inblandad i brott mot staten – saknade tilltro, men han fick av humanitära skäl ändå stanna i Sverige.
Också den visumansökan som Ivan von Birchan gjorde till Libyen 1986 berörs. Ivan von Birchan erbjöd sig i ansökan att som frivillig försvara Libyen som pilot och uppgav sig ha 6 800 flygtimmar i MIG-plan.
Enligt en av säkerhetspolisen tillfrågad major vid ”Fst SÄK” tar det över 15 år att förvärva en sådan erfarenhet och säkerhetspolisen konstaterar därför i promemorian att Ivan von Birchan, som kom till Sverige vid 24-års ålder, under denna förutsättning måste ha börjat flyga MIG-plan vid nio års ålder.
Av promemorian framgår också att Ivan von Birchan i maj 1986 varit föremål för husrannsakan.
Under genomgången 1992 hölls ett antal nya förhör – åtminstone sex – med personer som förhörts tidigare under utredningen, bl.a. förhördes Ivan von Birchan själv.
Denne lämnade en del nya uppgifter om att säkerhetspolisen och P 2-logen i Rom skulle vara inblandade i mordet.
Vid övriga förhör framkom inga nya uppgifter.
Över genomgången finns en sammanfattning upprättad.
Så sent som i februari 1994 finns en förfrågan från PU till säkerhetspolisen registrerad angående den husrannsakan och de beslag som gjordes i maj 1986 hos Ivan von Birchan.
I svarsskrift i mars 1994 uppgavs att beslagsprotokollet i original förvaras av säkerhetspolisen. Av en bilagd kopia framgår att beslut om husrannsakan fattats av Hans Holmér 1986-05-07 på grund av misstanke om olaga vapeninnehav.
Vid husrannsakan beslagtogs, förutom ett harpungevär, även kalendrar, visitkortsalbum och adressböcker innehållande 700 namn.
1986-06-04 hade Solveig Riberdahl hävt beslagen utom såvitt gällde harpungeväret, vilket innehav Ivan von Birchan i september samma år av Stockholms tingsrätt dömts för.
I detta ärende lämnade han vad Roland Ståhl kallade ”trestegsinformation”. Det innebär att informatören först lämnar en sann uppgift som är lätt att kontrollera. Därefter lämnas en sann uppgift som är svår att kontrollera. Slutligen lämnas en osann uppgift som är omöjlig att kontrollera.
En del av de uppgifter Ivan von Birchan lämnade i detta uppslag var således sanna, en del var tydligt falska och en del har inte gått att kontrollera.
Vissa uppgifter var sammanblandade med en film i vilken Ivan von Birchan hade medverkat som statist.
Andra uppgifter gick ihop med vad som finns i andra uppslag angående konspirationer.
Enligt Roland Ståhl var Ivan von Birchan inte någon renodlad ”informationssvindlare”, eftersom han ibland lämnat värdefulla uppgifter.
I skrivelsen efterfrågade PU en skriftlig redogörelse med svar på ett antal frågor.
Skrivelsen hade följande lydelse:
Under den pågående förundersökningen och spaningarna efter gärningsman alternativa gärningsmän vid mordet på statsminister Olof Palme, har s.k. spaningsuppslag inkommit beträffande olika utländska underrättelsetjänster.
För den kriminalistiska bedömningen av spaningsuppslagen krävs en mera ingående kännedom om underrättelseorganisationernas status i relation till regering och parlament, deras organisation och sätt att arbeta m.m.
Detta gäller bl. a. CIA, en organisation som för den oinvigde framstår såsom en ”stat i staten” och omspunnen av myter vad beträffar dess verksamheter.
I spaningsunderlaget i mordfallet Olof Palme förekommer det under avsnittet H 425 en rad spaningsuppslag, i vilka CIA angives på ett eller annat sätt ha initierat mordet. Dessa ger mindre anledning till konkreta misstankar utan fastmera till hypotetiska antaganden om möjliga motiv.
Det har ifrån den svenska säkerhetspolisens sida (RPS/Säk) anförts, att det skulle kunna vara till fördel för utredningen i ärendet – belysandet av CIA:s verksamhet – om ministern vid svenska ambassaden i Washington lämnade sin syn på organisationen.
Åberopande dagens telefonsamtal hemställes om en skriftlig redogörelse såsom svar på följande frågeställningar:
1. Vilken status intager CIA idag i relation till regering och parlament?
2. Har CIA genom konstitution eller eljest tilldelats någon fristående status i exekutivt hänseende i säkerhetsfrågor eller vid utformandet av sin policy i politiska frågor?
3. Vilken är CIA:s främsta uppgift idag, och hur är dess verksamhet organiserad?
4. Hur såg USA på Sverige och svensk politik vid tidpunkten för mordet på statsminister Olof Palme? (Frågan ställes mot bakgrund av de ”markeringar” som gjorts från USA:s sida under Vietnam-krigets dagar, hemkallande av ambassadören m.m.)
5. Vilken inriktning kan man presumera att CIA hade för sin verksamhet i Sverige vid mitten av 1980-talet?
6. Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?
I skrivelsen efterfrågade PU en skriftlig redogörelse med svar på ett antal frågor.
Skrivelsen hade följande lydelse:
Under den pågående förundersökningen och spaningarna efter gärningsman alternativa gärningsmän vid mordet på statsminister Olof Palme, har s.k. spaningsuppslag inkommit beträffande olika utländska underrättelsetjänster.
För den kriminalistiska bedömningen av spaningsuppslagen krävs en mera ingående kännedom om underrättelseorganisationernas status i relation till regering och parlament, deras organisation och sätt att arbeta m.m.
Detta gäller bl. a. CIA, en organisation som för den oinvigde framstår såsom en ”stat i staten” och omspunnen av myter vad beträffar dess verksamheter.
I spaningsunderlaget i mordfallet Olof Palme förekommer det under avsnittet H 425 en rad spaningsuppslag, i vilka CIA angives på ett eller annat sätt ha initierat mordet. Dessa ger mindre anledning till konkreta misstankar utan fastmera till hypotetiska antaganden om möjliga motiv.
Det har ifrån den svenska säkerhetspolisens sida (RPS/Säk) anförts, att det skulle kunna vara till fördel för utredningen i ärendet – belysandet av CIA:s verksamhet – om ministern vid svenska ambassaden i Washington lämnade sin syn på organisationen.
Åberopande dagens telefonsamtal hemställes om en skriftlig redogörelse såsom svar på följande frågeställningar:
1. Vilken status intager CIA idag i relation till regering och parlament?
2. Har CIA genom konstitution eller eljest tilldelats någon fristående status i exekutivt hänseende i säkerhetsfrågor eller vid utformandet av sin policy i politiska frågor?
3. Vilken är CIA:s främsta uppgift idag, och hur är dess verksamhet organiserad?
4. Hur såg USA på Sverige och svensk politik vid tidpunkten för mordet på statsminister Olof Palme? (Frågan ställes mot bakgrund av de ”markeringar” som gjorts från USA:s sida under Vietnam-krigets dagar, hemkallande av ambassadören m.m.)
5. Vilken inriktning kan man presumera att CIA hade för sin verksamhet i Sverige vid mitten av 1980-talet?
6. Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?
7. Är det i det utrikespolitiska perspektivet frekvent såsom företeelse att stormakternas underrättelseorganisationer undanröjt respektive låtit undanröja för dem politiskt obekväma personer i statsledande funktion?
(Frågan ställes utifrån den idag ofta förekommande invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster vid uppdagandet av dess underrättelseorganisations gärningsmannaskap är betydligt större än de eventuella fördelarna av att personen ifråga undanröjts.)
8. Följdfråga till frågorna 6. och 7.
Skulle enligt UD:s bedömning någon stormakt – exempelvis USA genom CIA – vid svaret ”Ja” på fråga 6. vara beredd att undanröja en statsledande politiker, oaktat risken för en stor goodwill-förlust?
9. Har utrikesdepartementet och dess tjänstemän vid svenska ambassaden i Washington erhållit eller erfarit någon form av reaktion från icke officiellt amerikanskt håll efter mordet på Olof Palme, av vilken slutsatser skulle kunna dragas om t.ex. CIA-inblandning vid mordet?
Vid kommissionens granskning av handlingar förvarade hos UD framgick att skrivelsen föranlett dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori att 1988-06-07
– dvs. några dagar efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären brutit ut – ta kontakt med dåvarande chefen för säkerhetspolisenSune Sandström.
Pierre Schori framhöll, enligt vad som antecknats hos UD, ”det tveksamma i beställningen” varefter Pierre Schori och Sune Sandström överenskom att skrivelsen kunde lämnas utan avseende.
Det finns heller ingen svarsskrivelse på denna förfrågan registrerad i PU-materialet.
Det s.k. P 2-telegrammet
I en i Dagens Nyheter 1989-01-31
publicerad artikel uppgav Lennart FReferens behövs
att han i den danska månadstidningen PRESS läst om intressanta uppgifter rörande mordet på Olof Palme.
Uppgifterna skulle tyda på att CIA haft med mordet att göra.
En person, Licio Gelli – beryktad ledare för ett fascistiskt brödraskap, italienska P 2-logen – skulle tre dagar före mordet ha skickat ett telegram till Philip Guarino – en avpolletterad profascist, som skulle vara en av president George H. W. Bushs närmaste medarbetare.
Telegrammet skulle i svensk översättning lyda
”Var god informera vår vän att det svenska trädet kommer att fällas”.
Enligt PRESS hade historien om telegrammet berättats i ett amerikanskt radioprogram, ”The Bill Moran Show”, 1988-09-17
, av en person som i programmet presenterades som högt uppsatt CIA-agent.
Den föregivne agenten skulle ha bekräftat att telegrammet om det svenska trädet syftat på mordet på Olof Palme.
SOU 1999:88 sid. 436 Enskilda uppslag
7. Är det i det utrikespolitiska perspektivet frekvent såsom företeelse att stormakternas underrättelseorganisationer undanröjt respektive låtit undanröja för dem politiskt obekväma personer i statsledande funktion?
(Frågan ställes utifrån den idag ofta förekommande invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster vid uppdagandet av dess underrättelseorganisations gärningsmannaskap är betydligt större än de eventuella fördelarna av att personen ifråga undanröjts.)
8. Följdfråga till frågorna 6. och 7.
Skulle enligt UD:s bedömning någon stormakt – exempelvis USA genom CIA – vid svaret ”Ja” på fråga 6. vara beredd att undanröja en statsledande politiker, oaktat risken för en stor goodwill-förlust?
9. Har utrikesdepartementet och dess tjänstemän vid svenska ambassaden i Washington erhållit eller erfarit någon form av reaktion från icke officiellt amerikanskt håll efter mordet på Olof Palme, av vilken slutsatser skulle kunna dragas om t.ex. CIA-inblandning vid mordet?
Vid kommissionens granskning av handlingar förvarade hos UD framgick att skrivelsen föranlett dåvarande kabinettssekreteraren Pierre Schori att 1988-06-07
– dvs. några dagar efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären brutit ut – ta kontakt med dåvarande chefen för säkerhetspolisenSune Sandström.
Pierre Schori framhöll, enligt vad som antecknats hos UD, ”det tveksamma i beställningen” varefter Pierre Schori och Sune Sandström överenskom att skrivelsen kunde lämnas utan avseende.
Det finns heller ingen svarsskrivelse på denna förfrågan registrerad i PU-materialet.
Det s.k. P 2-telegrammet
I en i Dagens Nyheter 1989-01-31
publicerad artikel uppgav Lennart FReferens behövs
att han i den danska månadstidningen PRESS läst om intressanta uppgifter rörande mordet på Olof Palme.
Uppgifterna skulle tyda på att CIA haft med mordet att göra.
En person, Licio Gelli – beryktad ledare för ett fascistiskt brödraskap, italienska P 2-logen – skulle tre dagar före mordet ha skickat ett telegram till Philip Guarino – en avpolletterad profascist, som skulle vara en av president George H. W. Bushs närmaste medarbetare.
Telegrammet skulle i svensk översättning lyda
”Var god informera vår vän att det svenska trädet kommer att fällas”.
Enligt PRESS hade historien om telegrammet berättats i ett amerikanskt radioprogram, ”The Bill Moran Show”, 1988-09-17
, av en person som i programmet presenterades som högt uppsatt CIA-agent.
Den föregivne agenten skulle ha bekräftat att telegrammet om det svenska trädet syftat på mordet på Olof Palme.
Licio Gelli visade sig emellertid förekomma i ett antal tidningsnotiser.
Ur dagspressen 1981 inhämtades uppgifter om att Licio Gelli 1976 bildade P 2 eller Propaganda Due sedan han uteslutits ur Italiens största frimurarorden.
P 2 sades vara ett högerextremistiskt hemligt ordenssällskap med höga ämbetsmän – bl.a. militärer, domare och företrädare för underrättelsetjänsten – som medlemmar.
P 2 misstänktes bl.a. för att ligga bakom det bombattentat som 1980 krävde ett stort antal dödsoffer i Bologna.
Av notiser framgick också att Licio Gelli skulle ha gripits i Schweiz 1982, rymt 1983 och i augusti 1987 anmält sig frivilligt för den schweiziska polisen.
I slutet av november 1989 skickade PU via Interpol en förfrågan till FBI, bl.a. angående innehållet i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”.
PU efterhörde vidare möjligheten att hålla förhör med CIA-agenten och Philip Guarino, om det fanns någon sådan person.
Under vårvintern 1990 lämnade journalisten Olle Alsén uppgifter som rörde detta uppslag. Han försåg PU med utländska tidningsartiklar och uppgifter han själv fått fram.
Olle Alsén:s uppgifter innefattade bl.a. följande.
Författarinnan och f.d. Vita huset-medarbetaren Barbara Honegger var en av dem som medverkat i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”. Hon var den person som per telefon intervjuat den högt uppsatte CIA-agenten, som kallade sig ”Y”.
Barbara Honegger har skrivit boken ”October Surprise”, vilken handlar om den s.k. Iran-Contras-affären.
Agenten ”Y” som också kallat sig ”Racine” eller ”Rosine” skulle enligt Olle Ahlsén vara identisk med Oswald eller Oscar W.
Vid ett senare tillfälle uppgav Olle Alsén att ”Rasine” eller Oscar W egentligen hette Ibrahim Razin och arbetade som journalist vid den judiska tidskriften SEMIT i Frankfurt am Main.
Andra uppgifter som Olle Alsén lämnade var att f d chefen för CIA, William Casey, för en amerikansk journalist nämnt att CIA hade haft ett arbetsnamn på mordet på Olof Palme – Pantera Uncia (Snöleopard) – och att Michael Townley, som var känd för att ha planerat och utfört flera attentat, varit i Stockholm veckan innan Olof Palme mördades.
I slutet av maj 1990 erhöll PU via Interpol vissa svar från FBI på den förfrågan som gjorts i november 1989.
FBI bekräftade att radioprogrammet ”LA Live With Bill Moran” sänts 1988-09-17
.
Följande personer hade, förutom programledaren, varit närvarande i studion:
Barbara Honegger – författare till boken October Surprise och tidigare Vita huset-medarbetare, en radiojournalist samt ytterligare en person som endast deltagit i mindre omfattning.
En kontakt till Barbara Honegger hade dessutom varit närvarande per telefon.
Licio Gelli visade sig emellertid förekomma i ett antal tidningsnotiser.
Ur dagspressen 1981 inhämtades uppgifter om att Licio Gelli 1976 bildade P 2 eller Propaganda Due sedan han uteslutits ur Italiens största frimurarorden.
P 2 sades vara ett högerextremistiskt hemligt ordenssällskap med höga ämbetsmän – bl.a. militärer, domare och företrädare för underrättelsetjänsten – som medlemmar.
P 2 misstänktes bl.a. för att ligga bakom det bombattentat som 1980 krävde ett stort antal dödsoffer i Bologna.
Av notiser framgick också att Licio Gelli skulle ha gripits i Schweiz 1982, rymt 1983 och i augusti 1987 anmält sig frivilligt för den schweiziska polisen.
I slutet av november 1989 skickade PU via Interpol en förfrågan till FBI, bl.a. angående innehållet i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”.
PU efterhörde vidare möjligheten att hålla förhör med CIA-agenten och Philip Guarino, om det fanns någon sådan person.
Under vårvintern 1990 lämnade journalisten Olle Alsén uppgifter som rörde detta uppslag. Han försåg PU med utländska tidningsartiklar och uppgifter han själv fått fram.
Olle Alsén:s uppgifter innefattade bl.a. följande.
Författarinnan och f.d. Vita huset-medarbetaren Barbara Honegger var en av dem som medverkat i radioprogrammet ”The Bill Moran Show”. Hon var den person som per telefon intervjuat den högt uppsatte CIA-agenten, som kallade sig ”Y”.
Barbara Honegger har skrivit boken ”October Surprise”, vilken handlar om den s.k. Iran-Contras-affären.
Agenten ”Y” som också kallat sig ”Racine” eller ”Rosine” skulle enligt Olle Ahlsén vara identisk med Oswald eller Oscar W.
Vid ett senare tillfälle uppgav Olle Alsén att ”Rasine” eller Oscar W egentligen hette Ibrahim Razin och arbetade som journalist vid den judiska tidskriften SEMIT i Frankfurt am Main.
Andra uppgifter som Olle Alsén lämnade var att f d chefen för CIA, William Casey, för en amerikansk journalist nämnt att CIA hade haft ett arbetsnamn på mordet på Olof Palme – Pantera Uncia (Snöleopard) – och att Michael Townley, som var känd för att ha planerat och utfört flera attentat, varit i Stockholm veckan innan Olof Palme mördades.
I slutet av maj 1990 erhöll PU via Interpol vissa svar från FBI på den förfrågan som gjorts i november 1989.
FBI bekräftade att radioprogrammet ”LA Live With Bill Moran” sänts 1988-09-17
.
Följande personer hade, förutom programledaren, varit närvarande i studion:
Barbara Honegger – författare till boken October Surprise och tidigare Vita huset-medarbetare, en radiojournalist samt ytterligare en person som endast deltagit i mindre omfattning.
En kontakt till Barbara Honegger hade dessutom varit närvarande per telefon.
Förutom dessa upplysningar bifogades inspelningar av programmet samt ett exemplar av boken ”October Surprise”.
I juli 1990 finns en anteckning registrerad, där det sägs att Italiens president Cossiga, enligt uppgifter i massmedier samma dag, hade beordrat en undersökning av italienska hemliga frimurarlogen P 2.
Orsaken till undersökningen skulle enligt medierna vara att det i italiensk TV under juni/juli förekommit uppgifter som gjort gällande att P 2 i samarbete med CIA bl.a. utfört mordet på Olof Palme.
Uppgifterna skulle ha förts fram av f.d. CIA-agenterna Dick B och Rasine, vilken uppträtt maskerad.
Båda skulle ha känt till det s.k. P 2-telegrammet.
Samma dag sände PU en påminnelse till FBI om den förfrågan som gjorts i november 1989, eftersom man dittills bara delvis erhållit svar.
Följande dagar hade PU via UD täta kontakter med Sveriges ambassad i Rom.
PU erhöll president Cossigas brev i svensk översättning, inspelningar av TV-intervjuerna med Dick B och Rasine.
En person vid svenska ambassaden besökte pressekreteraren på sektionen för inrikespolitiska frågor.
Denne uppgav att USA på alla nivåer via CIA direkt och via amerikanska ambassaden försäkrat att Dick B aldrig varit engagerad av CIA.
Beträffande det motiv som förts fram för mordet på Olof Palme – dennes kännedom om den s.k. Iran-Contras-affären – försäkrades att åtskilliga regeringschefer runt om i världen hade haft samma kunskaper om skeendet som Olof Palme varför detta motiv inte var hållbart.
Hela programserien som sänts i italiensk TV var enligt pressekreteraren skräddarsydd av kommunister.
I en till uppslaget fogad intervju med Rasine, publicerad i Aftonbladet 1990-07-28 uppgav denne bl.a. att Olof Palme mördades för sin kännedom om Iran-Contrasaffären, att Olof Palme själv varit CIA-agent och att Lockerbie-attentatet skulle ha varit riktat mot den svenske FN-kommissarien Bernt Carlsson på grund av att denne visste lika mycket som Olof Palme om Iran-Contrasaffären.
Från Sveriges ambassad vid Heliga Stolen i Rom meddelades i augusti 1990 att statssekretariatets italienansvarige om Licio Gelli uttalat att det inte var typiskt för Licio Gelli att ge sig på en internationell inflytelserik vänsterledare; denne hade tidigare verkat i Sydeuropa, Främre Orienten och Latinamerika.
Vid denna tid skickade PU via Interpol ytterligare en påminnelse om sin förfrågan till FBI, nu till amerikanska ambassaden i London.
I september meddelade man därifrån att en redovisning skulle sändas inom kort men att den inte innehöll så mycket av värde.
I samband med ett annat ärende hos BKA i Meckenheim hemställde PU i september 1990 om en preliminär undersökning av en person med
SOU1999:88 sid. 438 Enskilda uppslag
kallade sig själv ”Mr Rasine”.
Förutom dessa upplysningar bifogades inspelningar av programmet samt ett exemplar av boken ”October Surprise”.
I juli 1990 finns en anteckning registrerad, där det sägs att Italiens president Cossiga, enligt uppgifter i massmedier samma dag, hade beordrat en undersökning av italienska hemliga frimurarlogen P 2.
Orsaken till undersökningen skulle enligt medierna vara att det i italiensk TV under juni/juli förekommit uppgifter som gjort gällande att P 2 i samarbete med CIA bl.a. utfört mordet på Olof Palme.
Uppgifterna skulle ha förts fram av f.d. CIA-agenterna Dick B och Rasine, vilken uppträtt maskerad.
Båda skulle ha känt till det s.k. P 2-telegrammet.
Samma dag sände PU en påminnelse till FBI om den förfrågan som gjorts i november 1989, eftersom man dittills bara delvis erhållit svar.
Följande dagar hade PU via UD täta kontakter med Sveriges ambassad i Rom.
PU erhöll president Cossigas brev i svensk översättning, inspelningar av TV-intervjuerna med Dick B och Rasine.
En person vid svenska ambassaden besökte pressekreteraren på sektionen för inrikespolitiska frågor.
Denne uppgav att USA på alla nivåer via CIA direkt och via amerikanska ambassaden försäkrat att Dick B aldrig varit engagerad av CIA.
Beträffande det motiv som förts fram för mordet på Olof Palme – dennes kännedom om den s.k. Iran-Contras-affären – försäkrades att åtskilliga regeringschefer runt om i världen hade haft samma kunskaper om skeendet som Olof Palme varför detta motiv inte var hållbart.
Hela programserien som sänts i italiensk TV var enligt pressekreteraren skräddarsydd av kommunister.
I en till uppslaget fogad intervju med Rasine, publicerad i Aftonbladet 1990-07-28 uppgav denne bl.a. att Olof Palme mördades för sin kännedom om Iran-Contrasaffären, att Olof Palme själv varit CIA-agent och att Lockerbie-attentatet skulle ha varit riktat mot den svenske FN-kommissarien Bernt Carlsson på grund av att denne visste lika mycket som Olof Palme om Iran-Contrasaffären.
Från Sveriges ambassad vid Heliga Stolen i Rom meddelades i augusti 1990 att statssekretariatets italienansvarige om Licio Gelli uttalat att det inte var typiskt för Licio Gelli att ge sig på en internationell inflytelserik vänsterledare; denne hade tidigare verkat i Sydeuropa, Främre Orienten och Latinamerika.
Vid denna tid skickade PU via Interpol ytterligare en påminnelse om sin förfrågan till FBI, nu till amerikanska ambassaden i London.
I september meddelade man därifrån att en redovisning skulle sändas inom kort men att den inte innehöll så mycket av värde.
I samband med ett annat ärende hos BKA i Meckenheim hemställde PU i september 1990 om en preliminär undersökning av en person med
Enligt de tyska myndigheterna fanns ingen person med någondera namnet registrerad.
Inte heller fanns det i Frankfurt någon judisk tidsskrift, något tryckeri eller något förlag med namnet SEMIT.
Från judiska församlingen i Frankfurt erhölls uppgift om att en tidsskrift med namnet SEMIT fanns i Dreieich.
Den skulle förläggas av en firma E. Weiss.
En utredningsman vid PU ringde till förlaget.
På fråga om herr Razin träffades uppgav den som svarat att han inte var där. Personen ändrade sig därefter och påstod att det överhuvudtaget inte fanns någon Razin där.
I oktober 1990 upprättade PU en sammanfattning av ärendet.
Handlingen bär rubriken
”Till US justitieminister” och hänger troligtvis samman med en i januari 1991 registrerad handling där civilminister Bengt K. Å. Johansson tackade amerikanska myndigheter för den hjälp de svenska utredarna fått.
Dessemellan, den sista december 1990, slutredovisade FBI sitt svar på PU:s frågor.
Beträffande Mr ”Rosine” eller Mr ”Y” hade denne under programmet ”LA Live with Bill Moran” uppgivit att han varit anställd vid CIA sedan 1965.
Enligt FBI var denna uppgift inte riktig.
FBI som undersökt både namn och röst hade inte hittat någon överensstämmelse med personer anlitade av CIA.
Mr Rosine hade under programmet inte heller nämnt någonting om vem han fått kännedom om telegrammet av eller om han sett det själv.
Eftersom det förekommit uppgifter om att Mr Rosine skulle ha fått uppgift om telegrammet genom Paul V konstaterade FBI att denne var en högt uppsatt person inom maffian.
Någon Philip G hade aldrig arbetat inom George Bushs administration.
Däremot hade FBI under 1990 hållit förhör med en 83-årig man med detta namn.
Denne hade berättat att han vid ett tillfälle i samband med en social tillställning många år tillbaka träffat Licio G elli .
Han kände inte till något telegram om ett svenskt träd.
Inte heller kände han igen namnen Oswald W, Mr Rosine, Mr ”Y”, Paul V eller Barbara H.
I februari 1991 skickade PU via Interpol en ny begäran om utredningsåtgärder i USA.
PU uppgav där att man fått uppgift (oklart varifrån; vår anm.) om att brigadgeneralen George C, som utfrågats vid utskottsförhör i samband med Iran-Contrasaffären i egenskap av Oliver Norths närmaste man, var identisk med Mr ”Y”, Mr Rosine, Oswald W och Ibrahim Razin.
George C skulle enligt PU uppträda som chefredaktör för tidsskriften SEMIT.
PU önskade besked om uppgifterna var riktiga.
Under samma månad skickade PU ett antal frågor till en kontaktperson på ”Ministero dell´Interno” i Italien.
Kontaktpersonen tillfrågades bl.a. om ”agent Zero” – vilken uppträtt i den italienska TV-programserien – var identifierad, om det i den italienska utredningen framkommit uppgifter som berörde påståendet att Licio G elli till Philip G
namn Rasine (Razin eller Oswald W).
Enligt de tyska myndigheterna fanns ingen person med någondera namnet registrerad.
Inte heller fanns det i Frankfurt någon judisk tidsskrift, något tryckeri eller något förlag med namnet SEMIT.
Från judiska församlingen i Frankfurt erhölls uppgift om att en tidsskrift med namnet SEMIT fanns i Dreieich.
Den skulle förläggas av en firma E. Weiss.
En utredningsman vid PU ringde till förlaget.
På fråga om herr Razin träffades uppgav den som svarat att han inte var där. Personen ändrade sig därefter och påstod att det överhuvudtaget inte fanns någon Razin där.
I oktober 1990 upprättade PU en sammanfattning av ärendet.
Handlingen bär rubriken
”Till US justitieminister” och hänger troligtvis samman med en i januari 1991 registrerad handling där civilminister Bengt K. Å. Johansson tackade amerikanska myndigheter för den hjälp de svenska utredarna fått.
Dessemellan, den sista december 1990, slutredovisade FBI sitt svar på PU:s frågor.
Beträffande Mr ”Rosine” eller Mr ”Y” hade denne under programmet ”LA Live with Bill Moran” uppgivit att han varit anställd vid CIA sedan 1965.
Enligt FBI var denna uppgift inte riktig.
FBI som undersökt både namn och röst hade inte hittat någon överensstämmelse med personer anlitade av CIA.
Mr Rosine hade under programmet inte heller nämnt någonting om vem han fått kännedom om telegrammet av eller om han sett det själv.
Eftersom det förekommit uppgifter om att Mr Rosine skulle ha fått uppgift om telegrammet genom Paul V konstaterade FBI att denne var en högt uppsatt person inom maffian.
Någon Philip G hade aldrig arbetat inom George Bushs administration.
Däremot hade FBI under 1990 hållit förhör med en 83-årig man med detta namn.
Denne hade berättat att han vid ett tillfälle i samband med en social tillställning många år tillbaka träffat Licio G elli .
Han kände inte till något telegram om ett svenskt träd.
Inte heller kände han igen namnen Oswald W, Mr Rosine, Mr ”Y”, Paul V eller Barbara H.
I februari 1991 skickade PU via Interpol en ny begäran om utredningsåtgärder i USA.
PU uppgav där att man fått uppgift (oklart varifrån; vår anm.) om att brigadgeneralen George C, som utfrågats vid utskottsförhör i samband med Iran-Contrasaffären i egenskap av Oliver Norths närmaste man, var identisk med Mr ”Y”, Mr Rosine, Oswald W och Ibrahim Razin.
George C skulle enligt PU uppträda som chefredaktör för tidsskriften SEMIT.
PU önskade besked om uppgifterna var riktiga.
Under samma månad skickade PU ett antal frågor till en kontaktperson på ”Ministero dell´Interno” i Italien.
Kontaktpersonen tillfrågades bl.a. om ”agent Zero” – vilken uppträtt i den italienska TV-programserien – var identifierad, om det i den italienska utredningen framkommit uppgifter som berörde påståendet att Licio G elli till Philip G
skickat ett telegram om att det svenska trädet kommer att fällas och om Licio G elli förhörts beträffande uppgifterna om telegrammet.
I mars inkom svar från kontaktpersonen.
Denne uppgav att man inte lyckats identifiera ”agent Zero” alias Hinraim R, men att amerikanska myndigheter trodde att denne var vapenhandlare.
Beträffande Licio G elli uppgavs att denne inte förhörts av italienska rättsinstanser, men att utredningen om P 2-logen fortsatte.
Under hösten 1991 återkom FBI till PU i flera omgångar.
Uppgifterna om George C kunde inte bekräftas eftersom information om denne liksom om Ibrahim Razin och Mr Rosine saknades.
Däremot hade FBI lyckats få fram relativt utförlig information om Oswald W.
Denne hade 1953 arresterats för att falskeligen ha utgett sig för att vara officer.
1971 hade en informatör uppgett att Oswald W försörjde sig på att förse kriminella personer med falska id-handlingar m.m.
Under brottsutredningen hade en person med nära kännedom om honom beskrivit honom som ”a selfadmitted compulsive liar”.
Samma år, dvs. 1971, hade han arresterats av Scotland Yard för utpressning.
1984 hade han varit misstänkt för narkotikabrott.
Vid ett tillfälle hade han utgett sig för att vara ”Special Deputy Sheriff”.
1985 hade han dömts för narkotikabrott till sex års fängelse.
Beträffande Paul V uppgav FBI att denne suttit fängslad från den 1 januari 1985 och fram till efter mordet på Olof Palme.
En lista över de fängelser PaUL V suttit på under denna period, liksom över de officiella besök han haft, skickades över till PU.
I april 1992, slutligen, ingav förundersökningsledningen en framställan om internationell rättshjälp i brottmål till Stockholms tingsrätt.
I denna hemställdes att tingsrätten genom UD skulle uppdra åt vederbörande judiciella myndighet i Tyskland att identifiera två personer och hålla förhör med dem.
Personerna det gällde var George C, chefredaktör för tidsskriften SEMIT, och Christina W i Dreieich.
Som anledning till begäran angavs att PU erhållit uppgift om att en telefonintervju med Ibrahim Razin, troligen identisk med George C, hållits på visst telefonnummer som Christina W i Dreieich skulle inneha.
Stockholms tingsrätt beviljade framställningen. I slutet av november 1992 inkom två promemorior via Sveriges ambassad i Bonn.
De hade upprättats av tyska polismyndigheter. Av den ena promemorian framgår att polisen hade lyckats identifiera Christina W som österrikiska medborgaren Christa W.
Hon sades ha bott i Frankfurt-am-Main fram till månadsskiftet maj-juni 1992, då hon återvänt till Österrike, där hon skulle bo under en viss angiven adress.
Polisen hade också varit i kontakt med en Christian H i Dreieich som nu innehade det aktuella telefonnumret.
Enligt Christian H hade Christa W varit den enda innehavaren av telefonnumret under de sex sista månaderna 1991.
I promemorian angavs slutligen att man inte hade anträffat någon person
skickat ett telegram om att det svenska trädet kommer att fällas och om Licio G elli förhörts beträffande uppgifterna om telegrammet.
I mars inkom svar från kontaktpersonen.
Denne uppgav att man inte lyckats identifiera ”agent Zero” alias Hinraim R, men att amerikanska myndigheter trodde att denne var vapenhandlare.
Beträffande Licio G elli uppgavs att denne inte förhörts av italienska rättsinstanser, men att utredningen om P 2-logen fortsatte.
Under hösten 1991 återkom FBI till PU i flera omgångar.
Uppgifterna om George C kunde inte bekräftas eftersom information om denne liksom om Ibrahim Razin och Mr Rosine saknades.
Däremot hade FBI lyckats få fram relativt utförlig information om Oswald W.
Denne hade 1953 arresterats för att falskeligen ha utgett sig för att vara officer.
1971 hade en informatör uppgett att Oswald W försörjde sig på att förse kriminella personer med falska id-handlingar m.m.
Under brottsutredningen hade en person med nära kännedom om honom beskrivit honom som ”a selfadmitted compulsive liar”.
Samma år, dvs. 1971, hade han arresterats av Scotland Yard för utpressning.
1984 hade han varit misstänkt för narkotikabrott.
Vid ett tillfälle hade han utgett sig för att vara ”Special Deputy Sheriff”.
1985 hade han dömts för narkotikabrott till sex års fängelse.
Beträffande Paul V uppgav FBI att denne suttit fängslad från den 1 januari 1985 och fram till efter mordet på Olof Palme.
En lista över de fängelser PaUL V suttit på under denna period, liksom över de officiella besök han haft, skickades över till PU.
I april 1992, slutligen, ingav förundersökningsledningen en framställan om internationell rättshjälp i brottmål till Stockholms tingsrätt.
I denna hemställdes att tingsrätten genom UD skulle uppdra åt vederbörande judiciella myndighet i Tyskland att identifiera två personer och hålla förhör med dem.
Personerna det gällde var George C, chefredaktör för tidsskriften SEMIT, och Christina W i Dreieich.
Som anledning till begäran angavs att PU erhållit uppgift om att en telefonintervju med Ibrahim Razin, troligen identisk med George C, hållits på visst telefonnummer som Christina W i Dreieich skulle inneha.
Stockholms tingsrätt beviljade framställningen. I slutet av november 1992 inkom två promemorior via Sveriges ambassad i Bonn.
De hade upprättats av tyska polismyndigheter. Av den ena promemorian framgår att polisen hade lyckats identifiera Christina W som österrikiska medborgaren Christa W.
Hon sades ha bott i Frankfurt-am-Main fram till månadsskiftet maj-juni 1992, då hon återvänt till Österrike, där hon skulle bo under en viss angiven adress.
Polisen hade också varit i kontakt med en Christian H i Dreieich som nu innehade det aktuella telefonnumret.
Enligt Christian H hade Christa W varit den enda innehavaren av telefonnumret under de sex sista månaderna 1991.
I promemorian angavs slutligen att man inte hade anträffat någon person
I juli 1991
HA13926-00
kontaktade Mogens EReferens behövs
från Danmark PU. Mogens E berättade att han hade en person hos sig, Bill.
Bill skulle vara amerikan och ha anknytning till underrättelsetjänsten.
Han skulle ha varit involverad i ”Irangate”.
Enligt Mogens E skulle Bill ha blivit tillfrågad av journalister om sin kännedom om mordet på Olof Palme.
Bill hade dock bestämt sig för att prata med PU först och ville nu bli förhörd i Danmark.
Efter en kontakt med polisen i Roskilde samma dag fick denna i uppdrag att fastställa Bills identitet och om möjligt göra en trovärdighetsbedömning av honom.
Följande dag hörde Roskildepolisen av sig och meddelade att man sammanträffat med Bill.
Denne hade legitimerat sig som amerikanske medborgaren William Herrmann.
William Herrmann hade uppgivit att han blivit häktad och dömd i London i samband med ”Irangate” och Oliver North-affären.
Enligt Roskildepolisen hade han gjort ett vederhäftigt och trovärdigt intryck.
Härefter bestämdes att PU skulle närvara vid förhör med William Herrmann i Roskilde.
I juli 1991
HA13926-00
kontaktade Mogens EReferens behövs
från Danmark PU. Mogens E berättade att han hade en person hos sig, Bill.
Bill skulle vara amerikan och ha anknytning till underrättelsetjänsten.
Han skulle ha varit involverad i ”Irangate”.
Enligt Mogens E skulle Bill ha blivit tillfrågad av journalister om sin kännedom om mordet på Olof Palme.
Bill hade dock bestämt sig för att prata med PU först och ville nu bli förhörd i Danmark.
Efter en kontakt med polisen i Roskilde samma dag fick denna i uppdrag att fastställa Bills identitet och om möjligt göra en trovärdighetsbedömning av honom.
Följande dag hörde Roskildepolisen av sig och meddelade att man sammanträffat med Bill.
Denne hade legitimerat sig som amerikanske medborgaren William Herrmann.
William Herrmann hade uppgivit att han blivit häktad och dömd i London i samband med ”Irangate” och Oliver North-affären.
Enligt Roskildepolisen hade han gjort ett vederhäftigt och trovärdigt intryck.
Härefter bestämdes att PU skulle närvara vid förhör med William Herrmann i Roskilde.
maste vänner, som varit direktör i ett större företag, blev efter revolutionen verkställande minister i Revolutionsrådet.
1980 kontaktades han av denne vän, som undrade om han hade möjlighet att anskaffa vapen.
William Herrmann hade svarat att han kunde göra detta under förutsättning att han erhöll tillstånd från USAs regering.
Därefter medverkade han vid flera affärer mellan Iran och Brasilien, som var ett stort land inom krigsindustrin.
Washington hade ingen invändning eftersom USA inte var direkt inblandat.
Efter en tid ville Iran ha TOW-robotar.
William Herrmann hade sagt att han kunde ombesörja detta, men att han inte ville bli inblandad eftersom han inte kände till de exakta relationerna mellan USA, Iran och Israel.
Israel var det land som alltid skeppade vapen till Iran, ibland bakom ryggen på alla.
Enligt William Herrmann gjorde Israel detta för att finansiera sin underrättelsetjänst.
Härefter kom USA att via Israel skeppa krigsmateriel till Iran. Det sades att det inte var fråga om offensiv utrustning utan bara om reservdelar. Åtskilliga Nato-lager kom på detta sätt att tömmas.
William Herrmann kom så småningom att fungera som Irans ”bagman”, dvs. den som skulle sköta betalningarna för vapenleveranserna.
Betalningarna till Israel och USA skulle ske via Geneve, Zürich eller Cayman Islands.
I iraniernas instruktioner till honom ingick att han inte fick betala något förrän han inspekterat respektive leverans.
Vid en inspektion av en leverans som skulle ske i mars 1985, omfattande 2000 TOW-robotar, visade det sig att varorna från USA var försenade. Israel ville trots det ha betalt.
I anledning härav mötte William Herrmann vid flera tillfällen premiärministern Shimon Peres särskilde rådgivare – en högt uppsatt person inom den israeliska säkerhetstjänsten.
Vid ett tillfälle hade denne sagt att USA och Israel aldrig skulle acceptera att något annat Nato-land eller Sverige skulle sälja vapen till Iran utan i så fall skulle de göra allt för att stoppa detta.
Enligt William Herrmann hade en stor vapenspion i Europa redan under 1984 tecknat ett avtal med Bofors om försäljning av 10 batterier Robot 70 till Iran.
Leveransen skulle gå via Sydkorea och William Herrmann hade själv sett avtalet.
Det fanns dessutom ett signerat kontrakt mellan Sverige och Iran om försäljning av 150 fälthaubitsar.
William Herrmann uppgav vidare att han i maj 1985 hade arresterats i London, eftersom man i hans hotellrum hittat 300 000-400 000 förfalskade sedlar (det framgår inte i vilken valuta).
Sedlarna hittades vid en husrannsakan och hela händelsen var, enligt William Herrmann, iscensatt av CIA i samarbete med MI5 och MI6 i syfte att få bort honom.
Han fick kännedom om mordet på Olof Palme först efter flera månader och han tänkte direkt att detta var ett verk av CIA och den israeliska underrättelsetjänsten (Mossad) , eftersom
SOU 1999:88 sid. 442 Enskilda uppslag
maste vänner, som varit direktör i ett större företag, blev efter revolutionen verkställande minister i Revolutionsrådet.
1980 kontaktades han av denne vän, som undrade om han hade möjlighet att anskaffa vapen.
William Herrmann hade svarat att han kunde göra detta under förutsättning att han erhöll tillstånd från USAs regering.
Därefter medverkade han vid flera affärer mellan Iran och Brasilien, som var ett stort land inom krigsindustrin.
Washington hade ingen invändning eftersom USA inte var direkt inblandat.
Efter en tid ville Iran ha TOW-robotar.
William Herrmann hade sagt att han kunde ombesörja detta, men att han inte ville bli inblandad eftersom han inte kände till de exakta relationerna mellan USA, Iran och Israel.
Israel var det land som alltid skeppade vapen till Iran, ibland bakom ryggen på alla.
Enligt William Herrmann gjorde Israel detta för att finansiera sin underrättelsetjänst.
Härefter kom USA att via Israel skeppa krigsmateriel till Iran. Det sades att det inte var fråga om offensiv utrustning utan bara om reservdelar. Åtskilliga Nato-lager kom på detta sätt att tömmas.
William Herrmann kom så småningom att fungera som Irans ”bagman”, dvs. den som skulle sköta betalningarna för vapenleveranserna.
Betalningarna till Israel och USA skulle ske via Geneve, Zürich eller Cayman Islands.
I iraniernas instruktioner till honom ingick att han inte fick betala något förrän han inspekterat respektive leverans.
Vid en inspektion av en leverans som skulle ske i mars 1985, omfattande 2000 TOW-robotar, visade det sig att varorna från USA var försenade. Israel ville trots det ha betalt.
I anledning härav mötte William Herrmann vid flera tillfällen premiärministern Shimon Peres särskilde rådgivare – en högt uppsatt person inom den israeliska säkerhetstjänsten.
Vid ett tillfälle hade denne sagt att USA och Israel aldrig skulle acceptera att något annat Nato-land eller Sverige skulle sälja vapen till Iran utan i så fall skulle de göra allt för att stoppa detta.
Enligt William Herrmann hade en stor vapenspion i Europa redan under 1984 tecknat ett avtal med Bofors om försäljning av 10 batterier Robot 70 till Iran.
Leveransen skulle gå via Sydkorea och William Herrmann hade själv sett avtalet.
Det fanns dessutom ett signerat kontrakt mellan Sverige och Iran om försäljning av 150 fälthaubitsar.
William Herrmann uppgav vidare att han i maj 1985 hade arresterats i London, eftersom man i hans hotellrum hittat 300 000-400 000 förfalskade sedlar (det framgår inte i vilken valuta).
Sedlarna hittades vid en husrannsakan och hela händelsen var, enligt William Herrmann, iscensatt av CIA i samarbete med MI5 och MI6 i syfte att få bort honom.
Han fick kännedom om mordet på Olof Palme först efter flera månader och han tänkte direkt att detta var ett verk av CIA och den israeliska underrättelsetjänsten (Mossad) , eftersom
Efter fängelsevistelsen sändes han till en ”camp” i USA. Han frigavs i september 1989.
Härefter hade han fått uppgifter om Palme-mordet.
Ordern om att Olof Palme skulle mördas kom troligen från Washington.
CIA gav i augusti-september 1985 israeliska underrättelsetjänsten i uppdrag att mörda Olof Palme just på grund av Bofors kontrakt med Iran om leverans av 150 fälthaubitsar.
Den israeliska underrättelsetjänsten lejde en palestinier för att utföra mordet. Denna person mördades själv strax efter mordet antingen i Sverige eller i Danmark.
Sannolikt var även den svenska underrättelsetjänsten inblandad i mordet eftersom Olof Palme var utan livvakter mordkvällen och någon uppenbarligen känt till att han skulle gå ”på teater” med sin hustru den kvällen.
William Herrmann uppgav att han kände till namnen på mördaren och på den som givit denne order om att utföra mordet.
Polisen skulle efter förhöret kontakta William Herrmann:s ombud i Sverige, advokaten Henning Sjöström, vilken skulle lämna ifrågavarande namn.
Efter förhöret med William Herrmann, som alltså hölls i juli 1991, började PU arbeta med detta uppslag.
Man tog kontakt med Henning Sjöström och fick vissa namnuppgifter, bl.a. ”Nir” och ”Mansoar M”.
Ingenting sades om vem av dem som var gärningsman respektive den som givit ordern.
Följande dagar tog William Herrmann kontakt med PU vid flera tillfällen.
Vid ett tillfälle uppgav han att han varit i kontakt med journalisten Peter SReferens behövs
som berättat att Licio Gelli betraktades som en internationell vapentjuv knuten till maffian.
Peter S hade haft en hel akt om Licio Gelli och det s.k. P 2-telegrammet.
Enligt William Herrmann skulle det redan i augusti 1984 ha träffats avtal om att ”Olof Palme skulle man ta hand om”.
Anledningen till att telegrammet var ställt till Philip Guarino skulle vara att bokstäverna n – i – r i omvänd följd finns i Philip Guarino:s efternamn.
I telegrammet skulle finnas ytterligare ett kodat meddelande som William Herrmann ännu inte lyckats dechiffrera.
NirReferens behövs
skulle ha befunnit sig i USA vid tidpunkten för mordet och det skulle således ha varit Mansoar MReferens behövs
som varit gärningsman.
PU tog kontakt med Olof Palmes personlige advokat.
Denne hade tidigare förhörts och då berättat att Olof Palme strax före mordet talat om att han trodde sig ha funnit en möjlig förhandlingsväg som FN:s fredsmäklare i kriget Iran/Irak.
Nu tillfrågades advokaten om Olof Palme sagt något ytterligare om detta. Det hade han inte.
PU diskuterade också med advokaten, som tillika var ombud för Martin Ardbo, direktör på Bofors, om denne kunde tänkas ha någon information i
Efter fängelsevistelsen sändes han till en ”camp” i USA. Han frigavs i september 1989.
Härefter hade han fått uppgifter om Palme-mordet.
Ordern om att Olof Palme skulle mördas kom troligen från Washington.
CIA gav i augusti-september 1985 israeliska underrättelsetjänsten i uppdrag att mörda Olof Palme just på grund av Bofors kontrakt med Iran om leverans av 150 fälthaubitsar.
Den israeliska underrättelsetjänsten lejde en palestinier för att utföra mordet. Denna person mördades själv strax efter mordet antingen i Sverige eller i Danmark.
Sannolikt var även den svenska underrättelsetjänsten inblandad i mordet eftersom Olof Palme var utan livvakter mordkvällen och någon uppenbarligen känt till att han skulle gå ”på teater” med sin hustru den kvällen.
William Herrmann uppgav att han kände till namnen på mördaren och på den som givit denne order om att utföra mordet.
Polisen skulle efter förhöret kontakta William Herrmann:s ombud i Sverige, advokaten Henning Sjöström, vilken skulle lämna ifrågavarande namn.
Efter förhöret med William Herrmann, som alltså hölls i juli 1991, började PU arbeta med detta uppslag.
Man tog kontakt med Henning Sjöström och fick vissa namnuppgifter, bl.a. ”Nir” och ”Mansoar M”.
Ingenting sades om vem av dem som var gärningsman respektive den som givit ordern.
Följande dagar tog William Herrmann kontakt med PU vid flera tillfällen.
Vid ett tillfälle uppgav han att han varit i kontakt med journalisten Peter SReferens behövs
som berättat att Licio Gelli betraktades som en internationell vapentjuv knuten till maffian.
Peter S hade haft en hel akt om Licio Gelli och det s.k. P 2-telegrammet.
Enligt William Herrmann skulle det redan i augusti 1984 ha träffats avtal om att ”Olof Palme skulle man ta hand om”.
Anledningen till att telegrammet var ställt till Philip Guarino skulle vara att bokstäverna n – i – r i omvänd följd finns i Philip Guarino:s efternamn.
I telegrammet skulle finnas ytterligare ett kodat meddelande som William Herrmann ännu inte lyckats dechiffrera.
NirReferens behövs
skulle ha befunnit sig i USA vid tidpunkten för mordet och det skulle således ha varit Mansoar MReferens behövs
som varit gärningsman.
PU tog kontakt med Olof Palmes personlige advokat.
Denne hade tidigare förhörts och då berättat att Olof Palme strax före mordet talat om att han trodde sig ha funnit en möjlig förhandlingsväg som FN:s fredsmäklare i kriget Iran/Irak.
Nu tillfrågades advokaten om Olof Palme sagt något ytterligare om detta. Det hade han inte.
PU diskuterade också med advokaten, som tillika var ombud för Martin Ardbo, direktör på Bofors, om denne kunde tänkas ha någon information i
Advokaten kontaktade senare PU och berättade att han sammanträffat med Martin Ardbo som inte hade trott sig kunna tillföra utredningen något.
Martin Ardbo hade också sagt att uppgifterna om att fälthaubits 77 och Robot 70 skulle finnas i Iran verkade felaktiga.
Under hösten försökte PU identifiera de personer som Henning Sjöström lämnat namn på.
För detta ändamål tog PU kontakt med dels Statens invandrarverk, dels Roskildepolisen som i sin tur kontrollerade danska register.
I danska register hittades en iranier med namnet Mansour M som kommit till Danmark i september 1984.
Personen hade vistats i Sverige under en period men bodde nu i Köpenhamn. Ett fotografi av honom skickades över till PU.
I ärendet finns en handling
HA13926-09
daterad 1991-10-24 registrerad. Handlingen, som är ställd till UD, innehåller en kort beskrivning av ärendet och därefter ställs frågor om vem William Herrmann är, om uppgifterna angående London-historien är riktiga och om hans uppgifter i övrigt är trovärdiga.
Sommaren 1992 hörde en anonym person av sig till PU. Denne var mycket initierad i ärendet och uppgav att han personligen var skeptisk till de uppgifter som William Herrmann lämnat.
William Herrmann hade enligt uppgiftslämnaren vissa intressen i Sverige och han kunde därför tänkas vilja ”deala med” lämnad information.
I augusti samma år fick PU fram en uppgift om att en israelisk regeringsmedlem, Amiram Nir, skulle ha omkommit vid en flygolycka i Mexico 1988.
I april 1993, slutligen, kontaktade Robert E. Harkavy (se Avsnitt:HD – ”Mellanöstern inkl Israel”) PU och uppgav att William Herrmann var villig att komma till Stockholm och lämna ytterligare upplysningar under förutsättning att PU betalade hans resa. PU avböjde erbjudandet.
Kriminalinspektören Roland Ståhl, som var den utredningsman som sommaren 1991 for till Danmark för att delta vid förhör med William Herrmann, har vid samtal med kommissionen uppgivit att William Herrmann var lite av en ”Ivan”-typ.
Hans uppgifter saknade trovärdighet; de byggde på spekulationer och påhitt.
I april 1992 kontaktades PU av dåvarande pressekreteraren i Statsrådsberedningen, Lars Christiansson.
Han hade erhållit uppgifter om att ett antal journalister höll på att utarbeta ett material som skulle gå ut på att ett organ inom Nato hade beordrat mordet på Olof Palme.
Inom Nato fanns enligt uppgiftslämnaren tre organ, ACC, ITAC och SOPS.
SOU 1999:88 sid. 444 Enskilda uppslag
saken.
Advokaten kontaktade senare PU och berättade att han sammanträffat med Martin Ardbo som inte hade trott sig kunna tillföra utredningen något.
Martin Ardbo hade också sagt att uppgifterna om att fälthaubits 77 och Robot 70 skulle finnas i Iran verkade felaktiga.
Under hösten försökte PU identifiera de personer som Henning Sjöström lämnat namn på.
För detta ändamål tog PU kontakt med dels Statens invandrarverk, dels Roskildepolisen som i sin tur kontrollerade danska register.
I danska register hittades en iranier med namnet Mansour M som kommit till Danmark i september 1984.
Personen hade vistats i Sverige under en period men bodde nu i Köpenhamn. Ett fotografi av honom skickades över till PU.
I ärendet finns en handling
HA13926-09
daterad 1991-10-24 registrerad. Handlingen, som är ställd till UD, innehåller en kort beskrivning av ärendet och därefter ställs frågor om vem William Herrmann är, om uppgifterna angående London-historien är riktiga och om hans uppgifter i övrigt är trovärdiga.
Sommaren 1992 hörde en anonym person av sig till PU. Denne var mycket initierad i ärendet och uppgav att han personligen var skeptisk till de uppgifter som William Herrmann lämnat.
William Herrmann hade enligt uppgiftslämnaren vissa intressen i Sverige och han kunde därför tänkas vilja ”deala med” lämnad information.
I augusti samma år fick PU fram en uppgift om att en israelisk regeringsmedlem, Amiram Nir, skulle ha omkommit vid en flygolycka i Mexico 1988.
I april 1993, slutligen, kontaktade Robert E. Harkavy (se Avsnitt:HD – ”Mellanöstern inkl Israel”) PU och uppgav att William Herrmann var villig att komma till Stockholm och lämna ytterligare upplysningar under förutsättning att PU betalade hans resa. PU avböjde erbjudandet.
Kriminalinspektören Roland Ståhl, som var den utredningsman som sommaren 1991 for till Danmark för att delta vid förhör med William Herrmann, har vid samtal med kommissionen uppgivit att William Herrmann var lite av en ”Ivan”-typ.
Hans uppgifter saknade trovärdighet; de byggde på spekulationer och påhitt.
I april 1992 kontaktades PU av dåvarande pressekreteraren i Statsrådsberedningen, Lars Christiansson.
Han hade erhållit uppgifter om att ett antal journalister höll på att utarbeta ett material som skulle gå ut på att ett organ inom Nato hade beordrat mordet på Olof Palme.
Inom Nato fanns enligt uppgiftslämnaren tre organ, ACC, ITAC och SOPS.
En MI 6-man – engelsmannen F ( Ove Falkirk ), boende i en Stockholmsförort – och en ITAC-officer – en amerikansk pensionerad överste i Tyskland – skulle vara källor till följande uppgifter.
Under 1985 planerades Olof Palmes förestående Moskvaresa.
I samband med denna planering skulle handbrevskontakter mellan Olof Palme och Gorbatjov ha förekommit.
Olof Palme skulle i ett handbrev ha gett uttryck för att han förordade en neutralisering av hela Norden.
Detta skulle ha kommit till Natos kännedom och vara det utlösande skälet till att Nato-organet SOPS beordrat mordet på Olof Palme.
Det skulle finnas ett krypterat telexmaterial från Washington som bekräftade uppgifterna och det s.k. P 2-telegrammetHA11289 skulle sänts som ett led i denna händelse.
Förutom uppgifterna ovan förekom en mängd detaljer om hur Nato skulle ha fått kännedom om handbrevens innehåll.
PU lyckades genom en slagning identifiera danske medborgaren Ove Falkirk .
Vid ett förhör med denne i maj samma år berättade han att han under en flygresa träffat en journalist.
De hade kommit att diskutera mordet på Olof Palme och Ove Falkirk hade då hittat på historien om handbrevet och hur detta kommit till Natos kännedom.
Uppslag med anknytning till Sydafrika är i PU-materialet registrerat under avsnittet HB, som också kallas Sydafrika. Materialet är stort och omfattar totalt nästan 350 registrerade uppslag (15 pärmar).
Avsnittet är indelat i 21 underavsnitt. (2)
Första månaden efter mordet på Olof Palme inkom ett drygt tiotal tips med anknytning till Sydafrika.
Tipsen föranledde inga omfattande utredningsåtgärder.
Därefter och fram till hösten 1996 inkom några enstaka uppslag per år, sammanlagt ett 40-tal.
Resterande 300 uppslag har registrerats i PU i samband med den utredning av det s.k. Syd-afrikaspåret, som aktualiserades hösten 1996, efter det att Eugene de
(2) Avsnitten är följande (PU:s rubriker inom parentes):
HBA (Massmedias bevakning ang. ”Sydafrikaspåret”),
HBL (Övriga aktuella personer, även svenska), HBM (Kunskapare och fakta/information), HBN (Heine H), HBO (Svenska Dagbladets scenario), HBP (Maurio R), HBR (UD), HBS (Interpol-Säpo-Kut), HBT (TRC [The Truth and Reconciliation Commission]), Information om TRC, Information från TRC), HBU (Brian D), HBV (N) och HBÖ (Sammanställningar, analyser).
[[Avsnitt:
SOU1999:88 sid. 445 Enskilda uppslag
En MI 6-man – engelsmannen F ( Ove Falkirk ), boende i en Stockholmsförort – och en ITAC-officer – en amerikansk pensionerad överste i Tyskland – skulle vara källor till följande uppgifter.
Under 1985 planerades Olof Palmes förestående Moskvaresa.
I samband med denna planering skulle handbrevskontakter mellan Olof Palme och Gorbatjov ha förekommit.
Olof Palme skulle i ett handbrev ha gett uttryck för att han förordade en neutralisering av hela Norden.
Detta skulle ha kommit till Natos kännedom och vara det utlösande skälet till att Nato-organet SOPS beordrat mordet på Olof Palme.
Det skulle finnas ett krypterat telexmaterial från Washington som bekräftade uppgifterna och det s.k. P 2-telegrammetHA11289 skulle sänts som ett led i denna händelse.
Förutom uppgifterna ovan förekom en mängd detaljer om hur Nato skulle ha fått kännedom om handbrevens innehåll.
PU lyckades genom en slagning identifiera danske medborgaren Ove Falkirk .
Vid ett förhör med denne i maj samma år berättade han att han under en flygresa träffat en journalist.
De hade kommit att diskutera mordet på Olof Palme och Ove Falkirk hade då hittat på historien om handbrevet och hur detta kommit till Natos kännedom.
Uppslag med anknytning till Sydafrika är i PU-materialet registrerat under avsnittet HB, som också kallas Sydafrika. Materialet är stort och omfattar totalt nästan 350 registrerade uppslag (15 pärmar).
Avsnittet är indelat i 21 underavsnitt. (2)
Första månaden efter mordet på Olof Palme inkom ett drygt tiotal tips med anknytning till Sydafrika.
Tipsen föranledde inga omfattande utredningsåtgärder.
Därefter och fram till hösten 1996 inkom några enstaka uppslag per år, sammanlagt ett 40-tal.
Resterande 300 uppslag har registrerats i PU i samband med den utredning av det s.k. Syd-afrikaspåret, som aktualiserades hösten 1996, efter det att Eugene de
(2) Avsnitten är följande (PU:s rubriker inom parentes):
HBA (Massmedias bevakning ang. ”Sydafrikaspåret”),
Eugene de Kock lämnat uppgifter om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten skulle ligga bakom mordet på Olof Palme och att konspirationen letts av den f.d. spionen Craig Williamson.
Av dessa 300 uppslag är ett 30-tal rena ”massmedieuppslag”, dvs. de innehåller enbart kopior av tidningsartiklar och liknande.
Ett drygt 40-tal utgörs av registerslagningar hos säkerhetspolisen och Interpol.
Resten utgörs av tips och egna utredningsåtgärder.
I stort sett samtliga utredningsmän vid PU var under hösten 1996
involverade i utredningen kring ”Sydafrikaspåret”.
I denna del kan konstateras att PU använt sig av tillgänglig expertis såsom UD, säkerhetspolisen, RPS/KUT (Kriminalunderrättelsetjänsten) och Interpol.
Underavsnitten redovisas inte var för sig.
I stället är uppslag ur olika underavsnitt som hör samman med varandra sammanvävda, för att redovisningen skall bli mer överskådlig.
Som vid redovisningen av övriga enskilda uppslag inriktas framställningen på de första uppslagen, de största uppslagen och de uppslag som vi i övrigt bedömt vara av särskilt intresse.
Utredningen av uppslag inkomna i mars 1986
Tips med anknytning till Folkriksdagen mot Apartheid.
1986-03-04 kontaktade Elisabeth DHB781-00PU och berättade att det fredagen 1986-02-21
hållits en Folkets riksdag i Folkets Hus i Stockholm.
Olof Palme hade varit närvarande liksom flera andra statsråd.
Hela förmiddagen, klockan 09:00-13:30, hade fyra män uppehållit sig i entrén i Folkets Hus. Männen hade uppträtt mycket nervöst.
Enligt Elisabeth D var en av männen svensk, cirka 40 år, och tre var nordindier, också i 40-årsåldern.
Två veckor senare
HB781-00-A
hörde Elisabeth D av sig på nytt. Hon ville i anledning av misstankarna mot ”33-åringen” (Viktor Gunnarsson) komplettera sina tidigare uppgifter med att en av männen hon iakttagit var i 30-35 årsåldern.
Tipset följdes upp i början av april 1986, då Elisabeth D förhördes.
Elisabeth D hade arbetat som värdinna vid Folkriksdagen mot Apartheid i Folkets Hus.
Hon hade i samband härmed lagt märke till totalt fem män som verkat underliga. Hon lämnade signalement på samtliga. Tre av männen bedömde hon som indier.
Männen hade på fråga om hon kunde hjälpa dem med något, svarat att de väntade på sin ambassadör.
En svensk man hade verkat ”knäpp”; han hade frågat om alla politiska partier fanns representerade i salen och därefter uttalat ”ja alla som är här kan bli sjuka idag”, ”själv blev jag sjuk 1969”.
Den siste mannen hon lagt märke till var i 30-35-årsåldern och välklädd ”som en
SOU 1999:88 s. 446 Enskilda uppslag
Eugene de Kock lämnat uppgifter om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten skulle ligga bakom mordet på Olof Palme och att konspirationen letts av den f.d. spionen Craig Williamson.
Av dessa 300 uppslag är ett 30-tal rena ”massmedieuppslag”, dvs. de innehåller enbart kopior av tidningsartiklar och liknande.
Ett drygt 40-tal utgörs av registerslagningar hos säkerhetspolisen och Interpol.
Resten utgörs av tips och egna utredningsåtgärder.
I stort sett samtliga utredningsmän vid PU var under hösten 1996
involverade i utredningen kring ”Sydafrikaspåret”.
I denna del kan konstateras att PU använt sig av tillgänglig expertis såsom UD, säkerhetspolisen, RPS/KUT (Kriminalunderrättelsetjänsten) och Interpol.
Underavsnitten redovisas inte var för sig.
I stället är uppslag ur olika underavsnitt som hör samman med varandra sammanvävda, för att redovisningen skall bli mer överskådlig.
Som vid redovisningen av övriga enskilda uppslag inriktas framställningen på de första uppslagen, de största uppslagen och de uppslag som vi i övrigt bedömt vara av särskilt intresse.
Utredningen av uppslag inkomna i mars 1986
Tips med anknytning till Folkriksdagen mot Apartheid.
1986-03-04 kontaktade Elisabeth DHB781-00PU och berättade att det fredagen 1986-02-21
hållits en Folkets riksdag i Folkets Hus i Stockholm.
Olof Palme hade varit närvarande liksom flera andra statsråd.
Hela förmiddagen, klockan 09:00-13:30, hade fyra män uppehållit sig i entrén i Folkets Hus. Männen hade uppträtt mycket nervöst.
Enligt Elisabeth D var en av männen svensk, cirka 40 år, och tre var nordindier, också i 40-årsåldern.
Två veckor senare
HB781-00-A
hörde Elisabeth D av sig på nytt. Hon ville i anledning av misstankarna mot ”33-åringen” (Viktor Gunnarsson) komplettera sina tidigare uppgifter med att en av männen hon iakttagit var i 30-35 årsåldern.
Tipset följdes upp i början av april 1986, då Elisabeth D förhördes.
Elisabeth D hade arbetat som värdinna vid Folkriksdagen mot Apartheid i Folkets Hus.
Hon hade i samband härmed lagt märke till totalt fem män som verkat underliga. Hon lämnade signalement på samtliga. Tre av männen bedömde hon som indier.
Männen hade på fråga om hon kunde hjälpa dem med något, svarat att de väntade på sin ambassadör.
En svensk man hade verkat ”knäpp”; han hade frågat om alla politiska partier fanns representerade i salen och därefter uttalat ”ja alla som är här kan bli sjuka idag”, ”själv blev jag sjuk 1969”.
Den siste mannen hon lagt märke till var i 30-35-årsåldern och välklädd ”som en
1986-03-05 kontaktade en person med sydafrikansk bakgrund PU och tipsade om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten BOSS kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Uppgiftslämnaren ifrågasatte om man i Sverige haft en aning om den hätskhet och det raseri som Olof Palme under decennier skapat i styrande och reaktionära kretsar i Sydafrika.
I slutet av april samma år redovisade säkerhetspolisen ärendet med att konstatera att BOSS stod för Bureau of State Security och att
”Någon att identifiera har inte stått att finna i texten”.
I ett brev till Hans Holmér, daterat 1986-03-05, skrev författaren och Sydafrikakännaren Per Wästberg att han ville påminna om den visserligen avlägsna möjligheten att mordet på Olof Palme skulle kunna ha planerats av Sydafrika och att Olof Palme fredagen före sin död under Folkriksdagen fördömt Sydafrika ”fränare än någonsin”.
Han tillade att Olof Palme i Sydafrika ständigt utmålats som ”landets värsta fiende i väst” och att Sydafrika legat bakom flera mord på motståndare, bl.a. det uppmärksammade mordet på Ruth First, vän till Olof Palme.
I ett kompletterande brev till Hans Holmér, daterat den 6 mars 1986-03-06, tog Per Wästberg särskilt upp den sydafrikanske ”mästeragenten” Craig Williamson, som infiltrerade IUEF (International University Exchange Fund).
Per Wästberg skrev att Craig Williamson för någon månad sedan meddelat att han avsåg att lämna sin höga post inom säkerhetspolisen för att ”ägna sig åt privat verksamhet”.
Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att dessa brev inte kom att registreras i PU förrän efter 1989 eftersom handlingarna blivit ”liggande i någon av de tidigare chefernas kassaskåp”.
Hösten 1996 – över tio år efter det att han tog kontakt med PU - hördes Per Wästberg ingående om sin kännedom om Sydafrika.
SOU 1999:88 s. 447 Enskilda uppslag
diplomat”. Han hade sprungit in i foajén och uppför trapporna.
Efter cirka 15 minuter hade han återvänt och sprungit ut på gatan.
I augusti 1993 inhämtades uppgifter om att säkerhetspolisen hade haft personskydd på Olof Palme 1986-02-21.
En av de tjänstgörande livvakterna hade upprättat en promemoria
HB781-01
över dagen och denna fogades till utredningen.
Därefter har PU i samband med utredningen av det s.k. Sydafrika-spåret hösten 1996 inhämtat ytterligare uppgifter om Folkriksdagen.
1986-03-05 kontaktade en person med sydafrikansk bakgrund PU och tipsade om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten BOSS kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Uppgiftslämnaren ifrågasatte om man i Sverige haft en aning om den hätskhet och det raseri som Olof Palme under decennier skapat i styrande och reaktionära kretsar i Sydafrika.
I slutet av april samma år redovisade säkerhetspolisen ärendet med att konstatera att BOSS stod för Bureau of State Security och att
”Någon att identifiera har inte stått att finna i texten”.
I ett brev till Hans Holmér, daterat 1986-03-05, skrev författaren och Sydafrikakännaren Per Wästberg att han ville påminna om den visserligen avlägsna möjligheten att mordet på Olof Palme skulle kunna ha planerats av Sydafrika och att Olof Palme fredagen före sin död under Folkriksdagen fördömt Sydafrika ”fränare än någonsin”.
Han tillade att Olof Palme i Sydafrika ständigt utmålats som ”landets värsta fiende i väst” och att Sydafrika legat bakom flera mord på motståndare, bl.a. det uppmärksammade mordet på Ruth First, vän till Olof Palme.
I ett kompletterande brev till Hans Holmér, daterat den 6 mars 1986-03-06, tog Per Wästberg särskilt upp den sydafrikanske ”mästeragenten” Craig Williamson, som infiltrerade IUEF (International University Exchange Fund).
Per Wästberg skrev att Craig Williamson för någon månad sedan meddelat att han avsåg att lämna sin höga post inom säkerhetspolisen för att ”ägna sig åt privat verksamhet”.
Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att dessa brev inte kom att registreras i PU förrän efter 1989 eftersom handlingarna blivit ”liggande i någon av de tidigare chefernas kassaskåp”.
Hösten 1996 – över tio år efter det att han tog kontakt med PU - hördes Per Wästberg ingående om sin kännedom om Sydafrika.
Sverker Åströms promemoria.
I en promemoria upprättad den 1986-03-06
nämnde f.d. ambassadören Sverker Åström som ett möjligt alternativ att Sydafrika skulle kunna tänkas ligga bakom mordet på Olof Palme.
Promemorian har registrerats i Sydafrikaavsnittet i mars 1995. (Se vidare kapitel 3, Uppdrag till förre ambassadören Sverker Åström.)
Samtal med Abdul M. (Abdul Minty)
Den 1986-03-11
sammanträffade en utredningsman från Stockholmspolisens våldsrotel och Sverker Åström med Abdul Minty, företrädare för World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa.
Abdul Minty uppgav att han mycket väl kunde tänka sig att sydafrikanska agenter låg bakom mordet på Olof Palme.
Anledningen till detta skulle vara Olof Palmes ställningstagande för de svarta i Sydafrika. Sydafrikanska agenter låg bakom flera inbrott och bombattentat i bl.a. London.
I utredningen av ett inbrott på ANC:s kontor i London hade en svensk, W, (Bertil Wedin) , figurerat.
Denne, som var i 45-årsåldern, hade varit bosatt i London sedan mitten av 1970-talet och sades vara gift med en engelska.
Abdul Minty nämnde att W (Bertil Wedin) skulle haft samröre med en pensionerad polis i Sydafrika, Craig Williamson, och att det i Sverige skulle finnas en rörelse som stödjer den sydafrikanska regimen, VAT – Victims Against Terrorism.
Anders Ferm.
FN-ambassadören Anders Ferm skrev i en promemoria 1986-03-12
att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme, eftersom denne trappat upp kritiken mot apartheidregimen i Sydafrika och därför stod som symbol för motståndet.
Sverige hade till exempel givit stöd till Lesotho genom att sända rådgivare som användes i förhandlingar med Sydafrika. Sverige hade på så sätt förhandlat ”bakom skynket”.
Promemorian kom att registreras i PU först 1992
.
På fråga från kommissionen har Hans Ölvebro uppgett att han inte vet hur detta kommer sig.
Sverker Åströms promemoria.
I en promemoria upprättad den 1986-03-06
nämnde f.d. ambassadören Sverker Åström som ett möjligt alternativ att Sydafrika skulle kunna tänkas ligga bakom mordet på Olof Palme.
Promemorian har registrerats i Sydafrikaavsnittet i mars 1995. (Se vidare kapitel 3, Uppdrag till förre ambassadören Sverker Åström.)
Samtal med Abdul M. (Abdul Minty)
Den 1986-03-11
sammanträffade en utredningsman från Stockholmspolisens våldsrotel och Sverker Åström med Abdul Minty, företrädare för World Campaign Against Military and Nuclear Collaboration with South Africa.
Abdul Minty uppgav att han mycket väl kunde tänka sig att sydafrikanska agenter låg bakom mordet på Olof Palme.
Anledningen till detta skulle vara Olof Palmes ställningstagande för de svarta i Sydafrika. Sydafrikanska agenter låg bakom flera inbrott och bombattentat i bl.a. London.
I utredningen av ett inbrott på ANC:s kontor i London hade en svensk, W, (Bertil Wedin) , figurerat.
Denne, som var i 45-årsåldern, hade varit bosatt i London sedan mitten av 1970-talet och sades vara gift med en engelska.
Abdul Minty nämnde att W (Bertil Wedin) skulle haft samröre med en pensionerad polis i Sydafrika, Craig Williamson, och att det i Sverige skulle finnas en rörelse som stödjer den sydafrikanska regimen, VAT – Victims Against Terrorism.
Anders Ferm.
FN-ambassadören Anders Ferm skrev i en promemoria 1986-03-12
att Sydafrika hade motiv att mörda Olof Palme, eftersom denne trappat upp kritiken mot apartheidregimen i Sydafrika och därför stod som symbol för motståndet.
Sverige hade till exempel givit stöd till Lesotho genom att sända rådgivare som användes i förhandlingar med Sydafrika. Sverige hade på så sätt förhandlat ”bakom skynket”.
Promemorian kom att registreras i PU först 1992
.
På fråga från kommissionen har Hans Ölvebro uppgett att han inte vet hur detta kommer sig.
Han hade varit engagerad i NRP och BSS, varit FN-soldat och värvat legosoldater, dömts för olaga vapeninnehav i Sverige och suttit häktad i Öst-Berlin av okänd anledning.
I november 1986 kontaktade en man polisen och berättade att han 20 år tidigare träffat en f.d. löjtnant på en krog. Efter krogbesöket träffades de några gånger. Mannen kände bara till löjtnantens förnamn.
Löjtnanten sades vara högerextremist och skribent på en nyhetsbyrå på högerkanten. Han skulle ha varit i Kongo och krigat på 1960-talet. Han bodde nu i London.
När fantombilden publicerats efter mordet på Olof Palme hade uppgiftslämnaren genast sett att den föreställde löjtnanten (troligen avsågs fantombilden på gärningsmannen).
I början av maj 1987 kontaktade Bertil Wedin själv PU per telefon från Norge.
Han tyckte det var konstigt att han inte fått något svar på brev som han uppgav sig ha skickat. Breven skulle innehålla uppgifter om mordet på Olof Palme och ligan bakom mordet samt tips om var ligamedlemmarna kunde gripas.
Några frågor till Bertil Wedin ställdes inte vid denna kontakt.
Därefter och under 1988 inkom ytterligare ett par tips om Bertil Wedin .
Under 1988 hade PU en ny kontakt med den ovan nämnde uppgiftslämnaren och en promemoria upprättades om Bertil Wedin (den är ej daterad och det framgår inte vem som upprättat den).
Promemorian, som sägs bygga på pressklipp, andra- och tredje-handskällor samt beträffande uppgifterna om Cypern på en förstahandskälla, innehåller bl.a. följande.
Bertil Wedin inledde, efter att ha tjänstgjort som FN-soldat i Kongo och på Cypern, en karriär som legosoldat eller som rekrytör av legosoldater. Hans ”track record” skulle omfatta Sydafrika, Biafra och Sydvietnam.
Enligt en källa skulle Bertil Wedin:s förflutna inom branschen för privata soldater vara tämligen patetisk och misslyckad.
Sedan 1970-talet skulle han ha lagt sig till med ett rykte om att vara ”a gun for hire”, bl.a. har en källa beskrivit honom som mellanhand för mordkontrakt och en annan som en av ”Europes Top Pro Killers”.
Flera källor hade påstått att Bertil Wedin i huvudsak arbetat för den sydafrikanska säkerhetspolisen BOSS sedan 1970-talet och att han troddes vara huvudorganisatören av mordet på apartheidmotståndaren Ruth First som dödades av en brevbomb i Mocambiques huvudstad Maputo 1982.
Kopplingen till BOSS bestyrks delvis av att Bertil Wedin åtalades i London 1983 för olaga innehav av dokument som stulits vid ett inbrott i ANC:s Londonkontor.
Vid rättegången frikändes han dock.
Sedan
(3) ”Pri:3” är en informell prioritetsklassning, som betyder att uppslaget är prioriterat (siffran 3 betyder högsta prioritet).
SOU 1999:88 sid. 449 Enskilda uppslag
kommunism och socialism.
Han hade varit engagerad i NRP och BSS, varit FN-soldat och värvat legosoldater, dömts för olaga vapeninnehav i Sverige och suttit häktad i Öst-Berlin av okänd anledning.
I november 1986 kontaktade en man polisen och berättade att han 20 år tidigare träffat en f.d. löjtnant på en krog. Efter krogbesöket träffades de några gånger. Mannen kände bara till löjtnantens förnamn.
Löjtnanten sades vara högerextremist och skribent på en nyhetsbyrå på högerkanten. Han skulle ha varit i Kongo och krigat på 1960-talet. Han bodde nu i London.
När fantombilden publicerats efter mordet på Olof Palme hade uppgiftslämnaren genast sett att den föreställde löjtnanten (troligen avsågs fantombilden på gärningsmannen).
I början av maj 1987 kontaktade Bertil Wedin själv PU per telefon från Norge.
Han tyckte det var konstigt att han inte fått något svar på brev som han uppgav sig ha skickat. Breven skulle innehålla uppgifter om mordet på Olof Palme och ligan bakom mordet samt tips om var ligamedlemmarna kunde gripas.
Några frågor till Bertil Wedin ställdes inte vid denna kontakt.
Därefter och under 1988 inkom ytterligare ett par tips om Bertil Wedin .
Under 1988 hade PU en ny kontakt med den ovan nämnde uppgiftslämnaren och en promemoria upprättades om Bertil Wedin (den är ej daterad och det framgår inte vem som upprättat den).
Promemorian, som sägs bygga på pressklipp, andra- och tredje-handskällor samt beträffande uppgifterna om Cypern på en förstahandskälla, innehåller bl.a. följande.
Bertil Wedin inledde, efter att ha tjänstgjort som FN-soldat i Kongo och på Cypern, en karriär som legosoldat eller som rekrytör av legosoldater. Hans ”track record” skulle omfatta Sydafrika, Biafra och Sydvietnam.
Enligt en källa skulle Bertil Wedin:s förflutna inom branschen för privata soldater vara tämligen patetisk och misslyckad.
Sedan 1970-talet skulle han ha lagt sig till med ett rykte om att vara ”a gun for hire”, bl.a. har en källa beskrivit honom som mellanhand för mordkontrakt och en annan som en av ”Europes Top Pro Killers”.
Flera källor hade påstått att Bertil Wedin i huvudsak arbetat för den sydafrikanska säkerhetspolisen BOSS sedan 1970-talet och att han troddes vara huvudorganisatören av mordet på apartheidmotståndaren Ruth First som dödades av en brevbomb i Mocambiques huvudstad Maputo 1982.
Kopplingen till BOSS bestyrks delvis av att Bertil Wedin åtalades i London 1983 för olaga innehav av dokument som stulits vid ett inbrott i ANC:s Londonkontor.
Vid rättegången frikändes han dock.
Sedan
(3) ”Pri:3” är en informell prioritetsklassning, som betyder att uppslaget är prioriterat (siffran 3 betyder högsta prioritet).
något år bodde Bertil Wedin och hans hustru permanent på Cypern.
Han skulle där presentera sig som journalist, men hans journalistiska verksamhet skulle vara begränsad till tre ”spots” i veckan för en turkisk radiostation.
Bertil Wedin hade på Cypern ansökt om vapenlicens för ett handeldvapen, eftersom han ”behövde ett vapen” då han ”var rädd för sina forna sydafrikanska affärskontakter”. Ansökan hade avslagits och han skaffade därefter ett hagelgevär.
Enligt promemorians källas kontaktman på Cypern blev Bertil Wedin plötsligt medveten om att kontaktmannen rotade i hans förehavanden.
Vid ett tillfälle dök Bertil Wedin upp berusad vid kontaktmannens bostad och hotade döda denne. Bertil Wedin skulle därefter ha kontaktat lokala ”heavies” med erbjudande om flera tusen kronor för ett beställningsmord på kontaktmannen.
Bertil Wedin hade vid tillfället uppgivit att han arbetade för ”Mossad” och att han var brittisk ”intelligence officer”.
En tid senare hade den lokala polisen arresterat honom för rattonykterhet. I samband härmed hade Bertil Wedin berättat att han dödat ”at least six people”.
Källor på Cypern skulle beskriva Bertil Wedins inkomster från journalistiken som blygsamma i kontrast till hans ”upmarket lifestyle”; kostsam villa, frekventerande exklusiva nattklubbar, etc.
Till promemorian fogades utdrag ur Bertil Wedin:s pass, utvisande att han i februari 1986 fått visum till Sydafrika.
Under 1990 gjordes en registerslagning avseende Bertil Wedin och i mars 1991 har PU i en promemoria benämnd ”Redovisning av Bertil Wedin -avsnittet” skrivit:
I ett tidigt skede föreslog (namnet på den utredningsman som undertecknat promemorian) att Bertil Wedin skulle höras för att fastställa vad som var förtal och skvaller runt hans person. Detta ansågs ej nödvändigt varför ledningen själva har ansett att ärendet skall läggas ad acta.
I oktober 1993 har säkerhetspolisen upprättat en handling angående Bertil Wedin .
I denna anges, förutom diverse personuppgifter, att Bertil Wedin gjort FN-tjänst i Kongo och på Cypern, att han 1975 tillträdde en tjänst som journalist i London och att han flyttade till Cypern 1985.
Avslutningsvis konstateras att Bertil Wedin var i Sydafrika i februari 1986, okänt mellan vilka datum.
Efter det att ”Sydafrikaspåret” aktualiserats i månadsskiftet
september/oktober 1996, tog PU telefonkontakt med Bertil Wedin 1996-10-02
Bertil Wedin underrättades om att kontakten togs med anledning av skriverierna i den svenska pressen, där han utpekats som gärningsman vid mordet på Olof Palme av framförallt Peter Casselton, sydafrikansk f.d. säkerhetsagent.
Bertil Wedin ifrågasatte omedelbart varför PU kontaktat honom först 1996.
Han påstod att han under flera års tid försökt lämna uppgifter och skriftligt material om mordet på Olof Palme, men att han förvägrats detta av olika myndigheter och myndighetsföreträdare.
Han sade sig bl.a. ha varit i kontakt med Sveriges ambassader i Ankara och
SOU 1999:88 sid. 450 Enskilda uppslag
något år bodde Bertil Wedin och hans hustru permanent på Cypern.
Han skulle där presentera sig som journalist, men hans journalistiska verksamhet skulle vara begränsad till tre ”spots” i veckan för en turkisk radiostation.
Bertil Wedin hade på Cypern ansökt om vapenlicens för ett handeldvapen, eftersom han ”behövde ett vapen” då han ”var rädd för sina forna sydafrikanska affärskontakter”. Ansökan hade avslagits och han skaffade därefter ett hagelgevär.
Enligt promemorians källas kontaktman på Cypern blev Bertil Wedin plötsligt medveten om att kontaktmannen rotade i hans förehavanden.
Vid ett tillfälle dök Bertil Wedin upp berusad vid kontaktmannens bostad och hotade döda denne. Bertil Wedin skulle därefter ha kontaktat lokala ”heavies” med erbjudande om flera tusen kronor för ett beställningsmord på kontaktmannen.
Bertil Wedin hade vid tillfället uppgivit att han arbetade för ”Mossad” och att han var brittisk ”intelligence officer”.
En tid senare hade den lokala polisen arresterat honom för rattonykterhet. I samband härmed hade Bertil Wedin berättat att han dödat ”at least six people”.
Källor på Cypern skulle beskriva Bertil Wedins inkomster från journalistiken som blygsamma i kontrast till hans ”upmarket lifestyle”; kostsam villa, frekventerande exklusiva nattklubbar, etc.
Till promemorian fogades utdrag ur Bertil Wedin:s pass, utvisande att han i februari 1986 fått visum till Sydafrika.
Under 1990 gjordes en registerslagning avseende Bertil Wedin och i mars 1991 har PU i en promemoria benämnd ”Redovisning av Bertil Wedin -avsnittet” skrivit:
I ett tidigt skede föreslog (namnet på den utredningsman som undertecknat promemorian) att Bertil Wedin skulle höras för att fastställa vad som var förtal och skvaller runt hans person. Detta ansågs ej nödvändigt varför ledningen själva har ansett att ärendet skall läggas ad acta.
I oktober 1993 har säkerhetspolisen upprättat en handling angående Bertil Wedin .
I denna anges, förutom diverse personuppgifter, att Bertil Wedin gjort FN-tjänst i Kongo och på Cypern, att han 1975 tillträdde en tjänst som journalist i London och att han flyttade till Cypern 1985.
Avslutningsvis konstateras att Bertil Wedin var i Sydafrika i februari 1986, okänt mellan vilka datum.
Efter det att ”Sydafrikaspåret” aktualiserats i månadsskiftet
september/oktober 1996, tog PU telefonkontakt med Bertil Wedin 1996-10-02
Bertil Wedin underrättades om att kontakten togs med anledning av skriverierna i den svenska pressen, där han utpekats som gärningsman vid mordet på Olof Palme av framförallt Peter Casselton, sydafrikansk f.d. säkerhetsagent.
Bertil Wedin ifrågasatte omedelbart varför PU kontaktat honom först 1996.
Han påstod att han under flera års tid försökt lämna uppgifter och skriftligt material om mordet på Olof Palme, men att han förvägrats detta av olika myndigheter och myndighetsföreträdare.
Han sade sig bl.a. ha varit i kontakt med Sveriges ambassader i Ankara och
Han övervägde i anledning av detta att dra svenska regeringen inför domstol i Luxemburg.
Det diskuterades var ett sammanträffande mellan PU och Bertil Wedin skulle kunna äga rum. Bertil Wedin kunde inte bestämma sig utan ny kontakt skulle tas två dagar senare.
Därefter har PU haft ett tiotal kontakter med Bertil Wedin per telefon och via telefax fram till sommaren 1997.
Bertil Wedin har bl.a. erbjudits sammanträffanden i Stockholm och på svenska ambassaderna i London respektive Rom.
Han har dessutom erbjudits att skriftligen redogöra för var han befann sig 1986-02-28.
Inget av dessa alternativ har han accepterat. Han har uppställt en mängd villkor för ett sammanträffande.
Bl.a. har han velat ha en förklaring till varför svenska myndigheter inte velat ta emot hans ”material” om mordet på Olof Palme och en garanti för att ”materialet” verkligen handläggs konfidentiellt.
Han har dessutom vid flera tillfällen föreburit att han varit upptagen av sitt arbete, att hans fru varit sjuk etc.
I mitten av oktober 1996 överlämnade Bertil Wedin via journalisten Karl HReferens behövs
på tidsskriften Contra bland annat ett 11-sidigt brev om vad han råkat ut för i anledning av att han ”forskat” kring mordet på Olof Palme.
I brevet berättade han bland annat följande.
1967 startade han på uppdrag av Marcus Wallenberg nyhets- och utredningsbyrån Näringslivets Information.
Såväl byrån som han själv utsattes för sovjetiska aktiva åtgärder och i slutet av 1960-talet försökte sovjetiska underrättelsetjänsten värva honom till olaglig spioneriverksamhet.
Hösten 1971 underställdes byrån och Bertil Wedin Marc Wallenberg Jr. Efter någon månad hittades denne skjuten till döds i Stockholm.
Därefter fick sovjetiska intressen del i byrån.
1974 meddelade säkerhetspolisen Bertil Wedin att sovjetisk underrättelsetjänst verkade förbereda en omfattande aktion mot honom.
Denne presenterade honom för Nicolai SReferens behövs
som Bertil Wedin visste var KGB-officer och inblandad i aktionen mot honom.
Nicolai S kallade honom för ”Welsh”.
Natten till 1976-03-01
, ”the Welsh national day” och precis tio år före mordet på Olof Palme hade två utlänningar för två ledande nyhetsmedier presenterat en påhittad historia om att Bertil Wedin på CIA:s uppdrag värvat legosoldater i Sverige för tjänstgöring i Afrika.
I anledning härav hade han blivit avstängd från sin tjänst och flyttat till England.
På lediga stunder hade han därefter förberett en uppsats om otillbörliga sovjetiska aktiviteter i Sverige. Detta hade kommit till en KGB-chefs kännedom.
Under sommaren 1985 hade utkastet till hans uppsats om otillbörliga sovjetiska aktioner stulits i hemmet.
Han och hans fru hade därefter bestämt sig för att flytta till Cypern, vilket de gjort i slutet av 1985.
Han övervägde i anledning av detta att dra svenska regeringen inför domstol i Luxemburg.
Det diskuterades var ett sammanträffande mellan PU och Bertil Wedin skulle kunna äga rum. Bertil Wedin kunde inte bestämma sig utan ny kontakt skulle tas två dagar senare.
Därefter har PU haft ett tiotal kontakter med Bertil Wedin per telefon och via telefax fram till sommaren 1997.
Bertil Wedin har bl.a. erbjudits sammanträffanden i Stockholm och på svenska ambassaderna i London respektive Rom.
Han har dessutom erbjudits att skriftligen redogöra för var han befann sig 1986-02-28.
Inget av dessa alternativ har han accepterat. Han har uppställt en mängd villkor för ett sammanträffande.
Bl.a. har han velat ha en förklaring till varför svenska myndigheter inte velat ta emot hans ”material” om mordet på Olof Palme och en garanti för att ”materialet” verkligen handläggs konfidentiellt.
Han har dessutom vid flera tillfällen föreburit att han varit upptagen av sitt arbete, att hans fru varit sjuk etc.
I mitten av oktober 1996 överlämnade Bertil Wedin via journalisten Karl HReferens behövs
på tidsskriften Contra bland annat ett 11-sidigt brev om vad han råkat ut för i anledning av att han ”forskat” kring mordet på Olof Palme.
I brevet berättade han bland annat följande.
1967 startade han på uppdrag av Marcus Wallenberg nyhets- och utredningsbyrån Näringslivets Information.
Såväl byrån som han själv utsattes för sovjetiska aktiva åtgärder och i slutet av 1960-talet försökte sovjetiska underrättelsetjänsten värva honom till olaglig spioneriverksamhet.
Hösten 1971 underställdes byrån och Bertil Wedin Marc Wallenberg Jr. Efter någon månad hittades denne skjuten till döds i Stockholm.
Därefter fick sovjetiska intressen del i byrån.
1974 meddelade säkerhetspolisen Bertil Wedin att sovjetisk underrättelsetjänst verkade förbereda en omfattande aktion mot honom.
Denne presenterade honom för Nicolai SReferens behövs
som Bertil Wedin visste var KGB-officer och inblandad i aktionen mot honom.
Nicolai S kallade honom för ”Welsh”.
Natten till 1976-03-01
, ”the Welsh national day” och precis tio år före mordet på Olof Palme hade två utlänningar för två ledande nyhetsmedier presenterat en påhittad historia om att Bertil Wedin på CIA:s uppdrag värvat legosoldater i Sverige för tjänstgöring i Afrika.
I anledning härav hade han blivit avstängd från sin tjänst och flyttat till England.
På lediga stunder hade han därefter förberett en uppsats om otillbörliga sovjetiska aktiviteter i Sverige. Detta hade kommit till en KGB-chefs kännedom.
Under sommaren 1985 hade utkastet till hans uppsats om otillbörliga sovjetiska aktioner stulits i hemmet.
Han och hans fru hade därefter bestämt sig för att flytta till Cypern, vilket de gjort i slutet av 1985.
Engelsmannen hade vid flera tillfällen kontaktat Anders LReferens behövs
och enligt säkra uppgifter skulle de båda ha arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten.
Då Bertil Wedin samlat in ett omfattande material ville han lämna över detta till svenska myndigheter. Detta hade emellertid förvägrats honom av en mängd olika myndigheter.
Han hade dessutom blivit uppsökt av en person verksam inom svensk underrättelseverksamhet som varnat honom för att besöka Sverige eftersom någon skulle försöka mörda honom.
Bertil Wedin hade därefter utsatts för ett mordförsök. Hans blodtryck hade plötsligt blivit farligt högt och han hade förts medvetslös till sjukhus, där hans hustru fått beskedet att hans liv inte kunde räddas.
Bertil Wedin:s brittiske vän, som han hållit informerad för det fall något skulle hända honom, hade avlidit ett par veckor senare på grund av högt blodtryck.
Brevet avslutas
”Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt, ett på statsministern, och därefter ett, med kodnamnet ’bröllop’, på en man, som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript som stulits från honom.
Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet”.
Under framför allt hösten 1996 inkom flera nya tips rörande Bertil Wedin .
Bl.a. inkom uppgifter om att denne uttalat sig hätskt mot Olof Palme i det radioprogram han medverkade i, i den turkiska radion på Cypern.
Tipsen har utretts så långt möjligt och PU höll också ett nytt ingående förhör med den inledningsvis nämnde uppgiftslämnaren.
Efter sommaren 1997 har inga försök gjorts att kontakta Bertil Wedin .
I början av april 1986 skickade f.d. sydafrikanske medborgaren Heine Hüman ett brev till säkerhetspolisen.
I brevet skall Heine Hüman ha påstått att han hade viktig information att lämna och därför önskade träffa en säkerhetspolis i hög befattning.
1986-04-12
sammanträffade två poliser från säkerhetspolisen med Heine Hüman.
Heine Hüman berättade att han för SIDA:s räkning arbetat vid Bai Bang i Vietnam.
Under en semesterresa till Sydafrika i februari 1985 hade han gripits av säkerhetspolisen i Kapstaden.
Denna hade erbjudit honom ett samarbete när han återvänt till Sverige. Man ville att han skulle utföra bombattentat, mord, etc. Mannen som framställt erbjudandet hette GriebenawerReferens behövs
och skulle vara chef för Norden-avdelningen och ärenden som berörde ANC i Sydafrika.
Griebenawer hade visat Heine Hüman en dödslista, på vilken Olof Palmes namn stod överst.
Engelsmannen hade vid flera tillfällen kontaktat Anders LReferens behövs
och enligt säkra uppgifter skulle de båda ha arbetat för den sovjetiska underrättelsetjänsten.
Då Bertil Wedin samlat in ett omfattande material ville han lämna över detta till svenska myndigheter. Detta hade emellertid förvägrats honom av en mängd olika myndigheter.
Han hade dessutom blivit uppsökt av en person verksam inom svensk underrättelseverksamhet som varnat honom för att besöka Sverige eftersom någon skulle försöka mörda honom.
Bertil Wedin hade därefter utsatts för ett mordförsök. Hans blodtryck hade plötsligt blivit farligt högt och han hade förts medvetslös till sjukhus, där hans hustru fått beskedet att hans liv inte kunde räddas.
Bertil Wedin:s brittiske vän, som han hållit informerad för det fall något skulle hända honom, hade avlidit ett par veckor senare på grund av högt blodtryck.
Brevet avslutas
”Såvitt jag förstår var två mord planerade att genomföras i Stockholm samma natt, ett på statsministern, och därefter ett, med kodnamnet ’bröllop’, på en man, som efter sin död skulle utpekas som Palmes mördare med hänvisning till ett manuskript som stulits från honom.
Mordens planerare hade räknat med att han skulle vara i Stockholm, men där fanns han inte. Han låg och sov i sitt nya hem i östra Medelhavet”.
Under framför allt hösten 1996 inkom flera nya tips rörande Bertil Wedin .
Bl.a. inkom uppgifter om att denne uttalat sig hätskt mot Olof Palme i det radioprogram han medverkade i, i den turkiska radion på Cypern.
Tipsen har utretts så långt möjligt och PU höll också ett nytt ingående förhör med den inledningsvis nämnde uppgiftslämnaren.
Efter sommaren 1997 har inga försök gjorts att kontakta Bertil Wedin .
I början av april 1986 skickade f.d. sydafrikanske medborgaren Heine Hüman ett brev till säkerhetspolisen.
I brevet skall Heine Hüman ha påstått att han hade viktig information att lämna och därför önskade träffa en säkerhetspolis i hög befattning.
1986-04-12
sammanträffade två poliser från säkerhetspolisen med Heine Hüman.
Heine Hüman berättade att han för SIDA:s räkning arbetat vid Bai Bang i Vietnam.
Under en semesterresa till Sydafrika i februari 1985 hade han gripits av säkerhetspolisen i Kapstaden.
Denna hade erbjudit honom ett samarbete när han återvänt till Sverige. Man ville att han skulle utföra bombattentat, mord, etc. Mannen som framställt erbjudandet hette GriebenawerReferens behövs
och skulle vara chef för Norden-avdelningen och ärenden som berörde ANC i Sydafrika.
Griebenawer hade visat Heine Hüman en dödslista, på vilken Olof Palmes namn stod överst.
Efter det att Heine Hüman återvänt till Sverige fick han besök av en man, Gericke, chef för den sydafrikanska legationen i Stockholm.
Även denne försökte förmå Heine Hüman att samarbeta. Gericke skulle också vid flera tillfällen ha försökt förmå Heine Hüman att ta emot nattgäster i sin bostad.
Anledningen till att Sydafrika försökte värva Heine Hüman trodde han var dels att Sydafrika hoppades att han hade försvarshemligheter som han kunde avslöja, dels att han i Sydafrika hade ett arv om en miljon kr, som han inte räknade med att kunna få ut.
I protokollet över sammanträffandet har avslutningsvis antecknats:
Heine Hüman gjorde ett lugnt och sansat intryck på oss. Viss oro att det skulle hända honom eller familjen något fanns. Hans berättelse kom rakt upp och ner och han gjorde inte några ansträngningar för att bli betrodd.
I maj 1988 kontaktade Heine Hüman säkerhetspolisen i Uppsala. Han lämnade med vissa kompletteringar i stort sett samma uppgifter som 1986.
Av förhörsprotokollet framgår att Heine Hüman, som flyttat till Sverige 1976 från Sydafrika, var gift med en svensk kvinna och att paret bodde i på en mindre ort, (Björklinge) där Heine Hüman också drev en verkstad.
Han förtydligade uppgiften om nattgäster och berättade att han sex dagar före mordet (1986-02-20
) på Olof Palme fått ett anonymt telefonsamtal med en förfrågan om han kunde erbjuda en sängplats åt en sydafrikansk medborgare. För kort tid sedan hade han fått ett liknande samtal.
Detta hade skett (1988-03-26
) tre dagar före mordet på en ANC-ledamot (Dulcie September) i Paris.
Heine Hüman påstod vidare att en namngiven kvinnlig tjänsteman på UD,Referens behövs
som tjänstgjort vid ambassaden i Kapstaden, lämnat ut uppgifter om SIDA som Griebenawer fått tag på.
Kvinnan skulle ha haft en intim kontakt med en säkerhetspolis.
Heine Hüman berättade också att han regelbundet
haft besök i sin verkstad av folk från ryska ambassaden, Sydafrikanska legationen, etc.
På fråga varför han valt att lämna uppgifterna just nu svarade han att han för några dagar sedan såg ”Sten Andersson och tre negrer på TV”, vilket gjort honom orolig.
I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade
till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden januari 1986 – juni 1988 haft en verkstad på den ort där Heine Hüman bodde.
Därefter synes PU ha ställt en fråga till säkerhetspolisen om Heine Hüman, eftersom det i februari samma år inkom en promemoria därifrån.
Där redogjordes för Heine Hüman och dennes kontakter med polis, svenska och utländska ambassader, SIDA, m.fl.
Promemorian avslutas med konstaterandet att Heine Hüman:s uppgifter inte är trovärdiga och att denne med största sannolikhet måste klassificeras som underrättelsesvindlare.
listan.
Efter det att Heine Hüman återvänt till Sverige fick han besök av en man, Gericke, chef för den sydafrikanska legationen i Stockholm.
Även denne försökte förmå Heine Hüman att samarbeta. Gericke skulle också vid flera tillfällen ha försökt förmå Heine Hüman att ta emot nattgäster i sin bostad.
Anledningen till att Sydafrika försökte värva Heine Hüman trodde han var dels att Sydafrika hoppades att han hade försvarshemligheter som han kunde avslöja, dels att han i Sydafrika hade ett arv om en miljon kr, som han inte räknade med att kunna få ut.
I protokollet över sammanträffandet har avslutningsvis antecknats:
Heine Hüman gjorde ett lugnt och sansat intryck på oss. Viss oro att det skulle hända honom eller familjen något fanns. Hans berättelse kom rakt upp och ner och han gjorde inte några ansträngningar för att bli betrodd.
I maj 1988 kontaktade Heine Hüman säkerhetspolisen i Uppsala. Han lämnade med vissa kompletteringar i stort sett samma uppgifter som 1986.
Av förhörsprotokollet framgår att Heine Hüman, som flyttat till Sverige 1976 från Sydafrika, var gift med en svensk kvinna och att paret bodde i på en mindre ort, (Björklinge) där Heine Hüman också drev en verkstad.
Han förtydligade uppgiften om nattgäster och berättade att han sex dagar före mordet (1986-02-20
) på Olof Palme fått ett anonymt telefonsamtal med en förfrågan om han kunde erbjuda en sängplats åt en sydafrikansk medborgare. För kort tid sedan hade han fått ett liknande samtal.
Detta hade skett (1988-03-26
) tre dagar före mordet på en ANC-ledamot (Dulcie September) i Paris.
Heine Hüman påstod vidare att en namngiven kvinnlig tjänsteman på UD,Referens behövs
som tjänstgjort vid ambassaden i Kapstaden, lämnat ut uppgifter om SIDA som Griebenawer fått tag på.
Kvinnan skulle ha haft en intim kontakt med en säkerhetspolis.
Heine Hüman berättade också att han regelbundet
haft besök i sin verkstad av folk från ryska ambassaden, Sydafrikanska legationen, etc.
På fråga varför han valt att lämna uppgifterna just nu svarade han att han för några dagar sedan såg ”Sten Andersson och tre negrer på TV”, vilket gjort honom orolig.
I januari 1990 fick PU in ett tips, där uppgiftslämnaren refererade
till en artikel i Aftonbladet och undrade om man kollat den person som under tiden januari 1986 – juni 1988 haft en verkstad på den ort där Heine Hüman bodde.
Därefter synes PU ha ställt en fråga till säkerhetspolisen om Heine Hüman, eftersom det i februari samma år inkom en promemoria därifrån.
Där redogjordes för Heine Hüman och dennes kontakter med polis, svenska och utländska ambassader, SIDA, m.fl.
Promemorian avslutas med konstaterandet att Heine Hüman:s uppgifter inte är trovärdiga och att denne med största sannolikhet måste klassificeras som underrättelsesvindlare.
En månad senare, i mars 1990, besökte journalisten Olle AlsénHans Ölvebro och lämnade uppgift om att ett visst telefonnummer, känt som ”Brommanumret” (se vidare strax nedan), även fanns i 018-området, dvs. Uppsala.
Där gick numret till en organisation i en viss ort. På denna ort bodde Heine Hüman, som enligt Olle Alsén var sydafrikan och eventuellt agent.
I september 1990 gjordes en registerslagning på Heine Hüman. Denne förekom dock inte i de polisiära registren.
I juni 1991 har PU ställt en ”Förfrågan i anledning av mordfallet
Olof Palme” till UD. PU ville ha besked huruvida en man som hette Gericke tjänstgjorde eller hade tjänstgjort på den sydafrikanska legationen i Stockholm. Vidare ställdes frågan om sydafrikanen Griebenawer var känd vid UD.
I svar som inkom en dryg månad senare meddelade UD att det fanns en person med namnet Dawid Olwage Gericke som tjänstgjort vid den
sydafrikanska ambassaden i Stockholm under tiden 1983-07-16
till 1986-10-31
.
Vidare meddelade UD att Heine Hüman i mars 1989 besökt den svenska legationen i Kapstaden. Vid ett samtal med en legationstjänsteman hade Heine Hüman hänvisat till en brigadier Griebenawer.
Efter Heine Hüman:s besök gjordes en uppteckning över det som skickades till säkerhetspolisen. UD hade bett legationerna i Kapstaden och Pretoria att om möjligt kontrollera uppgifterna om Griebenawer.
I september 1991 rapporterade legationen i Pretoria att man ställt
frågan om Griebenawer till en pålitlig kontakt, som kände till personer som tidigare arbetat inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Kontakten hade nu återkommit med beskedet att namnet var bekant.
I samband med att Eugene de Kock lämnade uppgifter om mordet på Olof Palme (se nedan) upprättade UD en omfattande promemoria som skickades över till PU. Där beskrivs Heine Hüman:s kontakter med legationerna i Kapstaden och Pretoria samt ambassaden i Harare.
Av uppgifterna framgår bl.a. att Heine Hüman:s svärfader, som hade flyttat till Sydafrika sommaren 1989, uttalat att Heine Hüman var psykiskt sjuk och behövde vård på mentalsjukhus.
Under hösten 1996 kom ytterligare ett par tips rörande Heine Hüman in till PU.
Angående det nyssnämnda ”Brommanumret” finns ett särskilt uppslag, som handlar om ett sammanboende par som på mordnatten fick en påringning av någon som meddelade att Olof Palme var död.
I början av mars 1986 hörde en journalist av sig till PU och uppgav att han varit i kontakt med en kvinna Ann W,Referens behövs
vars sambo klockan 23:35
på mordnatten tagit emot ett telefonsamtal.
En man med obekant röst hade sagt ”Nu är Palme död”. Mottagaren, som trott att det rörde sig om ett
En månad senare, i mars 1990, besökte journalisten Olle AlsénHans Ölvebro och lämnade uppgift om att ett visst telefonnummer, känt som ”Brommanumret” (se vidare strax nedan), även fanns i 018-området, dvs. Uppsala.
Där gick numret till en organisation i en viss ort. På denna ort bodde Heine Hüman, som enligt Olle Alsén var sydafrikan och eventuellt agent.
I september 1990 gjordes en registerslagning på Heine Hüman. Denne förekom dock inte i de polisiära registren.
I juni 1991 har PU ställt en ”Förfrågan i anledning av mordfallet
Olof Palme” till UD. PU ville ha besked huruvida en man som hette Gericke tjänstgjorde eller hade tjänstgjort på den sydafrikanska legationen i Stockholm. Vidare ställdes frågan om sydafrikanen Griebenawer var känd vid UD.
I svar som inkom en dryg månad senare meddelade UD att det fanns en person med namnet Dawid Olwage Gericke som tjänstgjort vid den
sydafrikanska ambassaden i Stockholm under tiden 1983-07-16
till 1986-10-31
.
Vidare meddelade UD att Heine Hüman i mars 1989 besökt den svenska legationen i Kapstaden. Vid ett samtal med en legationstjänsteman hade Heine Hüman hänvisat till en brigadier Griebenawer.
Efter Heine Hüman:s besök gjordes en uppteckning över det som skickades till säkerhetspolisen. UD hade bett legationerna i Kapstaden och Pretoria att om möjligt kontrollera uppgifterna om Griebenawer.
I september 1991 rapporterade legationen i Pretoria att man ställt
frågan om Griebenawer till en pålitlig kontakt, som kände till personer som tidigare arbetat inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Kontakten hade nu återkommit med beskedet att namnet var bekant.
I samband med att Eugene de Kock lämnade uppgifter om mordet på Olof Palme (se nedan) upprättade UD en omfattande promemoria som skickades över till PU. Där beskrivs Heine Hüman:s kontakter med legationerna i Kapstaden och Pretoria samt ambassaden i Harare.
Av uppgifterna framgår bl.a. att Heine Hüman:s svärfader, som hade flyttat till Sydafrika sommaren 1989, uttalat att Heine Hüman var psykiskt sjuk och behövde vård på mentalsjukhus.
Under hösten 1996 kom ytterligare ett par tips rörande Heine Hüman in till PU.
Angående det nyssnämnda ”Brommanumret” finns ett särskilt uppslag, som handlar om ett sammanboende par som på mordnatten fick en påringning av någon som meddelade att Olof Palme var död.
I början av mars 1986 hörde en journalist av sig till PU och uppgav att han varit i kontakt med en kvinna Ann W,Referens behövs
vars sambo klockan 23:35
på mordnatten tagit emot ett telefonsamtal.
En man med obekant röst hade sagt ”Nu är Palme död”. Mottagaren, som trott att det rörde sig om ett
”struntsamtal”, hade svarat ”Det struntar väl jag i”.
På uppslaget finns en anteckning av en utredningsman som varit i kontakt med Televerket.
Därefter, i mitten av april 1986, hörde en person, som läst om felringningen i tidningen, av sig till PU. Han framförde uppfattningen att detta borde utredas, vilket skulle kunna göras med ”lite analytisk förmåga”.
I oktober 1986 förhördes såväl Ann WReferens behövs
som hennes sambo.
Telefonsamtalet hade enligt Ann W kommit klockan 23:25
och sambon hade efter ett tiotal signaler lyft luren.
En man, som talade svenska utan brytning, hade sagt ”Nu är Palme död” eller ”Palme är död”. Sambon hade svarat ”Det skiter jag i” och mannen hade då replikerat ”Jaså, gör du det”. När sambon kommit tillbaka till Ann W hade han sagt att det var ”en tokjävel som sade att Palme var död”.
I juni 1987 kontaktade Manfred LReferens behövs
PU angående ett telefonsamtal, som han hade ringt till sin syster i Bromma natten till 1986-03-01
.
Han berättade att han mellan klockan 02:00 och 03:00 blivit uppringd av brodern ArthurReferens behövs
som berättat att Olof Palme var död. Brodern, som numera var avliden, hade sagt att han fått reda på dödsfallet genom ett telefonsamtal från sin son.Referens behövs
Manfred L hade därefter ringt till sin syster Ann W i Bromma. Hennes sambo hade svarat och Manfred L hade utan att presentera sig frågat
”Får jag prata med Ann?”
Sambon hade svarat att han inte fick det eftersom hon sov. Manfred L hade då sagt
”Du kan hälsa henne att Olof Palme är död”.
Enligt Manfred L var han och sambon inte ”kontanta” med varandra. De hade bara träffats en gång och aldrig tidigare pratat med varandra på telefon. Det var därför sannolikt att sambon aldrig uppfattat att det var Manfred L som ringt.
Dagen därpå förhördes Arthurs son som bekräftade att han ringt sin
pappa mellan klockan 01:30
och klockan 02:00
natten till 1986-03-01
och meddelat att Olof Palme blivit skjuten till döds.
Därefter förhördes Ann W och hennes sambo på nytt. Sambon, som var mycket irriterad över förhöret, svarade på fråga att han inte skulle
ha känt igen Manfred L:s röst men att denne väl borde ha presenterat sig om det nu var han som ringde.
Av utkastet framgick att journalisterna hade haft kontakt med en källa som lämnat uppgifter om mordet på Olof Palme.
Källan hade uppgivit att den sydafrikanska spionen Craig Williamson var den som planerat mordet. Craig Williamson hade tidigare arbetat som sydafrikansk spion i IUEF i Genève till dess att han 1980 avslöjat sig.
Genom arbetet hade Craig Williamson fått full insyn i hur andra länder, främst de skandi-
SOU 1999:88 sid. 455 Enskilda uppslag
”struntsamtal”, hade svarat ”Det struntar väl jag i”.
På uppslaget finns en anteckning av en utredningsman som varit i kontakt med Televerket.
Därefter, i mitten av april 1986, hörde en person, som läst om felringningen i tidningen, av sig till PU. Han framförde uppfattningen att detta borde utredas, vilket skulle kunna göras med ”lite analytisk förmåga”.
I oktober 1986 förhördes såväl Ann WReferens behövs
som hennes sambo.
Telefonsamtalet hade enligt Ann W kommit klockan 23:25
och sambon hade efter ett tiotal signaler lyft luren.
En man, som talade svenska utan brytning, hade sagt ”Nu är Palme död” eller ”Palme är död”. Sambon hade svarat ”Det skiter jag i” och mannen hade då replikerat ”Jaså, gör du det”. När sambon kommit tillbaka till Ann W hade han sagt att det var ”en tokjävel som sade att Palme var död”.
I juni 1987 kontaktade Manfred LReferens behövs
PU angående ett telefonsamtal, som han hade ringt till sin syster i Bromma natten till 1986-03-01
.
Han berättade att han mellan klockan 02:00 och 03:00 blivit uppringd av brodern ArthurReferens behövs
som berättat att Olof Palme var död. Brodern, som numera var avliden, hade sagt att han fått reda på dödsfallet genom ett telefonsamtal från sin son.Referens behövs
Manfred L hade därefter ringt till sin syster Ann W i Bromma. Hennes sambo hade svarat och Manfred L hade utan att presentera sig frågat
”Får jag prata med Ann?”
Sambon hade svarat att han inte fick det eftersom hon sov. Manfred L hade då sagt
”Du kan hälsa henne att Olof Palme är död”.
Enligt Manfred L var han och sambon inte ”kontanta” med varandra. De hade bara träffats en gång och aldrig tidigare pratat med varandra på telefon. Det var därför sannolikt att sambon aldrig uppfattat att det var Manfred L som ringt.
Dagen därpå förhördes Arthurs son som bekräftade att han ringt sin
pappa mellan klockan 01:30
och klockan 02:00
natten till 1986-03-01
och meddelat att Olof Palme blivit skjuten till döds.
Därefter förhördes Ann W och hennes sambo på nytt. Sambon, som var mycket irriterad över förhöret, svarade på fråga att han inte skulle
ha känt igen Manfred L:s röst men att denne väl borde ha presenterat sig om det nu var han som ringde.
Av utkastet framgick att journalisterna hade haft kontakt med en källa som lämnat uppgifter om mordet på Olof Palme.
Källan hade uppgivit att den sydafrikanska spionen Craig Williamson var den som planerat mordet. Craig Williamson hade tidigare arbetat som sydafrikansk spion i IUEF i Genève till dess att han 1980 avslöjat sig.
Genom arbetet hade Craig Williamson fått full insyn i hur andra länder, främst de skandi-
naviska, genom ”hemliga” bidrag stött motståndare till apartheidregimen.
När Olof Palme 1982 återvaldes till statsminister hade detta varit ”oväntat för regimen” i Sydafrika. Allt eftersom Olof Palme arbetat hårdare för sanktioner mot apartheidregimen, framstod det som klart att han var ett hot mot regimen, då han hade ett stort internationellt kontaktnät, både inom fackföreningsrörelsen och socialistinternationalen.
Källan hade också sagt att han sett en lista över Sydafrikas fiender – en lista som i pressen skulle ha kallas dödslista. Där var Olof Palmes namn nämnt.
Craig Williamson hade lämnat sin polistjänst 1985. Enligt källan hade han gjort detta för att kunna organisera mordet.
Själv hade Craig Williamson i tidningsintervjuer sagt att han ”lämnade yrket av personliga skäl” och att om han varit svart skulle han ha arbetat för ANC.
Källan hade också nämnt Giovanno Ricci, som beskrivits som en f.d. maffiagangster, boende i Sydafrika. Denne skulle ha varit involverad i ett maffiarelaterat mord i Europa. Giovanno Ricci sades vara intressant eftersom han startat företag i Sydafrika tillsammans med Craig Williamson.
Beträffande själva mordet hade källan berättat att det varit tre personer inblandade. De skulle ha kommit till Sverige i en campingbil ”några veckor eller månader före mordet”. De ”bodde i skogen, ville inte bli registrerade som hotellgäster”. Campingbilen var av en modell med sovplats ovanför förarhytten.
Bilen hade de anskaffat med hjälp av en västtysk f.d. bilhandlare. Denne person skulle vara känd av västtysk polis eftersom han ca fem år före mordet dömts till ett eller två års fängelse. Innan han avtjänat straffet hade han flytt till Sydafrika, där han blev medlem i National Party. I dagsläget skulle han vara ordförande i ett eget partidistrikt i norra Johannesburg.
Hans son skulle vara polis i Sydafrika. Mannen hade enligt källan åtagit sig flera ”dirty jobs” åt regimen. Han hade flera gånger efter flykten till Sydafrika rest tillbaka till Västtyskland på falskt pass. Mannen skulle heta ”Franz Esser”.
Efter mordet skulle männen ha flytt västerut. Källan hade lämnat signalement på en av de tre männen. Denne sades vara stor, över 180 cm, ha stora fingrar och händer, stort ansikte och rött hår.
Källan hade erhållit sin information av en av dem som var inblandade. Han hade dessutom under sommaren 1986 bevistat ett Interpol-möte i Sydafrika där han träffat personer som berättat om mordet.
Vid mötet hade flera länder deltagit, bl.a. Chile och Taiwan.
Enligt en anteckning av Per-Göran Näss innehöll artikelutkastet sakfel; varken Sydafrika, Taiwan eller Chile var vid den aktuella tiden medlemmar i Interpol.
SOU 1999:88 sid. 456 Enskilda uppslag
naviska, genom ”hemliga” bidrag stött motståndare till apartheidregimen.
När Olof Palme 1982 återvaldes till statsminister hade detta varit ”oväntat för regimen” i Sydafrika. Allt eftersom Olof Palme arbetat hårdare för sanktioner mot apartheidregimen, framstod det som klart att han var ett hot mot regimen, då han hade ett stort internationellt kontaktnät, både inom fackföreningsrörelsen och socialistinternationalen.
Källan hade också sagt att han sett en lista över Sydafrikas fiender – en lista som i pressen skulle ha kallas dödslista. Där var Olof Palmes namn nämnt.
Craig Williamson hade lämnat sin polistjänst 1985. Enligt källan hade han gjort detta för att kunna organisera mordet.
Själv hade Craig Williamson i tidningsintervjuer sagt att han ”lämnade yrket av personliga skäl” och att om han varit svart skulle han ha arbetat för ANC.
Källan hade också nämnt Giovanno Ricci, som beskrivits som en f.d. maffiagangster, boende i Sydafrika. Denne skulle ha varit involverad i ett maffiarelaterat mord i Europa. Giovanno Ricci sades vara intressant eftersom han startat företag i Sydafrika tillsammans med Craig Williamson.
Beträffande själva mordet hade källan berättat att det varit tre personer inblandade. De skulle ha kommit till Sverige i en campingbil ”några veckor eller månader före mordet”. De ”bodde i skogen, ville inte bli registrerade som hotellgäster”. Campingbilen var av en modell med sovplats ovanför förarhytten.
Bilen hade de anskaffat med hjälp av en västtysk f.d. bilhandlare. Denne person skulle vara känd av västtysk polis eftersom han ca fem år före mordet dömts till ett eller två års fängelse. Innan han avtjänat straffet hade han flytt till Sydafrika, där han blev medlem i National Party. I dagsläget skulle han vara ordförande i ett eget partidistrikt i norra Johannesburg.
Hans son skulle vara polis i Sydafrika. Mannen hade enligt källan åtagit sig flera ”dirty jobs” åt regimen. Han hade flera gånger efter flykten till Sydafrika rest tillbaka till Västtyskland på falskt pass. Mannen skulle heta ”Franz Esser”.
Efter mordet skulle männen ha flytt västerut. Källan hade lämnat signalement på en av de tre männen. Denne sades vara stor, över 180 cm, ha stora fingrar och händer, stort ansikte och rött hår.
Källan hade erhållit sin information av en av dem som var inblandade. Han hade dessutom under sommaren 1986 bevistat ett Interpol-möte i Sydafrika där han träffat personer som berättat om mordet.
Vid mötet hade flera länder deltagit, bl.a. Chile och Taiwan.
Enligt en anteckning av Per-Göran Näss innehöll artikelutkastet sakfel; varken Sydafrika, Taiwan eller Chile var vid den aktuella tiden medlemmar i Interpol.
1987-05-22 kontaktade Roger Magnergårdsäkerhetspolisen på nytt och berättade att han fått fram uppgifter om att Sydafrika satsat stora pengar på att köpa ”infiltratörer”.
Inom Norden hade denna kampanj gått under beteckningen ”Operation Agneta”.
Högerextremister i Norge skulle på detta sätt ha fått flera miljoner kronor. En norrman, Erik Blücher, skulle ha deltagit i verksamheten. Denne hade varit bosatt i Örebro och vid tiden för mordet på Olof Palme skulle han ha befunnit sig i Stockholm.
1987-05-27 publicerades artikeln i Svenska Dagbladet.
I juli 1987 kontaktade Roger Magnergård återigen säkerhetspolisen. Han hade efter ny kontakt med källan fått fram ytterligare uppgifter.
De tre männen skulle ha avrest med flygbolaget Luxair från Johannesburg 1985-11-02 och de skulle ha ankommit Luxemburg dagen därpå.
Därifrån skulle två av männen ha rest vidare till München, där de sammanträffat med ”Franz Esser”, som ordnat bilen.
Den tredje mannen skulle på annat sätt ha tagit sig till Stockholm, där de tre återförenats.
Männen skulle ha levt ett ”utsvävande” liv i Stockholm, dock ej på ”allmän lokal”. En av dem skulle eventuellt haft en flickvän i Bromma.
Deras leverne hade så småningom kommit till uppdragsgivarens kännedom och de hade uppmanats att genast utföra ”uppdraget”.
Samma månad, dvs. i juli 1987, försökte säkerhetspolisen identifiera västtysken ”Franz Esser”. Detta misslyckades dock.
Under hösten 1987 inhämtades passagerarlistor från Luxairs flight 1101 från Johannesburg till Luxemburg 1985-11-01.(4)
Under PU:s utredning av ”Sydafrikaspåret” hösten 1996 vidtogs flera nya åtgärder i ärendet. Interpols register kontrollerades och en förfrågan beträffande ”Franz Esser” skickades till Tyskland via Interpol.
I svar från Tyskland i juni 1997 ville Interpol Wiesbaden ha mer uppgifter om sakförhållandena beträffande hur ”Franz Esser-spåret” blev känt.
”När dagarna går förvånas jag över att polisen inte hör av sig med tanke på det tips jag förmedlade 1987”.
Hon skrev också att hon inte trodde att polisen tagit uppgifterna på allvar eller kontrollerat dem särskilt noga.
Därefter återgav hon en del uppgifter med ytterligare preciseringar och detaljer. Bl.a. skrev hon att den använda bilen troligen var tysk- eller holländsk-registrerad.
”Franz Esser” skulle ha flytt från ett straff i
4) Uppgiften förbryllar något, eftersom ingångsuppgiften var att männen skulle ha rest den 2 november.
SOU 1999:88 sid. 457 Enskilda uppslag
1987-05-22 kontaktade Roger Magnergårdsäkerhetspolisen på nytt och berättade att han fått fram uppgifter om att Sydafrika satsat stora pengar på att köpa ”infiltratörer”.
Inom Norden hade denna kampanj gått under beteckningen ”Operation Agneta”.
Högerextremister i Norge skulle på detta sätt ha fått flera miljoner kronor. En norrman, Erik Blücher, skulle ha deltagit i verksamheten. Denne hade varit bosatt i Örebro och vid tiden för mordet på Olof Palme skulle han ha befunnit sig i Stockholm.
1987-05-27 publicerades artikeln i Svenska Dagbladet.
I juli 1987 kontaktade Roger Magnergård återigen säkerhetspolisen. Han hade efter ny kontakt med källan fått fram ytterligare uppgifter.
De tre männen skulle ha avrest med flygbolaget Luxair från Johannesburg 1985-11-02 och de skulle ha ankommit Luxemburg dagen därpå.
Därifrån skulle två av männen ha rest vidare till München, där de sammanträffat med ”Franz Esser”, som ordnat bilen.
Den tredje mannen skulle på annat sätt ha tagit sig till Stockholm, där de tre återförenats.
Männen skulle ha levt ett ”utsvävande” liv i Stockholm, dock ej på ”allmän lokal”. En av dem skulle eventuellt haft en flickvän i Bromma.
Deras leverne hade så småningom kommit till uppdragsgivarens kännedom och de hade uppmanats att genast utföra ”uppdraget”.
Samma månad, dvs. i juli 1987, försökte säkerhetspolisen identifiera västtysken ”Franz Esser”. Detta misslyckades dock.
Under hösten 1987 inhämtades passagerarlistor från Luxairs flight 1101 från Johannesburg till Luxemburg 1985-11-01.(4)
Under PU:s utredning av ”Sydafrikaspåret” hösten 1996 vidtogs flera nya åtgärder i ärendet. Interpols register kontrollerades och en förfrågan beträffande ”Franz Esser” skickades till Tyskland via Interpol.
I svar från Tyskland i juni 1997 ville Interpol Wiesbaden ha mer uppgifter om sakförhållandena beträffande hur ”Franz Esser-spåret” blev känt.
”När dagarna går förvånas jag över att polisen inte hör av sig med tanke på det tips jag förmedlade 1987”.
Hon skrev också att hon inte trodde att polisen tagit uppgifterna på allvar eller kontrollerat dem särskilt noga.
Därefter återgav hon en del uppgifter med ytterligare preciseringar och detaljer. Bl.a. skrev hon att den använda bilen troligen var tysk- eller holländsk-registrerad.
”Franz Esser” skulle ha flytt från ett straff i
4) Uppgiften förbryllar något, eftersom ingångsuppgiften var att männen skulle ha rest den 2 november.
I Sydafrika skulle han ha anklagats för att ha begått ekonomiska brott. Han blev emellertid inte dömd eftersom han körde ihjäl sig dessförinnan.
Den ”hitlist” källan sade sig ha sett innehöll, förutom Olof Palmes namn, också namnen Mathias Hinterscheid, f.d. generalsekreterare i Europeiska Fackliga Samarbetsorganisationen, och Beit. (Alfred Lane Beit)
Mari Sandström hänvisade i samband med namnet Beit till journalisten Anders Hasselbohm:s omfattande dokumentation om Sydafrika, där det skulle förekomma en Alfred B (Alfred Beit) som under en period bodde i Sydafrika och gjorde sig en förmögenhet på diamanthandel.
En dryg vecka senare tog PU kontakt med Mari Sandström, i anledning av att det i en tidningsartikel i Expressen uppgivits att hon hade ytterligare information att lämna.
Mari Sandström berättade att källan uppgivit att en av de personer han träffat vid polismötet i Durban sommaren 1986 var en man, B.Referens behövs
Denne B var antingen en av de tre männen som varit i Stockholm eller en som varit i deras omedelbara närhet. B skulle vara sydafrikan.
Polismötet skulle enligt källan antingen vara ett Interpolmöte eller ett IPA-möte (International Police Association).
Beträffande bilen uppgav hon att detta inte var en husbil i egentlig mening utan mer en vanlig bil som man bygger om med sovplats ovanpå.
Om källan sade Mari Sandström att denne var europé som flyttat till Sydafrika för att som hon uppfattat det tjäna pengar och leva ett behagligt liv.
Vid förhöret framkom att Mari Sandström varit i Stockholm i maj-juni 1987 och lämnat uppgifter i ärendet till utredningsmannen Walter Kegö.
PU tog efter förhöret med Mari Sandström kontakt med Walter Kegö, som mindes att han sammanträffat med henne.
På fråga om han hade dokumenterat förhöret uppgav han att han inte var säker på det; det berodde troligtvis på huruvida något nytt framkommit.
I oktober 1996 kontaktades PU av en tjänsteman vid Tullkriminalen i anledning av de uppgifter i massmedia som vid den tiden förekom om Sydafrika.
Tulltjänstemannen meddelade att tullen sedan flera år tillbaka haft en husbil i beslag.
Husbilen hade anträffats ”tjuvkopplad” i januari 1990. Den var tyskregistrerad och ägaren Hubert RReferens behövs
hade okänd adress samt var dömd för brott.
I anledning av tipset lät PU genomföra en teknisk undersökning av bilen. I protokoll över undersökningen har det antecknats att inget anträffades som kunnat ”sättas i samband” med mordet på statsministern.
Tips om samband mellan mordet på Olof Palme och mordet på ANC-ledaren Chris Hani.
I januari 1993 hörde en kvinna Referens behövs
som bevistat samma biografföreställning som Olof Palme 1986-02-28
,av sig till polisen. Avsnitt L
Hon uppgav att hon tyckte den 40-årige polack, (Janusz Walus) som nyligen hade mördat en svart kommunistledare (Chris Hani) i Sydafrika, var mycket
SOU 1999:88 sid. 458 Enskilda uppslag
Tyskland 1977.
I Sydafrika skulle han ha anklagats för att ha begått ekonomiska brott. Han blev emellertid inte dömd eftersom han körde ihjäl sig dessförinnan.
Den ”hitlist” källan sade sig ha sett innehöll, förutom Olof Palmes namn, också namnen Mathias Hinterscheid, f.d. generalsekreterare i Europeiska Fackliga Samarbetsorganisationen, och Beit. (Alfred Lane Beit)
Mari Sandström hänvisade i samband med namnet Beit till journalisten Anders Hasselbohm:s omfattande dokumentation om Sydafrika, där det skulle förekomma en Alfred B (Alfred Beit) som under en period bodde i Sydafrika och gjorde sig en förmögenhet på diamanthandel.
En dryg vecka senare tog PU kontakt med Mari Sandström, i anledning av att det i en tidningsartikel i Expressen uppgivits att hon hade ytterligare information att lämna.
Mari Sandström berättade att källan uppgivit att en av de personer han träffat vid polismötet i Durban sommaren 1986 var en man, B.Referens behövs
Denne B var antingen en av de tre männen som varit i Stockholm eller en som varit i deras omedelbara närhet. B skulle vara sydafrikan.
Polismötet skulle enligt källan antingen vara ett Interpolmöte eller ett IPA-möte (International Police Association).
Beträffande bilen uppgav hon att detta inte var en husbil i egentlig mening utan mer en vanlig bil som man bygger om med sovplats ovanpå.
Om källan sade Mari Sandström att denne var europé som flyttat till Sydafrika för att som hon uppfattat det tjäna pengar och leva ett behagligt liv.
Vid förhöret framkom att Mari Sandström varit i Stockholm i maj-juni 1987 och lämnat uppgifter i ärendet till utredningsmannen Walter Kegö.
PU tog efter förhöret med Mari Sandström kontakt med Walter Kegö, som mindes att han sammanträffat med henne.
På fråga om han hade dokumenterat förhöret uppgav han att han inte var säker på det; det berodde troligtvis på huruvida något nytt framkommit.
I oktober 1996 kontaktades PU av en tjänsteman vid Tullkriminalen i anledning av de uppgifter i massmedia som vid den tiden förekom om Sydafrika.
Tulltjänstemannen meddelade att tullen sedan flera år tillbaka haft en husbil i beslag.
Husbilen hade anträffats ”tjuvkopplad” i januari 1990. Den var tyskregistrerad och ägaren Hubert RReferens behövs
hade okänd adress samt var dömd för brott.
I anledning av tipset lät PU genomföra en teknisk undersökning av bilen. I protokoll över undersökningen har det antecknats att inget anträffades som kunnat ”sättas i samband” med mordet på statsministern.
Tips om samband mellan mordet på Olof Palme och mordet på ANC-ledaren Chris Hani.
I januari 1993 hörde en kvinna Referens behövs
som bevistat samma biografföreställning som Olof Palme 1986-02-28
,av sig till polisen. Avsnitt L
Hon uppgav att hon tyckte den 40-årige polack, (Janusz Walus) som nyligen hade mördat en svart kommunistledare (Chris Hani) i Sydafrika, var mycket
lik den person hon beskrivit i förhörReferens behövs
och som skulle kunna ha med mordet på Olof Palme att göra.
I slutet av maj 1993
lämnade en person uppgift om att mordet på Olof Palme skulle kunna ha förövats av samma personer eller samma organisation, som låg bakom dödsskjutningen av ANC-ledaren Chris Hani.
I september samma år (1993
) följde PU upp tipsen och det noterades att varken paret Clive Derby-Lewis eller Janusz Walus var kända inom utredningen.
I oktober skickade PU en förfrågan till UD. Där beskrevs att flera uppgiftslämnare aktualiserat mordet kring årsskiftet 1992/93 på kommunistpartiets ledare Chris Hani i Sydafrika och att ett par, Clive och Gail Derby-Lewis, jämte en polsk invandrare Janusz Walus, skulle ha gripits och åtalats för detta.
Paret Derby-Lewis skulle ha planerat och finansierat mordet och Janusz Walus skulle ha utfört det.
PU önskade få veta på vilket sätt mordet utförts, om paret Derby-Lewis och Janusz Walus tillhörde någon organisation och om det var känt var berörda personer vistades eller vad de hade haft för sig vid tiden för mordet på Olof Palme.
PU önskade också få hjälp med personuppgifter och foton.
I januari 1994 erhöll PU svar från ambassaden i Pretoria.
Enligt den sydafrikanska förundersökningsledningen i anledning av Hani-mordet hade såväl Clive Derby-Lewis som Janusz Walus varit i Sydafrika vid tiden för mordet på Olof Palme.
Detta svar baserades på inrikesministeriets register, som i sin tur baserades på flygplatsernas resandestatistik.
Clive Derby-Lewis var mest känd som parlamentariker för konservativa partiet.
Mordet hade planerats av honom och Janusz Walus tillsammans. Janusz Walus hade fått i uppgift att rekognoscera runt Hanis bostad och undersöka dennes rutiner.
Det var vid en sådan rekognosceringstur per bil som Janusz Walus hade upptäckt Chris Hani ensam utanför sitt hus.
Janusz Walus hade stigit ur bilen och skjutit fyra skott mot Hani; det första bakifrån på nära håll. Janusz Walus, som inte varit maskerad, hade sedan lugnt satt sig i bilen och kört från platsen.
Ett vittne hade senare kunnat peka ut gärningsmannen.
Foton, ”personprofiler” och utskrift av förhöret med Gail Derby-Lewis, som hade frikänts av domstolen, bifogades.
Karl-Gunnar Bäck.
I en PU-promemoria, daterad i maj 1994, framgår att TV-programmet Striptease 1994-04-27
innehöll en intervju med f.d. generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet Karl-Gunnar Bäck.
Karl-Gunnar Bäck berättade i denna att han kort tid efter mordet blivit kontaktad av en person som befann sig i England och som sade sig ha information om mordet på Olof Palme.
Enligt personen skulle en konspiration bestående av svenska affärsmän, sydafrikansk säkerhetstjänst och någon vid säkerhetspolisen ligga bakom mordet.
lik den person hon beskrivit i förhörReferens behövs
och som skulle kunna ha med mordet på Olof Palme att göra.
I slutet av maj 1993
lämnade en person uppgift om att mordet på Olof Palme skulle kunna ha förövats av samma personer eller samma organisation, som låg bakom dödsskjutningen av ANC-ledaren Chris Hani.
I september samma år (1993
) följde PU upp tipsen och det noterades att varken paret Clive Derby-Lewis eller Janusz Walus var kända inom utredningen.
I oktober skickade PU en förfrågan till UD. Där beskrevs att flera uppgiftslämnare aktualiserat mordet kring årsskiftet 1992/93 på kommunistpartiets ledare Chris Hani i Sydafrika och att ett par, Clive och Gail Derby-Lewis, jämte en polsk invandrare Janusz Walus, skulle ha gripits och åtalats för detta.
Paret Derby-Lewis skulle ha planerat och finansierat mordet och Janusz Walus skulle ha utfört det.
PU önskade få veta på vilket sätt mordet utförts, om paret Derby-Lewis och Janusz Walus tillhörde någon organisation och om det var känt var berörda personer vistades eller vad de hade haft för sig vid tiden för mordet på Olof Palme.
PU önskade också få hjälp med personuppgifter och foton.
I januari 1994 erhöll PU svar från ambassaden i Pretoria.
Enligt den sydafrikanska förundersökningsledningen i anledning av Hani-mordet hade såväl Clive Derby-Lewis som Janusz Walus varit i Sydafrika vid tiden för mordet på Olof Palme.
Detta svar baserades på inrikesministeriets register, som i sin tur baserades på flygplatsernas resandestatistik.
Clive Derby-Lewis var mest känd som parlamentariker för konservativa partiet.
Mordet hade planerats av honom och Janusz Walus tillsammans. Janusz Walus hade fått i uppgift att rekognoscera runt Hanis bostad och undersöka dennes rutiner.
Det var vid en sådan rekognosceringstur per bil som Janusz Walus hade upptäckt Chris Hani ensam utanför sitt hus.
Janusz Walus hade stigit ur bilen och skjutit fyra skott mot Hani; det första bakifrån på nära håll. Janusz Walus, som inte varit maskerad, hade sedan lugnt satt sig i bilen och kört från platsen.
Ett vittne hade senare kunnat peka ut gärningsmannen.
Foton, ”personprofiler” och utskrift av förhöret med Gail Derby-Lewis, som hade frikänts av domstolen, bifogades.
Karl-Gunnar Bäck.
I en PU-promemoria, daterad i maj 1994, framgår att TV-programmet Striptease 1994-04-27
innehöll en intervju med f.d. generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet Karl-Gunnar Bäck.
Karl-Gunnar Bäck berättade i denna att han kort tid efter mordet blivit kontaktad av en person som befann sig i England och som sade sig ha information om mordet på Olof Palme.
Enligt personen skulle en konspiration bestående av svenska affärsmän, sydafrikansk säkerhetstjänst och någon vid säkerhetspolisen ligga bakom mordet.
tionen varit i kontakt med säkerhetspolisen, som efter några månader hört av sig och sagt att man kontrollerat uppgifterna och nu släppt ärendet.
I TV-programmet intervjuades också biträdande spaningschefen i PU, Ingemar Krusell.
Denne uppgav att det inom PU inte fanns något tips eller uppslag om Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter.
I anledning av TV-programmet hade PU gjort en särskild kontroll, varvid konstaterades att Krusells uppgifter stämde, dvs. Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter fanns inte i PU-materialet.
Några veckor senare förhördes Karl-Gunnar Bäck av PU.
Han berättade att mannen som kontaktat honom var en brittisk medborgare som han känt sedan början av 1970-talet.
Mannen hade kontaktat honom på måndagen eller tisdagen efter mordet. Han skulle komma till Stockholm dagen därpå och bad då att få träffa Karl-Gunnar Bäck.
För Karl-Gunnar Bäck berättade mannen att engelska underrättelsetjänsten MI 6 fått information om att mördaren skulle sökas bland sydafrikanska kontakter och att det fanns ett samband mellan sydafrikansk vapenhandel och mordet.
En svensk polisman eller poliskälla vid säkerhetspolisen skulle vara inblandad.
Efter det att Karl-Gunnar Bäck mottagit denna information hade han försökt komma i kontakt med PU per telefon men misslyckats. Han hade därför talat in informationen på band.
Bandet hade hans informationssekreterare lovat att lämna till säkerhetspolisen i Uppsala, eftersom denne kände en person som arbetade där.
Bandet lämnades på så sätt till säkerhetspolisen i Uppsala veckan efter mordet.
Efter några månader, i maj-juni, hade Karl-Gunnar Bäck bett informationssekreteraren, som numera var avliden, att kontrollera vad som hänt i ärendet.
Denne hade kommit tillbaka med uppgiften ”att det är utrett och det har inte lett till någonting”.
Mer konkret hade informationen inneburit att Boforsaffären och provisionerna i denna spelat stor roll för mordet.
Ett provisionsföretag A&E Services hade mottagit pengar och ägaren i detta hade bott i Sydafrika och Rhodesia.
Chefen skulle heta Robertson eller Donaldson och skulle bo omväxlande i London och Johannesburg.
I anledning av informationen hade Karl-Gunnar Bäck skrivit en artikel i Civilförsvarstidningen, där han påpekade att vapenhandeln och de pengar som fanns där kunde vara ett spår att nysta i.
Därefter hade något mycket egendomligt inträffat, enligt Karl-Gunnar Bäck.
Han hade blivit uppringd av direktören vid Bofors Martin Ardbo, som försäkrat att detta var absolut felaktigt och att man inte skulle gå vidare på det spåret, eftersom det skulle kunna skapa åtlöje kring civilförsvaret och Karl-Gunnar Bäck.
Ytterligare en vecka senare, i slutet av maj 1994, hörde PU Walter Kegö, som bekräftade att han under aktuell tid var sektionschef vid säkerhetspolisen i Uppsala.
Walter Kegö uppgav att han vid tiden då bandet
tionen varit i kontakt med säkerhetspolisen, som efter några månader hört av sig och sagt att man kontrollerat uppgifterna och nu släppt ärendet.
I TV-programmet intervjuades också biträdande spaningschefen i PU, Ingemar Krusell.
Denne uppgav att det inom PU inte fanns något tips eller uppslag om Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter.
I anledning av TV-programmet hade PU gjort en särskild kontroll, varvid konstaterades att Krusells uppgifter stämde, dvs. Karl-Gunnar Bäck:s uppgifter fanns inte i PU-materialet.
Några veckor senare förhördes Karl-Gunnar Bäck av PU.
Han berättade att mannen som kontaktat honom var en brittisk medborgare som han känt sedan början av 1970-talet.
Mannen hade kontaktat honom på måndagen eller tisdagen efter mordet. Han skulle komma till Stockholm dagen därpå och bad då att få träffa Karl-Gunnar Bäck.
För Karl-Gunnar Bäck berättade mannen att engelska underrättelsetjänsten MI 6 fått information om att mördaren skulle sökas bland sydafrikanska kontakter och att det fanns ett samband mellan sydafrikansk vapenhandel och mordet.
En svensk polisman eller poliskälla vid säkerhetspolisen skulle vara inblandad.
Efter det att Karl-Gunnar Bäck mottagit denna information hade han försökt komma i kontakt med PU per telefon men misslyckats. Han hade därför talat in informationen på band.
Bandet hade hans informationssekreterare lovat att lämna till säkerhetspolisen i Uppsala, eftersom denne kände en person som arbetade där.
Bandet lämnades på så sätt till säkerhetspolisen i Uppsala veckan efter mordet.
Efter några månader, i maj-juni, hade Karl-Gunnar Bäck bett informationssekreteraren, som numera var avliden, att kontrollera vad som hänt i ärendet.
Denne hade kommit tillbaka med uppgiften ”att det är utrett och det har inte lett till någonting”.
Mer konkret hade informationen inneburit att Boforsaffären och provisionerna i denna spelat stor roll för mordet.
Ett provisionsföretag A&E Services hade mottagit pengar och ägaren i detta hade bott i Sydafrika och Rhodesia.
Chefen skulle heta Robertson eller Donaldson och skulle bo omväxlande i London och Johannesburg.
I anledning av informationen hade Karl-Gunnar Bäck skrivit en artikel i Civilförsvarstidningen, där han påpekade att vapenhandeln och de pengar som fanns där kunde vara ett spår att nysta i.
Därefter hade något mycket egendomligt inträffat, enligt Karl-Gunnar Bäck.
Han hade blivit uppringd av direktören vid Bofors Martin Ardbo, som försäkrat att detta var absolut felaktigt och att man inte skulle gå vidare på det spåret, eftersom det skulle kunna skapa åtlöje kring civilförsvaret och Karl-Gunnar Bäck.
Ytterligare en vecka senare, i slutet av maj 1994, hörde PU Walter Kegö, som bekräftade att han under aktuell tid var sektionschef vid säkerhetspolisen i Uppsala.
I juni 1994 skickade PU en förfrågan i ärendet till säkerhetspolisen i Uppsala.
– Svar på förfrågan inkom efter ett drygt halvår, i januari 1995.
I svaret, som kom från den person som hade svarat som chef under aktuell tid, redogjordes för att diariet kontrollerats och att det inte fanns några noteringar om att något band angående Palmemordet sänts till Stockholm.
Vidare sades att de anställda tillfrågats, men att ingen kände till något band som skulle innehålla ifrågavarande uppgifter.
Ett 40-tal kriminalpoliser inom Uppsala polisdistrikt hade dessutom tillfrågats särskilt, varvid man talat enskilt med de som varit avdelade för tipsmottagning.
Inte heller detta hade emellertid lett till något resultat.
Allt detta hade fört fram till slutsatsen att det var osannolikt att Karl-Gunnar Bäck:s informationssekreterare lämnat bandet till säkerhetspolisen i Uppsala.
I januari 1995 finns en utredningsanteckning av en utredningsman vid PU registrerad.
”När jag nu tänker tillbaka på ärendet har jag funderat på om (informationssekreteraren) lämnat bandet för avlyssning och återfått det av kollegan på säkerhetspolisen i Uppsala med uppgift att historien redan var känd eller utan intresse.
I så fall kanske ärendet aldrig registrerades.”
Utredningsmannen vid PU synes sedan ha vänt sig än en gång till säkerhetspolisen.
I PU-materialet finns nämligen en promemoria från säkerhetspolisen, daterad 1995-10-04
,där det bl.a. heter:
B (utredningsmannen vid PU, vår anm.) undrade hur våra rutiner är beträffande PALME-tipsen.
Tips som skickas med internposten till SÄPO går direkt till E Referens behövs
I oktober 1994 tog Pierre Schori kontakt med Hans Ölvebro och berättade att han från Sydafrika kontaktats av en svensk journalist, som han hade förtroende för.
Journalisten, Boris Ersson, hade träffat en f.d. polisagent i Sydafrika som berättat att han hade information om mordet på Olof Palme.
Agenten skulle eventuellt ha tillgång till dokument som kunde bekräfta informationen. Pierre Schori skulle be Boris Ersson sätta sig i förbindelse med Hans Ölvebro.
SOU1999:88 sid. 461 Enskilda uppslag
skulle ha lämnats hade gått en kommissariekurs och att han då ersatts av Ernst N. Referens behövs
I juni 1994 skickade PU en förfrågan i ärendet till säkerhetspolisen i Uppsala.
– Svar på förfrågan inkom efter ett drygt halvår, i januari 1995.
I svaret, som kom från den person som hade svarat som chef under aktuell tid, redogjordes för att diariet kontrollerats och att det inte fanns några noteringar om att något band angående Palmemordet sänts till Stockholm.
Vidare sades att de anställda tillfrågats, men att ingen kände till något band som skulle innehålla ifrågavarande uppgifter.
Ett 40-tal kriminalpoliser inom Uppsala polisdistrikt hade dessutom tillfrågats särskilt, varvid man talat enskilt med de som varit avdelade för tipsmottagning.
Inte heller detta hade emellertid lett till något resultat.
Allt detta hade fört fram till slutsatsen att det var osannolikt att Karl-Gunnar Bäck:s informationssekreterare lämnat bandet till säkerhetspolisen i Uppsala.
I januari 1995 finns en utredningsanteckning av en utredningsman vid PU registrerad.
”När jag nu tänker tillbaka på ärendet har jag funderat på om (informationssekreteraren) lämnat bandet för avlyssning och återfått det av kollegan på säkerhetspolisen i Uppsala med uppgift att historien redan var känd eller utan intresse.
I så fall kanske ärendet aldrig registrerades.”
Utredningsmannen vid PU synes sedan ha vänt sig än en gång till säkerhetspolisen.
I PU-materialet finns nämligen en promemoria från säkerhetspolisen, daterad 1995-10-04
,där det bl.a. heter:
B (utredningsmannen vid PU, vår anm.) undrade hur våra rutiner är beträffande PALME-tipsen.
Tips som skickas med internposten till SÄPO går direkt till E Referens behövs
I oktober 1994 tog Pierre Schori kontakt med Hans Ölvebro och berättade att han från Sydafrika kontaktats av en svensk journalist, som han hade förtroende för.
Journalisten, Boris Ersson, hade träffat en f.d. polisagent i Sydafrika som berättat att han hade information om mordet på Olof Palme.
Agenten skulle eventuellt ha tillgång till dokument som kunde bekräfta informationen. Pierre Schori skulle be Boris Ersson sätta sig i förbindelse med Hans Ölvebro.
Boris Ersson ombads efter ett kort referat av vad som hänt att skriva ned sina uppgifter och skicka in dem till PU.
I en 17-sidig rapport, som inkom en vecka efter telefonsamtalet, uppgav Boris Ersson att han nyligen kommit hem från en sex veckor lång filminspelning i Sydafrika.
Under resan hade han intervjuat en avhoppad f.d. chef för säkerhetstjänstens dödspatruller, Dirk Coetzee.
Denne hade under intervjun frågat om Boris Ersson ville ha information om mordet på Olof Palme och nämnt att han hade en kollega som hade saker att berätta.
Därefter hade Boris Ersson sammanförts med en person, ”källa A” (Riian Stander) , som tidigare arbetat som teknisk expert i den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Craig Williamson hade som ung polisaspirant fått i uppdrag att börja studera på universitetet med syfte att infiltrera regimkritiska organisationer.
Under 1970-talet hade han infiltrerat och saboterat biståndsorganisationen IUEF (International University Exchange Fund) i Genève, vilken leddes av svensken Lars-Gunnar Eriksson.
Craig Williamson hade genom en iscensatt flykt tagit sig ut ur Sydafrika. Han fick därefter anställning i IUEF och blev ”bäste vän” med Lars-Gunnar Eriksson.
I IUEF blev Craig Williamson vice direktör och informationsansvarig.
Han hade som sådan förskingrat stora belopp, bl.a. köptes ”Daisy Farm” in och byggdes upp till träningsläger för den sydafrikanska polismaktens terrororganisationer.
Projektet att infiltrera IUEF gick under kodnamnet ”Operation Daisy”.
I slutet av 1970-talet hade Craig Williamson även försökt infiltrera IDAF (International Defence and Aid for Southern Africa) i London, vilken var en viktig organisation i kampen mot apartheid.
Denna hanterade stora penningsummor.
Bl.a. gav Sverige via hemliga konton hos SIDA stora bidrag till IDAF:s verksamhet. Denna infiltration misslyckades dock.
1980 hade Craig Williamson, i samband med att en annan sydafrikansk agent ”hoppat av”, avslöjats.
Han hade därefter återvänt till Sydafrika. Han hade senare varit inblandad i CCB (Civil Cooperation Bureau), vilket var den organisation som byggt upp ”The third force” i Sydafrika.
”The third force” hade sysslat med aktioner som gått ut på att mörda regimmotståndare, skapa splittring och hat etc.
Craig Williamson hade därefter gått över till civil verksamhet och sysslade nu med bl.a. stora fastighetsaffärer.
Boris Ersson ombads efter ett kort referat av vad som hänt att skriva ned sina uppgifter och skicka in dem till PU.
I en 17-sidig rapport, som inkom en vecka efter telefonsamtalet, uppgav Boris Ersson att han nyligen kommit hem från en sex veckor lång filminspelning i Sydafrika.
Under resan hade han intervjuat en avhoppad f.d. chef för säkerhetstjänstens dödspatruller, Dirk Coetzee.
Denne hade under intervjun frågat om Boris Ersson ville ha information om mordet på Olof Palme och nämnt att han hade en kollega som hade saker att berätta.
Därefter hade Boris Ersson sammanförts med en person, ”källa A” (Riian Stander) , som tidigare arbetat som teknisk expert i den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Craig Williamson hade som ung polisaspirant fått i uppdrag att börja studera på universitetet med syfte att infiltrera regimkritiska organisationer.
Under 1970-talet hade han infiltrerat och saboterat biståndsorganisationen IUEF (International University Exchange Fund) i Genève, vilken leddes av svensken Lars-Gunnar Eriksson.
Craig Williamson hade genom en iscensatt flykt tagit sig ut ur Sydafrika. Han fick därefter anställning i IUEF och blev ”bäste vän” med Lars-Gunnar Eriksson.
I IUEF blev Craig Williamson vice direktör och informationsansvarig.
Han hade som sådan förskingrat stora belopp, bl.a. köptes ”Daisy Farm” in och byggdes upp till träningsläger för den sydafrikanska polismaktens terrororganisationer.
Projektet att infiltrera IUEF gick under kodnamnet ”Operation Daisy”.
I slutet av 1970-talet hade Craig Williamson även försökt infiltrera IDAF (International Defence and Aid for Southern Africa) i London, vilken var en viktig organisation i kampen mot apartheid.
Denna hanterade stora penningsummor.
Bl.a. gav Sverige via hemliga konton hos SIDA stora bidrag till IDAF:s verksamhet. Denna infiltration misslyckades dock.
1980 hade Craig Williamson, i samband med att en annan sydafrikansk agent ”hoppat av”, avslöjats.
Han hade därefter återvänt till Sydafrika. Han hade senare varit inblandad i CCB (Civil Cooperation Bureau), vilket var den organisation som byggt upp ”The third force” i Sydafrika.
”The third force” hade sysslat med aktioner som gått ut på att mörda regimmotståndare, skapa splittring och hat etc.
Craig Williamson hade därefter gått över till civil verksamhet och sysslade nu med bl.a. stora fastighetsaffärer.
Om mordet på Olof Palme hade källa A mer konkret berättat att det planerats i Johannesburg och på flera ställen i Europa.
Kodordet för mordet var ”Hammer”.
Svenska ”security agents” hade deltagit i operationen genom att kartlägga Olof Palmes rörelsemönster och vanor veckorna före mordet.
Den avdelning som dessa säkerhetsagenter arbetat vid skulle ha haft en kvinna som chef.
Den person som var ansvarig för mordet på plats i Stockholm var Anthony W, tidigare kapten i Rhodesias ”Selous Scouts”; ett elitförband som sysslade med kommandoraider, sabotage och mord i Rhodesia med grannländer.
Anthony W sades bo på en gård nära Beira i Mocambique och syssla med affärer.
En annan person som skulle vara inblandad i mordet var Paul A,Referens behövs
en sydafrikan med skandinaviskt släktskap.
Motiven till mordet skulle vara två.
Det första rörde Sveriges stöd till kampen mot den sydafrikanska regimen på 1980-talet.
Sverige var det land som ekonomiskt stödde motståndsrörelserna mest av alla och Olof Palme var den dominerande statsmannen bakom stödet.
Det andra skulle vara ett rent privat motiv för Craig W, som sades ha haft en personlig konflikt med Olof Palme och en hållhake på denne som gällde försvunna biståndspengar.
I rapporten berättade Boris E också att han under sitt Sydafrikabesök varit i kontakt med Craig W.
Denne hade berättat om sitt liv och bl.a. om sin inblandning i gripandet av Steve Biko 1977.
Craig W hade förnekat all inblandning i mordet på Olof Palme.
Boris E påpekade att källa A, som var rädd för sitt liv, avsåg att söka amnesti i Sydafrika genom att avlägga vittnesmål inför ”The Truth and Reconsiliation Commission” (TRC), Sanningskommissionen, och att han inte ville framträda om han inte fick garanti om amnesti.
Källa A var enligt Boris E beredd att låta sig höras av svensk polis utanför Sydafrika om han fick en sådan garanti.
Boris E varnade slutligen PU för att ta kontakt med sydafrikanska myndigheter, eftersom den gamla regimens män i stor utsträckning fanns kvar.
Boris E rekommenderade i stället PU att vända sig till Sydafrikas justitieminister Dullah Omar, som han själv varit i kontakt med och litade på.
I mitten av november 1994 besökte Boris E och en kriminalinspektör från Luleå Hans Ölvebro.
Boris E hade dagen innan haft kontakt med källa A, som var mycket rädd. Man kom överens om att försöka påskynda källa A:s möjlighet att lämna Sydafrika för att i Europa, möjligen i Sverige, kunna skriva ned sitt vittnesmål och begära amnesti.
Samma dag uppsöktes Pierre Schori, som informerades om situationen och ombads försöka påskynda förfarandet.
Samma dag besöktes också ordföranden i Polisförbundet, Gunno Gunnmo.
Därvid diskuterades ett kontrakt mellan Boris E och Polisförbundet om att utnyttja Boris E:s material vid ett seminarium under 1995. Som ett led i
Om mordet på Olof Palme hade källa A mer konkret berättat att det planerats i Johannesburg och på flera ställen i Europa.
Kodordet för mordet var ”Hammer”.
Svenska ”security agents” hade deltagit i operationen genom att kartlägga Olof Palmes rörelsemönster och vanor veckorna före mordet.
Den avdelning som dessa säkerhetsagenter arbetat vid skulle ha haft en kvinna som chef.
Den person som var ansvarig för mordet på plats i Stockholm var Anthony W, tidigare kapten i Rhodesias ”Selous Scouts”; ett elitförband som sysslade med kommandoraider, sabotage och mord i Rhodesia med grannländer.
Anthony W sades bo på en gård nära Beira i Mocambique och syssla med affärer.
En annan person som skulle vara inblandad i mordet var Paul A,Referens behövs
en sydafrikan med skandinaviskt släktskap.
Motiven till mordet skulle vara två.
Det första rörde Sveriges stöd till kampen mot den sydafrikanska regimen på 1980-talet.
Sverige var det land som ekonomiskt stödde motståndsrörelserna mest av alla och Olof Palme var den dominerande statsmannen bakom stödet.
Det andra skulle vara ett rent privat motiv för Craig W, som sades ha haft en personlig konflikt med Olof Palme och en hållhake på denne som gällde försvunna biståndspengar.
I rapporten berättade Boris E också att han under sitt Sydafrikabesök varit i kontakt med Craig W.
Denne hade berättat om sitt liv och bl.a. om sin inblandning i gripandet av Steve Biko 1977.
Craig W hade förnekat all inblandning i mordet på Olof Palme.
Boris E påpekade att källa A, som var rädd för sitt liv, avsåg att söka amnesti i Sydafrika genom att avlägga vittnesmål inför ”The Truth and Reconsiliation Commission” (TRC), Sanningskommissionen, och att han inte ville framträda om han inte fick garanti om amnesti.
Källa A var enligt Boris E beredd att låta sig höras av svensk polis utanför Sydafrika om han fick en sådan garanti.
Boris E varnade slutligen PU för att ta kontakt med sydafrikanska myndigheter, eftersom den gamla regimens män i stor utsträckning fanns kvar.
Boris E rekommenderade i stället PU att vända sig till Sydafrikas justitieminister Dullah Omar, som han själv varit i kontakt med och litade på.
I mitten av november 1994 besökte Boris E och en kriminalinspektör från Luleå Hans Ölvebro.
Boris E hade dagen innan haft kontakt med källa A, som var mycket rädd. Man kom överens om att försöka påskynda källa A:s möjlighet att lämna Sydafrika för att i Europa, möjligen i Sverige, kunna skriva ned sitt vittnesmål och begära amnesti.
Samma dag uppsöktes Pierre Schori, som informerades om situationen och ombads försöka påskynda förfarandet.
Samma dag besöktes också ordföranden i Polisförbundet, Gunno Gunnmo.
Därvid diskuterades ett kontrakt mellan Boris E och Polisförbundet om att utnyttja Boris E:s material vid ett seminarium under 1995. Som ett led i
förberedelserna inför seminariet kom man överens om att källa A också skulle kunna användas varför Polisförbundet var berett att bekosta källa A:s resa till Sverige.
I slutet av 1994 upprättade Hans Ölvebro en sammanfattning av vad som dittills hänt i ärendet.
I ett brev, daterat i februari 1995, från justitieminister Laila Freivalds till den sydafrikanske justitieministern Dullah Omar, redogjorde Freivalds för de uppgifter som kommit fram i mordutredningen.
Därefter gjordes en förfrågan om svensk polis skulle kunna sammanträffa med källa A på svenska ambassaden i Sydafrika.
I början av mars 1995 meddelade [[Solveig Riberdahl] Hans Ölvebro att hon talat med dåvarande expeditionschefen i Justitiedepartementet, Stefan Strömberg, som uppgett att Freivalds varit i kontakt med den sydafrikanske justitieministern.
Denne hade lämnat positivt besked beträffande källa A.
Samma dag hade Hans Ölvebro talat med Boris Ersson, som uppgett att han några veckor före Ingvar Carlssons och Laila Freivalds besök i Sydafrika varit i telefonkontakt med källa A. Denne skulle då flytta.
Han hade därefter försökt nå källa A per telefon men misslyckats.
Boris Ersson hade även talat med källa A:s advokat, som också sökt källa A utan att lyckas nå honom.
Därefter stod Hans Ölvebro i förbindelse med Boris E i augusti 1995 och i maj 1996.
Dessemellan hade Boris E under lång tid varit på resa i Söderhavet.
Vid senaste tillfället meddelade Boris E att han varit i kontakt med källa A i april 1996 och att denne då sagt att hans ärende nu tagits upp i Sydafrika och att han var beredd att träffa Boris E någonstans i Europa.
Samma dag (1996-09-26
) som Eugene de Kock i Sydafrika lämnade uppgifter om mordet på Olof Palme hörde Boris E av sig till PU.
Han berättade att han talat med källa A ett par veckor tidigare.
Denne hade då uppmanat Boris E att söka Eugene de Kock för att få de uppgifter som källa A lämnat bekräftade.
Boris E berättade också att han under dagen försökt nå källa A men misslyckats.
Istället hade han till källa A:s advokat framfört att ”antingen gäller vår överenskommelse eller skiter Ni i allting och i så fall måste jag lämna ut namn och övriga uppgifter till polisen”.
I telefax-meddelande till PU i slutet av september 1996 avslöjade så Boris E källa A:s identitet.
I början av oktober 1996 överlämnade Boris E till PU dokumentation från sin resa till Sydafrika.
I mitten av denna månad höll PU ett mycket omfattande, 59-sidor långt, kompletterande förhörmed Boris E.
Jan Danielsson och Hans Ölvebro försökte under sin utredning i Sydafrika 1996 (se nedan) få till stånd ett förhör med Riian S men det
förberedelserna inför seminariet kom man överens om att källa A också skulle kunna användas varför Polisförbundet var berett att bekosta källa A:s resa till Sverige.
I slutet av 1994 upprättade Hans Ölvebro en sammanfattning av vad som dittills hänt i ärendet.
I ett brev, daterat i februari 1995, från justitieminister Laila Freivalds till den sydafrikanske justitieministern Dullah Omar, redogjorde Freivalds för de uppgifter som kommit fram i mordutredningen.
Därefter gjordes en förfrågan om svensk polis skulle kunna sammanträffa med källa A på svenska ambassaden i Sydafrika.
I början av mars 1995 meddelade [[Solveig Riberdahl] Hans Ölvebro att hon talat med dåvarande expeditionschefen i Justitiedepartementet, Stefan Strömberg, som uppgett att Freivalds varit i kontakt med den sydafrikanske justitieministern.
Denne hade lämnat positivt besked beträffande källa A.
Samma dag hade Hans Ölvebro talat med Boris Ersson, som uppgett att han några veckor före Ingvar Carlssons och Laila Freivalds besök i Sydafrika varit i telefonkontakt med källa A. Denne skulle då flytta.
Han hade därefter försökt nå källa A per telefon men misslyckats.
Boris Ersson hade även talat med källa A:s advokat, som också sökt källa A utan att lyckas nå honom.
Därefter stod Hans Ölvebro i förbindelse med Boris E i augusti 1995 och i maj 1996.
Dessemellan hade Boris E under lång tid varit på resa i Söderhavet.
Vid senaste tillfället meddelade Boris E att han varit i kontakt med källa A i april 1996 och att denne då sagt att hans ärende nu tagits upp i Sydafrika och att han var beredd att träffa Boris E någonstans i Europa.
Samma dag (1996-09-26
) som Eugene de Kock i Sydafrika lämnade uppgifter om mordet på Olof Palme hörde Boris E av sig till PU.
Han berättade att han talat med källa A ett par veckor tidigare.
Denne hade då uppmanat Boris E att söka Eugene de Kock för att få de uppgifter som källa A lämnat bekräftade.
Boris E berättade också att han under dagen försökt nå källa A men misslyckats.
Istället hade han till källa A:s advokat framfört att ”antingen gäller vår överenskommelse eller skiter Ni i allting och i så fall måste jag lämna ut namn och övriga uppgifter till polisen”.
I telefax-meddelande till PU i slutet av september 1996 avslöjade så Boris E källa A:s identitet.
Enligt vad Hans Ölvebro uppgett för kommissionen förhandlade de med Riian S i 14 dagar men det ledde inte till något.
Hans Ölvebro har i samtal med kommissionen betecknat Riian S som informationssvindlare.
Samma slutsats har förundersökningsledaren Jan Danielsson redovisat.
Eugene de Kocks uppgifter hösten 1996
1996-09-26
lämnade det f.d. polisbefälet Eugene de Kock uppgifter om mordet på Olof Palme i en pågående rättegång mot de Kock i Pretoria.
de Kock berättade att han hade vetskap om att Craig W och andra personer i ”operation Longreach” låg bakom mordet på Olof Palme och framhöll att dessa fakta måste undersökas. de Kocks uppgifter fick stor uppmärksamhet i såväl sydafrikanska som svenska massmedier.
Inom PU rådde dagarna därefter en febril aktivitet.
En mängd nya tips strömmade in, samtidigt som PU hade intensiva kontakter med UD och ambassaderna i Pretoria och Kapstaden, vilka i sin tur stod i förbindelse med sydafrikanska myndigheter.
Via UD skaffade PU fram domstolsprotokoll över Eugene de Kocks uppgifter.
Kriminalkommissarien Jan K i Johannesburg engagerades.
Jan K var en av flera svenska poliser som genom SIDA arbetade i den sydafrikanska s.k. Sanningskommissionens, ”TRC”, utredningsenhet.
Jan K ombads att införskaffa all tillgänglig information om eventuell sydafrikansk inblandning i mordet på Olof Palme.
PU tog också kontakt med flera Sydafrikakännare.
En kortare sammanfattning över de tidigare uppslagen i avsnittet upprättades.
1996-1-03
skickade förundersökningsledningen genom Solveig Riberdahl och Jan Danielsson en ”Begäran om medgivande för svensk åklagare och polis att i Sydafrika inhämta uppgifter angående mordet på Olof Palme” till UD.
Ambassadören i Sydafrika, Bo Heinebäck, hade då redan varit i kontakt med Sydafrikas justitieminister Dullah Omar, som understrukit att han var ”oerhört angelägen att vi går till botten i utredningen av de här påståendena”.
Omar försäkrade vid ett möte med Heinebäck 1996-10-04
att de svenska utredarna skulle få bästa möjliga assistans på alla plan och att Sydafrika skulle göra sitt yttersta för att bistå teamet som skulle anlända från Sverige.
misslyckades.
Enligt vad Hans Ölvebro uppgett för kommissionen förhandlade de med Riian S i 14 dagar men det ledde inte till något.
Hans Ölvebro har i samtal med kommissionen betecknat Riian S som informationssvindlare.
Samma slutsats har förundersökningsledaren Jan Danielsson redovisat.
Eugene de Kocks uppgifter hösten 1996
1996-09-26
lämnade det f.d. polisbefälet Eugene de Kock uppgifter om mordet på Olof Palme i en pågående rättegång mot de Kock i Pretoria.
de Kock berättade att han hade vetskap om att Craig W och andra personer i ”operation Longreach” låg bakom mordet på Olof Palme och framhöll att dessa fakta måste undersökas. de Kocks uppgifter fick stor uppmärksamhet i såväl sydafrikanska som svenska massmedier.
Inom PU rådde dagarna därefter en febril aktivitet.
En mängd nya tips strömmade in, samtidigt som PU hade intensiva kontakter med UD och ambassaderna i Pretoria och Kapstaden, vilka i sin tur stod i förbindelse med sydafrikanska myndigheter.
Via UD skaffade PU fram domstolsprotokoll över Eugene de Kocks uppgifter.
Kriminalkommissarien Jan K i Johannesburg engagerades.
Jan K var en av flera svenska poliser som genom SIDA arbetade i den sydafrikanska s.k. Sanningskommissionens, ”TRC”, utredningsenhet.
Jan K ombads att införskaffa all tillgänglig information om eventuell sydafrikansk inblandning i mordet på Olof Palme.
PU tog också kontakt med flera Sydafrikakännare.
En kortare sammanfattning över de tidigare uppslagen i avsnittet upprättades.
1996-1-03
skickade förundersökningsledningen genom Solveig Riberdahl och Jan Danielsson en ”Begäran om medgivande för svensk åklagare och polis att i Sydafrika inhämta uppgifter angående mordet på Olof Palme” till UD.
Ambassadören i Sydafrika, Bo Heinebäck, hade då redan varit i kontakt med Sydafrikas justitieminister Dullah Omar, som understrukit att han var ”oerhört angelägen att vi går till botten i utredningen av de här påståendena”.
Omar försäkrade vid ett möte med Heinebäck 1996-10-04
att de svenska utredarna skulle få bästa möjliga assistans på alla plan och att Sydafrika skulle göra sitt yttersta för att bistå teamet som skulle anlända från Sverige.
De stannade fyra veckor. Under denna tid sammanträffade de med en mängd personer, bland andra justitieministern Dullah Omar, säkerhets- och polisministern [[Sydney Mufamadi], överåklagaren D´Oliviera m.fl.
Ett drygttiotal förhör(5) genomfördes.
Via den sydafrikanska polisen, sanningskommissionen och andra myndigheter fick Danielsson och Ölvebro också tillgång till en del dokumentation, bl.a. utdrag ur de polisiära registren.
Av PU-materialet framgår följande om den information som inhämtades i Sydafrika.
Eugene de Kock, f.d. överste vid sydafrikanska säkerhetstjänsten och chef för Vlakplaas, hade arresterats 1994-05-04
.
Han hade åtalats för 129 brott och dömts för 89, bland annat för flera mord.
När de Kock lämnade uppgifterna om sydafrikansk inblandning i mordet på Olof Palme ingick de i det de Kock anförde till sitt försvar.
Han hade sökt amnesti. Enligt en uppgift till kommissionen från Hans Ölvebro dömdes de Kock till 285 års fängelse under tiden Danielsson och Ölvebro var i Sydafrika.
Danielsson och Ölvebro sammanträffade med de Kock dagen efter det att de anlänt till Sydafrika, dvs. 1996-10-11
.
Förhöret hölls liksom övriga förhör på engelska och de Kock hade sin advokat närvarande.
de Kock berättade att senator Philip Powell1993-10-01
givit honom namn på och adress till en man som kallades ”The Shooter”.
Denne var enligt Powell inblandad i mordet på Olof Palme och var den som avfyrade skotten.
de Kock mindes inte namnet på mannen. Detta och adressen hade han skrivit upp i en anteckningsbok, som förstörts i samband med att han greps.
Powell hade gjort mycket klart för de Kock att ”The Shooter” var en svensk ”intelligence officer”, som numera var bosatt i Turkiet och de Kock hade ett minne av att han skulle vara kapten.
Anledningen till att Powell lämnat dessa uppgifter till de Kock var att de två hade ett mycket öppet förhållande till varandra.
För det fall de Kock någon gång kom till Turkiet kunde han söka kontakt med mannen.
Enligt de Kock hade Powell arbetat för den sydafrikanska polisen inom STRATCOM – Strategic Communications, som sysslade med propaganda och mer
(5) I det följande talas för enkelhetens skull om ”förhör”, vilket det egentligen inte kan sägas ha varit fråga om.
Efterforskningsåtgärder i Sydafrika i oktober-november 1996
Det beslöts sedermera att svenska utredare skulle inhämta uppgifter i Sydafrika.
De stannade fyra veckor. Under denna tid sammanträffade de med en mängd personer, bland andra justitieministern Dullah Omar, säkerhets- och polisministern [[Sydney Mufamadi], överåklagaren D´Oliviera m.fl.
Ett drygttiotal förhör(5) genomfördes.
Via den sydafrikanska polisen, sanningskommissionen och andra myndigheter fick Danielsson och Ölvebro också tillgång till en del dokumentation, bl.a. utdrag ur de polisiära registren.
Av PU-materialet framgår följande om den information som inhämtades i Sydafrika.
Eugene de Kock, f.d. överste vid sydafrikanska säkerhetstjänsten och chef för Vlakplaas, hade arresterats 1994-05-04
.
Han hade åtalats för 129 brott och dömts för 89, bland annat för flera mord.
När de Kock lämnade uppgifterna om sydafrikansk inblandning i mordet på Olof Palme ingick de i det de Kock anförde till sitt försvar.
Han hade sökt amnesti. Enligt en uppgift till kommissionen från Hans Ölvebro dömdes de Kock till 285 års fängelse under tiden Danielsson och Ölvebro var i Sydafrika.
Danielsson och Ölvebro sammanträffade med de Kock dagen efter det att de anlänt till Sydafrika, dvs. 1996-10-11
.
Förhöret hölls liksom övriga förhör på engelska och de Kock hade sin advokat närvarande.
de Kock berättade att senator Philip Powell1993-10-01
givit honom namn på och adress till en man som kallades ”The Shooter”.
Denne var enligt Powell inblandad i mordet på Olof Palme och var den som avfyrade skotten.
de Kock mindes inte namnet på mannen. Detta och adressen hade han skrivit upp i en anteckningsbok, som förstörts i samband med att han greps.
Powell hade gjort mycket klart för de Kock att ”The Shooter” var en svensk ”intelligence officer”, som numera var bosatt i Turkiet och de Kock hade ett minne av att han skulle vara kapten.
Anledningen till att Powell lämnat dessa uppgifter till de Kock var att de två hade ett mycket öppet förhållande till varandra.
För det fall de Kock någon gång kom till Turkiet kunde han söka kontakt med mannen.
Enligt de Kock hade Powell arbetat för den sydafrikanska polisen inom STRATCOM – Strategic Communications, som sysslade med propaganda och mer
(5) I det följande talas för enkelhetens skull om ”förhör”, vilket det egentligen inte kan sägas ha varit fråga om.
En annan polisman, Louis N, skulle också vara inblandad i Longreach.
Enligt de Kock hade han och Powell pratats vid i cirka 45 minuter i ett läger, som han inte kunde minnas namnet på.
Efter detta tillfälle hade han försökt prata med Powell på nytt, men Powell hade då inte heller kunnat minnas namnet på ”The Shooter”.
Powell hade hänvisat till John L och dennes hustru Cindy och sagt att dessa visste allt om hela operationen, eftersom de tidigare arbetat för Craig W.
Enligt en uppgift från Dirk C skulle en Anthony W vara inblandad (se nedan).
På fråga uppgav de Kock emellertid att Craig W aldrig skulle ha använt sig av Anthony W.
Enligt de Kock var Dirk C bara ute efter pengar när han lämnade sådana uppgifter.
Att ”The Shooter” skulle vara en svensk underrättelseofficer eller en f.d. sådan följdes senare upp i Sverige.
I mitten av november 1996 meddelade polisöverintendenten Kurt Malmström vid säkerhetspolisen att det i Turkiet inte fanns någon person med kaptens grad och förflutet i svensk underrättelsetjänst.
Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att de Kocks anteckningar visat sig finnas kvar i kopia och att PU fått del av dem, men att de varken innehöll något svenskt namn, någon adress eller något telefonnummer till Turkiet.
Philip Powell.
Jan Danielsson och Hans Ölvebro gjorde under Sydafrikabesöket flera försök att få träffa senatorn för Inkatha Freedom Party, Philip Powell.
Powell, som inte ville medverka till ett sammanträffande, lät till slut via en partikollega hälsa att han inte lämnat någon sådan information som de Kock påstått.
Jonathan L.
1996-10-16
sammanträffade Jan Danielsson och Hans Ölvebro med Jonathan L på svenska ambassaden i Pretoria.
Jonathan L förnekade all kännedom om mordet på Olof Palme. Han berättade att han gått i samma skola som Craig W, men att de då inte kände varandra.
1980 hade de blivit goda vänner och de träffades då och då, ett par gånger om året.
Jonathan L hade vid något tillfälle träffat den ovan omtalade ”W” i London.
Riian S.
Om Riian S, se ovan under Boris E.
Anthony W.
Anthony W hörde redan i början av oktober 1996 av sig till svenska ambassaden i Maputo och meddelade att han var chockad och bestört över anklagelserna mot honom.
Han önskade så snart som möjligt få prata med de svenska utredarna och göra klart för dessa att han inte haft med mordet att göra.
eller mindre ”dirty tricks”. Powell hade därefter gått över till ”a front company of the military intelligence unit”, som var känt som ”Longreach”.
Detta hörde till DCI – Directorate of Covert Intelligence.
En annan polisman, Louis N, skulle också vara inblandad i Longreach.
Enligt de Kock hade han och Powell pratats vid i cirka 45 minuter i ett läger, som han inte kunde minnas namnet på.
Efter detta tillfälle hade han försökt prata med Powell på nytt, men Powell hade då inte heller kunnat minnas namnet på ”The Shooter”.
Powell hade hänvisat till John L och dennes hustru Cindy och sagt att dessa visste allt om hela operationen, eftersom de tidigare arbetat för Craig W.
Enligt en uppgift från Dirk C skulle en Anthony W vara inblandad (se nedan).
På fråga uppgav de Kock emellertid att Craig W aldrig skulle ha använt sig av Anthony W.
Enligt de Kock var Dirk C bara ute efter pengar när han lämnade sådana uppgifter.
Att ”The Shooter” skulle vara en svensk underrättelseofficer eller en f.d. sådan följdes senare upp i Sverige.
I mitten av november 1996 meddelade polisöverintendenten Kurt Malmström vid säkerhetspolisen att det i Turkiet inte fanns någon person med kaptens grad och förflutet i svensk underrättelsetjänst.
Hans Ölvebro har inför kommissionen uppgett att de Kocks anteckningar visat sig finnas kvar i kopia och att PU fått del av dem, men att de varken innehöll något svenskt namn, någon adress eller något telefonnummer till Turkiet.
Philip Powell.
Jan Danielsson och Hans Ölvebro gjorde under Sydafrikabesöket flera försök att få träffa senatorn för Inkatha Freedom Party, Philip Powell.
Powell, som inte ville medverka till ett sammanträffande, lät till slut via en partikollega hälsa att han inte lämnat någon sådan information som de Kock påstått.
Jonathan L.
1996-10-16
sammanträffade Jan Danielsson och Hans Ölvebro med Jonathan L på svenska ambassaden i Pretoria.
Jonathan L förnekade all kännedom om mordet på Olof Palme. Han berättade att han gått i samma skola som Craig W, men att de då inte kände varandra.
1980 hade de blivit goda vänner och de träffades då och då, ett par gånger om året.
Jonathan L hade vid något tillfälle träffat den ovan omtalade ”W” i London.
Riian S.
Om Riian S, se ovan under Boris E.
Anthony W.
Anthony W hörde redan i början av oktober 1996 av sig till svenska ambassaden i Maputo och meddelade att han var chockad och bestört över anklagelserna mot honom.
Han önskade så snart som möjligt få prata med de svenska utredarna och göra klart för dessa att han inte haft med mordet att göra.
Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade med Anthony W på svenska ambassaden i Pretoria den 15 oktober 1996.
Anthony W berättade att han var född 1949 i Rhodesia. Han hade arbetat 16 år i armén och slutat som kapten i Selous Scouts i oktober 1979.
Officiellt hade han inte slutat förrän i april 1990.
Efter det att han slutat inom det militära hade han åkt till Sydafrika och startat ett privat företag, som huvudsakligen höll på med säkerhet för kommersiella företag.
Sedan flera år tillbaka drev han ett företag i träbranschen i Beira, Mocambique.
Under perioden april – november 1986 hade han en affärsrelation med Craig W.
Anthony W hade då arbetat som ”fellow director” i ett företag kallat Longreach.
Detta företag byggdes upp särskilt för att göra riskanalyser och hade i princip bara en klient, ett företag som hette GMR, som leddes av Mario R.
Anthony W hade blivit bekant med Craig W ett och ett halvt år innan Longreach startades.
Så länge Anthony W var involverad i företaget sysslade han endast med riskanalyser.
Han märkte varken militära eller polisiära influenser i företaget.
Anthony W uppgav att han hade besökt många länder, men aldrig Skandinavien. Han kände inte några svenska polismän och hade inte träffat några sådana.
Första gången han hörde talas om mordet på Olof Palme var två veckor före dagens sammanträde, när ”Sydafrikaspåret” aktualiserades i medierna.
Anthony W visade upp sitt pass till styrkande av att han varit i Sydafrika vid tiden för mordet.
På frågor uppgav Anthony W att han kände Riian S eftersom denne varit livvakt åt Mario R under tiden i Longreach, att han kände Peter C genom Craig W, att han hälsat på de Kock vid ett par tillfällen under Longreach-tiden, men att han inte träffat vare sig Dirk C eller ”W”.
En vecka senare lämnade Anthony W via sin advokat till Jan Danielsson och Hans Ölvebro registreringshandlingar, utvisande att företaget Longreach registrerats på Jersey den 17 april 1986.
Craig W.
Den 1 oktober 1996 skickade den svenske ambassadören i Sydafrika till PU en kopia av ett brev som Craig W skrivit till Svenska Dagbladet i augusti 1987. Brevet hade skrivits i anledning av den artikel, som tidningen hade publicerat den 27 maj samma år, se ovan under ”Svenska Dagbladets scenario”.
I brevet beklagade Craig W Olof Palmes död och framhöll hur smärtsamt och groteskt det var att ha blivit anklagad för att ligga bakom dennes död.
Därefter framfördes klagomål mot tidningen, som publicerat artikeln utan att minsta försök gjorts att kontakta Craig W före publiceringen.
I brevet ställde Craig W också frågan vem som mera allvarligt skulle kunna tro att den syd-afrikanska polisen, som är tränad i öken-krigföring, skulle ha kunnat campa i tre månader i de svenska skogarna mitt i vintern utan att bli
Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade med Anthony W på svenska ambassaden i Pretoria den 15 oktober 1996.
Anthony W berättade att han var född 1949 i Rhodesia. Han hade arbetat 16 år i armén och slutat som kapten i Selous Scouts i oktober 1979.
Officiellt hade han inte slutat förrän i april 1990.
Efter det att han slutat inom det militära hade han åkt till Sydafrika och startat ett privat företag, som huvudsakligen höll på med säkerhet för kommersiella företag.
Sedan flera år tillbaka drev han ett företag i träbranschen i Beira, Mocambique.
Under perioden april – november 1986 hade han en affärsrelation med Craig W.
Anthony W hade då arbetat som ”fellow director” i ett företag kallat Longreach.
Detta företag byggdes upp särskilt för att göra riskanalyser och hade i princip bara en klient, ett företag som hette GMR, som leddes av Mario R.
Anthony W hade blivit bekant med Craig W ett och ett halvt år innan Longreach startades.
Så länge Anthony W var involverad i företaget sysslade han endast med riskanalyser.
Han märkte varken militära eller polisiära influenser i företaget.
Anthony W uppgav att han hade besökt många länder, men aldrig Skandinavien. Han kände inte några svenska polismän och hade inte träffat några sådana.
Första gången han hörde talas om mordet på Olof Palme var två veckor före dagens sammanträde, när ”Sydafrikaspåret” aktualiserades i medierna.
Anthony W visade upp sitt pass till styrkande av att han varit i Sydafrika vid tiden för mordet.
På frågor uppgav Anthony W att han kände Riian S eftersom denne varit livvakt åt Mario R under tiden i Longreach, att han kände Peter C genom Craig W, att han hälsat på de Kock vid ett par tillfällen under Longreach-tiden, men att han inte träffat vare sig Dirk C eller ”W”.
En vecka senare lämnade Anthony W via sin advokat till Jan Danielsson och Hans Ölvebro registreringshandlingar, utvisande att företaget Longreach registrerats på Jersey den 17 april 1986.
Craig W.
Den 1 oktober 1996 skickade den svenske ambassadören i Sydafrika till PU en kopia av ett brev som Craig W skrivit till Svenska Dagbladet i augusti 1987. Brevet hade skrivits i anledning av den artikel, som tidningen hade publicerat den 27 maj samma år, se ovan under ”Svenska Dagbladets scenario”.
I brevet beklagade Craig W Olof Palmes död och framhöll hur smärtsamt och groteskt det var att ha blivit anklagad för att ligga bakom dennes död.
Därefter framfördes klagomål mot tidningen, som publicerat artikeln utan att minsta försök gjorts att kontakta Craig W före publiceringen.
I brevet ställde Craig W också frågan vem som mera allvarligt skulle kunna tro att den syd-afrikanska polisen, som är tränad i öken-krigföring, skulle ha kunnat campa i tre månader i de svenska skogarna mitt i vintern utan att bli
upptäckta, därefter ha förflyttat sig till Stockholm, mördat Olof Palme och sedan ha försvunnit utan minsta spår.
1996-10-18
hölls ett tre timmar långt förhör med Craig Williamson.
Förhöret hölls i Luanda, Angola, där Craig Williamson suttit fängslad i ett par veckor i anledning av ”viseringsproblem”.
Vid förhöret berättade Craig Williamson hur han i början av 1970-talet infiltrerat studentrörelsen i Sydafrika, hur han ”flytt” ur landet 1975 och hur han därefter av Lars-Gunnar Eriksson erbjudits arbete som informationsansvarig vid IUEF i Genève.
1978 hade han blivit ställföreträdande direktör och Lars-Gunnar Eriksson:s närmaste man.
1980 avslöjade en avhoppad sydafrikansk säkerhetspolis att Craig Williamson var sydafrikansk agent och han tvingades därefter återvända till Sydafrika.
Under perioden 1980-1985 var han chef för en avdelning inom den sydafrikanska säkerhetspolisen, vilken utbildade ungdomar till infiltratörer.
1984 skrev han i en artikel att Sydafrika, för att förbli en demokrati, inte borde använda sina militära styrkor mot det egna folket.
Det hade då utretts huruvida han möjligen var CIA- eller KGB-agent.
Därefter tröttnade han på säkerhetspolisen och funderade på att engagera sig politiskt.
Han hade vid årsskiftet 1985-1986 tagit kontakt med Brigardier Tolletjie Botha, chef för DCC (The Directorate of Covert Collection) inom den militära underrättelsetjänsten.
Craig Williamson blev erbjuden och accepterade en tjänst som överstelöjtnant och chef för sektionen ”Ander Lande” (övriga världen).
I april 1986 startade han företaget Longreach, som fungerade som ”täckmantel” för hans arbete i DCC.
I början av 1987 slutade Craig Williamson sitt arbete i militära underrättelsetjänsten och han kom därefter att arbeta helt civilt.
Han engagerade sig politiskt för National Party och blev av partiet nominerad till Parlamentet 1987 samt utnämndes till medlem i the President´s Council, där han arbetade till 1990-91.
Därefter blev han affärsman på heltid.
På särskilda frågor uppgav Craig Williamson att han inte varit i Stockholm sedan han arbetade i IUEF, att han inte kände några svenska polismän, att han inte hade några poliskontakter i Sverige och att han aldrig hade träffat Olof Palme.
Craig Williamson berättade om Anthony White, att denne under en tid varit anställd som konsult i Longreach, att de försökt göra affärer tillsammans i Sydafrika och att Anthony White därefter hade flyttat till Mocambique, där han startat sitt träföretag.
Riian Stander, som hade fått pengar att driva farmen med, hade levt som en ”godsägare” och spenderat alla tillgångarna.
upptäckta, därefter ha förflyttat sig till Stockholm, mördat Olof Palme och sedan ha försvunnit utan minsta spår.
1996-10-18
hölls ett tre timmar långt förhör med Craig Williamson.
Förhöret hölls i Luanda, Angola, där Craig Williamson suttit fängslad i ett par veckor i anledning av ”viseringsproblem”.
Vid förhöret berättade Craig Williamson hur han i början av 1970-talet infiltrerat studentrörelsen i Sydafrika, hur han ”flytt” ur landet 1975 och hur han därefter av Lars-Gunnar Eriksson erbjudits arbete som informationsansvarig vid IUEF i Genève.
1978 hade han blivit ställföreträdande direktör och Lars-Gunnar Eriksson:s närmaste man.
1980 avslöjade en avhoppad sydafrikansk säkerhetspolis att Craig Williamson var sydafrikansk agent och han tvingades därefter återvända till Sydafrika.
Under perioden 1980-1985 var han chef för en avdelning inom den sydafrikanska säkerhetspolisen, vilken utbildade ungdomar till infiltratörer.
1984 skrev han i en artikel att Sydafrika, för att förbli en demokrati, inte borde använda sina militära styrkor mot det egna folket.
Det hade då utretts huruvida han möjligen var CIA- eller KGB-agent.
Därefter tröttnade han på säkerhetspolisen och funderade på att engagera sig politiskt.
Han hade vid årsskiftet 1985-1986 tagit kontakt med Brigardier Tolletjie Botha, chef för DCC (The Directorate of Covert Collection) inom den militära underrättelsetjänsten.
Craig Williamson blev erbjuden och accepterade en tjänst som överstelöjtnant och chef för sektionen ”Ander Lande” (övriga världen).
I april 1986 startade han företaget Longreach, som fungerade som ”täckmantel” för hans arbete i DCC.
I början av 1987 slutade Craig Williamson sitt arbete i militära underrättelsetjänsten och han kom därefter att arbeta helt civilt.
Han engagerade sig politiskt för National Party och blev av partiet nominerad till Parlamentet 1987 samt utnämndes till medlem i the President´s Council, där han arbetade till 1990-91.
Därefter blev han affärsman på heltid.
På särskilda frågor uppgav Craig Williamson att han inte varit i Stockholm sedan han arbetade i IUEF, att han inte kände några svenska polismän, att han inte hade några poliskontakter i Sverige och att han aldrig hade träffat Olof Palme.
Craig Williamson berättade om Anthony White, att denne under en tid varit anställd som konsult i Longreach, att de försökt göra affärer tillsammans i Sydafrika och att Anthony White därefter hade flyttat till Mocambique, där han startat sitt träföretag.
Craig Williamson hade i anledning härav avskedat Riian S, som i sin tur under 1987 sålt information till en journalist för att skämma ut Craig Williamson i valkampanjen.
Alltsedan Svenska Dagbladet publicerade artikeln om honom 1987 hade rykten surrat om Craig Williamson:s inblandning i mordet på Olof Palme.
Craig Williamson uppgav vidare att förutom Riian Stander var även Eugene de Kock fientligt inställd till honom eftersom han lyckats anpassa sig i det nya samhället, medan de Kock misslyckats med detta
Slutligen försäkrade Craig Williamson att han inte hade något med mordet på Olof Palme att göra och att han till 110 procent skulle samarbeta för att försöka rentvå sitt namn.
I ett brev daterat 1996-10-25
ställt till statsminister Göran Persson framförde Craig Williamson via ombud klagomål mot de svenska utredarna.
I brevet sades bl.a. att Craig Williamson, som suttit fängslad i två veckor, varit rädd för vad som kunde hända om han inte samarbetade med svenskarna och att Craig Williamson på grund av förhörets längd inte kunnat återvända till Johannesburg med reguljärt flyg samma dag.
Vidare anklagades de svenska utredarna för att ha kränkt Craig Williamson:s rättigheter (”flagrantly breaching all priciples of law and that our client was being improperly deprived of his rights by this device ”).
Ambassadören i Sydafrika, Bo Heinebäck, upprättade i anledning av klagomålet ett förslag till s.k. Sprachregelung (språkregel), vari samtliga påståenden bemöttes.
Dirk C berättade om sin bakgrund vid den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
I början av 1980-talet var han chef för Vlakplaas; ett träningsläger, där vita rekryter utbildades i att begå diverse våldshandlingar.
Dirk C hade själv varit inblandad i mord, bilstölder etc.
Han tröttnade emellertid på allt detta och önskade sluta av medicinska skäl. Innan han hann sluta blev han inkallad till chefen, som suspenderade honom utan att Dirk C fick veta varför.
Efter flera månader väckte Dirk C talan vid domstol för att få återgå till polisarbetet.
I en stor ”polisrättegång” 1985, då Craig Williamson uppträdde som ”stjärnvittne”, anklagades Dirk C för att ha uppträtt på ett sätt som var
SOU1999:88 Enskilda uppslag sid. 470
Craig Williamson hade i anledning härav avskedat Riian S, som i sin tur under 1987 sålt information till en journalist för att skämma ut Craig Williamson i valkampanjen.
Alltsedan Svenska Dagbladet publicerade artikeln om honom 1987 hade rykten surrat om Craig Williamson:s inblandning i mordet på Olof Palme.
Craig Williamson uppgav vidare att förutom Riian Stander var även Eugene de Kock fientligt inställd till honom eftersom han lyckats anpassa sig i det nya samhället, medan de Kock misslyckats med detta
Slutligen försäkrade Craig Williamson att han inte hade något med mordet på Olof Palme att göra och att han till 110 procent skulle samarbeta för att försöka rentvå sitt namn.
I ett brev daterat 1996-10-25
ställt till statsminister Göran Persson framförde Craig Williamson via ombud klagomål mot de svenska utredarna.
I brevet sades bl.a. att Craig Williamson, som suttit fängslad i två veckor, varit rädd för vad som kunde hända om han inte samarbetade med svenskarna och att Craig Williamson på grund av förhörets längd inte kunnat återvända till Johannesburg med reguljärt flyg samma dag.
Vidare anklagades de svenska utredarna för att ha kränkt Craig Williamson:s rättigheter (”flagrantly breaching all priciples of law and that our client was being improperly deprived of his rights by this device ”).
Ambassadören i Sydafrika, Bo Heinebäck, upprättade i anledning av klagomålet ett förslag till s.k. Sprachregelung (språkregel), vari samtliga påståenden bemöttes.
Dirk C berättade om sin bakgrund vid den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
I början av 1980-talet var han chef för Vlakplaas; ett träningsläger, där vita rekryter utbildades i att begå diverse våldshandlingar.
Dirk C hade själv varit inblandad i mord, bilstölder etc.
Han tröttnade emellertid på allt detta och önskade sluta av medicinska skäl. Innan han hann sluta blev han inkallad till chefen, som suspenderade honom utan att Dirk C fick veta varför.
Efter flera månader väckte Dirk C talan vid domstol för att få återgå till polisarbetet.
I en stor ”polisrättegång” 1985, då Craig Williamson uppträdde som ”stjärnvittne”, anklagades Dirk C för att ha uppträtt på ett sätt som var
Dirk C tilläts sluta vid poliskåren avmedicinska skäl den sista januari 1986.
I slutet av 1980-talet kontaktade han ANC och under ett tag tvingades han lämna Sydafrika.
Dirk C berättade vidare hur han runt årsskiftet 1994/95 blivit kontaktad av journalisten Boris E.
Denne hade frågat om han kände till något om mordet på Olof Palme. Dirk C hade då svarat att enligt Riian S är det Anthony W som är mördaren och Craig W som ligger bakom.
Dirk C hade själv aldrig varken träffat eller hört talas om Anthony W förrän Riian S nämnde honom.
Om Riian S berättade Dirk C att denne är en tidigare polis, som han kände väl och som arbetat nära Craig W i Longreach.
Dirk C spekulerade därefter i vilka uppgifter som Craig W i ett förhör skulle kunna tänkas försvara sig med mot Riian S:s uppgifter och sade ”there´s rumours that he chased Riian away and all this nonsense”.
Dirk C uppgav sig vara god vän även med Peter C, som i sin tur skulle vara god vän med Eugene de Kock.
Peter C hade beträffande mordet på Olof Palme först sagt till Dirk C att det var en kille som bodde i Turkiet som var mördaren.
Peter C hade senare specificerat detta och sagt att mördaren var ”W”.
Dirk C uppgav sig aldrig ha träffat eller hört talas om ”W” i något annat sammanhang.
På särskilda frågor uppgav Dirk C att han aldrig hade besökt Sverige, att han inte kände några svenska polismän och att han inte hade hört talas om att några svenska polismän skulle ha varit i Sydafrika. –
I samband med att utredarna sammanträffade med Dirk C överlämnade denne ett ca 150-sidigt manuskript, benämnt ”Hitsquads”, som han önskade tillföra utredningen.
Peter C.
Redan den 1 oktober 1996 hörde Peter C via en journalist av sig till svenska ambassaden i Pretoria.
Samma dag besökte han ambassadören Bo Heinebäck.
Peter C var upprörd över att personer som han var säker på inte haft med mordet på Olof Palme att göra pekades ut, bland andra Anthony W. Peter C uttalade sig nedlåtande om Dirk C, som ”nu springer omkring och uttalar sig åt alla håll”.
Peter C berättade att han var född i England och arbetade som pilot i Sydafrika och Mocambique. Fram till mitten av 1980-talet hade han arbetat som agent i den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Han hade bl.a. använts till att infiltrera ANC utomlands, bl.a. i London.
Peter C förnekade all inblandning i mordet på Olof Palme. Han pekade i stället ut ”W” som den som höll i vapnet. ”W”, som påstods ha högerreaktionära politiska åsikter, hade fått uppdraget att skjuta Olof Palme av den sydafrikanska säkerhetstjänsten inom ramen för Craig W:s ”operation Longreach”. ”W” hade, enligt Peter C, anknytningar till den svenska underrättelseverksamheten. Han hade ett förflutet som svensk FN-soldat i Kongo och befann sig i mitten av 1980-talet i
ovärdigt hans ställning.
Dirk C tilläts sluta vid poliskåren avmedicinska skäl den sista januari 1986.
I slutet av 1980-talet kontaktade han ANC och under ett tag tvingades han lämna Sydafrika.
Dirk C berättade vidare hur han runt årsskiftet 1994/95 blivit kontaktad av journalisten Boris E.
Denne hade frågat om han kände till något om mordet på Olof Palme. Dirk C hade då svarat att enligt Riian S är det Anthony W som är mördaren och Craig W som ligger bakom.
Dirk C hade själv aldrig varken träffat eller hört talas om Anthony W förrän Riian S nämnde honom.
Om Riian S berättade Dirk C att denne är en tidigare polis, som han kände väl och som arbetat nära Craig W i Longreach.
Dirk C spekulerade därefter i vilka uppgifter som Craig W i ett förhör skulle kunna tänkas försvara sig med mot Riian S:s uppgifter och sade ”there´s rumours that he chased Riian away and all this nonsense”.
Dirk C uppgav sig vara god vän även med Peter C, som i sin tur skulle vara god vän med Eugene de Kock.
Peter C hade beträffande mordet på Olof Palme först sagt till Dirk C att det var en kille som bodde i Turkiet som var mördaren.
Peter C hade senare specificerat detta och sagt att mördaren var ”W”.
Dirk C uppgav sig aldrig ha träffat eller hört talas om ”W” i något annat sammanhang.
På särskilda frågor uppgav Dirk C att han aldrig hade besökt Sverige, att han inte kände några svenska polismän och att han inte hade hört talas om att några svenska polismän skulle ha varit i Sydafrika. –
I samband med att utredarna sammanträffade med Dirk C överlämnade denne ett ca 150-sidigt manuskript, benämnt ”Hitsquads”, som han önskade tillföra utredningen.
Peter C.
Redan den 1 oktober 1996 hörde Peter C via en journalist av sig till svenska ambassaden i Pretoria.
Samma dag besökte han ambassadören Bo Heinebäck.
Peter C var upprörd över att personer som han var säker på inte haft med mordet på Olof Palme att göra pekades ut, bland andra Anthony W. Peter C uttalade sig nedlåtande om Dirk C, som ”nu springer omkring och uttalar sig åt alla håll”.
Peter C berättade att han var född i England och arbetade som pilot i Sydafrika och Mocambique. Fram till mitten av 1980-talet hade han arbetat som agent i den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Han hade bl.a. använts till att infiltrera ANC utomlands, bl.a. i London.
Peter C förnekade all inblandning i mordet på Olof Palme. Han pekade i stället ut ”W” som den som höll i vapnet. ”W”, som påstods ha högerreaktionära politiska åsikter, hade fått uppdraget att skjuta Olof Palme av den sydafrikanska säkerhetstjänsten inom ramen för Craig W:s ”operation Longreach”. ”W” hade, enligt Peter C, anknytningar till den svenska underrättelseverksamheten. Han hade ett förflutet som svensk FN-soldat i Kongo och befann sig i mitten av 1980-talet i
Under flera år, troligen 1983-86, samarbetade ”W” med sydafrikansk säkerhetstjänst som en ”fully paid agent”.
Craig W var under denna tid ”W”:s kontaktperson och den som betalade dennes lön.
”W” var enligt Peter C tuff på ytan men bröt lätt samman vid förhör.
Det var ”W” som hade avslöjat den sydafrikanska säkerhetstjänstens operation i London, ett avslöjande som hade lett till att Peter C dömdes till fängelse i två år.
Peter C, som var övertygad om att hans uppgifter var korrekta, sade sig inte ha några bevis i saken.
Han hänvisade dock till Eugene de Kock som han brukade hälsa på i fängelset.
Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade inte med Peter C under sin vistelse i Sydafrika eftersom han befann sig på resa i grannländerna.
I uppslaget finns intaget tidningsartiklar från Expressen den 6 respektive 10 februari 1997, av vilka framgår att Peter C skulle ha avlidit den 9 februari 1997.
Han hade reparerat en lastbil hos en god vän när lastbilen plötsligt startade och klämde fast honom mot en vägg.
Enligt artikeln tydde inget på att det skulle ha varit fråga om något annat än en olycka.
Viss övrig utredning under denna tid
Under tiden Jan Danielsson och Hans Ölvebro vistades i Sydafrika pågick ett intensivt utredningsarbete i Sverige.
PU inhämtade information om Sydafrika genom att tala med en rad Sydafrikakännare.
Samtal hölls också med kabinettsekreteraren Jan Eliasson, biståndsministern Pierre Schori och ambassadören Mats Hellström.
Ambassadören Anders Möllander upprättade en särskild promemoria om Olof Palmes roll i södra Afrika.
Inom PU upprättades vidare en lista över ett tiotal personer som figurerade i utredningen i denna del.
Listan skickades över till säkerhetspolisen och till kriminalunderrättelsetjänsten med förfrågan om något var känt om aktuella personer.
Som nämnts strömmade mängder av tips in till följd av den massmediala uppmärksamheten kring ”Sydafrikaspåret”.
Bl.a. kom ett knappt tiotal tips in om att Craig W varit synlig på olika platser i Stockholm vid tiden för mordet på Olof Palme.
PU fick i detta sammanhang också in ett par fotografier på en man som påstods vara spanjor och ha varit i Stockholm vid denna tid.
Mannen på bilderna var mycket lik Craig W.
PU följde upp uppgifterna och det visade sig att mannen mycket riktigt var spanjor. Han hette Isodoro C. Isodoro C
London.
Under flera år, troligen 1983-86, samarbetade ”W” med sydafrikansk säkerhetstjänst som en ”fully paid agent”.
Craig W var under denna tid ”W”:s kontaktperson och den som betalade dennes lön.
”W” var enligt Peter C tuff på ytan men bröt lätt samman vid förhör.
Det var ”W” som hade avslöjat den sydafrikanska säkerhetstjänstens operation i London, ett avslöjande som hade lett till att Peter C dömdes till fängelse i två år.
Peter C, som var övertygad om att hans uppgifter var korrekta, sade sig inte ha några bevis i saken.
Han hänvisade dock till Eugene de Kock som han brukade hälsa på i fängelset.
Jan Danielsson och Hans Ölvebro sammanträffade inte med Peter C under sin vistelse i Sydafrika eftersom han befann sig på resa i grannländerna.
I uppslaget finns intaget tidningsartiklar från Expressen den 6 respektive 10 februari 1997, av vilka framgår att Peter C skulle ha avlidit den 9 februari 1997.
Han hade reparerat en lastbil hos en god vän när lastbilen plötsligt startade och klämde fast honom mot en vägg.
Enligt artikeln tydde inget på att det skulle ha varit fråga om något annat än en olycka.
Viss övrig utredning under denna tid
Under tiden Jan Danielsson och Hans Ölvebro vistades i Sydafrika pågick ett intensivt utredningsarbete i Sverige.
PU inhämtade information om Sydafrika genom att tala med en rad Sydafrikakännare.
Samtal hölls också med kabinettsekreteraren Jan Eliasson, biståndsministern Pierre Schori och ambassadören Mats Hellström.
Ambassadören Anders Möllander upprättade en särskild promemoria om Olof Palmes roll i södra Afrika.
Inom PU upprättades vidare en lista över ett tiotal personer som figurerade i utredningen i denna del.
Listan skickades över till säkerhetspolisen och till kriminalunderrättelsetjänsten med förfrågan om något var känt om aktuella personer.
Som nämnts strömmade mängder av tips in till följd av den massmediala uppmärksamheten kring ”Sydafrikaspåret”.
Bl.a. kom ett knappt tiotal tips in om att Craig W varit synlig på olika platser i Stockholm vid tiden för mordet på Olof Palme.
PU fick i detta sammanhang också in ett par fotografier på en man som påstods vara spanjor och ha varit i Stockholm vid denna tid.
Mannen på bilderna var mycket lik Craig W.
PU följde upp uppgifterna och det visade sig att mannen mycket riktigt var spanjor. Han hette Isodoro C. Isodoro C
hade kommit till Stockholm den 16 februari 1986 och rest därifrån ett par veckor senare.
PU utredde under hösten 1996 även ett påstående i en kvällstidning om att Craig W vid tiden för mordet bott i organisationen IPA:s (International Police Association) lägenhet på Kammakargatan i Stockholm.
I anledning av det som publicerats hörde flera polismän av sig till PU med uppgifter.
PU försökte vidare få fram 1986 års bokningslistor för lägenheten men dessa fanns inte bevarade.
PU lät också i den svenska IPA-journalen införa en förfrågan, där svenska polismän som bott i den aktuella lägenheten under den 21-28 februari 1986 ombads kontakta PU.
PU fick på det sättet fram uppgifter om ett knappt tiotal personer som bott där vid tiden för mordet, de flesta deltagare vid polis-SM i bordtennis.
Ingen av de som hördes hade stött på någon utlänning i lägenheten eller någon person som kunde stämma in på beskrivningen av Craig W.
Under denna tid inkom också ett tips om en polisman som påstods ha varit i Sydafrika. Tipset kom från en annan polis som gått assistentkursen vid polishögskolan och där sammanträffat med en person, polisman R.
Tipset och den utredning detta föranledde redovisas i kapitel 4, Polismäns resor till Sydafrika och de därpå följande sammanfattande anmärkningarna.
”N”
I mitten av mars 1997 uppsökte svenska ambassadören i Mocambique, Helena Ö, PU.
Hon ville träffa spaningschefen, men eftersom denne inte var tillgänglig berättade hon för en av utredningsmännen att hon i februari blivit kontaktad av en engelsktalande man, som sade sig vara född i Zambia och ha en bakgrund i den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Mannen hade berättat att han sedan en tid tillbaka kände sig hotad av en f.d. vän, sydafrikanen N.
N hade vid något tillfälle pratat om mordet på Olof Palme och i detta sammanhang nämnt en finsktalande person, som skulle vara inblandad i ett spår som rörde ”bodybuildning” och två flickor som gjort iakttagelser på mordplatsen.
Helena Ö:s uppgiftslämnare hade tidigare sammanbott med N men relationen hade försämrats med åren och uppgiftslämnaren kände sig numera hotad, eftersom han misstänkte att N på något sätt kunde vara inblandad i mordet på Olof Palme.
Han hade vid ett tillfälle, 1993 eller 1994, ”tjuvtittat” i en sportväska tillhörig N.
I väskan hade han hittat ett band med en inspelning från svenska riksradion på engelska.
Programmet rörde just uppgifterna om den finsktalande personen med
hade kommit till Stockholm den 16 februari 1986 och rest därifrån ett par veckor senare.
PU utredde under hösten 1996 även ett påstående i en kvällstidning om att Craig W vid tiden för mordet bott i organisationen IPA:s (International Police Association) lägenhet på Kammakargatan i Stockholm.
I anledning av det som publicerats hörde flera polismän av sig till PU med uppgifter.
PU försökte vidare få fram 1986 års bokningslistor för lägenheten men dessa fanns inte bevarade.
PU lät också i den svenska IPA-journalen införa en förfrågan, där svenska polismän som bott i den aktuella lägenheten under den 21-28 februari 1986 ombads kontakta PU.
PU fick på det sättet fram uppgifter om ett knappt tiotal personer som bott där vid tiden för mordet, de flesta deltagare vid polis-SM i bordtennis.
Ingen av de som hördes hade stött på någon utlänning i lägenheten eller någon person som kunde stämma in på beskrivningen av Craig W.
Under denna tid inkom också ett tips om en polisman som påstods ha varit i Sydafrika. Tipset kom från en annan polis som gått assistentkursen vid polishögskolan och där sammanträffat med en person, polisman R.
Tipset och den utredning detta föranledde redovisas i kapitel 4, Polismäns resor till Sydafrika och de därpå följande sammanfattande anmärkningarna.
”N”
I mitten av mars 1997 uppsökte svenska ambassadören i Mocambique, Helena Ö, PU.
Hon ville träffa spaningschefen, men eftersom denne inte var tillgänglig berättade hon för en av utredningsmännen att hon i februari blivit kontaktad av en engelsktalande man, som sade sig vara född i Zambia och ha en bakgrund i den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Mannen hade berättat att han sedan en tid tillbaka kände sig hotad av en f.d. vän, sydafrikanen N.
N hade vid något tillfälle pratat om mordet på Olof Palme och i detta sammanhang nämnt en finsktalande person, som skulle vara inblandad i ett spår som rörde ”bodybuildning” och två flickor som gjort iakttagelser på mordplatsen.
Helena Ö:s uppgiftslämnare hade tidigare sammanbott med N men relationen hade försämrats med åren och uppgiftslämnaren kände sig numera hotad, eftersom han misstänkte att N på något sätt kunde vara inblandad i mordet på Olof Palme.
Han hade vid ett tillfälle, 1993 eller 1994, ”tjuvtittat” i en sportväska tillhörig N.
I väskan hade han hittat ett band med en inspelning från svenska riksradion på engelska.
Programmet rörde just uppgifterna om den finsktalande personen med
Mamman hade varit missionär i Svensk Lutherska kyrkan i Sydafrika. Bägge adoptivföräldrarna var avlidna.
Vid tre tillfällen hade han besökt Sverige; i början av 1950-talet, 1981 och 1988-89.
1981 hade han hälsat på släktingar som han delvis namngav.
Vid besöket 1988-89 hade han också besökt släktingar. Vid bägge tillfällena hade han varit i Stockholm.
Beträffande det ljudband, där ett radioprogram rörande mordet på Olof Palme spelats in och som anträffats vid gripandet uppgav N att detta hade han själv spelat in.
I samband med Eugene de Kocks uppgifter hösten 1996 hade Sydafrikas eventuella inblandning i mordet på Olof Palme diskuterats i Maputo.
En svensk man i Maputo hade frågat N vad diskussionen rörde.
Tidigare samma dag hade N hört en radioutsändning om detta mord och han lovade därför den svenske mannen att banda nästa nyhetssändning, vilket han också gjort.
Bandet hade emellertid blivit liggande bland hans tillhörigheter.
Vid husrannsakan hos N efter gripandet hade polisen hittat tre vapen.
Av en passhandling framgick att N var registrerad för ytterligare vapen; en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.
N förstod och pratade en del svenska. Till lokala utredare hade han sagt att han talade både svenska och finska.
N hade bekräftat att han arbetat för den militära underrättelsetjänsten i Sydafrika sedan 1984 i ”The Directorate of Covert Collection” (DCC).
Enligt Jan K hade det funnits misstankar att DCC inte bara sysslade med underrättelseinhämtning utan också deltog i aktiva operationer såsom mord m.m.
Bl.a. hade DCC omnämnts vid mordet av Dulcie September i Paris 1988.
Av en källa hade Jan K inhämtat att N beskrivits som ”Mr 200%”, dvs. mycket duktig både på att hämta in underrättelser och på att utföra operationer.
Efter Jan K:s rapport utställde Riksåklagaren en ”fullmakt” för Jan K att bedriva undersökningar i utredningen av mordet på Olof Palme.
Genom N:s beskrivning över var han bott vid sina vistelser i
Stockholm lyckades PU sannolikt fastställa vilka hotell det rört sig om.
Dessa hotell kontaktades men inget av dem hade sparat några för-
teckningar över hotellgäster från denna tid. PU:s egen databas med
hotelluppgifter kontrollerades utan resultat.
De svenska släktingar som N uppgivit att han hade besökt efter-
söktes och deras identitet kunde fastställas. Förhör hölls. N:s uppgifter
bekräftades, men inget av direkt intresse för mordutredningen fram-
kom.
PU försökte vid denna tid genom Radio Sweden fastställa när den
inspelade radioutsändningen ägt rum. Detta visade sig inte vara möjligt
eftersom Radio Sweden inte fick tillräckligt många sökparametrar.
I juni 1997 besökte Jan K PU. Han överlämnade en rad handlingar,
bl.a. protokoll över polygrafundersökning (polygraf=”lögndetektor”),
brittisk medborgare och mamman svensk.
Mamman hade varit missionär i Svensk Lutherska kyrkan i Sydafrika. Bägge adoptivföräldrarna var avlidna.
Vid tre tillfällen hade han besökt Sverige; i början av 1950-talet, 1981 och 1988-89.
1981 hade han hälsat på släktingar som han delvis namngav.
Vid besöket 1988-89 hade han också besökt släktingar. Vid bägge tillfällena hade han varit i Stockholm.
Beträffande det ljudband, där ett radioprogram rörande mordet på Olof Palme spelats in och som anträffats vid gripandet uppgav N att detta hade han själv spelat in.
I samband med Eugene de Kocks uppgifter hösten 1996 hade Sydafrikas eventuella inblandning i mordet på Olof Palme diskuterats i Maputo.
En svensk man i Maputo hade frågat N vad diskussionen rörde.
Tidigare samma dag hade N hört en radioutsändning om detta mord och han lovade därför den svenske mannen att banda nästa nyhetssändning, vilket han också gjort.
Bandet hade emellertid blivit liggande bland hans tillhörigheter.
Vid husrannsakan hos N efter gripandet hade polisen hittat tre vapen.
Av en passhandling framgick att N var registrerad för ytterligare vapen; en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.
N förstod och pratade en del svenska. Till lokala utredare hade han sagt att han talade både svenska och finska.
N hade bekräftat att han arbetat för den militära underrättelsetjänsten i Sydafrika sedan 1984 i ”The Directorate of Covert Collection” (DCC).
Enligt Jan K hade det funnits misstankar att DCC inte bara sysslade med underrättelseinhämtning utan också deltog i aktiva operationer såsom mord m.m.
Bl.a. hade DCC omnämnts vid mordet av Dulcie September i Paris 1988.
Av en källa hade Jan K inhämtat att N beskrivits som ”Mr 200%”, dvs. mycket duktig både på att hämta in underrättelser och på att utföra operationer.
Efter Jan K:s rapport utställde Riksåklagaren en ”fullmakt” för Jan K att bedriva undersökningar i utredningen av mordet på Olof Palme.
Genom N:s beskrivning över var han bott vid sina vistelser i
Stockholm lyckades PU sannolikt fastställa vilka hotell det rört sig om.
Dessa hotell kontaktades men inget av dem hade sparat några för-
teckningar över hotellgäster från denna tid. PU:s egen databas med
hotelluppgifter kontrollerades utan resultat.
De svenska släktingar som N uppgivit att han hade besökt efter-
söktes och deras identitet kunde fastställas. Förhör hölls. N:s uppgifter
bekräftades, men inget av direkt intresse för mordutredningen fram-
kom.
PU försökte vid denna tid genom Radio Sweden fastställa när den
inspelade radioutsändningen ägt rum. Detta visade sig inte vara möjligt
eftersom Radio Sweden inte fick tillräckligt många sökparametrar.
I juni 1997 besökte Jan K PU. Han överlämnade en rad handlingar,
bl.a. protokoll över polygrafundersökning (polygraf=”lögndetektor”),
Slutligen listades ett tiotal personer, bland andra Riian S och Philip Powell, som inte var förhörda men kunde tänkas ha information att lämna.
Av rekommendationerna ovan har PU, såvitt vi kunnat se, endast följt upp mordet på Dulcie September.
Uppföljningen har möjligen skett som ett resultat av utredningen mot N, då denne innehade en mängd vapen av olika kalibrar.
Frågan som PU ställde till Interpol i Frankrike i maj 1997 gällde närmast vilket vapen och vilken ammunition som använts vid mordet.
I juni 1997 svarade Interpol i Frankrike att Dulcie September skjutits med kulor av kaliber 22 – ”longrifle” och att mordvapnet troligen var en Ruger MK 1 med ljuddämpare.
Sedan tidigare, november 1996, visste PU att Dulcie September, som var ANC-representant i Paris, mördats på sitt kontor av en okänd gärningsman som skjutit fem skott mot henne.
UD:s material
Den 28 januari 1997 upprättade departementsrådet Ingrid Herzog på UD-IR, en promemoria som expedierats inom UD.
Promemorian, som ger en sammanfattning av Sydafrika-spåret har följande lydelse:
Sydafrika-spåret i mordet på Olof Palme
Den 26 september 1996 inrapporterade ambassaden i Kapstaden att det i den pågående rättegången mot f.d. polisbefälet, överste Eugene de Kock förekommit uppgifter om samband mellan den forna sydafrikanska säkerhetstjänsten och mordet på Olof Palme.
Vid rättegången sade de Kock att han lämnat uppgifter till den sydafrikanska riksåklagaren och att en ”Operation Longreach” under ledning av spionen Craig W, varit inblandad i mordet på den svenska statsministern.
De Kocks uttalande uppmärksammades i media i såväl Sydafrika som i Sverige.
Efter diverse kontakter underhand på olika nivåer mellan UD, svenska ambassaden och sydafrikanska myndigheter överlämnade Sverige den 7 oktober en framställan om inbördes rättshjälp till Sydafrika.
Framställningen gick ut på att två personer från Palme-utredningen, chefsåklagare Jan Danielsson och poliskommissarie Hans Ölvebro, skulle få tillfälle att hos behöriga myndigheter i Sydafrika inhämta information och förhöra personer som kunde vara av intresse för den svenska brottsutredningen.
Förutsättningen för förhören var att de skedde på frivillig basis.
Utredarna fick under sin fyra veckor långa vistelse i Sydafrika (den 9/10-7/11) träffa ett stort antal personer som skulle kunna tänkas ha informationer av värde för att lösa mordet på Olof Palme.
Från Sydafrikansk sida ställde man upp på mycket hög nivå för att bistå utredarna.
Utredarna togs bl.a. emot av justitieministern Dullah Omar och ministern för säkerhetsfrågor, Sydney Mufamadi vid ett par tillfällen.
Justitieministern Omar
koppling till CCB.
Slutligen listades ett tiotal personer, bland andra Riian S och Philip Powell, som inte var förhörda men kunde tänkas ha information att lämna.
Av rekommendationerna ovan har PU, såvitt vi kunnat se, endast följt upp mordet på Dulcie September.
Uppföljningen har möjligen skett som ett resultat av utredningen mot N, då denne innehade en mängd vapen av olika kalibrar.
Frågan som PU ställde till Interpol i Frankrike i maj 1997 gällde närmast vilket vapen och vilken ammunition som använts vid mordet.
I juni 1997 svarade Interpol i Frankrike att Dulcie September skjutits med kulor av kaliber 22 – ”longrifle” och att mordvapnet troligen var en Ruger MK 1 med ljuddämpare.
Sedan tidigare, november 1996, visste PU att Dulcie September, som var ANC-representant i Paris, mördats på sitt kontor av en okänd gärningsman som skjutit fem skott mot henne.
UD:s material
Den 28 januari 1997 upprättade departementsrådet Ingrid Herzog på UD-IR, en promemoria som expedierats inom UD.
Promemorian, som ger en sammanfattning av Sydafrika-spåret har följande lydelse:
Sydafrika-spåret i mordet på Olof Palme
Den 26 september 1996 inrapporterade ambassaden i Kapstaden att det i den pågående rättegången mot f.d. polisbefälet, överste Eugene de Kock förekommit uppgifter om samband mellan den forna sydafrikanska säkerhetstjänsten och mordet på Olof Palme.
Vid rättegången sade de Kock att han lämnat uppgifter till den sydafrikanska riksåklagaren och att en ”Operation Longreach” under ledning av spionen Craig W, varit inblandad i mordet på den svenska statsministern.
De Kocks uttalande uppmärksammades i media i såväl Sydafrika som i Sverige.
Efter diverse kontakter underhand på olika nivåer mellan UD, svenska ambassaden och sydafrikanska myndigheter överlämnade Sverige den 7 oktober en framställan om inbördes rättshjälp till Sydafrika.
Framställningen gick ut på att två personer från Palme-utredningen, chefsåklagare Jan Danielsson och poliskommissarie Hans Ölvebro, skulle få tillfälle att hos behöriga myndigheter i Sydafrika inhämta information och förhöra personer som kunde vara av intresse för den svenska brottsutredningen.
Förutsättningen för förhören var att de skedde på frivillig basis.
Utredarna fick under sin fyra veckor långa vistelse i Sydafrika (den 9/10-7/11) träffa ett stort antal personer som skulle kunna tänkas ha informationer av värde för att lösa mordet på Olof Palme.
Från Sydafrikansk sida ställde man upp på mycket hög nivå för att bistå utredarna.
Utredarna togs bl.a. emot av justitieministern Dullah Omar och ministern för säkerhetsfrågor, Sydney Mufamadi vid ett par tillfällen.
Av promemorian framgår bedömningen att brevskrivaren på inget sätt varit delaktig i mordet på Olof Palme.
Tips i anledning av den s.k. fantombilden.
Efter det att den s.k. fantombilden publicerats i massmedierna lämnades flera tips om att personer med iranskt eller irakiskt ursprung liknade denna bild.
Sådana tips har, åtminstone delvis, registrerats i avsnittet ”Iran/Irak” och inte i ”Tips i samband med publicerade fantom-bilder”.
Som exempel på tips som grundar sig på fantombilden och som registrerats i detta avsnitt kan nämnas ett tips som kom in till PU 1986-03-08
.
En kvinna, som arbetade som städerska på varuhuset PUB, kontaktade då PU och berättade att en iransk man, som städat på varuhuset i tre veckor under mars-april 1985, var lik ”fantombilden”.
I en av säkerhetspolisen upprättad promemoria redogörs för den utredning som därefter företogs.
Av ett samtal med städledaren på PUB hade det framkommit att mannen hette Mohammed A.
Säkerhetspolisen hade därefter inhämtat uppgifter om honom. Det visade sig att mannen, som var medborgare i Pakistan, bodde och drev en klädaffär på Västerlånggatan i Gamla stan.
Vid ett förhör med honom 1986-09-11
uppgav han att han varit i Pakistan vid tiden för statsministermordet.
Uppgifterna överensstämde med de stämplar, som fanns i mannens pass, och säkerhetspolisen konstaterade också att mannen hade helskägg, såväl vid tiden då passfotot togs, som vid förhörstillfället.
1986-03-12
lämnades ett tips om en irakisk man, Ayid Walid.
Uppgiftslämnaren berättade att Ayid Walid 1986-02-13
hade hyrt en bil på den biluthyrningsfirma där uppgiftslämnaren arbetade.
Bilen, som skulle ha återlämnats 1986-02-20
, hade lämnats utanför firman med nycklarna i tändningslåset 1986-03-04
.
Enligt uthyrningskontraktet skulle Ayid Walid bo på Plaza Hotell, med visst angivet rumsnummer. Biluthyrningsfirman hade sökt honom där utan resultat.
Samma dag lämnade Helena R, anställd vid Hotell Stockholm Plaza, tips om en gäst – en irakisk medborgare – som bott på hotellet vid tiden
då Olof Palme mördades.
Hotellrummet hade bokats av Iraks ambassad som skulle stå för logikostnaden. Övriga kostnader skulle gästen själv svara för.
1986-03-04
hade gästen lämnat hotellet utan att göra rätt för sig.
Enligt en parkeringsbiljett hade gästen hämtat ut sin bil ur garaget 1986-02-28 23:25
. Garaget hade utfart mot David Bagares gata.
Under de närmast följande dagarna utreddes detta uppslag. Det visade sig att man från hotellets sida redan en vecka tidigare, 1986-03-04
, hade meddelat PU att en irakisk medborgare bott på hotellet
SOU1999:88 Enskilda uppslag sid. 445
ärendet.
Av promemorian framgår bedömningen att brevskrivaren på inget sätt varit delaktig i mordet på Olof Palme.
Tips i anledning av den s.k. fantombilden.
Efter det att den s.k. fantombilden publicerats i massmedierna lämnades flera tips om att personer med iranskt eller irakiskt ursprung liknade denna bild.
Sådana tips har, åtminstone delvis, registrerats i avsnittet ”Iran/Irak” och inte i ”Tips i samband med publicerade fantom-bilder”.
Som exempel på tips som grundar sig på fantombilden och som registrerats i detta avsnitt kan nämnas ett tips som kom in till PU 1986-03-08
.
En kvinna, som arbetade som städerska på varuhuset PUB, kontaktade då PU och berättade att en iransk man, som städat på varuhuset i tre veckor under mars-april 1985, var lik ”fantombilden”.
I en av säkerhetspolisen upprättad promemoria redogörs för den utredning som därefter företogs.
Av ett samtal med städledaren på PUB hade det framkommit att mannen hette Mohammed A.
Säkerhetspolisen hade därefter inhämtat uppgifter om honom. Det visade sig att mannen, som var medborgare i Pakistan, bodde och drev en klädaffär på Västerlånggatan i Gamla stan.
Vid ett förhör med honom 1986-09-11
uppgav han att han varit i Pakistan vid tiden för statsministermordet.
Uppgifterna överensstämde med de stämplar, som fanns i mannens pass, och säkerhetspolisen konstaterade också att mannen hade helskägg, såväl vid tiden då passfotot togs, som vid förhörstillfället.
1986-03-12
lämnades ett tips om en irakisk man, Ayid Walid.
Uppgiftslämnaren berättade att Ayid Walid 1986-02-13
hade hyrt en bil på den biluthyrningsfirma där uppgiftslämnaren arbetade.
Bilen, som skulle ha återlämnats 1986-02-20
, hade lämnats utanför firman med nycklarna i tändningslåset 1986-03-04
.
Enligt uthyrningskontraktet skulle Ayid Walid bo på Plaza Hotell, med visst angivet rumsnummer. Biluthyrningsfirman hade sökt honom där utan resultat.
Samma dag lämnade Helena R, anställd vid Hotell Stockholm Plaza, tips om en gäst – en irakisk medborgare – som bott på hotellet vid tiden
då Olof Palme mördades.
Hotellrummet hade bokats av Iraks ambassad som skulle stå för logikostnaden. Övriga kostnader skulle gästen själv svara för.
1986-03-04
hade gästen lämnat hotellet utan att göra rätt för sig.
Enligt en parkeringsbiljett hade gästen hämtat ut sin bil ur garaget 1986-02-28 23:25
. Garaget hade utfart mot David Bagares gata.
Under de närmast följande dagarna utreddes detta uppslag. Det visade sig att man från hotellets sida redan en vecka tidigare, 1986-03-04
, hade meddelat PU att en irakisk medborgare bott på hotellet
Enligt kvinnan måste Khomeyniregimen ha sänt Hassan till Sverige för att ta livet av Olof Palme.
Motivet till mordet skulle ha varit att Olof Palme stoppat vapenleveranser till Iran.
Kvinnan berättade också att hon kände en iransk narkotikalangare, B, som hade kontakt med en svensk vapenhandlare.
B skulle vid ett tillfälle ha talat om den ökände terroristen Carlos, även kallad ”Schakalen”.
Kvinnan påpekade att man inte kunde bortse från möjligheten att Carlos var den som mördade Olof Palme.
Kvinnan berättade också att några dagar efter mordet på Olof Palme avled en iranier som hette Hadi S. Han hade bott i Solna.
Sannolikt var det heroin från B som ändade hans liv. Hadi S:s hustru hade i samband med dödsfallet betett sig mycket underligt. Hon hade larmat ambulans först två dygn efter dödsfallet.
Några dagar efter det att kvinnan lämnat sin berättelse kontaktade PU de personer som kvinnan refererat till. Två makar förhördes.
De uppgav att kvinnan under tre månader, den 21 augusti-21 november 1985, hade varit provanställd i deras rörelse.
Enligt makarna hade hon emellertid saknat yrkeskunskap, varför hon fått sluta efter det att provanställningen löpt ut. Kvinnan hade enligt makarna känt sig förföljd och verkat allmänt oroad.
Hon hade haft fula ärrbildningar på kroppen och hade berättat att hon varit utsatt för tortyr.
Vidare förhördes en tidigare arbetskamrat till kvinnan. Arbetskamraten uppgav att kvinnan visat tecken på psykiska problem.
Kvinnan hade berättat att hon haft stora svårigheter innan hon lyckades lämna Iran. Arbetskamraten mindes särskilt en händelse som inträffat i tiden före 1985-11-21.
Kvinnan hade tillfälligt lämnat arbetsplatsen för att handla mat. När hon kom tillbaka var hon upprörd, skrämd och misstänkte att någon skuggade henne. Hon gömde sig därför i pentryt.
Strax efter kom en okänd, svartmuskig och ovårdad man i 30-årsåldern in i lokalen. Mannen hade sökt igenom lokalen och även tittat in på kontoret. Han sade inget. Händelsen inträffade vid den tid då kvinnan slutade på salongen.
Därefter rekvirerade PU ett utdrag ur kvinnans personakt hos Invandrarverket. Av akten framgick det att hennes fader och styvmoder hade avrättats under 1981 på grund av att fadern tillverkat vapen åt kurdgerillan.
Under 1978-79 hade kvinnan hjälpt iranier att fly över gränsen till Irak.
1981 hade hon hamnat i fängelse eftersom hon innehaft vapen och inte burit slöja. Hon hade betalat borgen och lyckats fly upp i bergen.
1983 hade hon efterlysts för människosmuggling, varför hon varit tvungen att fly till Irak. Hon hade varit gift med en man, som varit underrättelseagent under shahens tid.
Under revolutionen hade han flytt till Spanien och därefter aldrig avhörts.
Kvinnan hade kommit till Sverige som kvotflykting från Iran 1984.
SOU1999:88 sid. 493 Enskilda uppslag
Enligt kvinnan måste Khomeyniregimen ha sänt Hassan till Sverige för att ta livet av Olof Palme.
Motivet till mordet skulle ha varit att Olof Palme stoppat vapenleveranser till Iran.
Kvinnan berättade också att hon kände en iransk narkotikalangare, B, som hade kontakt med en svensk vapenhandlare.
B skulle vid ett tillfälle ha talat om den ökände terroristen Carlos, även kallad ”Schakalen”.
Kvinnan påpekade att man inte kunde bortse från möjligheten att Carlos var den som mördade Olof Palme.
Kvinnan berättade också att några dagar efter mordet på Olof Palme avled en iranier som hette Hadi S. Han hade bott i Solna.
Sannolikt var det heroin från B som ändade hans liv. Hadi S:s hustru hade i samband med dödsfallet betett sig mycket underligt. Hon hade larmat ambulans först två dygn efter dödsfallet.
Några dagar efter det att kvinnan lämnat sin berättelse kontaktade PU de personer som kvinnan refererat till. Två makar förhördes.
De uppgav att kvinnan under tre månader, den 21 augusti-21 november 1985, hade varit provanställd i deras rörelse.
Enligt makarna hade hon emellertid saknat yrkeskunskap, varför hon fått sluta efter det att provanställningen löpt ut. Kvinnan hade enligt makarna känt sig förföljd och verkat allmänt oroad.
Hon hade haft fula ärrbildningar på kroppen och hade berättat att hon varit utsatt för tortyr.
Vidare förhördes en tidigare arbetskamrat till kvinnan. Arbetskamraten uppgav att kvinnan visat tecken på psykiska problem.
Kvinnan hade berättat att hon haft stora svårigheter innan hon lyckades lämna Iran. Arbetskamraten mindes särskilt en händelse som inträffat i tiden före 1985-11-21.
Kvinnan hade tillfälligt lämnat arbetsplatsen för att handla mat. När hon kom tillbaka var hon upprörd, skrämd och misstänkte att någon skuggade henne. Hon gömde sig därför i pentryt.
Strax efter kom en okänd, svartmuskig och ovårdad man i 30-årsåldern in i lokalen. Mannen hade sökt igenom lokalen och även tittat in på kontoret. Han sade inget. Händelsen inträffade vid den tid då kvinnan slutade på salongen.
Därefter rekvirerade PU ett utdrag ur kvinnans personakt hos Invandrarverket. Av akten framgick det att hennes fader och styvmoder hade avrättats under 1981 på grund av att fadern tillverkat vapen åt kurdgerillan.
Under 1978-79 hade kvinnan hjälpt iranier att fly över gränsen till Irak.
1981 hade hon hamnat i fängelse eftersom hon innehaft vapen och inte burit slöja. Hon hade betalat borgen och lyckats fly upp i bergen.
1983 hade hon efterlysts för människosmuggling, varför hon varit tvungen att fly till Irak. Hon hade varit gift med en man, som varit underrättelseagent under shahens tid.
Under revolutionen hade han flytt till Spanien och därefter aldrig avhörts.
Kvinnan hade kommit till Sverige som kvotflykting från Iran 1984.
I en odaterad handling upprättad av säkerhetspolisen sades att det inte fanns något som talade för att Libyen skulle vara involverad i attentatet.
Ärendet lades ad acta 1986-04-23.
Tips i anledning av den första fantombilden
I samband med att den första fantombilden publicerades 1986-03-06, kom flera tips in till PU om att personer med anknytning till Mellanöstern uppvisade likheter med den publicerade bilden.
I det följande redovisas ett par sådana uppslag.
Ett av dem, det senare, är tillika ett av de större uppslagen i avsnittet.
Palestinier på restaurang Monte Carlo.
Natten till 1986-03-07 uppsökte Bengt L polisen i anledning av den publicerade bilden på den eventuella gärningsmannen.
Bengt L berättade att han efter attentaten på flygplatserna i Rom och Wien besökt restaurang Monte Carlo i Stockholm.
Han hade där kommit att sitta bredvid två palestinier som försvarat attentaten och anklagat Sverige för att arbeta mot den palestinska saken.
Enligt palestinierna tillhörde Sverige ett system som skulle bekämpas.
En av männen hade varit lik den nu publicerade bilden.
Mannens kamrat hade kallats ”Ami”.
I en handling daterad 1986-03-18 konstaterade Stockholmspolisen att Amis identitet inte gått att fastställa genom inre spaning.
I en av säkerhetspolisen 1986-04-11 daterad handling sägs att Ami inte förekom i deras register samt att namnet i fråga är mycket vanligt bland palestinier.
Han hade tyckt sig se likheter mellan den framställda bilden på Olof Palmes baneman och ett foto i Köpenhamnstidningen BT:s kvällsupplaga den 1986-02-22 samma år.
Fotot i tidningen föreställde en efterlyst palestinier Hisham K. Denne person och en annan man, James G, hade internationellt efterlysts misstänkta för mord på två israeler i Spanien.
Ett par dagar senare kontaktade Agneta S vid Solnapolisen PU. Hon berättade att hon kände en pressfotograf, som befann sig utomlands och som ville vara anonym.
Pressfotografen hade kontaktat henne och meddelat att trolig gärningsman var Hisham K, vars medbrottsling James G satt häktad i Danmark för att ha utfört våldsdåd i Barcelona.
De två männen tillhörde, enligt pressfotografen, ”Force 17” och hade skjutit ned två män med revolvrar Smith & Wesson .357 Magnum.
Hisham K skulle ha befunnit sig i Stockholm vid tidpunkten för statsministermordet.
SOU 1999:88 sid. 503 Enskilda uppslag
I en odaterad handling upprättad av säkerhetspolisen sades att det inte fanns något som talade för att Libyen skulle vara involverad i attentatet.
Ärendet lades ad acta 1986-04-23.
Tips i anledning av den första fantombilden
I samband med att den första fantombilden publicerades 1986-03-06, kom flera tips in till PU om att personer med anknytning till Mellanöstern uppvisade likheter med den publicerade bilden.
I det följande redovisas ett par sådana uppslag.
Ett av dem, det senare, är tillika ett av de större uppslagen i avsnittet.
Palestinier på restaurang Monte Carlo.
Natten till 1986-03-07 uppsökte Bengt L polisen i anledning av den publicerade bilden på den eventuella gärningsmannen.
Bengt L berättade att han efter attentaten på flygplatserna i Rom och Wien besökt restaurang Monte Carlo i Stockholm.
Han hade där kommit att sitta bredvid två palestinier som försvarat attentaten och anklagat Sverige för att arbeta mot den palestinska saken.
Enligt palestinierna tillhörde Sverige ett system som skulle bekämpas.
En av männen hade varit lik den nu publicerade bilden.
Mannens kamrat hade kallats ”Ami”.
I en handling daterad 1986-03-18 konstaterade Stockholmspolisen att Amis identitet inte gått att fastställa genom inre spaning.
I en av säkerhetspolisen 1986-04-11 daterad handling sägs att Ami inte förekom i deras register samt att namnet i fråga är mycket vanligt bland palestinier.
Han hade tyckt sig se likheter mellan den framställda bilden på Olof Palmes baneman och ett foto i Köpenhamnstidningen BT:s kvällsupplaga den 1986-02-22 samma år.
Fotot i tidningen föreställde en efterlyst palestinier Hisham K. Denne person och en annan man, James G, hade internationellt efterlysts misstänkta för mord på två israeler i Spanien.
Ett par dagar senare kontaktade Agneta S vid Solnapolisen PU. Hon berättade att hon kände en pressfotograf, som befann sig utomlands och som ville vara anonym.
Pressfotografen hade kontaktat henne och meddelat att trolig gärningsman var Hisham K, vars medbrottsling James G satt häktad i Danmark för att ha utfört våldsdåd i Barcelona.
De två männen tillhörde, enligt pressfotografen, ”Force 17” och hade skjutit ned två män med revolvrar Smith & Wesson .357 Magnum.
Hisham K skulle ha befunnit sig i Stockholm vid tidpunkten för statsministermordet.
Säkerhetspolisen, som handlade ärendet, konstaterade i en handling daterad 1986-03-16, att Hisham K var känd och att han förmodligen arbetade under Abu-Jihad inom Al Fatah.
I en odaterad handling finns ytterligare information om Hisham K.
Han uppges vara israelisk medborgare ansluten till Al Fatah och tillsammans med gambiern James G vara misstänkt för att ha mördat två matroser i en lägenhet i Barcelona.
James G hade gripits i Köpenhamn i mitten av februari.Hisham K vistades på okänd ort.
Av en handling daterad 1986-03-24 framgår att spaningsroteln vid Stockholmspolisen kontaktat säkerhetspolisen, eftersom uppslaget berörde person från Mellanöstern.
Från säkerhetspolisen erhölls besked om att säkerhetspolisen utrett uppslaget och att man samma dag sänt entotal redovisning av ärendet till Stockholmspolisens våldsrotel.
1986-04-02 höll säkerhetspolisen ett uppföljningsförhör med Agneta S, som bl.a. berättade att hon erhållit uppgift om att Hisham K var israel, född i Haifa och räknades som palestinier.
I en handling daterad den 18 april 1986 finns en anteckning av säkerhetspolisen att spaningsledningen ställt en fråga angående en gambier som gripits i Köpenhamn misstänkt för att ha mördat två israeliska matroser i Barcelona.
I samma handling finns en anteckning om att James G gripits i Köpenhamn 1986-02-17.
I slutet av april 1986 redovisade säkerhetspolisen en uppföljning av ärendet. I denna redovisning påpekade säkerhetspolisen att Tommy M:s uppgift, att Hisham K skulle ha befunnit sig i Sverige vid tidpunkten för statsministermordet, inte var riktig.
Enligt säkerhetspolisen fanns inga indikationer på att Hisham K rest in i Sverige.
Så sent som i januari 1995 gjorde PU en registerslagning på Hisham K.
De två största uppslagen
Professor Robert H.
I början av januari 1990 översände Sveriges ambassad i Washington via UD en promemoria till PU.
En Robert H hade på nyårsafton uppsökt ambassaden och berättat att han nyligen i New York Times sett ett foto av Abo T, som dömts till livstids fängelse i Uppsala.
Robert H hade varit övertygad om att Abo T var identisk med en person han träffat på restaurang Bolaget i Stockholm sommaren 1985 och att denne eventuellt var Olof Palmes baneman, eftersom han stämde med beskrivningen av en starkt haltande man.
Sommaren 1985 hade Robert H befunnit sig i Stockholm för ett forskningsprojekt efter inbjudan från SIPRI.
Han hade bott i en lägenhet på Döbelnsgatan och ofta besökt restaurang Bolaget. Vid ett
Säkerhetspolisen, som handlade ärendet, konstaterade i en handling daterad 1986-03-16, att Hisham K var känd och att han förmodligen arbetade under Abu-Jihad inom Al Fatah.
I en odaterad handling finns ytterligare information om Hisham K.
Han uppges vara israelisk medborgare ansluten till Al Fatah och tillsammans med gambiern James G vara misstänkt för att ha mördat två matroser i en lägenhet i Barcelona.
James G hade gripits i Köpenhamn i mitten av februari.Hisham K vistades på okänd ort.
Av en handling daterad 1986-03-24 framgår att spaningsroteln vid Stockholmspolisen kontaktat säkerhetspolisen, eftersom uppslaget berörde person från Mellanöstern.
Från säkerhetspolisen erhölls besked om att säkerhetspolisen utrett uppslaget och att man samma dag sänt entotal redovisning av ärendet till Stockholmspolisens våldsrotel.
1986-04-02 höll säkerhetspolisen ett uppföljningsförhör med Agneta S, som bl.a. berättade att hon erhållit uppgift om att Hisham K var israel, född i Haifa och räknades som palestinier.
I en handling daterad den 18 april 1986 finns en anteckning av säkerhetspolisen att spaningsledningen ställt en fråga angående en gambier som gripits i Köpenhamn misstänkt för att ha mördat två israeliska matroser i Barcelona.
I samma handling finns en anteckning om att James G gripits i Köpenhamn 1986-02-17.
I slutet av april 1986 redovisade säkerhetspolisen en uppföljning av ärendet. I denna redovisning påpekade säkerhetspolisen att Tommy M:s uppgift, att Hisham K skulle ha befunnit sig i Sverige vid tidpunkten för statsministermordet, inte var riktig.
Enligt säkerhetspolisen fanns inga indikationer på att Hisham K rest in i Sverige.
Så sent som i januari 1995 gjorde PU en registerslagning på Hisham K.
De två största uppslagen
Professor Robert H.
I början av januari 1990 översände Sveriges ambassad i Washington via UD en promemoria till PU.
En Robert H hade på nyårsafton uppsökt ambassaden och berättat att han nyligen i New York Times sett ett foto av Abo T, som dömts till livstids fängelse i Uppsala.
Robert H hade varit övertygad om att Abo T var identisk med en person han träffat på restaurang Bolaget i Stockholm sommaren 1985 och att denne eventuellt var Olof Palmes baneman, eftersom han stämde med beskrivningen av en starkt haltande man.
Sommaren 1985 hade Robert H befunnit sig i Stockholm för ett forskningsprojekt efter inbjudan från SIPRI.
Han hade bott i en lägenhet på Döbelnsgatan och ofta besökt restaurang Bolaget. Vid ett
tillfälle i augusti 1985 hade han kommit att samtala med en ung svensk kvinna och en marockan.
Marockanen hade berättat en egendomlig historia som tydde på att han hade kontakter i USA:s armé.
Robert H hade fäst sig vid mannens skrämmande, ondskefulla ansikte och kraftiga muskulära kropp. Mannen hade haft käpp och haltat kraftigt.
Efter restaurangbesöket hade Robert H och mannen diskuterat vem som skulle följa kvinnan hem. Då en taxi kommit förbi hade marockanen hastigt dragit in flickan i bilen och de hade farit därifrån. Det sista Robert H sett av dem båda var kvinnans skrämda blick.
Robert H hade därefter besökt Stockholm vid flera tillfällen. Han hade kommit att intressera sig för mordet på Olof Palme och hade under ambassadbesöket spekulerat över de olika mordteorierna.
Robert H hade gjort ett något nervöst intryck.
Ett par veckor senare meddelade ambassaden i Washington att Robert H hade återkommit per telefon och frågat om någon från Stockholm avhörts.
Han hade också berättat att han nu vänt sig till FBI ”som ju ingenting begriper i saken”.
Robert H hade varit övertygad om att hans instinkt var den rätta och att han hade en väsentlig pusselbit när det gällde att lösa mordet. Han hade uttryckt att han var rädd för att någon skulle snuva honom på belöningen.
I början av februari 1990 kontaktade Connie W PU. Hon hade haft ett samtal med professor Robert H vid Pennsylvania State University.
Robert H hade berättat intressanta uppgifter om den i Uppsala misstänkte och dömde terroristen Abo T. Connie W lämnade telefonnummer till Robert H i USA.
I mitten av februari 1990 fick PU information från USA:s ambassad i London, via Interpol. I början av januari samma år hade en hemlig källa anställd på universitetet i Pennsylvania kontaktat FBI.
Källan hade haft information som han trodde var av betydelse för utredningen av mordet på Olof Palme. Källan var professor i ett humanistiskt ämne och expert på Mellanöstern-affärer. Han hade de senaste åren intresserat sig för mordet.
Under 1989 hade han läst i New York Times om undersökningarna av Lockerbie-katastrofen och att Abo T misstänktes för inblandning. Källan trodde att det var möjligt att denne Abo T också mördat Olof Palme.
Källan hade därefter berättat om en händelse på en restaurang i Stockholm sommaren 1985. (Det sägs inte i uppslaget, men det ligger naturligtvis nära till hands att källan var identisk med Robert H.)
I slutet av februari 1990 fick Robert H per telefon för första gången direktkontakt med en utredningsman vid PU.
Robert H berättade om händelsen i augusti 1985 och om fotot av Abo T i New York Times.
I slutet av mars 1990 kontaktade Robert H på nytt PU per telefon.
Han hade förevisats några nytagna foton av Abo T och de över-
tillfälle i augusti 1985 hade han kommit att samtala med en ung svensk kvinna och en marockan.
Marockanen hade berättat en egendomlig historia som tydde på att han hade kontakter i USA:s armé.
Robert H hade fäst sig vid mannens skrämmande, ondskefulla ansikte och kraftiga muskulära kropp. Mannen hade haft käpp och haltat kraftigt.
Efter restaurangbesöket hade Robert H och mannen diskuterat vem som skulle följa kvinnan hem. Då en taxi kommit förbi hade marockanen hastigt dragit in flickan i bilen och de hade farit därifrån. Det sista Robert H sett av dem båda var kvinnans skrämda blick.
Robert H hade därefter besökt Stockholm vid flera tillfällen. Han hade kommit att intressera sig för mordet på Olof Palme och hade under ambassadbesöket spekulerat över de olika mordteorierna.
Robert H hade gjort ett något nervöst intryck.
Ett par veckor senare meddelade ambassaden i Washington att Robert H hade återkommit per telefon och frågat om någon från Stockholm avhörts.
Han hade också berättat att han nu vänt sig till FBI ”som ju ingenting begriper i saken”.
Robert H hade varit övertygad om att hans instinkt var den rätta och att han hade en väsentlig pusselbit när det gällde att lösa mordet. Han hade uttryckt att han var rädd för att någon skulle snuva honom på belöningen.
I början av februari 1990 kontaktade Connie W PU. Hon hade haft ett samtal med professor Robert H vid Pennsylvania State University.
Robert H hade berättat intressanta uppgifter om den i Uppsala misstänkte och dömde terroristen Abo T. Connie W lämnade telefonnummer till Robert H i USA.
I mitten av februari 1990 fick PU information från USA:s ambassad i London, via Interpol. I början av januari samma år hade en hemlig källa anställd på universitetet i Pennsylvania kontaktat FBI.
Källan hade haft information som han trodde var av betydelse för utredningen av mordet på Olof Palme. Källan var professor i ett humanistiskt ämne och expert på Mellanöstern-affärer. Han hade de senaste åren intresserat sig för mordet.
Under 1989 hade han läst i New York Times om undersökningarna av Lockerbie-katastrofen och att Abo T misstänktes för inblandning. Källan trodde att det var möjligt att denne Abo T också mördat Olof Palme.
Källan hade därefter berättat om en händelse på en restaurang i Stockholm sommaren 1985. (Det sägs inte i uppslaget, men det ligger naturligtvis nära till hands att källan var identisk med Robert H.)
I slutet av februari 1990 fick Robert H per telefon för första gången direktkontakt med en utredningsman vid PU.
Robert H berättade om händelsen i augusti 1985 och om fotot av Abo T i New York Times.
I slutet av mars 1990 kontaktade Robert H på nytt PU per telefon.
Han hade förevisats några nytagna foton av Abo T och de över-
5.5 Avsnitt HE – ”EAP” (Europeiska Arbetarpartiet)
Allmänt
Avsnittet ”EAP” (HE) rör tips angående EAP och personer med anknytning till EAP.
Avsnittet är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H) och består av omkring 160 uppslag.
Redan 1986-03-01
kom flera tips in angående att personer med anknytning till EAP kunde vara involverade i mordet på Olof Palme.
Under årens lopp har ungefär 200 sådana tips kommit in till PU. De flesta tipsen kom in de första veckorna efter mordet.
I avsnittet finns visst bakgrundsmaterial.
Det finns femton promemorior upprättade av säkerhetspolisen som beskriver EAP och dess
förgreningar samt fem promemorior angående vissa EAP-medlemmar.
Materialet har kompletterats med uppgifter från FBI. De flesta av promemoriorna har upprättats 1982-1985
.
Vidare finns en promemoria författad av Johan Enegren vid Sveriges generalkonsulat i New York 1986-04-06
angående Lyndon LaRouche (EAP:s grundare) och en promemoria författad av Anders Ferm 1986-04-06
med titeln
Det finns också tre listor med uppgifter om personer med anknytning till EAP.
En av listorna är upprättad av säkerhetspolisen och består av 78 namn och personnummer.
Beträffande EAP m.m. finns vidare en 1990 upprättad sammanställning
HEÖ13081-00(avsnitt HÖ). Den redovisas sist i detta avsnitt.
Avsnittet avviker således en del genom att det innehåller viss basutredning.
Bokbordet i Hallunda centrum 1986-02-28
1986-03-01
hörde Margareta D och två anonyma uppgiftslämnare av sig till PU och berättade att några personer 1986-02-28
hade haft ett bokbord uppställt i Hallunda centrum.
Personerna vid bokbordet hade delat ut flygblad och uttalat sig hätskt mot Olof Palme.
Senare i mars 1986 hörde ytterligare fyra personer av sig till PU med liknande berättelser.
Tips av samma innebörd kom även in senare.
Enligt flera av tipsen sköttes bokbordet av två män. Enligt några tips fanns även en kvinna med vid bokbordet.
En tipsare angav att en av männen bröt på finska; en annan berättade att en av männen bröt på amerikansk engelska.
5.5 Avsnitt HE – ”EAP” (Europeiska Arbetarpartiet)
Allmänt
Avsnittet ”EAP” (HE) rör tips angående EAP och personer med anknytning till EAP.
Avsnittet är ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H) och består av omkring 160 uppslag.
Redan 1986-03-01
kom flera tips in angående att personer med anknytning till EAP kunde vara involverade i mordet på Olof Palme.
Under årens lopp har ungefär 200 sådana tips kommit in till PU. De flesta tipsen kom in de första veckorna efter mordet.
I avsnittet finns visst bakgrundsmaterial.
Det finns femton promemorior upprättade av säkerhetspolisen som beskriver EAP och dess
förgreningar samt fem promemorior angående vissa EAP-medlemmar.
Materialet har kompletterats med uppgifter från FBI. De flesta av promemoriorna har upprättats 1982-1985
.
Vidare finns en promemoria författad av Johan Enegren vid Sveriges generalkonsulat i New York 1986-04-06
angående Lyndon LaRouche (EAP:s grundare) och en promemoria författad av Anders Ferm 1986-04-06
med titeln
Det finns också tre listor med uppgifter om personer med anknytning till EAP.
En av listorna är upprättad av säkerhetspolisen och består av 78 namn och personnummer.
Beträffande EAP m.m. finns vidare en 1990 upprättad sammanställning
HEÖ13081-00(avsnitt HÖ). Den redovisas sist i detta avsnitt.
Avsnittet avviker således en del genom att det innehåller viss basutredning.
Bokbordet i Hallunda centrum 1986-02-28
1986-03-01
hörde Margareta D och två anonyma uppgiftslämnare av sig till PU och berättade att några personer 1986-02-28
hade haft ett bokbord uppställt i Hallunda centrum.
Personerna vid bokbordet hade delat ut flygblad och uttalat sig hätskt mot Olof Palme.
Senare i mars 1986 hörde ytterligare fyra personer av sig till PU med liknande berättelser.
Tips av samma innebörd kom även in senare.
Enligt flera av tipsen sköttes bokbordet av två män. Enligt några tips fanns även en kvinna med vid bokbordet.
En tipsare angav att en av männen bröt på finska; en annan berättade att en av männen bröt på amerikansk engelska.
1986-04-22
besökte två polismän Hallunda centrum och talade med personalen i några av butikerna där.
Ingen av dem som tillfrågades hade lagt märke till någon demonstration i Hallunda centrum 1986-02-28
.
Vid kontakt med Huddingepolisen fick PU upplysningen att bl.a. ”Schillerinstitutets kulturella verksamhet” – vilken har anknytning till EAP(7) – hade haft tillstånd till demonstrationer i Hallunda centrum alla fredagar i februari 1986 klockan 09:00–18:00
.
Flera personer med EAP-anknytning förhördes angående vem som hade stått vid bokbordet 1986-02-28
.
Även en rad andra utredningsåtgärder vidtogs. Någon klarhet nåddes dock inte.
I en kort promemoria upprättad av säkerhetspolisen 1986-07-02
föreslås att ärendet avskrivs.
I promemorian har antecknats följande.
”Av förhören framgår att det sannolikt är EAP som haft sina bokstånd och namnlistor i Hallunda centrum 1986-02-28
.
Hos polisen i Huddinge finns inga anteckningar om tillstånd till demonstration denna dag. Ej heller finns någon uppgift om något ingripande där.
(Uppgiften om att det inte fanns något tillstånd för demonstration 1986-02-28
torde dock vara felaktig. Som framgått ovan hade Schillerinstitutets kulturella verksamhet tillstånd för en demonstration den dagen.)
Uppslag angående vissa personer med anknytning till EAP
1986-03-06
kontaktades säkerhetspolisen av en uppgiftslämnare som var kriminalinspektör. Han hade 1986-02-06
förhört Michael Ericson angående ett ärende om brott mot skattebrottslagen.
Michael Ericson hade då uttalat ett klart hat mot Olof Palme och en stor oro över att denne snart skulle resa till Sovjetunionen.
Michael Ericson var påfallande lik den bild av den misstänkte mördaren som publicerats i tidningarna (fantombilden).
1986-04-16
förhördes kriminalinspektören varvid denne lämnade något utförligare uppgifter.
Ytterligare fem personer tipsade PU i mars 1986 angående Michael Ericsons likhet med fantombilden.
1986-04-11
förhördes Michael Ericson. Han berättade bl.a. följande.
På kvällen 1986-02-28
var han på EAP:s kontor på Nathorstvägen i Stockholm. Omkring klockan 22:00
lämnade han kontoret och åkte – troligen med tunnelbana – till sin bostad.
Han mindes inte om han var ensam eller om det fanns andra kvar på kontoret. Om någon
(7) I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen den 1985-09-03
anges att Schillerinstitutet är en underorganisation till EAP i Sverige.
Vidare anges att institutets målsättning är att stärka västalliansen samt att främja de tysk-amerikanska förbindelserna i synnerhet och de västeuropeiska-amerikanska förbindelserna i allmänhet.
SOU 1999:88 sid. 513 Enskilda uppslag
1986-04-22
besökte två polismän Hallunda centrum och talade med personalen i några av butikerna där.
Ingen av dem som tillfrågades hade lagt märke till någon demonstration i Hallunda centrum 1986-02-28
.
Vid kontakt med Huddingepolisen fick PU upplysningen att bl.a. ”Schillerinstitutets kulturella verksamhet” – vilken har anknytning till EAP(7) – hade haft tillstånd till demonstrationer i Hallunda centrum alla fredagar i februari 1986 klockan 09:00–18:00
.
Flera personer med EAP-anknytning förhördes angående vem som hade stått vid bokbordet 1986-02-28
.
Även en rad andra utredningsåtgärder vidtogs. Någon klarhet nåddes dock inte.
I en kort promemoria upprättad av säkerhetspolisen 1986-07-02
föreslås att ärendet avskrivs.
I promemorian har antecknats följande.
”Av förhören framgår att det sannolikt är EAP som haft sina bokstånd och namnlistor i Hallunda centrum 1986-02-28
.
Hos polisen i Huddinge finns inga anteckningar om tillstånd till demonstration denna dag. Ej heller finns någon uppgift om något ingripande där.
(Uppgiften om att det inte fanns något tillstånd för demonstration 1986-02-28
torde dock vara felaktig. Som framgått ovan hade Schillerinstitutets kulturella verksamhet tillstånd för en demonstration den dagen.)
Uppslag angående vissa personer med anknytning till EAP
1986-03-06
kontaktades säkerhetspolisen av en uppgiftslämnare som var kriminalinspektör. Han hade 1986-02-06
förhört Michael Ericson angående ett ärende om brott mot skattebrottslagen.
Michael Ericson hade då uttalat ett klart hat mot Olof Palme och en stor oro över att denne snart skulle resa till Sovjetunionen.
Michael Ericson var påfallande lik den bild av den misstänkte mördaren som publicerats i tidningarna (fantombilden).
1986-04-16
förhördes kriminalinspektören varvid denne lämnade något utförligare uppgifter.
Ytterligare fem personer tipsade PU i mars 1986 angående Michael Ericsons likhet med fantombilden.
1986-04-11
förhördes Michael Ericson. Han berättade bl.a. följande.
På kvällen 1986-02-28
var han på EAP:s kontor på Nathorstvägen i Stockholm. Omkring klockan 22:00
lämnade han kontoret och åkte – troligen med tunnelbana – till sin bostad.
Han mindes inte om han var ensam eller om det fanns andra kvar på kontoret. Om någon
(7) I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen den 1985-09-03
anges att Schillerinstitutet är en underorganisation till EAP i Sverige.
Vidare anges att institutets målsättning är att stärka västalliansen samt att främja de tysk-amerikanska förbindelserna i synnerhet och de västeuropeiska-amerikanska förbindelserna i allmänhet.
annan var kvar, var det troligtvis Ulf Sandmark och i så fall kunde han ha fått skjuts till sin bostad i Ulf Sandmarks bil.
Han bodde tillsammans med Patrik KReferens behövs
som kunde minnas vid vilken tid han kom hem på kvällen. Han fick kännedom om mordet först dagen därpå genom att läsa tidningarna.
Vid ett nytt förhör i slutet av maj 1986 ställdes frågor till Michael Ericson angående EAP-demonstrationer vid Olof Palmes besök i New York, USA, i oktober 1984.
Han berättade bl.a. att han hade varit med om att ordna en demonstration utanför det hotell där Olof Palme bodde och en annan utanför Anders Ferms bostad.
I januari 1992 utfördes en slagning beträffande Michael Ericson.
Han var samtidigt medlem i SSU men uteslöts därifrån efter det att han hade framfört sina idéer om den ekonomiska världsordningen.
Han var redaktör för EAP:s tidning ”Stoppa knarket” och hade varit skribent för tidningen ”Ny solidaritet”.
Han hade vid tre tillfällen om vardera ungefär en månad besökt EAP:s Europakontor i Wiesbaden i Västtyskland.
Trots Olof Palmes alla fel hade EAP-ledningen aldrig diskuterat något annat än att bekämpa Olof Palme med vanliga politiska medel. Att använda sig av våld skulle bara få motsatt verkan.
Däremot var det sannolikt att Sovjetunionen kunde ligga bakom mordet.
1986-02-28
var han tillsammans med sin fru på EAP:s kontor till klockan 23:00
. De stängde kontoret och åkte hem till bostaden.
1986-03-01
kom det in ett anonymt tips till PU angående Clifford Gaddy.
Den som lämnade tipset berättade att Clifford Gaddy var en mycket aktiv EAP-medlem som hade uttalat sig väldigt hätskt mot Olof Palme samt att Clifford Gaddys längd, hårfärg och ålder stämde väl överens med signalementet för mördaren.
Senare i mars 1986 kom det in några mera allmänt hållna tips angående Clifford Gaddy och hans hustru Kerstin Tegin-Gaddy (ordförande i svenska EAP).
En biografvaktmästare (Göran Fredricius) på Grand, som arbetade på biografen under mord-
SOU 1999:88 sid. 514 Enskilda uppslag
annan var kvar, var det troligtvis Ulf Sandmark och i så fall kunde han ha fått skjuts till sin bostad i Ulf Sandmarks bil.
Han bodde tillsammans med Patrik KReferens behövs
som kunde minnas vid vilken tid han kom hem på kvällen. Han fick kännedom om mordet först dagen därpå genom att läsa tidningarna.
Vid ett nytt förhör i slutet av maj 1986 ställdes frågor till Michael Ericson angående EAP-demonstrationer vid Olof Palmes besök i New York, USA, i oktober 1984.
Han berättade bl.a. att han hade varit med om att ordna en demonstration utanför det hotell där Olof Palme bodde och en annan utanför Anders Ferms bostad.
I januari 1992 utfördes en slagning beträffande Michael Ericson.
Han var samtidigt medlem i SSU men uteslöts därifrån efter det att han hade framfört sina idéer om den ekonomiska världsordningen.
Han var redaktör för EAP:s tidning ”Stoppa knarket” och hade varit skribent för tidningen ”Ny solidaritet”.
Han hade vid tre tillfällen om vardera ungefär en månad besökt EAP:s Europakontor i Wiesbaden i Västtyskland.
Trots Olof Palmes alla fel hade EAP-ledningen aldrig diskuterat något annat än att bekämpa Olof Palme med vanliga politiska medel. Att använda sig av våld skulle bara få motsatt verkan.
Däremot var det sannolikt att Sovjetunionen kunde ligga bakom mordet.
1986-02-28
var han tillsammans med sin fru på EAP:s kontor till klockan 23:00
. De stängde kontoret och åkte hem till bostaden.
1986-03-01
kom det in ett anonymt tips till PU angående Clifford Gaddy.
Den som lämnade tipset berättade att Clifford Gaddy var en mycket aktiv EAP-medlem som hade uttalat sig väldigt hätskt mot Olof Palme samt att Clifford Gaddys längd, hårfärg och ålder stämde väl överens med signalementet för mördaren.
Senare i mars 1986 kom det in några mera allmänt hållna tips angående Clifford Gaddy och hans hustru Kerstin Tegin-Gaddy (ordförande i svenska EAP).
En biografvaktmästare (Göran Fredricius) på Grand, som arbetade på biografen under mord-
kvällen, har på annat ställe i utredningen uppgett att han sett en bild på Kerstin Tegin-Gaddy Han tyckte att hon var påfallande lik en kvinna som han hade sett på Grand den kvällen.
Hon och hennes man fick en son 1986-01-17
. Hon medverkade inte vid något bokbord under de sista månaderna av graviditeten och inte heller efter det att sonen föddes.
Hon var inte helt säker på vad hon hade gjort under dagen 1986-02-28
förutom att ta hand om sin son. Hon kunde ha varit inne på EAP:s kontor någon gång vid klockan 16:00
.
På kvällen var hon och hennes man hemma och åt middag.
Därefter såg de en konsert med en israelisk dirigent på TV. Vid klockan 22:00–23:00
gick de och lade sig.
Hon och hennes make hade redan före mordet bestämt sig för att lämna EAP.
De hade varit aktiva i partiet sedan 1974–1975
.
Hon ansåg det vara uteslutet att någon av de aktiva EAP-medlemmarna skulle ha utfört mordet på Olof Palme.
Hon hade ingen kännedom om att det skulle ha förekommit någon vapenutbildning inom EAP eller att EAP-medlemmar skulle ha haft tillgång till vapen.
Familjen reste till USA i slutet av april 1986.
Hon och hennes make hade sedan dess inte haft någon kontakt med EAP.
I maj 1987 samtalade en utredningsman från PU med Clifford Gaddy och Kerstin Tegin-Gaddy i USA. Med vid samtalet var även en FBI-agent.
Kerstin Tegin-Gaddy upprepade att hon tillsammans med familjen hade varit hemma under kvällen 1986-02-28
.
Clifford Gaddy berättade att han liksom sin hustru hade avvecklat engagemanget i EAP.
Han hade tidigare skrivit artiklar i Executive Intelligence Review (EIR, en EAP-tidskrift) om den militära utvecklingen i Sovjetunionen och Europa.
Han hade även erbjudit kommendörkaptenen Hofsten att skriva en artikel i EIR. Denne hade emellertid avböjt erbjudandet.
I mars 1986 arrangerade han ett möte i Stockholm med bl.a. f.d. Natochefen för Europa, ambassadörer m.fl.
I maj 1988 utfördes också en slagning beträffande Clifford Gaddy.
John H. (John Henderson)
1986-03-01
kontaktade en anonym person PU per telefon och berättade att han sedan tonårstiden hade känt John Henderson samt att denne var medlem i EAP och vid flera tillfällen hade uttalat sitt hat mot och även hotat Olof Palme.
Flera liknande tips kom in till PU i mars 1986. En del av dem innehöll även uppgifter om att John Henderson var lik fantombilden.
Han anslöt sig till EAP 1975. Hans fru anslöt sig något senare.
Sommaren 1983 begärde de samtidigt utträde ur partiet. När han lämnade ”sekten” blev han och hans familj förföljd. Man körde runt med bilar efter honom och kallade honom för KGB-agent m.m.
SOU 1999:88 sid. 515 Enskilda uppslag
kvällen, har på annat ställe i utredningen uppgett att han sett en bild på Kerstin Tegin-Gaddy Han tyckte att hon var påfallande lik en kvinna som han hade sett på Grand den kvällen.
Hon och hennes man fick en son 1986-01-17
. Hon medverkade inte vid något bokbord under de sista månaderna av graviditeten och inte heller efter det att sonen föddes.
Hon var inte helt säker på vad hon hade gjort under dagen 1986-02-28
förutom att ta hand om sin son. Hon kunde ha varit inne på EAP:s kontor någon gång vid klockan 16:00
.
På kvällen var hon och hennes man hemma och åt middag.
Därefter såg de en konsert med en israelisk dirigent på TV. Vid klockan 22:00–23:00
gick de och lade sig.
Hon och hennes make hade redan före mordet bestämt sig för att lämna EAP.
De hade varit aktiva i partiet sedan 1974–1975
.
Hon ansåg det vara uteslutet att någon av de aktiva EAP-medlemmarna skulle ha utfört mordet på Olof Palme.
Hon hade ingen kännedom om att det skulle ha förekommit någon vapenutbildning inom EAP eller att EAP-medlemmar skulle ha haft tillgång till vapen.
Familjen reste till USA i slutet av april 1986.
Hon och hennes make hade sedan dess inte haft någon kontakt med EAP.
I maj 1987 samtalade en utredningsman från PU med Clifford Gaddy och Kerstin Tegin-Gaddy i USA. Med vid samtalet var även en FBI-agent.
Kerstin Tegin-Gaddy upprepade att hon tillsammans med familjen hade varit hemma under kvällen 1986-02-28
.
Clifford Gaddy berättade att han liksom sin hustru hade avvecklat engagemanget i EAP.
Han hade tidigare skrivit artiklar i Executive Intelligence Review (EIR, en EAP-tidskrift) om den militära utvecklingen i Sovjetunionen och Europa.
Han hade även erbjudit kommendörkaptenen Hofsten att skriva en artikel i EIR. Denne hade emellertid avböjt erbjudandet.
I mars 1986 arrangerade han ett möte i Stockholm med bl.a. f.d. Natochefen för Europa, ambassadörer m.fl.
I maj 1988 utfördes också en slagning beträffande Clifford Gaddy.
John H. (John Henderson)
1986-03-01
kontaktade en anonym person PU per telefon och berättade att han sedan tonårstiden hade känt John Henderson samt att denne var medlem i EAP och vid flera tillfällen hade uttalat sitt hat mot och även hotat Olof Palme.
Flera liknande tips kom in till PU i mars 1986. En del av dem innehöll även uppgifter om att John Henderson var lik fantombilden.
Han anslöt sig till EAP 1975. Hans fru anslöt sig något senare.
Sommaren 1983 begärde de samtidigt utträde ur partiet. När han lämnade ”sekten” blev han och hans familj förföljd. Man körde runt med bilar efter honom och kallade honom för KGB-agent m.m.
Han ansåg det vara absurt att tänka sig att EAP skulle vara inblandat i mordet.
Uppslaget angående John Henderson innehåller även en promemoria av 1983-04-18
upprättad av säkerhetspolisen.
J och K.
1986-03-01
kontaktade en uppgiftslämnare PU och lämnade ett tips om EAP och J.
Uppgiftslämnaren berättade att han vid flera tillfällen varit i kontakt med EAP och att han trodde att det var någon från EAP som hade mördat Olof Palme.
Vidare uppgav han att han 1980 hade träffat EAP-medlemmen J på en färja mellan Trelleborg och Sassnitz och att denne hade uttalat att ”Palme borde vara död”.
I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen 1986-03-02
anges att K, aktiv inom EAP, hade gjort sig skyldig till bedrägerier och narkotikabrott samt enligt en notering i spaningsregistret var misstänkt för ett bombhot mot Socialdemokratiska partiets valvaka i Stockholm natten till 1979-09-17
.
I en av Malmöpolisen 1986-03-03
upprättad handling beskrevs J som en fanatisk ledare inom EAP.
I samma handling uppgavs att K skulle ha bombhotat Socialdemokratiska partiets lokaler i Stockholm i samband med valvakan i september 1979.
Enligt Malmöpolisen skulle K bo hos J på en adress utanför Stockholm.
1986-03-12
hölls ett förhör med den uppgiftslämnare som sammanträffat med J under en färjetur 1980. Uppgiftslämnaren pekade vid en fotokonfrontation ut bl.a. J.
Drygt fem år senare, i maj 1991, utfördes en slagning beträffande uppgiftslämnaren. Det framkom bl.a. att han 1981 hade dömts för grovt narkotikabrott.
I juni 1991 förhördes uppgiftslämnaren på nytt. Han berättade bl.a. att han aldrig hört några personer inom EAP uttala att de skulle döda Olof Palme men att han ändå tyckte att de uppträdde på ett sådant sätt att han hade fog för sina misstankar om att EAP låg bakom mordet.
Hösten 1993 undersökte PU om J bodde kvar på den adress som uppgetts 1986.
Fastighetsägaren meddelade att J sagt upp sin lägenhet i maj 1993 och sannolikt flyttat till Washington.
SOU 1999:88 sid. 516 Enskilda uppslag
Han har sedan – bl.a. genom att medverka i artiklar i Svenska Dagbladet och andra tidningar – offentligt tagit avstånd från EAP.
John Henderson berättade att EAP fick goda inkomster genom att sälja trycksaker. Mest vinstgivande var nidbilder av och nidskrifter om Olof Palme.
Han ansåg det vara absurt att tänka sig att EAP skulle vara inblandat i mordet.
Uppslaget angående John Henderson innehåller även en promemoria av 1983-04-18
upprättad av säkerhetspolisen.
J och K.
1986-03-01
kontaktade en uppgiftslämnare PU och lämnade ett tips om EAP och J.
Uppgiftslämnaren berättade att han vid flera tillfällen varit i kontakt med EAP och att han trodde att det var någon från EAP som hade mördat Olof Palme.
Vidare uppgav han att han 1980 hade träffat EAP-medlemmen J på en färja mellan Trelleborg och Sassnitz och att denne hade uttalat att ”Palme borde vara död”.
I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen 1986-03-02
anges att K, aktiv inom EAP, hade gjort sig skyldig till bedrägerier och narkotikabrott samt enligt en notering i spaningsregistret var misstänkt för ett bombhot mot Socialdemokratiska partiets valvaka i Stockholm natten till 1979-09-17
.
I en av Malmöpolisen 1986-03-03
upprättad handling beskrevs J som en fanatisk ledare inom EAP.
I samma handling uppgavs att K skulle ha bombhotat Socialdemokratiska partiets lokaler i Stockholm i samband med valvakan i september 1979.
Enligt Malmöpolisen skulle K bo hos J på en adress utanför Stockholm.
1986-03-12
hölls ett förhör med den uppgiftslämnare som sammanträffat med J under en färjetur 1980. Uppgiftslämnaren pekade vid en fotokonfrontation ut bl.a. J.
Drygt fem år senare, i maj 1991, utfördes en slagning beträffande uppgiftslämnaren. Det framkom bl.a. att han 1981 hade dömts för grovt narkotikabrott.
I juni 1991 förhördes uppgiftslämnaren på nytt. Han berättade bl.a. att han aldrig hört några personer inom EAP uttala att de skulle döda Olof Palme men att han ändå tyckte att de uppträdde på ett sådant sätt att han hade fog för sina misstankar om att EAP låg bakom mordet.
Hösten 1993 undersökte PU om J bodde kvar på den adress som uppgetts 1986.
Fastighetsägaren meddelade att J sagt upp sin lägenhet i maj 1993 och sannolikt flyttat till Washington.
I december 1994 genomfördes slagningar på såväl J som K.
Det framgick att K var efterlyst misstänkt för att ha begått brott.
Vid en kontakt med ansvarig utredningsman i Helsingborg erhölls uppgift om att K skulle befinna sig utomlands.
Något förhör med K eller J har inte hållits.
Michael H.
Den 6 mars och 2 april 1986 fick polisen i en mindre stad tips om att Michael H hade sagt att han skulle mörda Olof Palme och att han hade en revolver som man kunde skjuta genom säkerhetsvästar med och att ammunitionen splittrades i kroppen.
Han ansåg att Olof Palme hade sålt Sverige till Sovjetunionen.
Före valet 1985 hade han till några vänner sagt att Olof Palme borde mördas. Han hade dock sagt det på skämt. Han kunde ha sagt att det gick att skjuta genom säkerhetsvästar med en viss ammunition.
Han hade emellertid aldrig sagt att han hade en revolver.
1986-02-28 14:00–22:00
arbetade han i sin fars gatukök.
Därefter tills nästa dag var han barnvakt hos en bekant. Michael H:s uppgifter om sina förehavanden 1986-02-28
bekräftades av hans mor och far samt den person han var barnvakt hos och ytterligare en bekant.
Övrigt
Utöver vad som här redovisats finns ytterligare uppslag kring personer med anknytning till EAP.
Eftersom de synes vara av än mindre intresse redovisas de inte.
Sammanställning
1990-06-20
upprättades i PU en åttasidig promemoria benämnd ”Avsnitt HE – Redogörelse och förslag”.
I promemorian uppges att avsnittet om EAP vid denna tidpunkt innehöll 130 uppslag, vilka samtliga gåtts igenom och delats in i olika block.
Till ”block 1” hänfördes sådana uppslag som var av en mer allmän karaktär, t.ex. uppslag som består av insända tidningsklipp.
Samtliga uppslag i detta block borde läggas ad acta.
Till ”block 2” hänfördes uppslag som inte kunde kopplas till personer, t.ex. demonstrationer och incidenter i samband därmed.
Också dessa uppslag borde läggas ad acta.
Till ”block 3” hänfördes ett 20-tal uppslag rörande enskilda personer med påstådd anknytning till EAP och där ytterligare utredning inte bedömdes påkallad, t.ex. på grund av att personerna hade alibi eller kunde uteslutas av
SOU 1999:88 sid. 517 Enskilda uppslag
I december 1994 genomfördes slagningar på såväl J som K.
Det framgick att K var efterlyst misstänkt för att ha begått brott.
Vid en kontakt med ansvarig utredningsman i Helsingborg erhölls uppgift om att K skulle befinna sig utomlands.
Något förhör med K eller J har inte hållits.
Michael H.
Den 6 mars och 2 april 1986 fick polisen i en mindre stad tips om att Michael H hade sagt att han skulle mörda Olof Palme och att han hade en revolver som man kunde skjuta genom säkerhetsvästar med och att ammunitionen splittrades i kroppen.
Han ansåg att Olof Palme hade sålt Sverige till Sovjetunionen.
Före valet 1985 hade han till några vänner sagt att Olof Palme borde mördas. Han hade dock sagt det på skämt. Han kunde ha sagt att det gick att skjuta genom säkerhetsvästar med en viss ammunition.
Han hade emellertid aldrig sagt att han hade en revolver.
1986-02-28 14:00–22:00
arbetade han i sin fars gatukök.
Därefter tills nästa dag var han barnvakt hos en bekant. Michael H:s uppgifter om sina förehavanden 1986-02-28
bekräftades av hans mor och far samt den person han var barnvakt hos och ytterligare en bekant.
Övrigt
Utöver vad som här redovisats finns ytterligare uppslag kring personer med anknytning till EAP.
Eftersom de synes vara av än mindre intresse redovisas de inte.
Sammanställning
1990-06-20
upprättades i PU en åttasidig promemoria benämnd ”Avsnitt HE – Redogörelse och förslag”.
I promemorian uppges att avsnittet om EAP vid denna tidpunkt innehöll 130 uppslag, vilka samtliga gåtts igenom och delats in i olika block.
Till ”block 1” hänfördes sådana uppslag som var av en mer allmän karaktär, t.ex. uppslag som består av insända tidningsklipp.
Samtliga uppslag i detta block borde läggas ad acta.
Till ”block 2” hänfördes uppslag som inte kunde kopplas till personer, t.ex. demonstrationer och incidenter i samband därmed.
Också dessa uppslag borde läggas ad acta.
Till ”block 3” hänfördes ett 20-tal uppslag rörande enskilda personer med påstådd anknytning till EAP och där ytterligare utredning inte bedömdes påkallad, t.ex. på grund av att personerna hade alibi eller kunde uteslutas av
Under rubriken ”Utredningsresultatet hitintills” uppges att det inte finns något konkret i materialet som tyder på att EAP som parti eller någon grupp inom EAP skulle ha med mordet att göra.
Vidare uppges att enligt vad som är känt har EAP eller dess systerpartier runt om i världen aldrig använt sig av våld riktat mot politiker eller andra offentliga personer.
Avsnitt HF rör Scientologikyrkan och personer med anknytning till Scientologikyrkan.
Avsnittet är ett underavsnitt till Politiska motiv (H) och består av 26 uppslag.
Några uppslag rör tips om personer som hade anknytning till Scientologikyrkan och skulle ha haft tillgång till skjutvapen eller ha sagt att Olof Palmes borde dödas.
Flera uppslag består av förhör med personer som tidigare varit medlemmar i Scientologikyrkan men sedan ”hoppat av” eller uteslutits och som berättat om Scientologikyrkans verksamhet och dess eventuella motiv för att mörda Olof Palme.
Exempel på motiv som angavs var skattemyndigheters strävan att skattlägga kyrkans verksamhet som vanlig företagsamhet och Justitiedepartementets avslag på kyrkans ansökan om att få tillstånd att anordna vigslar.
De flesta övriga uppslag innehåller allmän information om Scientologikyrkan.
Vid två tillfällen har PU tagit emot besök av representanter från Scientologikyrkan som önskat informera sig om polisens utredning vad gäller Scientologikyrkan.
I det följande redovisas det största uppslaget och några informationsuppslag.
Beträffande Scientologikyrkan finns också en 1990 upprättad sammanställning.
Under rubriken ”Utredningsresultatet hitintills” uppges att det inte finns något konkret i materialet som tyder på att EAP som parti eller någon grupp inom EAP skulle ha med mordet att göra.
Vidare uppges att enligt vad som är känt har EAP eller dess systerpartier runt om i världen aldrig använt sig av våld riktat mot politiker eller andra offentliga personer.
Avsnitt HF rör Scientologikyrkan och personer med anknytning till Scientologikyrkan.
Avsnittet är ett underavsnitt till Politiska motiv (H) och består av 26 uppslag.
Några uppslag rör tips om personer som hade anknytning till Scientologikyrkan och skulle ha haft tillgång till skjutvapen eller ha sagt att Olof Palmes borde dödas.
Flera uppslag består av förhör med personer som tidigare varit medlemmar i Scientologikyrkan men sedan ”hoppat av” eller uteslutits och som berättat om Scientologikyrkans verksamhet och dess eventuella motiv för att mörda Olof Palme.
Exempel på motiv som angavs var skattemyndigheters strävan att skattlägga kyrkans verksamhet som vanlig företagsamhet och Justitiedepartementets avslag på kyrkans ansökan om att få tillstånd att anordna vigslar.
De flesta övriga uppslag innehåller allmän information om Scientologikyrkan.
Vid två tillfällen har PU tagit emot besök av representanter från Scientologikyrkan som önskat informera sig om polisens utredning vad gäller Scientologikyrkan.
I det följande redovisas det största uppslaget och några informationsuppslag.
Beträffande Scientologikyrkan finns också en 1990 upprättad sammanställning.
John Torell – European American Evangelistic Crusaders
1986-03-01 kontaktade en pastor inom Svenska Missions-förbundet PU. Han berättade att John Torell i USA ledde en organisation kallad European American Evangelistic Crusaders (EAEC) och att denne hade bett till Gud att Olof Palme skulle mördas.
Några veckor senare kompletterade pastorn sina uppgifter och berättade att man inom vissa ”parakyrkliga” rörelser hade haft ett stort hat mot Olof Palme och betecknade denne som djävulens redskap.
Sammanlagt har 24 tips med liknande innehåll kommit in till PU varav sjutton i mars 1986. Många av dem som har lämnat tips beträffande John Torell har berättat att de per post hade fått flygblad och kassettband med ”predikningar” av John Torell.
Flygbladen bär rubriker som ”Djävulsdyrkarna vinner seger över den svenska kristenheten”, ”Sveriges ödestimma har nu slagit” och ”Den stora lögnen”.
Ett av banden som har lämnats in till PU – ”Sveriges ödestimma” – har av PU skrivits ut och sammanfattats på en sida.
Bl.a. sägs att Olof Palme under sin studietid i USA arbetade för CIA, att han var med i en organisation som hade hand om utvecklingen av världsregeringen och att han var djupt inblandad i den sovjetiska underrättelsetjänsten.
I mitten av augusti 1986 förhördes Gunnar R. Han berättade bl.a. följande. Han tillhörde en frikyrkoförsamling.
Han hade kommit i kontakt med John Torell på en ”bibelskola”. Han hade senare besökt John Torell I Sacramento i Kalifornien, USA. John T hade utvandrat från Sverige till
USA omkring tjugo år tidigare och hade deltagit i bibelskolor för att
sedan starta en församling. Denna församling utvecklades till organisa-
tionen EAEC. Han hade hjälpt John T med att ordna distributionen i
Sverige för dennes skrifter och kassettband. Han hade hört att Olof
Palme hade verkat för att avskaffa kristendomsundervisningen i skolan
och att man i vissa kretsar därför ville ”bedja bort” Olof Palme från
posten som statsminister. Med detta menades emellertid inte att Olof
Palme skulle dödas.
I augusti 1986 höll FBI i Sacramento i Kalifornien ett förhör med
John T med anledning av mordet på Olof Palme.
I oktober 1986 kontaktade en uppgiftslämnare PU och berättade
bl.a. följande. Han hade i september 1983 stött på en man på en ute-
servering på Manhattan i New York. De hade diskuterat den svenska
fackföreningsrörelsen. Mannen var uppenbarligen identisk med John T.
John T sade att han hade en plan för att knäppa Olof Palme.
11 John T kallades här ”Jan T”, men det är uppenbarligen samme person.
John Torell – European American Evangelistic Crusaders
1986-03-01 kontaktade en pastor inom Svenska Missions-förbundet PU. Han berättade att John Torell i USA ledde en organisation kallad European American Evangelistic Crusaders (EAEC) och att denne hade bett till Gud att Olof Palme skulle mördas.
Några veckor senare kompletterade pastorn sina uppgifter och berättade att man inom vissa ”parakyrkliga” rörelser hade haft ett stort hat mot Olof Palme och betecknade denne som djävulens redskap.
Sammanlagt har 24 tips med liknande innehåll kommit in till PU varav sjutton i mars 1986. Många av dem som har lämnat tips beträffande John Torell har berättat att de per post hade fått flygblad och kassettband med ”predikningar” av John Torell.
Flygbladen bär rubriker som ”Djävulsdyrkarna vinner seger över den svenska kristenheten”, ”Sveriges ödestimma har nu slagit” och ”Den stora lögnen”.
Ett av banden som har lämnats in till PU – ”Sveriges ödestimma” – har av PU skrivits ut och sammanfattats på en sida.
Bl.a. sägs att Olof Palme under sin studietid i USA arbetade för CIA, att han var med i en organisation som hade hand om utvecklingen av världsregeringen och att han var djupt inblandad i den sovjetiska underrättelsetjänsten.
I mitten av augusti 1986 förhördes Gunnar R. Han berättade bl.a. följande. Han tillhörde en frikyrkoförsamling.
Han hade kommit i kontakt med John Torell på en ”bibelskola”. Han hade senare besökt John Torell I Sacramento i Kalifornien, USA. John T hade utvandrat från Sverige till
USA omkring tjugo år tidigare och hade deltagit i bibelskolor för att
sedan starta en församling. Denna församling utvecklades till organisa-
tionen EAEC. Han hade hjälpt John T med att ordna distributionen i
Sverige för dennes skrifter och kassettband. Han hade hört att Olof
Palme hade verkat för att avskaffa kristendomsundervisningen i skolan
och att man i vissa kretsar därför ville ”bedja bort” Olof Palme från
posten som statsminister. Med detta menades emellertid inte att Olof
Palme skulle dödas.
I augusti 1986 höll FBI i Sacramento i Kalifornien ett förhör med
John T med anledning av mordet på Olof Palme.
I oktober 1986 kontaktade en uppgiftslämnare PU och berättade
bl.a. följande. Han hade i september 1983 stött på en man på en ute-
servering på Manhattan i New York. De hade diskuterat den svenska
fackföreningsrörelsen. Mannen var uppenbarligen identisk med John T.
John T sade att han hade en plan för att knäppa Olof Palme.
11 John T kallades här ”Jan T”, men det är uppenbarligen samme person.
Han hade spelat in kassettband och upplyst människor om vad som hade hänt i Sverige genom Olof Palmes politik. Olof Palme hade bl.a. förstört skolundervisningen.
Han hade inte bett för att Olof Palme skulle bli mördad. Han var emot våld och kunde inte acceptera mord som lösning på problem.
Han hade av säkerhetspolisen blivit tillfrågad om han kände Viktor Gunnarsson och då svarat att han inte gjorde det.
EAP var fortfarande kommunister. Dess ledare Lyndon La Rouche hade inte konverterat från sin ”pro-sovjetiska linje” även om rörelsen utåt gav sken av det.
”Det blev tyst en lång stund, sedan såg John Torell mig i ögonen innan han svarade, ‘dom har jag aldrig hört talas om, utan att det lät särskilt övertygande.”
Det senaste uppslaget beträffande John Torell består av en anteckning gjord i april 1990.
I denna sägs att det inte hade framkommit något konkret som tyder på att de utskickade ”hatbanden” har någonting med mordet på Olof Palme att göra.
I mars och april 1986 kom det in åtta tips med innebörden att Ulf Ekman – som var ledare för ”Livets Ord” i Uppsala – eller någon annan inom Livets Ord kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Ytterligare sådana tips kom in i september 1986, juni 1994 och oktober 1996.
Tipsen innehåller beskyllningar om att Ulf Ekman hjärntvättade människor, att han sagt att socialismen var djävulens redskap samt att han vid bönemöten sagt att ”Sverige behöver en ny regering” och att ”Olof Palme ska bort”.
I en promemoria upprättad av PU 1986-03-20 anges att bl.a. Livets Ord var en av flera ”religiösa sekter på den extrema högerkanten”.
Han hade spelat in kassettband och upplyst människor om vad som hade hänt i Sverige genom Olof Palmes politik. Olof Palme hade bl.a. förstört skolundervisningen.
Han hade inte bett för att Olof Palme skulle bli mördad. Han var emot våld och kunde inte acceptera mord som lösning på problem.
Han hade av säkerhetspolisen blivit tillfrågad om han kände Viktor Gunnarsson och då svarat att han inte gjorde det.
EAP var fortfarande kommunister. Dess ledare Lyndon La Rouche hade inte konverterat från sin ”pro-sovjetiska linje” även om rörelsen utåt gav sken av det.
”Det blev tyst en lång stund, sedan såg John Torell mig i ögonen innan han svarade, ‘dom har jag aldrig hört talas om, utan att det lät särskilt övertygande.”
Det senaste uppslaget beträffande John Torell består av en anteckning gjord i april 1990.
I denna sägs att det inte hade framkommit något konkret som tyder på att de utskickade ”hatbanden” har någonting med mordet på Olof Palme att göra.
I mars och april 1986 kom det in åtta tips med innebörden att Ulf Ekman – som var ledare för ”Livets Ord” i Uppsala – eller någon annan inom Livets Ord kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Ytterligare sådana tips kom in i september 1986, juni 1994 och oktober 1996.
Tipsen innehåller beskyllningar om att Ulf Ekman hjärntvättade människor, att han sagt att socialismen var djävulens redskap samt att han vid bönemöten sagt att ”Sverige behöver en ny regering” och att ”Olof Palme ska bort”.
I en promemoria upprättad av PU 1986-03-20 anges att bl.a. Livets Ord var en av flera ”religiösa sekter på den extrema högerkanten”.
den 13 maj 1986 hade inget framkommit som tydde på att Livets Ord hade något med mordet på Olof Palme att göra.
Ulf S och Martinusvännerna
I slutet av maj 1986 kom det in ett tips från en uppgiftslämnare som uppgav att Ulf S var medlem i ”Martinusvännerna” och att denne hadesagt att det av skrifterna framgick att Olof Palme skulle ”ryckas bort”.
Åtta år senare, i juni 1994, utfördes en slagning beträffande Ulf S.
I november 1994 förhördes Ulf S. Han berättade att han tidigare hade varit engagerad på den politiska högerkanten och sedan blivit medlem i Martinusvännerna. Martinusvännerna tror på en andlig vetenskap och en förlåtande ideologi.
Den 28 februari 1986 var han i Göteborg. I november 1994 hölls också förhör med två vänner till Ulf S. En av dem sade att han tidigt på morgonen den 1 mars 1986 hade talat i telefon med Ulf S om ”vad som hade hänt” och att Ulf S på kvällen den 28 februari 1986 hade varit på ett dansställe i Göteborg.
Vykortet till Kyrkornas världsråd m.m.
I detta uppslag – som är omfattande och innehåller ett tjugotal ”underuppslag” – behandlas ett vykort som skickades till Kyrkornas världsråd i Geneve och teorier om detta. Där behandlas även flera religiösa sammanslutningar.
Den 14 mars 1986 skrev ambassadören Olle D ett brev till PU. Han skickade en kopia av ett vykort och berättade bl.a. följande. Han hade tidigare varit ordförande för Kyrkornas världsråds avdelning ”International Affairs”.
Den 18 februari 1986 kom det ett vykort ställt till rådet i Geneve. Det var handskrivet och löd: ”N’oubliez pas le 27 Février! A bientôt. City of Stockholm.”
Vykortets framsida bestod av en bild av Stockholms stadshus. Först efter Olof Palmes död väckte vykortet uppmärksamhet, eftersom man kunde undra vem som i Stockholm i mitten av februari kunde antyda att något av intresse skulle hända den 27 februari 1986.
I kristna kretsar i Sverige var det ganska känt att Olof Palme hade medverkat vid konferenser som rådet hade anordnat.
Den 29 mars 1986 lämnade Sigbert Axelsson ett liknande tips angående vykortet. Han poängterade att på vykortet hade landet för adressaten (Schweiz) skrivits på tyska, meddelandet på franska och ”City of Stockholm” på engelska.
Senare kom det till PU in en promemoria författad av Sigbert Axelsson benämnd ”Om vilsna profettankar före och efter mordet på Olof Palme”.
I promemorian sägs bl.a. följande. Kjell S hade varit ledare för ”Förbedjare för Sverige” och varit med om att bilda
den 13 maj 1986 hade inget framkommit som tydde på att Livets Ord hade något med mordet på Olof Palme att göra.
Ulf S och Martinusvännerna
I slutet av maj 1986 kom det in ett tips från en uppgiftslämnare som uppgav att Ulf S var medlem i ”Martinusvännerna” och att denne hadesagt att det av skrifterna framgick att Olof Palme skulle ”ryckas bort”.
Åtta år senare, i juni 1994, utfördes en slagning beträffande Ulf S.
I november 1994 förhördes Ulf S. Han berättade att han tidigare hade varit engagerad på den politiska högerkanten och sedan blivit medlem i Martinusvännerna. Martinusvännerna tror på en andlig vetenskap och en förlåtande ideologi.
Den 28 februari 1986 var han i Göteborg. I november 1994 hölls också förhör med två vänner till Ulf S. En av dem sade att han tidigt på morgonen den 1 mars 1986 hade talat i telefon med Ulf S om ”vad som hade hänt” och att Ulf S på kvällen den 28 februari 1986 hade varit på ett dansställe i Göteborg.
Vykortet till Kyrkornas världsråd m.m.
I detta uppslag – som är omfattande och innehåller ett tjugotal ”underuppslag” – behandlas ett vykort som skickades till Kyrkornas världsråd i Geneve och teorier om detta. Där behandlas även flera religiösa sammanslutningar.
Den 14 mars 1986 skrev ambassadören Olle D ett brev till PU. Han skickade en kopia av ett vykort och berättade bl.a. följande. Han hade tidigare varit ordförande för Kyrkornas världsråds avdelning ”International Affairs”.
Den 18 februari 1986 kom det ett vykort ställt till rådet i Geneve. Det var handskrivet och löd: ”N’oubliez pas le 27 Février! A bientôt. City of Stockholm.”
Vykortets framsida bestod av en bild av Stockholms stadshus. Först efter Olof Palmes död väckte vykortet uppmärksamhet, eftersom man kunde undra vem som i Stockholm i mitten av februari kunde antyda att något av intresse skulle hända den 27 februari 1986.
I kristna kretsar i Sverige var det ganska känt att Olof Palme hade medverkat vid konferenser som rådet hade anordnat.
Den 29 mars 1986 lämnade Sigbert Axelsson ett liknande tips angående vykortet. Han poängterade att på vykortet hade landet för adressaten (Schweiz) skrivits på tyska, meddelandet på franska och ”City of Stockholm” på engelska.
Senare kom det till PU in en promemoria författad av Sigbert Axelsson benämnd ”Om vilsna profettankar före och efter mordet på Olof Palme”.
I promemorian sägs bl.a. följande. Kjell S hade varit ledare för ”Förbedjare för Sverige” och varit med om att bilda
Olof Palme blev mördad för att han skulle ”sälja” vårt fiskevatten till Sovjet. Detta kunde inte godtas av CIA, som därför anlitade den nyandliga grupp som leddes av Baghwan.
1986-02-28 kom Baghwan till Sverige. Han hade inget visum och stannade därför endast på Arlanda flygplats i sex timmar. Han träffade Ted Gärdestad, som senare på kvällen utförde mordet.
Två polismän från PU besökte Ted Gärdestad i dennes bostad vid två tillfällen i augusti och september 1986. Ted Gärdestad berättade bl.a. följande.
Han hade lämnat Sverige i slutet av december 1985 och bott hos vänner i Oslo. De sista dagarna i februari 1986 reste han med tåg från Norge till Grekland där han träffade sin läromästare Baghwan. I hans pass fanns en stämpel från Jugoslavien av 1986-03-01.
Någon gång under våren hade han talat med sin far på telefon och denne hade berättat att det gick rykten om att han var inblandad i mordet på Olof Palme. Han tog illa upp och valde därför att stanna utomlands längre än han från början hade avsett. Han kom tillbaka till Sverige i mitten av juli 1986.
5.8 Avsnitt HH – ”Terroristorganisationer som ej hänförs till annat avsnitt”
Allmänt
Detta restavsnitt (HH) är registrerat som ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H) och består av ett fyrtiotal uppslag.
Det innehåller huvudsakligen tips och uppföljningar av tips om vissa utländska organisationer och myndigheter samt personer med anknytning till dessa.
Utredningen beträffande denne finns emellertid registrerad i ett annat större uppslag som redovisas särskilt (se nedan).
SOU1999:88 sid. 528 Enskilda uppslag
nämnas.
Olof Palme blev mördad för att han skulle ”sälja” vårt fiskevatten till Sovjet. Detta kunde inte godtas av CIA, som därför anlitade den nyandliga grupp som leddes av Baghwan.
1986-02-28 kom Baghwan till Sverige. Han hade inget visum och stannade därför endast på Arlanda flygplats i sex timmar. Han träffade Ted Gärdestad, som senare på kvällen utförde mordet.
Två polismän från PU besökte Ted Gärdestad i dennes bostad vid två tillfällen i augusti och september 1986. Ted Gärdestad berättade bl.a. följande.
Han hade lämnat Sverige i slutet av december 1985 och bott hos vänner i Oslo. De sista dagarna i februari 1986 reste han med tåg från Norge till Grekland där han träffade sin läromästare Baghwan. I hans pass fanns en stämpel från Jugoslavien av 1986-03-01.
Någon gång under våren hade han talat med sin far på telefon och denne hade berättat att det gick rykten om att han var inblandad i mordet på Olof Palme. Han tog illa upp och valde därför att stanna utomlands längre än han från början hade avsett. Han kom tillbaka till Sverige i mitten av juli 1986.
5.8 Avsnitt HH – ”Terroristorganisationer som ej hänförs till annat avsnitt”
Allmänt
Detta restavsnitt (HH) är registrerat som ett underavsnitt till ”Politiska motiv” (H) och består av ett fyrtiotal uppslag.
Det innehåller huvudsakligen tips och uppföljningar av tips om vissa utländska organisationer och myndigheter samt personer med anknytning till dessa.
Vid tre tillfällen i mars 1986 och i juli 1990 berättade Jose R för säkerhetspolisen i Malmö och Malmöpolisen att han från en ”källa” hade hört att Michael Townley – alias Roberto Thieme – och Julio IReferens behövs
hade mördat Olof Palme på uppdrag av Pinochet-regeringen i Chile.
I en promemoria från säkerhetspolisen i Stockholm av 1986-04-23 sägs bl.a. att Roberto Thieme inte var känd i Spanien och att Julio I hade gripits i Spanien för eventuell inblandning i mordet på general Schneider 1970.
I en annan promemoria upprättad av säkerhetspolisen i Stockholm i augusti 1990 sägs att ingen av personerna var kända vid säkerhetspolisen.
Enligt två anteckningar daterade i maj respektive juni 1986 hade Lisbeth Palme till Hans Holmér överlämnat några tidningsartiklar från januari-februari 1979. Artiklarna handlade om att Michael Townley på uppdrag av DINA hade mördat tre chilenska politiker.
Vid förhör i USA skulle Michael Townley ha berättat att han hade fått order att mörda Olof Palme i Madrid 1976.
I artiklarna nämndes även att Olof Palme stod på en särskild dödslista hos DINA.
I mars 1987 hölls ett möte hos UD:s kabinettssekreterare med företrädare för UD, RÅ och RPS. Mötet ägde rum på RÅ:s begäran och dokumenterades i en promemoria författad av Nils G Rosenberg vid UD:s politiska avdelning.
Mötet, dess bakgrund och den promemoria det resulterade i är redovisat i kapitel 3, UD:s roll i övrigt.
I oktober 1987 skickade Sveriges ambassad i Washington ett telex till UD med viss information från U.S. State Department om att Chile hade vägrat att medverka till att finna de skyldiga till mordet på bl.a. Orlando Letelier i Washington.
I mars 1991 skickade den amerikanska ambassaden i London en promemoria till RPS, Interpol. Promemorian innehåller information från U.S. Marshals Service om var Michael Townley befann sig under 1986.
Michael Townley hade gjort vissa resor inom USA. Man hade haft kontakt med honom på hans arbetsplats 1986-02-25 och därefter 1986-03-02. Han hade inte fått något amerikanskt pass.
Hans fru hade lämnat ”the witness protection program” och återvänt till Chile.
Han nämns i den ovan återgivna promemorian från UD. Uppslaget har 25 ”underuppslag”.
SOU1999:88 sid. 529 Enskilda uppslag
Vid tre tillfällen i mars 1986 och i juli 1990 berättade Jose R för säkerhetspolisen i Malmö och Malmöpolisen att han från en ”källa” hade hört att Michael Townley – alias Roberto Thieme – och Julio IReferens behövs
hade mördat Olof Palme på uppdrag av Pinochet-regeringen i Chile.
I en promemoria från säkerhetspolisen i Stockholm av 1986-04-23 sägs bl.a. att Roberto Thieme inte var känd i Spanien och att Julio I hade gripits i Spanien för eventuell inblandning i mordet på general Schneider 1970.
I en annan promemoria upprättad av säkerhetspolisen i Stockholm i augusti 1990 sägs att ingen av personerna var kända vid säkerhetspolisen.
Enligt två anteckningar daterade i maj respektive juni 1986 hade Lisbeth Palme till Hans Holmér överlämnat några tidningsartiklar från januari-februari 1979. Artiklarna handlade om att Michael Townley på uppdrag av DINA hade mördat tre chilenska politiker.
Vid förhör i USA skulle Michael Townley ha berättat att han hade fått order att mörda Olof Palme i Madrid 1976.
I artiklarna nämndes även att Olof Palme stod på en särskild dödslista hos DINA.
I mars 1987 hölls ett möte hos UD:s kabinettssekreterare med företrädare för UD, RÅ och RPS. Mötet ägde rum på RÅ:s begäran och dokumenterades i en promemoria författad av Nils G Rosenberg vid UD:s politiska avdelning.
Mötet, dess bakgrund och den promemoria det resulterade i är redovisat i kapitel 3, UD:s roll i övrigt.
I oktober 1987 skickade Sveriges ambassad i Washington ett telex till UD med viss information från U.S. State Department om att Chile hade vägrat att medverka till att finna de skyldiga till mordet på bl.a. Orlando Letelier i Washington.
I mars 1991 skickade den amerikanska ambassaden i London en promemoria till RPS, Interpol. Promemorian innehåller information från U.S. Marshals Service om var Michael Townley befann sig under 1986.
Michael Townley hade gjort vissa resor inom USA. Man hade haft kontakt med honom på hans arbetsplats 1986-02-25 och därefter 1986-03-02. Han hade inte fått något amerikanskt pass.
Hans fru hade lämnat ”the witness protection program” och återvänt till Chile.
Den 18 januari 1986-01-18 hade Interpol i Rom skickat ett telexmeddelande till RPS, Interpol, om att Stefano Delle Chiaie skulle ha rest till Europa med ett privat flygplan ägt av en tysk och att Stefano Delle Chiaie hade använt ett förfalskat pass utfärdat i namnet Henry Verlere.
I en handling från säkerhetspolisen daterad i oktober 1986 framförs teorier om vem Stefano Delle Chiaie kunde ha anlitat för att mörda Olof Palme.
En person som nämns är Roberto F, som i Italien i sin frånvaro hade dömts till fängelse i nio år för mordförsök, mordbrand m.m. Roberto F, befann sig i England och hade ”legat lågt” sedan en engelsk domstol hade avslagit en begäran om att han skulle lämnas ut till Italien.
I februari 1987 skickade UD kopior av två telexmeddelanden till Holger Romander, RPS, angående information om Stefano Delle Chiaie. Meddelandena hade sänts från Sveriges ambassader i Washington respektive Bern. I januari 1987 besökte författaren Saul L – som hade skrivit en bok om mordet på Orlando Letelier – och journalisten Iona A – tidningen Literaturnaja Gazetas korrespondent i USA – Sveriges ambassad i Washington. Iona A berättade att Frederico F, en italiensk advokat, hade lämnat upplysningen att Stefano Delle Chiaie var inblandad i mordet på Olof Palme.
I februari 1987 ringde en person med förnamnet Antoine till Sveriges ambassad i Bern och berättade att han kände en person som hade hört att Frederico F visste vem som låg bakom mordet på Olof Palme.
Enligt ett telexmeddelande från Sveriges ambassad i Caracas i april 1987 greps Stefano Delle Chiaie i Venezuela 1987-03-27 och utlämnades till Italien två dagar senare.
Av ett brev till RÅ från åklagarmyndigheten i Florens i april 1988 framgår att RÅ samma månad hade gjort en framställning om förhör med Stefano Delle Chiaie i Italien.
RÅ inbjöds att närvara vid förhör i Florens i slutet av maj 1988.
Jörgen Almblad samt två utredningsmän var i Italien den 24-29 maj 1988. Resan redovisas i en särskild promemoria, där bl.a. följande framgår.
1988-05-25 träffade de doktor Trapani som ansvarade för utredningen beträffande Stefano Delle Chiaie i Florensdistriktet.
Trapani berättade bl.a. att Stefano Delle Chiaie var misstänkt för att ligga bakom flera politiska mord i Italien, att vittnen i vissa brottmål mot denne hade tagit tillbaka sina uppgifter och att advokaten Frederico F hade avlidit i hjärtinfarkt i september 1987.
1988-05-26 besökte de doktor Lombardo – förundersökningsdomare i Florens – för att förbereda förhöret med Stefano Delle Chiaie.
1988-05-27 hade de ett möte med doktor Vigna – även han förundersökningsdomare – som berättade att man hade funnit vissa skrivelser i Frederico F:s bostad.
Den 18 januari 1986-01-18 hade Interpol i Rom skickat ett telexmeddelande till RPS, Interpol, om att Stefano Delle Chiaie skulle ha rest till Europa med ett privat flygplan ägt av en tysk och att Stefano Delle Chiaie hade använt ett förfalskat pass utfärdat i namnet Henry Verlere.
I en handling från säkerhetspolisen daterad i oktober 1986 framförs teorier om vem Stefano Delle Chiaie kunde ha anlitat för att mörda Olof Palme.
En person som nämns är Roberto F, som i Italien i sin frånvaro hade dömts till fängelse i nio år för mordförsök, mordbrand m.m. Roberto F, befann sig i England och hade ”legat lågt” sedan en engelsk domstol hade avslagit en begäran om att han skulle lämnas ut till Italien.
I februari 1987 skickade UD kopior av två telexmeddelanden till Holger Romander, RPS, angående information om Stefano Delle Chiaie. Meddelandena hade sänts från Sveriges ambassader i Washington respektive Bern. I januari 1987 besökte författaren Saul L – som hade skrivit en bok om mordet på Orlando Letelier – och journalisten Iona A – tidningen Literaturnaja Gazetas korrespondent i USA – Sveriges ambassad i Washington. Iona A berättade att Frederico F, en italiensk advokat, hade lämnat upplysningen att Stefano Delle Chiaie var inblandad i mordet på Olof Palme.
I februari 1987 ringde en person med förnamnet Antoine till Sveriges ambassad i Bern och berättade att han kände en person som hade hört att Frederico F visste vem som låg bakom mordet på Olof Palme.
Enligt ett telexmeddelande från Sveriges ambassad i Caracas i april 1987 greps Stefano Delle Chiaie i Venezuela 1987-03-27 och utlämnades till Italien två dagar senare.
Av ett brev till RÅ från åklagarmyndigheten i Florens i april 1988 framgår att RÅ samma månad hade gjort en framställning om förhör med Stefano Delle Chiaie i Italien.
RÅ inbjöds att närvara vid förhör i Florens i slutet av maj 1988.
Jörgen Almblad samt två utredningsmän var i Italien den 24-29 maj 1988. Resan redovisas i en särskild promemoria, där bl.a. följande framgår.
1988-05-25 träffade de doktor Trapani som ansvarade för utredningen beträffande Stefano Delle Chiaie i Florensdistriktet.
Trapani berättade bl.a. att Stefano Delle Chiaie var misstänkt för att ligga bakom flera politiska mord i Italien, att vittnen i vissa brottmål mot denne hade tagit tillbaka sina uppgifter och att advokaten Frederico F hade avlidit i hjärtinfarkt i september 1987.
1988-05-26 besökte de doktor Lombardo – förundersökningsdomare i Florens – för att förbereda förhöret med Stefano Delle Chiaie.
1988-05-27 hade de ett möte med doktor Vigna – även han förundersökningsdomare – som berättade att man hade funnit vissa skrivelser i Frederico F:s bostad.
Förhöret hölls i stadsfängelset i Florens med doktor Lombardo som förhörsledare. Vid förhöret fördes ett protokoll av doktor Lombardos sekreterare. Detta har översatts till svenska.
Stefano Delle Chiaie D berättade bl.a. följande. Han visste ingenting om mordet på Olof Palme. Han hade befunnit sig i Caracas i Venezuela från september 1982 till april 1987.
Han hade varit i Madrid vid Francos begravning 1975. Han hade emellertid inte träffat Michael Townley vid detta tillfälle. (I PU:s promemoria anges att Stefano Delle Chiaie sade att han hade träffat Michael Townley i Madrid vid Francos begravning, vår anm.) Han hade däremot träffat Michael Townley i organisationen ”Land och Frihet” i Chile. Han kände igen namnet Miguel F men kunde inte placera denne.
Han hade sedan 1977 inte haft några förbindelser med Chile eller chilenare. Han hade träffat advokaten Frederico F i Caracas men han visste inte om detta hade skett före eller efter mordet på Olof Palme.
Han kände inte Roberto F. Påståendena om att han skulle ha befunnit sig i Europa i januari och februari 1986 var falska. De svenska utredningsmännen kunde kontakta två advokater i Rom för att få namn på de personer som kände till att han hade varit i Venezuela vid tiden för mordet på Olof Palme.
Samma dag som förhöret med Stefano Delle Chiaie hölls träffade de en chef hos kriminalpolisen. Han berättade att det var en opålitlig informatör som till den italienska säkerhetspolisen hade lämnat uppgifter om att Stefano Delle Chiaie vid årsskiftet 1985-1986 hade kommit till Europa med ett privat flygplan.
Slutligen anges i promemorian att Jörgen Almblad hade kommit fram till att man från svensk sida saknade jurisdiktion för att själva ta kontakt med Stefano D:s advokater i Rom. Man skulle i stället göra en skriftlig framställning angående detta.
I ett ”underuppslag” finns en sida med anteckningar från ett besök i Washington. Anteckningarna har förts efter samtal med Saul L. I anteckningarna anges bl.a. följande. Vid samtalet närvarade Saul L,
Elisabeth Letelier (änka efter Orlando Letelier), FBI-agenten Robert A. Bousko och kriminalinspektören Sören Morberg.
Förhöret hölls i stadsfängelset i Florens med doktor Lombardo som förhörsledare. Vid förhöret fördes ett protokoll av doktor Lombardos sekreterare. Detta har översatts till svenska.
Stefano Delle Chiaie D berättade bl.a. följande. Han visste ingenting om mordet på Olof Palme. Han hade befunnit sig i Caracas i Venezuela från september 1982 till april 1987.
Han hade varit i Madrid vid Francos begravning 1975. Han hade emellertid inte träffat Michael Townley vid detta tillfälle. (I PU:s promemoria anges att Stefano Delle Chiaie sade att han hade träffat Michael Townley i Madrid vid Francos begravning, vår anm.) Han hade däremot träffat Michael Townley i organisationen ”Land och Frihet” i Chile. Han kände igen namnet Miguel F men kunde inte placera denne.
Han hade sedan 1977 inte haft några förbindelser med Chile eller chilenare. Han hade träffat advokaten Frederico F i Caracas men han visste inte om detta hade skett före eller efter mordet på Olof Palme.
Han kände inte Roberto F. Påståendena om att han skulle ha befunnit sig i Europa i januari och februari 1986 var falska. De svenska utredningsmännen kunde kontakta två advokater i Rom för att få namn på de personer som kände till att han hade varit i Venezuela vid tiden för mordet på Olof Palme.
Samma dag som förhöret med Stefano Delle Chiaie hölls träffade de en chef hos kriminalpolisen. Han berättade att det var en opålitlig informatör som till den italienska säkerhetspolisen hade lämnat uppgifter om att Stefano Delle Chiaie vid årsskiftet 1985-1986 hade kommit till Europa med ett privat flygplan.
Slutligen anges i promemorian att Jörgen Almblad hade kommit fram till att man från svensk sida saknade jurisdiktion för att själva ta kontakt med Stefano D:s advokater i Rom. Man skulle i stället göra en skriftlig framställning angående detta.
I ett ”underuppslag” finns en sida med anteckningar från ett besök i Washington. Anteckningarna har förts efter samtal med Saul L. I anteckningarna anges bl.a. följande. Vid samtalet närvarade Saul L,
Elisabeth Letelier (änka efter Orlando Letelier), FBI-agenten Robert A. Bousko och kriminalinspektören Sören Morberg.
Den 3 mars 1986 tipsade Rolf S, Häktet Göteborg, PU om att Alessandro S hade suttit häktad på Häktet Göteborg under hösten 1985 och att denne 1985-10-18 hade skickat ett telegram till Olof Palme. Telegrammet innehöll ett hot mot Olof Palmes säkerhet för det fall regeringen fattade beslut om att Alessandro S skulle lämnas ut till Italien.
1985-12-14 beslöt regeringen att Alessandro S skulle lämnas ut till Italien. Alessandro S var i Italien misstänkt för vissa högmålsbrott och väpnat rån. Regeringen erinrade om att han i Italien inte fick straffas för gärningarna såsom för politiska brott.
I ett telegram till Rikspolisstyrelsen från april 1986 meddelade Interpol i Rom att Alessandro S alltsedan 1985-11-29 hade suttit i häkte i Rom; han hade således inte varit på fri fot 1986-02-28.
I en promemoria till Lars Jonsson från säkerhetspolisen i november 1994 återges telex-meddelandet från Alessandro S av 1985-10-18.
Meddelandet var ställt till ”Statsminister Olof Palme and the cabinet ministers” och hade följande lydelse:
”Dear Sirs, I warn you that I am the exile of Italy and I therefore represent my country, being also norman and norwegian, I tell you to free me within the next 24 hours or serious international repercussion will happen. Captain of savoia cavalleria. Alessandro S.”
Vidare sägs i promemorian att Alessandro S tillhörde den tyska vänsterextremistiska terrorgruppen RAF (Röda Arméfraktionen) och att han i Italien var efterlyst för kopplingar till högerextremism.
Slutligen nämns att det i Italien fanns en vänsterextremistisk terroristgrupp benämnd Röda brigaderna.
5.9 Vissa avsnitt registrerade under ”Politiska motiv” m.m.
5.9.1 Allmänt
Under denna rubrik redovisas resterande avsnitt som är registrerade under ”Politiska motiv”. Avsnitten rör högerextrema och nazistiska organisationer samt personer som bedömts ha anknytning till dessa.
I detta avsnitt redovisas även utredningen avseende Alf Enerström, som inte är registrerad under ”Politiska motiv” utan i avsnitt D (”Allmänna tips”).
SOU1999:88 sid. 532 Enskilda uppslag
Alessandro S
Den 3 mars 1986 tipsade Rolf S, Häktet Göteborg, PU om att Alessandro S hade suttit häktad på Häktet Göteborg under hösten 1985 och att denne 1985-10-18 hade skickat ett telegram till Olof Palme. Telegrammet innehöll ett hot mot Olof Palmes säkerhet för det fall regeringen fattade beslut om att Alessandro S skulle lämnas ut till Italien.
1985-12-14 beslöt regeringen att Alessandro S skulle lämnas ut till Italien. Alessandro S var i Italien misstänkt för vissa högmålsbrott och väpnat rån. Regeringen erinrade om att han i Italien inte fick straffas för gärningarna såsom för politiska brott.
I ett telegram till Rikspolisstyrelsen från april 1986 meddelade Interpol i Rom att Alessandro S alltsedan 1985-11-29 hade suttit i häkte i Rom; han hade således inte varit på fri fot 1986-02-28.
I en promemoria till Lars Jonsson från säkerhetspolisen i november 1994 återges telex-meddelandet från Alessandro S av 1985-10-18.
Meddelandet var ställt till ”Statsminister Olof Palme and the cabinet ministers” och hade följande lydelse:
”Dear Sirs, I warn you that I am the exile of Italy and I therefore represent my country, being also norman and norwegian, I tell you to free me within the next 24 hours or serious international repercussion will happen. Captain of savoia cavalleria. Alessandro S.”
Vidare sägs i promemorian att Alessandro S tillhörde den tyska vänsterextremistiska terrorgruppen RAF (Röda Arméfraktionen) och att han i Italien var efterlyst för kopplingar till högerextremism.
Slutligen nämns att det i Italien fanns en vänsterextremistisk terroristgrupp benämnd Röda brigaderna.
5.9 Vissa avsnitt registrerade under ”Politiska motiv” m.m.
5.9.1 Allmänt
Under denna rubrik redovisas resterande avsnitt som är registrerade under ”Politiska motiv”. Avsnitten rör högerextrema och nazistiska organisationer samt personer som bedömts ha anknytning till dessa.
I detta avsnitt redovisas även utredningen avseende Alf Enerström, som inte är registrerad under ”Politiska motiv” utan i avsnitt D (”Allmänna tips”).
I mars 1987 besökte journalisten Håkan H PU och lämnade följande tips.
Ungefär tio minuter efter mordet på Olof Palme ringde en man till ett par i Bromma och meddelade att Olof Palme var död. Paret hade fått uppfattningen att mannen hade slagit fel telefonnummer.(13)
Han hade kontrollerat olika telefonnummer och kommit fram till att den som ringde kunde ha avsett att ringa till Arvo Horm. (Det förutsatte att vederbörande slagit fel på två av sex siffror.)
Arvo Horm var ledare inom WACL och representerade en politisk ytterlighet.
WACL var en internationell sammanslutning med kontakter med olika exilorganisationer och regimer i världen.
WACL brukade hålla årliga kongresser på olika ställen i världen. Den senaste kongressen hade hållits i San Diego i USA.
WACL kunde kopplas till en mängd små organisationer som var extremt högerinriktade.
Vidare hade Miro Baresic varit direkt kopplad till WACL när han jobbade som säkerhetsvakt i Paraguay.
I mars 1987 besökte journalisten Håkan H PU och lämnade följande tips.
Ungefär tio minuter efter mordet på Olof Palme ringde en man till ett par i Bromma och meddelade att Olof Palme var död. Paret hade fått uppfattningen att mannen hade slagit fel telefonnummer.(13)
Han hade kontrollerat olika telefonnummer och kommit fram till att den som ringde kunde ha avsett att ringa till Arvo Horm. (Det förutsatte att vederbörande slagit fel på två av sex siffror.)
Arvo Horm var ledare inom WACL och representerade en politisk ytterlighet.
WACL var en internationell sammanslutning med kontakter med olika exilorganisationer och regimer i världen.
WACL brukade hålla årliga kongresser på olika ställen i världen. Den senaste kongressen hade hållits i San Diego i USA.
WACL kunde kopplas till en mängd små organisationer som var extremt högerinriktade.
Vidare hade Miro Baresic varit direkt kopplad till WACL när han jobbade som säkerhetsvakt i Paraguay.
Han hade för sig att Olof Palme skulle komma till Ystad och
hade tänkt lämna information om ett jubileum där. Han hade tänkt
lacka över orden ”doktor” och ”död” men det blev bara över ”doktor”.
Han hade arbetat hos Arvo Horm på Baltiska Kommittén hos Baltiska Institutet och fick där viss anknytning till WACL.
Hans arbetsuppgifter inom Baltiska Kommittén var att skriva kollektbrev, redigera ansökningar, m.m.
Hans enda uppgift inom WACL var att försöka bekämpa inflytande från högerextremistiska och nynazistiska grupper.
Han ansåg att WACL hade fått för stora proportioner i utredningen om mordet på Olof Palme.
Vad han kände till så fanns det inte någon extremistisk organisation som var beredd att tillgripa våld.
Så fort någon var beredd att göra detta höll man honom utanför eftersom man visste att han skulle motsätta sig detta.
Han var hemma 1986-02-28
och talade vid tiden för mordet på Olof Palme i telefon med en person som han namngav. Telefonsamtalet varade i ungefär 45 minuter.
Vidare bodde en 86-årig dam i hans lägenhet. Damen hade sagt att hon visste att han var hemma och att hon särskilt kom ihåg det på grund av en annan händelse som inträffat samma dag.
I januari 1992 genomfördes en slagning beträffande Anders Larsson varvid det antecknades att han hade avlidit i november 1991.
Hennes far var 80 år och av estniskt ursprung. Han ingick i estniska nationalrådet som hade säte i Stockholm. I sin kamp för att befria Estland från den sovjetiska ockupationsmakten hade han haft kontakter med WACL.
Vissa fraktioner av WACL i Sydamerika var sannolikt nazistiska till karaktären.
Hennes far och estniska nationalrådet var absolut inte nazistiska. Han var nära att avrättas av SS i Estland under kriget och tog avstånd från nazismen. Han hade anknytning till Folkpartiet. Han hade inte någon aversion mot socialdemokratin eftersom estniska rådet fick ekonomiskt stöd från de socialdemokratiska regeringarna.
I november 1987 fick PU ett brev där det angavs att Carl Herslow – ledare för Skånepartiet – var medlem i WACL och hade i radio sagt att han varit i Amerika och träffat WACL:s ledare.
Vidare hade Carl Herslow två månader efter mordet på Olof Palme i tidningen Arbetet skrivit att det var Olof Palmes eget fel att han blev skjuten och att ”vi hade varnat honom skriftligt 14 dagar innan”.
Han hade vid några tillfällen skrivit till Olof Palme och även Malmö
SOU1999:88 sid. 534 Enskilda uppslag
Palme.
Han hade för sig att Olof Palme skulle komma till Ystad och
hade tänkt lämna information om ett jubileum där. Han hade tänkt
lacka över orden ”doktor” och ”död” men det blev bara över ”doktor”.
Han hade arbetat hos Arvo Horm på Baltiska Kommittén hos Baltiska Institutet och fick där viss anknytning till WACL.
Hans arbetsuppgifter inom Baltiska Kommittén var att skriva kollektbrev, redigera ansökningar, m.m.
Hans enda uppgift inom WACL var att försöka bekämpa inflytande från högerextremistiska och nynazistiska grupper.
Han ansåg att WACL hade fått för stora proportioner i utredningen om mordet på Olof Palme.
Vad han kände till så fanns det inte någon extremistisk organisation som var beredd att tillgripa våld.
Så fort någon var beredd att göra detta höll man honom utanför eftersom man visste att han skulle motsätta sig detta.
Han var hemma 1986-02-28
och talade vid tiden för mordet på Olof Palme i telefon med en person som han namngav. Telefonsamtalet varade i ungefär 45 minuter.
Vidare bodde en 86-årig dam i hans lägenhet. Damen hade sagt att hon visste att han var hemma och att hon särskilt kom ihåg det på grund av en annan händelse som inträffat samma dag.
I januari 1992 genomfördes en slagning beträffande Anders Larsson varvid det antecknades att han hade avlidit i november 1991.
Hennes far var 80 år och av estniskt ursprung. Han ingick i estniska nationalrådet som hade säte i Stockholm. I sin kamp för att befria Estland från den sovjetiska ockupationsmakten hade han haft kontakter med WACL.
Vissa fraktioner av WACL i Sydamerika var sannolikt nazistiska till karaktären.
Hennes far och estniska nationalrådet var absolut inte nazistiska. Han var nära att avrättas av SS i Estland under kriget och tog avstånd från nazismen. Han hade anknytning till Folkpartiet. Han hade inte någon aversion mot socialdemokratin eftersom estniska rådet fick ekonomiskt stöd från de socialdemokratiska regeringarna.
I november 1987 fick PU ett brev där det angavs att Carl Herslow – ledare för Skånepartiet – var medlem i WACL och hade i radio sagt att han varit i Amerika och träffat WACL:s ledare.
Vidare hade Carl Herslow två månader efter mordet på Olof Palme i tidningen Arbetet skrivit att det var Olof Palmes eget fel att han blev skjuten och att ”vi hade varnat honom skriftligt 14 dagar innan”.
arbetarkommun och kritiserat Olof Palmes politik i flera avseenden.
Dessa brev hade emellertid inte innehållit några varningar. Han kände inte till att tidningen Arbetet hade haft någon artikel av eller om honom angående en varning till Olof Palme.
Han visste inte vad WACL stod för. Natten mellan 1986-02-28
och 1986-03-01
var han hemma med sin sambo i Malmö.
Allmänt angående WACL
I en åttasidig promemoria upprättad av en kriminalinspektör vid PU i mars 1988 redogörs för WACL.
WACL grundades 1967 efter att ”Anti-Bolsjevik block of Nations and Asian Pacific Anti-Communist Leagues” hade enats om att bilda en paraplyorganisation för organisationer mot kommunism.
Första mötet hölls i Taipei i Taiwan. Taiwan kom sedan att bli en av organisationens främsta finansiärer.
WACL håller möten en gång per år. Deltagarnas rese- och hotellkostnader betalas av organisationen. Sveriges Nationella Förbund (SNF) blev medlem i WACL 1979. SNF splittrades emellertid 1986.
5.9.3 ”NRP” (Nordiska Rikspartiet) – avsnitt HJ
Avsnittet består av 38 uppslag.
Beträffande detta avsnitt finns också en 1990 upprättad sammanställning (avsnitt HÖ). Den redovisas nedan.
Karl A
Den 4 mars 1986 berättade en anonym person bl.a. följande. Karl A var medlem i NRP och hade vapen och ammunition.
Samma dag som tipset kom in utfördes husrannsakan hos Karl A dels på hans egen adress i Stockholm, dels på en ”c/o-adress” i en förort till Stockholm. I lägenheten i Stockholm fann man en revolver av äldre modell och en plastpåse med 57 patroner av ”22 long typ”.
Vapnet och ammunitionen togs i beslag.
I en anteckning från säkerhetspolisen av den 26 mars 1986 anges att man vid husrannsakan hos Karl A inte hade funnit något som kunde härledas till någon nazistisk rörelse. Vidare antecknades att någon ytterligare åtgärd från säkerhetspolisen inte var aktuell.
SOU1999:88 Enskilda uppslag sid. 535
arbetarkommun och kritiserat Olof Palmes politik i flera avseenden.
Dessa brev hade emellertid inte innehållit några varningar. Han kände inte till att tidningen Arbetet hade haft någon artikel av eller om honom angående en varning till Olof Palme.
Han visste inte vad WACL stod för. Natten mellan 1986-02-28
och 1986-03-01
var han hemma med sin sambo i Malmö.
Allmänt angående WACL
I en åttasidig promemoria upprättad av en kriminalinspektör vid PU i mars 1988 redogörs för WACL.
WACL grundades 1967 efter att ”Anti-Bolsjevik block of Nations and Asian Pacific Anti-Communist Leagues” hade enats om att bilda en paraplyorganisation för organisationer mot kommunism.
Första mötet hölls i Taipei i Taiwan. Taiwan kom sedan att bli en av organisationens främsta finansiärer.
WACL håller möten en gång per år. Deltagarnas rese- och hotellkostnader betalas av organisationen. Sveriges Nationella Förbund (SNF) blev medlem i WACL 1979. SNF splittrades emellertid 1986.
5.9.3 ”NRP” (Nordiska Rikspartiet) – avsnitt HJ
Avsnittet består av 38 uppslag.
Beträffande detta avsnitt finns också en 1990 upprättad sammanställning (avsnitt HÖ). Den redovisas nedan.
Karl A
Den 4 mars 1986 berättade en anonym person bl.a. följande. Karl A var medlem i NRP och hade vapen och ammunition.
Samma dag som tipset kom in utfördes husrannsakan hos Karl A dels på hans egen adress i Stockholm, dels på en ”c/o-adress” i en förort till Stockholm. I lägenheten i Stockholm fann man en revolver av äldre modell och en plastpåse med 57 patroner av ”22 long typ”.
Vapnet och ammunitionen togs i beslag.
I en anteckning från säkerhetspolisen av den 26 mars 1986 anges att man vid husrannsakan hos Karl A inte hade funnit något som kunde härledas till någon nazistisk rörelse. Vidare antecknades att någon ytterligare åtgärd från säkerhetspolisen inte var aktuell.
De kom överens om att träffas senare under kvällen. Klockan 21:50
tog han tunnelbanan från Bandhagen till Södermalm.
Han gick sedan till BSS:s lokal på Södermalm och träffade Leif Zeilon där omkring klockan 22:30
. De två var tillsammans till ungefär klockan 01:00
när Leif Zeilon lämnade lokalen.
Han övernattade i lokalen. Morgonen därpå ringde Leif Zeilon och talade om att Olof Palme hade mördats.
Han åkte sedan buss tillbaka till Nyköping.
Han hade inte något med mordet på Olof Palme att göra.
1986-05-21
förhördes Leif Zeilon. (Han sade att han redan hade blivit förhörd av två polismän. De hade kommit hem till honom och bl.a. frågat vad han gjorde på kvällen 1986-02-28
.) Han var styrelseledamot i BSS.
De träffades i BSS:s lokal på kvällen 1986-02-28
omkring klockan 21:00–22:00
. Han kom inte ihåg om Lars Hultén hade ringt honom tidigare under kvällen. Han var i lokalen till omkring klockan 24:00
och gick sedan hem.
Han visste inte vad Lars Hultén gjorde sedan. Det var inte uteslutet att Lars Hultén sov i lokalen.
SOU1999:88 Enskilda uppslag sid. 538
Sammanställning
I mars 1990 upprättades inom PU en kort promemoria benämnd ”Avsnitt:HJ – Redovisning och förslag”.
I promemorian uppges att avsnittet vid denna tidpunkt innehöll 33 uppslag.
Beträffande utredningen sägs att det saknas konkreta uppgifter som för NRP närmare mordet och mordplatsen.
Under rubriken ”Förslag” framförs bedömningen att NRP som organisation kan avskrivas.
Däremot borde ”RAG-gruppen” i Stockholmsområdet undersökas närmare innan avsnittet definitivt kunde läggas till handlingarna.
Endast den som visat stor lojalitet och offervilja under en längre tid i ortsgruppens arbete kan enligt promemorian bli medlem i en RAG-grupp.
De kom överens om att träffas senare under kvällen. Klockan 21:50
tog han tunnelbanan från Bandhagen till Södermalm.
Han gick sedan till BSS:s lokal på Södermalm och träffade Leif Zeilon där omkring klockan 22:30
. De två var tillsammans till ungefär klockan 01:00
när Leif Zeilon lämnade lokalen.
Han övernattade i lokalen. Morgonen därpå ringde Leif Zeilon och talade om att Olof Palme hade mördats.
Han åkte sedan buss tillbaka till Nyköping.
Han hade inte något med mordet på Olof Palme att göra.
1986-05-21
förhördes Leif Zeilon. (Han sade att han redan hade blivit förhörd av två polismän. De hade kommit hem till honom och bl.a. frågat vad han gjorde på kvällen 1986-02-28
.) Han var styrelseledamot i BSS.
De träffades i BSS:s lokal på kvällen 1986-02-28
omkring klockan 21:00–22:00
. Han kom inte ihåg om Lars Hultén hade ringt honom tidigare under kvällen. Han var i lokalen till omkring klockan 24:00
och gick sedan hem.
Han visste inte vad Lars Hultén gjorde sedan. Det var inte uteslutet att Lars Hultén sov i lokalen.
1986-02-28
hade Lars Hultén gjort sig ledig och for hem till honom. De var tillsammans hela dagen. På kvällen åt de en bit hemma hos honom och pratade och lyssnade på musik.
Han skjutsade Lars Hultén till Högdalens tunnelbanestation omkring klockan 21:30
. Han åkte sedan tillbaka till sin bostad.
Han hade efteråt hört att Lars Hultén hade tagit tunnelbanan till stan och besökt Leif Zeilon i BSS:s lokal på söder.
I februari 1992 förhörde PU Gunnar J. Han var fastighetsförvaltare hos den bostadsrättsförening som hade hyrt ut lokalen på Södermannagatan till Leif Zeilon.
Det hade förekommit klagomål från andra hyresgäster eftersom ungdomar med rakade huvuden och vissa flaggor brukade samlas vid lokalen på lördagar och söndagar.
Föreningen började misstänka att man hade fått en högerextremistisk organisation som hyresgäst.
Han kunde inte minnas att han hade gjort några särskilda iakttagelser beträffande lokalen 1986-02-28
.
Leif Zeilon hyrde lokalen från 1984-04-01
till och med 1987-09-30
.
– Beträffande Leif Zeilon finns ytterligare uppslag.
SNF ville avskaffa demokratin och införa det slags kungavälde som fungerade före 1914.
Han kände inte till vem som kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Han låg och sov när hans dotter ringde honom 1986-03-01 02:30
.
Hon ringde för att kontrollera att han var hemma och hade alibi för mordet. Han ansåg att SNF borde samla in pengar till gärningsmannen som tack för vad denne hade gjort.
En annan medlem i SNF – S – hade tidigare under 1986 utfäst en belöning på 10 000 dollar
SOU1999:88 sid. 539 Enskilda uppslag
Lokalen låg på Södermannagatan.
Han kände till Christopher Julin. Denne var en från BSS fristående författare som BSS hade haft vissa kontakter med.
1986-02-28
hade Lars Hultén gjort sig ledig och for hem till honom. De var tillsammans hela dagen. På kvällen åt de en bit hemma hos honom och pratade och lyssnade på musik.
Han skjutsade Lars Hultén till Högdalens tunnelbanestation omkring klockan 21:30
. Han åkte sedan tillbaka till sin bostad.
Han hade efteråt hört att Lars Hultén hade tagit tunnelbanan till stan och besökt Leif Zeilon i BSS:s lokal på söder.
I februari 1992 förhörde PU Gunnar J. Han var fastighetsförvaltare hos den bostadsrättsförening som hade hyrt ut lokalen på Södermannagatan till Leif Zeilon.
Det hade förekommit klagomål från andra hyresgäster eftersom ungdomar med rakade huvuden och vissa flaggor brukade samlas vid lokalen på lördagar och söndagar.
Föreningen började misstänka att man hade fått en högerextremistisk organisation som hyresgäst.
Han kunde inte minnas att han hade gjort några särskilda iakttagelser beträffande lokalen 1986-02-28
.
Leif Zeilon hyrde lokalen från 1984-04-01
till och med 1987-09-30
.
– Beträffande Leif Zeilon finns ytterligare uppslag.
SNF ville avskaffa demokratin och införa det slags kungavälde som fungerade före 1914.
Han kände inte till vem som kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Han låg och sov när hans dotter ringde honom 1986-03-01 02:30
.
Hon ringde för att kontrollera att han var hemma och hade alibi för mordet. Han ansåg att SNF borde samla in pengar till gärningsmannen som tack för vad denne hade gjort.
En annan medlem i SNF – S – hade tidigare under 1986 utfäst en belöning på 10 000 dollar
I promemorian sägs vidare bl.a. att Ulf Hamacher synes vilja briljera och imponera på sin omgivning.
Han påstod exempelvis att biskopen Desmond Tutu hade besökt honom i hans bostad i Stockholm. Vidare skröt han med sina förbindelser med Chile och visade en chilensk orden som han hade fått.
Han hade mycket litteratur i bostaden, ”företrädesvis äldre böcker”.
I augusti 1986 kontaktade journalisten Lennart HReferens behövsPU per telefon och berättade bl.a. följande.
En kvinna hade sökt upp honom. Hon hade berättat att en annan kvinna hade sagt att Ulf Hamacher på något sätt var inblandad i mordet på Olof Palme och att en belöning hade betalats för brottet samt att Ulf Hamacher kände Viktor Gunnarsson.
I en handling upprättad av säkerhetspolisen i augusti 1986 sägs att Ulf Hamacher hade hörts i anledning av olika tips.
Inget hade dock framkommit som tydde på att han hade haft med mordet att göra.
I november 1987 kontaktade en anonym person PU per telefon och berättade följande.
Strax före mordet på Olof Palme hade Ulf Hamacher i sin
bostad ett möte med inbjudna gäster från Österrike och Sydamerika.
Vid mötet avhandlades hur Olof Palme skulle elimineras. Olof Palme mördades för att invandrarna skulle få skulden för mordet.
Ulf Hamacher fick pengar från utlandet och delade ut dem till ultrahögergrupper i Sverige.
I mars 1988 ringde en person till PU och berättade att Ulf Hamacher hade sagt att SReferens behövs
hade varit involverad i mordet på Olof Palme och att tre personer av okänd nationalitet hade varit i närheten av mordplatsen.
Anteckningarna från detta telefonsamtal finns registrerat under ett annat avsnitt.
I oktober 1989 ringde samma person till PU och berättade bl.a. följande. Han hade tidigare samma dag talat i telefon med Ulf Hamacher.
Han tillfrågades bl.a. om ett antal personer och uppgav om dem följande.
SReferens behövs
var medlem i SNF och brukade skicka pengar för att få SNF:s tidning Nationell Tidning. Han hade aldrig talat med S men kände till att S i januari eller februari 1986 hade utfäst en belöning på 10 000 dollar till den som mördade Olof Palme.
Åke Lindsten var sekreterare i SNF och tog hand om S:s brev. Varken han eller Åke Lindsten tog S:s brev på allvar. De var de enda som kände till brevet med den utfästa belöningen.
Han visste inte huruvida S hade haft med mordet på Olof Palme att göra.
Leif JReferens behövs
– en annan medlem i SNF – var en ”idiot” som var vapenkunnig och hatade Olof Palme. Leif J hade skjutit mot ”några negrer”
I promemorian sägs vidare bl.a. att Ulf Hamacher synes vilja briljera och imponera på sin omgivning.
Han påstod exempelvis att biskopen Desmond Tutu hade besökt honom i hans bostad i Stockholm. Vidare skröt han med sina förbindelser med Chile och visade en chilensk orden som han hade fått.
Han hade mycket litteratur i bostaden, ”företrädesvis äldre böcker”.
I augusti 1986 kontaktade journalisten Lennart HReferens behövsPU per telefon och berättade bl.a. följande.
En kvinna hade sökt upp honom. Hon hade berättat att en annan kvinna hade sagt att Ulf Hamacher på något sätt var inblandad i mordet på Olof Palme och att en belöning hade betalats för brottet samt att Ulf Hamacher kände Viktor Gunnarsson.
I en handling upprättad av säkerhetspolisen i augusti 1986 sägs att Ulf Hamacher hade hörts i anledning av olika tips.
Inget hade dock framkommit som tydde på att han hade haft med mordet att göra.
I november 1987 kontaktade en anonym person PU per telefon och berättade följande.
Strax före mordet på Olof Palme hade Ulf Hamacher i sin
bostad ett möte med inbjudna gäster från Österrike och Sydamerika.
Vid mötet avhandlades hur Olof Palme skulle elimineras. Olof Palme mördades för att invandrarna skulle få skulden för mordet.
Ulf Hamacher fick pengar från utlandet och delade ut dem till ultrahögergrupper i Sverige.
I mars 1988 ringde en person till PU och berättade att Ulf Hamacher hade sagt att SReferens behövs
hade varit involverad i mordet på Olof Palme och att tre personer av okänd nationalitet hade varit i närheten av mordplatsen.
Anteckningarna från detta telefonsamtal finns registrerat under ett annat avsnitt.
I oktober 1989 ringde samma person till PU och berättade bl.a. följande. Han hade tidigare samma dag talat i telefon med Ulf Hamacher.
Han tillfrågades bl.a. om ett antal personer och uppgav om dem följande.
SReferens behövs
var medlem i SNF och brukade skicka pengar för att få SNF:s tidning Nationell Tidning. Han hade aldrig talat med S men kände till att S i januari eller februari 1986 hade utfäst en belöning på 10 000 dollar till den som mördade Olof Palme.
Åke Lindsten var sekreterare i SNF och tog hand om S:s brev. Varken han eller Åke Lindsten tog S:s brev på allvar. De var de enda som kände till brevet med den utfästa belöningen.
Han visste inte huruvida S hade haft med mordet på Olof Palme att göra.
Leif JReferens behövs
– en annan medlem i SNF – var en ”idiot” som var vapenkunnig och hatade Olof Palme. Leif J hade skjutit mot ”några negrer”
på Högbergsgatan och brukade vara på sinnessjukhus.
En gång hade Leif J blivit för full på ett möte på officersmässen på Katarina Bangata.
Två namngivna poliser – polisman A (Carl Gustav Östling) och polisman B (Stellan Åkebring) – hade sett till att en radiobil kom och hämtade Leif J för att köra hem denne.
Nils MReferens behövs
var troligen medlem i NRP och var en av de personer som kastade in en rökbomb på Chinateatern.
Ulf Hamacher hade varit försvarare för en medtilltalad till Nils M och hade därefter endast sporadiskt stött ihop med Nils M.
SNF:s sammankomster hölls oftast hemma hos Ulf Hamacher.
Ingen i sällskapet sympatiserade med Olof Palmes och socialdemokraternas åsikter. Några direkta hot mot Olof Palme förekom emellertid inte vid de möten som han hade varit med på.
Vera Oredsson hade utnämnt honom till ”riksledare” i NRP.
Titeln innebar dock inte att han hade någon ledande funktion utan var endast en titel.
1986-02-28
och 1986-03-01
var han ensam hemma i sin bostad.
Han led av epilepsi och höll sig ofta hemma eftersom han var rädd att få ett anfall. Han var vid tiden för förhöret ”avgiftad från sina alkoholproblem” och förde ” en lugn tillvaro utan partipolitiskt engagemang”.
SOU1999:88 Enskilda uppslag sid. 541
på Högbergsgatan och brukade vara på sinnessjukhus.
En gång hade Leif J blivit för full på ett möte på officersmässen på Katarina Bangata.
Två namngivna poliser – polisman A (Carl Gustav Östling) och polisman B (Stellan Åkebring) – hade sett till att en radiobil kom och hämtade Leif J för att köra hem denne.
Nils MReferens behövs
var troligen medlem i NRP och var en av de personer som kastade in en rökbomb på Chinateatern.
Ulf Hamacher hade varit försvarare för en medtilltalad till Nils M och hade därefter endast sporadiskt stött ihop med Nils M.
SNF:s sammankomster hölls oftast hemma hos Ulf Hamacher.
Ingen i sällskapet sympatiserade med Olof Palmes och socialdemokraternas åsikter. Några direkta hot mot Olof Palme förekom emellertid inte vid de möten som han hade varit med på.
Vera Oredsson hade utnämnt honom till ”riksledare” i NRP.
Titeln innebar dock inte att han hade någon ledande funktion utan var endast en titel.
1986-02-28
och 1986-03-01
var han ensam hemma i sin bostad.
Han led av epilepsi och höll sig ofta hemma eftersom han var rädd att få ett anfall. Han var vid tiden för förhöret ”avgiftad från sina alkoholproblem” och förde ” en lugn tillvaro utan partipolitiskt engagemang”.
I december 1992-12
förhördes vårdaren Lars Hultén – anställd vid Allmänna Häktet Stockholm – i rikskriminalens lokaler.
Han hade ”troligtvis” vid ett besök hemma hos Ulf Hamacher fått höra om vissa brev som hade kommit från någon person som han inte kände till.
Han kunde inte komma ihåg om breven kom från S.
Han hade aldrig varit medlem i SNF. 1986-02-28
var han ensam i sin bostad och fick inte någon vetskap om mordet förrän på morgonen därpå.
Den 1986-03-02
ringde en anonym kvinna till PU och tipsade om att Tor Hadland var högerextremist och hade avtjänat ett fängelsestraff i Norge för bombhot mot biskopen Desmond Tutu.
Enligt en anteckning dömdes Tor Hadland i Oslo 1985-11-25
för ”förbrytelse mot personlig frihet” till fängelse tre månader och femton dagar.
I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen i februari 1993 finns bl.a. följande anteckningar om Tor Hadland.
1986-08-18
förhördes han i Oslo av företrädare från säkerhetspolisen.
Han berättade då att han hade dömts till fängelse åtta månader för bombhot mot Desmond Tutu när Nobels fredspris skulle delas ut i Oslo i december 1984.
Han frigavs i december 1985 och vistades i Stockholm till månadsskiftet mars-april 1986 då han flyttade tillbaka till Norge.
Under kvällen 1986-02-28
befann han sig hemma hos NRP-medlemmen Vigdis S i Tyresö.
De såg en film om tredje riket på TV. Nästa dag omkring klockan 10:30
kom Vigdis S in i hans rum och berättade att Olof Palme hade mördats.
Han hade enligt promemorian inte tilldragit sig säkerhetspolisens intresse under de senaste åren.
I januari 1995 genomfördes en slagning beträffande Tor Hadland.
Sammanställning
I mars 1990 upprättades inom PU en kort promemoria benämnd
”Avsnitt HL – Redovisning och förslag”. I promemorian uppges att utredningen hade fokuserats på organisationens tjänsteförrättande ordförande, Ulf Hamacher. Under rubriken ”Förslag” framhålls att den fortsatta utredningen borde bedrivas förutsättningslöst med förhör av personer som är eller varit knutna till organisationen. (Så skedde som framgått också.)
I december 1992-12
förhördes vårdaren Lars Hultén – anställd vid Allmänna Häktet Stockholm – i rikskriminalens lokaler.
Han hade ”troligtvis” vid ett besök hemma hos Ulf Hamacher fått höra om vissa brev som hade kommit från någon person som han inte kände till.
Han kunde inte komma ihåg om breven kom från S.
Han hade aldrig varit medlem i SNF. 1986-02-28
var han ensam i sin bostad och fick inte någon vetskap om mordet förrän på morgonen därpå.
Den 1986-03-02
ringde en anonym kvinna till PU och tipsade om att Tor Hadland var högerextremist och hade avtjänat ett fängelsestraff i Norge för bombhot mot biskopen Desmond Tutu.
Enligt en anteckning dömdes Tor Hadland i Oslo 1985-11-25
för ”förbrytelse mot personlig frihet” till fängelse tre månader och femton dagar.
I en promemoria upprättad av säkerhetspolisen i februari 1993 finns bl.a. följande anteckningar om Tor Hadland.
1986-08-18
förhördes han i Oslo av företrädare från säkerhetspolisen.
Han berättade då att han hade dömts till fängelse åtta månader för bombhot mot Desmond Tutu när Nobels fredspris skulle delas ut i Oslo i december 1984.
Han frigavs i december 1985 och vistades i Stockholm till månadsskiftet mars-april 1986 då han flyttade tillbaka till Norge.
Under kvällen 1986-02-28
befann han sig hemma hos NRP-medlemmen Vigdis S i Tyresö.
De såg en film om tredje riket på TV. Nästa dag omkring klockan 10:30
kom Vigdis S in i hans rum och berättade att Olof Palme hade mördats.
Han hade enligt promemorian inte tilldragit sig säkerhetspolisens intresse under de senaste åren.
I januari 1995 genomfördes en slagning beträffande Tor Hadland.
Sammanställning
I mars 1990 upprättades inom PU en kort promemoria benämnd
”Avsnitt HL – Redovisning och förslag”. I promemorian uppges att utredningen hade fokuserats på organisationens tjänsteförrättande ordförande, Ulf Hamacher. Under rubriken ”Förslag” framhålls att den fortsatta utredningen borde bedrivas förutsättningslöst med förhör av personer som är eller varit knutna till organisationen. (Så skedde som framgått också.)
Ett antal tips dagarna efter mordet var inriktade på Stefan H, som tillhörde Framstegspartiet.
1986-03-11
skrev Stefan H ett brev till Hans Holmér och uttryckte sin förvåning över att han – till skillnad från andra partiledare – inte hade erbjudits polisskydd. Han poängterade att Framstegspartiets paroll ”Begränsa invandringen” inte var populär i ”vissa kretsar”.
1986-03-12
förhördes en person som kände Stefan H. Uppgiftslämnaren berättade bl.a. följande. Hela Stefan H:s lägenhet var belamrad med politiska skrifter. Han hade synnerligen reaktionära synpunkter på utlänningar och Sveriges invandringspolitik.
1986-03-18
inkom ett pressmeddelande – undertecknat av Framstegspartiet – till PU. Personen som hade sänt det till PU hade mottagit det per post. I pressmeddelandet sades bl.a. följande.
Världen har i snabb takt blivit av med tre tyranner: först BABY DOC, sedan MARCOS och så PALME. Det är bra för Sverige, att vi slipper Palme fortsättningsvis. Han har genom åren förorsakat Sverige mycket stor skada. Inte överraskande hyllades Palme av den sovjetiska partikongressen med en tyst minut.--- Om mördaren infångas, ska det bli intressant att konstatera huruvida denne är svensk eller invandrare. Om mördaren är invandrare, kan man göra tillägget att Palme fallit offer för sin egen vansinniga invandringspolitik.
Stockholm 1986-03-01
.
FRAMSTEGSPARTIET
I juli 1988 förhördes Stefan H. Han berättade bl.a. följande. Han hade författat pressmeddelandet. Framstegspartiet ombildades hösten 1986 och namnändrades till Sverigepartiet efter en sammanslagning med BSS varvid han blev Sverigepartiets ledare.
Hösten 1987 uppstod det emellertid en spricka i partiet. Därefter hade hans gren av partiet ”legat i malpåse”.
1986-02-28
hade han hand om sin då fyraårige son. Han och hans f.d. sambo hade gemensam vårdnad. Han trodde att sonen gick och lade sig vid klockan 19:00
och han själv vid klockan 23:00
.
Morgonen därpå fick han kännedom om mordet på Olof Palme genom Svenska Dagbladet.
I april 1991 genomfördes en slagning beträffande Stefan H varvid det antecknades att han 1988 hade dömts för misshandel och ”olaga affischering”.
Ett antal tips dagarna efter mordet var inriktade på Stefan H, som tillhörde Framstegspartiet.
1986-03-11
skrev Stefan H ett brev till Hans Holmér och uttryckte sin förvåning över att han – till skillnad från andra partiledare – inte hade erbjudits polisskydd. Han poängterade att Framstegspartiets paroll ”Begränsa invandringen” inte var populär i ”vissa kretsar”.
1986-03-12
förhördes en person som kände Stefan H. Uppgiftslämnaren berättade bl.a. följande. Hela Stefan H:s lägenhet var belamrad med politiska skrifter. Han hade synnerligen reaktionära synpunkter på utlänningar och Sveriges invandringspolitik.
1986-03-18
inkom ett pressmeddelande – undertecknat av Framstegspartiet – till PU. Personen som hade sänt det till PU hade mottagit det per post. I pressmeddelandet sades bl.a. följande.
Världen har i snabb takt blivit av med tre tyranner: först BABY DOC, sedan MARCOS och så PALME. Det är bra för Sverige, att vi slipper Palme fortsättningsvis. Han har genom åren förorsakat Sverige mycket stor skada. Inte överraskande hyllades Palme av den sovjetiska partikongressen med en tyst minut.--- Om mördaren infångas, ska det bli intressant att konstatera huruvida denne är svensk eller invandrare. Om mördaren är invandrare, kan man göra tillägget att Palme fallit offer för sin egen vansinniga invandringspolitik.
Stockholm 1986-03-01
.
FRAMSTEGSPARTIET
I juli 1988 förhördes Stefan H. Han berättade bl.a. följande. Han hade författat pressmeddelandet. Framstegspartiet ombildades hösten 1986 och namnändrades till Sverigepartiet efter en sammanslagning med BSS varvid han blev Sverigepartiets ledare.
Hösten 1987 uppstod det emellertid en spricka i partiet. Därefter hade hans gren av partiet ”legat i malpåse”.
1986-02-28
hade han hand om sin då fyraårige son. Han och hans f.d. sambo hade gemensam vårdnad. Han trodde att sonen gick och lade sig vid klockan 19:00
och han själv vid klockan 23:00
.
Morgonen därpå fick han kännedom om mordet på Olof Palme genom Svenska Dagbladet.
I april 1991 genomfördes en slagning beträffande Stefan H varvid det antecknades att han 1988 hade dömts för misshandel och ”olaga affischering”.
1986-02-28
var han hemma tillsammans med sin sambo.
På kvällen hade de tittat på någon ”pang-pangfilm”.
Dagen därpå vaknade han av sin klockradio och fick höra att Olof Palme hade mördats.
Vid ett förhör sex år senare, i januari 1992, bekräftade sambon Rolf P:s uppgift att de varit hemma i bostaden på Öland under mordkvällen.
Öppet Forums verksamhetsberättelse 1985 m.m.
Närradionämnden sände vissa handlingar angående Öppet Forum till PU, möjligen på begäran av PU.
Bland handlingarna finns Öppet Forums ansökan om tillstånd att sända närradio i vilken Rolf P 1982 åtog sig att vara programutgivare.
I verksamhetsberättelsen för ”Den ideella demokratiska föreningen Öppet Forum” anges att man under 1985 hade haft bl.a. följande aktiviteter.
Vid ett sammanträde föreslog ordföranden Anders L att föreningen aktivt skulle verka för ökat stöd åt och ökad upplysning till svenska barnfamiljer för att öka nativiteten.
Föreningen gjorde ett studiebesök i Rinkeby för ”att på platsen studera de sociala konsekvenserna i samband med invandringspolitiken”.
Föreningen gjorde även ett studiebesök i Botkyrka för att studera ”kulturell verksamhet, hemspråksundervisning och vandalisering i vissa trapphus hos språkliga minoriteter”.
Vid ett annat tillfälle höll Rolf P ett föredrag om asagudarna.
Vidare hölls ett sammanträde vid vilket styrelsen beslöt att ansöka om nytt sändningstillstånd hos Stockholms Närradio ”efter den tragiska avstängningen”.
Tips, utredningsåtgärder och annan information rörande Alf Enerström finns i PU-materialet samlat under avsnittet DA – "Alf E”(14).
Avsnittet är relativt omfattande och upptar ett 70-tal uppslag och en mängd underuppslag.
Alf Enerström aktualiserades i utredningen redan under de första dagarna efter mordet, då flera tips strömmade in.
Under den första månaden fick PU ta emot ett drygt 15-tal tips om Alf Enerström.
De flesta tipsen var från personer som i pressen uppmärksammat dennes annonskampanjer mot Olof Palme och Socialdemokratiska partiet men flera kände också Alf Enerström mera personligen.
Ett av de allra första tipsenDA14230 kom från en person som var bosatt i trakten av Alf Enerström:s bostad i Värmland. Personen påstod sig ha sett Alf Enerström
(14) Avsnittet bär Alf E:s efternamn.
SOU1999:88 Enskilda uppslag sid. 545
att utseendet blev rätt.
1986-02-28
var han hemma tillsammans med sin sambo.
På kvällen hade de tittat på någon ”pang-pangfilm”.
Dagen därpå vaknade han av sin klockradio och fick höra att Olof Palme hade mördats.
Vid ett förhör sex år senare, i januari 1992, bekräftade sambon Rolf P:s uppgift att de varit hemma i bostaden på Öland under mordkvällen.
Öppet Forums verksamhetsberättelse 1985 m.m.
Närradionämnden sände vissa handlingar angående Öppet Forum till PU, möjligen på begäran av PU.
Bland handlingarna finns Öppet Forums ansökan om tillstånd att sända närradio i vilken Rolf P 1982 åtog sig att vara programutgivare.
I verksamhetsberättelsen för ”Den ideella demokratiska föreningen Öppet Forum” anges att man under 1985 hade haft bl.a. följande aktiviteter.
Vid ett sammanträde föreslog ordföranden Anders L att föreningen aktivt skulle verka för ökat stöd åt och ökad upplysning till svenska barnfamiljer för att öka nativiteten.
Föreningen gjorde ett studiebesök i Rinkeby för ”att på platsen studera de sociala konsekvenserna i samband med invandringspolitiken”.
Föreningen gjorde även ett studiebesök i Botkyrka för att studera ”kulturell verksamhet, hemspråksundervisning och vandalisering i vissa trapphus hos språkliga minoriteter”.
Vid ett annat tillfälle höll Rolf P ett föredrag om asagudarna.
Vidare hölls ett sammanträde vid vilket styrelsen beslöt att ansöka om nytt sändningstillstånd hos Stockholms Närradio ”efter den tragiska avstängningen”.
Tips, utredningsåtgärder och annan information rörande Alf Enerström finns i PU-materialet samlat under avsnittet DA – "Alf E”(14).
Avsnittet är relativt omfattande och upptar ett 70-tal uppslag och en mängd underuppslag.
Alf Enerström aktualiserades i utredningen redan under de första dagarna efter mordet, då flera tips strömmade in.
Under den första månaden fick PU ta emot ett drygt 15-tal tips om Alf Enerström.
De flesta tipsen var från personer som i pressen uppmärksammat dennes annonskampanjer mot Olof Palme och Socialdemokratiska partiet men flera kände också Alf Enerström mera personligen.
Ett av de allra första tipsenDA14230 kom från en person som var bosatt i trakten av Alf Enerström:s bostad i Värmland. Personen påstod sig ha sett Alf Enerström
och en okänd man sittande i en nedsmutsad blå Ford Granada lördagen vid 1986-03-01 18:00
-tiden.
Ett annat tips som kom in under den första tiden var ett brev från en uppgiftslämnareReferens behövs
som var nämndeman och deckarförfattarinna.
Hon berättade att Alf Enerström strax före jul 1985 kontaktat henne för ett möte. Vid mötet hade Alf Enerström kommit att tala om Olof Palme och i detta sammanhang hade han bl.a. uttalat
Besöket var föranlett av att Alf Enerström begärt polisskydd för sina barn som gick i skola i Stockholm.
Under besöket tillfrågades Alf Enerström om vad han gjorde 1986-02-28
.
Han berättade att han och hustrun hade varit ensamma hela veckan i parets lägenhet på Norr Mälarstrand 24 i Stockholm.
Där hade de arbetat med ett utskick av pamfletten ”Läsning för socialdemokrater, del 4”.
Barnen hade sportlov och tillbringade detta i Värmland.
Fredagen 1986-02-28
hade Alf Enerström under dagen varit och handlat saker till huset.
Tidigt under kvällen hade han och hustrun ätit middag på restaurang ”Claes på Hörnet”.
Därefter hade de återvänt till lägenheten där de ensamma tillbringat resten av kvällen.
Alf Enerström berättade också att han om någon såsom ledare för organisationen ”Oppositionen inom Socialdemokratin” var intresserad av att Olof Palme fick leva kvar.
Enligt en anteckning av polisöverintendenten Hans Wranghult 1986-04-01
hade Hans Holmér samma dag beslutat att det inte förelåg skäl för polisbevakning av familjen Alf Enerström.
I en promemoria upprättad 1986-04-16
drog säkerhetspolisen slutsatsen att det för närvarande inte fanns några tecken på att Alf Enerström eller hustrun skulle ha haft något samröre med mordet på Olof Palme.
Till promemorian finns en handling fogad med anteckningen ”Hela Alf Enerström ärendet betecknas från säkerhetspolisens sida som färdigbehandlat”.
Härefter och under resterande del av 1986 kom ytterligare ett knappt tiotal tips rörande Alf Enerström och dennes hustru in.
Ett av dessa innehöll uppgifter om att f.d. häradshövdingen Nils Källof under en flygresa i december 1985 mellan Karlstad och Stockholm kommit att samtala
och en okänd man sittande i en nedsmutsad blå Ford Granada lördagen vid 1986-03-01 18:00
-tiden.
Ett annat tips som kom in under den första tiden var ett brev från en uppgiftslämnareReferens behövs
som var nämndeman och deckarförfattarinna.
Hon berättade att Alf Enerström strax före jul 1985 kontaktat henne för ett möte. Vid mötet hade Alf Enerström kommit att tala om Olof Palme och i detta sammanhang hade han bl.a. uttalat
Besöket var föranlett av att Alf Enerström begärt polisskydd för sina barn som gick i skola i Stockholm.
Under besöket tillfrågades Alf Enerström om vad han gjorde 1986-02-28
.
Han berättade att han och hustrun hade varit ensamma hela veckan i parets lägenhet på Norr Mälarstrand 24 i Stockholm.
Där hade de arbetat med ett utskick av pamfletten ”Läsning för socialdemokrater, del 4”.
Barnen hade sportlov och tillbringade detta i Värmland.
Fredagen 1986-02-28
hade Alf Enerström under dagen varit och handlat saker till huset.
Tidigt under kvällen hade han och hustrun ätit middag på restaurang ”Claes på Hörnet”.
Därefter hade de återvänt till lägenheten där de ensamma tillbringat resten av kvällen.
Alf Enerström berättade också att han om någon såsom ledare för organisationen ”Oppositionen inom Socialdemokratin” var intresserad av att Olof Palme fick leva kvar.
Enligt en anteckning av polisöverintendenten Hans Wranghult 1986-04-01
hade Hans Holmér samma dag beslutat att det inte förelåg skäl för polisbevakning av familjen Alf Enerström.
I en promemoria upprättad 1986-04-16
drog säkerhetspolisen slutsatsen att det för närvarande inte fanns några tecken på att Alf Enerström eller hustrun skulle ha haft något samröre med mordet på Olof Palme.
Till promemorian finns en handling fogad med anteckningen ”Hela Alf Enerström ärendet betecknas från säkerhetspolisens sida som färdigbehandlat”.
Härefter och under resterande del av 1986 kom ytterligare ett knappt tiotal tips rörande Alf Enerström och dennes hustru in.
Ett av dessa innehöll uppgifter om att f.d. häradshövdingen Nils Källof under en flygresa i december 1985 mellan Karlstad och Stockholm kommit att samtala
med en doktor, som av övriga uppgifter att döma måste ha varit Alf Enerström.
Under denna resa hade Alf Enerström företett en attachéväska full med sedlar.
Ett annat tips kom från en äldre man som arbetat som hjälpreda åt Alf Enerström på dennes gård.
Mannen berättade att Alf Enerström åkt till Stockholm ”på uppdrag” dagarna före mordet trots att det varit bestämt att familjen skulle åka till den stuga man hade i Dalarna under veckan eller i vart fall under veckoslutet.
Vid denna tid, dvs. under våren 1987, började PU på nytt att intressera sig för Alf Enerström.
Flera kompletterande förhör hölls.
Nya personer hörde av sig med tips.
Ett av tipsen kom från en kriminalinspektör, som höll på att utreda en anmälan från Alf Enerström mot en granne.
Alf Enerström hade i samband med utredningen av anmälan skrivit ett brev, daterat i maj 1987, till kriminalinspektören.
I brevet stod bl.a. följande: ”Vi menar att Palme skrev under sin dödsdom när han tog min son ... ifrån mig.
Därmed gick det upp för mig vilken utstuderad politisk skurk han var och att han fortast möjligt måste bort från svensk politik” och vidare ”De personer som hjälpte Palme att försöka knäcka mig och ta ett barn ifrån en av landets mest kända och välartade familjer … de personerna har nu Gud hämtat hem utom en socialdemokratisk läkare … hon avgick emellertid omedelbart från sin tjänst när amerikanska journalister började ringa och när det började brännas.
Men socialnämndens ordförande i Arvika som var den största skurken är död, domaren är död och Palme har som alla vet blivit en jordnära politiker”.
En annan person som hörde av sig var landstingsrådet Stig G.Referens behövs
Han berättade att han sedan omkring 1972 kände Alf Enerström genom dennes hustru och att Alf Enerström var en märklig man som bl.a. skrev förvirrade brev.
Stig G hade av Alf Enerström blivit erbjuden en post i kommande regering som skulle ledas av Alf Enerström.
Vid ett tillfälle hösten 1985 hade Stig G stött på Alf Enerström på en tågresa. Alf Enerström hade under resan kommit med en mängd beskyllningar mot Olof Palme, bl.a. rörande sonen.
Genom inre spaning (registerslagning m.m.) erhölls bl.a. uppgifter om Alf Enerströms vapeninnehav.
Han hade flera vapen, men inget som kunde vara aktuellt som mordvapnet.
Under tiden april-juli 1987 bedrevs också yttre spaning.
I juni 1987 försökte spaningsledningen vidare få tillstånd att avlyssna Alf Enerströms och hustruns samt David Fredins telefoner.
I en promemoria till förundersökningsledaren beskrevs utredningen mot Alf Enerström och det hemställdes att tillstånd till telefonavlyssning skulle begäras eftersom Alf Enerström kunde misstänkas för ”Stämpling alternativt anstiftan till mord”.
Någon framställning om telefonavlyssning till tingsrätten gjordes dock aldrig.
med en doktor, som av övriga uppgifter att döma måste ha varit Alf Enerström.
Under denna resa hade Alf Enerström företett en attachéväska full med sedlar.
Ett annat tips kom från en äldre man som arbetat som hjälpreda åt Alf Enerström på dennes gård.
Mannen berättade att Alf Enerström åkt till Stockholm ”på uppdrag” dagarna före mordet trots att det varit bestämt att familjen skulle åka till den stuga man hade i Dalarna under veckan eller i vart fall under veckoslutet.
Vid denna tid, dvs. under våren 1987, började PU på nytt att intressera sig för Alf Enerström.
Flera kompletterande förhör hölls.
Nya personer hörde av sig med tips.
Ett av tipsen kom från en kriminalinspektör, som höll på att utreda en anmälan från Alf Enerström mot en granne.
Alf Enerström hade i samband med utredningen av anmälan skrivit ett brev, daterat i maj 1987, till kriminalinspektören.
I brevet stod bl.a. följande: ”Vi menar att Palme skrev under sin dödsdom när han tog min son ... ifrån mig.
Därmed gick det upp för mig vilken utstuderad politisk skurk han var och att han fortast möjligt måste bort från svensk politik” och vidare ”De personer som hjälpte Palme att försöka knäcka mig och ta ett barn ifrån en av landets mest kända och välartade familjer … de personerna har nu Gud hämtat hem utom en socialdemokratisk läkare … hon avgick emellertid omedelbart från sin tjänst när amerikanska journalister började ringa och när det började brännas.
Men socialnämndens ordförande i Arvika som var den största skurken är död, domaren är död och Palme har som alla vet blivit en jordnära politiker”.
En annan person som hörde av sig var landstingsrådet Stig G.Referens behövs
Han berättade att han sedan omkring 1972 kände Alf Enerström genom dennes hustru och att Alf Enerström var en märklig man som bl.a. skrev förvirrade brev.
Stig G hade av Alf Enerström blivit erbjuden en post i kommande regering som skulle ledas av Alf Enerström.
Vid ett tillfälle hösten 1985 hade Stig G stött på Alf Enerström på en tågresa. Alf Enerström hade under resan kommit med en mängd beskyllningar mot Olof Palme, bl.a. rörande sonen.
Genom inre spaning (registerslagning m.m.) erhölls bl.a. uppgifter om Alf Enerströms vapeninnehav.
Han hade flera vapen, men inget som kunde vara aktuellt som mordvapnet.
Under tiden april-juli 1987 bedrevs också yttre spaning.
I juni 1987 försökte spaningsledningen vidare få tillstånd att avlyssna Alf Enerströms och hustruns samt David Fredins telefoner.
I en promemoria till förundersökningsledaren beskrevs utredningen mot Alf Enerström och det hemställdes att tillstånd till telefonavlyssning skulle begäras eftersom Alf Enerström kunde misstänkas för ”Stämpling alternativt anstiftan till mord”.
Någon framställning om telefonavlyssning till tingsrätten gjordes dock aldrig.
I slutet av sommaren och början av hösten 1987 gjordes också omfattande undersökningar av Alf Enerström:s ekonomi, bl.a. inhämtades kopior av deklarationer, kontakt togs med försäkringskassan och kronofogdemyndigheten, uppgifter inhämtades om inkomna medel på Alf Enerström:s postgirokonto under perioden 1979-1987
och med dessa som grund upprättades listor över Alf Enerström:s bidragsgivare etc.
Slutligen hölls under denna period också ingående förhör med såväl Alf Enerström som hustrun.
Hustrun förhördes i augusti 1987. Hon berättade att hon och Alf Enerström under mordveckan varit i Stockholm och arbetat med sina papper.
Att de inte åkt till stugan i Dalarna så som det var bestämt förklarade hon med att stugan var för ”obeboelig” då det inte fanns vatten etc.
Morddagen hade hon och Alf Enerström varit ute och handlat lite vid 17-18
-tiden.
Därefter hade de ätit middag på restaurang ”Claes på Hörnet”. Efter middagen hade de återvänt till lägenheten och lyssnat på musik.
De hade kommit i säng vid 23:00-23:30
-tiden.
På morgonen hade de blivit uppringda av en bekant som berättat om mordet.
De hade därefter väntat med att åka hem till Värmland till måndagen.
Alf Enerström förhördes ingående i början av september 1987.
Han berättade på nytt vad han gjort under mordkvällen.
Han uppgav att han fick kännedom om mordet genom ett telefonsamtal tidigt på morgonen 1986-03-01
.
Alf Enerström hade inget med mordet att göra men trodde att den utlösande faktorn bakom mordet kunde vara hans pamflett ”Läsning för socialdemokrater, del 4”, i vilken Olof Palme starkt kritiserats och bl.a. anklagats för att begå folkmord i Sverige.
Alf Enerström menade att han själv endast sysslat med information och framfört sanningar som kunde ha blivit för mycket för någon eller några som läst hans publikationer.
Bl.a. beskyllde han Olof Palme personligen för att medvetet ha låtit ubåten i Hårsfjärden undkomma.
Vidare gjorde han Olof Palme personligen ansvarig för att myndigheterna tagit hans son ifrån honom och placerat denne i fosterhem.
Han kallade Olof Palme ”antikrist” och uppgav ”Att det säkert skulle bli en prick i himlen för den som knäppte Palme.
Att döda Palme var inte bara att göra Gud en tjänst utan även att göra landet en tjänst”.
Rörande sitt parti Oppositionen inom Socialdemokratin berättade han att detta inte var registrerat som parti hos Riksskatteverket, det fanns varken stadgar, revisorer eller någon offentlig kassa, styrelsen och medlemsförteckningen var hemlig men partiet hade 53 000-55 000 medlemmar eller sympatisörer.
Arbetet inom partiet bestod av att samla in pengar som omvandlades till information i annonser eftersom Alf Enerström förvägrades att komma till tals på annat sätt inom massmedia.
Sympatisörerna skickade ofta in mindre summor, 5-5 000 kronor åt gången.
Alf Enerström hördes slutligen om sina ekonomiska förhållanden.
I slutet av sommaren och början av hösten 1987 gjordes också omfattande undersökningar av Alf Enerström:s ekonomi, bl.a. inhämtades kopior av deklarationer, kontakt togs med försäkringskassan och kronofogdemyndigheten, uppgifter inhämtades om inkomna medel på Alf Enerström:s postgirokonto under perioden 1979-1987
och med dessa som grund upprättades listor över Alf Enerström:s bidragsgivare etc.
Slutligen hölls under denna period också ingående förhör med såväl Alf Enerström som hustrun.
Hustrun förhördes i augusti 1987. Hon berättade att hon och Alf Enerström under mordveckan varit i Stockholm och arbetat med sina papper.
Att de inte åkt till stugan i Dalarna så som det var bestämt förklarade hon med att stugan var för ”obeboelig” då det inte fanns vatten etc.
Morddagen hade hon och Alf Enerström varit ute och handlat lite vid 17-18
-tiden.
Därefter hade de ätit middag på restaurang ”Claes på Hörnet”. Efter middagen hade de återvänt till lägenheten och lyssnat på musik.
De hade kommit i säng vid 23:00-23:30
-tiden.
På morgonen hade de blivit uppringda av en bekant som berättat om mordet.
De hade därefter väntat med att åka hem till Värmland till måndagen.
Alf Enerström förhördes ingående i början av september 1987.
Han berättade på nytt vad han gjort under mordkvällen.
Han uppgav att han fick kännedom om mordet genom ett telefonsamtal tidigt på morgonen 1986-03-01
.
Alf Enerström hade inget med mordet att göra men trodde att den utlösande faktorn bakom mordet kunde vara hans pamflett ”Läsning för socialdemokrater, del 4”, i vilken Olof Palme starkt kritiserats och bl.a. anklagats för att begå folkmord i Sverige.
Alf Enerström menade att han själv endast sysslat med information och framfört sanningar som kunde ha blivit för mycket för någon eller några som läst hans publikationer.
Bl.a. beskyllde han Olof Palme personligen för att medvetet ha låtit ubåten i Hårsfjärden undkomma.
Vidare gjorde han Olof Palme personligen ansvarig för att myndigheterna tagit hans son ifrån honom och placerat denne i fosterhem.
Han kallade Olof Palme ”antikrist” och uppgav ”Att det säkert skulle bli en prick i himlen för den som knäppte Palme.
Att döda Palme var inte bara att göra Gud en tjänst utan även att göra landet en tjänst”.
Rörande sitt parti Oppositionen inom Socialdemokratin berättade han att detta inte var registrerat som parti hos Riksskatteverket, det fanns varken stadgar, revisorer eller någon offentlig kassa, styrelsen och medlemsförteckningen var hemlig men partiet hade 53 000-55 000 medlemmar eller sympatisörer.
Arbetet inom partiet bestod av att samla in pengar som omvandlades till information i annonser eftersom Alf Enerström förvägrades att komma till tals på annat sätt inom massmedia.
Sympatisörerna skickade ofta in mindre summor, 5-5 000 kronor åt gången.
Alf Enerström hördes slutligen om sina ekonomiska förhållanden.
Under slutet av 1987 och 1988 hölls flera förhör med personer – bl.a. inom näringslivet – som kunde tänkas ha upplysningar om Alf Enerström.
Under 1988 gjorde PU också en undersökning av ett av de eventuella motiven; omhändertagandet 1976 av Alf Enerström:s då 15-årige son.
Därvid framkom genom partisekreteraren Bo Toresson, Enn Kokk och Sven Aspling m.fl. att det aldrig förekommit några diskussioner om Alf Enerström på departementsnivå eller inom socialdemokraternas verkställande utskott.
Hösten 1989 kontaktade en uppgiftslämnare säkerhetspolisen angående Alf Enerström.
Han lämnade information om personer som förekom i Alf Enerström:s omgivning och om hur denne finansierade sin verksamhet.
I slutet av 1991 började PU kartlägga delar av de bidragsgivare man fått fram via uppgifter från postgirot. I samband härmed förhördes Alf Enerström på nytt.
DA14244-00-E
I ett i december 1991 daterad PM har den utredningsman vid PU som handlagt uppslaget gjort en noggrann sammanfattning av uppgifterna rörande Alf Enerström.
I promemorian redogörs bl.a. för Alf Enerström:s bakgrund och utbildning, att han under 1940-talet anslutit sig till socialdemokratiska partiet och att han 1974 gick emot partiet i frågan om fri abort.
Efter det att riksdagen antagit den nya abortlagen bestämde sig Alf Enerström för att revoltera vilket ledde till att partiet uteslöt honom och hans hustru.
Härefter hade Alf Enerström blivit förbittrad på partiet och utvecklat ett direkt hat mot Olof Palme såsom ledare för partiet.
1975 fick han sluta en tjänst som företagsläkare vid Kooperativa Förbundet, vilket han upplevde som om Olof Palme manövrerat bort honom även därifrån.
På grund av hätska angrepp mot Olof Palme blev han utfryst av massmedia och på så vis hänvisad till att göra sin röst hörd i annonskampanjer.
1976 hade Alf Enerström en uppgörelse med sonen som fuskat vid ett prov i skolan. Enligt sonen hade han blivit misshandlad av fadern i samband med läxläsning och han tog därför sin tillflykt till sociala myndigheter i Arvika, som fosterhemsplacerade honom hos hans klassföreståndare.
Alf E uppfattade omhändertagandet som beordrat av Olof Palme.
1982 då Olof Palme återerövrat regeringsmakten och löntagarfonder diskuterades anslöt sig Alf Enerström till fondmotståndarna eftersom han uppfattade att Olof Palme höll på att göra landet till en diktatur.
1992 publicerade Dagens Nyheter en artikel som handlade om Ragnar Bjurholms memoarförfattande.
I artikeln förekom uppgifter om att prominenta personer hade stött Alf Enerström:s kampanj mot Olof Palme.
Artikeln finns intagen i materialet.
1992 och -93 vidtogs vissa mindre omfattande utredningsåtgärder rörande Alf Enerström.
I ett i mitten av september 1987 daterat PM har PU sammanställt delar av de uppgifter som dittills framkommit.
Under slutet av 1987 och 1988 hölls flera förhör med personer – bl.a. inom näringslivet – som kunde tänkas ha upplysningar om Alf Enerström.
Under 1988 gjorde PU också en undersökning av ett av de eventuella motiven; omhändertagandet 1976 av Alf Enerström:s då 15-årige son.
Därvid framkom genom partisekreteraren Bo Toresson, Enn Kokk och Sven Aspling m.fl. att det aldrig förekommit några diskussioner om Alf Enerström på departementsnivå eller inom socialdemokraternas verkställande utskott.
Hösten 1989 kontaktade en uppgiftslämnare säkerhetspolisen angående Alf Enerström.
Han lämnade information om personer som förekom i Alf Enerström:s omgivning och om hur denne finansierade sin verksamhet.
I slutet av 1991 började PU kartlägga delar av de bidragsgivare man fått fram via uppgifter från postgirot. I samband härmed förhördes Alf Enerström på nytt.
DA14244-00-E
I ett i december 1991 daterad PM har den utredningsman vid PU som handlagt uppslaget gjort en noggrann sammanfattning av uppgifterna rörande Alf Enerström.
I promemorian redogörs bl.a. för Alf Enerström:s bakgrund och utbildning, att han under 1940-talet anslutit sig till socialdemokratiska partiet och att han 1974 gick emot partiet i frågan om fri abort.
Efter det att riksdagen antagit den nya abortlagen bestämde sig Alf Enerström för att revoltera vilket ledde till att partiet uteslöt honom och hans hustru.
Härefter hade Alf Enerström blivit förbittrad på partiet och utvecklat ett direkt hat mot Olof Palme såsom ledare för partiet.
1975 fick han sluta en tjänst som företagsläkare vid Kooperativa Förbundet, vilket han upplevde som om Olof Palme manövrerat bort honom även därifrån.
På grund av hätska angrepp mot Olof Palme blev han utfryst av massmedia och på så vis hänvisad till att göra sin röst hörd i annonskampanjer.
1976 hade Alf Enerström en uppgörelse med sonen som fuskat vid ett prov i skolan. Enligt sonen hade han blivit misshandlad av fadern i samband med läxläsning och han tog därför sin tillflykt till sociala myndigheter i Arvika, som fosterhemsplacerade honom hos hans klassföreståndare.
Alf E uppfattade omhändertagandet som beordrat av Olof Palme.
1982 då Olof Palme återerövrat regeringsmakten och löntagarfonder diskuterades anslöt sig Alf Enerström till fondmotståndarna eftersom han uppfattade att Olof Palme höll på att göra landet till en diktatur.
1992 publicerade Dagens Nyheter en artikel som handlade om Ragnar Bjurholms memoarförfattande.
I artikeln förekom uppgifter om att prominenta personer hade stött Alf Enerström:s kampanj mot Olof Palme.
Artikeln finns intagen i materialet.
1992 och -93 vidtogs vissa mindre omfattande utredningsåtgärder rörande Alf Enerström.
”Polisfesten” och polisstyrelsens utredning kring den behandlas nedan under rubriken Uppslag som berör polisen i allmänhet.
Polismäns resor till Sydafrika
Hösten 1987 förekom uppgifter i massmedia om att 10-15 polismän från VD 1 under de senaste åren hade besökt Sydafrika.
Det skulle ha skett gruppvis, varvid kontakter med sydafrikansk polis samt deltagande i övning och utbildning skulle ha förekommit.
De aktuella polismännen skulle vidare ha försökt värva kollegor för resor till Sydafrika i syfte att ”hjälpa den vita regimen”.
Samma dag som uppgifter av detta slag förekom i Riksradions ekosändningar beslöt länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth att låta Stockholmspolisens klagomålssektion granska uppgifterna.
Granskningen visade sig inte vara helt lätt att genomföra bl.a. av det skälet att journalister som arbetat med materialet ansåg sig förhindrade att närmare ange vilka polismän det rört sig om.
Den genomfördes så att alla avdelningschefer inom Stockholmspolisen uppmanades att undersöka om det fanns uppgifter om polismän som besökt Sydafrika.
De fackliga organisationerna ombads göra motsvarande undersökning.
Vidare gjordes efterforskningar hos IPA, International Police Association, som är en privat internationell sammanslutning för sociala kontakter mellan polismän.
Förfrågningar gjordes även hos UD och svenska beskickningen i Pretoria, bl.a. bad man om hjälp med efterforskningar av uppgifter i sydafrikansk press.
Även den sydafrikanska polisen kontaktades. Därifrån förnekades dock kategoriskt att det skulle ha förekommit något utbyte av det slag som hade beskrivits i svenska massmedier.
Arbetet ledde till att sex polismän som besökt Sydafrika under åren 1981 – 1987 identifierades. Om dessa framkom följande uppgifter.
1. Polisman R uppgav att han tillsammans med sin fru hade besökt Sydafrika under två veckors tid 1985 på en ”kombinerad semester och bröllopsresa”.
Vid ett par tillfällen bodde de hos sydafrikanska poliser, som de fått kontakt med via IPA. Merparten av tiden bodde de på hotell. Vid återkomsten skrev polisman R ett brev till en av de poliser de övernattat hos och tackade för gästfriheten.
Brevet publicerades i IPA:s tidning. Det refererades sedan i medier med större spridning, bl.a. citerades:
Vi skall aldrig glömma ert underbara land, och vi hoppas kunna komma tillbaka en dag. Jag har ordnat en sydafrikansk afton för poliserna i
SOU1999:88 sid. 298 Polisspåret
Polisfesten den 1 mars 1986
”Polisfesten” och polisstyrelsens utredning kring den behandlas nedan under rubriken Uppslag som berör polisen i allmänhet.
Polismäns resor till Sydafrika
Hösten 1987 förekom uppgifter i massmedia om att 10-15 polismän från VD 1 under de senaste åren hade besökt Sydafrika.
Det skulle ha skett gruppvis, varvid kontakter med sydafrikansk polis samt deltagande i övning och utbildning skulle ha förekommit.
De aktuella polismännen skulle vidare ha försökt värva kollegor för resor till Sydafrika i syfte att ”hjälpa den vita regimen”.
Samma dag som uppgifter av detta slag förekom i Riksradions ekosändningar beslöt länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth att låta Stockholmspolisens klagomålssektion granska uppgifterna.
Granskningen visade sig inte vara helt lätt att genomföra bl.a. av det skälet att journalister som arbetat med materialet ansåg sig förhindrade att närmare ange vilka polismän det rört sig om.
Den genomfördes så att alla avdelningschefer inom Stockholmspolisen uppmanades att undersöka om det fanns uppgifter om polismän som besökt Sydafrika.
De fackliga organisationerna ombads göra motsvarande undersökning.
Vidare gjordes efterforskningar hos IPA, International Police Association, som är en privat internationell sammanslutning för sociala kontakter mellan polismän.
Förfrågningar gjordes även hos UD och svenska beskickningen i Pretoria, bl.a. bad man om hjälp med efterforskningar av uppgifter i sydafrikansk press.
Även den sydafrikanska polisen kontaktades. Därifrån förnekades dock kategoriskt att det skulle ha förekommit något utbyte av det slag som hade beskrivits i svenska massmedier.
Arbetet ledde till att sex polismän som besökt Sydafrika under åren 1981 – 1987 identifierades. Om dessa framkom följande uppgifter.
1. Polisman R uppgav att han tillsammans med sin fru hade besökt Sydafrika under två veckors tid 1985 på en ”kombinerad semester och bröllopsresa”.
Vid ett par tillfällen bodde de hos sydafrikanska poliser, som de fått kontakt med via IPA. Merparten av tiden bodde de på hotell. Vid återkomsten skrev polisman R ett brev till en av de poliser de övernattat hos och tackade för gästfriheten.
Brevet publicerades i IPA:s tidning. Det refererades sedan i medier med större spridning, bl.a. citerades:
Vi skall aldrig glömma ert underbara land, och vi hoppas kunna komma tillbaka en dag. Jag har ordnat en sydafrikansk afton för poliserna i
De berättade att de troligen i oktober 1985 fått besök i sin villa i Portugal av några namnkunniga personer med anknytning till svenskt näringsliv.
De hade försökt förmå Ragnar Bjurholm att skänka pengar till doktor Alf Enerström:s kampanj mot Olof Palme och i det sammanhanget angav de exempel på prominenta personer som skulle ha bidragit.
Efter artikeln i Dagens Nyheter hade Ragnar Bjurholm kontaktats av journalisterna Tomas Bresky och Lars Borgnäs som övertalat honom att ställa upp på en intervju. Intervjun hade emellertid inte kommit att sändas i TV, vilket Ragnar Bjurholm förmodade berodde på att TV-ledningen fått ”kalla fötter”.
Under 1994 inkom också flera nya tips rörande Alf Enerström.
Bertil B berättade att han hade en god vän som hade en auktionsfirma.
Denne hade i sin firma sålt tillhörigheter som härrörde från Alf Enerström:s son.
Bland gods i svarta plastsäckar hade anteckningsböcker som vittnade om kraftigt hat mot Olof Palme hittats. Anteckningsböckerna hade troligen förts till soptippen.
(Uppgiftslämnaren är identisk med den man som 1997 till PU anmälde att han på mordkvällen mött Christer Pettersson på Brunkebergsåsen ovanför mordplatsen.)
Tipset föranledde ett antal förhör rörande Alf Enerströn:s tidigare familjeförhållanden.
Under 1994 förhördes också Alf Enerström och hans fru på nytt. Alf Enerström uppgav vid detta tillfälle att han också stöttats av ”Wallenbergarna”.
Under 1995 och 1996 inkom ytterligare tips om Alf Enerström.
I april 1996 upprättade PU en ny sammanfattning av spaningsuppgifter rörande Alf Enerström.
Denna sammanfattning avslutas med följande konstaterande: ”Om man tror på en konspiration bakom mordet finns det fortfarande mycket att rota i vad gäller Alf Enerström.”
De berättade att de troligen i oktober 1985 fått besök i sin villa i Portugal av några namnkunniga personer med anknytning till svenskt näringsliv.
De hade försökt förmå Ragnar Bjurholm att skänka pengar till doktor Alf Enerström:s kampanj mot Olof Palme och i det sammanhanget angav de exempel på prominenta personer som skulle ha bidragit.
Efter artikeln i Dagens Nyheter hade Ragnar Bjurholm kontaktats av journalisterna Tomas Bresky och Lars Borgnäs som övertalat honom att ställa upp på en intervju. Intervjun hade emellertid inte kommit att sändas i TV, vilket Ragnar Bjurholm förmodade berodde på att TV-ledningen fått ”kalla fötter”.
Under 1994 inkom också flera nya tips rörande Alf Enerström.
Bertil B berättade att han hade en god vän som hade en auktionsfirma.
Denne hade i sin firma sålt tillhörigheter som härrörde från Alf Enerström:s son.
Bland gods i svarta plastsäckar hade anteckningsböcker som vittnade om kraftigt hat mot Olof Palme hittats. Anteckningsböckerna hade troligen förts till soptippen.
(Uppgiftslämnaren är identisk med den man som 1997 till PU anmälde att han på mordkvällen mött Christer Pettersson på Brunkebergsåsen ovanför mordplatsen.)
Tipset föranledde ett antal förhör rörande Alf Enerströn:s tidigare familjeförhållanden.
Under 1994 förhördes också Alf Enerström och hans fru på nytt. Alf Enerström uppgav vid detta tillfälle att han också stöttats av ”Wallenbergarna”.
Under 1995 och 1996 inkom ytterligare tips om Alf Enerström.
I april 1996 upprättade PU en ny sammanfattning av spaningsuppgifter rörande Alf Enerström.
Denna sammanfattning avslutas med följande konstaterande: ”Om man tror på en konspiration bakom mordet finns det fortfarande mycket att rota i vad gäller Alf Enerström.”
Casspir är en pansarbil som användes vid den sydafrikanska polisen.
Polisman R uppgav att artiklarna i den sydafrikanska pressen var mycket missvisande. Hans privata brev hade misstolkats. Den sydafrikanska afton han ordnat bestod i att han bjudit anhöriga på sydafrikansk mat.
Uttalandet om ”Casspir” var ett skämt och anspelade på en diskussion han haft med den sydafrikanska polis som var brevets adressat. Han uppgav sig vara mycket olycklig över hur brevet utnyttjats i sydafrikansk propaganda.
Han tog avstånd från regimen; skälet till att de valt att resa till Sydafrika var att en släkting till hans fru arbetat där och berättat mycket om landet.
2. Polisinspektören Bo N uppgav följande. Han var en av Svenska Kennelklubben licensierad hunddomare. Han hade rest världen kring
och bedömt hundar. Han hade i denna egenskap varit i Port Elisabeth en dag våren 1985. Sedermera rekommenderade Kennelkubben svenska domare att inte åta sig uppdrag i Sydafrika. Bo N hade därefter tackat nej till sådana uppdrag.
3. Polisinspektören Leif M medföljde på den resa då Bo N bl.a. besökte Sydafrika. Leif M ville inte lämna några upplysningar om sin resa, med motiveringen att det rörde sig om en privat angelägenhet.
4. Polisman P uppgav att han hade besökt södra Afrika och bl.a. Sydafrika under en längre resa sommaren och hösten 1985.
I den tidningsartikel, där brevet från polisman R citerades, återgavs
även delar av ett brev som polisman P sänt till IPA:s tidning i
Sydafrika. Artikeln hade rubriken: ”Polishjärtan i Sverige varma för Sydafrika”. Ur brevet från polisman P citerades: ”Jag uppskattar verk
ligen min vistelse i Sydafrika, liksom också klimatet, människorna och de underbara flickorna. Jag skall bedja för Sydafrikas framtid”.
Vid den aktuella tidpunkten var han inte anställd inom polisen. Han hade varit anställd 1982-84 och återanställdes i mars 1986. Han berättade inför sin återanställning för rekryteringspersonalen om att han besökt Sydafrika.
5. Polisman U uppgav att han hade besökt Sydafrika vid två tillfällen.
Den första gången var under ett halvår 1981, då han arbetade på en gård. Kontakten hade förmedlats av en kamrat från militärtjänstgöringen. Detta var innan han anställdes som polis och han berättade om vistelsen vid anställningstillfället. Under ett halvår 1986 var polis-
Stockholm, och de var helt tokiga över den. Mitt största problem är nu att försöka övertyga den svenska regeringen att vi behöver er Casspir här i Sverige.
SOU1999:88 sid. 299 Polisspåret== ==
Casspir är en pansarbil som användes vid den sydafrikanska polisen.
Polisman R uppgav att artiklarna i den sydafrikanska pressen var mycket missvisande. Hans privata brev hade misstolkats. Den sydafrikanska afton han ordnat bestod i att han bjudit anhöriga på sydafrikansk mat.
Uttalandet om ”Casspir” var ett skämt och anspelade på en diskussion han haft med den sydafrikanska polis som var brevets adressat. Han uppgav sig vara mycket olycklig över hur brevet utnyttjats i sydafrikansk propaganda.
Han tog avstånd från regimen; skälet till att de valt att resa till Sydafrika var att en släkting till hans fru arbetat där och berättat mycket om landet.
2. Polisinspektören Bo N uppgav följande. Han var en av Svenska Kennelklubben licensierad hunddomare. Han hade rest världen kring
och bedömt hundar. Han hade i denna egenskap varit i Port Elisabeth en dag våren 1985. Sedermera rekommenderade Kennelkubben svenska domare att inte åta sig uppdrag i Sydafrika. Bo N hade därefter tackat nej till sådana uppdrag.
3. Polisinspektören Leif M medföljde på den resa då Bo N bl.a. besökte Sydafrika. Leif M ville inte lämna några upplysningar om sin resa, med motiveringen att det rörde sig om en privat angelägenhet.
4. Polisman P uppgav att han hade besökt södra Afrika och bl.a. Sydafrika under en längre resa sommaren och hösten 1985.
I den tidningsartikel, där brevet från polisman R citerades, återgavs
även delar av ett brev som polisman P sänt till IPA:s tidning i
Sydafrika. Artikeln hade rubriken: ”Polishjärtan i Sverige varma för Sydafrika”. Ur brevet från polisman P citerades: ”Jag uppskattar verk
ligen min vistelse i Sydafrika, liksom också klimatet, människorna och de underbara flickorna. Jag skall bedja för Sydafrikas framtid”.
Vid den aktuella tidpunkten var han inte anställd inom polisen. Han hade varit anställd 1982-84 och återanställdes i mars 1986. Han berättade inför sin återanställning för rekryteringspersonalen om att han besökt Sydafrika.
5. Polisman U uppgav att han hade besökt Sydafrika vid två tillfällen.
Den första gången var under ett halvår 1981, då han arbetade på en gård. Kontakten hade förmedlats av en kamrat från militärtjänstgöringen. Detta var innan han anställdes som polis och han berättade om vistelsen vid anställningstillfället. Under ett halvår 1986 var polis-
Stockholm, och de var helt tokiga över den. Mitt största problem är nu att försöka övertyga den svenska regeringen att vi behöver er Casspir här i Sverige.
Under sommaren och hösten gjordes en ny genomgång av materialet i övrigt och tidigare uppslag följdes upp.
Många förhör hölls med såväl tidigare hörda personer som nya personer.
I september 1987 kom ett tips in om att en person, Eduardo D, hade upplysningar att lämna om mordet på Olof Palme.
Eduardo D påstod att han under mordnatten på Kungsgatan blivit påsprungen av en man som kom ner för trapporna från Malmskillnadsgatan och hoppade in i en mörk bil.
Vid en konfrontation pekade Eduardo D ut Viktor Gunnarsson. Det kom sedermera att ifrågasättas om Eduardo D alls var att lita på.
Bl.a. hördes en bekant till honom i november samma år och det framkom då att Eduardo D ”ljuger om allt”.
Det visade sig även att Eduardo D sedan tidigare var känd som mindre trovärdig (jfr nedan,
Sammanfattande anmärkningar).
I oktober 1987 besökte ett par polismän Viktor Gunnarsson i dennes föräldrahem i södra Sverige.
Som skäl till besöket angavs Viktor Gunnarsson:s eventuella kännedom om var den förrymde spionen Stig Bergling kunde tänkas ha tagit sin tillflykt.
Det framgår dock av en upprättad promemoria
N3000-00-K
att det verkliga skälet till besöket var att se hur Viktor Gunnarsson reagerade. Han var enligt promemorian tidvis mycket aggressiv.
Polisen bedrev under perioden den 4 december – 20 december spaning mot Viktor Gunnarsson.
Under denna period låg spaningarna dock nere under tio dagar, då Viktor Gunnarsson befann sig utomlands.
Den 8 januari 1988 begärde åklagaren på nytt tillstånd till telefonkontroll avseende Viktor Gunnarsson. Samma skäl som tidigare angavs.
Tingsrätten beviljade tillstånd samma dag.
Den 12 januari beslöt förundersökningsledningen genom Axel Morath att Viktor Gunnarsson skulle beläggas med reseförbud – förbud att lämna Storstockholm – eftersom han var skäligen misstänkt för delaktighet i mord samt försök därtill.
Skälet till att reseförbudet meddelades vid denna tidpunkt var troligen att det vid ett telefonsamtal den 11 januari mellan Viktor Gunnarsson och hans pappa hade framgått att Viktor Gunnarsson fått visum till Canada, Mexico och Frankrike.
Reseförbudet förenades med skyldighet för Viktor Gunnarsson att varje dag anmäla sig till Stockholmspolisen.
Polisen begärde i en promemoria till åklagaren den 14 januari att telefonkontrollen skulle fortsätta.
Solveig Riberdahl beslutade följande dag att ny ansökan om telefonkontroll inte skulle göras.
Telefonavlyssningen pågick denna omgång, som skulle komma att bli den sista, i en vecka.
Sammanlagt pågick avlyssning således cirka fem månader under senare delen av 1987.
Viktor Gunnarsson kallades till nya förhör den 19-20 januari. Vid förhören medverkade även Solveig Riberdahl. Viktor Gunnarsson hördes ingående bl.a. om den kvinnliga bekantingens uppgifter, om Tommy A, om vad
SOU 1999:88 sid. 563 Enskilda uppslag
Under sommaren och hösten gjordes en ny genomgång av materialet i övrigt och tidigare uppslag följdes upp.
Många förhör hölls med såväl tidigare hörda personer som nya personer.
I september 1987 kom ett tips in om att en person, Eduardo D, hade upplysningar att lämna om mordet på Olof Palme.
Eduardo D påstod att han under mordnatten på Kungsgatan blivit påsprungen av en man som kom ner för trapporna från Malmskillnadsgatan och hoppade in i en mörk bil.
Vid en konfrontation pekade Eduardo D ut Viktor Gunnarsson. Det kom sedermera att ifrågasättas om Eduardo D alls var att lita på.
Bl.a. hördes en bekant till honom i november samma år och det framkom då att Eduardo D ”ljuger om allt”.
Det visade sig även att Eduardo D sedan tidigare var känd som mindre trovärdig (jfr nedan,
Sammanfattande anmärkningar).
I oktober 1987 besökte ett par polismän Viktor Gunnarsson i dennes föräldrahem i södra Sverige.
Som skäl till besöket angavs Viktor Gunnarsson:s eventuella kännedom om var den förrymde spionen Stig Bergling kunde tänkas ha tagit sin tillflykt.
Det framgår dock av en upprättad promemoria
N3000-00-K
att det verkliga skälet till besöket var att se hur Viktor Gunnarsson reagerade. Han var enligt promemorian tidvis mycket aggressiv.
Polisen bedrev under perioden den 4 december – 20 december spaning mot Viktor Gunnarsson.
Under denna period låg spaningarna dock nere under tio dagar, då Viktor Gunnarsson befann sig utomlands.
Den 8 januari 1988 begärde åklagaren på nytt tillstånd till telefonkontroll avseende Viktor Gunnarsson. Samma skäl som tidigare angavs.
Tingsrätten beviljade tillstånd samma dag.
Den 12 januari beslöt förundersökningsledningen genom Axel Morath att Viktor Gunnarsson skulle beläggas med reseförbud – förbud att lämna Storstockholm – eftersom han var skäligen misstänkt för delaktighet i mord samt försök därtill.
Skälet till att reseförbudet meddelades vid denna tidpunkt var troligen att det vid ett telefonsamtal den 11 januari mellan Viktor Gunnarsson och hans pappa hade framgått att Viktor Gunnarsson fått visum till Canada, Mexico och Frankrike.
Reseförbudet förenades med skyldighet för Viktor Gunnarsson att varje dag anmäla sig till Stockholmspolisen.
Polisen begärde i en promemoria till åklagaren den 14 januari att telefonkontrollen skulle fortsätta.
Solveig Riberdahl beslutade följande dag att ny ansökan om telefonkontroll inte skulle göras.
Telefonavlyssningen pågick denna omgång, som skulle komma att bli den sista, i en vecka.
Sammanlagt pågick avlyssning således cirka fem månader under senare delen av 1987.
Viktor Gunnarsson kallades till nya förhör den 19-20 januari. Vid förhören medverkade även Solveig Riberdahl. Viktor Gunnarsson hördes ingående bl.a. om den kvinnliga bekantingens uppgifter, om Tommy A, om vad
Eduardo D uppgivit och om vad han gjorde mordnatten mellan klockan 23-01
.
Vidare konfronterades han med Eduardo D, men kände inte igen denne.
Den 20 januari hävdes reseförbudet.
Härefter kom det återigen in en del tips främst beträffande vapen.
Tipsen utreddes men ledde inte till något.
Efter tingsrättens dom mot Christer Pettersson beslöt Axel Morath den 1989-08-02
att lägga ned förundersökningen mot Viktor Gunnarsson med motiveringen att brott inte var styrkt och att Viktor Gunnarsson inte längre kunde misstänkas. Detta var således den andra gången ett sådant beslut träffades beträffande Viktor Gunnarsson;
K.G. Svensson hade 1986-05-16
fattat ett motsvarande beslut (se ovan).
Efter det att förundersökningen för andra gången lagts ned inkom endast enstaka tips.
I slutet av 1993 underrättades polisen om att Viktor Gunnarsson, som då flyttat till USA, försvunnit där.
Palmeutredningen fick i anslutning till detta en fråga av Utrikesdepartementet om Palmeutredningen avsåg att kontakta amerikanska myndigheter.
I ett skriftligt svar till Utrikesdepartementet uppgav Palmeutredningen att misstankarna mot Viktor Gunnarsson var avskrivna enligt åklagarbeslut.
Det fanns därför inte skäl till att PU skulle ta direktkontakt med amerikanska myndigheter.
Det framhölls dock att Palmeutredningen givetvis var intresserade av eventuella uppgifter som skulle kunna tyda på Viktor Gunnarssons inblandning i mordet.
Kort senare, i början av januari 1994
,meddelade amerikansk polis att Viktor Gunnarsson anträffats mördad i North Carolina.
5.11 Avsnitt Q – ”Vapenhandel Bofors”
Allmänt
De spaningsuppslag i PU-materialet som bedömts ha huvudsaklig anknytning till Bofors vapenhandel har registrerats under ett särskilt
avsnitt ”Vapenhandel Bofors” (Q).
Avsnittet består av drygt 60 registrerade uppslag.
Av dessa har en dryg tredjedel anknytning till Bofors försäljning av 410 fälthaubitsar till Indien 1986.
Omkring en tredjedel rör påståenden om export av vapen, främst vapensystemet RBS 70 (Robot 70), från Bofors till Iran.
Resterande uppslag, en knapp tredjedel, rör annat såsom
krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons död, Bofors vapenhandel i övrigt, journalisten Cats Falcks död m.m.
I stort sett samtliga spaningsuppslag är motivrelaterade. Med enstaka undantag innehåller de inte någon mer konkret information om mordet på Olof Palme, det vill säga om gärningen, gärningsman etc.
Eduardo D uppgivit och om vad han gjorde mordnatten mellan klockan 23-01
.
Vidare konfronterades han med Eduardo D, men kände inte igen denne.
Den 20 januari hävdes reseförbudet.
Härefter kom det återigen in en del tips främst beträffande vapen.
Tipsen utreddes men ledde inte till något.
Efter tingsrättens dom mot Christer Pettersson beslöt Axel Morath den 1989-08-02
att lägga ned förundersökningen mot Viktor Gunnarsson med motiveringen att brott inte var styrkt och att Viktor Gunnarsson inte längre kunde misstänkas. Detta var således den andra gången ett sådant beslut träffades beträffande Viktor Gunnarsson;
K.G. Svensson hade 1986-05-16
fattat ett motsvarande beslut (se ovan).
Efter det att förundersökningen för andra gången lagts ned inkom endast enstaka tips.
I slutet av 1993 underrättades polisen om att Viktor Gunnarsson, som då flyttat till USA, försvunnit där.
Palmeutredningen fick i anslutning till detta en fråga av Utrikesdepartementet om Palmeutredningen avsåg att kontakta amerikanska myndigheter.
I ett skriftligt svar till Utrikesdepartementet uppgav Palmeutredningen att misstankarna mot Viktor Gunnarsson var avskrivna enligt åklagarbeslut.
Det fanns därför inte skäl till att PU skulle ta direktkontakt med amerikanska myndigheter.
Det framhölls dock att Palmeutredningen givetvis var intresserade av eventuella uppgifter som skulle kunna tyda på Viktor Gunnarssons inblandning i mordet.
Kort senare, i början av januari 1994
,meddelade amerikansk polis att Viktor Gunnarsson anträffats mördad i North Carolina.
5.11 Avsnitt Q – ”Vapenhandel Bofors”
Allmänt
De spaningsuppslag i PU-materialet som bedömts ha huvudsaklig anknytning till Bofors vapenhandel har registrerats under ett särskilt
avsnitt ”Vapenhandel Bofors” (Q).
Avsnittet består av drygt 60 registrerade uppslag.
Av dessa har en dryg tredjedel anknytning till Bofors försäljning av 410 fälthaubitsar till Indien 1986.
Omkring en tredjedel rör påståenden om export av vapen, främst vapensystemet RBS 70 (Robot 70), från Bofors till Iran.
Resterande uppslag, en knapp tredjedel, rör annat såsom
krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons död, Bofors vapenhandel i övrigt, journalisten Cats Falcks död m.m.
I stort sett samtliga spaningsuppslag är motivrelaterade. Med enstaka undantag innehåller de inte någon mer konkret information om mordet på Olof Palme, det vill säga om gärningen, gärningsman etc.
Spaningsuppslagen består till största delen, drygt hälften, av tips från enskilda personer som haft andrahandsuppgifter, teorier eller
spekulationer om vad, vem eller vilka som ligger bakom mordet.
Ett drygt tiotal uppslag utgörs av massmedieuppgifter – tidningsartiklar och bandupptagningar av TV-inslag.
Knappt tio uppslag är handlingar
– förhör, sammanställningar, analyser och annat material – som hämtats från utredningen i den s.k. Boforsaffären (Boforsutredningen).
Några uppslag består av förhör med personer som bedömts kunna ha information av intresse i denna del, bland annat har förhör hållits med förre
svenske ambassadören i Teheran, Göran Bundy.
Resterande spaningsuppslag, i vart fall sex, utgörs av annat material.
Inte något uppslag innehåller beslut om tvångsmedelsåtgärder.
Många av uppslagen i avsnittet överlappar varandra eller gäller samma saker. Flera hänger ihop och det säger därför inte så mycket när man talar om uppslagens storlek.
Det mest omfattande enskilda uppslaget innehåller knappt 40 underuppslag (se Karl L).
Avsnittet skiljer sig från de övriga genom att merparten av materialet tillkommit relativt lång tid efter mordet.
Av avsnittets uppslag har endast fyra registrerats under 1986
.
1987-1988
kom ca 15 uppslag per år att registreras.
1989-1991
tillkom totalt knappt 10 uppslag.
1992
registrerades omkring 15 uppslag, vilket torde bero på att vissa nya uppgifter i Indienaffären uppmärksammades i massmedierna och att PU i samband härmed dels fick in nya tips, dels hämtade in flera
handlingar från Boforsutredningen.
Därefter har bara något enstaka uppslag registrerats årligen.
I samband med att Schweiz högsta domstol 1997
beslöt att till Indien bland annat lämna ut namnen på vissa bankkontoinnehavare som misstänktes för att ha tagit mutor i samband med Indienaffären registrerades emellertid sex nya uppslag.
Uppmärksamheten kring denna händelse ledde till att flera nya tips kom in till PU.
Uppslag angående Bofors vapenhandel har huvudsakligen handlagts av två utredningsmän vid PU.
Säkerhetspolisen har använts i mycket ringa utsträckning, och då endast för avgränsade uppgifter.
Vår redovisning innefattar en relativt utförlig redogörelse för drygt 20 uppslag, med de största uppslagen först och därefter andra uppslag som har tett sig vara av visst intresse från granskningssynpunkt.
I sak är redovisningen indelad under rubrikerna Indienaffären, Påstådd vapenexport till Iran och Övriga uppslag.
IndienaffärenKarl L. I slutet av april 1987
kontaktade Karl L PU. Han tipsade om att Olof Palmes aktiva deltagande i de förhandlingar, som föregick Bofors
Spaningsuppslagen består till största delen, drygt hälften, av tips från enskilda personer som haft andrahandsuppgifter, teorier eller
spekulationer om vad, vem eller vilka som ligger bakom mordet.
Ett drygt tiotal uppslag utgörs av massmedieuppgifter – tidningsartiklar och bandupptagningar av TV-inslag.
Knappt tio uppslag är handlingar
– förhör, sammanställningar, analyser och annat material – som hämtats från utredningen i den s.k. Boforsaffären (Boforsutredningen).
Några uppslag består av förhör med personer som bedömts kunna ha information av intresse i denna del, bland annat har förhör hållits med förre
svenske ambassadören i Teheran, Göran Bundy.
Resterande spaningsuppslag, i vart fall sex, utgörs av annat material.
Inte något uppslag innehåller beslut om tvångsmedelsåtgärder.
Många av uppslagen i avsnittet överlappar varandra eller gäller samma saker. Flera hänger ihop och det säger därför inte så mycket när man talar om uppslagens storlek.
Det mest omfattande enskilda uppslaget innehåller knappt 40 underuppslag (se Karl L).
Avsnittet skiljer sig från de övriga genom att merparten av materialet tillkommit relativt lång tid efter mordet.
Av avsnittets uppslag har endast fyra registrerats under 1986
.
1987-1988
kom ca 15 uppslag per år att registreras.
1989-1991
tillkom totalt knappt 10 uppslag.
1992
registrerades omkring 15 uppslag, vilket torde bero på att vissa nya uppgifter i Indienaffären uppmärksammades i massmedierna och att PU i samband härmed dels fick in nya tips, dels hämtade in flera
handlingar från Boforsutredningen.
Därefter har bara något enstaka uppslag registrerats årligen.
I samband med att Schweiz högsta domstol 1997
beslöt att till Indien bland annat lämna ut namnen på vissa bankkontoinnehavare som misstänktes för att ha tagit mutor i samband med Indienaffären registrerades emellertid sex nya uppslag.
Uppmärksamheten kring denna händelse ledde till att flera nya tips kom in till PU.
Uppslag angående Bofors vapenhandel har huvudsakligen handlagts av två utredningsmän vid PU.
Säkerhetspolisen har använts i mycket ringa utsträckning, och då endast för avgränsade uppgifter.
Vår redovisning innefattar en relativt utförlig redogörelse för drygt 20 uppslag, med de största uppslagen först och därefter andra uppslag som har tett sig vara av visst intresse från granskningssynpunkt.
I sak är redovisningen indelad under rubrikerna Indienaffären, Påstådd vapenexport till Iran och Övriga uppslag.
IndienaffärenKarl L. I slutet av april 1987
kontaktade Karl L PU. Han tipsade om att Olof Palmes aktiva deltagande i de förhandlingar, som föregick Bofors
vapenkontrakt med Indien, skulle kunna utgöra motiv för mordet.
Olof Palme hade enligt Karl L rest till Indien 1985 och träffat premiärminister Rajiv Gandhi. Resan hade ägt rum i ett skede då det i stort sett varit klart att Frankrike skulle få den aktuella vapenordern.
Olof Palme hade personligen gått emellan och ”prutat” tre miljarder kronor på det ursprungliga pris Bofors angett. Bofors hade därefter fått kontraktet.
Karl L uppgav att han fått dessa uppgifter av en källa som deltagit i en vapenkartell som medverkat i vapenförhandlingarna.
I september samma år kontaktade Karl L på nytt PU. Han framförde samma uppgifter som ovan men uppgav nu att Olof Palme betalt ”mellanskillnaden mellan de olika kontrakten” och själv erhållit 23 miljoner kronor för affären.
Olof Palme hade på grund av sin inblandning mördats av en ”internationell liga”, bestående av fransmän och västtyskar.
I mitten av oktober 1987 besökte ”S” PU för att lämna uppgifter. S berättade att han i februari samma år sammanträffat med Karl L, som han haft affärsmässiga kontakter med. Karl L hade sagt att han visste varför Olof Palme mördats och att orsaken var att Indiens vapenorder gått till Bofors istället för till ett franskt företag, som lagt ut stora summor för agentverksamhet och i provisioner. Dessa pengar hade gått om intet. Olof Palme ”dödförklarades” därefter vid ett vapenkartellmöte i februari 1986.
I samband med samtalet med Karl L hade S erinrat sig att han i juni 1986 sammanträffat med en finsk affärsman i baren på ett hotell i Åbo. Affärsmannen hade berättat en liknande historia för S. Mannen hade sagt att han hade en finsk bekant i vapenbranschen.
Denne bekant hade berättat att Indien förhandlat med ett franskt/amerikanskt konsortium om köp av haubitsar. Affären hade varit så gott som klar när Olof Palme i januari 1986 besökt Indien. Därefter hade Indien gjort en helomvändning och valt Bofors som kontraktspartner. Bofors skulle enligt bekantingen ha betalt provision till Olof Palme. Provisionen hade utbetalts via ett konto i Schweiz, troligen till partiet. Det amerikansk/franska konsortiet hade betalt stora summor i mutor och för agentverksamhet.
Vid ett möte mellan vapenhandlare i februari 1986 hade det bestämts att Olof Palme skulle röjas ur vägen.
Kort efter S:s tips höll PU förhör med Karl L, som berättade följande historia. Han kände en vapenhandlare i Finland väl. Denne berättade under månadsskiftet januari/februari 1986 att det statliga franska företaget GIAT, som bl.a. tillverkar vapen, sammankallat andra vapenhandlare från bl.a. Italien, Västtyskland och eventuellt Spanien till ett kartellmöte i Frankrike. Med vid mötet var en finsk medborgare representerande en tysk fabrik. Anledningen till mötet var att man fått indikationer på att storordern från Indien förmodligen skulle gå till Bofors. Olof Palme hade nämligen personligen åkt till Indien, pratat
vapenkontrakt med Indien, skulle kunna utgöra motiv för mordet.
Olof Palme hade enligt Karl L rest till Indien 1985 och träffat premiärminister Rajiv Gandhi. Resan hade ägt rum i ett skede då det i stort sett varit klart att Frankrike skulle få den aktuella vapenordern.
Olof Palme hade personligen gått emellan och ”prutat” tre miljarder kronor på det ursprungliga pris Bofors angett. Bofors hade därefter fått kontraktet.
Karl L uppgav att han fått dessa uppgifter av en källa som deltagit i en vapenkartell som medverkat i vapenförhandlingarna.
I september samma år kontaktade Karl L på nytt PU. Han framförde samma uppgifter som ovan men uppgav nu att Olof Palme betalt ”mellanskillnaden mellan de olika kontrakten” och själv erhållit 23 miljoner kronor för affären.
Olof Palme hade på grund av sin inblandning mördats av en ”internationell liga”, bestående av fransmän och västtyskar.
I mitten av oktober 1987 besökte ”S” PU för att lämna uppgifter. S berättade att han i februari samma år sammanträffat med Karl L, som han haft affärsmässiga kontakter med. Karl L hade sagt att han visste varför Olof Palme mördats och att orsaken var att Indiens vapenorder gått till Bofors istället för till ett franskt företag, som lagt ut stora summor för agentverksamhet och i provisioner. Dessa pengar hade gått om intet. Olof Palme ”dödförklarades” därefter vid ett vapenkartellmöte i februari 1986.
I samband med samtalet med Karl L hade S erinrat sig att han i juni 1986 sammanträffat med en finsk affärsman i baren på ett hotell i Åbo. Affärsmannen hade berättat en liknande historia för S. Mannen hade sagt att han hade en finsk bekant i vapenbranschen.
Denne bekant hade berättat att Indien förhandlat med ett franskt/amerikanskt konsortium om köp av haubitsar. Affären hade varit så gott som klar när Olof Palme i januari 1986 besökt Indien. Därefter hade Indien gjort en helomvändning och valt Bofors som kontraktspartner. Bofors skulle enligt bekantingen ha betalt provision till Olof Palme. Provisionen hade utbetalts via ett konto i Schweiz, troligen till partiet. Det amerikansk/franska konsortiet hade betalt stora summor i mutor och för agentverksamhet.
Vid ett möte mellan vapenhandlare i februari 1986 hade det bestämts att Olof Palme skulle röjas ur vägen.
Kort efter S:s tips höll PU förhör med Karl L, som berättade följande historia. Han kände en vapenhandlare i Finland väl. Denne berättade under månadsskiftet januari/februari 1986 att det statliga franska företaget GIAT, som bl.a. tillverkar vapen, sammankallat andra vapenhandlare från bl.a. Italien, Västtyskland och eventuellt Spanien till ett kartellmöte i Frankrike. Med vid mötet var en finsk medborgare representerande en tysk fabrik. Anledningen till mötet var att man fått indikationer på att storordern från Indien förmodligen skulle gå till Bofors. Olof Palme hade nämligen personligen åkt till Indien, pratat
med Rajiv Gandhi och på så sätt medverkat till att Bofors skulle få ordern. Detta skedde i ett läge när det varit så gott som klart att GIAT skulle komma att få den. Övriga mötesdeltagare skulle i viss mån ha fått del av ordern genom legoarbeten. GIAT hade under mötet menat att man skulle fatta beslut om hur man skulle agera. Den finske medborgaren hade tidigare representerat den finske vapenhandlaren och för denne hade han efter mötet berättat att det utmynnat i ”tummen ned” för Olof Palme.
Efter mordet hade vapenhandlaren ringt till Karl L och sagt något om ”vad var det jag sa, tummen ned för Palme”. Olof Palme skulle ha erhållit 22 miljoner kronor av Bofors för sitt agerande.
Pengarna skulle ha satts in på ett konto tillhörande ”Socialistinternationalen”. Karl L uppgav på särskild fråga att den finske vapenhandlaren kallades ”Jali” och den finske representanten ”Aro”.
Av en notering i förhörsprotokollet framgår att PU varit i kontakt med den finska polisen i Tammerfors, där ”Jali” och ”Aro” var välkända.
I mitten av november 1987 åkte utredningsmän från PU till Tammerfors där man förhörde Jaali T och Aaro L.
Jaali T som var företagsledare och vapenkonstruktör berättade bl.a. följande. Han hade konstruerat automatvapnet Jati-Matic. Företaget han hade drev affärer med vapen. Indiern Sunil B, som drev en agenturfirma i Helsingfors, hade varit företagets representant när det tillverkat Jati-Matic. Jaali T kände inte till något om den internationella vapenhandeln. Han var inte språkkunnig och hade därför 1984 anställt Aaro L, som hjälpt till med utländska kontakter. Jaali T hade själv besökt några vapenmässor men han hade aldrig varit på något vapenhandlarmöte. Han trodde inte att Aaro L varit utanför Tammerfors i januari/februari 1986.
I april/maj 1986 hade han blivit informerad av en f.d. överste, Penti S, om att ett möte ägt rum någonstans i Europa i januari/februari 1986.
På detta kartellmöte hade affären Bofors-Indien diskuterats och vad man skulle göra med anledning av denna. Inget hade blivit sagt, det hade bara pekats nedåt med tummarna. Enligt Penti S hade Olof Palme betalt Gandhi tre miljarder kronor för att Bofors skulle få ordern. Penti S hade fått uppgifterna genom egna kanaler. Jaali T hade berättat historien för flera personer, bl.a. för Karl L.
Aaro L berättade bl.a. att han efter affären Bofors-Indien hört olika rykten ”på stan” såsom att Olof Palme skulle ha betalt en miljon dollar i samband med affären (det framgår inte av materialet vad betalningen skulle ha avsett). Denna uppgift hade han fått från sin arbetsgivare Jaali T.
I februari 1986 var han med stor säkerhet i Tammerfors, möjligen i Åbo eller Isojokki. Han hade aldrig deltagit i något kartellmöte och inte representerat något tyskt bolag, vilket i och för sig skulle ha varit en
med Rajiv Gandhi och på så sätt medverkat till att Bofors skulle få ordern. Detta skedde i ett läge när det varit så gott som klart att GIAT skulle komma att få den. Övriga mötesdeltagare skulle i viss mån ha fått del av ordern genom legoarbeten. GIAT hade under mötet menat att man skulle fatta beslut om hur man skulle agera. Den finske medborgaren hade tidigare representerat den finske vapenhandlaren och för denne hade han efter mötet berättat att det utmynnat i ”tummen ned” för Olof Palme.
Efter mordet hade vapenhandlaren ringt till Karl L och sagt något om ”vad var det jag sa, tummen ned för Palme”. Olof Palme skulle ha erhållit 22 miljoner kronor av Bofors för sitt agerande.
Pengarna skulle ha satts in på ett konto tillhörande ”Socialistinternationalen”. Karl L uppgav på särskild fråga att den finske vapenhandlaren kallades ”Jali” och den finske representanten ”Aro”.
Av en notering i förhörsprotokollet framgår att PU varit i kontakt med den finska polisen i Tammerfors, där ”Jali” och ”Aro” var välkända.
I mitten av november 1987 åkte utredningsmän från PU till Tammerfors där man förhörde Jaali T och Aaro L.
Jaali T som var företagsledare och vapenkonstruktör berättade bl.a. följande. Han hade konstruerat automatvapnet Jati-Matic. Företaget han hade drev affärer med vapen. Indiern Sunil B, som drev en agenturfirma i Helsingfors, hade varit företagets representant när det tillverkat Jati-Matic. Jaali T kände inte till något om den internationella vapenhandeln. Han var inte språkkunnig och hade därför 1984 anställt Aaro L, som hjälpt till med utländska kontakter. Jaali T hade själv besökt några vapenmässor men han hade aldrig varit på något vapenhandlarmöte. Han trodde inte att Aaro L varit utanför Tammerfors i januari/februari 1986.
I april/maj 1986 hade han blivit informerad av en f.d. överste, Penti S, om att ett möte ägt rum någonstans i Europa i januari/februari 1986.
På detta kartellmöte hade affären Bofors-Indien diskuterats och vad man skulle göra med anledning av denna. Inget hade blivit sagt, det hade bara pekats nedåt med tummarna. Enligt Penti S hade Olof Palme betalt Gandhi tre miljarder kronor för att Bofors skulle få ordern. Penti S hade fått uppgifterna genom egna kanaler. Jaali T hade berättat historien för flera personer, bl.a. för Karl L.
Aaro L berättade bl.a. att han efter affären Bofors-Indien hört olika rykten ”på stan” såsom att Olof Palme skulle ha betalt en miljon dollar i samband med affären (det framgår inte av materialet vad betalningen skulle ha avsett). Denna uppgift hade han fått från sin arbetsgivare Jaali T.
I februari 1986 var han med stor säkerhet i Tammerfors, möjligen i Åbo eller Isojokki. Han hade aldrig deltagit i något kartellmöte och inte representerat något tyskt bolag, vilket i och för sig skulle ha varit en
stor ära för honom, men det var uteslutet eftersom Jaali T:s företag saknade sådana kontakter.
I mitten av december reste utredningsmän från PU på nytt till Finland. Förutom Jaali T, som förhördes ytterligare en gång, förhördes också Penti S och Juhani T, delägare i samma firma som Sunil B.
Penti S uppgav att han varit chef för vapenavdelningen på företaget Tampella OY, som under lång tid konstruerat och tillverkat vapen. Han kände till Bofors Indienaffär och berättade att det i branschen uttryckts missnöje med att Olof Palme hade arbetat för fred och samförstånd samtidigt som han bidragit till att sälja vapen från Sverige till Indien.
Han kände inte till något vapenhandlarmöte och hade ingen kännedom om GIAT:s eventuella konsulter och agenter.
Beträffande de uppgifter som Jaali T lämnat uppgav han att de måste ha missuppfattats; han hade inte berättat någon sådan konkret historia.
Juhani T uppgav sig vara direktör i Marcas International OY, vilket bolag representerade det statliga handelsrådet och de fem-sex största finska bolagen vad gällde export och import i Indien.
Han hade ingen kunskap om detaljerna i Bofors-Indienaffären. Han hade hört ryktas om ett vapenhandlarmöte och menade att om ett sådant förekommit var det inte troligt att Jaali T eller Aari L deltagit.
I en promemoria, upprättad i december 1987, konstateras att utredningen i ärendet visar att det troligtvis har ägt rum ett vapenhandlarmöte i Europa men att det inte finns några svar på frågorna ”När? Var? Vem eller vilka? osv.”.
I samband med den friande domen mot Christer P hösten 1989 fick PU via säkerhetspolisen kännedom om att en person i Finland, Matti I, hade ett vapentips med anknytning till Christer P. Med hjälp av Centralkriminalpolisen i Helsingfors förhördes Matti I. Han berättade bl.a. att han var bekant med Karl L. Karl L hade varit starkt kritisk mot Olof Palme och dennes utlänningspolitik.
Vid ett besök hemma hos Karl L den 10 eller 11 februari 1986 hade denne på finska yttrat ” nu dödas den jävla Palme”. Karl L hade vid samma tillfälle pratat om Smith & Wesson och att hårdmantelkulor går igenom en skyddsväst.
I samband med att Christer P:s namn offentliggjordes kom Matti I ihåg att Karl L nämnt detta namn då han kritiserat en av sina söner. När ett fotografi av Christer P publicerades i massmedierna tyckte Matti I att detta liknade Karl L.
Matti I påminde sig också att Karl L under 1984 ringt honom och berättat att han med hjälp av Hans Holmér fått ett nybildat bolag registrerat på sex dagar.
Att Matti I inte hört av sig tidigare berodde på att han var mycket rädd. Han hade därför hoppats att polisen skulle klara upp mordet utan hans uppgifter. Efter den friande domen hade han bestämt sig för att gå till polisen.
– Härefter vidtogs viss utredning till utrönande av om Karl L kunde vara far till Christer P.
stor ära för honom, men det var uteslutet eftersom Jaali T:s företag saknade sådana kontakter.
I mitten av december reste utredningsmän från PU på nytt till Finland. Förutom Jaali T, som förhördes ytterligare en gång, förhördes också Penti S och Juhani T, delägare i samma firma som Sunil B.
Penti S uppgav att han varit chef för vapenavdelningen på företaget Tampella OY, som under lång tid konstruerat och tillverkat vapen. Han kände till Bofors Indienaffär och berättade att det i branschen uttryckts missnöje med att Olof Palme hade arbetat för fred och samförstånd samtidigt som han bidragit till att sälja vapen från Sverige till Indien.
Han kände inte till något vapenhandlarmöte och hade ingen kännedom om GIAT:s eventuella konsulter och agenter.
Beträffande de uppgifter som Jaali T lämnat uppgav han att de måste ha missuppfattats; han hade inte berättat någon sådan konkret historia.
Juhani T uppgav sig vara direktör i Marcas International OY, vilket bolag representerade det statliga handelsrådet och de fem-sex största finska bolagen vad gällde export och import i Indien.
Han hade ingen kunskap om detaljerna i Bofors-Indienaffären. Han hade hört ryktas om ett vapenhandlarmöte och menade att om ett sådant förekommit var det inte troligt att Jaali T eller Aari L deltagit.
I en promemoria, upprättad i december 1987, konstateras att utredningen i ärendet visar att det troligtvis har ägt rum ett vapenhandlarmöte i Europa men att det inte finns några svar på frågorna ”När? Var? Vem eller vilka? osv.”.
I samband med den friande domen mot Christer P hösten 1989 fick PU via säkerhetspolisen kännedom om att en person i Finland, Matti I, hade ett vapentips med anknytning till Christer P. Med hjälp av Centralkriminalpolisen i Helsingfors förhördes Matti I. Han berättade bl.a. att han var bekant med Karl L. Karl L hade varit starkt kritisk mot Olof Palme och dennes utlänningspolitik.
Vid ett besök hemma hos Karl L den 10 eller 11 februari 1986 hade denne på finska yttrat ” nu dödas den jävla Palme”. Karl L hade vid samma tillfälle pratat om Smith & Wesson och att hårdmantelkulor går igenom en skyddsväst.
I samband med att Christer P:s namn offentliggjordes kom Matti I ihåg att Karl L nämnt detta namn då han kritiserat en av sina söner. När ett fotografi av Christer P publicerades i massmedierna tyckte Matti I att detta liknade Karl L.
Matti I påminde sig också att Karl L under 1984 ringt honom och berättat att han med hjälp av Hans Holmér fått ett nybildat bolag registrerat på sex dagar.
Att Matti I inte hört av sig tidigare berodde på att han var mycket rädd. Han hade därför hoppats att polisen skulle klara upp mordet utan hans uppgifter. Efter den friande domen hade han bestämt sig för att gå till polisen.
– Härefter vidtogs viss utredning till utrönande av om Karl L kunde vara far till Christer P.
Vissa fakta i Karl L:s levnadshistoria gjorde att man ansåg sig kunna utesluta detta.
Karl L och andra personer i dennes bekantskapskrets har även senare hört av sig till PU ett stort antal gånger.
Karl L har lämnat uppgifter vid i vart fall tio ytterligare tillfällen, såväl till åklagare som polis.
Som exempel kan nämnas att Karl L vid ett tillfälle fått till stånd ett möte med åklagarna Anders Helin och Per-Erik Larsson samt en utredningsman vid PU.
Vid ett annat tillfälle har han besökt biträdande
riksåklagaren Axel Morath.
Protokollen över dessa samtal är ofta relativt långa och innehåller detaljerade uppgifter som i vissa avseenden ändras från gång till annan.
Karl L har bl.a. nämnt att hans källa bor i Zürich, att en schweizisk bankman och en person från Ungern skulle vara inblandade samt att mördaren, som är kurd, skickats till Iran.
Genomgående har Karl L också hotat med att kartellen skulle komma att avslöja Olof Palmes roll i Indienaffären om inte fem miljoner kronor betalades till kartellen via PU och Karl L.
Ett sådant avslöjande skulle enligt Karl L leda till hela den socialdemokratiska regeringens fall, då ”hela svenska regeringen” tagit emot penningbelopp i samband med Bofors Indienaffär.
En rad andra myndigheter och personer har under åren hört av sig till PU och rapporterat att de haft besök eller fått brev av Karl L, t.ex. statsministern, statsrådsberedningen, Gösta Bohman etc.
PM ”AB Bofors Indienorder – Mordet på Olof Palme” m.m.
I maj 1988 registrerades i PU ett par handlingar tillhörande Boforsutredningen.
Den ena är en promemoria ”AB Bofors Indienorder – Mordet på Olof Palme”, som upprättats i oktober 1987 av en utredningsman (Bengt P, jfr nedan, Sammanfattande anmärkningar) från Boforsutredningen.
Promemorian, som behandlar eventuella kopplingar mellan Indienaffären och mordet på Olof Palme, innehåller bl.a. följande uppgifter.
AB Bofors förhandlingar med Indien angående försäljning av fälthaubitsar inleddes flera år innan kontraktet skrevs 1986.
Flera utländska vapentillverkare konkurrerade med Bofors.
I samband med att Indhira Gandhi mördades (1984) avbröts förhandlingarna under sex månader.
Därefter försvann en del konkurrenter och i slutet av 1985 återstod förutom Bofors endast en fransk tillverkare.
Från senhösten 1985 var Bofors förhandlingsdelegation, bl.a. direktören Martin Ardbo och exportchefen Hans E, stationerad i Indien.
1985-12-13
hölls ett förhör med Nobel Industriers finanschef Ingemar W i Boforsutredningen.
Ingemar W skulle några dagar därefter åka till Indien för att deltaga i förhandlingarna.
Ingemar W var pessimistisk när det gällde Bofors möjligheter att få ordern
Vissa fakta i Karl L:s levnadshistoria gjorde att man ansåg sig kunna utesluta detta.
Karl L och andra personer i dennes bekantskapskrets har även senare hört av sig till PU ett stort antal gånger.
Karl L har lämnat uppgifter vid i vart fall tio ytterligare tillfällen, såväl till åklagare som polis.
Som exempel kan nämnas att Karl L vid ett tillfälle fått till stånd ett möte med åklagarna Anders Helin och Per-Erik Larsson samt en utredningsman vid PU.
Vid ett annat tillfälle har han besökt biträdande
riksåklagaren Axel Morath.
Protokollen över dessa samtal är ofta relativt långa och innehåller detaljerade uppgifter som i vissa avseenden ändras från gång till annan.
Karl L har bl.a. nämnt att hans källa bor i Zürich, att en schweizisk bankman och en person från Ungern skulle vara inblandade samt att mördaren, som är kurd, skickats till Iran.
Genomgående har Karl L också hotat med att kartellen skulle komma att avslöja Olof Palmes roll i Indienaffären om inte fem miljoner kronor betalades till kartellen via PU och Karl L.
Ett sådant avslöjande skulle enligt Karl L leda till hela den socialdemokratiska regeringens fall, då ”hela svenska regeringen” tagit emot penningbelopp i samband med Bofors Indienaffär.
En rad andra myndigheter och personer har under åren hört av sig till PU och rapporterat att de haft besök eller fått brev av Karl L, t.ex. statsministern, statsrådsberedningen, Gösta Bohman etc.
PM ”AB Bofors Indienorder – Mordet på Olof Palme” m.m.
I maj 1988 registrerades i PU ett par handlingar tillhörande Boforsutredningen.
Den ena är en promemoria ”AB Bofors Indienorder – Mordet på Olof Palme”, som upprättats i oktober 1987 av en utredningsman (Bengt P, jfr nedan, Sammanfattande anmärkningar) från Boforsutredningen.
Promemorian, som behandlar eventuella kopplingar mellan Indienaffären och mordet på Olof Palme, innehåller bl.a. följande uppgifter.
AB Bofors förhandlingar med Indien angående försäljning av fälthaubitsar inleddes flera år innan kontraktet skrevs 1986.
Flera utländska vapentillverkare konkurrerade med Bofors.
I samband med att Indhira Gandhi mördades (1984) avbröts förhandlingarna under sex månader.
Därefter försvann en del konkurrenter och i slutet av 1985 återstod förutom Bofors endast en fransk tillverkare.
Från senhösten 1985 var Bofors förhandlingsdelegation, bl.a. direktören Martin Ardbo och exportchefen Hans E, stationerad i Indien.
1985-12-13
hölls ett förhör med Nobel Industriers finanschef Ingemar W i Boforsutredningen.
Ingemar W skulle några dagar därefter åka till Indien för att deltaga i förhandlingarna.
Ingemar W var pessimistisk när det gällde Bofors möjligheter att få ordern
1986-03-14
stod det klart att Bofors skulle få ordern och kontrakt skrevs 1986-03-24
.
Bland annat Martin Ardbo deklarerade i samband härmed att affären inte varit möjlig utan Olof Palme och den svenska regeringens agerande i bland annat exportkreditfrågan.
Av granskade dokument kunde utläsas att Bofors möjligheter att erhålla ordern var mycket goda i slutet av januari 1986.
Förhandlingsläget hade således på en månad bytts från pessimistiskt till optimistiskt.
Det kunde inte uteslutas att orsaken till det gynnsammare förhandlingsläget vid denna tid var Olof Palmes personliga agerande.
Olof Palmes agerande borde ha varit känt av det franska konkurrentföretaget och dess agenter.
I beaktande av de stora penningbelopp som ordern rörde (kontraktssumman uppgick till ca 8,4 miljarder kronor – vår anm.) kunde det inte uteslutas att motivet för mordet på Olof Palme haft sin grund i kampen om Indienordern.
Erfarenheterna efter mordet på Indhira Gandhi hade visat att förhandlingarna den gången fördröjdes vilket i detta fall skulle ha kunnat gynna den franske konkurrenten.
I den pågående förundersökningen hade inget framkommit som visade att Bofors definitivt erhållit Indienordern 1986-02-28
men ett slutligt ställningstagande från Indiens sida var nära förestående.
Det kan därför inte uteslutas att mordet på Olof Palme var en sista desperat åtgärd från konkurrenthåll i hopp om att turbulensen skulle fördröja beslutet och därmed ge konkurrenterna tillfälle att ”komma igen”.
Anders Carlberg, VD vid Bofors (Nobel Industrier), fick med kort varsel företräde hos Olof Palme 1986-02-20
.
Två dagar senare ”öppnade” den svenska regeringen Pakistan som mottagare av RBS 70.
Öppnades Pakistan på grund av att det redan då var känt att Bofors skulle få ordern och att det då skulle vara inkonsekvent att tillåta försäljning till Indien men inte till Pakistan?
Förutom det som nu refererats innehåller promemorian två allmänt hållna tips som hade kommit in till Boforsutredningen under 1987, där det påstås att ett vapenhandlarmöte hållits i Frankrike i månadsskiftet januari/februari 1986.
I det ena tipset finns uppgiften att en finsk vapenhandlare skulle ha deltagit. Det är såvitt framgår av dokumentationen inte klarlagt om tipsen har samband med tipsen som berörts ovan under Karl L.
Den andra handlingen från Boforsutredningen som är registrerad under detta uppslag är en minnesanteckning från ett samtal med Martin Ardbo i november 1987 i samband med husrannsakan i dennes bostad.
eftersom Bofors pris var betydligt högre än den franske tillverkarens.
Bofors hade inte heller lyckats lösa exportkreditfrågan.
1986-03-14
stod det klart att Bofors skulle få ordern och kontrakt skrevs 1986-03-24
.
Bland annat Martin Ardbo deklarerade i samband härmed att affären inte varit möjlig utan Olof Palme och den svenska regeringens agerande i bland annat exportkreditfrågan.
Av granskade dokument kunde utläsas att Bofors möjligheter att erhålla ordern var mycket goda i slutet av januari 1986.
Förhandlingsläget hade således på en månad bytts från pessimistiskt till optimistiskt.
Det kunde inte uteslutas att orsaken till det gynnsammare förhandlingsläget vid denna tid var Olof Palmes personliga agerande.
Olof Palmes agerande borde ha varit känt av det franska konkurrentföretaget och dess agenter.
I beaktande av de stora penningbelopp som ordern rörde (kontraktssumman uppgick till ca 8,4 miljarder kronor – vår anm.) kunde det inte uteslutas att motivet för mordet på Olof Palme haft sin grund i kampen om Indienordern.
Erfarenheterna efter mordet på Indhira Gandhi hade visat att förhandlingarna den gången fördröjdes vilket i detta fall skulle ha kunnat gynna den franske konkurrenten.
I den pågående förundersökningen hade inget framkommit som visade att Bofors definitivt erhållit Indienordern 1986-02-28
men ett slutligt ställningstagande från Indiens sida var nära förestående.
Det kan därför inte uteslutas att mordet på Olof Palme var en sista desperat åtgärd från konkurrenthåll i hopp om att turbulensen skulle fördröja beslutet och därmed ge konkurrenterna tillfälle att ”komma igen”.
Anders Carlberg, VD vid Bofors (Nobel Industrier), fick med kort varsel företräde hos Olof Palme 1986-02-20
.
Två dagar senare ”öppnade” den svenska regeringen Pakistan som mottagare av RBS 70.
Öppnades Pakistan på grund av att det redan då var känt att Bofors skulle få ordern och att det då skulle vara inkonsekvent att tillåta försäljning till Indien men inte till Pakistan?
Förutom det som nu refererats innehåller promemorian två allmänt hållna tips som hade kommit in till Boforsutredningen under 1987, där det påstås att ett vapenhandlarmöte hållits i Frankrike i månadsskiftet januari/februari 1986.
I det ena tipset finns uppgiften att en finsk vapenhandlare skulle ha deltagit. Det är såvitt framgår av dokumentationen inte klarlagt om tipsen har samband med tipsen som berörts ovan under Karl L.
Den andra handlingen från Boforsutredningen som är registrerad under detta uppslag är en minnesanteckning från ett samtal med Martin Ardbo i november 1987 i samband med husrannsakan i dennes bostad.
Martin Ardbo framhöll vid detta samtal att Olof Palmes medverkan var den helt avgörande omständigheten för att Bofors fick ordern.
Förhandlingsläget svängde när Olof Palme engagerade sig.
Martin Ardbo trodde dock inte att mordet hade med Bofors vapenaffärer att göra.
I ett annat spaningsuppslag finns ett protokoll från ett samtal som PU i december 1987 hade med Anders Carlberg. Samtalet anknyter till en fråga som ställdes i den promemoria, som redovisas ovan.
Samtalet hölls med anledning av att man i Olof Palmes agenda funnit att ett ej i förväg inplanerat möte skett 1986-02-20 16:30 i Rosenbad mellan Anders Carlberg och Olof Palme.
Anders Carlberg uppgav att orsaken till mötet var att han den dagen blivit kontaktad av den svenska förhandlingsdelegationen i Indien.
Situationen i Indien var ”pressad” och det förhandlades bland annat om vilket av det franska bolaget eller Bofors som kunde ge den bästa ”consensusräntan” och den längsta kredittiden.
I anledning härav kontaktade Anders CarlbergOlof Palme och ett möte planerades in samma eftermiddag.
Vid mötet framförde Anders Carlberg Bofors önskemål att svenska regeringen skulle ge räntebidrag och stå för valutarisken då Bofors önskade sälja i svensk valuta medan indierna ville köpa i en annan valuta.
Olof Palme lovade tänka över saken och återkomma med besked.
Troligen redan samma eftermiddag lämnade han ett positivt besked.
Bakgrunden till att Olof Palme engagerat sig i saken för Bofors räkning var enligt Anders Carlberg att Bofors under hösten 1985 varslat om permittering av 700 anställda.
Regeringen hade med anledning härav tillsatt en särskild kommitté, där bland annat Ingvar Carlsson ingick.
I oktober 1985 skulle Olof Palme resa till New York för att deltaga i FN:s 40-års jubileum.
Inför resan hade Anders Carlberg kontaktat Olof Palme och bett honom diskutera förhandlingsläget med Gandhi.
Vid hemkomsten hade Olof Palme meddelat att Rajiv Gandhi själv tagit upp de kommande förhandlingarna och sagt att förutsättningarna för att Bofors skulle få vara med i slutförhandlingarna var goda.
I samband med denna resa hade Anders Carlberg på nytt varit i kontakt med Olof Palme för att få stöd för genomförandet av affären.
PM från UD.
I oktober 1988 upprättade Christian Leffler vid UD en promemoria över kontakter mellan Sverige och Indien under tidsperioden september 1980 – 14 mars 1986.
Christian Leffler hade sedan augusti 1988 i uppdrag att gå igenom de rapporter som kommit in från olika beskickningar runt om i världen och som av någon anledning skulle kunna ha relevans i PU.
Promemorian är mycket kortfattad. Den
SOU1999:88 sid. 571 Enskilda uppslag
Martin Ardbo framhöll vid detta samtal att Olof Palmes medverkan var den helt avgörande omständigheten för att Bofors fick ordern.
Förhandlingsläget svängde när Olof Palme engagerade sig.
Martin Ardbo trodde dock inte att mordet hade med Bofors vapenaffärer att göra.
I ett annat spaningsuppslag finns ett protokoll från ett samtal som PU i december 1987 hade med Anders Carlberg. Samtalet anknyter till en fråga som ställdes i den promemoria, som redovisas ovan.
Samtalet hölls med anledning av att man i Olof Palmes agenda funnit att ett ej i förväg inplanerat möte skett 1986-02-20 16:30 i Rosenbad mellan Anders Carlberg och Olof Palme.
Anders Carlberg uppgav att orsaken till mötet var att han den dagen blivit kontaktad av den svenska förhandlingsdelegationen i Indien.
Situationen i Indien var ”pressad” och det förhandlades bland annat om vilket av det franska bolaget eller Bofors som kunde ge den bästa ”consensusräntan” och den längsta kredittiden.
I anledning härav kontaktade Anders CarlbergOlof Palme och ett möte planerades in samma eftermiddag.
Vid mötet framförde Anders Carlberg Bofors önskemål att svenska regeringen skulle ge räntebidrag och stå för valutarisken då Bofors önskade sälja i svensk valuta medan indierna ville köpa i en annan valuta.
Olof Palme lovade tänka över saken och återkomma med besked.
Troligen redan samma eftermiddag lämnade han ett positivt besked.
Bakgrunden till att Olof Palme engagerat sig i saken för Bofors räkning var enligt Anders Carlberg att Bofors under hösten 1985 varslat om permittering av 700 anställda.
Regeringen hade med anledning härav tillsatt en särskild kommitté, där bland annat Ingvar Carlsson ingick.
I oktober 1985 skulle Olof Palme resa till New York för att deltaga i FN:s 40-års jubileum.
Inför resan hade Anders Carlberg kontaktat Olof Palme och bett honom diskutera förhandlingsläget med Gandhi.
Vid hemkomsten hade Olof Palme meddelat att Rajiv Gandhi själv tagit upp de kommande förhandlingarna och sagt att förutsättningarna för att Bofors skulle få vara med i slutförhandlingarna var goda.
I samband med denna resa hade Anders Carlberg på nytt varit i kontakt med Olof Palme för att få stöd för genomförandet av affären.
PM från UD.
I oktober 1988 upprättade Christian Leffler vid UD en promemoria över kontakter mellan Sverige och Indien under tidsperioden september 1980 – 14 mars 1986.
Christian Leffler hade sedan augusti 1988 i uppdrag att gå igenom de rapporter som kommit in från olika beskickningar runt om i världen och som av någon anledning skulle kunna ha relevans i PU.
innehåller först en mycket översiktlig redogörelse för en spionaffär med fransk inblandning i Indien i början av 1985.
I anledning av denna affär hemkallades såväl den franske ambassadören som den franske biträdande militärattachén.
Därefter finns beträffande Indienaffären följande anteckningar i punktform.
1986-01-23
Olof Palme berör ämnet med Gandhi i New Delhi.
1986-02-18
Olof Palme telefonerar Gandhi i ärendet. Enligt Gandhi ligger Sverige fortfarande 10 % över Frankrike, varför Sverige ej kan komma i fråga om man ej sänker priset.
De nära förbindelserna Indien-Sverige motiverar att dylika uppgifter utlämnas ena parten i pågående förhandling.
1986-03-08
Bofors får presentera slutbud, vilket bl.a. innebär att krediten i licensavtalet får utökas.
1986-03-14
Indien meddelar beslut att affären går till Bofors.
Ingemar E.
I januari 1991 uppsöktes en av utredningsmännen i Boforsutredningen av Ingemar E som berättade bland annat följande.
I samband med AB Bofors ansträngningar att erhålla haubitsordern från Indien tecknade Bofors 1985-11-15
ett agentavtal med AE Services Ltd (AES).
Avtalet tecknades två veckor efter det att Olof Palme genom statssekreteraren Carl Johan Åberg gjort klart för Bofors att Indien inte ville att några mellanhänder skulle förekomma.
Detta besked skulle Olof Palme ha fått vid sina kontakter med Gandhi.
AES kontrollerades via ett Hong Kong-företag av ”Ciaou Anstalt” i Lichtenstein.
Företrädare för AES var Bob W, som hade regelbundna kontakter med Martin Ardbo.
Bofors hade även tecknat agentavtal med två andra bolag, vilka ägdes av indiern Win C respektive indiern ”H”.
Dessa agentavtal hade ingåtts tidigare.
Samtliga agentavtal innebar att mellanhänderna skulle erhålla en viss procent av kontraktsvärdet i provision.
Förbudet mot mellanhänder fick till följd att avtalen måste revideras.
I enlighet med revisionsavtalen betalade Bofors ut totalt 319 miljoner kronor.
Enligt ursprungsavtalen skulle bolaget ha betalt 1430 miljoner kronor.
Bofors konkurrent var franska vapentillverkaren SOFMA.
H och AES var även agenter för SOFMAs räkning.
De två agenterna hade intresse av att ursprungsavtalen med Bofors skulle aktualiseras.
Annars fanns risken att Bofors skulle lägga sig på en lägre prisnivå gentemot indierna. SOFMAs konkurrenskraft skulle då minska.
För agenterna spelade det ingen roll vem som skulle få ordern under förutsättning att provisionerna låg på samma nivå.
Under Boforsutredningen togs bl.a. två dagböcker i beslag hos Martin Ardbo.
Av en anteckning gjord i september 1987 framgår att ”Q:s” inblandning var ett problem på grund av dennes nära koppling till ”R”.
Denna
innehåller först en mycket översiktlig redogörelse för en spionaffär med fransk inblandning i Indien i början av 1985.
I anledning av denna affär hemkallades såväl den franske ambassadören som den franske biträdande militärattachén.
Därefter finns beträffande Indienaffären följande anteckningar i punktform.
1986-01-23
Olof Palme berör ämnet med Gandhi i New Delhi.
1986-02-18
Olof Palme telefonerar Gandhi i ärendet. Enligt Gandhi ligger Sverige fortfarande 10 % över Frankrike, varför Sverige ej kan komma i fråga om man ej sänker priset.
De nära förbindelserna Indien-Sverige motiverar att dylika uppgifter utlämnas ena parten i pågående förhandling.
1986-03-08
Bofors får presentera slutbud, vilket bl.a. innebär att krediten i licensavtalet får utökas.
1986-03-14
Indien meddelar beslut att affären går till Bofors.
Ingemar E.
I januari 1991 uppsöktes en av utredningsmännen i Boforsutredningen av Ingemar E som berättade bland annat följande.
I samband med AB Bofors ansträngningar att erhålla haubitsordern från Indien tecknade Bofors 1985-11-15
ett agentavtal med AE Services Ltd (AES).
Avtalet tecknades två veckor efter det att Olof Palme genom statssekreteraren Carl Johan Åberg gjort klart för Bofors att Indien inte ville att några mellanhänder skulle förekomma.
Detta besked skulle Olof Palme ha fått vid sina kontakter med Gandhi.
AES kontrollerades via ett Hong Kong-företag av ”Ciaou Anstalt” i Lichtenstein.
Företrädare för AES var Bob W, som hade regelbundna kontakter med Martin Ardbo.
Bofors hade även tecknat agentavtal med två andra bolag, vilka ägdes av indiern Win C respektive indiern ”H”.
Dessa agentavtal hade ingåtts tidigare.
Samtliga agentavtal innebar att mellanhänderna skulle erhålla en viss procent av kontraktsvärdet i provision.
Förbudet mot mellanhänder fick till följd att avtalen måste revideras.
I enlighet med revisionsavtalen betalade Bofors ut totalt 319 miljoner kronor.
Enligt ursprungsavtalen skulle bolaget ha betalt 1430 miljoner kronor.
Bofors konkurrent var franska vapentillverkaren SOFMA.
H och AES var även agenter för SOFMAs räkning.
De två agenterna hade intresse av att ursprungsavtalen med Bofors skulle aktualiseras.
Annars fanns risken att Bofors skulle lägga sig på en lägre prisnivå gentemot indierna. SOFMAs konkurrenskraft skulle då minska.
För agenterna spelade det ingen roll vem som skulle få ordern under förutsättning att provisionerna låg på samma nivå.
Under Boforsutredningen togs bl.a. två dagböcker i beslag hos Martin Ardbo.
Av en anteckning gjord i september 1987 framgår att ”Q:s” inblandning var ett problem på grund av dennes nära koppling till ”R”.
Bofors betalade 50,5 miljoner kronor till AES konto i Schweiz.
Pengarna överfördes därefter via ett konto i Jordanien till Colbar Investment Ltd med konto i Geneve. Q kontrollerade troligtvis Colbar.
Genom revision av det ursprungliga avtalet mellan Bofors och AES reducerades provisionen med 201 miljoner kronor. Detta skulle enligt uppgiftslämnaren kunna vara ett tänkbart mordmotiv.
I slutet av juni samma år, dvs 1991, besökte Ingemar E PU.
Han rapporterade då om en del egna undersökningar han gjort. Han hade bl.a. sammanträffat med Hans Ekblom vid Bofors.
Denne hade varit bestämd över att det inte var någon provisionstagare på Bofors sida som skulle kunna ligga bakom mordet. Hans Ekblom hade däremot tyckt att man skulle syna fransmännen.
Glenn Souham.
Den 4, 5 och 6 november 1991 hade TV 4:s Nyheterna inslag beträffande kopplingen Bofors Indienaffär – mordet på Olof Palme.
De handlade bl.a. om en fransk finansman, Glenn Souham, som tidigare skjutits till döds i Paris.
Glenn Souham skulle enligt Nyheterna ha agerat för att stoppa eller fördröja affären Bofors-Indien.
I inslagen nämndes också att vapenhandlaren Arnand K Adnan Khashoggi skulle ha en koppling till mordet på Olof Palme.
Vidare sades att en hemlig promemoria i saken skulle ha överlämnats till Tommy Lindström.
Med anledning av dessa nyhetsinslag har PU hämtat in flera tidningsartiklar från nyhetsbyrån AP.
I februari 1992 upprättade PU en promemoria om att det i utredningen framförts påstående att mordet på den franske medborgaren Glenn Souham skulle kunna ha med Palmemordet att göra.
Enligt tidningsartiklarna var Glenn Souham en man med goda relationer till den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet.
Glenn Souham skulle ha förmått Solidaritet att i samarbete med den polska järnvägens fackförbund omdirigera ett tåg lastat med sovjetiska vapen avsedda för polska armén.
Vapenlasten skulle ha omdirigerats via Öst- och Västtyskland till Contras lager i Honduras.
Omdirigeringen skull ha skett med hjälp av falska dokument framtagna av Oliver North och CIA.
I september 1986 hade Glenn Souham skjutits till döds med sex skott av motorcykelburna attentatsmän i Paris.
Enligt promemorian finns det inget som tyder på att det skulle finnas någon anknytning mellan Glenn Souham och mordet på Olof Palme.
Mordet på Olof Palme nämns överhuvudtaget inte i de handlingar som PU tagit del av.
Vissa handlingar från Boforsutredningen registrerade i PU 1992.
Under februari 1992 har PU under fyra uppslag registrerat ett antal handlingar ingående i Boforsutredningen.
SOU1999:88 sid. 573 Enskilda uppslag
anteckning gjorde enligt uppgiftslämnaren AES mycket intressant medan intresset för H minskade
Bofors betalade 50,5 miljoner kronor till AES konto i Schweiz.
Pengarna överfördes därefter via ett konto i Jordanien till Colbar Investment Ltd med konto i Geneve. Q kontrollerade troligtvis Colbar.
Genom revision av det ursprungliga avtalet mellan Bofors och AES reducerades provisionen med 201 miljoner kronor. Detta skulle enligt uppgiftslämnaren kunna vara ett tänkbart mordmotiv.
I slutet av juni samma år, dvs 1991, besökte Ingemar E PU.
Han rapporterade då om en del egna undersökningar han gjort. Han hade bl.a. sammanträffat med Hans Ekblom vid Bofors.
Denne hade varit bestämd över att det inte var någon provisionstagare på Bofors sida som skulle kunna ligga bakom mordet. Hans Ekblom hade däremot tyckt att man skulle syna fransmännen.
Glenn Souham.
Den 4, 5 och 6 november 1991 hade TV 4:s Nyheterna inslag beträffande kopplingen Bofors Indienaffär – mordet på Olof Palme.
De handlade bl.a. om en fransk finansman, Glenn Souham, som tidigare skjutits till döds i Paris.
Glenn Souham skulle enligt Nyheterna ha agerat för att stoppa eller fördröja affären Bofors-Indien.
I inslagen nämndes också att vapenhandlaren Arnand K Adnan Khashoggi skulle ha en koppling till mordet på Olof Palme.
Vidare sades att en hemlig promemoria i saken skulle ha överlämnats till Tommy Lindström.
Med anledning av dessa nyhetsinslag har PU hämtat in flera tidningsartiklar från nyhetsbyrån AP.
I februari 1992 upprättade PU en promemoria om att det i utredningen framförts påstående att mordet på den franske medborgaren Glenn Souham skulle kunna ha med Palmemordet att göra.
Enligt tidningsartiklarna var Glenn Souham en man med goda relationer till den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet.
Glenn Souham skulle ha förmått Solidaritet att i samarbete med den polska järnvägens fackförbund omdirigera ett tåg lastat med sovjetiska vapen avsedda för polska armén.
Vapenlasten skulle ha omdirigerats via Öst- och Västtyskland till Contras lager i Honduras.
Omdirigeringen skull ha skett med hjälp av falska dokument framtagna av Oliver North och CIA.
I september 1986 hade Glenn Souham skjutits till döds med sex skott av motorcykelburna attentatsmän i Paris.
Enligt promemorian finns det inget som tyder på att det skulle finnas någon anknytning mellan Glenn Souham och mordet på Olof Palme.
Mordet på Olof Palme nämns överhuvudtaget inte i de handlingar som PU tagit del av.
Vissa handlingar från Boforsutredningen registrerade i PU 1992.
Under februari 1992 har PU under fyra uppslag registrerat ett antal handlingar ingående i Boforsutredningen.
”Händelser av betydelse i affären Bofors AB – Indien” registrerats.
Förteckningen, som är på fyra sidor, innehåller i kronologisk ordning datum för alla viktigare händelser i affären.
Under det andra uppslaget har en sida med namnet ”Adnan K” Adnan Khashoggi som rubrik registrerats (namnet förekommer i uppslaget om Glenn Souham, se ovan).
Uppgifterna i handlingen kommer från Martin Ardbos dagboksanteckningar under september-oktober 1987.
Bland annat finns en anteckning om att Martin Ardbo den 10 september haft ett möte med Adnan Khashoggi i Wien och att man kommit överens i vissa frågor.
Handlingen innehåller också en anteckning om att Khashoggi gjort sig en förmögenhet på vapen- och oljeaffärer och har bostad i Monte Carlo, villa i Marbella samt kontor i Paris och New York.
I det tredje uppslaget redogörs för att polisen under 1987-1988
försökt utreda vilka avtal Bofors ingått med bland annat AE Services (se Ingemar E).
Utredningen har skett för att försöka få bekräftat om eventuella mutor förekommit.
Under uppslaget har fyra handlingar registrerats: en promemoria om hur polisen kom i kontakt med den engelska journalisten Simon H, en redogörelse för hur denna kontakt utvecklades och vilka andra personer en av utredningsmännen samarbetade med, en promemoria angående ”Bob W / AB Bofors / Olof Palme ” och en översättning av ett samtal mellan Simon H och Bob W.
Promemorian angående ”Bob W/AB Bofors / Olof Palme” innehåller bl.a. följande:
Torsdagen 1988-02-11 träffade en utredare Simon H, journalist på Financial Times.
Simon H överlämnade två ljudband innehållande två intervjuer som Simon H gjort med Bob W några dagar tidigare. Bob W är den person som för AES undertecknat provisionsavtalet mellan Bofors och AES.
Under intervjuerna nämner Bob W den överenskommelse som Olof Palme och Rajiv Gandhi gjort om att inga mellanhänder skulle få förekomma.
Bob W knyter mordet på Olof Palme till Boforsaffären samt till uppgiften att Adnan Khashoggi ”gynnade fransmännen”.
Adnan Khashoggi var mellanhand och som sådan ”kapabel att utöva inflytande”.
AE Services fungerade bara som konsult.
Bob W uppger att han endast gav råd mot bakgrund av sin kännedom om försvarsindustriangelägenheter och att AE Services inte på något mystiskt sätt var mäktig att tillförsäkra Bofors kontraktet.
I det fjärde uppslaget har två handlingar som huvudsakligen behandlar AE Services:s roll i affären registrerats.
I den ena sägs det att avtalet mellan Bofors och AE Services, daterat 1985-11-15
, är ett representantavtal.
Det anmärks att det är sent ingånget med tanke på att Bofors redan då vid flera tillfällen uppmanats att upphöra med att använda ”middle-men”. Detta hade framförts i oktober vid ett möte i New York
Under det första uppslaget har en förteckning
”Händelser av betydelse i affären Bofors AB – Indien” registrerats.
Förteckningen, som är på fyra sidor, innehåller i kronologisk ordning datum för alla viktigare händelser i affären.
Under det andra uppslaget har en sida med namnet ”Adnan K” Adnan Khashoggi som rubrik registrerats (namnet förekommer i uppslaget om Glenn Souham, se ovan).
Uppgifterna i handlingen kommer från Martin Ardbos dagboksanteckningar under september-oktober 1987.
Bland annat finns en anteckning om att Martin Ardbo den 10 september haft ett möte med Adnan Khashoggi i Wien och att man kommit överens i vissa frågor.
Handlingen innehåller också en anteckning om att Khashoggi gjort sig en förmögenhet på vapen- och oljeaffärer och har bostad i Monte Carlo, villa i Marbella samt kontor i Paris och New York.
I det tredje uppslaget redogörs för att polisen under 1987-1988
försökt utreda vilka avtal Bofors ingått med bland annat AE Services (se Ingemar E).
Utredningen har skett för att försöka få bekräftat om eventuella mutor förekommit.
Under uppslaget har fyra handlingar registrerats: en promemoria om hur polisen kom i kontakt med den engelska journalisten Simon H, en redogörelse för hur denna kontakt utvecklades och vilka andra personer en av utredningsmännen samarbetade med, en promemoria angående ”Bob W / AB Bofors / Olof Palme ” och en översättning av ett samtal mellan Simon H och Bob W.
Promemorian angående ”Bob W/AB Bofors / Olof Palme” innehåller bl.a. följande:
Torsdagen 1988-02-11 träffade en utredare Simon H, journalist på Financial Times.
Simon H överlämnade två ljudband innehållande två intervjuer som Simon H gjort med Bob W några dagar tidigare. Bob W är den person som för AES undertecknat provisionsavtalet mellan Bofors och AES.
Under intervjuerna nämner Bob W den överenskommelse som Olof Palme och Rajiv Gandhi gjort om att inga mellanhänder skulle få förekomma.
Bob W knyter mordet på Olof Palme till Boforsaffären samt till uppgiften att Adnan Khashoggi ”gynnade fransmännen”.
Adnan Khashoggi var mellanhand och som sådan ”kapabel att utöva inflytande”.
AE Services fungerade bara som konsult.
Bob W uppger att han endast gav råd mot bakgrund av sin kännedom om försvarsindustriangelägenheter och att AE Services inte på något mystiskt sätt var mäktig att tillförsäkra Bofors kontraktet.
I det fjärde uppslaget har två handlingar som huvudsakligen behandlar AE Services:s roll i affären registrerats.
I den ena sägs det att avtalet mellan Bofors och AE Services, daterat 1985-11-15
, är ett representantavtal.
Det anmärks att det är sent ingånget med tanke på att Bofors redan då vid flera tillfällen uppmanats att upphöra med att använda ”middle-men”. Detta hade framförts i oktober vid ett möte i New York
Påståenden om mutor i samband med Bofors Indienaffär.
I månadsskiftet maj/juni 1992 sände TV 4:s Nyheterna ett inslag om att mutor eventuellt förekommit i samband med Bofors Indienaffär. I inslaget hänvisades till uppgifter i tidningen Indian Express, som uppgav att Bofors betalt mutor till den italienske affärsmannen Ottavio Q (namnet förekommer också i uppslaget om Ingemar E), nära vän till Rajiv Gandhi.
Q skulle ha erhållit 51 miljoner kronor av totalt 351 miljoner kronor som påstods vara utbetalda i mutor.
I ett senare inslag intervjuades Pierre S, vice chef för polisens federala byrå och chef för sektionen för internationell rättshjälp i Bern, i samband med att det i domstol skulle avgöras om namnen på innehavarna av bankkontona i Schweiz, dit pengarna satts in i Bofors-Indienaffären, skulle lämnas ut eller inte.
I början av juni samma år kontaktade en utredningsman vid PU Hans Ölvebro.
Utredningsmannen hade via journalisten Bo A erhållit uppgifter om att Pierre S hade uppgifter som kunde vara av betydelse för PU.
Någon vecka senare skickade PU via Interpol en förfrågan till polisen i Schweiz om Pierre S hade sådana uppgifter och hur PU i så fall skulle förfara för att kunna erhålla dem.
Ett par dagar senare erhölls svar från Schweiz.
Där förklarades att Pierre S under en intervju med en svensk journalist fått frågan om det fanns något samband mellan Bofors-Indienaffären och mordet på Olof Palme.
Då Pierre S tvekat en stund med svaret tolkades det som om han hade uppgifter härom.
Detta var enligt den schweiziska polisen fel.
Pierre S hade inga uppgifter av detta slag.
I januari 1997 sände rikskriminalen en förfrågan via Interpol till Schweiz avseende de s.k. Boforskontona.
I förfrågan hänvisades till nyhetsinslaget i månadsskiftet maj/juni 1992, som innehöll uppgifter om vissa förhållanden rörande Bofors-Indien-kontona och deras eventuella samband med mordet på Olof Palme.
Det uppges att uppgifter hade inkommit enligt vilka Bofors-Indien-kontona skulle släppas till Indien för deras brottsutredning avseende mutbrott och att en åklagare i Bern därvid skulle ha yttrat att uppgifterna som kommit fram om dessa konton skulle kunna vara av intresse för de svenska mordutredarna.
Vidare uppges att PU för att kunna fullfölja uppslaget i utredningen som avser samband med försäljningen av fälthaubitsar från Bofors till Indien vill ställa frågan vilka möjligheter det finns för PU att få ta del av nämnda uppgifter.
I en skrift daterad i februari 1997 svarade den schweiziska polisen att åklagarens uttalande hade återgivits på ett missvisande sätt. Det
Påståenden om mutor i samband med Bofors Indienaffär.
I månadsskiftet maj/juni 1992 sände TV 4:s Nyheterna ett inslag om att mutor eventuellt förekommit i samband med Bofors Indienaffär. I inslaget hänvisades till uppgifter i tidningen Indian Express, som uppgav att Bofors betalt mutor till den italienske affärsmannen Ottavio Q (namnet förekommer också i uppslaget om Ingemar E), nära vän till Rajiv Gandhi.
Q skulle ha erhållit 51 miljoner kronor av totalt 351 miljoner kronor som påstods vara utbetalda i mutor.
I ett senare inslag intervjuades Pierre S, vice chef för polisens federala byrå och chef för sektionen för internationell rättshjälp i Bern, i samband med att det i domstol skulle avgöras om namnen på innehavarna av bankkontona i Schweiz, dit pengarna satts in i Bofors-Indienaffären, skulle lämnas ut eller inte.
I början av juni samma år kontaktade en utredningsman vid PU Hans Ölvebro.
Utredningsmannen hade via journalisten Bo A erhållit uppgifter om att Pierre S hade uppgifter som kunde vara av betydelse för PU.
Någon vecka senare skickade PU via Interpol en förfrågan till polisen i Schweiz om Pierre S hade sådana uppgifter och hur PU i så fall skulle förfara för att kunna erhålla dem.
Ett par dagar senare erhölls svar från Schweiz.
Där förklarades att Pierre S under en intervju med en svensk journalist fått frågan om det fanns något samband mellan Bofors-Indienaffären och mordet på Olof Palme.
Då Pierre S tvekat en stund med svaret tolkades det som om han hade uppgifter härom.
Detta var enligt den schweiziska polisen fel.
Pierre S hade inga uppgifter av detta slag.
I januari 1997 sände rikskriminalen en förfrågan via Interpol till Schweiz avseende de s.k. Boforskontona.
I förfrågan hänvisades till nyhetsinslaget i månadsskiftet maj/juni 1992, som innehöll uppgifter om vissa förhållanden rörande Bofors-Indien-kontona och deras eventuella samband med mordet på Olof Palme.
Det uppges att uppgifter hade inkommit enligt vilka Bofors-Indien-kontona skulle släppas till Indien för deras brottsutredning avseende mutbrott och att en åklagare i Bern därvid skulle ha yttrat att uppgifterna som kommit fram om dessa konton skulle kunna vara av intresse för de svenska mordutredarna.
Vidare uppges att PU för att kunna fullfölja uppslaget i utredningen som avser samband med försäljningen av fälthaubitsar från Bofors till Indien vill ställa frågan vilka möjligheter det finns för PU att få ta del av nämnda uppgifter.
I en skrift daterad i februari 1997 svarade den schweiziska polisen att åklagarens uttalande hade återgivits på ett missvisande sätt. Det
För det fall PU önskade utfå ifrågavarande handlingar måste en formell ansökan om att få uthandlingarna inges.
Ansökan skulle därefter prövas enligt schweizisk lag.
Ett sådant förfarande hade tillämpats beträffande de handlingar som utlämnats till Indien.
Sist i uppslaget har ett meddelande från Interpol i New elhi, daterat i februari 1997 registrerats.
I meddelandet uppges att italienske medborgaren Ottavio Q söks för arrestering och utlämnande till Indien.
I brottsrubriceringen anges brottslig sammansvärjning, trolöshetsbrott, bedrägeri, mutbrott, bestickning m.m.
Brotten hänförde sig enligt meddelandet till kontrakt daterat 1986-03-24
mellan indiska regeringen och AB Bofors angående försäljning av 410 fälthaubitsar för totalt 8 410 miljoner kronor.
Vidare sägs att Bofors i samråd med Ottavio Q och andra utsett A E Services Ltd i Storbritannien till en av sina agenter i enlighet med avtal 1985-11-15
och att Q spelat en avgörande roll vid avtalets ingående.
Av det belopp om drygt 50 miljoner kronor som betalts till AES konto i Schweiz hade drygt 7 miljoner kronor under perioden 16-29 september 1986 överförts till annat konto tillhörande Colbar Investment Ltd.
Kontot disponerades av Q och dennes hustru. Beloppet har därefter överförts vidare till en bank på Guernsey.
Påstådd vapenexport till Iran
Det första tipset som rör påstående om vapenexport från Bofors till Iran kom in till PU 1986-03-10
.
En tullassistent i Stockholm kontaktade säkerhetspolisen och berättade att en journalist som arbetade med Bofors påstådda vapenexport till Iran hade kommit fram till att en iranier i Malmö fungerade som mellanhand.
Iranierns namn var Mahmoud K. Denne, som hade fem andra iranier knutna till sig, hade kontakt med företaget Scandinavian Commodity och Karl Schmitz.
Tullassistenten ifrågasatte om Bofors vapenexport till Iran kunde kopplas till Olof Palmes medlingsuppdrag och därmed utgöra ett diffust motiv till mordet på Olof Palme.
Efter det att tullassistenten också namngivit de fem iranierna som påstods vara inblandade konstaterade säkerhetspolisen att ingen av dem var känd och ärendet lades ad acta.
Åkare som uppgett sig ha transporterat vapen m.m.
1986-05-19
kontaktade Henrik Westander PU per telefon. Henrik Westander berättade att han fått fram uppgifter som gjorde att han kände sig helt säker på vad och vilka som låg bakom mordet på Olof Palme.
Hans källa hade alltsedan mordet på Olof Palme hotats att inte tala om vad han visste.
Källan
hade ryckts ur sitt sammanhang av pressen.
För det fall PU önskade utfå ifrågavarande handlingar måste en formell ansökan om att få uthandlingarna inges.
Ansökan skulle därefter prövas enligt schweizisk lag.
Ett sådant förfarande hade tillämpats beträffande de handlingar som utlämnats till Indien.
Sist i uppslaget har ett meddelande från Interpol i New elhi, daterat i februari 1997 registrerats.
I meddelandet uppges att italienske medborgaren Ottavio Q söks för arrestering och utlämnande till Indien.
I brottsrubriceringen anges brottslig sammansvärjning, trolöshetsbrott, bedrägeri, mutbrott, bestickning m.m.
Brotten hänförde sig enligt meddelandet till kontrakt daterat 1986-03-24
mellan indiska regeringen och AB Bofors angående försäljning av 410 fälthaubitsar för totalt 8 410 miljoner kronor.
Vidare sägs att Bofors i samråd med Ottavio Q och andra utsett A E Services Ltd i Storbritannien till en av sina agenter i enlighet med avtal 1985-11-15
och att Q spelat en avgörande roll vid avtalets ingående.
Av det belopp om drygt 50 miljoner kronor som betalts till AES konto i Schweiz hade drygt 7 miljoner kronor under perioden 16-29 september 1986 överförts till annat konto tillhörande Colbar Investment Ltd.
Kontot disponerades av Q och dennes hustru. Beloppet har därefter överförts vidare till en bank på Guernsey.
Påstådd vapenexport till Iran
Det första tipset som rör påstående om vapenexport från Bofors till Iran kom in till PU 1986-03-10
.
En tullassistent i Stockholm kontaktade säkerhetspolisen och berättade att en journalist som arbetade med Bofors påstådda vapenexport till Iran hade kommit fram till att en iranier i Malmö fungerade som mellanhand.
Iranierns namn var Mahmoud K. Denne, som hade fem andra iranier knutna till sig, hade kontakt med företaget Scandinavian Commodity och Karl Schmitz.
Tullassistenten ifrågasatte om Bofors vapenexport till Iran kunde kopplas till Olof Palmes medlingsuppdrag och därmed utgöra ett diffust motiv till mordet på Olof Palme.
Efter det att tullassistenten också namngivit de fem iranierna som påstods vara inblandade konstaterade säkerhetspolisen att ingen av dem var känd och ärendet lades ad acta.
Åkare som uppgett sig ha transporterat vapen m.m.
1986-05-19
kontaktade Henrik Westander PU per telefon. Henrik Westander berättade att han fått fram uppgifter som gjorde att han kände sig helt säker på vad och vilka som låg bakom mordet på Olof Palme.
Hans källa hade alltsedan mordet på Olof Palme hotats att inte tala om vad han visste.
hade skuggats, överfallits och slagits medvetslös.
Hoten hade även riktat sig mot källans barn.
Personerna som hotat källan hade lämnat vissa uppgifter som säkert kunde sammankopplas med mordet på Olof Palme och olovliga vapenexportaffärer med Iran som godkänts och hemligstämplats av den socialdemokratiska regeringen.
Ett par timmar efter detta telefonsamtal besökte PU Henrik Westander.
Denne berättade att han studerat Bofors och dess vapenaffärer.
Uppgifterna ovan hade han fått av en åkare, vilken arbetat som chaufför åt Bofors.
Åkaren hade berättat att han utfört ett flertal transporter för Bofors till Iran, huvudsakligen under 1973.
Lasten, som bestod av krigsmateriel, hade betecknats specialstål. Svenska regeringen kände till detta.
I november 1985 hade regeringen på något sätt blivit varse att det hela läckt ut.
Härefter hade en rad konstigheter inträffat.
Den 3-7 februari 1986 hade en man med tysk brytning ringt upp åkaren och sagt ”du skall inte fortsätta med detta”.
En vecka senare hade samma sak inträffat och på natten hade bilar kört in på åkarens gårdsplan.
1986-03-09
hade åkaren på nytt fått ett underligt telefonsamtal.
I samband med ett sjukhusbesök hade han hotats av ”Iranliknande typer”.
Ungefär vid samma tid hade han fått ytterligare fyra underliga nattliga samtal samtidigt som bilar vände på hans gårdsplan.
I maj hade åkaren troligen överfallits i ett uthus och svimmat.
Någon vecka senare hade någon per telefon hotat mörda åkaren.
Henrik Westander menade att det skulle kunna röra sig om samma personer som hämnats på Olof Palme genom att mörda honom som nu skrämde åkaren.
Han uppgav att en iranier på iranska ambassaden haft kännedom om olaglig vapenhandel med Iran. Även Olof Palme hade haft kännedom om dessa affärer.
Henrik Westander hade nu lyckats spåra en person som utsatt hans källa för telefonhot. Denne person var anställd på iranska ambassaden.
Några dagar senare, i slutet av maj 1986, förhörde PU åkaren. Han bekräftade helt Henrik Westander:s uppgifter och uppgav sig ha kvar dokumentation som styrkte att han med regeringens tillstånd kört vapentransporter till Iran.
Vid ett telefonsamtal 1986-03-09
hade en person sagt ”sista varningen fortsätter du att rota i affären så vet du att en har försvunnit och fler kommer att försvinna”. Åkaren tolkade uttalandet som syftande på Olof Palme.
Ärendet tilldelades säkerhetspolisen.
I mitten av juni 1986 fattades följande beslut. ”Föranleder ej vidare åtgärd. Kopia av uppgifterna skall för kännedom tillställas (namnet på ett polisdistrikt), där anmälan om olaga hot ingivits, och förre länsåklagaren Stig Age, som handlägger Boforsutredningen.”
hade skuggats, överfallits och slagits medvetslös.
Hoten hade även riktat sig mot källans barn.
Personerna som hotat källan hade lämnat vissa uppgifter som säkert kunde sammankopplas med mordet på Olof Palme och olovliga vapenexportaffärer med Iran som godkänts och hemligstämplats av den socialdemokratiska regeringen.
Ett par timmar efter detta telefonsamtal besökte PU Henrik Westander.
Denne berättade att han studerat Bofors och dess vapenaffärer.
Uppgifterna ovan hade han fått av en åkare, vilken arbetat som chaufför åt Bofors.
Åkaren hade berättat att han utfört ett flertal transporter för Bofors till Iran, huvudsakligen under 1973.
Lasten, som bestod av krigsmateriel, hade betecknats specialstål. Svenska regeringen kände till detta.
I november 1985 hade regeringen på något sätt blivit varse att det hela läckt ut.
Härefter hade en rad konstigheter inträffat.
Den 3-7 februari 1986 hade en man med tysk brytning ringt upp åkaren och sagt ”du skall inte fortsätta med detta”.
En vecka senare hade samma sak inträffat och på natten hade bilar kört in på åkarens gårdsplan.
1986-03-09
hade åkaren på nytt fått ett underligt telefonsamtal.
I samband med ett sjukhusbesök hade han hotats av ”Iranliknande typer”.
Ungefär vid samma tid hade han fått ytterligare fyra underliga nattliga samtal samtidigt som bilar vände på hans gårdsplan.
I maj hade åkaren troligen överfallits i ett uthus och svimmat.
Någon vecka senare hade någon per telefon hotat mörda åkaren.
Henrik Westander menade att det skulle kunna röra sig om samma personer som hämnats på Olof Palme genom att mörda honom som nu skrämde åkaren.
Han uppgav att en iranier på iranska ambassaden haft kännedom om olaglig vapenhandel med Iran. Även Olof Palme hade haft kännedom om dessa affärer.
Henrik Westander hade nu lyckats spåra en person som utsatt hans källa för telefonhot. Denne person var anställd på iranska ambassaden.
Några dagar senare, i slutet av maj 1986, förhörde PU åkaren. Han bekräftade helt Henrik Westander:s uppgifter och uppgav sig ha kvar dokumentation som styrkte att han med regeringens tillstånd kört vapentransporter till Iran.
Vid ett telefonsamtal 1986-03-09
hade en person sagt ”sista varningen fortsätter du att rota i affären så vet du att en har försvunnit och fler kommer att försvinna”. Åkaren tolkade uttalandet som syftande på Olof Palme.
Ärendet tilldelades säkerhetspolisen.
I mitten av juni 1986 fattades följande beslut. ”Föranleder ej vidare åtgärd. Kopia av uppgifterna skall för kännedom tillställas (namnet på ett polisdistrikt), där anmälan om olaga hot ingivits, och förre länsåklagaren Stig Age, som handlägger Boforsutredningen.”
I slutet av januari 1988 skrev PU genom Ulf Karlsson och Tommy Lindström ett brev till Banisadr där han tillfrågades om det var riktigt att han hade uppgifter rörande mordet på Olof Palme och om dessa i så fall kunde överlämnas till PU på lämpligt sätt.
I ett svar daterat i februari samma år uppgav Banisadr att Olof Palme fått vetskap om narkotika- och vapenhandel som kostat honom livet.
Banisadr uppgav sig ha fått information om denna handels internationella anknytning och som gällde Iran, Pakistan, Afghanistan och Turkiet.
Enligt Banisadr sändes narkotika till Italien och Östeuropa och distribuerades därifrån till USA och Västeuropa. Storleken på affärerna skulle uppgå till 1 miljard dollar per år.
Slutligen meddelade Banisadr att han hade namnen på de iranska affärsmännen och deras chefer i sin ägo.
Därefter finns i uppslaget en handling från förlagsdirektören Ebbe Carlsson (jfr kapitel 5, Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)) registrerad. Handlingen, som är daterad i början av april 1988, bär rubriken ”Samtal med BANI SADR”. Av handlingen framgår att Ebbe Carlsson på dåvarande rikspolischefen Nils-Erik Åhmanssons uppdrag samma dag besökt ex-presidenten Banisadr i dennes hem utanför Paris, där han levde i exil.
Banisadr hade utvecklat sina tidigare uppgifter och berättat bland annat följande. Han hade för lång tid sedan fått ett brev från en före detta medlem i revolutionsgardet, vilken flytt till Västtyskland.
Mannen hade berättat att han haft uppdrag att nära gränsen till Pakistan bekämpa narkotikasmugglingen.
I sin tjänst hade mannen fått klart för sig att ledande iranier var inblandade i handeln.
I anledning av mannens berättelse hade Banisadr sökt information om Irans narkotikahandel.
Denna sköttes av en minister för revolutionsgardet, Rafir D.
Även en rad söner till kända ayatollor, vilka Banisadr namngav, skulle vara bland de inblandade.
Dessa hade fått lov att bedriva denna handel, eftersom den syftade till att skaffa hårdvaluta i form av vapen m.m.
Av en källa, som Banisadr beskrev som ”digne”22, som var helt oberoende av övriga och som dessutom befann sig inne i Iran, hade han erhållit uppgift om att Olof Palme fått kännedom om denna byteshandel och att svenska vapen var inblandade.
Olof Palme hade då försökt använda sitt inflytande för att stoppa handeln.
Eftersom han därigenom blev ett hinder för Irans krigföring hade Irans högsta ledning beslutat att låta mörda honom.
Beträffande Robot 70 hade Banisadr sagt sig sakna egen information men tillagt ”alla säger att den finns där och att den spelat en avgörande roll i kriget”.
På särskild fråga från Ebbe Carlsson hade Banisadr angående relationen Iran-PKK sagt att han var okunnig om
(22) Digne är ett franskt ord som betyder ungefär ”hög” eller ”aktningsvärd”.
I slutet av januari 1988 skrev PU genom Ulf Karlsson och Tommy Lindström ett brev till Banisadr där han tillfrågades om det var riktigt att han hade uppgifter rörande mordet på Olof Palme och om dessa i så fall kunde överlämnas till PU på lämpligt sätt.
I ett svar daterat i februari samma år uppgav Banisadr att Olof Palme fått vetskap om narkotika- och vapenhandel som kostat honom livet.
Banisadr uppgav sig ha fått information om denna handels internationella anknytning och som gällde Iran, Pakistan, Afghanistan och Turkiet.
Enligt Banisadr sändes narkotika till Italien och Östeuropa och distribuerades därifrån till USA och Västeuropa. Storleken på affärerna skulle uppgå till 1 miljard dollar per år.
Slutligen meddelade Banisadr att han hade namnen på de iranska affärsmännen och deras chefer i sin ägo.
Därefter finns i uppslaget en handling från förlagsdirektören Ebbe Carlsson (jfr kapitel 5, Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)) registrerad. Handlingen, som är daterad i början av april 1988, bär rubriken ”Samtal med BANI SADR”. Av handlingen framgår att Ebbe Carlsson på dåvarande rikspolischefen Nils-Erik Åhmanssons uppdrag samma dag besökt ex-presidenten Banisadr i dennes hem utanför Paris, där han levde i exil.
Banisadr hade utvecklat sina tidigare uppgifter och berättat bland annat följande. Han hade för lång tid sedan fått ett brev från en före detta medlem i revolutionsgardet, vilken flytt till Västtyskland.
Mannen hade berättat att han haft uppdrag att nära gränsen till Pakistan bekämpa narkotikasmugglingen.
I sin tjänst hade mannen fått klart för sig att ledande iranier var inblandade i handeln.
I anledning av mannens berättelse hade Banisadr sökt information om Irans narkotikahandel.
Denna sköttes av en minister för revolutionsgardet, Rafir D.
Även en rad söner till kända ayatollor, vilka Banisadr namngav, skulle vara bland de inblandade.
Dessa hade fått lov att bedriva denna handel, eftersom den syftade till att skaffa hårdvaluta i form av vapen m.m.
Av en källa, som Banisadr beskrev som ”digne”22, som var helt oberoende av övriga och som dessutom befann sig inne i Iran, hade han erhållit uppgift om att Olof Palme fått kännedom om denna byteshandel och att svenska vapen var inblandade.
Olof Palme hade då försökt använda sitt inflytande för att stoppa handeln.
Eftersom han därigenom blev ett hinder för Irans krigföring hade Irans högsta ledning beslutat att låta mörda honom.
Beträffande Robot 70 hade Banisadr sagt sig sakna egen information men tillagt ”alla säger att den finns där och att den spelat en avgörande roll i kriget”.
På särskild fråga från Ebbe Carlsson hade Banisadr angående relationen Iran-PKK sagt att han var okunnig om
(22) Digne är ett franskt ord som betyder ungefär ”hög” eller ”aktningsvärd”.
Originalet förvaras enligt anteckning i Holmérs s.k. UD-pärm.
Sammanställningen omfattar fem sidor och upptar uppgifter under 21 punkter från sex av varandra delvis oberoende källor. Slutsatsen som Bengt B och Bengt P drar är att det inte kan uteslutas att vissa uppgifter är riktiga.
Övriga uppslag
Carl Fredrik Algernons död.
Krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons död berörs på flera ställen i avsnittet men behandlas främst i två uppslag.
I juni 1988 har PU registrerat tre handlingar från Boforsutredningen rörande Algernons död. Två av dem innehåller uppgifter som utredningsmannen Bengt P erhållit vid samtal med byråchefen Christer Ekberg vid säkerhetspolisen i oktober 1987.
I den första handlingen redogör Christer Ekberg för hur han 1987-01-15 21:00 i egenskap av jourhavande polischef vid säkerhetspolisen meddelades att Algernon omkommit vid T-Centralen.
Han hade ringt upp såväl Carl Johan Åberg som Jörgen Holgersson och senare samma kväll sammanträffat med Holgersson och tekniker i UDH:s lokaler. Man hade företagit en ytlig teknisk undersökning av Algernons tjänsterum och därefter förseglat dörren.
Dagen därpå hade en noggrannare undersökning ägt rum. Därefter hade ansvaret lämnats över till Stockholmspolisen.
Den andra handlingen innehåller uppgifter om att Ekberg via Holgersson fått veta att fru Algernon ville ha ett sammanträffande med Boforsutredarna.
Den tredje handlingen är ett protokoll över ett samtal som Bengt P hållit med fru Margareta Algernon i oktober 1987.
Margareta Algernon berättade bl.a. följande. Hon trodde att maken omkommit genom en olyckshändelse. Han hade inte på något sätt uppträtt konstigt före händelsen varför hon inte trodde att han begått självmord.
Såvitt hon kände till hade han inte heller blivit utsatt för hot eller liknande. Efter julhelgerna hade han legat hemma i förkylning under en veckas tid.
Lördagen den 10 januari hade han trots förkylningen åkt in på ett möte med Anders Carlberg. Mötet hade enligt maken gällt en ny smuggelaffär – Oman.
Torsdagen den 15 januari 1987 hade makarna som vanligt åkt gemensamt till sina arbeten. Maken hade berättat att han under söndagen skulle företa en tjänsteresa till Vålådalen. När de skilts åt hade hennes man sagt ”Hej då, vi ses ikväll”. Att hon trodde att hennes make fallit offer för en olyckshändelse förklarade hon med att han brukade vara ganska vårdslös i tunnelbanan och ofta stå nära perrongkanten. Han hade dålig hörsel på vänster öra, högt blodtryck, rester av förkylningsfeber i kroppen och ont i ett knä, vilket kunde ha
Originalet förvaras enligt anteckning i Holmérs s.k. UD-pärm.
Sammanställningen omfattar fem sidor och upptar uppgifter under 21 punkter från sex av varandra delvis oberoende källor. Slutsatsen som Bengt B och Bengt P drar är att det inte kan uteslutas att vissa uppgifter är riktiga.
Övriga uppslag
Carl Fredrik Algernons död.
Krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons död berörs på flera ställen i avsnittet men behandlas främst i två uppslag.
I juni 1988 har PU registrerat tre handlingar från Boforsutredningen rörande Algernons död. Två av dem innehåller uppgifter som utredningsmannen Bengt P erhållit vid samtal med byråchefen Christer Ekberg vid säkerhetspolisen i oktober 1987.
I den första handlingen redogör Christer Ekberg för hur han 1987-01-15 21:00 i egenskap av jourhavande polischef vid säkerhetspolisen meddelades att Algernon omkommit vid T-Centralen.
Han hade ringt upp såväl Carl Johan Åberg som Jörgen Holgersson och senare samma kväll sammanträffat med Holgersson och tekniker i UDH:s lokaler. Man hade företagit en ytlig teknisk undersökning av Algernons tjänsterum och därefter förseglat dörren.
Dagen därpå hade en noggrannare undersökning ägt rum. Därefter hade ansvaret lämnats över till Stockholmspolisen.
Den andra handlingen innehåller uppgifter om att Ekberg via Holgersson fått veta att fru Algernon ville ha ett sammanträffande med Boforsutredarna.
Den tredje handlingen är ett protokoll över ett samtal som Bengt P hållit med fru Margareta Algernon i oktober 1987.
Margareta Algernon berättade bl.a. följande. Hon trodde att maken omkommit genom en olyckshändelse. Han hade inte på något sätt uppträtt konstigt före händelsen varför hon inte trodde att han begått självmord.
Såvitt hon kände till hade han inte heller blivit utsatt för hot eller liknande. Efter julhelgerna hade han legat hemma i förkylning under en veckas tid.
Lördagen den 10 januari hade han trots förkylningen åkt in på ett möte med Anders Carlberg. Mötet hade enligt maken gällt en ny smuggelaffär – Oman.
Torsdagen den 15 januari 1987 hade makarna som vanligt åkt gemensamt till sina arbeten. Maken hade berättat att han under söndagen skulle företa en tjänsteresa till Vålådalen. När de skilts åt hade hennes man sagt ”Hej då, vi ses ikväll”. Att hon trodde att hennes make fallit offer för en olyckshändelse förklarade hon med att han brukade vara ganska vårdslös i tunnelbanan och ofta stå nära perrongkanten. Han hade dålig hörsel på vänster öra, högt blodtryck, rester av förkylningsfeber i kroppen och ont i ett knä, vilket kunde ha
I avsnitt T har ett 40-tal tips som helt eller delvis rör Olof Palmes personliga förhållanden registrerats.
Några av dessa har lett till omfattande utredningsåtgärder.
Det gäller särskilt det s.k. Harvardärendet.
De uppslag som från granskningssynpunkt eller av annan anledning bedömts intressanta redovisas nedan.
Redovisningen av vissa uppslag är mer översiktlig än vad den är i övrigt.
I några fall, som vi inte redovisar, har utredningen följt upp lösa hypoteser angående personer i Olof Palmes omgivning, som eventuellt skulle kunna ha hyst agg till denne, genom alibikontroller, som visat att personerna i fråga inte varit inblandade.
5.12.2 Det s.k. Harvardärendet – händelserna vid Länsrätten i Stockholms län
Under ett uppslag i detta avsnitt återfinns den utredning som PU företagit i anledning av händelserna vid Länsrätten i Stockholms län (länsrätten) 1986-02-28
, då Olof Palmes överklagande i det s.k. Harvardärendet raderades från det interna dataregistret och överklagandehandlingarna försvann.
Utredningen initierades enligt vad som framgår av uppslaget genom ett tips och händelserna har utretts i tre omgångar: mars 1986-mars 1987, september-december 1987 och januari 1991-mars 1993.
Kommissionen har i denna del förutom det förundersökningsregistrerade PU-materialet använt visst oregistrerat material.
Vidare har kommissionen använt den dokumentation som finns hos länsrätten och som rör detta ärende.(24)
Bakgrund och händelseförlopp vid länsrätten
Under hösten 1983 fick Olof Palme en inbjudan att vara föreläsare vid ”Jerry Wurff Memorial Lecture” i USA.
Föreläsningen skulle äga rum
(23) Generella utredningsåtgärder i detta avsnitt är redovisade i kapitel 3.
(24) Länsrättens i Stockholms län akter i målen S 22670-86 och S 22671-86 samt minnesanteckningar upprättade av lagmannen Åke Lundborg, diarieförda under Adm. ärende dnr 169/86.
I avsnitt T har ett 40-tal tips som helt eller delvis rör Olof Palmes personliga förhållanden registrerats.
Några av dessa har lett till omfattande utredningsåtgärder.
Det gäller särskilt det s.k. Harvardärendet.
De uppslag som från granskningssynpunkt eller av annan anledning bedömts intressanta redovisas nedan.
Redovisningen av vissa uppslag är mer översiktlig än vad den är i övrigt.
I några fall, som vi inte redovisar, har utredningen följt upp lösa hypoteser angående personer i Olof Palmes omgivning, som eventuellt skulle kunna ha hyst agg till denne, genom alibikontroller, som visat att personerna i fråga inte varit inblandade.
5.12.2 Det s.k. Harvardärendet – händelserna vid Länsrätten i Stockholms län
Under ett uppslag i detta avsnitt återfinns den utredning som PU företagit i anledning av händelserna vid Länsrätten i Stockholms län (länsrätten) 1986-02-28
, då Olof Palmes överklagande i det s.k. Harvardärendet raderades från det interna dataregistret och överklagandehandlingarna försvann.
Utredningen initierades enligt vad som framgår av uppslaget genom ett tips och händelserna har utretts i tre omgångar: mars 1986-mars 1987, september-december 1987 och januari 1991-mars 1993.
Kommissionen har i denna del förutom det förundersökningsregistrerade PU-materialet använt visst oregistrerat material.
Vidare har kommissionen använt den dokumentation som finns hos länsrätten och som rör detta ärende.(24)
Bakgrund och händelseförlopp vid länsrätten
Under hösten 1983 fick Olof Palme en inbjudan att vara föreläsare vid ”Jerry Wurff Memorial Lecture” i USA.
Föreläsningen skulle äga rum
(23) Generella utredningsåtgärder i detta avsnitt är redovisade i kapitel 3.
(24) Länsrättens i Stockholms län akter i målen S 22670-86 och S 22671-86 samt minnesanteckningar upprättade av lagmannen Åke Lundborg, diarieförda under Adm. ärende dnr 169/86.
antingen vid John F Kennedy School of Government, tillhörande Harvarduniversitetet, eller på AFSCME:s (American Federation of State, County and Municipal Employees) kansli i Washington D C.
Olof Palme tackade ja till inbjudan. Vid ett telefonsamtal i februari 1984 mellan Hans Dahlgren, som var utrikespolitisk rådgivare i Statsrådsberedningen, och Hale Champion, Executive Dean vid John F Kennedy School of Government, bestämdes tidpunkten för föreläsningen till den 3 april samma år.
Vid samtalet framförde Hans Dahlgren att Olof Palme inte brukade ta emot arvoden för föredrag av detta slag.
Vidare aktualiserade Hans Dahlgren på Olof Palmes vägnar att Olof Palmes son Joakim önskade komma till John F Kennedy School of Government och där följa undervisningen en tid.
I samband med Olof Palmes vistelse vid Harvard för föreläsningen berördes frågan om Joakim Palmes önskemål på nytt.
Den 18 maj 1984 fick Joakim Palme telefonbesked från John F Kennedy School of Government att han tilldelats ett stipendium och att han var välkommen till universitetet under höstterminen.
Den 25 juli 1985 deltog Olof Palme i en radioutfrågning. Han tillfrågades då om han erhållit något arvode för sin föreläsning vid Harvard och om något samband förelåg med Joakim Palmes vistelse vid Harvard.
Den 27 juli 1985 skrev Olof Palme ett brev till skattemyndigheten. I brevet skrev han att han inte hade kännedom om något samband mellan
föreläsningen vid Harvard och Joakim Palmes vistelse där.
Den 1 augusti 1985 fick Olof Palme genom en kommuniké av Harvarduniversitetet veta att stiftelsen Jerry Wurff Memorial överfört ett belopp om 5000 dollar till Harvarduniversitetets stipendiefond, från vilken Joakim Palme erhållit sitt stipendium.
Taxeringsnämnden fann sedermera att det förelåg ett mycket starkt samband mellan den föreläsning Olof Palme hade hållit i april och det stipendium sonen erhöll en månad senare. Stipendiet ansågs i raliteten vara Olof Palmes arvode för föreläsningen.
Taxeringsnämnden tog därför upp värdet av stipendiet – 5 000 dollar eller 40 000 kr – till beskattning hos Olof Palme.
Olof Palme var missnöjd med taxeringsnämndens beslut och klagade därför till länsrätten.
Besvärshandlingarna överlämnades via bud till chefen för domstolen, lagmannen Åke Lundborg, den 26 februari 1986.
Handlingarna gavs in i två exemplar. De ankomststämplades, registrerades och uppgifterna matades in i datorn samma dag.
Den 12 mars 1986 på förmiddagen skulle registratorn lägga in en kopia i akten. Akten kunde då inte återfinnas.
Registratorn eftersökta då målet på datorn men några uppgifter om målet fanns inte. Vid kontroll visade det sig att 34 mål registrerats in den 26 februari men att bara 33
antingen vid John F Kennedy School of Government, tillhörande Harvarduniversitetet, eller på AFSCME:s (American Federation of State, County and Municipal Employees) kansli i Washington D C.
Olof Palme tackade ja till inbjudan. Vid ett telefonsamtal i februari 1984 mellan Hans Dahlgren, som var utrikespolitisk rådgivare i Statsrådsberedningen, och Hale Champion, Executive Dean vid John F Kennedy School of Government, bestämdes tidpunkten för föreläsningen till den 3 april samma år.
Vid samtalet framförde Hans Dahlgren att Olof Palme inte brukade ta emot arvoden för föredrag av detta slag.
Vidare aktualiserade Hans Dahlgren på Olof Palmes vägnar att Olof Palmes son Joakim önskade komma till John F Kennedy School of Government och där följa undervisningen en tid.
I samband med Olof Palmes vistelse vid Harvard för föreläsningen berördes frågan om Joakim Palmes önskemål på nytt.
Den 18 maj 1984 fick Joakim Palme telefonbesked från John F Kennedy School of Government att han tilldelats ett stipendium och att han var välkommen till universitetet under höstterminen.
Den 25 juli 1985 deltog Olof Palme i en radioutfrågning. Han tillfrågades då om han erhållit något arvode för sin föreläsning vid Harvard och om något samband förelåg med Joakim Palmes vistelse vid Harvard.
Den 27 juli 1985 skrev Olof Palme ett brev till skattemyndigheten. I brevet skrev han att han inte hade kännedom om något samband mellan
föreläsningen vid Harvard och Joakim Palmes vistelse där.
Den 1 augusti 1985 fick Olof Palme genom en kommuniké av Harvarduniversitetet veta att stiftelsen Jerry Wurff Memorial överfört ett belopp om 5000 dollar till Harvarduniversitetets stipendiefond, från vilken Joakim Palme erhållit sitt stipendium.
Taxeringsnämnden fann sedermera att det förelåg ett mycket starkt samband mellan den föreläsning Olof Palme hade hållit i april och det stipendium sonen erhöll en månad senare. Stipendiet ansågs i raliteten vara Olof Palmes arvode för föreläsningen.
Taxeringsnämnden tog därför upp värdet av stipendiet – 5 000 dollar eller 40 000 kr – till beskattning hos Olof Palme.
Olof Palme var missnöjd med taxeringsnämndens beslut och klagade därför till länsrätten.
Besvärshandlingarna överlämnades via bud till chefen för domstolen, lagmannen Åke Lundborg, den 26 februari 1986.
Handlingarna gavs in i två exemplar. De ankomststämplades, registrerades och uppgifterna matades in i datorn samma dag.
Den 12 mars 1986 på förmiddagen skulle registratorn lägga in en kopia i akten. Akten kunde då inte återfinnas.
Registratorn eftersökta då målet på datorn men några uppgifter om målet fanns inte. Vid kontroll visade det sig att 34 mål registrerats in den 26 februari men att bara 33
mål fanns kvar. Ett mål hade raderats i sin helhet.
Detta hade skett den 28 februari från länsrättens terminal 23, placerad på registreringsenheten.
Via DAFA försökte personal vid länsrätten få bekräftelse på att det var Olof Palmes mål som raderats samt få reda på vid vilken tidpunkt raderingen skett.
På eftermiddagen den 12 mars ringde Lundborg upp överåklagaren Claes Zeime och berättade vad som hade hänt. Zeime lovade kontakta Hans Holmér.
Sent på eftermiddagen samma dag kom Håkan S, Stockholmspolisen, på besök hos länsrätten. Håkan S och Lundborg kom överens om att avvakta med en formell polisanmälan till dess att länsrätten själv utrett saken ytterligare.
Vid 17-tiden samma dag bekräftade DAFA att de s.k. stjärnnumren på Olof Palmes mål och på målet som var raderat överensstämde.
Den 13 mars 1986 meddelade DAFA att en delete-transaktion (radering) skett den 28 februari kl 18:23.
Samma dag kontrollerades vid länsrätten vilka personer som ”flexat” ut efter denna tidpunkt.
Den 14 mars 1986 bekräftade DAFA att delete-transaktionen klockan 18:23 var den som raderat Olof Palmes mål.
Vidare meddelade DAFA att den aktuella terminalen hade stängts klockan 16:00 den 28 februari och varit öppen på nytt mellan klockan 18:23 och 18:30.
Under denna senare tid hade systemet först påpekat för användaren att denne måste ha behörighetskort.
Förutom delete-transaktionen hade användaren även varit inne och tittat på ett annat mål.
Lundborg kontaktade under dagen Håkan S och rapporterade om händelseutvecklingen.
Samma dag efterlystes handlingarna internt inom länsrätten.
Den 25 mars 1986 gjorde länsrätten en formell polisanmälan om det inträffade.
I en dom den 6 februari 1987 biföll länsrätten Olof Palmes överklagande. De egentliga domskälen löd i denna del på följande sätt.
Enligt länsrättens bedömning talar flera omständigheter för att det faktum att Olof Palme avstått från arvode för föredraget haft betydelse för Joakim Palmes erhållande av stipendium.
Det finns emellertid inte anledning anta att de av Olof Palme lämnade uppgifterna att han villkorslöst avstått från arvode och att han inte haft kännedom om överföring av arvodesmedel till stipendiemedel är felaktiga.
Mot bakgrund av vad som framkommit i målet kan det inte anses klarlagt att sådana förhållanden föreligger att de till universitetets stipendiefond överförda medlen skall tas upp till beskattning såsom arvode.
Länsrätten bifaller därför besvären i denna del.
PU:s utredning
Den 17 mars 1986 kontaktades polisassistenten Jan F av en bekant som berättade att Olof Palme den 26 februari lämnat in ett överklagande till hennes arbetsplats.
Kvinnan arbetade vid länsrätten. Hon berättade
mål fanns kvar. Ett mål hade raderats i sin helhet.
Detta hade skett den 28 februari från länsrättens terminal 23, placerad på registreringsenheten.
Via DAFA försökte personal vid länsrätten få bekräftelse på att det var Olof Palmes mål som raderats samt få reda på vid vilken tidpunkt raderingen skett.
På eftermiddagen den 12 mars ringde Lundborg upp överåklagaren Claes Zeime och berättade vad som hade hänt. Zeime lovade kontakta Hans Holmér.
Sent på eftermiddagen samma dag kom Håkan S, Stockholmspolisen, på besök hos länsrätten. Håkan S och Lundborg kom överens om att avvakta med en formell polisanmälan till dess att länsrätten själv utrett saken ytterligare.
Vid 17-tiden samma dag bekräftade DAFA att de s.k. stjärnnumren på Olof Palmes mål och på målet som var raderat överensstämde.
Den 13 mars 1986 meddelade DAFA att en delete-transaktion (radering) skett den 28 februari kl 18:23.
Samma dag kontrollerades vid länsrätten vilka personer som ”flexat” ut efter denna tidpunkt.
Den 14 mars 1986 bekräftade DAFA att delete-transaktionen klockan 18:23 var den som raderat Olof Palmes mål.
Vidare meddelade DAFA att den aktuella terminalen hade stängts klockan 16:00 den 28 februari och varit öppen på nytt mellan klockan 18:23 och 18:30.
Under denna senare tid hade systemet först påpekat för användaren att denne måste ha behörighetskort.
Förutom delete-transaktionen hade användaren även varit inne och tittat på ett annat mål.
Lundborg kontaktade under dagen Håkan S och rapporterade om händelseutvecklingen.
Samma dag efterlystes handlingarna internt inom länsrätten.
Den 25 mars 1986 gjorde länsrätten en formell polisanmälan om det inträffade.
I en dom den 6 februari 1987 biföll länsrätten Olof Palmes överklagande. De egentliga domskälen löd i denna del på följande sätt.
Enligt länsrättens bedömning talar flera omständigheter för att det faktum att Olof Palme avstått från arvode för föredraget haft betydelse för Joakim Palmes erhållande av stipendium.
Det finns emellertid inte anledning anta att de av Olof Palme lämnade uppgifterna att han villkorslöst avstått från arvode och att han inte haft kännedom om överföring av arvodesmedel till stipendiemedel är felaktiga.
Mot bakgrund av vad som framkommit i målet kan det inte anses klarlagt att sådana förhållanden föreligger att de till universitetets stipendiefond överförda medlen skall tas upp till beskattning såsom arvode.
Länsrätten bifaller därför besvären i denna del.
PU:s utredning
Den 17 mars 1986 kontaktades polisassistenten Jan F av en bekant som berättade att Olof Palme den 26 februari lämnat in ett överklagande till hennes arbetsplats.
vidare att man i mitten av vecka 10 haft anledning att plocka fram handlingarna. De hade då inte kunnat återfinnas.
Vid en slagning i dataregistret saknades ärendet.
Enligt kvinnan hade någon av cheferna kontaktat polisen som sagt sig inte ha tid med saken.
Polisassistenten förde följande dag uppgifterna vidare till mordutredarna.
Detta spaningsuppslag är den första handling som registrerats i PU rörande händelserna vid länsrätten.
I arbetsmaterialet finns emellertid av kriminalinspektören Håkan S upprättade anteckningar från det besök som denne gjorde vid länsrätten den 12 mars.
Av anteckningarna framgår att länsrätten önskade avvakta med en formell polisanmälan då man först ville utreda saken internt.
Några dagar senare, den 21 mars 1986, kontaktade advokaten Bertil S PU. Bertil S hade varit Olof Palmes ombud i ärendet vid länsrätten.
Han hade samma dag blivit uppringd av en journalist vid TT. Denne hade frågat om Bertil S hört att originalhandlingarna i Harvardärendet var försvunna och att ärendet raderats från länsrättens dataregister den 28 februari.
Första utredningsomgången.
Stockholmspolisen inledde förundersökning i ärendet den 25 mars 1986.
Av en anteckning, daterad den 29 april 1987 och upprättad av polisintendenten Gunnar Severin, framgår att förundersökningen lades ned den 18 mars 1987.
Av samma anteckning framgår också att avdelningschefen vid Rikspolisstyrelsen Ulf Karlsson och Solveig Riberdahl från förundersökningsledningen tagit del av utredningen.
Av arbetsmaterialet framgår att polisen med ett undantag inriktat utredningen i denna första utredningsomgång på de fem personer som med flextidskort passerat ut ur länsrättens lokaler efter den tidpunkt då raderingen registrerats (klockan 18:23).
Förhör hölls med drygt tiotalet personer.
Därutöver har några personer kontrollerats, främst genom registerslagningar.
De utredningsåtgärder som vidtagits är väl beskrivna i den promemoria från PU som refereras nedan.
I arbetsmaterialet finns en anteckning, daterad den 16 april 1986, som kriminalkommissarien Lennart Thorin, upprättat i anledning av ett samtal han haft med en utredningsman vid PU.
Utredningsmannen hade uppgivit att vissa misstankar fanns att Lars L, boende i Sollentuna, skulle kunna ha något med länsrättens Olof Palme-ärende att göra.
Lars L skulle vara utbildad tekniker även om han de senaste åren arbetat vid socialbyrån i Tensta.
Lars L påstods ha varit god vän med ”bombmannen” och en kumpan till denne samt ha umgåtts förtroligt med en annan person i denna krets som var tekniker och specialist på data.
Av anteckningen framgår inte varför eller på vilket sätt Lars L skulle vara inblandad i händelserna vid länsrätten.
vidare att man i mitten av vecka 10 haft anledning att plocka fram handlingarna. De hade då inte kunnat återfinnas.
Vid en slagning i dataregistret saknades ärendet.
Enligt kvinnan hade någon av cheferna kontaktat polisen som sagt sig inte ha tid med saken.
Polisassistenten förde följande dag uppgifterna vidare till mordutredarna.
Detta spaningsuppslag är den första handling som registrerats i PU rörande händelserna vid länsrätten.
I arbetsmaterialet finns emellertid av kriminalinspektören Håkan S upprättade anteckningar från det besök som denne gjorde vid länsrätten den 12 mars.
Av anteckningarna framgår att länsrätten önskade avvakta med en formell polisanmälan då man först ville utreda saken internt.
Några dagar senare, den 21 mars 1986, kontaktade advokaten Bertil S PU. Bertil S hade varit Olof Palmes ombud i ärendet vid länsrätten.
Han hade samma dag blivit uppringd av en journalist vid TT. Denne hade frågat om Bertil S hört att originalhandlingarna i Harvardärendet var försvunna och att ärendet raderats från länsrättens dataregister den 28 februari.
Första utredningsomgången.
Stockholmspolisen inledde förundersökning i ärendet den 25 mars 1986.
Av en anteckning, daterad den 29 april 1987 och upprättad av polisintendenten Gunnar Severin, framgår att förundersökningen lades ned den 18 mars 1987.
Av samma anteckning framgår också att avdelningschefen vid Rikspolisstyrelsen Ulf Karlsson och Solveig Riberdahl från förundersökningsledningen tagit del av utredningen.
Av arbetsmaterialet framgår att polisen med ett undantag inriktat utredningen i denna första utredningsomgång på de fem personer som med flextidskort passerat ut ur länsrättens lokaler efter den tidpunkt då raderingen registrerats (klockan 18:23).
Förhör hölls med drygt tiotalet personer.
Därutöver har några personer kontrollerats, främst genom registerslagningar.
De utredningsåtgärder som vidtagits är väl beskrivna i den promemoria från PU som refereras nedan.
I arbetsmaterialet finns en anteckning, daterad den 16 april 1986, som kriminalkommissarien Lennart Thorin, upprättat i anledning av ett samtal han haft med en utredningsman vid PU.
Utredningsmannen hade uppgivit att vissa misstankar fanns att Lars L, boende i Sollentuna, skulle kunna ha något med länsrättens Olof Palme-ärende att göra.
Lars L skulle vara utbildad tekniker även om han de senaste åren arbetat vid socialbyrån i Tensta.
Lars L påstods ha varit god vän med ”bombmannen” och en kumpan till denne samt ha umgåtts förtroligt med en annan person i denna krets som var tekniker och specialist på data.
Av anteckningen framgår inte varför eller på vilket sätt Lars L skulle vara inblandad i händelserna vid länsrätten.
I en promemoria, daterad i mitten av september 1987, med rubriken ”Dataintrång m.m. i länsrätten” har PU gjort ett sammandrag av händelserna.
I promemorian beskrivs bakgrunden till Olof Palmes överklagande och den utredning som vidtagits i den första utredningsomgången.
Av promemorian framgår bl.a. följande.
Den 26 februari 1986 lämnades överklagandehandlingarna personligen över till Åke Lundborg. Denne vidarebefordrade handlingarna till chefen för registreringsenheten Björn D.
Samma dag lämnade Björn D handlingarna för registrering på data.
Denna uppgift kom också att samma dag utföras av Anette H.
Därefter lades handlingarna, som tilldelats rotel 21, i ett aktomslag vilket sorterades in för förvaring i ett särskilt rum på registreringsenheten.
Björn D behöll en kopia av besvärsskrivelsen på sitt rum.
När han ett par veckor senare skulle återställa kopian till aktomslaget upptäcktes att originalhandlingarna var borta och att ärendet saknades i dataregistret.
DAFA som hade hand om länsrättens datasystem kontaktades och det s.k. on line-bandet säkrades.
Genom DAFA klarlades, på sätt ovan framgått, att Olof Palmes ärende raderats den 28 februari klockan 18:23.
Raderingen hade skett vid en terminal i postöppningsrummet på registreringsenheten.
Den hade föregåtts av att någon först försökt utföra en radering utan att använda sig av behörighetskort.
Dessförinnan hade terminalen använts för en transaktion som ägt rum klockan 16:06.
Omedelbart efter raderingen hade på terminalen ställts en fråga om en kvinna, Desiree H.
Denna transaktion hade avslutats klockan 18:30. Därefter hade aktiviteten vid terminalen upphört.
Vid en kontroll av vilka anställda som varit kvar på länsrätten aktuell tid visade det sig att fem personer använt sitt flextidskort efter klockan 18:23.
Av dessa fem personer arbetade två – ”H” och ”S” – på registreringsenheten.
Bägge hade stämplat ut efter klockan 19:00.
ABAB-vakten Tommy H hade företagit rondering i lokalerna klockan 19:27.
I promemorian återges också i korthet vad som sagts under förhör med elva personer.
S som arbetade som assistent på registreringsenheten uppgav att hon denna kväll arbetat över eftersom hon haft så mycket att göra.
Hon hade inte lagt märke till om några andra personer fanns kvar på arbetsplatsen efter klockan 18:23.
I promemorian kommenteras att S under förhöret verkat anmärkningsvärt förtegen.
H, som arbetade som kontorist på registreringsenheten sedan slutet av november 1985, medgav så småningom att han tillsammans med praktikanten ”P” faktiskt som hastigast tittat på Olof Palmes besvärshandling eftersom de varit intresserade av Palmes namnteckning.
Enligt H var det P som plockat fram besvärshandlingen efter att ha frågat om denna i datorn.
H uppgav sig inte känna till hur man raderar i datorn.
Andra utredningsomgången.
I en promemoria, daterad i mitten av september 1987, med rubriken ”Dataintrång m.m. i länsrätten” har PU gjort ett sammandrag av händelserna.
I promemorian beskrivs bakgrunden till Olof Palmes överklagande och den utredning som vidtagits i den första utredningsomgången.
Av promemorian framgår bl.a. följande.
Den 26 februari 1986 lämnades överklagandehandlingarna personligen över till Åke Lundborg. Denne vidarebefordrade handlingarna till chefen för registreringsenheten Björn D.
Samma dag lämnade Björn D handlingarna för registrering på data.
Denna uppgift kom också att samma dag utföras av Anette H.
Därefter lades handlingarna, som tilldelats rotel 21, i ett aktomslag vilket sorterades in för förvaring i ett särskilt rum på registreringsenheten.
Björn D behöll en kopia av besvärsskrivelsen på sitt rum.
När han ett par veckor senare skulle återställa kopian till aktomslaget upptäcktes att originalhandlingarna var borta och att ärendet saknades i dataregistret.
DAFA som hade hand om länsrättens datasystem kontaktades och det s.k. on line-bandet säkrades.
Genom DAFA klarlades, på sätt ovan framgått, att Olof Palmes ärende raderats den 28 februari klockan 18:23.
Raderingen hade skett vid en terminal i postöppningsrummet på registreringsenheten.
Den hade föregåtts av att någon först försökt utföra en radering utan att använda sig av behörighetskort.
Dessförinnan hade terminalen använts för en transaktion som ägt rum klockan 16:06.
Omedelbart efter raderingen hade på terminalen ställts en fråga om en kvinna, Desiree H.
Denna transaktion hade avslutats klockan 18:30. Därefter hade aktiviteten vid terminalen upphört.
Vid en kontroll av vilka anställda som varit kvar på länsrätten aktuell tid visade det sig att fem personer använt sitt flextidskort efter klockan 18:23.
Av dessa fem personer arbetade två – ”H” och ”S” – på registreringsenheten.
Bägge hade stämplat ut efter klockan 19:00.
ABAB-vakten Tommy H hade företagit rondering i lokalerna klockan 19:27.
I promemorian återges också i korthet vad som sagts under förhör med elva personer.
S som arbetade som assistent på registreringsenheten uppgav att hon denna kväll arbetat över eftersom hon haft så mycket att göra.
Hon hade inte lagt märke till om några andra personer fanns kvar på arbetsplatsen efter klockan 18:23.
I promemorian kommenteras att S under förhöret verkat anmärkningsvärt förtegen.
H, som arbetade som kontorist på registreringsenheten sedan slutet av november 1985, medgav så småningom att han tillsammans med praktikanten ”P” faktiskt som hastigast tittat på Olof Palmes besvärshandling eftersom de varit intresserade av Palmes namnteckning.
Enligt H var det P som plockat fram besvärshandlingen efter att ha frågat om denna i datorn.
H uppgav sig inte känna till hur man raderar i datorn.
P, som alltså var praktikant, arbetade på registreringsenheten sedan 1986-02-25.
Han medgav att han den 27 eller 28 februari, efter att ha slagit upp ärendet på datorn, av nyfikenhet plockat fram besvärsakten och tittat i den. Därefter hade han stoppat tillbaka akten.
Eventuellt hade han tittat på handlingen tillsammans med H.
Desiree H, vars ärende någon tittat på i datorn omedelbart efter raderingen, kände inte till att hon överklagat ett skattebeslut utan hänvisade till modern, Gertrud H.
Gertrud H uppgav att hon avfattat besvären för dotterns räkning eftersom dottern var bosatt i Österrike.
På särskild fråga berättade hon att familjen i Österrike hade en nära släkting som arbetade på ett departement och som varit personlig god vän med Olof Palme.
I promemorian nämns också att en fingeravtrycksundersökning gjorts av Desiree H:s besvärshandling och att en jämförelse mellan på handlingen säkerställda avtryck och S:s fingeravtryck givit negativt resultat.
Promemorian avslutas med konstaterandena att nycklar och behörighetskort lär vara på drift samt att expertis bedömer det vara
praktiskt taget uteslutet att radering skett på annan plats än i länsrättens lokaler.
Av en av PU upprättad anteckning, även den daterad i september 1987, framgår att det efter genomgång av utredningen rörande dataintrånget vid länsrätten och efter samråd med bl.a. byråchefen hos Riksåklagaren Jörgen Almblad beslutats att fortsatt bearbetning av materialet skulle ske.
Några dagar senare tog PU kontakt med den utredningsman som handlagt den tidigare utredningen vid Stockholmspolisen. Utredningsmannen uppgav vid denna kontakt att in- och utpassering till respektive från länsrätten kunde ske utan att flextidskort användes, vilket innebar att sådana passeringar inte registrerades. Mot den bakgrunden utökades kretsen av de som kunde misstänkas ligga bakom raderingen och handlingarnas försvinnande från de sex personer som utredningen tidigare varit huvudsakligen inriktad på till hela länsrättens personal – ca 250 personer.
I oktober 1987 förhördes lagmannen Åke Lundborg vid två tillfällen.
Han uppgav bl.a. att länsrätten redan flera år tidigare tagit bort instruktionen för radering ur instruktionspärmarna.
I mitten av oktober 1987 gjordes slagningar i brottsregistret på samtliga 266 anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten, som hade kontorsgemenskap med länsrätten.
Vidare kontrollerades om någon av dem var aktuell hos säkerhetspolisen, förekom i persondokument i förundersökningsregistret eller var registrerade i vapenregistret.
Pass/körkortsfoton togs fram på samtliga. Kontrollerna
P, som alltså var praktikant, arbetade på registreringsenheten sedan 1986-02-25.
Han medgav att han den 27 eller 28 februari, efter att ha slagit upp ärendet på datorn, av nyfikenhet plockat fram besvärsakten och tittat i den. Därefter hade han stoppat tillbaka akten.
Eventuellt hade han tittat på handlingen tillsammans med H.
Desiree H, vars ärende någon tittat på i datorn omedelbart efter raderingen, kände inte till att hon överklagat ett skattebeslut utan hänvisade till modern, Gertrud H.
Gertrud H uppgav att hon avfattat besvären för dotterns räkning eftersom dottern var bosatt i Österrike.
På särskild fråga berättade hon att familjen i Österrike hade en nära släkting som arbetade på ett departement och som varit personlig god vän med Olof Palme.
I promemorian nämns också att en fingeravtrycksundersökning gjorts av Desiree H:s besvärshandling och att en jämförelse mellan på handlingen säkerställda avtryck och S:s fingeravtryck givit negativt resultat.
Promemorian avslutas med konstaterandena att nycklar och behörighetskort lär vara på drift samt att expertis bedömer det vara
praktiskt taget uteslutet att radering skett på annan plats än i länsrättens lokaler.
Av en av PU upprättad anteckning, även den daterad i september 1987, framgår att det efter genomgång av utredningen rörande dataintrånget vid länsrätten och efter samråd med bl.a. byråchefen hos Riksåklagaren Jörgen Almblad beslutats att fortsatt bearbetning av materialet skulle ske.
Några dagar senare tog PU kontakt med den utredningsman som handlagt den tidigare utredningen vid Stockholmspolisen. Utredningsmannen uppgav vid denna kontakt att in- och utpassering till respektive från länsrätten kunde ske utan att flextidskort användes, vilket innebar att sådana passeringar inte registrerades. Mot den bakgrunden utökades kretsen av de som kunde misstänkas ligga bakom raderingen och handlingarnas försvinnande från de sex personer som utredningen tidigare varit huvudsakligen inriktad på till hela länsrättens personal – ca 250 personer.
I oktober 1987 förhördes lagmannen Åke Lundborg vid två tillfällen.
Han uppgav bl.a. att länsrätten redan flera år tidigare tagit bort instruktionen för radering ur instruktionspärmarna.
I mitten av oktober 1987 gjordes slagningar i brottsregistret på samtliga 266 anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten, som hade kontorsgemenskap med länsrätten.
Vidare kontrollerades om någon av dem var aktuell hos säkerhetspolisen, förekom i persondokument i förundersökningsregistret eller var registrerade i vapenregistret.
Pass/körkortsfoton togs fram på samtliga. Kontrollerna
utvisade att några personer, bl.a. H och Annie F, dömts för brott.
Två av de anställda förekom sedan tidigare i förundersökningsregistret.
Den ene hade lämnat ett tips baserat på en av fantombilderna och den andra hade hörts i anledning av att hon haft ett fordon – en VW-passat – uppställd på viss plats.
En handfull av de anställda förekom i vapenregistret, men ingen av dem hade något registrerat vapen som skulle kunna utgöra mordvapnet.
I slutet av oktober 1987 hemställde Jörgen Almblad hos Stockholms tingsrätt i en framställning om inbördes rättshjälp i brottmål att tingsrätten genom UD skulle uppdra åt österrikiska myndigheter att hålla förhör med Desiree H.
Anledningen angavs vara att det i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme framkommit uppgifter om att Desiree H skulle kunna lämna upplysningar av värde för utredningen.
Stockholms tingsrätt beviljade framställningen och förhöret kom att äga rum vid Bundespolizeidirektion i Wien i december 1987.
Under förhöret närvarade två kriminalinspektörer vid PU.
Desiree H förevisades fotografier av de anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten. Hon kände inte igen någon av dem.
Inte heller i övrigt kunde hon lämna några upplysningar som förde utredningen i ärendet framåt.
I början av november 1987 besöktes modern, Gertrud H. Hon förevisades också fotografier av samtliga anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten. Inte heller hon kände igen någon.
Beträffande släktingen som skulle vara god vän med Olof Palme visade det sig att denna uppgift inte var riktig. Vännen hade varken träffat eller haft kontakt med Olof Palme.
Under åren 1988-1990 företogs såvitt framgår av materialet i stort sett inga utredningsåtgärder i ärendet.
I arbetsmaterialet finns dock en skrivelse, daterad i början av december 1988, från kriminalinspektören Inge L.
Av skrivelsen framgår följande. Inge L förhörde i början av juli 1986 en jurist – Annie F – i samband med utredningen av ett rån. Rånaren bodde hos Annie F. Annie F hade varit anställd vid länsrätten och slutat där i maj 1986.
Annie F ägde en sommarstuga utanför Stockholm. Stugan utgjorde ett tillhåll för grova brottslingar, bl.a. för Harry M.
Dessa uppgifter hade kriminalinspektören lämnat till PU redan i juli
1986. Han mindes inte vem han pratat med där.
Från PU:s sida hade man inte sett några kopplingar mellan händelserna på länsrätten och mordet på Olof Palme.
Även i övrigt hade uppgifterna mött svagt intresse, eftersom utredarna höll på med det s.k. kurdspåret.
Inge L hade med bestämdhet påtalat att dessa grova brottslingar som höll till i Annie F:s sommarstuga borde kontrolleras med tanke på deras stora brottslighet inom ”narkotikahandeln” och då dessa kunde tänkas ha tillgång till vapen.
Annie F var vid denna period i stort behov av pengar, varför motiv kunde finnas att ”utföra olagligheter mot skäligt
utvisade att några personer, bl.a. H och Annie F, dömts för brott.
Två av de anställda förekom sedan tidigare i förundersökningsregistret.
Den ene hade lämnat ett tips baserat på en av fantombilderna och den andra hade hörts i anledning av att hon haft ett fordon – en VW-passat – uppställd på viss plats.
En handfull av de anställda förekom i vapenregistret, men ingen av dem hade något registrerat vapen som skulle kunna utgöra mordvapnet.
I slutet av oktober 1987 hemställde Jörgen Almblad hos Stockholms tingsrätt i en framställning om inbördes rättshjälp i brottmål att tingsrätten genom UD skulle uppdra åt österrikiska myndigheter att hålla förhör med Desiree H.
Anledningen angavs vara att det i utredningen av mordet på statsminister Olof Palme framkommit uppgifter om att Desiree H skulle kunna lämna upplysningar av värde för utredningen.
Stockholms tingsrätt beviljade framställningen och förhöret kom att äga rum vid Bundespolizeidirektion i Wien i december 1987.
Under förhöret närvarade två kriminalinspektörer vid PU.
Desiree H förevisades fotografier av de anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten. Hon kände inte igen någon av dem.
Inte heller i övrigt kunde hon lämna några upplysningar som förde utredningen i ärendet framåt.
I början av november 1987 besöktes modern, Gertrud H. Hon förevisades också fotografier av samtliga anställda vid länsrätten och Mellankommunala skatterätten. Inte heller hon kände igen någon.
Beträffande släktingen som skulle vara god vän med Olof Palme visade det sig att denna uppgift inte var riktig. Vännen hade varken träffat eller haft kontakt med Olof Palme.
Under åren 1988-1990 företogs såvitt framgår av materialet i stort sett inga utredningsåtgärder i ärendet.
I arbetsmaterialet finns dock en skrivelse, daterad i början av december 1988, från kriminalinspektören Inge L.
Av skrivelsen framgår följande. Inge L förhörde i början av juli 1986 en jurist – Annie F – i samband med utredningen av ett rån. Rånaren bodde hos Annie F. Annie F hade varit anställd vid länsrätten och slutat där i maj 1986.
Annie F ägde en sommarstuga utanför Stockholm. Stugan utgjorde ett tillhåll för grova brottslingar, bl.a. för Harry M.
Dessa uppgifter hade kriminalinspektören lämnat till PU redan i juli
1986. Han mindes inte vem han pratat med där.
Från PU:s sida hade man inte sett några kopplingar mellan händelserna på länsrätten och mordet på Olof Palme.
Även i övrigt hade uppgifterna mött svagt intresse, eftersom utredarna höll på med det s.k. kurdspåret.
Inge L hade med bestämdhet påtalat att dessa grova brottslingar som höll till i Annie F:s sommarstuga borde kontrolleras med tanke på deras stora brottslighet inom ”narkotikahandeln” och då dessa kunde tänkas ha tillgång till vapen.
Annie F var vid denna period i stort behov av pengar, varför motiv kunde finnas att ”utföra olagligheter mot skäligt
Skrivelsen avslutas med ”Eftersom intresset från Palmeutredarna var ’mycket svalt’ beslutade jag mig för att ej fundera vidare och lämna uppgifter i övrigt”.
I anledning av denna skrivelse har kriminalkommissarien Lennart Thorin i december 1988 upprättat en promemoria som också den bara återfinns i arbetsmaterialet.
Av promemorian framgår att Thorin rekvirerat de arkivhandlingar som vid denna tid fanns rörande Annie F, att han samtalat med den utredningsman som handlagt den första utredningen och erhållit vissa upplysningar.
Samtalet och upplysningarna finns ej redovisade men Thorins slutsats var att det inte framkommit något som pekade mot att Annie F i något avseende haft med de försvunna handlingarna att göra.
Han konstaterade avslutningsvis att ingen ytterligare utredning rörande detta kommer att verkställas.
Under sommaren 1989 hörde en person av sig till PU och tipsade om att Annie F, som varit Sigvard C:s (jfr kapitel 6, bl.a. Utredning avseende Christer P:s tillgång till vapen) flickvän, arbetat vid länsrätten vid tiden för mordet.
Tredje utredningsomgången.
Kring årsskiftet 1990/91 började PU på nytt att utreda händelserna vid länsrätten.
I mitten av januari 1991 beslöt chefsåklagaren Anders Helin att förundersökningen i ärendet skulle återupptas, nu med två personer – H och P – som misstänkta.
Under januari och februari hölls förhör med en handfull personer utöver H och P.
Av dessa hade ett par personer förhörts redan under den första utredningsomgången.
En av dem som hördes var biträdande chefen för registreringsenheten, Birgitta H. Birgitta H ansåg P vara en försigkommen ung man och berättade att han när han började vid länsrätten satt större delen av tiden vid datorn och lekte.
Enligt Birgitta H var han kunnig på datorer och han hade utfört saker som inga andra kommit på att man kunde göra.
Den 31 januari respektive den 1 februari 1991 förhördes såväl H som P på nytt.
Båda delgavs under förhören misstanke om brott, undertryckande av urkund och dataintrång.
H nekade till misstanken och berättade under det drygt två och en halv timme långa förhöret att han arbetat som kontorist vid länsrätten under perioden augusti 1985 – augusti 1986.
Under denna tid hade han bl.a. arbetat med P, som varit mycket intresserad av datorer. De hade arbetat bredvid varandra på dataterminaler i postöppningsrummet och bl.a. registrerat inkommen post.
Troligen några dagar efter det att Anette H förevisat Olof Palmes besvärsskrivelse på registreringsenheten hade P plockat fram skrivelsen och visat honom. De hade tittat på Olof Palmes namnteckning.
H antog att P därefter hade lagt tillbaka handlingen.
Att H i ett förhör 1986 nekat till påståendet att skrivelsen
arvode”.
Skrivelsen avslutas med ”Eftersom intresset från Palmeutredarna var ’mycket svalt’ beslutade jag mig för att ej fundera vidare och lämna uppgifter i övrigt”.
I anledning av denna skrivelse har kriminalkommissarien Lennart Thorin i december 1988 upprättat en promemoria som också den bara återfinns i arbetsmaterialet.
Av promemorian framgår att Thorin rekvirerat de arkivhandlingar som vid denna tid fanns rörande Annie F, att han samtalat med den utredningsman som handlagt den första utredningen och erhållit vissa upplysningar.
Samtalet och upplysningarna finns ej redovisade men Thorins slutsats var att det inte framkommit något som pekade mot att Annie F i något avseende haft med de försvunna handlingarna att göra.
Han konstaterade avslutningsvis att ingen ytterligare utredning rörande detta kommer att verkställas.
Under sommaren 1989 hörde en person av sig till PU och tipsade om att Annie F, som varit Sigvard C:s (jfr kapitel 6, bl.a. Utredning avseende Christer P:s tillgång till vapen) flickvän, arbetat vid länsrätten vid tiden för mordet.
Tredje utredningsomgången.
Kring årsskiftet 1990/91 började PU på nytt att utreda händelserna vid länsrätten.
I mitten av januari 1991 beslöt chefsåklagaren Anders Helin att förundersökningen i ärendet skulle återupptas, nu med två personer – H och P – som misstänkta.
Under januari och februari hölls förhör med en handfull personer utöver H och P.
Av dessa hade ett par personer förhörts redan under den första utredningsomgången.
En av dem som hördes var biträdande chefen för registreringsenheten, Birgitta H. Birgitta H ansåg P vara en försigkommen ung man och berättade att han när han började vid länsrätten satt större delen av tiden vid datorn och lekte.
Enligt Birgitta H var han kunnig på datorer och han hade utfört saker som inga andra kommit på att man kunde göra.
Den 31 januari respektive den 1 februari 1991 förhördes såväl H som P på nytt.
Båda delgavs under förhören misstanke om brott, undertryckande av urkund och dataintrång.
H nekade till misstanken och berättade under det drygt två och en halv timme långa förhöret att han arbetat som kontorist vid länsrätten under perioden augusti 1985 – augusti 1986.
Under denna tid hade han bl.a. arbetat med P, som varit mycket intresserad av datorer. De hade arbetat bredvid varandra på dataterminaler i postöppningsrummet och bl.a. registrerat inkommen post.
Troligen några dagar efter det att Anette H förevisat Olof Palmes besvärsskrivelse på registreringsenheten hade P plockat fram skrivelsen och visat honom. De hade tittat på Olof Palmes namnteckning.
H antog att P därefter hade lagt tillbaka handlingen.
Att H i ett förhör 1986 nekat till påståendet att skrivelsen
varit framme förklarade H med att han varit rädd för att bli inblandad.
H erinrade sig också att P vid något tillfälle slagit upp Olof Palmes ärende på datorn.
På särskild fråga uppgav H att han trodde att behörighetskort krävdes för detta.
H hade slutligen ett svagt minne av att P tagit en kopia av besvärsskrivelsen.
Även P nekade till misstanken. Under det nästan fyra timmar långa förhöret berättade han att han arbetat på länsrättens registreringsenhet under några månader 1986 med början den 24 februari.
Han arbetade framförallt med postöppning och inregistrering av ärenden. Samma dag som Olof Palmes besvärsskrivelse kom in visades denna på registreringsenheten, troligen av Anette H.
Vid ett senare tillfälle, troligen en - två veckor därefter, hade han tänkt plocka fram skrivelsen för att titta på den. Han kunde då inte återfinna den.
Efter det att P erinrats om att han tidigare sagt att han faktiskt hade plockat fram skrivelsen och tittat på den, uppgav han att detta var riktigt men att han velat titta på den ytterligare en gång och att den då inte fanns.
P mindes inte om han varit ensam när han tittat på skrivelsen.
Beträffande frågan om behörighetskort erinrades han om att han tidigare berättat att han dagligen fått låna behörighetskort av chefen eller biträdande chefen för registreringsenheten.
P trodde inte att han arbetat över den 28 februari.
Inte heller kände han till namnet Desiree H.
I mitten av februari 1991 begärde PU en ny fingeravtrycksundersökning av det tidigare säkrade avtrycket från Desiree H:s besvärsskrivelse, nu jämfört med avtryck från P.
Resultatet av undersökningen visade ingen överensstämmelse.
I en promemoria daterad i mitten av februari 1991 har PU sammanfattat utredningsläget rörande händelserna på länsrätten.
Promemorian innehåller redogörelser för den inledande interna undersökningen som gjorts av anställda vid länsrätten, undersökningen hos DAFA, förfarandet vid radering av data, rutiner vid användning av behörighetskort och flextidskort, förhören med H och P samt återstående utredningsåtgärder.
I promemorian redovisades bedömningen att det för närvarande inte fanns något som pekade på ett samband mellan mordet och händelserna på länsrätten.
I mars 1991 började PU utreda ABAB:s rondering i länsrättens lokaler på mordkvällen.
Av s.k. markeringslistor kunde utläsas att rondering hade påbörjats klockan 19:27.
ABAB:s passerkort hade därefter använts för in- och utpassering till respektive från länsrättens lokaler vid ytterligare tillfällen samma kväll. Således hade någon enligt markeringar lämnat lokalerna klockan 21:52 eller 21:57.
Därefter hade en ny inpassering skett klockan 22:25 åtföljt av en utpassering klockan 23:09.
Enligt avtalet med länsrätten skulle endast en rondering per kväll företas.
Under utredningen förhördes vid ett par tillfällen den ABAB-vakt som
varit framme förklarade H med att han varit rädd för att bli inblandad.
H erinrade sig också att P vid något tillfälle slagit upp Olof Palmes ärende på datorn.
På särskild fråga uppgav H att han trodde att behörighetskort krävdes för detta.
H hade slutligen ett svagt minne av att P tagit en kopia av besvärsskrivelsen.
Även P nekade till misstanken. Under det nästan fyra timmar långa förhöret berättade han att han arbetat på länsrättens registreringsenhet under några månader 1986 med början den 24 februari.
Han arbetade framförallt med postöppning och inregistrering av ärenden. Samma dag som Olof Palmes besvärsskrivelse kom in visades denna på registreringsenheten, troligen av Anette H.
Vid ett senare tillfälle, troligen en - två veckor därefter, hade han tänkt plocka fram skrivelsen för att titta på den. Han kunde då inte återfinna den.
Efter det att P erinrats om att han tidigare sagt att han faktiskt hade plockat fram skrivelsen och tittat på den, uppgav han att detta var riktigt men att han velat titta på den ytterligare en gång och att den då inte fanns.
P mindes inte om han varit ensam när han tittat på skrivelsen.
Beträffande frågan om behörighetskort erinrades han om att han tidigare berättat att han dagligen fått låna behörighetskort av chefen eller biträdande chefen för registreringsenheten.
P trodde inte att han arbetat över den 28 februari.
Inte heller kände han till namnet Desiree H.
I mitten av februari 1991 begärde PU en ny fingeravtrycksundersökning av det tidigare säkrade avtrycket från Desiree H:s besvärsskrivelse, nu jämfört med avtryck från P.
Resultatet av undersökningen visade ingen överensstämmelse.
I en promemoria daterad i mitten av februari 1991 har PU sammanfattat utredningsläget rörande händelserna på länsrätten.
Promemorian innehåller redogörelser för den inledande interna undersökningen som gjorts av anställda vid länsrätten, undersökningen hos DAFA, förfarandet vid radering av data, rutiner vid användning av behörighetskort och flextidskort, förhören med H och P samt återstående utredningsåtgärder.
I promemorian redovisades bedömningen att det för närvarande inte fanns något som pekade på ett samband mellan mordet och händelserna på länsrätten.
I mars 1991 började PU utreda ABAB:s rondering i länsrättens lokaler på mordkvällen.
Av s.k. markeringslistor kunde utläsas att rondering hade påbörjats klockan 19:27.
ABAB:s passerkort hade därefter använts för in- och utpassering till respektive från länsrättens lokaler vid ytterligare tillfällen samma kväll. Således hade någon enligt markeringar lämnat lokalerna klockan 21:52 eller 21:57.
Därefter hade en ny inpassering skett klockan 22:25 åtföljt av en utpassering klockan 23:09.
Enligt avtalet med länsrätten skulle endast en rondering per kväll företas.
Under utredningen förhördes vid ett par tillfällen den ABAB-vakt som
Han förklarade markeringarna med att han möjligen hade tagit rast i länsrättens lokaler efter utförd rondering och att han möjligen återvänt till lokalerna senare under kvällen för att ringa ett samtal eller titta lite på TV.
Under utredningen, som avslutades först i mars 1993, hördes ytterligare tre väktare och en arbetsledare vid ABAB.
I slutet av mars 1993 har PU upprättat en kompletterande promemoria med en sammanfattning av den företagna utredningen i ärendet.
Av en anteckning i juni 1993 framgår att förundersökningsprotokoll i ärendet redovisats till åklagarmyndigheten i Stockholm den 28 mars 1993 och att chefsåklagaren Anders Helin den 1 juni samma år fattat beslut om att förundersökningen skulle läggas ned, eftersom åtal för eventuella brott – dataintrång och undertryckande av urkund – inte kunde väckas på grund av preskription.
Härefter har PU i juni 1997 företagit registerslagningar avseende H och P.
Av dessa framgår att H tidigare hade straffats för förskingring och bedrägeri medan P var ostraffad.
I månadsskiftet september/oktober 1997 höll PU förnyade förhör med H och P.
De underrättades därvid om att ärendet var avskrivet, eftersom eventuella brott var preskriberade, och tillfrågades om de mot den bakgrunden kunde bringa nytt ljus över händelsen.
Båda nekade på nytt till inblandning.
P bedyrade under förhöret att han inte hade någon anledning att hålla inne med sanningen.
5.12.3 Övriga uppslag
Tips om två besökande män på Lisbeth Palmes arbetsplats
Ett av de allra första tipsen som registrerats i detta avsnitt inkom till PU
den 1 mars 1986 då en arbetskamrat till Lisbeth Palme hörde av sig.
Arbetskamraten berättade om en händelse som inträffat ca tio dagar
före mordet, då hon iakttagit två män som betett sig underligt. Männen
hade åkt samma hiss som arbetskamraten och en av männen hade sagt
att han skulle till ”fem trappor”, vilket var det våningsplan där Lisbeth
Palme hade sitt tjänsterum. Mannen hade klivit av där och gått in på en
toalett mitt emot Lisbeth Palmes rum. Efter en stund hade han
avlägsnat sig utan att uträtta något ärende.
Arbetskamratens tips följdes upp efter några dagar då förhör hölls
med Lisbeth Palmes närmaste chef, Margareta N. Även Margareta N
kunde beskriva mannen och berättade att denne pekats ut av arbets-
kamraten, som omedelbart hade anmält händelsen till henne. Margareta
N uppgav vid förhöret vidare att det under eftermiddagen den 28
tjänstgjort på kvällen den 28 februari.
Han förklarade markeringarna med att han möjligen hade tagit rast i länsrättens lokaler efter utförd rondering och att han möjligen återvänt till lokalerna senare under kvällen för att ringa ett samtal eller titta lite på TV.
Under utredningen, som avslutades först i mars 1993, hördes ytterligare tre väktare och en arbetsledare vid ABAB.
I slutet av mars 1993 har PU upprättat en kompletterande promemoria med en sammanfattning av den företagna utredningen i ärendet.
Av en anteckning i juni 1993 framgår att förundersökningsprotokoll i ärendet redovisats till åklagarmyndigheten i Stockholm den 28 mars 1993 och att chefsåklagaren Anders Helin den 1 juni samma år fattat beslut om att förundersökningen skulle läggas ned, eftersom åtal för eventuella brott – dataintrång och undertryckande av urkund – inte kunde väckas på grund av preskription.
Härefter har PU i juni 1997 företagit registerslagningar avseende H och P.
Av dessa framgår att H tidigare hade straffats för förskingring och bedrägeri medan P var ostraffad.
I månadsskiftet september/oktober 1997 höll PU förnyade förhör med H och P.
De underrättades därvid om att ärendet var avskrivet, eftersom eventuella brott var preskriberade, och tillfrågades om de mot den bakgrunden kunde bringa nytt ljus över händelsen.
Båda nekade på nytt till inblandning.
P bedyrade under förhöret att han inte hade någon anledning att hålla inne med sanningen.
5.12.3 Övriga uppslag
Tips om två besökande män på Lisbeth Palmes arbetsplats
Ett av de allra första tipsen som registrerats i detta avsnitt inkom till PU
den 1 mars 1986 då en arbetskamrat till Lisbeth Palme hörde av sig.
Arbetskamraten berättade om en händelse som inträffat ca tio dagar
före mordet, då hon iakttagit två män som betett sig underligt. Männen
hade åkt samma hiss som arbetskamraten och en av männen hade sagt
att han skulle till ”fem trappor”, vilket var det våningsplan där Lisbeth
Palme hade sitt tjänsterum. Mannen hade klivit av där och gått in på en
toalett mitt emot Lisbeth Palmes rum. Efter en stund hade han
avlägsnat sig utan att uträtta något ärende.
Arbetskamratens tips följdes upp efter några dagar då förhör hölls
med Lisbeth Palmes närmaste chef, Margareta N. Även Margareta N
kunde beskriva mannen och berättade att denne pekats ut av arbets-
kamraten, som omedelbart hade anmält händelsen till henne. Margareta
N uppgav vid förhöret vidare att det under eftermiddagen den 28
kapare och fritagna fångar. Kaparna dömdes till vardera 12 års fängelse.
I den svenska utredningen hördes ett stort antal personer.
Det visade sig att en av kaparna, Tomislav R, väl kände såväl konsulatockupanterna som gärningsmännen vid Rolovicmordet och att man relativt snart efter mordet på Rolovic hade börjat planera en fritagning av de dömda.
Under utredningen kartlades också vilka andra kroater som umgicks i kretsarna kring kaparna och de fritagna fångarna.
Baresic efter fritagningen.
Efter gripandet i Spanien satt Baresic fängslad i nästan två års tid innan han förvisades av spanska myndigheter till Paraguay.
Där utbildade han sig till militär och han blev senare, i juli 1977, livvakt åt Paraguays ambassadör i Washington.
Under vistelsen i USA använde sig Baresic av en falsk identitet, vilket 1979 avslöjades av amerikanska myndigheter.
Baresic greps och i maj 1980 utlämnades han till Sverige. Han kom därefter att, fram till sin utvisning till Paraguay i december 1987, vistas på en rad svenska fängelser.
Den 10 oktober 1985 beslöt regeringen efter flera tidigare avslag att bifalla en nådeansökan från Baresic och han fick sitt livtidsstraff omvandlat till 18 års fängelse.
Enligt uppgift avled Baresic sommaren 1991 då han deltog i strider i Kroatien.
Utredningen under 1986
Liksom beträffande andra likartade motivbilder kom det under den första tiden efter mordet in flera tips om att Baresic och HDP eller annan politiskt närliggande exilkroatisk sammanslutning kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Så tidigt som den 3 mars 1986 upprättades inom utredningen en promemoria benämnd ”Delredovisning angående spaning mot jugoslaviska medborgare”. I denna angavs att det inledningsvis inte fanns något som tydde på att mordet på Olof Palme förövats av någon jugoslav.
Beträffande Ustaša-rörelsen konstaterades att ”Den separatistiska rörelsen USTASJA för en tynande tillvaro” men att polisens informatörer inte hade någon insyn i Ustaša och att ingen därför med säkerhet kände till vilka som tillhörde organisationen.
Vidare uppgavs att informatörerna allmänt menade att Baresic blivit väl behandlad av svenska regeringen och att han själv eller hans sympatisörer inte kunde tänkas ha en så oresonlig inställning till den svenska regeringen att de skulle kunna mörda Olof Palme.
kapare och fritagna fångar. Kaparna dömdes till vardera 12 års fängelse.
I den svenska utredningen hördes ett stort antal personer.
Det visade sig att en av kaparna, Tomislav R, väl kände såväl konsulatockupanterna som gärningsmännen vid Rolovicmordet och att man relativt snart efter mordet på Rolovic hade börjat planera en fritagning av de dömda.
Under utredningen kartlades också vilka andra kroater som umgicks i kretsarna kring kaparna och de fritagna fångarna.
Baresic efter fritagningen.
Efter gripandet i Spanien satt Baresic fängslad i nästan två års tid innan han förvisades av spanska myndigheter till Paraguay.
Där utbildade han sig till militär och han blev senare, i juli 1977, livvakt åt Paraguays ambassadör i Washington.
Under vistelsen i USA använde sig Baresic av en falsk identitet, vilket 1979 avslöjades av amerikanska myndigheter.
Baresic greps och i maj 1980 utlämnades han till Sverige. Han kom därefter att, fram till sin utvisning till Paraguay i december 1987, vistas på en rad svenska fängelser.
Den 10 oktober 1985 beslöt regeringen efter flera tidigare avslag att bifalla en nådeansökan från Baresic och han fick sitt livtidsstraff omvandlat till 18 års fängelse.
Enligt uppgift avled Baresic sommaren 1991 då han deltog i strider i Kroatien.
Utredningen under 1986
Liksom beträffande andra likartade motivbilder kom det under den första tiden efter mordet in flera tips om att Baresic och HDP eller annan politiskt närliggande exilkroatisk sammanslutning kunde ligga bakom mordet på Olof Palme.
Så tidigt som den 3 mars 1986 upprättades inom utredningen en promemoria benämnd ”Delredovisning angående spaning mot jugoslaviska medborgare”. I denna angavs att det inledningsvis inte fanns något som tydde på att mordet på Olof Palme förövats av någon jugoslav.
Beträffande Ustaša-rörelsen konstaterades att ”Den separatistiska rörelsen USTASJA för en tynande tillvaro” men att polisens informatörer inte hade någon insyn i Ustaša och att ingen därför med säkerhet kände till vilka som tillhörde organisationen.
Vidare uppgavs att informatörerna allmänt menade att Baresic blivit väl behandlad av svenska regeringen och att han själv eller hans sympatisörer inte kunde tänkas ha en så oresonlig inställning till den svenska regeringen att de skulle kunna mörda Olof Palme.
Vid den kartläggning som genomfördes rörande Olof Palmes personliga förhållanden nämnde dock flera personer i den närmaste kretsen kring Olof Palme på fråga om eventuell hotbild Baresic och Ustaša-rörelsen.
Den 1 april 1986 hölls ett första förhör med Baresic på kriminalvårdsanstalten i Täby, där denne hade vistats sedan oktober 1985.
Före förhöret intygade personalen vid anstalten att Baresic inte haft permission utan befunnit sig på anstalten såväl den 28 februari som den 1 mars 1986.
Baresic uppgav under förhöret bl.a. följande. Han hade blivit arg och besviken bl.a. på Olof Palme efter det att regeringen under hösten 1985 beslutat omvandla livstidsstraffet till 18 års fängelse.
Detta var anledningen till att han under en TV-intervju sagt att ”Palme slickar arslet på den jugoslaviska regeringen”.
Baresic hade fortfarande samma inställning men yttrandet hade fällts i vredesmod och han hade därefter inte uttalat något hot vare sig mot Olof Palme eller mot övriga regeringsmedlemmar.
Beträffande Ustaša-rörelsen hade denna upphört som organisation redan i mitten av 1950-talet.
I april/maj 1986 fick kriminalinspektörerna Bengt Ö och Gunnar J i uppdrag att handha utredningen rörande Baresic.
Efter att ha läst in bakgrundsmaterial, befintligt utredningsmaterial m.m. började de hålla
förhör med personer som kunde tänkas ha upplysningar att lämna i
denna del.
Bengt Ö och Gunnar J kontaktade i början av maj 1986 Justitie-
departementet för att försöka utreda hur det resonerats kring en
eventuell utvisning av Baresic och kring en förestående lagändring som
kom att i viss del särskilt rikta sig mot Baresic. Förhör hölls i denna del
bland andra med rättschefen Johan Munck och departementsrådet Jan
Vilgeus. Det framkom därvid att man inom Justitiedepartementet den 2
januari 1986 föredragit ett förslag för justitieministern som innebar att
Baresic skulle kunna utvisas med stöd av terroristbestämmelserna i
utlänningslagen. Vid ett sammanträde den 21 januari 1986, där bland
andra chefen för säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth, deltog till-
frågades denne om Baresic kunde anses tillhöra en sådan organisation
som terroristbestämmelserna i utlänningslagen avsåg. Hjälmroth svara-
de nekande på detta och därför avskrevs detta alternativ. Munck
utarbetade därefter ett förslag till skärpning av bestämmelserna i kun-
görelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om
kriminalvård i anstalt. Bestämmelserna i förslaget innebar bl.a. att den
som dömts för terroristbrott som avsågs i vissa internationella konven-
tioner inte annat än om det fanns särskilda skäl skulle vara placerad på
lokalanstalt eller beviljas korttidspermission. Förslaget föredrogs för
justitieministern i mitten av februari 1986. Det skulle därefter ha
föredragits för regeringen den 20 februari, men föredragningen kom att
Vid den kartläggning som genomfördes rörande Olof Palmes personliga förhållanden nämnde dock flera personer i den närmaste kretsen kring Olof Palme på fråga om eventuell hotbild Baresic och Ustaša-rörelsen.
Den 1 april 1986 hölls ett första förhör med Baresic på kriminalvårdsanstalten i Täby, där denne hade vistats sedan oktober 1985.
Före förhöret intygade personalen vid anstalten att Baresic inte haft permission utan befunnit sig på anstalten såväl den 28 februari som den 1 mars 1986.
Baresic uppgav under förhöret bl.a. följande. Han hade blivit arg och besviken bl.a. på Olof Palme efter det att regeringen under hösten 1985 beslutat omvandla livstidsstraffet till 18 års fängelse.
Detta var anledningen till att han under en TV-intervju sagt att ”Palme slickar arslet på den jugoslaviska regeringen”.
Baresic hade fortfarande samma inställning men yttrandet hade fällts i vredesmod och han hade därefter inte uttalat något hot vare sig mot Olof Palme eller mot övriga regeringsmedlemmar.
Beträffande Ustaša-rörelsen hade denna upphört som organisation redan i mitten av 1950-talet.
I april/maj 1986 fick kriminalinspektörerna Bengt Ö och Gunnar J i uppdrag att handha utredningen rörande Baresic.
Efter att ha läst in bakgrundsmaterial, befintligt utredningsmaterial m.m. började de hålla
förhör med personer som kunde tänkas ha upplysningar att lämna i
denna del.
Bengt Ö och Gunnar J kontaktade i början av maj 1986 Justitie-
departementet för att försöka utreda hur det resonerats kring en
eventuell utvisning av Baresic och kring en förestående lagändring som
kom att i viss del särskilt rikta sig mot Baresic. Förhör hölls i denna del
bland andra med rättschefen Johan Munck och departementsrådet Jan
Vilgeus. Det framkom därvid att man inom Justitiedepartementet den 2
januari 1986 föredragit ett förslag för justitieministern som innebar att
Baresic skulle kunna utvisas med stöd av terroristbestämmelserna i
utlänningslagen. Vid ett sammanträde den 21 januari 1986, där bland
andra chefen för säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth, deltog till-
frågades denne om Baresic kunde anses tillhöra en sådan organisation
som terroristbestämmelserna i utlänningslagen avsåg. Hjälmroth svara-
de nekande på detta och därför avskrevs detta alternativ. Munck
utarbetade därefter ett förslag till skärpning av bestämmelserna i kun-
görelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om
kriminalvård i anstalt. Bestämmelserna i förslaget innebar bl.a. att den
som dömts för terroristbrott som avsågs i vissa internationella konven-
tioner inte annat än om det fanns särskilda skäl skulle vara placerad på
lokalanstalt eller beviljas korttidspermission. Förslaget föredrogs för
justitieministern i mitten av februari 1986. Det skulle därefter ha
föredragits för regeringen den 20 februari, men föredragningen kom att
personal från rikskriminalpolisen och en utlämningsutredning inleddes.
Han anhölls och häktades i mitten av oktober 1988. Under utredningen förhördes Ali Cetiner vid flera tillfällen.
Han lämnade inte några uppgifter som kunde binda PKK vid mordet på Olof Palme.
I förhör i mitten av september 1988 uppgav Ali C tvärtom, att han för sin del inte trodde att PKK hade med mordet att göra.
Han var visserligen i Mellanöstern under tiden december 1985 – december 1986 men ansåg att han ändå borde ha hört något om ett så centralt beslut som att mörda Olof Palme.
Ali C utlämnades i januari 1989 till Tyskland, där ett omfattande utredningsarbete rörande flera PKK-relaterade mord hade inletts.
I denna process kom Ali C så småningom att inta rollen av kronvittne och han medverkade därvid aktivt i utredningen.
För utredningen om mordet på Olof Palme fick Ali C liten betydelse.
Han påverkade dock verksamheten indirekt genom det stora intresse som säkerhetspolisen visade för hans uppgifter om förestående attentat i Sverige; uppgifter som bl.a. kom att bidra till den s.k. Ebbe Carlsson-affärens uppkomst.
5.15.3 Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)
Allmänt om händelseförloppet
Omorganisationen av utredningsarbetet efter regeringsbeslutet i februari 1987 ledde som framgått till att PKK-spåret miste sin status av ”huvudspår” och att utredningen i denna del trappades ned.
Enligt vad som sedermera skulle komma att uppdagas fortsatte utredningen längs ”huvudspåret” emellertid delvis utanför den reguljära mordutredningen.
Några av de utredningsmän vid säkerhetspolisen som handlade PKK-uppslaget hade kontakter med den förre spaningsledaren Hans Holmér, som de använde som ”bollplank”, dvs. de diskuterade uppslaget med honom.
Under hösten 1987 och början av 1988 var Hans Holmér själv i kontakt med flera personer, som arbetade inom polisen eller som på annat sätt hade anknytning till denna.
Det gällde den nytillträdde chefen för säkerhetspolisen Sune Sandström, Nils Erik Åhmansson, som tillträdde som Rikspolischef i januari 1988, och ambassadören Carl Lidbom, som vid denna tid fick i uppdrag att utreda säkerhetspolisens verksamhet. Kontakterna gällde PKK-spåret samt säkerhetspolisens arbete och förhållningssätt i utredningen.
Hans Holmér var, liksom Carl Lidbom, god vän med Ebbe Carlsson.
Ebbe Carlsson var vid denna tid förlagsdirektör på Bonniers. Han hade
personal från rikskriminalpolisen och en utlämningsutredning inleddes.
Han anhölls och häktades i mitten av oktober 1988. Under utredningen förhördes Ali Cetiner vid flera tillfällen.
Han lämnade inte några uppgifter som kunde binda PKK vid mordet på Olof Palme.
I förhör i mitten av september 1988 uppgav Ali C tvärtom, att han för sin del inte trodde att PKK hade med mordet att göra.
Han var visserligen i Mellanöstern under tiden december 1985 – december 1986 men ansåg att han ändå borde ha hört något om ett så centralt beslut som att mörda Olof Palme.
Ali C utlämnades i januari 1989 till Tyskland, där ett omfattande utredningsarbete rörande flera PKK-relaterade mord hade inletts.
I denna process kom Ali C så småningom att inta rollen av kronvittne och han medverkade därvid aktivt i utredningen.
För utredningen om mordet på Olof Palme fick Ali C liten betydelse.
Han påverkade dock verksamheten indirekt genom det stora intresse som säkerhetspolisen visade för hans uppgifter om förestående attentat i Sverige; uppgifter som bl.a. kom att bidra till den s.k. Ebbe Carlsson-affärens uppkomst.
5.15.3 Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)
Allmänt om händelseförloppet
Omorganisationen av utredningsarbetet efter regeringsbeslutet i februari 1987 ledde som framgått till att PKK-spåret miste sin status av ”huvudspår” och att utredningen i denna del trappades ned.
Enligt vad som sedermera skulle komma att uppdagas fortsatte utredningen längs ”huvudspåret” emellertid delvis utanför den reguljära mordutredningen.
Några av de utredningsmän vid säkerhetspolisen som handlade PKK-uppslaget hade kontakter med den förre spaningsledaren Hans Holmér, som de använde som ”bollplank”, dvs. de diskuterade uppslaget med honom.
Under hösten 1987 och början av 1988 var Hans Holmér själv i kontakt med flera personer, som arbetade inom polisen eller som på annat sätt hade anknytning till denna.
Det gällde den nytillträdde chefen för säkerhetspolisen Sune Sandström, Nils Erik Åhmansson, som tillträdde som Rikspolischef i januari 1988, och ambassadören Carl Lidbom, som vid denna tid fick i uppdrag att utreda säkerhetspolisens verksamhet. Kontakterna gällde PKK-spåret samt säkerhetspolisens arbete och förhållningssätt i utredningen.
Hans Holmér var, liksom Carl Lidbom, god vän med Ebbe Carlsson.
Ebbe Carlsson var vid denna tid förlagsdirektör på Bonniers. Han hade
tidigare bl.a. arbetat som informationssekreterare vid Justitiedepartementet och hade ett intresse för säkerhetspolisens verksamhet.
Han hade tillsammans med den dåvarande chefen för säkerhetspolisen Hans Holmér utfört uppdrag som anknöt till sådant som säkerhetspolisen sysslar med (det gällde affären 1975 med den s.k. sjukhusspionen (Jan Lindqvist) , som misstänktes ha ägnat sig åt åsiktsregistrering för Säkerhetspolisens räkning).
Ebbe Carlsson hade på olika sätt varit engagerad i händelserna kring mordet, bl.a. hade han hjälpt Hans Holmér med kontakter av olika slag i utredningens inledande skede.
Genom sin vänskap med Hans Holmér synes han vidare ha fått inblickar i hur utredningsarbetet framskred.
Under 1987-1988
engagerade han sig djupt i utredandet av PKK-spåret.
Ebbe Carlsson fördes samman med de utredningsmän Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö vid säkerhetspolisen som arbetade med PKK-spåret.
Han fick tillgång till utredningsmaterial.
Han försågs med rekommendationshandlingar av skilda slag, bl.a. från justitieministern.
Han fick tillgång till polismän, som i tjänsten bistod honom.
Han kom att utföra en del egna utredningsuppdrag, bl.a. inhämtade han uppgifter från den iranske exil-politikern Banisadr.
Under våren 1988 förberedde Ebbe Carlsson och kretsen kring honom en egen utredningsorganisation (lokaler anskaffades, privat finansiering ordnades m.m.).
Verksamheten avbröts när den polisman som avdelats för att bistå Ebbe Carlsson natten mellan den 1 och 2 juni 1988 stoppades av tullen i Helsingborg sedan denna upptäckt att polismannen medförde ”buggningsutrustning”.
Dagen innan hade verksamhetens förekomst uppmärksammats i massmedia.
Utvecklingen av detta händelseförlopp finns utförligt skildrad i de granskningar av olika slag, som följde på avslöjandet.
I detta sammanhang synes det lämpligt att återge den bakgrundsbeskrivning som Stockholms tingsrätt (lagmannen Carl-Anton Spaak och rådmannen Clas Ullrich med nämnd) gav i domen i det brottmål, som följde på tullbeslaget i Helsingborg. (30)
Beträffande de personer som förekom redovisade tingsrätten följande.
Fotnot
(30) Domen meddelades den 6 juni 1991 och beskrivningen av händelseförloppet synes därmed vara den som gjorts senast (hovrättsdomen innehöll ingen motsvarande beskrivning).
Se i övrigt bl.a. JK-beslut 1988 s. 112 (granskning av myndigheternas agerande i anledning av Ebbe Carlssons verksamhet), s. 143 (beslut i fråga om brott mot tystnadsplikt) och s. 153 (fortsatt granskning av myndigheternas agerande i anledning av Ebbe Carlssons verksamhet), regeringens s.k. vitbok från den 1 juli 1988 och riksdagens konstitutionsutskotts
granskningsbetänkande, 1988/89:KU 30.
tidigare bl.a. arbetat som informationssekreterare vid Justitiedepartementet och hade ett intresse för säkerhetspolisens verksamhet.
Han hade tillsammans med den dåvarande chefen för säkerhetspolisen Hans Holmér utfört uppdrag som anknöt till sådant som säkerhetspolisen sysslar med (det gällde affären 1975 med den s.k. sjukhusspionen (Jan Lindqvist) , som misstänktes ha ägnat sig åt åsiktsregistrering för Säkerhetspolisens räkning).
Ebbe Carlsson hade på olika sätt varit engagerad i händelserna kring mordet, bl.a. hade han hjälpt Hans Holmér med kontakter av olika slag i utredningens inledande skede.
Genom sin vänskap med Hans Holmér synes han vidare ha fått inblickar i hur utredningsarbetet framskred.
Under 1987-1988
engagerade han sig djupt i utredandet av PKK-spåret.
Ebbe Carlsson fördes samman med de utredningsmän Jan-Henrik Barrling och Walter Kegö vid säkerhetspolisen som arbetade med PKK-spåret.
Han fick tillgång till utredningsmaterial.
Han försågs med rekommendationshandlingar av skilda slag, bl.a. från justitieministern.
Han fick tillgång till polismän, som i tjänsten bistod honom.
Han kom att utföra en del egna utredningsuppdrag, bl.a. inhämtade han uppgifter från den iranske exil-politikern Banisadr.
Under våren 1988 förberedde Ebbe Carlsson och kretsen kring honom en egen utredningsorganisation (lokaler anskaffades, privat finansiering ordnades m.m.).
Verksamheten avbröts när den polisman som avdelats för att bistå Ebbe Carlsson natten mellan den 1 och 2 juni 1988 stoppades av tullen i Helsingborg sedan denna upptäckt att polismannen medförde ”buggningsutrustning”.
Dagen innan hade verksamhetens förekomst uppmärksammats i massmedia.
Utvecklingen av detta händelseförlopp finns utförligt skildrad i de granskningar av olika slag, som följde på avslöjandet.
I detta sammanhang synes det lämpligt att återge den bakgrundsbeskrivning som Stockholms tingsrätt (lagmannen Carl-Anton Spaak och rådmannen Clas Ullrich med nämnd) gav i domen i det brottmål, som följde på tullbeslaget i Helsingborg. (30)
Beträffande de personer som förekom redovisade tingsrätten följande.
Fotnot
(30) Domen meddelades den 6 juni 1991 och beskrivningen av händelseförloppet synes därmed vara den som gjorts senast (hovrättsdomen innehöll ingen motsvarande beskrivning).
Se i övrigt bl.a. JK-beslut 1988 s. 112 (granskning av myndigheternas agerande i anledning av Ebbe Carlssons verksamhet), s. 143 (beslut i fråga om brott mot tystnadsplikt) och s. 153 (fortsatt granskning av myndigheternas agerande i anledning av Ebbe Carlssons verksamhet), regeringens s.k. vitbok från den 1 juli 1988 och riksdagens konstitutionsutskotts
granskningsbetänkande, 1988/89:KU 30.
Länspolismästaren i Stockholms län Hans Holmér, som ledde den s.k. Palmeutredningen, avgick i realiteten 1987-03-05 men formellt 1987-09-15 samma år. Han tillträdde en befattning i Wien 1988-08-10.
Per-Göran Näss var byråchef på SÄK med ett övergripande operativt ansvar. Han utnämndes i april 1988 till länspolismästare i Uppsala län och tillträdde denna befattning 1988-06-01.
Ebbe Carlsson tjänstgjorde åren 1974-1976 som informationssekreterare på justitiedepartementet och är numera bokförläggare på Bonniers. Han är god vän med Carl Lidbom och Hans Holmér.
Polisman A, Per K och Per Jörlin har tjänstgjort i Norrmalmspolisens piketstyrka.
Polisman A har varit knuten till RPS som vapenexpert och driver sedan han slutat där företaget Strateg Protector, som handlar med vapen och säkerhetsutrustning.
Per K var under den tid Hans Holmér ledde utredningen efter mordet på Olof Palme livvakt åt Hans Holmér. Som sådan gjorde han affärer med Strateg Protector.
Även Per Jörlin har tjänstgjort som handplockad livvakt åt Hans Holmér.
Både Per K och Per Jörlin har träffat Ebbe Carlsson i samband med sina uppdrag som livvakter.
”Robban” Robert Stangesjö är en person som är anställd på RPS tekniska byrå och som tidvis varit chef för Företagsskyddsgruppen (FSG) på SÄK.
Händelseförloppet och dess bakgrund beskrevs på följande sätt av tingsrätten, som anmärkte att dess beskrivning byggde på vad som befunnits utrett genom de tilltalades berättelser och vad som i övrigt hade förekommit under huvudförhandlingen.
Det kurdistanska arbetarpartiet PKK bildades i slutet av 1970-talet och har med ofta våldsamma medel verkat för ett fritt Kurdistan.
Organisationen etablerade sig i början av 1980-talet i Tyskland och Sverige.
Den ser strängt på avhoppare och har i Europa verkställt mord på 10-15 medlemmar som lämnat organisationen.
1984-06-20 mördades i Sverige en förutvarande medlem.
SÄK inledde en utredning om PKK under ledning av Näss.
Jan Barrling deltog i utredningsarbetet och var under 1984 främst sysselsatt med detta.
Resultatet blev att åtta eller nio kurder utvisades enligt terroristlagen.
Utvisningsbeslutet var inte verkställbart och omvandlades till kommunarrest.
1985-11-02 begicks i Stockholm ytterligare ett mord på en från PKK avhoppad medlem.
1986-02-28 mördades Olof Palme.
Mordutredningen kom snart att ledas av Holmér som organiserade en särskild stab för spaningsledningen, i vilken Näss ingick.
I ett av de spår som bearbetades ingick PKK.
I maj 1986 tog Holmér närmare del av det utredningsarbete som ägnats åt PKK och i juli
Den personkrets, som är aktuell i målet, kan i korthet presenteras enligt följande:
Länspolismästaren i Stockholms län Hans Holmér, som ledde den s.k. Palmeutredningen, avgick i realiteten 1987-03-05 men formellt 1987-09-15 samma år. Han tillträdde en befattning i Wien 1988-08-10.
Per-Göran Näss var byråchef på SÄK med ett övergripande operativt ansvar. Han utnämndes i april 1988 till länspolismästare i Uppsala län och tillträdde denna befattning 1988-06-01.
Ebbe Carlsson tjänstgjorde åren 1974-1976 som informationssekreterare på justitiedepartementet och är numera bokförläggare på Bonniers. Han är god vän med Carl Lidbom och Hans Holmér.
Polisman A, Per K och Per Jörlin har tjänstgjort i Norrmalmspolisens piketstyrka.
Polisman A har varit knuten till RPS som vapenexpert och driver sedan han slutat där företaget Strateg Protector, som handlar med vapen och säkerhetsutrustning.
Per K var under den tid Hans Holmér ledde utredningen efter mordet på Olof Palme livvakt åt Hans Holmér. Som sådan gjorde han affärer med Strateg Protector.
Även Per Jörlin har tjänstgjort som handplockad livvakt åt Hans Holmér.
Både Per K och Per Jörlin har träffat Ebbe Carlsson i samband med sina uppdrag som livvakter.
”Robban” Robert Stangesjö är en person som är anställd på RPS tekniska byrå och som tidvis varit chef för Företagsskyddsgruppen (FSG) på SÄK.
Händelseförloppet och dess bakgrund beskrevs på följande sätt av tingsrätten, som anmärkte att dess beskrivning byggde på vad som befunnits utrett genom de tilltalades berättelser och vad som i övrigt hade förekommit under huvudförhandlingen.
Det kurdistanska arbetarpartiet PKK bildades i slutet av 1970-talet och har med ofta våldsamma medel verkat för ett fritt Kurdistan.
Organisationen etablerade sig i början av 1980-talet i Tyskland och Sverige.
Den ser strängt på avhoppare och har i Europa verkställt mord på 10-15 medlemmar som lämnat organisationen.
1984-06-20 mördades i Sverige en förutvarande medlem.
SÄK inledde en utredning om PKK under ledning av Näss.
Jan Barrling deltog i utredningsarbetet och var under 1984 främst sysselsatt med detta.
Resultatet blev att åtta eller nio kurder utvisades enligt terroristlagen.
Utvisningsbeslutet var inte verkställbart och omvandlades till kommunarrest.
1985-11-02 begicks i Stockholm ytterligare ett mord på en från PKK avhoppad medlem.
1986-02-28 mördades Olof Palme.
Mordutredningen kom snart att ledas av Holmér som organiserade en särskild stab för spaningsledningen, i vilken Näss ingick.
I ett av de spår som bearbetades ingick PKK.
I maj 1986 tog Holmér närmare del av det utredningsarbete som ägnats åt PKK och i juli
1987-02-15
(måste avse 1987-02-05
,vår anm.) beslutade regeringen att ledningen av spaningsarbetet skulle övertas av riksåklagaren.
I samband med att Holmér avgick i mars det året friställdes Per Jörlin och Per K som dennes livvakter.
Alltsedan SÄK inlett sitt utredningsarbete beträffande PKK under sommaren 1984 hade buggning använts som spaningsmetod.
Buggningarna utfördes av FSG inom SÄK.
Jan Barrling hade i mars 1986 varit med vid diskussioner om vilka personer som skulle buggas.
Buggningarna upphörde i princip i och med att Holmér avgick som spaningsledare.
1987-02-05
bildades en arbetsgrupp inom SÄK för att undersöka PKK-spåret.
I gruppen ingick Walter Kegö och Jan Barrling, vilka båda fortsatte att hålla en kontinuerlig kontakt med Holmér.
P. G. Näss tyckte att arbetet gick trögt i gruppen och under 1987 beslutade han dela upp den i två mindre grupper, varav den ena skulle syssla med PKK och den andra skulle ”ned på Sveavägen” med utredningen om mordet på Olof Palme.
Walter Kegö och Jan Barrling bad P. G. Näss under denna tid att få utföra buggning men denne ställde sig negativ till åtgärden.
I slutet av november 1987 nämnde Jan Barrling för P. G. Näss att det fanns tillfälle att i utlandet höra källa A – en man med osäker identitet - men P. G. Näss var ointresserad och ville mer eller mindre lägga PKK-spåret åt sidan.
I slutet av 1987 och början på 1988 ägde en rad sammanträffanden rum där PKK-spåret och missförhållanden inom SÄK diskuterades.
Hans Holmér kontaktade Carl Lidbom och sade att Walter Kegö och Jan Barrling inte fick tillräckliga resurser för att utreda PKK-spåret.
Han redogjorde också för sin uppfattning om missförhållandena inom SÄK, som skulle ha sin grund i att man före mordet på Olof Palme nonchalerat en tydlig hotbild anknuten till PKK.
Ebbe Carlsson bad Carl Lidbom att fästa avseende vid vad Holmér sade.
Carl Lidbom underrättade i december 1987 Nils Erik Åhmansson om motsättningarna inom SÄK.
1988-01-11
förklarade Walter Kegö och Jan Barrling för P. G. Näss att de ville ta in källa A till Sverige.
P. G. Näss blev upprörd och sade att om källa A kom hit så skulle han få honom terroristutvisad.
I syfte att sammanföra Nils Erik Åhmansson och Sune Sandström med Carl Lidbom inbjöd Ebbe Carlsson dem till middag 1988-01-13
.
Under middagen anmodades Nils Erik Åhmansson att lägga vikt vid PKK-spåret.
Kort därpå träffades Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling, varvid de diskuterade PKK-spåret och P. G. Näss avoghet att ägna detta ett enligt deras mening tillräckligt intresse.
1988-02-08
inledde P. G. Näss en föredragning om PKK för Nils Erik Åhmansson och Sune Sandström.
Walter Kegö och Jan Barrling var också närvarande.
Sedan P. G. Näss avlägsnat sig för andra ärenden fortsatte föredragningen av Jan Barrling.
Därvid klargjordes enligt Jan Barrling att information om källa A inhämtats genom buggning.
Som ett resultat av föredragningen sade Nils Erik Åhmansson till Sune Sandström att förstärka resurserna till utredningen om PKK.
Omkring 1988-02-10
anlände källa A till Sverige och förhördes av Walter Kegö och Jan Barrling.
Några dagar senare sade Nils Erik Åhmansson till Walter Kegö att
samma år presenterade han PKK som huvudspåret.
1987-02-15
(måste avse 1987-02-05
,vår anm.) beslutade regeringen att ledningen av spaningsarbetet skulle övertas av riksåklagaren.
I samband med att Holmér avgick i mars det året friställdes Per Jörlin och Per K som dennes livvakter.
Alltsedan SÄK inlett sitt utredningsarbete beträffande PKK under sommaren 1984 hade buggning använts som spaningsmetod.
Buggningarna utfördes av FSG inom SÄK.
Jan Barrling hade i mars 1986 varit med vid diskussioner om vilka personer som skulle buggas.
Buggningarna upphörde i princip i och med att Holmér avgick som spaningsledare.
1987-02-05
bildades en arbetsgrupp inom SÄK för att undersöka PKK-spåret.
I gruppen ingick Walter Kegö och Jan Barrling, vilka båda fortsatte att hålla en kontinuerlig kontakt med Holmér.
P. G. Näss tyckte att arbetet gick trögt i gruppen och under 1987 beslutade han dela upp den i två mindre grupper, varav den ena skulle syssla med PKK och den andra skulle ”ned på Sveavägen” med utredningen om mordet på Olof Palme.
Walter Kegö och Jan Barrling bad P. G. Näss under denna tid att få utföra buggning men denne ställde sig negativ till åtgärden.
I slutet av november 1987 nämnde Jan Barrling för P. G. Näss att det fanns tillfälle att i utlandet höra källa A – en man med osäker identitet - men P. G. Näss var ointresserad och ville mer eller mindre lägga PKK-spåret åt sidan.
I slutet av 1987 och början på 1988 ägde en rad sammanträffanden rum där PKK-spåret och missförhållanden inom SÄK diskuterades.
Hans Holmér kontaktade Carl Lidbom och sade att Walter Kegö och Jan Barrling inte fick tillräckliga resurser för att utreda PKK-spåret.
Han redogjorde också för sin uppfattning om missförhållandena inom SÄK, som skulle ha sin grund i att man före mordet på Olof Palme nonchalerat en tydlig hotbild anknuten till PKK.
Ebbe Carlsson bad Carl Lidbom att fästa avseende vid vad Holmér sade.
Carl Lidbom underrättade i december 1987 Nils Erik Åhmansson om motsättningarna inom SÄK.
1988-01-11
förklarade Walter Kegö och Jan Barrling för P. G. Näss att de ville ta in källa A till Sverige.
P. G. Näss blev upprörd och sade att om källa A kom hit så skulle han få honom terroristutvisad.
I syfte att sammanföra Nils Erik Åhmansson och Sune Sandström med Carl Lidbom inbjöd Ebbe Carlsson dem till middag 1988-01-13
.
Under middagen anmodades Nils Erik Åhmansson att lägga vikt vid PKK-spåret.
Kort därpå träffades Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling, varvid de diskuterade PKK-spåret och P. G. Näss avoghet att ägna detta ett enligt deras mening tillräckligt intresse.
1988-02-08
inledde P. G. Näss en föredragning om PKK för Nils Erik Åhmansson och Sune Sandström.
Walter Kegö och Jan Barrling var också närvarande.
Sedan P. G. Näss avlägsnat sig för andra ärenden fortsatte föredragningen av Jan Barrling.
Därvid klargjordes enligt Jan Barrling att information om källa A inhämtats genom buggning.
Som ett resultat av föredragningen sade Nils Erik Åhmansson till Sune Sandström att förstärka resurserna till utredningen om PKK.
Omkring 1988-02-10
anlände källa A till Sverige och förhördes av Walter Kegö och Jan Barrling.
Några dagar senare sade Nils Erik Åhmansson till Walter Kegö att
han och Jan Barrling skulle samarbeta med Ebbe Carlsson.
1988-02-24
sammanträffade Walter Kegö, Jan Barrling, Ebbe Carlsson och Nils Erik Åhmansson i den senares bostad.
Nils Erik Åhmansson informerades om att förhören med källa A avslöjat en akut hotbild.
Hotet var riktat mot kurder samt mot en regeringsledamot och kungahuset.
Nils Erik Åhmansson oroades av de upplysningar han fick.
Enligt Ebbe Carlsson talade man om buggning av källa A som en självklarhet.
I slutet av februari eller början av mars överlämnade Walter Kegö och Jan Barrling spaningsmaterial rörande PKK, bl.a. den s.k. åklagarpärmen med kvalificerat hemligt material, till Ebbe Carlsson, som förde in uppgifter från materialet på data.
1988-03-20
tog Sune Sandström över det operativa ansvaret på alla enheter inom SÄK däribland också Näss ansvar.
Sune Sandström blev samma dag av Ebbe Carlsson informerad om spaningsläget och påmind om behovet av förstärkning av spaningsresurserna.
Sune Sandström lovade enligt Ebbe Carlsson att avdela tio man till en särskild utredningsgrupp utöver en mindre spaningsstyrka och bad honom att ordna med en lokal för gruppens arbete.
Per K fick i uppdrag av Sune Sandström att vara livvakt åt Ebbe Carlsson.
Han mottog nästa dag ett odaterat rekommendationsbrev utställt av Sune Sandström.
1988-03-27
besökte Anna-Greta Leijon Ebbe Carlsson på Bonniers.
Hon hade av Carl Lidbom tidigare fått information om källa A:s betydelse och fick nu en mer ingående föredragning av Ebbe Carlsson.
Per K var närvarande under en del av sammanträffandet men uträttade också annat.
Walter Kegö och Jan Barrling kallades dit för att ge ytterligare information.
De deltog ett par timmar vid Anna-Greta Leijons nästan tio timmar långa besök under vilket Nils Erik Åhmansson ringdes upp ett flertal gånger.
Enligt Ebbe Carlssons, Walter Kegö:s och Jan Barrling:s mening talades det om buggning även vid denna föredragning.
Anna-Greta Leijon frågade om de hade tillräckliga resurser.
Ebbe Carlsson hade efter mötet med Sune Sandström 1988-03-20
anskaffat en lokal på Renstiernas gata.
1988-03-28
inspekterades lokalen av Nils Erik Åhmansson, Sune Sandström, Walter Kegö, Jan Barrling och Ebbe Carlsson.
Per K var med men deltog inte i de samtal som fördes. Han monterade under tiden möbler som inköpts på IKEA.
Enligt enstämmiga uttalanden från alla utom Per K deltog inte heller Åhmansson vid samtalen om arbetsgruppens sammansättning utan lämnade sammanträdet dessförinnan.
Ebbe Carlsson, Walter Kegö, Jan Barrling och Per K har uppgivit att man talade om rekrytering av personal för den förstärkning som skulle ske samt också om buggningen.
Samtalen fortsattes den 4 april mellan Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling då också Per K var närvarande.
Man var överens om att avlyssningsutrustning och dörrkontroller inte kunde anskaffas genom SÄK eftersom det fanns läckor där.
Per K erbjöd sig att tala med polisman A, som han tidigare haft att göra med i utrustningsfrågor.
De andra accepterade detta.
Per K kontaktade polisman A och meddelade sitt ärende. Han sade till polisman A att han var anställd vid SÄK och visade honom sitt rekom-
han och Jan Barrling skulle samarbeta med Ebbe Carlsson.
1988-02-24
sammanträffade Walter Kegö, Jan Barrling, Ebbe Carlsson och Nils Erik Åhmansson i den senares bostad.
Nils Erik Åhmansson informerades om att förhören med källa A avslöjat en akut hotbild.
Hotet var riktat mot kurder samt mot en regeringsledamot och kungahuset.
Nils Erik Åhmansson oroades av de upplysningar han fick.
Enligt Ebbe Carlsson talade man om buggning av källa A som en självklarhet.
I slutet av februari eller början av mars överlämnade Walter Kegö och Jan Barrling spaningsmaterial rörande PKK, bl.a. den s.k. åklagarpärmen med kvalificerat hemligt material, till Ebbe Carlsson, som förde in uppgifter från materialet på data.
1988-03-20
tog Sune Sandström över det operativa ansvaret på alla enheter inom SÄK däribland också Näss ansvar.
Sune Sandström blev samma dag av Ebbe Carlsson informerad om spaningsläget och påmind om behovet av förstärkning av spaningsresurserna.
Sune Sandström lovade enligt Ebbe Carlsson att avdela tio man till en särskild utredningsgrupp utöver en mindre spaningsstyrka och bad honom att ordna med en lokal för gruppens arbete.
Per K fick i uppdrag av Sune Sandström att vara livvakt åt Ebbe Carlsson.
Han mottog nästa dag ett odaterat rekommendationsbrev utställt av Sune Sandström.
1988-03-27
besökte Anna-Greta Leijon Ebbe Carlsson på Bonniers.
Hon hade av Carl Lidbom tidigare fått information om källa A:s betydelse och fick nu en mer ingående föredragning av Ebbe Carlsson.
Per K var närvarande under en del av sammanträffandet men uträttade också annat.
Walter Kegö och Jan Barrling kallades dit för att ge ytterligare information.
De deltog ett par timmar vid Anna-Greta Leijons nästan tio timmar långa besök under vilket Nils Erik Åhmansson ringdes upp ett flertal gånger.
Enligt Ebbe Carlssons, Walter Kegö:s och Jan Barrling:s mening talades det om buggning även vid denna föredragning.
Anna-Greta Leijon frågade om de hade tillräckliga resurser.
Ebbe Carlsson hade efter mötet med Sune Sandström 1988-03-20
anskaffat en lokal på Renstiernas gata.
1988-03-28
inspekterades lokalen av Nils Erik Åhmansson, Sune Sandström, Walter Kegö, Jan Barrling och Ebbe Carlsson.
Per K var med men deltog inte i de samtal som fördes. Han monterade under tiden möbler som inköpts på IKEA.
Enligt enstämmiga uttalanden från alla utom Per K deltog inte heller Åhmansson vid samtalen om arbetsgruppens sammansättning utan lämnade sammanträdet dessförinnan.
Ebbe Carlsson, Walter Kegö, Jan Barrling och Per K har uppgivit att man talade om rekrytering av personal för den förstärkning som skulle ske samt också om buggningen.
Samtalen fortsattes den 4 april mellan Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling då också Per K var närvarande.
Man var överens om att avlyssningsutrustning och dörrkontroller inte kunde anskaffas genom SÄK eftersom det fanns läckor där.
Per K erbjöd sig att tala med polisman A, som han tidigare haft att göra med i utrustningsfrågor.
De andra accepterade detta.
Per K kontaktade polisman A och meddelade sitt ärende. Han sade till polisman A att han var anställd vid SÄK och visade honom sitt rekom-
mendationsbrev. Polisman A åtog sig att undersöka möjligheterna att anskaffa utrustning, vilket Per K meddelade Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling.
Något senare besökte Walter Kegö och Per K ”Robban” på SÄK:s tekniska byrå. Walter Kegö kände ”Robban” sedan tidigare.
Lämplig utrustning diskuterades och Walter Kegö skrev efter ”Robbans” rådgivning en lista på vad som behövdes.
Denna lista gav Per K senare till polisman A med beskedet att utrustningen behövdes så fort som möjligt.
Ebbe Carlsson hade redan i januari genom en privat kontakt, affärsmannen Tomas Fisher, tillsett att likvida medel fanns tillgängliga för källa A:s vistelse i Sverige och för andra uppkommande utredningsbehov.
Nils Erik Åhmansson var enligt Ebbe Carlsson redan från början informerad om detta.
Frågan kom dessutom på tal hos Nils Erik Åhmansson
1988-02-24
.
När anskaffandet av lokalen på Renstiernas gata blev aktuellt kunde de privata medlen tas i anspråk även för detta.
1988-04-05
träffades Ebbe Carlsson, Nils Erik Åhmansson och Anna-Greta Leijon på en middag hos Ebbe Carlsson.
Anna-Greta Leijon underströk vikten av att utredningen beträffande PKK bedrevs med kraft och att misstänkta underlåtenheter inom SÄK före mordet på Olof Palme klarlades.
Vid ungefär denna tid for polisman A till Hamburg och träffade där den verkställande direktören för det tyska företaget PK Electronics.
Polisman A fick klart för sig att det fanns problem med att med bibehållen sekretess föra in utrustningen i Sverige.
Vid sedvanlig införsel skulle nämligen RPS komma att underrättas officiellt.
Han ringde till Per K och diskuterade saken med honom.
Polisman A föreslog att utrustningen skulle skickas direkt till Sune Sandström eller tas in med diplomatpost via någon ambassad eller genom Hans Holmér som var i Wien.
Förslagen förkastades och de fann inte någon lösning.
Efter några dagar reste polisman A till Wien där han träffade en branschkollega som mot provision åtog sig att lösa problemet genom att utföra utrustningen från Västtyskland till annat land, innan den fördes till Sverige.
Han meddelade detta till Per K.
På hemvägen stannade han i Hamburg och beställde utrustningen hos PK Electronics.
Han tog med sig hem en bandspelare med nummerindikator som fanns i lager.
Återstående beställning effektuerades i två delleveranser.
Den första ägde rum i slutet av april.
Det organiserades så att utrustningen skulle hämtas i London.
Polisman A for dit och väntade på att någon, som han trodde från SÄK, skulle komma och hämta delleveransen.
I telefonsamtal med Per K fick han beskedet att Per Jörlin skulle komma.
Per Jörlin hade i början av april på förfrågan av Per K accepterat att åta sig specialuppdrag inom SÄK.
1988-04-20
blev han av Ebbe Carlsson informerad om att man höll på att skapa en särskild utredningsgrupp med hänsyn till att landet befann sig i en allvarlig situation på grund av PKK:s hot.
Han fick också veta att det varit en lång föredragning för Anna-Greta Leijon och att förberedelser vidtagits för buggning.
Han blev tillfrågad om
han ville var med och i London hämta utrustning, som han skulle föra till
mendationsbrev. Polisman A åtog sig att undersöka möjligheterna att anskaffa utrustning, vilket Per K meddelade Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling.
Något senare besökte Walter Kegö och Per K ”Robban” på SÄK:s tekniska byrå. Walter Kegö kände ”Robban” sedan tidigare.
Lämplig utrustning diskuterades och Walter Kegö skrev efter ”Robbans” rådgivning en lista på vad som behövdes.
Denna lista gav Per K senare till polisman A med beskedet att utrustningen behövdes så fort som möjligt.
Ebbe Carlsson hade redan i januari genom en privat kontakt, affärsmannen Tomas Fisher, tillsett att likvida medel fanns tillgängliga för källa A:s vistelse i Sverige och för andra uppkommande utredningsbehov.
Nils Erik Åhmansson var enligt Ebbe Carlsson redan från början informerad om detta.
Frågan kom dessutom på tal hos Nils Erik Åhmansson
1988-02-24
.
När anskaffandet av lokalen på Renstiernas gata blev aktuellt kunde de privata medlen tas i anspråk även för detta.
1988-04-05
träffades Ebbe Carlsson, Nils Erik Åhmansson och Anna-Greta Leijon på en middag hos Ebbe Carlsson.
Anna-Greta Leijon underströk vikten av att utredningen beträffande PKK bedrevs med kraft och att misstänkta underlåtenheter inom SÄK före mordet på Olof Palme klarlades.
Vid ungefär denna tid for polisman A till Hamburg och träffade där den verkställande direktören för det tyska företaget PK Electronics.
Polisman A fick klart för sig att det fanns problem med att med bibehållen sekretess föra in utrustningen i Sverige.
Vid sedvanlig införsel skulle nämligen RPS komma att underrättas officiellt.
Han ringde till Per K och diskuterade saken med honom.
Polisman A föreslog att utrustningen skulle skickas direkt till Sune Sandström eller tas in med diplomatpost via någon ambassad eller genom Hans Holmér som var i Wien.
Förslagen förkastades och de fann inte någon lösning.
Efter några dagar reste polisman A till Wien där han träffade en branschkollega som mot provision åtog sig att lösa problemet genom att utföra utrustningen från Västtyskland till annat land, innan den fördes till Sverige.
Han meddelade detta till Per K.
På hemvägen stannade han i Hamburg och beställde utrustningen hos PK Electronics.
Han tog med sig hem en bandspelare med nummerindikator som fanns i lager.
Återstående beställning effektuerades i två delleveranser.
Den första ägde rum i slutet av april.
Det organiserades så att utrustningen skulle hämtas i London.
Polisman A for dit och väntade på att någon, som han trodde från SÄK, skulle komma och hämta delleveransen.
I telefonsamtal med Per K fick han beskedet att Per Jörlin skulle komma.
Per Jörlin hade i början av april på förfrågan av Per K accepterat att åta sig specialuppdrag inom SÄK.
1988-04-20
blev han av Ebbe Carlsson informerad om att man höll på att skapa en särskild utredningsgrupp med hänsyn till att landet befann sig i en allvarlig situation på grund av PKK:s hot.
Han fick också veta att det varit en lång föredragning för Anna-Greta Leijon och att förberedelser vidtagits för buggning.
Han blev tillfrågad om
han ville var med och i London hämta utrustning, som han skulle föra till
1988-04-26
for han till London. Utrustningen var vid hans ankomst ännu inte klar för avhämtning.
Han talade i telefon med Per K, som då befann sig hos den franska säkerhetspolisen i Paris tillsammans med Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling i ett ärende som rörde samarbetet mellan de båda ländernas säkerhetstjänster.
Han fick beskedet att han skulle mötas i Paris av en fransk säkerhetspolis, som skulle ta honom igenom tullen.
Påföljande dag återtogs planerna. Han fick intrycket att Lidbom backat ur.
I stället skulle han åka direkt till Arlanda med utrustningen, vilket han gjorde den 1988-04-28
.
Samma dag som Per Jörlin återkom till Sverige samtalade Ebbe Carlsson med Nils Erik Åhmansson, som sade att han kommit fram till att han inte kunde tillåta att buggning skulle äga rum.
Detta uppfattade Ebbe Carlsson som att buggning vid denna tid inte var aktuell.
Senare samma dag diskuterades buggning från principiella utgångspunkter mellan Ebbe Carlsson, Nils Eri Åhmansson, statssekreteraren i justitiedepartementet Sten Heckscher och Carl Lidbom.
1988-05-09
informerade Ebbe Carlsson åklagarna i spaningsledningen om PKK-spåret i närvaro av Nils Erik Åhmansson, Walter Kegö och Jan Barrling.
1988-05-11
begärde riksåklagaren besked av Anna-Greta Leijon om Ebbe Carlssons roll.
Samma dag tillsades Walter Kegö och Jan Barrling att Ebbe Carlsson endast skulle behandlas som källa.
1988-05-18
fick Walter Kegö och Jan Barrling genom sin nye chef polisintendenten Jan Ridefelt beskedet att någon buggning inte skulle få äga rum.
Efter Per Jörlins hemkomst 1988-04-28
bestämdes att han i fortsättningen inte skulle ingå i den särskilda utredningsgruppen, eftersom han i annat sammanhang framträtt offentligt och kunde vara igenkänd. Han fick därför återgå till sin vanliga tjänst.
När PK Electronics var klar för återstående leverans, fanns det ingen att skicka för att hämta denna.
Det löstes så att polisman A for till London för att motta utrustningen. Per K hade kört till Köpenhamn med bil, som han tidigare fått utanordnad av SÄK, och mötte honom på Kastrup 1988-06-01
.
De for till Helsingör med bilen. Polisman A reste med färjan till Helsingborg som däckspassagerare medan Per K medföljde färjan i bilen, i vars bagageutrymme utrustningen placerats.
Per K skulle föra bilen genom tullen och därefter möta polisman A för en gemensam hemfärd.
Per K åkte på grönt i tullen där han emellertid blev stoppad och föremål för kontroll.
På fråga av tullpersonalen vad det var för utrustning han medförde, svarade han att det var elektronisk avlyssningsutrustning.
Han legitimerade sig som polis och visade även det rekommendationsbrev, som han fått av Sune Sandström.
En tulltjänsteman ringde till SÄK:s ledningscentral i Stockholm för att med Sune Sandström kontrollera att brevets innehåll även avsåg införsel av utrustningen.
Han talade med person ”Anders”, som skulle återkomma efter kontakt med Sandström.
Denne meddelade tullen via person ”Anders” att SÄK inte hade med utrustningen att göra.
I följande samtal samma natt uttryckte Sune Sandström i vart
Paris för hemtransport med diplomatpost.
Lidboms namn nämndes i det sammanhanget.
1988-04-26
for han till London. Utrustningen var vid hans ankomst ännu inte klar för avhämtning.
Han talade i telefon med Per K, som då befann sig hos den franska säkerhetspolisen i Paris tillsammans med Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling i ett ärende som rörde samarbetet mellan de båda ländernas säkerhetstjänster.
Han fick beskedet att han skulle mötas i Paris av en fransk säkerhetspolis, som skulle ta honom igenom tullen.
Påföljande dag återtogs planerna. Han fick intrycket att Lidbom backat ur.
I stället skulle han åka direkt till Arlanda med utrustningen, vilket han gjorde den 1988-04-28
.
Samma dag som Per Jörlin återkom till Sverige samtalade Ebbe Carlsson med Nils Erik Åhmansson, som sade att han kommit fram till att han inte kunde tillåta att buggning skulle äga rum.
Detta uppfattade Ebbe Carlsson som att buggning vid denna tid inte var aktuell.
Senare samma dag diskuterades buggning från principiella utgångspunkter mellan Ebbe Carlsson, Nils Eri Åhmansson, statssekreteraren i justitiedepartementet Sten Heckscher och Carl Lidbom.
1988-05-09
informerade Ebbe Carlsson åklagarna i spaningsledningen om PKK-spåret i närvaro av Nils Erik Åhmansson, Walter Kegö och Jan Barrling.
1988-05-11
begärde riksåklagaren besked av Anna-Greta Leijon om Ebbe Carlssons roll.
Samma dag tillsades Walter Kegö och Jan Barrling att Ebbe Carlsson endast skulle behandlas som källa.
1988-05-18
fick Walter Kegö och Jan Barrling genom sin nye chef polisintendenten Jan Ridefelt beskedet att någon buggning inte skulle få äga rum.
Efter Per Jörlins hemkomst 1988-04-28
bestämdes att han i fortsättningen inte skulle ingå i den särskilda utredningsgruppen, eftersom han i annat sammanhang framträtt offentligt och kunde vara igenkänd. Han fick därför återgå till sin vanliga tjänst.
När PK Electronics var klar för återstående leverans, fanns det ingen att skicka för att hämta denna.
Det löstes så att polisman A for till London för att motta utrustningen. Per K hade kört till Köpenhamn med bil, som han tidigare fått utanordnad av SÄK, och mötte honom på Kastrup 1988-06-01
.
De for till Helsingör med bilen. Polisman A reste med färjan till Helsingborg som däckspassagerare medan Per K medföljde färjan i bilen, i vars bagageutrymme utrustningen placerats.
Per K skulle föra bilen genom tullen och därefter möta polisman A för en gemensam hemfärd.
Per K åkte på grönt i tullen där han emellertid blev stoppad och föremål för kontroll.
På fråga av tullpersonalen vad det var för utrustning han medförde, svarade han att det var elektronisk avlyssningsutrustning.
Han legitimerade sig som polis och visade även det rekommendationsbrev, som han fått av Sune Sandström.
En tulltjänsteman ringde till SÄK:s ledningscentral i Stockholm för att med Sune Sandström kontrollera att brevets innehåll även avsåg införsel av utrustningen.
Han talade med person ”Anders”, som skulle återkomma efter kontakt med Sandström.
Denne meddelade tullen via person ”Anders” att SÄK inte hade med utrustningen att göra.
I följande samtal samma natt uttryckte Sune Sandström i vart
fall önskemål om att i till journalen skulle anges elektronisk utrustning i stället för avlyssningsutrustning.
Vidare ville Sune Sandström att rekommendationsbrevet skulle beslagtas och beläggas med sekretess och att han skulle få uppgifter om hur många tulltjänstemän som kände till ingripandet mot Per K och eventuellt deras namn.
Person "Anders" frågade senare Sune Sandström om han ansåg att samtalet skulle "loggas".
Sune Sandström svarade, att det var bättre att en PM skulle upprättas.
Bandspelaren som regelmässigt används för att spela in samtal med Ledningscentralen fungerade inte den aktuella natten.
Sune Sandström ringde samma natt till Nils Erik Åhmansson och omtalade vad dom inträffat.
Nils Erik Åhmansson ringde i sin tur till Anna-Greta Leijon som i sin tur ringde statssekreteraren Kjell Larsson vilken telefonledes kontaktade statsminister Ingvar Carlsson som befann sig i New York.
Anna-Greta Leijon ringde tillbaka till Nils Erik Åhmansson och bad honom framföra något till Ebbe Carlsson, vilket skedde.
Ebbe Carlsson lämnade ett besked, som Nils Erik Åhmansson framförde till Anna-Greta Leijon. Nils Erik Åhmansson har i sin vittnesutsaga förklarat, att han inte har något minne av innehållet i dessa senare samtal.
Tullen i Helsingborg önskade besked av RPS , om hur man skulle förfara med utrustningen. RPS direktion sammankallades 1988-06-02
för att ta ställning i frågan.
Påföljande dag underrättades Tullverket om att RPS inte ville befatta sig med utrustningen.
(Domstolarnas vidare behandling av åtalet i ”smuggelmålet” redovisas nedan.)
Turerna i den s.k. Ebbe Carlsson-affären saknar direkt betydelse för själva brottsutredningen, som sakligt sett inte tillfördes något av värde genom den verksamhet som bedrevs.
Händelseförloppet påverkade däremot PU:s arbetsvillkor och funktion samt sannolikt också allmänhetens uppfattning om mordutredningen.
Därvid är riksdagens konstitutionsutskotts bedömning av vissa konstitutionella aspekter av intresse.
Dessa redovisas under följande rubrik.
Konstitutionsutskottets granskning
Bakgrunden till konstitutionsutskottets granskning var följande.
Konstitutionsutskottet hade granskat frågor kring mordutredningen både 1986
och 1987
.
1987
års granskning var inriktad på regeringens kontakter med polis och åklagare samt beslutet om en omorganisation av utredningen, dvs. i mångt och mycket det som behandlades av Juristkommissionen och Parlamentariska kommissionen (jfr kapitel 1).
Granskningen berörde således bl.a. regeringens observatör i spaningsledningen och regeringens roll i de konflikter som förekom under det första utredningsåret.
Utskottet hade ingen egen kritik att rikta mot
fall önskemål om att i till journalen skulle anges elektronisk utrustning i stället för avlyssningsutrustning.
Vidare ville Sune Sandström att rekommendationsbrevet skulle beslagtas och beläggas med sekretess och att han skulle få uppgifter om hur många tulltjänstemän som kände till ingripandet mot Per K och eventuellt deras namn.
Person "Anders" frågade senare Sune Sandström om han ansåg att samtalet skulle "loggas".
Sune Sandström svarade, att det var bättre att en PM skulle upprättas.
Bandspelaren som regelmässigt används för att spela in samtal med Ledningscentralen fungerade inte den aktuella natten.
Sune Sandström ringde samma natt till Nils Erik Åhmansson och omtalade vad dom inträffat.
Nils Erik Åhmansson ringde i sin tur till Anna-Greta Leijon som i sin tur ringde statssekreteraren Kjell Larsson vilken telefonledes kontaktade statsminister Ingvar Carlsson som befann sig i New York.
Anna-Greta Leijon ringde tillbaka till Nils Erik Åhmansson och bad honom framföra något till Ebbe Carlsson, vilket skedde.
Ebbe Carlsson lämnade ett besked, som Nils Erik Åhmansson framförde till Anna-Greta Leijon. Nils Erik Åhmansson har i sin vittnesutsaga förklarat, att han inte har något minne av innehållet i dessa senare samtal.
Tullen i Helsingborg önskade besked av RPS , om hur man skulle förfara med utrustningen. RPS direktion sammankallades 1988-06-02
för att ta ställning i frågan.
Påföljande dag underrättades Tullverket om att RPS inte ville befatta sig med utrustningen.
(Domstolarnas vidare behandling av åtalet i ”smuggelmålet” redovisas nedan.)
Turerna i den s.k. Ebbe Carlsson-affären saknar direkt betydelse för själva brottsutredningen, som sakligt sett inte tillfördes något av värde genom den verksamhet som bedrevs.
Händelseförloppet påverkade däremot PU:s arbetsvillkor och funktion samt sannolikt också allmänhetens uppfattning om mordutredningen.
Därvid är riksdagens konstitutionsutskotts bedömning av vissa konstitutionella aspekter av intresse.
Dessa redovisas under följande rubrik.
Konstitutionsutskottets granskning
Bakgrunden till konstitutionsutskottets granskning var följande.
Konstitutionsutskottet hade granskat frågor kring mordutredningen både 1986
och 1987
.
1987
års granskning var inriktad på regeringens kontakter med polis och åklagare samt beslutet om en omorganisation av utredningen, dvs. i mångt och mycket det som behandlades av Juristkommissionen och Parlamentariska kommissionen (jfr kapitel 1).
Granskningen berörde således bl.a. regeringens observatör i spaningsledningen och regeringens roll i de konflikter som förekom under det första utredningsåret.
regeringens handlande, men instämde i vissa kritiska omdömen som förts fram av Parlamentariska kommissionen.
Reservanter i utskottet hade bl.a. framfört kritik mot regeringens inblandning i mordutredningen.
Konstitutionsutskottets betänkande förelades riksdagen och debatterades 1988-06-02
,dvs. dagen efter det att den utredningsverksamhet som förekommit kring Ebbe Carlsson och försöket att till landet smuggla in avlyssningsutrustning hade avslöjats
Riksdagen ställde sig bakom utskottsmajoritetens uttalande, men under debatten i kammaren uppmärksammades de förhållanden som just hade avslöjats.
Den politiska process som följde resulterade i att dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon avgick 1988-06-07
.
Motiveringen var att hon hade konstaterat att det i riksdagen fanns en majoritet för en misstroendeförklaring mot henne.
Konstitutionsutskottet tog därefter upp frågan om en fortsatt granskning av regeringens handlande i anledning av det som inträffat.
Det ledde så småningom till att utskottet under sommaren bl.a. kom att hålla ett antal offentliga förhör.
Före riksdagsvalet i september 1988
avgav konstitutionsutskottet ett utkast till betänkande.(31)
Det innehöll förutom en redovisning av fakta vissa preliminära bedömningar.
Nästa år återkom konstitutionsutskottet, efter valet i delvis annan sammansättning, till denna granskning och tog definitiv ställning.
Justitieministern kritiserades på vissa punkter.
Utskottet ansåg bl.a. att hennes kontakter med Ebbe Carlsson hade varit ”väl omfattande”.
Av central betydelse i granskningen var ett s.k. rekommendationsbrev, som justitieministern hade utfärdat för Ebbe Carlsson i början av maj 1988
, men som diariefördes först efter det att Ebbe Carlssons verksamhet hade avslöjats.
Brevet, som var skrivet på justitieministerns brevpapper, hade följande lydelse.(32)
To the relevant British Authority
Mr Ebbe Carlsson is a Swedish book publisher with a previous career in journalism, politics and central government. On my behalf he handles certain very delicate fact-finding missions in connection with the murder of the late Prime Minister Olof Palme.
On my authority, Mr Carlsson has contacted you through inofficial channels to try and confirm some information regarding the background to the murder. We believe your Service possesses such information.
As Mr Carlsson is not only an old personal friend but also has experience in this field, I can guarantee that he will handle any information given to him according to your instructions as regards confidentiality etc.
Fotnot
(31) 1988/89:KU 30 bilagedel C.
(32) Handlingen citerad från Konstitutionsutskottets betänkande, 1988/89:KU 30, bilagedel C, s. 63.
regeringens handlande, men instämde i vissa kritiska omdömen som förts fram av Parlamentariska kommissionen.
Reservanter i utskottet hade bl.a. framfört kritik mot regeringens inblandning i mordutredningen.
Konstitutionsutskottets betänkande förelades riksdagen och debatterades 1988-06-02
,dvs. dagen efter det att den utredningsverksamhet som förekommit kring Ebbe Carlsson och försöket att till landet smuggla in avlyssningsutrustning hade avslöjats
Riksdagen ställde sig bakom utskottsmajoritetens uttalande, men under debatten i kammaren uppmärksammades de förhållanden som just hade avslöjats.
Den politiska process som följde resulterade i att dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon avgick 1988-06-07
.
Motiveringen var att hon hade konstaterat att det i riksdagen fanns en majoritet för en misstroendeförklaring mot henne.
Konstitutionsutskottet tog därefter upp frågan om en fortsatt granskning av regeringens handlande i anledning av det som inträffat.
Det ledde så småningom till att utskottet under sommaren bl.a. kom att hålla ett antal offentliga förhör.
Före riksdagsvalet i september 1988
avgav konstitutionsutskottet ett utkast till betänkande.(31)
Det innehöll förutom en redovisning av fakta vissa preliminära bedömningar.
Nästa år återkom konstitutionsutskottet, efter valet i delvis annan sammansättning, till denna granskning och tog definitiv ställning.
Justitieministern kritiserades på vissa punkter.
Utskottet ansåg bl.a. att hennes kontakter med Ebbe Carlsson hade varit ”väl omfattande”.
Av central betydelse i granskningen var ett s.k. rekommendationsbrev, som justitieministern hade utfärdat för Ebbe Carlsson i början av maj 1988
, men som diariefördes först efter det att Ebbe Carlssons verksamhet hade avslöjats.
Brevet, som var skrivet på justitieministerns brevpapper, hade följande lydelse.(32)
To the relevant British Authority
Mr Ebbe Carlsson is a Swedish book publisher with a previous career in journalism, politics and central government. On my behalf he handles certain very delicate fact-finding missions in connection with the murder of the late Prime Minister Olof Palme.
On my authority, Mr Carlsson has contacted you through inofficial channels to try and confirm some information regarding the background to the murder. We believe your Service possesses such information.
As Mr Carlsson is not only an old personal friend but also has experience in this field, I can guarantee that he will handle any information given to him according to your instructions as regards confidentiality etc.
Fotnot
(31) 1988/89:KU 30 bilagedel C.
(32) Handlingen citerad från Konstitutionsutskottets betänkande, 1988/89:KU 30, bilagedel C, s. 63.
Konstitutionsutskottet ansåg att brevet borde ha diarieförts från början och uttalade vidare: (33)
I vitboken (regeringens 1988-07-01
i anledning av ”Ebbe Carlsson-affären” publicerade redogörelse för vissa händelser, vår anmärkning) framhålls att brevet med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst inte bör betraktas som annat än ett rekommendationsbrev.
I brevet sägs emellertid att Ebbe Carlsson på justitieministerns uppdrag (”on my authority”) har kontaktat den tilltänkta mottagaren av brevet.
Anna-Greta Leijon har förnekat att syftet var att ge något uppdrag. Ebbe Carlsson har å sin sida förklarat att han inte uppfattat att han erhållit något uppdrag.
Brevets formulering är emellertid sådan att den tilltänkta mottagaren – och varje annan i god tro varande läsare av brevet – måste få uppfattningen att justitieministern gett Ebbe Carlsson ett uppdrag.
Oavsett justitieministerns avsikt med brevet måste brevet därför enligt utskottets uppfattning anses innefatta ett uppdrag till Ebbe Carlsson.
Utskottet konstaterade därefter att justitieministern inte haft laglig rätt att ge ett sådant uppdrag som det Ebbe Carlsson fått och att om brevet skulle ha använts som det var tänkt och främmande underrättelsetjänst hade lämnat ut uppgifter, så hade det skett till en person som saknade behörighet att enligt svensk rättsordning företräda svenska staten: (34)
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det uppdrag som Anna-Greta Leijon har gett Ebbe Carlsson saknar laglig grund. Det strider mot rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning i brottmål. Genom att besluta i ett ärende som det enligt lag tillkommer en myndighet att bestämma om har hon också handlat i strid med 11 kap. 7 § regeringsformen.
För utfärdandet av detta brev och för underlåtenheten att diarieföra det förtjänar f. d. justitieminister Anna-Greta Leijon allvarlig kritik.(35)
(33) 1988/89:KU 30 s. 54 f.
(34) 1988/89:KU 30 s. 55.
(35) I en socialdemokratisk reservation formulerades kritiken något annorlunda.
Reservanterna ansåg att bedömningen inte enbart kunde grundas på den skriftliga formuleringen av handlingen utan att man också måste ta hänsyn till ”statsrådets egen uppfattning om innebörden av och avsikten med den ifrågavarande handlingen”. Statsrådets uppfattning var att det inte varit fråga om annat än ett rekommendationsbrev. Reservanterna uttalade sammanfattnings-
He will also be able and authorized to answer any of your questions in this case.
I am gratefUL for all help you can give to Mr Carlsson.
Konstitutionsutskottet ansåg att brevet borde ha diarieförts från början och uttalade vidare: (33)
I vitboken (regeringens 1988-07-01
i anledning av ”Ebbe Carlsson-affären” publicerade redogörelse för vissa händelser, vår anmärkning) framhålls att brevet med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst inte bör betraktas som annat än ett rekommendationsbrev.
I brevet sägs emellertid att Ebbe Carlsson på justitieministerns uppdrag (”on my authority”) har kontaktat den tilltänkta mottagaren av brevet.
Anna-Greta Leijon har förnekat att syftet var att ge något uppdrag. Ebbe Carlsson har å sin sida förklarat att han inte uppfattat att han erhållit något uppdrag.
Brevets formulering är emellertid sådan att den tilltänkta mottagaren – och varje annan i god tro varande läsare av brevet – måste få uppfattningen att justitieministern gett Ebbe Carlsson ett uppdrag.
Oavsett justitieministerns avsikt med brevet måste brevet därför enligt utskottets uppfattning anses innefatta ett uppdrag till Ebbe Carlsson.
Utskottet konstaterade därefter att justitieministern inte haft laglig rätt att ge ett sådant uppdrag som det Ebbe Carlsson fått och att om brevet skulle ha använts som det var tänkt och främmande underrättelsetjänst hade lämnat ut uppgifter, så hade det skett till en person som saknade behörighet att enligt svensk rättsordning företräda svenska staten: (34)
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det uppdrag som Anna-Greta Leijon har gett Ebbe Carlsson saknar laglig grund. Det strider mot rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning i brottmål. Genom att besluta i ett ärende som det enligt lag tillkommer en myndighet att bestämma om har hon också handlat i strid med 11 kap. 7 § regeringsformen.
För utfärdandet av detta brev och för underlåtenheten att diarieföra det förtjänar f. d. justitieminister Anna-Greta Leijon allvarlig kritik.(35)
(33) 1988/89:KU 30 s. 54 f.
(34) 1988/89:KU 30 s. 55.
(35) I en socialdemokratisk reservation formulerades kritiken något annorlunda.
Reservanterna ansåg att bedömningen inte enbart kunde grundas på den skriftliga formuleringen av handlingen utan att man också måste ta hänsyn till ”statsrådets egen uppfattning om innebörden av och avsikten med den ifrågavarande handlingen”. Statsrådets uppfattning var att det inte varit fråga om annat än ett rekommendationsbrev. Reservanterna uttalade sammanfattnings-
I frågan om Justitieministern lagt sig i spaningsledningens arbete skrev konstitutionsutskottet i utkastet från sommaren 1988 följande, vilketutskottet sedan vidhöll året därefter. (36)
Av utredningen framgår att justitieministern bedömt Ebbe Carlssons uppgifter och teorier om mordet vara av sådan karaktär att hon dagen efter sitt cirka nio timmar långa sammanträffande den 27 mars med Ebbe Carlsson och säpomännen Walter Kegö och Jan Barrling ansett sig böra informera statsministern och därefter ta kontakt med rikspolischefen.
Enligt utskottet förelåg det inget hinder från konstitutionella utgångspunkter mot att Anna-Greta Leijon genom hänvändelserna till spaningsledningen – rikspolischefen – ville förvissa sig om att de uppgifter hon erhållit från Ebbe Carlsson redan var eller blev kända för de myndigheter som har ansvaret för mordutredningen.
Däremot var hon mot bakgrund av såväl det konstitutionella regelsystemet som den ordning för bedrivande av förundersökning i brottmål som gäller enligt rättegångsbalken förhindrad att påverka mordutredningens inriktning och bedrivande i övrigt.
Det ankommer på förundersökningsledningen att helt självständigt bedöma sådana frågor.
Granskningen har emellertid visat att justitieministern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för att Ebbe Carlssons uppgifter kunde ha betydelse för mordutredningen.
Sålunda har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen uttalat att uppgifterna i fråga måste kontrolleras.
I vilken utsträckning Anna-Greta Leijons handlande påverkat spaningsledningen är svårt att bedöma.
Utskottet är emellertid av den uppfattningen att Anna-Greta enLeijons uttalanden knappast kan ses som någon obehörig påverkan.
Vid denna bedömning fäster utskottet särskilt avseende vid att det redan innan Anna-Greta Leijon fick kännedom om uppgifterna var Nils Erik Åhmanssons (dåvarande rikspolischefens, vår anm.) bestämda uppfattning att en kontroll borde ske och att denne inför utskottet inte påstått att någon obehörig påverkan förekommit.
Utskottet vill också peka på att Anna-Greta Leijon vid upprepade tillfällen strukit under att det var spaningsledningen som skulle ansvara för Ebbe Carlssons verksamhet.(37)
vis: ”Anna-Greta Leijon har genom att underteckna ett sådant brev brustit i den omsorg och noggrannhet som ålegat henne som statsråd. För detta kan hon inte undgå kritik.”
(1988/89:KU 30 s. 103)
(36) 1988/89:KU 30 s. 56.
(37) I en reservation (m, fp, c och vpk) formulerades bedömningen på annat sätt.
Bl.a. uttalade reservanterna att Anna-Greta Leijon fick anses aktivt ha stött
Ebbe Carlssons reseverksamhet och att hennes förhållningssätt för rikspolis-
chefen måste ha framstått som ett stöd för Ebbe Carlssons teorier. ”Samman-
fattningvis” ansåg reservanterna ”att Anna-Greta Leijon inte kan undgå kritik i
nu berörda avseenden”. (1988/98:KU 30 s. 103)
SOU1999:88 s. 686 Enskilda uppslag
I frågan om Justitieministern lagt sig i spaningsledningens arbete skrev konstitutionsutskottet i utkastet från sommaren 1988 följande, vilketutskottet sedan vidhöll året därefter. (36)
Av utredningen framgår att justitieministern bedömt Ebbe Carlssons uppgifter och teorier om mordet vara av sådan karaktär att hon dagen efter sitt cirka nio timmar långa sammanträffande den 27 mars med Ebbe Carlsson och säpomännen Walter Kegö och Jan Barrling ansett sig böra informera statsministern och därefter ta kontakt med rikspolischefen.
Enligt utskottet förelåg det inget hinder från konstitutionella utgångspunkter mot att Anna-Greta Leijon genom hänvändelserna till spaningsledningen – rikspolischefen – ville förvissa sig om att de uppgifter hon erhållit från Ebbe Carlsson redan var eller blev kända för de myndigheter som har ansvaret för mordutredningen.
Däremot var hon mot bakgrund av såväl det konstitutionella regelsystemet som den ordning för bedrivande av förundersökning i brottmål som gäller enligt rättegångsbalken förhindrad att påverka mordutredningens inriktning och bedrivande i övrigt.
Det ankommer på förundersökningsledningen att helt självständigt bedöma sådana frågor.
Granskningen har emellertid visat att justitieministern på olika sätt inför rikspolischefen gett uttryck för att Ebbe Carlssons uppgifter kunde ha betydelse för mordutredningen.
Sålunda har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen uttalat att uppgifterna i fråga måste kontrolleras.
I vilken utsträckning Anna-Greta Leijons handlande påverkat spaningsledningen är svårt att bedöma.
Utskottet är emellertid av den uppfattningen att Anna-Greta enLeijons uttalanden knappast kan ses som någon obehörig påverkan.
Vid denna bedömning fäster utskottet särskilt avseende vid att det redan innan Anna-Greta Leijon fick kännedom om uppgifterna var Nils Erik Åhmanssons (dåvarande rikspolischefens, vår anm.) bestämda uppfattning att en kontroll borde ske och att denne inför utskottet inte påstått att någon obehörig påverkan förekommit.
Utskottet vill också peka på att Anna-Greta Leijon vid upprepade tillfällen strukit under att det var spaningsledningen som skulle ansvara för Ebbe Carlssons verksamhet.(37)
vis: ”Anna-Greta Leijon har genom att underteckna ett sådant brev brustit i den omsorg och noggrannhet som ålegat henne som statsråd. För detta kan hon inte undgå kritik.”
(1988/89:KU 30 s. 103)
(36) 1988/89:KU 30 s. 56.
(37) I en reservation (m, fp, c och vpk) formulerades bedömningen på annat sätt.
Bl.a. uttalade reservanterna att Anna-Greta Leijon fick anses aktivt ha stött
Ebbe Carlssons reseverksamhet och att hennes förhållningssätt för rikspolis-
chefen måste ha framstått som ett stöd för Ebbe Carlssons teorier. ”Samman-
fattningvis” ansåg reservanterna ”att Anna-Greta Leijon inte kan undgå kritik i
Utskottet riktade allvarlig kritik mot justitieministern i följande hänseende: (38)
Utskottet vill erinra om regeringsingripandet
1987-02-05
då det uppdrogs åt riksåklagaren att leda förundersökningen.
Beslutet hade bl.a. sin grund i de motsättningar som förelåg mellan spaningsledningen och åklagarna.
Anna-Greta Leijon borde mot denna bakgrund i vart fall efter sammanträffandet den 27 mars ha anmodat Ebbe Carlsson att i fortsättningen hänvända sig till förundersökningsledningen.
I stället fortsatte hon själv att sammanträffa med Ebbe Carlsson vid flera ytterligare tillfällen utan att åklagarna var informerade och utan att hon försäkrade sig om att information getts till dessa.
Anna-Greta Leijon tog initiativ till att Ebbe Carlsson i hennes och Nils Erik Åhmanssons närvaro informerade statssekreterarna Sten Heckscher och Kjell Larsson.
Magnus Sjöberg (dåvarande riksåklagaren, vår anm.) har erinrat om att detta skedde utan åklagarnas medverkan och utan deras kännedom.
Särskilt under den sedvanliga genomgång som åklagare och spaningsledningen hade den 4 maj med justitieministern åsidosattes åklagarna på ett uppseendeväckande sätt genom att de undanhölls information som andra närvarande besatt.
Den begränsade syn på förundersökningsledningens roll som detta ger uttryck för gäller i högsta grad också utfärdandet av det s.k. rekommendationsbrevet.
Anna-Greta Leijon underlät således att upplysa åklagarna om sin avsikt att utfärda brevet och informerade inte heller åklagarna i efterhand om åtgärden.
Enligt utskottets mening har Anna-Greta Leijon inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att tillse att information om Ebbe Carlssons verksamhet på ett tidigare stadium redovisades för åklagarna utan tvärtom i olika avseenden negligerat förundersökningsledningen.
Nu angivna omständigheter ger utskottet anledning att rikta allvarlig kritik mot dåvarande justitieministern. (39)
38 1988/89:KU 30 s. 59.
39 Enligt en socialdemokratisk reservation borde ingen kritik riktas mot den tidigare justitieministern i denna del.
Reservanterna, som inte ansåg att utskottet skulle ta ställning till annat än om justitieministern hade bort underrätta förundersökningsledningen om Ebbe Carlssons verksamhet, skrev bl.a.:
”Utskottet har som nämnts tidigare i olika sammanhang behandlat frågan om s.k. informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna och har då framhållit att stor återhållsamhet måste iakttas vid sådana kontakter, särskilt i sådana fall då frågan rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag (11 kap. 7 § regeringsformen).
Dessa informella kontakter bör enligt vad utskottet uttalat i särskilt hög grad avse informationsutbyte.
– Det kan hävdas att det skulle ha varit svårt för justitieministern att informera åklagarna om Ebbe Carlssons verksamhet utan att överskrida de gränser för ingripande i myndighetsutövning som är uppställda i 11 kap. 7 & regerings-
Utskottet riktade allvarlig kritik mot justitieministern i följande hänseende: (38)
Utskottet vill erinra om regeringsingripandet
1987-02-05
då det uppdrogs åt riksåklagaren att leda förundersökningen.
Beslutet hade bl.a. sin grund i de motsättningar som förelåg mellan spaningsledningen och åklagarna.
Anna-Greta Leijon borde mot denna bakgrund i vart fall efter sammanträffandet den 27 mars ha anmodat Ebbe Carlsson att i fortsättningen hänvända sig till förundersökningsledningen.
I stället fortsatte hon själv att sammanträffa med Ebbe Carlsson vid flera ytterligare tillfällen utan att åklagarna var informerade och utan att hon försäkrade sig om att information getts till dessa.
Anna-Greta Leijon tog initiativ till att Ebbe Carlsson i hennes och Nils Erik Åhmanssons närvaro informerade statssekreterarna Sten Heckscher och Kjell Larsson.
Magnus Sjöberg (dåvarande riksåklagaren, vår anm.) har erinrat om att detta skedde utan åklagarnas medverkan och utan deras kännedom.
Särskilt under den sedvanliga genomgång som åklagare och spaningsledningen hade den 4 maj med justitieministern åsidosattes åklagarna på ett uppseendeväckande sätt genom att de undanhölls information som andra närvarande besatt.
Den begränsade syn på förundersökningsledningens roll som detta ger uttryck för gäller i högsta grad också utfärdandet av det s.k. rekommendationsbrevet.
Anna-Greta Leijon underlät således att upplysa åklagarna om sin avsikt att utfärda brevet och informerade inte heller åklagarna i efterhand om åtgärden.
Enligt utskottets mening har Anna-Greta Leijon inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att tillse att information om Ebbe Carlssons verksamhet på ett tidigare stadium redovisades för åklagarna utan tvärtom i olika avseenden negligerat förundersökningsledningen.
Nu angivna omständigheter ger utskottet anledning att rikta allvarlig kritik mot dåvarande justitieministern. (39)
38 1988/89:KU 30 s. 59.
39 Enligt en socialdemokratisk reservation borde ingen kritik riktas mot den tidigare justitieministern i denna del.
Reservanterna, som inte ansåg att utskottet skulle ta ställning till annat än om justitieministern hade bort underrätta förundersökningsledningen om Ebbe Carlssons verksamhet, skrev bl.a.:
”Utskottet har som nämnts tidigare i olika sammanhang behandlat frågan om s.k. informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna och har då framhållit att stor återhållsamhet måste iakttas vid sådana kontakter, särskilt i sådana fall då frågan rör myndighetsutövning mot enskild eller som rör tillämpning av lag (11 kap. 7 § regeringsformen).
Dessa informella kontakter bör enligt vad utskottet uttalat i särskilt hög grad avse informationsutbyte.
– Det kan hävdas att det skulle ha varit svårt för justitieministern att informera åklagarna om Ebbe Carlssons verksamhet utan att överskrida de gränser för ingripande i myndighetsutövning som är uppställda i 11 kap. 7 & regerings-
Verksamhetens avslöjande ledde till rättsliga efterspel, dels genom de rättegångar tullingripandet i Helsingborg resulterade i, dels genom att det uppdagades att olovlig avlyssning redan tidigare förekommit vilket sedermera också ledde till rättegångar. Domarna i dessa de s.k. smuggel- respektive buggningsmålen redovisas nedan.
Det s.k. smugglingsmålet(40)
Bakgrund
1988-06-01
omkring klockan 22:30
stoppades Per K i tullen i Helsingborg efter att ha kommit med färja från Helsingör.
Per K var den polisman som avdelats att bistå Ebbe Carlsson.
När han i bil åkte genom tullen blev han tillfrågad om han hade något att förtulla, vilket han förnekade.
Vid kontroll av bilen hittades elektronisk utrustning. På tullpersonalens fråga vad det var för utrustning han medförde svarade han att det var elektronisk avlyssningsutrustning.
Han legitimerade sig som polis och visade även ett rekommendationsbrev som han fått av Sune Sandström, som var chef för säkerhetspolisen sedan 1987-09-15
.
Efter kontroll med säkerhetspolisen samma natt lämnades tullen besked om att säkerhetspolisen inte hade med avlyssningsutrustningen att göra.
Efter att Rikspolisstyrelsens direktion extrainkallats till möte 1988-06-02
underrättades tullen om att Rikspolisstyrelsen inte ville befatta sig med utrustningen.
Tullen underrättade åklagaren, som inledde förundersökning. 1989-06-08
väcktes åtal mot sex personer.
formen. Enligt utskottets bedömning skulle hon dock utan att överskrida dessa gränser ha kunnat upplysa förundersökningsledningen om att rikspolischefen hade information att ge.
– Emellertid har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen erinrat rikspolischefen om vikten av att hålla åklagarna underrättade. Hon har haft anledning att anta att hennes erinringar gett resultat.”
– På den grunden ansåg reservanterna att ”Anna-Greta Leijon vidtagit tillräckliga åtgärder för att tillse att åklagarna hölls underrättade”. (1988/98:KU 30 s. 104)
40 Se Stockholms tingsrätts dom och akt i målet B 16-287-89 och Svea hovrätts, avdelning 11, dom och akt i målet B 1720/91.
Ytterligare granskningar
Verksamhetens avslöjande ledde till rättsliga efterspel, dels genom de rättegångar tullingripandet i Helsingborg resulterade i, dels genom att det uppdagades att olovlig avlyssning redan tidigare förekommit vilket sedermera också ledde till rättegångar. Domarna i dessa de s.k. smuggel- respektive buggningsmålen redovisas nedan.
Det s.k. smugglingsmålet(40)
Bakgrund
1988-06-01
omkring klockan 22:30
stoppades Per K i tullen i Helsingborg efter att ha kommit med färja från Helsingör.
Per K var den polisman som avdelats att bistå Ebbe Carlsson.
När han i bil åkte genom tullen blev han tillfrågad om han hade något att förtulla, vilket han förnekade.
Vid kontroll av bilen hittades elektronisk utrustning. På tullpersonalens fråga vad det var för utrustning han medförde svarade han att det var elektronisk avlyssningsutrustning.
Han legitimerade sig som polis och visade även ett rekommendationsbrev som han fått av Sune Sandström, som var chef för säkerhetspolisen sedan 1987-09-15
.
Efter kontroll med säkerhetspolisen samma natt lämnades tullen besked om att säkerhetspolisen inte hade med avlyssningsutrustningen att göra.
Efter att Rikspolisstyrelsens direktion extrainkallats till möte 1988-06-02
underrättades tullen om att Rikspolisstyrelsen inte ville befatta sig med utrustningen.
Tullen underrättade åklagaren, som inledde förundersökning. 1989-06-08
väcktes åtal mot sex personer.
formen. Enligt utskottets bedömning skulle hon dock utan att överskrida dessa gränser ha kunnat upplysa förundersökningsledningen om att rikspolischefen hade information att ge.
– Emellertid har Anna-Greta Leijon vid flera tillfällen erinrat rikspolischefen om vikten av att hålla åklagarna underrättade. Hon har haft anledning att anta att hennes erinringar gett resultat.”
– På den grunden ansåg reservanterna att ”Anna-Greta Leijon vidtagit tillräckliga åtgärder för att tillse att åklagarna hölls underrättade”. (1988/98:KU 30 s. 104)
40 Se Stockholms tingsrätts dom och akt i målet B 16-287-89 och Svea hovrätts, avdelning 11, dom och akt i målet B 1720/91.
Ebbe Carlsson, Per K, Walter Kegö, Jan Barrling och polisman A åtalades för grov varusmuggling och försök till grov varusmuggling och Per Jörlin åtalades för varusmuggling, allt enligt följande:
Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling, de båda senare i sin tjänst vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, har tillsammans med andra personer inom rikspolisstyrelsen under våren 1988
i Stockholm planerat att medelst tekniska hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssna andra personer i spaningssyfte.
Härefter har Ebbe Carlsson, Per K, Walter Kegö och Jan Barrling diskuterat hur erforderlig avlyssningsutrustning skulle anskaffas.
De har därvid ägt kännedom om att utrustningen måste införas till riket eftersom den inte funnits att tillgå i Sverige.
Sedan Ebbe Carlsson ställt medel till förfogande för anskaffandet, har Walter Kegö och Jan Barrling givit Per K i uppdrag att undersöka möjligheterna att införskaffa önskad utrustning.
Per K har i sin tur i mitten av mars 1988
givit polisman A i uppdrag att undersöka anskaffningsmöjligheterna.
Sedan polisman A meddelat Per K att önskad utrustning gick att köpa av ett företag i Förbundsrepubliken Tyskland har Per K, Walter Kegö, Jan Barrling och Ebbe Carlsson 1988-04-04
diskuterat vilken utrustning som skulle införas.
Samtliga har varit överens om att utrustningen skulle införskaffas i största hemlighet.
Per K har den 1988-04-05
för Walter Kegös och Jan Barrlings räkning givit polisman A i uppdrag att införskaffa den önskade utrustningen.
Genom förmedling av en okänd mäklare, till vilken i efterhand utbetalats provision med 250 000 kronor för affärens genomförande, har polisman A 1988-04-15
beställt avlyssnings- och övervakningsutrustning till ett sammanlagt belopp av 487 589 kronor hos företaget i Hamburg.
1.1 Vid beställningstillfället har polisman A genast mottagit en telefonnummerdecoder med bandspelare.
Han har därefter på uppdrag av Per K för Walter Kegö:s och Jan Barrling:s räkning 1988-04-16
utan att ge det tillkänna för tullmyndigheten till riket över Helsingborg infört telefonnummerdecodern med bandspelare. Härigenom har tull och mervärdeskatt till ett sammanlagt belopp av 6 015 kronor undandragits statsverket.
Inköpet har förskotterats av polisman A och i efterhand reglerats av Per K genom Ebbe Carlssons försorg.
Övrig beställd utrustning skulle enligt beställningsavtalet levereras senare via säljarens dotterbolag i Storbritannien.
1.2 Ebbe Carlsson och Per K har omkring 1988-04-20
anlitat Per Jörlin för betalning av viss del av den beställda utrustningen i London och för transport av denna till Paris, Frankrike, för vidare befordran till Sverige.
Per Jörlin har därvid genom Ebbe Carlssons försorg erhållit flygbiljett och 175 000 kronor. Sedan det visat sig att transporten över Paris inte gått att realisera har Per J i samråd med polisman A samt på uppdrag av Ebbe Carlsson och Per K för Walter Kegö:s och Jan Barrling:s räkning 1988-04-28
utan att ge det tillkänna för tullmyndigheten till riket över Arlanda, Märsta kommun, infört 20 radiosändande avlyssningsmikrofoner, två radiomottagare, en bandspelare, en telefonnummerdecoder och ett kassettband.
Ebbe Carlsson, Per K, Walter Kegö, Jan Barrling och polisman A åtalades för grov varusmuggling och försök till grov varusmuggling och Per Jörlin åtalades för varusmuggling, allt enligt följande:
Ebbe Carlsson, Walter Kegö och Jan Barrling, de båda senare i sin tjänst vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, har tillsammans med andra personer inom rikspolisstyrelsen under våren 1988
i Stockholm planerat att medelst tekniska hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssna andra personer i spaningssyfte.
Härefter har Ebbe Carlsson, Per K, Walter Kegö och Jan Barrling diskuterat hur erforderlig avlyssningsutrustning skulle anskaffas.
De har därvid ägt kännedom om att utrustningen måste införas till riket eftersom den inte funnits att tillgå i Sverige.
Sedan Ebbe Carlsson ställt medel till förfogande för anskaffandet, har Walter Kegö och Jan Barrling givit Per K i uppdrag att undersöka möjligheterna att införskaffa önskad utrustning.
Per K har i sin tur i mitten av mars 1988
givit polisman A i uppdrag att undersöka anskaffningsmöjligheterna.
Sedan polisman A meddelat Per K att önskad utrustning gick att köpa av ett företag i Förbundsrepubliken Tyskland har Per K, Walter Kegö, Jan Barrling och Ebbe Carlsson 1988-04-04
diskuterat vilken utrustning som skulle införas.
Samtliga har varit överens om att utrustningen skulle införskaffas i största hemlighet.
Per K har den 1988-04-05
för Walter Kegös och Jan Barrlings räkning givit polisman A i uppdrag att införskaffa den önskade utrustningen.
Genom förmedling av en okänd mäklare, till vilken i efterhand utbetalats provision med 250 000 kronor för affärens genomförande, har polisman A 1988-04-15
beställt avlyssnings- och övervakningsutrustning till ett sammanlagt belopp av 487 589 kronor hos företaget i Hamburg.
1.1 Vid beställningstillfället har polisman A genast mottagit en telefonnummerdecoder med bandspelare.
Han har därefter på uppdrag av Per K för Walter Kegö:s och Jan Barrling:s räkning 1988-04-16
utan att ge det tillkänna för tullmyndigheten till riket över Helsingborg infört telefonnummerdecodern med bandspelare. Härigenom har tull och mervärdeskatt till ett sammanlagt belopp av 6 015 kronor undandragits statsverket.
Inköpet har förskotterats av polisman A och i efterhand reglerats av Per K genom Ebbe Carlssons försorg.
Övrig beställd utrustning skulle enligt beställningsavtalet levereras senare via säljarens dotterbolag i Storbritannien.
1.2 Ebbe Carlsson och Per K har omkring 1988-04-20
anlitat Per Jörlin för betalning av viss del av den beställda utrustningen i London och för transport av denna till Paris, Frankrike, för vidare befordran till Sverige.
Per Jörlin har därvid genom Ebbe Carlssons försorg erhållit flygbiljett och 175 000 kronor. Sedan det visat sig att transporten över Paris inte gått att realisera har Per J i samråd med polisman A samt på uppdrag av Ebbe Carlsson och Per K för Walter Kegö:s och Jan Barrling:s räkning 1988-04-28
utan att ge det tillkänna för tullmyndigheten till riket över Arlanda, Märsta kommun, infört 20 radiosändande avlyssningsmikrofoner, två radiomottagare, en bandspelare, en telefonnummerdecoder och ett kassettband.
Härigenom har tull och mervärdeskatt till ett sammanlagt belopp av 72 816 kronor undandragits statsverket.
1.3 Ebbe Carlsson har under maj månad 1988 till gäldande av resterande kostnader för beställd utrustning och provisionsarvode tillhandahållit 580 000 kronor, vilka av Per K överlämnats till polisman A.
Polisman A har den 1 juni 1988 i London mottagit resterande beställda varor och har med flyg fört dessa till Kastrup, Danmark, där de enligt överenskommelse överlämnats till Per K.
Per K har den 1 juni 1988 omkring klockan 22.30 i samråd med polisman A och på uppdrag av Ebbe Carlsson för Walter Kegö:s och Jan Barrling:s räkning utan att ge det tillkänna hos tullmyndigheten till riket över Helsingborg försökt införa 10 radiosändande dörrkontroller, 12 radiosändande avlyssningsenheter med tillhörande fjärrkontroller samt två radiosändande telefonavlyssningsenheter med två radiomottagare och kringutrustning samt två telefonnummerdecoder.
Härigenom skulle om brottet fullbordats tull och mervärdeskatt till ett sammanlagt belopp av 131 027 kronor ha undandragits statsverket.
Införsel och försök till införsel av samtliga under p 2-3 angivna radiosändande enheter har skett utan att tillstånd härtill förelegat.
De av Ebbe Carlsson, Per K, Walter Kegö, Jan Barrling och polisman A förövade varusmugglingsbrotten är att anse som grova särskilt med hänsyn till att de avsett gods av betydande värde och varit av särskilt farlig art.
Vidare åtalades Per Jörlin för valutabrott och polisman A för valutabrott och olaga vapeninnehav avseende ett Mauser-gevär, en s.k. pennpistol, enpistol Gabilondos, två instickspipor till skjutvapen, två ljuddämpare till skjutvapen och fem förpackningar tårgasspray.
Tingsrätten höll huvudförhandling i målet under maj 1991.
Åklagare i målet var överåklagaren Ola Nilsson, Regionåklagarmyndigheten i Malmö, och chefsåklagaren Jörgen Lindberg, Simrishamns åklagardistrikt.
Ostridigt i målet var att polisman A och Per Jörlin utan att ge det tillkänna för tullen infört ifrågavarande utrustning i landet och att de båda hade utfört betalningsmedel ur riket och fullgjort betalningar på sätt åklagaren påstått.
Ostridigt var också att Per K försökt införa angiven utrustning i landet utan att uppvisa den i tullen. Samtliga tilltalade förnekade dock brott förutom att polisman A erkände gärningen avseende olaga vapeninnehav.
Tingsrätten fann beträffande Walter Kegö och Jan Barrling att det i frågan om anskaffandet av buggningsutrustningen inte styrkts annan delaktighet än att de båda önskat och varit införstådda med att avlyssningsutrustning på något sätt skulle införskaffas från utlandet och att Walter Kegö
Härigenom har tull och mervärdeskatt till ett sammanlagt belopp av 72 816 kronor undandragits statsverket.
1.3 Ebbe Carlsson har under maj månad 1988 till gäldande av resterande kostnader för beställd utrustning och provisionsarvode tillhandahållit 580 000 kronor, vilka av Per K överlämnats till polisman A.
Polisman A har den 1 juni 1988 i London mottagit resterande beställda varor och har med flyg fört dessa till Kastrup, Danmark, där de enligt överenskommelse överlämnats till Per K.
Per K har den 1 juni 1988 omkring klockan 22.30 i samråd med polisman A och på uppdrag av Ebbe Carlsson för Walter Kegö:s och Jan Barrling:s räkning utan att ge det tillkänna hos tullmyndigheten till riket över Helsingborg försökt införa 10 radiosändande dörrkontroller, 12 radiosändande avlyssningsenheter med tillhörande fjärrkontroller samt två radiosändande telefonavlyssningsenheter med två radiomottagare och kringutrustning samt två telefonnummerdecoder.
Härigenom skulle om brottet fullbordats tull och mervärdeskatt till ett sammanlagt belopp av 131 027 kronor ha undandragits statsverket.
Införsel och försök till införsel av samtliga under p 2-3 angivna radiosändande enheter har skett utan att tillstånd härtill förelegat.
De av Ebbe Carlsson, Per K, Walter Kegö, Jan Barrling och polisman A förövade varusmugglingsbrotten är att anse som grova särskilt med hänsyn till att de avsett gods av betydande värde och varit av särskilt farlig art.
Vidare åtalades Per Jörlin för valutabrott och polisman A för valutabrott och olaga vapeninnehav avseende ett Mauser-gevär, en s.k. pennpistol, enpistol Gabilondos, två instickspipor till skjutvapen, två ljuddämpare till skjutvapen och fem förpackningar tårgasspray.
Tingsrätten höll huvudförhandling i målet under maj 1991.
Åklagare i målet var överåklagaren Ola Nilsson, Regionåklagarmyndigheten i Malmö, och chefsåklagaren Jörgen Lindberg, Simrishamns åklagardistrikt.
Ostridigt i målet var att polisman A och Per Jörlin utan att ge det tillkänna för tullen infört ifrågavarande utrustning i landet och att de båda hade utfört betalningsmedel ur riket och fullgjort betalningar på sätt åklagaren påstått.
Ostridigt var också att Per K försökt införa angiven utrustning i landet utan att uppvisa den i tullen. Samtliga tilltalade förnekade dock brott förutom att polisman A erkände gärningen avseende olaga vapeninnehav.
Tingsrätten fann beträffande Walter Kegö och Jan Barrling att det i frågan om anskaffandet av buggningsutrustningen inte styrkts annan delaktighet än att de båda önskat och varit införstådda med att avlyssningsutrustning på något sätt skulle införskaffas från utlandet och att Walter Kegö
Denna åtgärd utgjorde enligt hovrätten inte något brott eftersom Sture Höglund måste ha kunnat lita på Hans Holmérs och Per-
Göran Näss bedömning att det förelåg en nödsituation.
Därtill kom, enligt hovrätten, att Per-Göran Näss berättat att Hans Holmér fått sanktion för avlyssningen.
Sture Höglund friades således även av hovrätten. Beträffande Per-Göran Näss fann hovrätten utrett att Hans Holmér av Per-Göran Näss begärt att denne skulle låta olovligen installera en ledningsburen mikrofon och därefter anordna hemlig avlyssning av samtal, vilket också skedde.
Hovrätten dömde – till skillnad från tingsrätten – Per-Göran Näss för olovlig avlyssning efter att ha ogillat hans invändning om att ha handlat i nöd (se nedan).
Beträffande avlyssningen på Fridhemsgatan (p. 6) fann hovrätten även i detta fall visat att Hans Holmér ensam beslutat om buggningen och att han därvid förmått Per-Göran Näss att låta verkställa installationen av avlyssningsutrustningen. Per-Göran Näss invände under denna punkt att han borde vara fri från ansvar på grund av
bestämmelsen i 24 kap. 6 § brottsbalken om verkan av förmans befallning.
För ansvarsfrihet enligt denna bestämmelse krävs att den beordrade med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att lyda ordern.
Hovrätten ansåg att Per-Göran Näss redan av den anledningen att han under aktuell tid innehaft en hög och självständig befattning vid säkerhetspolisen inte kunde gå fri från ansvar på grund av denna bestämmelse.
Hovrätten tillade att det inte heller rört sig om en sådan brådskande ordersituation där den beordrade omedelbart haft att ta ställning till huruvida ordern skulle åtlydas. Vad sedan gällde åtalet mot Sven-Åke Hjälmroth och Holger Romander uttalade hovrätten att annat inte visats än att såväl Sven-Åke Hjälmroth som Holger Romander uppfattat att buggningen på Fridhemsgatan beslutats av Hans Holmér inom ramen för mordutredningen och att de därför haft skäl för att utgå från att den personal som deltagit i buggningen i detta sammanhang inte var underställd någon av dem.
Hovrätten tillade att Sven-Åke Hjälmroth hade gjort vad som på honom ankom genom att rapportera saken till Holger Romander.
Hovrätten fann således – liksom tingsrätten – att åtalen mot Sven-Åke Hjälmroth och Holger Romander skulle lämnas utan bifall.
Beträffande avlyssningen på Norra Stationsgatan (p. 7) fann hovrätten att det var ställt utom rimligt tvivel att den som låtit installera buggningsutrustningen var Per-Göran Näss samt att det även var denne som olovligen låtit anordna den hemliga avlyssningen.
Vad slutligen gällde avlyssningen på Malmskillnadsgatan (p. 8) kom hovrätten till samma slut som tingsrätten gjort, nämligen att det
installationen.
Denna åtgärd utgjorde enligt hovrätten inte något brott eftersom Sture Höglund måste ha kunnat lita på Hans Holmérs och Per-
Göran Näss bedömning att det förelåg en nödsituation.
Därtill kom, enligt hovrätten, att Per-Göran Näss berättat att Hans Holmér fått sanktion för avlyssningen.
Sture Höglund friades således även av hovrätten. Beträffande Per-Göran Näss fann hovrätten utrett att Hans Holmér av Per-Göran Näss begärt att denne skulle låta olovligen installera en ledningsburen mikrofon och därefter anordna hemlig avlyssning av samtal, vilket också skedde.
Hovrätten dömde – till skillnad från tingsrätten – Per-Göran Näss för olovlig avlyssning efter att ha ogillat hans invändning om att ha handlat i nöd (se nedan).
Beträffande avlyssningen på Fridhemsgatan (p. 6) fann hovrätten även i detta fall visat att Hans Holmér ensam beslutat om buggningen och att han därvid förmått Per-Göran Näss att låta verkställa installationen av avlyssningsutrustningen. Per-Göran Näss invände under denna punkt att han borde vara fri från ansvar på grund av
bestämmelsen i 24 kap. 6 § brottsbalken om verkan av förmans befallning.
För ansvarsfrihet enligt denna bestämmelse krävs att den beordrade med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att lyda ordern.
Hovrätten ansåg att Per-Göran Näss redan av den anledningen att han under aktuell tid innehaft en hög och självständig befattning vid säkerhetspolisen inte kunde gå fri från ansvar på grund av denna bestämmelse.
Hovrätten tillade att det inte heller rört sig om en sådan brådskande ordersituation där den beordrade omedelbart haft att ta ställning till huruvida ordern skulle åtlydas. Vad sedan gällde åtalet mot Sven-Åke Hjälmroth och Holger Romander uttalade hovrätten att annat inte visats än att såväl Sven-Åke Hjälmroth som Holger Romander uppfattat att buggningen på Fridhemsgatan beslutats av Hans Holmér inom ramen för mordutredningen och att de därför haft skäl för att utgå från att den personal som deltagit i buggningen i detta sammanhang inte var underställd någon av dem.
Hovrätten tillade att Sven-Åke Hjälmroth hade gjort vad som på honom ankom genom att rapportera saken till Holger Romander.
Hovrätten fann således – liksom tingsrätten – att åtalen mot Sven-Åke Hjälmroth och Holger Romander skulle lämnas utan bifall.
Beträffande avlyssningen på Norra Stationsgatan (p. 7) fann hovrätten att det var ställt utom rimligt tvivel att den som låtit installera buggningsutrustningen var Per-Göran Näss samt att det även var denne som olovligen låtit anordna den hemliga avlyssningen.
Vad slutligen gällde avlyssningen på Malmskillnadsgatan (p. 8) kom hovrätten till samma slut som tingsrätten gjort, nämligen att det
olika sammanhang, men inget som betraktats som hållbart i de granskningar och analyser som gjorts.
Någon koppling till mordplatsen har aldrig funnits.
Beträffande uppgiften om ett möte i Damaskus, där mordet skulle ha beslutats, gäller som framgått att den inte synes kunna knytas till någon källa överhuvudtaget.
Det kan alltså konstateras att PKK-uppslaget i allt väsentligt är motivrelaterat, att en oerhört omfattande utredning i motivdelen inte annat än marginellt lett vidare i förhållande till vad som var känt redan då mordet begicks och att det inte gått att få fram någon ”koppling till Sveavägen”, men att det finns en indikation i tiden på att PKK kan ha planerat ett attentat (bröllopssamtalen).
Den dåvarande spaningsledningen hyste en hypotes, eller kanske övertygelse, om att PKK låg bakom mordet.
Den hoppades att via ett omfattande ”tillslag” (operation Alfa) kunna störa organisationen PKK på att sådant sätt, att människor i och kring organisationen skulle träda fram och ge polisen de bevis de behövde för att styrka sin hypotes. Allt detta misslyckades.
Till det som tidigare kommissioner anfört om detta förfarande vill vi lägga att det var rättsvidrigt.
De tvångsmedel som ingår i ett ”tillslag” kan i en rättsstat inte användas för att ”röra om”, ”skrämma upp” och därigenom vinna kunskap, i synnerhet om det inte finns grundade misstankar om vad slags kunskap man skulle kunna få fram. I detta fall fanns inget annat än löst grundade förhoppningar, utan konkret innehåll.
Av detta följer att de berörda personerna, i likhet med Viktor Gunnarsson och denne närstående personer, utsattes för en rättskränkning, som, med den förre förundersökningsledaren K.G. Svenssons ord, var av allvarlig beskaffenhet.
Av den utredning som numera föreligger framgår att de åtgärder
som kulminerade med operation Alfa inte var en alltmer pressad mord-
utrednings sista desperata försök att komma till botten med ”PKK-
spåret”, utan att de var resultatet av en redan sommaren 1986 utarbetad
strategi, dvs. handlingssättet var väl överlagt. Det är ett tecken på att
delar av denna mordutredning ganska tidigt förflyttade sig utanför
rättsstatens ramar.
Ett annat sådant tecken, med ännu tidigare datering, är den olovliga
avlyssning som påbörjades redan i anslutning till mordet. Som framgått
av redogörelsen för det s.k. buggningsmålet fann domstolarna det styrkt
att sådan avlyssning mot PKK-sympatisörer påbörjades redan den 10
mars 1986 (enligt åklagaren hade det förekommit även tidigare). Med
tanke på att det skedde så pass omgående vill det synas som att
säkerhetspolisen inte var främmande för metoden samt hade utrustning
och beredskap för dess användande. I alla händelser illustrerar använd-
ningen av olovlig avlyssning inom mordutredningen den attityd till
kravet på laglydnad som tidigt utvecklades inom utredningen. Värt att
SOU 1999:88 sid. 684 Enskilda uppslag
olika sammanhang, men inget som betraktats som hållbart i de granskningar och analyser som gjorts.
Någon koppling till mordplatsen har aldrig funnits.
Beträffande uppgiften om ett möte i Damaskus, där mordet skulle ha beslutats, gäller som framgått att den inte synes kunna knytas till någon källa överhuvudtaget.
Det kan alltså konstateras att PKK-uppslaget i allt väsentligt är motivrelaterat, att en oerhört omfattande utredning i motivdelen inte annat än marginellt lett vidare i förhållande till vad som var känt redan då mordet begicks och att det inte gått att få fram någon ”koppling till Sveavägen”, men att det finns en indikation i tiden på att PKK kan ha planerat ett attentat (bröllopssamtalen).
Den dåvarande spaningsledningen hyste en hypotes, eller kanske övertygelse, om att PKK låg bakom mordet.
Den hoppades att via ett omfattande ”tillslag” (operation Alfa) kunna störa organisationen PKK på att sådant sätt, att människor i och kring organisationen skulle träda fram och ge polisen de bevis de behövde för att styrka sin hypotes. Allt detta misslyckades.
Till det som tidigare kommissioner anfört om detta förfarande vill vi lägga att det var rättsvidrigt.
De tvångsmedel som ingår i ett ”tillslag” kan i en rättsstat inte användas för att ”röra om”, ”skrämma upp” och därigenom vinna kunskap, i synnerhet om det inte finns grundade misstankar om vad slags kunskap man skulle kunna få fram. I detta fall fanns inget annat än löst grundade förhoppningar, utan konkret innehåll.
Av detta följer att de berörda personerna, i likhet med Viktor Gunnarsson och denne närstående personer, utsattes för en rättskränkning, som, med den förre förundersökningsledaren K.G. Svenssons ord, var av allvarlig beskaffenhet.
Av den utredning som numera föreligger framgår att de åtgärder
som kulminerade med operation Alfa inte var en alltmer pressad mord-
utrednings sista desperata försök att komma till botten med ”PKK-
spåret”, utan att de var resultatet av en redan sommaren 1986 utarbetad
strategi, dvs. handlingssättet var väl överlagt. Det är ett tecken på att
delar av denna mordutredning ganska tidigt förflyttade sig utanför
rättsstatens ramar.
Ett annat sådant tecken, med ännu tidigare datering, är den olovliga
avlyssning som påbörjades redan i anslutning till mordet. Som framgått
av redogörelsen för det s.k. buggningsmålet fann domstolarna det styrkt
att sådan avlyssning mot PKK-sympatisörer påbörjades redan den 10
mars 1986 (enligt åklagaren hade det förekommit även tidigare). Med
tanke på att det skedde så pass omgående vill det synas som att
säkerhetspolisen inte var främmande för metoden samt hade utrustning
och beredskap för dess användande. I alla händelser illustrerar använd-
ningen av olovlig avlyssning inom mordutredningen den attityd till
kravet på laglydnad som tidigt utvecklades inom utredningen. Värt att
som CIA, Sydafrika, Iran/Irak, Mellanöstern inkl Israel, Vapenhandel Bofors etc. vore, enligt vårt synsätt, att först bilda sig en uppfattning om i vad mån mordet skulle kunna ha sin bakgrund i de respektive förhållanden som åsyftas.
I vad mån har organisationen CIA eller personer kring denna haft motiv, möjlighet och medel att begå detta attentat?
Finns det några omständigheter kring Bofors vapenhandel som skulle kunna sättas i samband med mordet? och så vidare.
Dvs. man får lov att börja med att inhämta allmän kunskap om det som ingår i den aktuella motivbilden eller brottshypotesen, analysera denna kunskap och sätta resultatet i relation till vad som är känt om gärningen.
Ett sådant angreppssätt vore elementärt i de flesta sammanhang.
Lika elementärt är att resultatet av en sådan process måste dokumenteras, dels i kvalitetssäkringssyfte, dels för att inte arbetet skall behöva göras flera gånger om mordutredningen skulle dra ut på tiden med personalbyten som följd etc., dels för att få en dokumentation som instrument i det praktiska arbetet.
Vi kallar ett sådant arbete för en basanalys.
Det naturliga hade varit att utifrån resultatet av en sådan basanalys på eget initiativ – proaktivt – vidta de utredningsåtgärder som analysen implicerade.
Inkommande tips med bäring på den aktuella motivbilden/brottshypotesen hade därefter kunnat bedömas och utredas utifrån vad som sålunda framkommit.
Dvs. basanalysen och den därav föranledda utredningen får utgöra en struktur i vilken senare information kan sorteras in.
Ett förfaringssätt av detta slag hade i och för sig medfört en något tyngre inledande arbetsinsats för varje motivbild.
Så länge utredningen är bred och förutsättningslös måste ett sådant arbete emellertid i alla händelser göras – på något sätt måste utredningen tillägna sig denna kunskap, om motivbilden/brottshypotesen bedöms kunna ha någon relevans för utredningen. På sikt är detta även tidsvinnande.
Basanalyser av detta slag fungerar på samma sätt som en gärningsmannaprofil och kanske särskilt den typ av brottsanalys(50) som en sådan grundas på.
Det är med andra ord ett instrument för bedömning samt prioritering och styrning av resurser.
Med undantag för avsnitten PKK, tysk terrorism/RAF och Miro Barešić/HDP har något sådant analysarbete knappast alls förekommit.
Det finns till och med omständigheter som tyder på att PU avvisat analysmaterial och propåer om hjälp med analyser (se om Bofors ovan och redogörelsen för UD:s roll i utredningen).
Proaktiv utredning förekommer bara undantagsvis.
(50) PU fick tillgång till en dokumenterad brottsanalys först i och med GMP, dvs. 1994.
SOU1999:88 sid. 696 Enskilda uppslag
som CIA, Sydafrika, Iran/Irak, Mellanöstern inkl Israel, Vapenhandel Bofors etc. vore, enligt vårt synsätt, att först bilda sig en uppfattning om i vad mån mordet skulle kunna ha sin bakgrund i de respektive förhållanden som åsyftas.
I vad mån har organisationen CIA eller personer kring denna haft motiv, möjlighet och medel att begå detta attentat?
Finns det några omständigheter kring Bofors vapenhandel som skulle kunna sättas i samband med mordet? och så vidare.
Dvs. man får lov att börja med att inhämta allmän kunskap om det som ingår i den aktuella motivbilden eller brottshypotesen, analysera denna kunskap och sätta resultatet i relation till vad som är känt om gärningen.
Ett sådant angreppssätt vore elementärt i de flesta sammanhang.
Lika elementärt är att resultatet av en sådan process måste dokumenteras, dels i kvalitetssäkringssyfte, dels för att inte arbetet skall behöva göras flera gånger om mordutredningen skulle dra ut på tiden med personalbyten som följd etc., dels för att få en dokumentation som instrument i det praktiska arbetet.
Vi kallar ett sådant arbete för en basanalys.
Det naturliga hade varit att utifrån resultatet av en sådan basanalys på eget initiativ – proaktivt – vidta de utredningsåtgärder som analysen implicerade.
Inkommande tips med bäring på den aktuella motivbilden/brottshypotesen hade därefter kunnat bedömas och utredas utifrån vad som sålunda framkommit.
Dvs. basanalysen och den därav föranledda utredningen får utgöra en struktur i vilken senare information kan sorteras in.
Ett förfaringssätt av detta slag hade i och för sig medfört en något tyngre inledande arbetsinsats för varje motivbild.
Så länge utredningen är bred och förutsättningslös måste ett sådant arbete emellertid i alla händelser göras – på något sätt måste utredningen tillägna sig denna kunskap, om motivbilden/brottshypotesen bedöms kunna ha någon relevans för utredningen. På sikt är detta även tidsvinnande.
Basanalyser av detta slag fungerar på samma sätt som en gärningsmannaprofil och kanske särskilt den typ av brottsanalys(50) som en sådan grundas på.
Det är med andra ord ett instrument för bedömning samt prioritering och styrning av resurser.
Med undantag för avsnitten PKK, tysk terrorism/RAF och Miro Barešić/HDP har något sådant analysarbete knappast alls förekommit.
Det finns till och med omständigheter som tyder på att PU avvisat analysmaterial och propåer om hjälp med analyser (se om Bofors ovan och redogörelsen för UD:s roll i utredningen).
Proaktiv utredning förekommer bara undantagsvis.
(50) PU fick tillgång till en dokumenterad brottsanalys först i och med GMP, dvs. 1994.
Det är ju också lätt att konstatera att PU ägnat stora delar av sina resurser till att utreda tips som enbart utgår från motivbilder/brottshypoteser utan att det i tipset funnits någon
”koppling till Sveavägen”.
PKK-spåret är det allt överskuggande exemplet på detta, men det finns som framgått även andra motivrelaterade uppslag som utretts grundligt.
De enligt vår mening troligaste förklaringarna till att basanalyser är så sällsynta i PU är dels att kriminalpolisen saknade vana och kompetens att själva göra sådana, och också var vagt avogt inställd till värdet av arbete av detta slag, dels att utredningen saknat en kraftfull, övergripande ledningsstyrning.
I dessa hänseenden vill vi åter hänvisa till den i avsnittet ”CIA” redovisade framställning som PU gjorde till UD.
Den visar att PU dragit den riktiga slutsatsen att frågor av det slag som förekommer i framställningen behöver besvaras för att behovet av utredningsåtgärder skall kunna bedömas.
Men den visar också att PU stått närmast handfallen inför hur detta skulle kunna ske och inte heller lyckats få fram några svar. Det naturliga hade varit att frågeställningar av detta slag gått via förundersökningsledningen, men denna synes överhuvudtaget inte ha befattat sig med denna nivå inom utredningen.
Enligt vår mening måste det åvila den för utredningen ansvarige, dvs. förundersökningsledaren, att tillse att analyser av det slag vi här
efterlyst kommer till stånd.
Att så inte skett är ett tecken på att det varit ett stort, alltför stort, avstånd mellan förundersökningsledningen och den brottsutredande verksamheten i denna utredning.
I brist på basanalyser, som också sakligt skulle avgränsa de aktuella avsnittens innehåll, har PU på oklara grunder sorterat in tips under rubriker som i många fall förefaller missvisande.
De uppslag som förts till avsnitten ”Iran/Irak” och ”Mellanöstern inkl Israel” tycks som framgått många gånger ha insorterats där på geografisk, nationell eller etnisk grund.
Detta spelar måhända mindre roll, så länge utredningspersonalen hittar det material man söker, och PU skall kanske inte lastas för att indelningen – som inte är avsedd för offentligt bruk – ger det felaktiga intrycket att det förekommit en omfattande utredning utifrån de motivbilder/hypoteser som rubrikerna i de internationella uppslagen associerar till.
Som framgått av den redovisade genomgången förhåller det sig i alla händelser inte så.
Som motivbilder/brottshypoteser betraktade är flertalet av dessa avsnitt outredda.
Ser man i stället till ingångsuppgifterna i de enskilda uppslagen är de i allmänhet tillräckligt utredda.
Den reaktiva utredning som förekommit är med andra ord tillfredsställande.
Den är också, som framgått i redovisningen, omfattande, ingående och oftast också utsträckt i tiden.
I någon mån kan det sägas att bristen på basanalys kompenseras av det arbete som nedlagts i utredningen av enskilda
då den avsatt spår i tid och rum.
Det är ju också lätt att konstatera att PU ägnat stora delar av sina resurser till att utreda tips som enbart utgår från motivbilder/brottshypoteser utan att det i tipset funnits någon
”koppling till Sveavägen”.
PKK-spåret är det allt överskuggande exemplet på detta, men det finns som framgått även andra motivrelaterade uppslag som utretts grundligt.
De enligt vår mening troligaste förklaringarna till att basanalyser är så sällsynta i PU är dels att kriminalpolisen saknade vana och kompetens att själva göra sådana, och också var vagt avogt inställd till värdet av arbete av detta slag, dels att utredningen saknat en kraftfull, övergripande ledningsstyrning.
I dessa hänseenden vill vi åter hänvisa till den i avsnittet ”CIA” redovisade framställning som PU gjorde till UD.
Den visar att PU dragit den riktiga slutsatsen att frågor av det slag som förekommer i framställningen behöver besvaras för att behovet av utredningsåtgärder skall kunna bedömas.
Men den visar också att PU stått närmast handfallen inför hur detta skulle kunna ske och inte heller lyckats få fram några svar. Det naturliga hade varit att frågeställningar av detta slag gått via förundersökningsledningen, men denna synes överhuvudtaget inte ha befattat sig med denna nivå inom utredningen.
Enligt vår mening måste det åvila den för utredningen ansvarige, dvs. förundersökningsledaren, att tillse att analyser av det slag vi här
efterlyst kommer till stånd.
Att så inte skett är ett tecken på att det varit ett stort, alltför stort, avstånd mellan förundersökningsledningen och den brottsutredande verksamheten i denna utredning.
I brist på basanalyser, som också sakligt skulle avgränsa de aktuella avsnittens innehåll, har PU på oklara grunder sorterat in tips under rubriker som i många fall förefaller missvisande.
De uppslag som förts till avsnitten ”Iran/Irak” och ”Mellanöstern inkl Israel” tycks som framgått många gånger ha insorterats där på geografisk, nationell eller etnisk grund.
Detta spelar måhända mindre roll, så länge utredningspersonalen hittar det material man söker, och PU skall kanske inte lastas för att indelningen – som inte är avsedd för offentligt bruk – ger det felaktiga intrycket att det förekommit en omfattande utredning utifrån de motivbilder/hypoteser som rubrikerna i de internationella uppslagen associerar till.
Som framgått av den redovisade genomgången förhåller det sig i alla händelser inte så.
Som motivbilder/brottshypoteser betraktade är flertalet av dessa avsnitt outredda.
Ser man i stället till ingångsuppgifterna i de enskilda uppslagen är de i allmänhet tillräckligt utredda.
Den reaktiva utredning som förekommit är med andra ord tillfredsställande.
Den är också, som framgått i redovisningen, omfattande, ingående och oftast också utsträckt i tiden.
I någon mån kan det sägas att bristen på basanalys kompenseras av det arbete som nedlagts i utredningen av enskilda
Det är dock inte ett gångbart argument i sammanhanget och mordutredningen har på goda grunder beträtt flera känsliga områden.
Vi kan inte se det som annat än en brist att ytterlighetsformerna av ”palmehatet”, liksom dess mest kraftfulla polemiska former, inte gjorts till föremål för en basanalys av PU. (53)
Några uppslag i denna del ter sig otillräckligt utredda. Det gäller ”J” och ”K” i EAP-avsnittet.Avsnitt:HE
Stor energi lades ned på att utreda vilka personer som hade stått vid Schiller-institutets bokbord i Hallunda centrum 1986-02-28,Avsnitt:HE16 dock utan resultat.
Flera av personerna i det som framstår som kärnan i svenska EAP förhördes de närmaste månaderna efter mordet. Clifford Gaddy och hans maka Kerstin Tegin-Gaddy ansågs vara så intressanta att PU med assistans av FBI i mitten av maj 1987 genomförde ett ”förhör” med dem i USA.
I ljuset av dessa åtgärder framstår det som inkonsekvent att utredningsåtgärderna angående K – vilken synes vara den enda person i EAP-avsnittet som tidigare hade misstänkts för hot om våld riktat mot det socialdemokratiska partiet – inte varit mera ingående.
Efter vissa resultatlösa adresskontroller i mars
1986 skedde ingenting under drygt åtta år. I samband med slagningen 1994-12-19 antecknades att K ”enligt uppgift” befann sig utomlands.
Det synes som det hade varit befogat att vidta snabbare och intensivare utredningsåtgärder beträffande honom.
Ett i viss mån likartat mönster föreligger beträffande J, om vilken det kom ett tips in till PU redan 1986-03-01. Senare tipsades PU även om att J hade velat låna pengar för att kunna köpa en pistol och sedan mörda Olof Palme. Som redovisats har försöken att utreda uppgifterna kring J emellertid varit sporadiska och resultatlösa.
53 I gärningsmannaprofilen beskrivs det på flera ställen som en brist att det inte finns en närmare analys av palmehatet (GMP s. 25 och 44). – En kort passage om ”Ubåtsfrågan” avslutas på följande sätt (GMP s. 41): ”När några marinofficerare enskilt och i grupp gick till attack mot Olof Palme under senhösten 1985 gavs intryck att Palme var mjuk i sitt förhållningssätt mot Sovjet och man protesterade mot ett planerat besök i Moskva av Palme under våren året därpå.
Det massmediala intrycket torde ha varit att Palme av vissa betraktades närmast som en landsförrädare, åtminstone en potentiell sådan. Detta bedöms dock inte ha något förklaringsvärde för mordet, särskilt inte som en enklare analys torde ha visat att den förväntade effekten av ett eventuellt attentat skulle utebli.” – Vi delar inte den sistnämnda delen av bedömningen; analysen är inte enkel och svaret inte självklart.
till Sveavägen”.
Det är dock inte ett gångbart argument i sammanhanget och mordutredningen har på goda grunder beträtt flera känsliga områden.
Vi kan inte se det som annat än en brist att ytterlighetsformerna av ”palmehatet”, liksom dess mest kraftfulla polemiska former, inte gjorts till föremål för en basanalys av PU. (53)
Några uppslag i denna del ter sig otillräckligt utredda. Det gäller ”J” och ”K” i EAP-avsnittet.Avsnitt:HE
Stor energi lades ned på att utreda vilka personer som hade stått vid Schiller-institutets bokbord i Hallunda centrum 1986-02-28,Avsnitt:HE16 dock utan resultat.
Flera av personerna i det som framstår som kärnan i svenska EAP förhördes de närmaste månaderna efter mordet. Clifford Gaddy och hans maka Kerstin Tegin-Gaddy ansågs vara så intressanta att PU med assistans av FBI i mitten av maj 1987 genomförde ett ”förhör” med dem i USA.
I ljuset av dessa åtgärder framstår det som inkonsekvent att utredningsåtgärderna angående K – vilken synes vara den enda person i EAP-avsnittet som tidigare hade misstänkts för hot om våld riktat mot det socialdemokratiska partiet – inte varit mera ingående.
Efter vissa resultatlösa adresskontroller i mars
1986 skedde ingenting under drygt åtta år. I samband med slagningen 1994-12-19 antecknades att K ”enligt uppgift” befann sig utomlands.
Det synes som det hade varit befogat att vidta snabbare och intensivare utredningsåtgärder beträffande honom.
Ett i viss mån likartat mönster föreligger beträffande J, om vilken det kom ett tips in till PU redan 1986-03-01. Senare tipsades PU även om att J hade velat låna pengar för att kunna köpa en pistol och sedan mörda Olof Palme. Som redovisats har försöken att utreda uppgifterna kring J emellertid varit sporadiska och resultatlösa.
53 I gärningsmannaprofilen beskrivs det på flera ställen som en brist att det inte finns en närmare analys av palmehatet (GMP s. 25 och 44). – En kort passage om ”Ubåtsfrågan” avslutas på följande sätt (GMP s. 41): ”När några marinofficerare enskilt och i grupp gick till attack mot Olof Palme under senhösten 1985 gavs intryck att Palme var mjuk i sitt förhållningssätt mot Sovjet och man protesterade mot ett planerat besök i Moskva av Palme under våren året därpå.
Det massmediala intrycket torde ha varit att Palme av vissa betraktades närmast som en landsförrädare, åtminstone en potentiell sådan. Detta bedöms dock inte ha något förklaringsvärde för mordet, särskilt inte som en enklare analys torde ha visat att den förväntade effekten av ett eventuellt attentat skulle utebli.” – Vi delar inte den sistnämnda delen av bedömningen; analysen är inte enkel och svaret inte självklart.
Carl Gustaf Östling var en vapenintresserad och vapenkunnig polis som vid tiden för mordet tjänstgjorde vid Stockholmspolisen, där han arbetade i Norrmalmspolisens piketstyrka.
Kort efter mordet lämnade han sin tjänst för att driva egen verksamhet med vapenhandel, något han påbörjat redan tidigare.
Verksamheten bedrevs tillsammans med en f.d. militär. (Ingvar Grundborg)
I den rollen levererade Carl Gustaf Östling vapen och skyddsutrustning till polisen, bl.a. till mordutredningen under Hans Holmér.
En tid efter mordet anställdes han vid Televerket Radio, en anställning han dock inte innehade särskilt lång tid.
Hans namn aktualiserades tidigt i utredningen genom ett tips angående vapeninnehav och intresse för nazismen.
Intresset för Carl Gustaf Östling återuppväcktes och kulminerade i samband med uppdagandet av hans inblandning i den insmuggling av buggningsutrustning, som förekom i den s.k. Ebbe Carlsson-affären.
Stora mängder vapen och ammunition togs då i beslag hos Carl Gustaf Östling, liksom diverse föremål som tydde på att Carl Gustaf Östling sympatiserade med nazismen.
SOU1999:88 sid. 318 Polisspåret
att utreda dem, men utredningsåtgärdernas angelägenhetsgrad måste beaktas vid bedömningen av hur de prioriterats och utförts.
Mot den angivna bakgrunden finns det ingen anledning att redogöra för samtliga polisärenden.
Redovisningen här inriktas i stället på de utredningsåtgärder som är relevanta för bedömandet av hur polisspåret utretts.
Därvidlag har det också sitt intresse att mer stickprovsvis redovisa en del uppslag som inte har med diskussionen kring polisspåret att göra.
4.3.2 Uppslag inriktade på enskilda personer
Allmänt
I detta avsnitt redovisas utredning som förekommit mot personer som kan sägas ha beröring med diskussionen kring polisspåret.
Redovisningen och därmed urvalet styrs av den utredning som faktiskt förekommit inom PU rörande polisärenden.
Som framgår är det ibland ganska slumpmässigt mot vilka och med vilken inriktning utredningsåtgärder kommit att vidtas.
Carl Gustaf Östling var en vapenintresserad och vapenkunnig polis som vid tiden för mordet tjänstgjorde vid Stockholmspolisen, där han arbetade i Norrmalmspolisens piketstyrka.
Kort efter mordet lämnade han sin tjänst för att driva egen verksamhet med vapenhandel, något han påbörjat redan tidigare.
Verksamheten bedrevs tillsammans med en f.d. militär. (Ingvar Grundborg)
I den rollen levererade Carl Gustaf Östling vapen och skyddsutrustning till polisen, bl.a. till mordutredningen under Hans Holmér.
En tid efter mordet anställdes han vid Televerket Radio, en anställning han dock inte innehade särskilt lång tid.
Hans namn aktualiserades tidigt i utredningen genom ett tips angående vapeninnehav och intresse för nazismen.
Intresset för Carl Gustaf Östling återuppväcktes och kulminerade i samband med uppdagandet av hans inblandning i den insmuggling av buggningsutrustning, som förekom i den s.k. Ebbe Carlsson-affären.
Stora mängder vapen och ammunition togs då i beslag hos Carl Gustaf Östling, liksom diverse föremål som tydde på att Carl Gustaf Östling sympatiserade med nazismen.
Den första påbörjades efter ett anonymt tips 1986-03-10
DC2237-00
från en person som uppgav sig vara tidigare kamrat med Carl Gustaf Östling.
Enligt tipsaren innehade Carl Gustaf Östling en magnumrevolver, var motståndare till det socialdemokratiska partiet samt hade under skoltiden varit intresserad av kriget och nazismen.
Det är troligt att utredningen då initierades även utifrån allmänna kunskaper inom polisen om Carl Gustaf Östling:s person.
Utredningen avslutades rätt snart med ett beslut om att uppslaget skulle läggas ad acta; beslutet är icke daterat.
I juni 1986 kom ett tips från en uppgiftslämnare, som hade besökt Carl Gustaf Östling:s hem och då iakttagit bl.a. en hel del vapen.
Efter nya utredningsåtgärder lades även detta uppslag ad acta, 1986-08-28.
En tredje omgång synes ha inletts i mars 1987, då ett anonymt, ospecificerat tips angående Carl Gustaf Östling och dennes affärskollega den
f.d. militären Ingvar Grundborg inkom.
I det skedet handlades uppgifterna om Carl Gustaf Östling inte längre vid säkerhetspolisen. Några egentliga utredningsåtgärder synes emellertid inte ha vidtagits i detta sammanhang, av dokumentationen att döma.
Ett flertal tips kom då in, som ett resultat av uppmärksamheten kring bl.a. Carl Gustaf Östling .
Carl Gustaf Östling hördes särskilt om ett vykort med en gåtfull text, vykortet hade beslagtagits hos Carl Gustaf Östling tillsammans med vapen, ammunition och bilder av Carl Gustaf Östling där han utförde nazistiska symbolgester. Ett av hans vapen provsköts.
I denna veva hölls även ett förhör med Carl Gustaf Östling . I protokollet uppges att förhöret är en komplettering till ett förhör som hade hållits två år tidigare; PU intresserade sig åter för Carl Gustaf Östling:s alibi.
(29) Här återges de åtgärder som återspeglas i PU:s material.
(det synes ha förekommit misstankar om att Carl Gustaf Östling tog egna provisioner i samband med upphandling och andra liknande oegentligheter, men inget i handlingarna bestyrker misstankarna).
Den första påbörjades efter ett anonymt tips 1986-03-10
DC2237-00
från en person som uppgav sig vara tidigare kamrat med Carl Gustaf Östling.
Enligt tipsaren innehade Carl Gustaf Östling en magnumrevolver, var motståndare till det socialdemokratiska partiet samt hade under skoltiden varit intresserad av kriget och nazismen.
Det är troligt att utredningen då initierades även utifrån allmänna kunskaper inom polisen om Carl Gustaf Östling:s person.
Utredningen avslutades rätt snart med ett beslut om att uppslaget skulle läggas ad acta; beslutet är icke daterat.
I juni 1986 kom ett tips från en uppgiftslämnare, som hade besökt Carl Gustaf Östling:s hem och då iakttagit bl.a. en hel del vapen.
Efter nya utredningsåtgärder lades även detta uppslag ad acta, 1986-08-28.
En tredje omgång synes ha inletts i mars 1987, då ett anonymt, ospecificerat tips angående Carl Gustaf Östling och dennes affärskollega den
f.d. militären Ingvar Grundborg inkom.
I det skedet handlades uppgifterna om Carl Gustaf Östling inte längre vid säkerhetspolisen. Några egentliga utredningsåtgärder synes emellertid inte ha vidtagits i detta sammanhang, av dokumentationen att döma.
Ett flertal tips kom då in, som ett resultat av uppmärksamheten kring bl.a. Carl Gustaf Östling .
Carl Gustaf Östling hördes särskilt om ett vykort med en gåtfull text, vykortet hade beslagtagits hos Carl Gustaf Östling tillsammans med vapen, ammunition och bilder av Carl Gustaf Östling där han utförde nazistiska symbolgester. Ett av hans vapen provsköts.
I denna veva hölls även ett förhör med Carl Gustaf Östling . I protokollet uppges att förhöret är en komplettering till ett förhör som hade hållits två år tidigare; PU intresserade sig åter för Carl Gustaf Östling:s alibi.
(29) Här återges de åtgärder som återspeglas i PU:s material.
(det synes ha förekommit misstankar om att Carl Gustaf Östling tog egna provisioner i samband med upphandling och andra liknande oegentligheter, men inget i handlingarna bestyrker misstankarna).
En femte utredningsvända förekom 1989-90 i anledning av ett tips om ett vapen, som skulle ha ägts av polisman Carl Gustaf Östling .
I uppslaget finns ett läkarintyg angående Carl Gustaf Östling . Det utfärdades 1992 av en läkare vid Södersjukhuset och gäller Carl Gustaf Östling:s tillstånd när han skrevs ut 1986-02-28
.
Intyget synes medge slutsatsen att utredningen angående Carl Gustaf Östling:s alibi inte bedömdes som avslutad vid denna tidpunkt.
Försommaren 1993 hölls så de mer ingående alibiförhören med personer som träffat Carl Gustaf Östling under morddagen och mordkvällen.
De får betraktas som en uppföljning av ursprungstipsen.
Alibiutredningen beträffande Carl Gustaf Östling hade vid denna tid således pågått från mars 1986 till sommaren 1993, dvs. i närmare sju och ett halvt år.
Sammanfattningsvis har följande förhållanden kring Carl Gustaf Östling , såvitt framgår av PU:s dokumentation, varit föremål för mer eller mindre grundlig utredning:
◊ hälsotillstånd och förehavanden på morddagen
◊ lägenheten på Regeringsgatan 85
◊ vapeninnehav, inklusive provskjutning
◊ innebörd och bakgrund till det vykort som ingick i tullbeslaget
Från denna tid finns även en kort promemoria om Carl Gustaf Östling:s vapen och vapenhandel.
Det torde emellertid vara utredningen kring
(30) Troligen rör det sig om felskrivningar, när besöken dateras till den 26 och 27 mars, inte minst med tanke på att promemorian är daterad den 24 mars.
Antagligen avses den 26 och 27 februari.
(31) Denna promemoria finns inte i säkerhetspolisens akt om Carl Gustaf Östling , se vidare nedan under Övrigt.
SOU 1999:88 sid. 320 Polisspåret
En femte utredningsvända förekom 1989-90 i anledning av ett tips om ett vapen, som skulle ha ägts av polisman Carl Gustaf Östling .
I uppslaget finns ett läkarintyg angående Carl Gustaf Östling . Det utfärdades 1992 av en läkare vid Södersjukhuset och gäller Carl Gustaf Östling:s tillstånd när han skrevs ut 1986-02-28
.
Intyget synes medge slutsatsen att utredningen angående Carl Gustaf Östling:s alibi inte bedömdes som avslutad vid denna tidpunkt.
Försommaren 1993 hölls så de mer ingående alibiförhören med personer som träffat Carl Gustaf Östling under morddagen och mordkvällen.
De får betraktas som en uppföljning av ursprungstipsen.
Alibiutredningen beträffande Carl Gustaf Östling hade vid denna tid således pågått från mars 1986 till sommaren 1993, dvs. i närmare sju och ett halvt år.
Sammanfattningsvis har följande förhållanden kring Carl Gustaf Östling , såvitt framgår av PU:s dokumentation, varit föremål för mer eller mindre grundlig utredning:
◊ hälsotillstånd och förehavanden på morddagen
◊ lägenheten på Regeringsgatan 85
◊ vapeninnehav, inklusive provskjutning
◊ innebörd och bakgrund till det vykort som ingick i tullbeslaget
Från denna tid finns även en kort promemoria om Carl Gustaf Östling:s vapen och vapenhandel.
Det torde emellertid vara utredningen kring
(30) Troligen rör det sig om felskrivningar, när besöken dateras till den 26 och 27 mars, inte minst med tanke på att promemorian är daterad den 24 mars.
Antagligen avses den 26 och 27 februari.
(31) Denna promemoria finns inte i säkerhetspolisens akt om Carl Gustaf Östling , se vidare nedan under Övrigt.
hälsotillståndet som föranledde det odaterade avskrivningsbeslut, som antecknats på ursprungstipset från den 10 mars och undertecknats av
Per-Göran Näss:
Beslut
Då verkställd utredning visat att polisman Carl Gustaf Östling 1986-02-(21-28) varit intagen på sjukhus för bukoperation och vid utskrivningen ej varit återställd skall vidare åtgärder i saken ej vidtagas, då misstanke om brott ej föreligger.
1986-08-19 augusti hölls förhör med polisman Carl Gustaf Östling vid säkerhetspolisen. Det odaterade beslutet får antas ha fattats före detta förhör, eftersom det finns ett nytt, inte närmare motiverat, beslut om ad acta-läggning från 1986-08-28. Detta beslut, liksom förhöret, synes ha föranletts av de uppgifter som inkommit från den nedan omtalade uppgiftslämnaren.
I förhöret 1986-08-19 tillfrågades polisman Carl Gustaf Östling om sina förhållanden morddagen och kvällen. Han uppgav att han skrevs ut klockan 11 och åkte hem till sin bostad på Söder i taxi.
Klockan 19 fick han besök av en tjänsteman från Försvarets materielverk, FMV, vars namn han inte ville uppge.
Vid 20-21-tiden fick han besök av två kollegor, varav en var Göran Stigsson; den andre kunde han inte komma ihåg namnet på. (Per Hall)
På natten, vid 1-2-tiden blev han uppringd av en piket-kollega, som berättade om mordet.
I förhör 1988-10-18, ett förhör som enligt förhörsprotokollet utgör en komplettering till augustiförhöret från 1986, uppgav polisman Carl Gustaf Östling att han besöktes av kollegan Thord Axelsson på eftermiddagen 1986-02-28, omkring kl 15-16 samt att det var Göran Stigsson som ringde på natten.
Polisman Carl Gustaf Östling fick vid detta tillfälle även frågor om lokalen på Regeringsgatan 85. Den hyrdes från 1985 till hösten 1986 och var smygkontoriserad. Inga vapen förvarades där. Den var med till visshet gränsande sannolikhet inte uthyrd vid tillfället för statsministermordet.
Det begärdes in av PU i samband med uppgifter i massmedia om polisman Carl Gustaf Östling.
Intyget är undertecknat av chefsöverläkaren Thomas Ihre vid Södersjukhuset.
I intyget sägs bl.a.:
Enligt min uppfattning är det osannolikt att polisman Carl Gustaf Östling skulle kunnat företa några längre språngmarscher eller förflyttat sig snabbt i trappor inom de närmaste dagarna efter sin utskrivning.
Journalanteckningar finns bifogade. Thomas Ihre hade inte undersökt polisman Carl Gustaf Östling eller själv haft honom som patient.
Av intyget framgår att
SOU 1999:88 sid. 321 Polisspåret
hälsotillståndet som föranledde det odaterade avskrivningsbeslut, som antecknats på ursprungstipset från den 10 mars och undertecknats av
Per-Göran Näss:
Beslut
Då verkställd utredning visat att polisman Carl Gustaf Östling 1986-02-(21-28) varit intagen på sjukhus för bukoperation och vid utskrivningen ej varit återställd skall vidare åtgärder i saken ej vidtagas, då misstanke om brott ej föreligger.
1986-08-19 augusti hölls förhör med polisman Carl Gustaf Östling vid säkerhetspolisen. Det odaterade beslutet får antas ha fattats före detta förhör, eftersom det finns ett nytt, inte närmare motiverat, beslut om ad acta-läggning från 1986-08-28. Detta beslut, liksom förhöret, synes ha föranletts av de uppgifter som inkommit från den nedan omtalade uppgiftslämnaren.
I förhöret 1986-08-19 tillfrågades polisman Carl Gustaf Östling om sina förhållanden morddagen och kvällen. Han uppgav att han skrevs ut klockan 11 och åkte hem till sin bostad på Söder i taxi.
Klockan 19 fick han besök av en tjänsteman från Försvarets materielverk, FMV, vars namn han inte ville uppge.
Vid 20-21-tiden fick han besök av två kollegor, varav en var Göran Stigsson; den andre kunde han inte komma ihåg namnet på. (Per Hall)
På natten, vid 1-2-tiden blev han uppringd av en piket-kollega, som berättade om mordet.
I förhör 1988-10-18, ett förhör som enligt förhörsprotokollet utgör en komplettering till augustiförhöret från 1986, uppgav polisman Carl Gustaf Östling att han besöktes av kollegan Thord Axelsson på eftermiddagen 1986-02-28, omkring kl 15-16 samt att det var Göran Stigsson som ringde på natten.
Polisman Carl Gustaf Östling fick vid detta tillfälle även frågor om lokalen på Regeringsgatan 85. Den hyrdes från 1985 till hösten 1986 och var smygkontoriserad. Inga vapen förvarades där. Den var med till visshet gränsande sannolikhet inte uthyrd vid tillfället för statsministermordet.
Det begärdes in av PU i samband med uppgifter i massmedia om polisman Carl Gustaf Östling.
Intyget är undertecknat av chefsöverläkaren Thomas Ihre vid Södersjukhuset.
I intyget sägs bl.a.:
Enligt min uppfattning är det osannolikt att polisman Carl Gustaf Östling skulle kunnat företa några längre språngmarscher eller förflyttat sig snabbt i trappor inom de närmaste dagarna efter sin utskrivning.
Journalanteckningar finns bifogade. Thomas Ihre hade inte undersökt polisman Carl Gustaf Östling eller själv haft honom som patient.
Thomas Ihre uttalar sig om hur det typiskt sett förhåller sig med en patient som haft åkommor av det slag polisman Carl Gustaf Östling hade och undergått den behandling denne hade varit föremål för.
Försommaren 1993 hölls slutligen ett antal ingående förhör med
personer som varit i kontakt med polisman Carl Gustaf Östling under morddagen.
Thord Axelsson uppgav följande. Han kom i kontakt med polisman Carl Gustaf Östling när denne var skjutinstruktör för livvaktsgruppen.
Han hade haft en del flyktiga kontakter med polisman Carl Gustaf Östling, bl.a. hade han besökt denne i hans bostad några gånger.
De hade inget privat umgänge, men delade vapenintresset. Besöket morddagen vid 3-4-tiden var ”en artighetsvisit”; polisman Carl Gustaf Östling var ganska svag och inte intresserad av något längre besök.
Thord Axelsson hade vid något tillfälle besökt Regeringsgatan 85. Det var en vanlig lägenhet, tungt möblerad. Hans intryck var att den var till för polisman Carl Gustaf Östling och den f.d. militärens gemensamma firma.
Han hade sedan arbetat tillsammans med Carl Gustaf Östling som skjutinstruktör. Det var återkommande utbildning för framför allt piketpersonal.
De hade inte annat än undantagsvis umgåtts privat.
Besöket hos Carl Gustaf Östling på mordkvällen mindes han dåligt, men han hade talat med kollegan Per Hall och kommit fram till att de jobbade ”civilt” den kvällen och var hemma hos polisman Carl Gustaf Östling.
Även om minnena var väldigt diffusa kom han ihåg att Carl Gustaf Östling var dålig och bar morgonrock.
På frågan ”kan du komma ihåg hur han rörde sig?” svarade Göran Stigsson:
”Han gick som en 95-åring, små steg och framåtböjd på grund av smärta i magen. Det liksom det är den enda bild jag har av han.”
– Göran Stigsson tjänstgjorde alltså mordkvällen och deltog i spaningarna på mordnatten.
Han ringde till polisman Carl Gustaf Östling på natten och berättade om mordet. Skälet till att han ringde var bl.a. att de fick sitta och vänta en del.
Han hade träffat Carl Gustaf Östling bara någon enstaka gång efter mordet (i augusti/september 1986 flyttade Göran Stigsson från Stockholm).
Per Hall uppgav följande. Han hade träffat polisman Carl Gustaf Östling när denne fungerade som skjutinstruktör. De umgicks inte privat.
De besökte polisman Carl Gustaf Östling på mordkvällen, men Per Hall mindes inte exakt när. Han var för övrigt inte helt säker på att det var mordkvällen. De körde målad polisbil men var civila.
Polisman Carl Gustaf Östling gick i morgonrock och var skröplig, han hade varit inne och opererats, Per Hall kom inte ihåg för vad. Han
SOU 1999:88 sid. 322 Polisspåret
Thomas Ihre uttalar sig om hur det typiskt sett förhåller sig med en patient som haft åkommor av det slag polisman Carl Gustaf Östling hade och undergått den behandling denne hade varit föremål för.
Försommaren 1993 hölls slutligen ett antal ingående förhör med
personer som varit i kontakt med polisman Carl Gustaf Östling under morddagen.
Thord Axelsson uppgav följande. Han kom i kontakt med polisman Carl Gustaf Östling när denne var skjutinstruktör för livvaktsgruppen.
Han hade haft en del flyktiga kontakter med polisman Carl Gustaf Östling, bl.a. hade han besökt denne i hans bostad några gånger.
De hade inget privat umgänge, men delade vapenintresset. Besöket morddagen vid 3-4-tiden var ”en artighetsvisit”; polisman Carl Gustaf Östling var ganska svag och inte intresserad av något längre besök.
Thord Axelsson hade vid något tillfälle besökt Regeringsgatan 85. Det var en vanlig lägenhet, tungt möblerad. Hans intryck var att den var till för polisman Carl Gustaf Östling och den f.d. militärens gemensamma firma.
Han hade sedan arbetat tillsammans med Carl Gustaf Östling som skjutinstruktör. Det var återkommande utbildning för framför allt piketpersonal.
De hade inte annat än undantagsvis umgåtts privat.
Besöket hos Carl Gustaf Östling på mordkvällen mindes han dåligt, men han hade talat med kollegan Per Hall och kommit fram till att de jobbade ”civilt” den kvällen och var hemma hos polisman Carl Gustaf Östling.
Även om minnena var väldigt diffusa kom han ihåg att Carl Gustaf Östling var dålig och bar morgonrock.
På frågan ”kan du komma ihåg hur han rörde sig?” svarade Göran Stigsson:
”Han gick som en 95-åring, små steg och framåtböjd på grund av smärta i magen. Det liksom det är den enda bild jag har av han.”
– Göran Stigsson tjänstgjorde alltså mordkvällen och deltog i spaningarna på mordnatten.
Han ringde till polisman Carl Gustaf Östling på natten och berättade om mordet. Skälet till att han ringde var bl.a. att de fick sitta och vänta en del.
Han hade träffat Carl Gustaf Östling bara någon enstaka gång efter mordet (i augusti/september 1986 flyttade Göran Stigsson från Stockholm).
Per Hall uppgav följande. Han hade träffat polisman Carl Gustaf Östling när denne fungerade som skjutinstruktör. De umgicks inte privat.
De besökte polisman Carl Gustaf Östling på mordkvällen, men Per Hall mindes inte exakt när. Han var för övrigt inte helt säker på att det var mordkvällen. De körde målad polisbil men var civila.
Polisman Carl Gustaf Östling gick i morgonrock och var skröplig, han hade varit inne och opererats, Per Hall kom inte ihåg för vad. Han
Besöket kanske varade en halvtimma. Det diskuterades inget politiskt.
Per Arvidsson, vid förhörstillfället avdelningsdirektör vid FMV, uppgav följande. Han hade känt polisman Carl Gustaf Östling sedan 1982 eller 1983. De träffades vid vapentester i samarbete mellan försvaret och polisen. De var bägge intresserade av skytte och vapen och träffades fortfarande.
Polisman Carl Gustaf Östling var numera agent för en vapenfirma från vilken FMV köpte vapen.
Före 1986 hade han varit hemma hos polisman Carl Gustaf Östling tre, fyra gånger, i samband med skjutövningar.
– Han hade fått höra att Carl Gustaf Östling låg på sjukhus med brusten blindtarm. Han kände en person vars far dött i den åkomman och visste att det var allvarligt samt beslöt därför att besöka polisman Carl Gustaf Östling och överlämna en chokladask på fredagen 1986-02-28
efter arbetets slut.
När han kom – oanmäld – till sjukhuset fick han veta att Carl Gustaf Östling skrivits ut samma dag. Han ringde då Carl Gustaf Östling och frågade om han fick komma och hälsa på.
Polisman Carl Gustaf Östling, som normalt var framåt och högljudd ”lät som ett litet barn egentligen”.
På fråga uppgav Per Arvidsson att Carl Gustaf Östling rörde sig ”väldigt dåligt”. Skälet till att polisman Carl Gustaf Östling hade lämnat sjukhuset trots att han var så dålig var att han inte trivdes med miljön, personalen osv.
– Per Arvidsson hade besökt kontoret på Regeringsgatan, troligen dock efter detta tillfälle. Han trodde att det var den f.d. militären som stod för den lägenheten. Den var liten och deras firma växte snart ur den.
– Efter besöket hade Per Arvidsson åkt direkt hem; han bodde då fortfarande hos sin mamma.
– Via Försvaret, som hade kontaktats av polisen, blev han omedelbart efter mordet tillfrågad om han kunde hjälpa till att identifiera mordkulan. På söndagmorgonen hämtades han av en polisbil och sammanträffade med Vincent Lange.
Han kom fram till att det var en Winchester Western, kaliber .38 eller .357. Efter att ha fått upplysningar om kulans vikt förstod han att det var en .357 Magnum, på räfflorna kunde man se att det var en Smith & Wesson eller någon av kopiorna.
Sedan hörde han ingenting på många herrans år, förrän han kallades för en provskjutning av sin Smith & Wesson. Det var således det andra tillfället han hade haft med mordutredningen att göra (och detta förhör var det tredje).
Besöket kanske varade en halvtimma. Det diskuterades inget politiskt.
Per Arvidsson, vid förhörstillfället avdelningsdirektör vid FMV, uppgav följande. Han hade känt polisman Carl Gustaf Östling sedan 1982 eller 1983. De träffades vid vapentester i samarbete mellan försvaret och polisen. De var bägge intresserade av skytte och vapen och träffades fortfarande.
Polisman Carl Gustaf Östling var numera agent för en vapenfirma från vilken FMV köpte vapen.
Före 1986 hade han varit hemma hos polisman Carl Gustaf Östling tre, fyra gånger, i samband med skjutövningar.
– Han hade fått höra att Carl Gustaf Östling låg på sjukhus med brusten blindtarm. Han kände en person vars far dött i den åkomman och visste att det var allvarligt samt beslöt därför att besöka polisman Carl Gustaf Östling och överlämna en chokladask på fredagen 1986-02-28
efter arbetets slut.
När han kom – oanmäld – till sjukhuset fick han veta att Carl Gustaf Östling skrivits ut samma dag. Han ringde då Carl Gustaf Östling och frågade om han fick komma och hälsa på.
Polisman Carl Gustaf Östling, som normalt var framåt och högljudd ”lät som ett litet barn egentligen”.
På fråga uppgav Per Arvidsson att Carl Gustaf Östling rörde sig ”väldigt dåligt”. Skälet till att polisman Carl Gustaf Östling hade lämnat sjukhuset trots att han var så dålig var att han inte trivdes med miljön, personalen osv.
– Per Arvidsson hade besökt kontoret på Regeringsgatan, troligen dock efter detta tillfälle. Han trodde att det var den f.d. militären som stod för den lägenheten. Den var liten och deras firma växte snart ur den.
– Efter besöket hade Per Arvidsson åkt direkt hem; han bodde då fortfarande hos sin mamma.
– Via Försvaret, som hade kontaktats av polisen, blev han omedelbart efter mordet tillfrågad om han kunde hjälpa till att identifiera mordkulan. På söndagmorgonen hämtades han av en polisbil och sammanträffade med Vincent Lange.
Han kom fram till att det var en Winchester Western, kaliber .38 eller .357. Efter att ha fått upplysningar om kulans vikt förstod han att det var en .357 Magnum, på räfflorna kunde man se att det var en Smith & Wesson eller någon av kopiorna.
Sedan hörde han ingenting på många herrans år, förrän han kallades för en provskjutning av sin Smith & Wesson. Det var således det andra tillfället han hade haft med mordutredningen att göra (och detta förhör var det tredje).
extrem och upptagen av sitt vapenintresse. Samtliga tillfrågades om polisman Carl Gustaf Östling:s politiska åsikter, vilka beskrevs som högerorienterade.
Beträffande vapeninnehav m.m. har utredningen gett följande resultat.
En uppgiftslämnare berättade vid ett förhör i juni 1986 om ett besök i polisman Carl Gustaf Östling:s hem, som han gjort å yrkets vägnar.
Bland diverse uppslagna böcker fanns ”Mein Kampf”. Bostaden var särpräglad.
Uppgiftslämnaren beskrev polisman Carl Gustaf Östling som helt oberäknelig, han växlade från total affekt till total avslappning på några sekunder. Uppgiftslämnaren hade funnit situationen olustig och associerat till mordet.
Polisen synes ha tagit fasta på uppgifterna om vapen. Polisman Carl Gustaf Östling fick frågor om dessa i förhöret 1986-08-19. Han uppgav att han hade haft alla sina vapen i behåll på morddagen; inget var utlånat.
I juni 1986 hade han besökts av några poliser i anledning av en ansökan om vapenlicens. Därvid hade hans vapensamling inventerats.
Kort senare lades uppslaget ånyo ad acta; i ett beslut 1986-08-28 anförde Per-Göran Näss:
Inkomna uppgifter om polisman Carl Gustaf Östling:s vapeninnehav föranleder ej vidare åtgärd, då verkställd utredning visat att polisman Carl Gustaf Östling kan avföras från utredningen.
I mars 1987 inkom ett anonymt tips angående polisman Carl Gustaf Östling och den f.d. militären. Det föranledde viss ny utredning.
Den gjordes denna gång vid rikskriminalen och berörde de bägge utpekade och deras vapenhandel. Åtgärderna innefattade slagning, viss sondering bland kollegor m.m., men inga direkta förhör.
I juli 1988 redovisade SKL sina undersökningar av kulor från provskjutning av vapen som tillhörde polisman Carl Gustaf Östling. Kulorna visade inga överensstämmelser med mordkulorna.
I oktober 1989 övertog PU beslag som hade gjorts i tullärendet. I det mycket omfattande materialet ingick bl.a. patroner av den typ som Olof Palme dödades med. Blyisotopisk jämförelse begärdes. Resultaten redovisades av SKL i mars 1990.
De torde få förstås så att kulorna inte visade någon överensstämmelse med proven avseende mordkulorna.
I juli 1988
DC15181-01
hörde journalisten Björn Hygstedt av sig och uppgav att tullbeslaget innehöll ett vykort med kryptisk text m.m. Vykortet hämtades omgående in till PU. (32)
”Svinet på den andra sidan låter sej fortfarande förfäras av fantombilden, men järnvägsspåret blir allt hetare. Sätt dej snarast i förbindelse med Enskedemannen”.
SOU 1999:88 sid. 324 Polisspåret
extrem och upptagen av sitt vapenintresse. Samtliga tillfrågades om polisman Carl Gustaf Östling:s politiska åsikter, vilka beskrevs som högerorienterade.
Beträffande vapeninnehav m.m. har utredningen gett följande resultat.
En uppgiftslämnare berättade vid ett förhör i juni 1986 om ett besök i polisman Carl Gustaf Östling:s hem, som han gjort å yrkets vägnar.
Bland diverse uppslagna böcker fanns ”Mein Kampf”. Bostaden var särpräglad.
Uppgiftslämnaren beskrev polisman Carl Gustaf Östling som helt oberäknelig, han växlade från total affekt till total avslappning på några sekunder. Uppgiftslämnaren hade funnit situationen olustig och associerat till mordet.
Polisen synes ha tagit fasta på uppgifterna om vapen. Polisman Carl Gustaf Östling fick frågor om dessa i förhöret 1986-08-19. Han uppgav att han hade haft alla sina vapen i behåll på morddagen; inget var utlånat.
I juni 1986 hade han besökts av några poliser i anledning av en ansökan om vapenlicens. Därvid hade hans vapensamling inventerats.
Kort senare lades uppslaget ånyo ad acta; i ett beslut 1986-08-28 anförde Per-Göran Näss:
Inkomna uppgifter om polisman Carl Gustaf Östling:s vapeninnehav föranleder ej vidare åtgärd, då verkställd utredning visat att polisman Carl Gustaf Östling kan avföras från utredningen.
I mars 1987 inkom ett anonymt tips angående polisman Carl Gustaf Östling och den f.d. militären. Det föranledde viss ny utredning.
Den gjordes denna gång vid rikskriminalen och berörde de bägge utpekade och deras vapenhandel. Åtgärderna innefattade slagning, viss sondering bland kollegor m.m., men inga direkta förhör.
I juli 1988 redovisade SKL sina undersökningar av kulor från provskjutning av vapen som tillhörde polisman Carl Gustaf Östling. Kulorna visade inga överensstämmelser med mordkulorna.
I oktober 1989 övertog PU beslag som hade gjorts i tullärendet. I det mycket omfattande materialet ingick bl.a. patroner av den typ som Olof Palme dödades med. Blyisotopisk jämförelse begärdes. Resultaten redovisades av SKL i mars 1990.
De torde få förstås så att kulorna inte visade någon överensstämmelse med proven avseende mordkulorna.
I juli 1988
DC15181-01
hörde journalisten Björn Hygstedt av sig och uppgav att tullbeslaget innehöll ett vykort med kryptisk text m.m. Vykortet hämtades omgående in till PU. (32)
”Svinet på den andra sidan låter sej fortfarande förfäras av fantombilden, men järnvägsspåret blir allt hetare. Sätt dej snarast i förbindelse med Enskedemannen”.
Dennes sambo hördes samma dag för kontroll av Claes Almgren:s alibi.
Det framgår i uppslaget att Svenska Dagbladet innehållit en artikel om vykortet samma dag som tipset kom in och att Claes Almgren i anledning av detta hört av sig till polisen.
Carl Gustaf Östling var vid detta tillfälle anställd hos Protector AB, vilket synes ha varit hans eget företag. Inget av värde framkom; vykortet tycks ha varit ett privat skämt.
I december 1989 inkom ett tips från en anställd vid en vapenfirma angående en revolver Smith & Wesson .357. Vapnet skulle vid tiden för mordet ha ägts av Carl Gustaf Östling, som sedan sålt det till en Ove M.
Vapnet var troligen en ombyggd 38:a med 2 1/2 tums pipa. Tipset är utrett och Carl Gustaf Östling har lämnat upplysningar i uppslaget.
Utöver dessa utredda uppslag finns det en del uppgifter som inte synbarligen föranlett någon utredning, i vart fall inte någon utredning som uttryckligen inriktats på respektive tips.
Överåklagaren Ola Nilsson, som var förundersökningsledare i ”smuggelmålet” mot bl.a. Carl Gustaf Östling, vidarebefordrade i juli 1988 en uppgift från en person som cirka ett halvår efter mordet hade hört ett samtal mellan Carl Gustaf Östling och polisman Stellan Åkebring.
De hade sagt att de visste vem som utfört mordet, men att man aldrig skulle kunna finna mördaren.
Uppgiftslämnaren hördes av PU. Han uppgav då att han inte uppfattat det som att Carl Gustaf Östling och polisman Stellan Åkebring vetat vem mördaren var, utan snarare att de genom sina känningar i utredningen – kollegor som fungerade som livvakter åt Hans Holmér – fått insikter om vem som var mest intressant i utredningen.
Förhörsprotokollet ger intryck av att uppgiftslämnaren något ville modifiera de uppgifter han enligt Ola Nilsson skulle ha lämnat till denne.
Ett underuppslag i utredningen från juni 1988 har följande bakgrund.
Vid en diskussion inom PU angående polisuppslag drog sig kriminalinspektören Ingemar Isaksson till minnes att han en gång råkat höra fragment av ett samtal mellan Carl Gustaf Östling och en viss person, här kallad NN.Referens behövs
Samtalet utspann sig medan man väntade på en hiss i polishuset. Samtalet gick ut på att Sverige var på väg ”åt helvete” och att något borde göras.
NN hade sagt att det fanns folk som skulle se till att det blev ändring. Händelsen inträffade i december 1985 eller januari 1986. Ingemar Isaksson hade endast hört fragment och ansåg själv inte att man kunde dra några större växlar på det han hört.
Han tillade att samtalet förts helt öppet och inte haft något konspiratoriskt över sig. – Det beslöts sedermera att ett uppslag skulle skrivas över Ingemar Isaksson:s iakttagelser.
Det skedde alltså i juni 1988, dagarna efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären tagit sin början. När de beskrivna diskussionerna
SOU 1999:88 sid. 325 Polisspåret
Dennes sambo hördes samma dag för kontroll av Claes Almgren:s alibi.
Det framgår i uppslaget att Svenska Dagbladet innehållit en artikel om vykortet samma dag som tipset kom in och att Claes Almgren i anledning av detta hört av sig till polisen.
Carl Gustaf Östling var vid detta tillfälle anställd hos Protector AB, vilket synes ha varit hans eget företag. Inget av värde framkom; vykortet tycks ha varit ett privat skämt.
I december 1989 inkom ett tips från en anställd vid en vapenfirma angående en revolver Smith & Wesson .357. Vapnet skulle vid tiden för mordet ha ägts av Carl Gustaf Östling, som sedan sålt det till en Ove M.
Vapnet var troligen en ombyggd 38:a med 2 1/2 tums pipa. Tipset är utrett och Carl Gustaf Östling har lämnat upplysningar i uppslaget.
Utöver dessa utredda uppslag finns det en del uppgifter som inte synbarligen föranlett någon utredning, i vart fall inte någon utredning som uttryckligen inriktats på respektive tips.
Överåklagaren Ola Nilsson, som var förundersökningsledare i ”smuggelmålet” mot bl.a. Carl Gustaf Östling, vidarebefordrade i juli 1988 en uppgift från en person som cirka ett halvår efter mordet hade hört ett samtal mellan Carl Gustaf Östling och polisman Stellan Åkebring.
De hade sagt att de visste vem som utfört mordet, men att man aldrig skulle kunna finna mördaren.
Uppgiftslämnaren hördes av PU. Han uppgav då att han inte uppfattat det som att Carl Gustaf Östling och polisman Stellan Åkebring vetat vem mördaren var, utan snarare att de genom sina känningar i utredningen – kollegor som fungerade som livvakter åt Hans Holmér – fått insikter om vem som var mest intressant i utredningen.
Förhörsprotokollet ger intryck av att uppgiftslämnaren något ville modifiera de uppgifter han enligt Ola Nilsson skulle ha lämnat till denne.
Ett underuppslag i utredningen från juni 1988 har följande bakgrund.
Vid en diskussion inom PU angående polisuppslag drog sig kriminalinspektören Ingemar Isaksson till minnes att han en gång råkat höra fragment av ett samtal mellan Carl Gustaf Östling och en viss person, här kallad NN.Referens behövs
Samtalet utspann sig medan man väntade på en hiss i polishuset. Samtalet gick ut på att Sverige var på väg ”åt helvete” och att något borde göras.
NN hade sagt att det fanns folk som skulle se till att det blev ändring. Händelsen inträffade i december 1985 eller januari 1986. Ingemar Isaksson hade endast hört fragment och ansåg själv inte att man kunde dra några större växlar på det han hört.
Han tillade att samtalet förts helt öppet och inte haft något konspiratoriskt över sig. – Det beslöts sedermera att ett uppslag skulle skrivas över Ingemar Isaksson:s iakttagelser.
Det skedde alltså i juni 1988, dagarna efter det att den s.k. Ebbe Carlsson-affären tagit sin början. När de beskrivna diskussionerna
inom PU hade ägt rum framgår inte. Det finns ingen ytterligare utredning redovisad i anslutning till uppslaget.
Vid tiden för Ebbe Carlsson-affären förekom även tips om att polisman Carl Gustaf Östling liknade fantombilden. Dessa föranledde ingen särskild åtgärd.
Uppgifter om utredningen angående polisman Carl Gustaf Östling som framkommit i den tidigare Palmekommissionens utfrågningar
Polisman Carl Gustaf Östling blev tidigt aktuell i utredningen. Uppslaget handlades av säkerhetspolisen.
Ingångsuppgifterna beträffande polisman Carl Gustaf Östling var inte mycket att ta på.
”Realia” i ärendet var” faktiskt enbart förhållandet att han hade vapen”.
Det fanns också någon uppgift om att han skulle ha extrema uppfattningar, men utöver det fanns inga påtagliga misstankar.
Detta måste ställas i relation till utredningsåtgärderna; det fanns många väntande ärenden som var viktiga.
Man fick relativt snabbt fram uppgifter om polisman Carl Gustaf Östling:s sjukhusvistelse och den brustna blindtarmen, bl.a. hade kollegor besökt honom dagarna före mordet.
Det ansågs helt omöjligt att polisman Carl Gustaf Östling i sitt tillstånd skulle ha kunnat delta i en mordoperation den dag han skrevs ut.
Det var en sådan skälighetsbedömning, som gjorde att man tyckte sig kunna lägga ärendet åt sidan.
Per-Göran Näss påpekade att den lokal polisman Carl Gustaf Östling disponerade på Regeringsgatan kunde ha varit av intresse, om platsen för mordet hade kunnat vara planerad i förväg.
Men eftersom fakta i målet utesluter detta var lokalen enligt Per-Göran Näss ointressant.
Polisman Carl Gustaf Östling:s eventuella kontakter på ledningscentralen hade inte utretts.
Inte heller hade Carl Gustaf Östling satts i samband med högerextremism eller ”herrklubbsmötena” i Gamla stan. Utredarna hade inte kontakt med den subversiva roteln inom säkerhetspolisen.
Enligt Jan Sundström var alla de poliser som utreddes i denna ordning extrema på något sätt, det var i många fall skälet till att de dragit på sig spaningstips.
Men likväl saknades det tecken på en konspiration och utredningen inriktades inte på det.
Följande passus ur utfrågningen är illustrativ:
Fråga: Vad tjänar då dom här utredningarna till om man inte så att säga vidgar perspektivet utan bara hade ett smalt schakt att betrakta?
Svar: Det måste ju ändå vara någonting som talar för att det finns en konspiration, och de som ändå talade om konspiration det var privatspanare och journalister som ville ha ett Pulitzer-prize. Deras önskedröm var ju, det
33) Uppgifterna och citaten i det följande är hämtade från den tidigare Palme-kommissionens utfrågning med Per-Göran Näss och Jan Sundström 1996-03-26.
SOU 1999:88 sid. 326 Polisspåret
inom PU hade ägt rum framgår inte. Det finns ingen ytterligare utredning redovisad i anslutning till uppslaget.
Vid tiden för Ebbe Carlsson-affären förekom även tips om att polisman Carl Gustaf Östling liknade fantombilden. Dessa föranledde ingen särskild åtgärd.
Uppgifter om utredningen angående polisman Carl Gustaf Östling som framkommit i den tidigare Palmekommissionens utfrågningar
Polisman Carl Gustaf Östling blev tidigt aktuell i utredningen. Uppslaget handlades av säkerhetspolisen.
Ingångsuppgifterna beträffande polisman Carl Gustaf Östling var inte mycket att ta på.
”Realia” i ärendet var” faktiskt enbart förhållandet att han hade vapen”.
Det fanns också någon uppgift om att han skulle ha extrema uppfattningar, men utöver det fanns inga påtagliga misstankar.
Detta måste ställas i relation till utredningsåtgärderna; det fanns många väntande ärenden som var viktiga.
Man fick relativt snabbt fram uppgifter om polisman Carl Gustaf Östling:s sjukhusvistelse och den brustna blindtarmen, bl.a. hade kollegor besökt honom dagarna före mordet.
Det ansågs helt omöjligt att polisman Carl Gustaf Östling i sitt tillstånd skulle ha kunnat delta i en mordoperation den dag han skrevs ut.
Det var en sådan skälighetsbedömning, som gjorde att man tyckte sig kunna lägga ärendet åt sidan.
Per-Göran Näss påpekade att den lokal polisman Carl Gustaf Östling disponerade på Regeringsgatan kunde ha varit av intresse, om platsen för mordet hade kunnat vara planerad i förväg.
Men eftersom fakta i målet utesluter detta var lokalen enligt Per-Göran Näss ointressant.
Polisman Carl Gustaf Östling:s eventuella kontakter på ledningscentralen hade inte utretts.
Inte heller hade Carl Gustaf Östling satts i samband med högerextremism eller ”herrklubbsmötena” i Gamla stan. Utredarna hade inte kontakt med den subversiva roteln inom säkerhetspolisen.
Enligt Jan Sundström var alla de poliser som utreddes i denna ordning extrema på något sätt, det var i många fall skälet till att de dragit på sig spaningstips.
Men likväl saknades det tecken på en konspiration och utredningen inriktades inte på det.
Följande passus ur utfrågningen är illustrativ:
Fråga: Vad tjänar då dom här utredningarna till om man inte så att säga vidgar perspektivet utan bara hade ett smalt schakt att betrakta?
Svar: Det måste ju ändå vara någonting som talar för att det finns en konspiration, och de som ändå talade om konspiration det var privatspanare och journalister som ville ha ett Pulitzer-prize. Deras önskedröm var ju, det
33) Uppgifterna och citaten i det följande är hämtade från den tidigare Palme-kommissionens utfrågning med Per-Göran Näss och Jan Sundström 1996-03-26.
var ju alldeles uppenbart, alla privatspanares och journalisters önskedröm var att det skulle vara en polis som hade mördat honom. Man ville ju det, det var uppenbart.
Men återigen, vi var ju tvingade att hålla oss till realia och det vi hade, det var ju alltså enskilda polismän, kanske de var nazistsympatisörer, kanske var de långt ute på högerkanten på annat sätt eller extrema på något annat håll.
Men vi kunde aldrig se någon formation eller något sådant som vi kunde göra oss nytta av i en förundersökning. Jag kan aldrig säga att jag sett något sådant.
När han informerades om att förhöret skulle gälla mordet på statsministern blev han märkbart lättad.
Per-Göran Näss och Jan Sundström tolkade hans reaktion så, att han varit rädd för att förhöret skulle handla om något annat.
Det gjordes också vissa efterforskningar, men man kom inte längre än till att sätta det i samband med att han kort senare slutade sin anställning vid Televerket Radio, möjligen hade han förfarit oegentligt i något upphandlingsförfarande.(34)
Hans Holmér sammanträffade 1996-05-14 med företrädare för den tidigare Palmekommissionen.
Enligt de minnesanteckningar som upprättades uppgav Hans Holmér följande angående sin kännedom om Carl Gustaf Östling. (35)
Carl Gustaf Östling --- kände han till sedan tidigare bl.a. på det sättet att Carl Gustaf Östling på RPS uppdrag utrett behovet av ett nytt tjänstevapen.
Carl Gustaf Östling var utbildningsansvarig i vapenfrågor på 70- och 80-talet. Hans Holmér visste att han var ”vapentokig” i en positiv mening, nämligen duktig på vapen. Han var även känd för sin Palme-fientliga attityd och högeranstrukna åsikter.
Uppslag som kom in i förening med vad som sålunda var känt om honom samt hans omvittnade handlingskraft gjorde att en utredning gjordes beträffande honom.
Såvitt Hans Holmér minns kom det fram att Carl Gustaf Östling var nyopererad vid tiden för mordet, men hur ärendet avslutades minns han inte.
34) I säkerhetspolisens akt finns en anteckning från dagen för förhöret (1986-08-19). Den är gjord av Jan Sundström och innehåller i princip de uppgifter som här återgivits.
Det framgår att Carl Gustaf Östling varit orolig för att förhöret skulle gälla hans arbete på Televerket Radio. När det stod klart att det inte skulle göra det utan handla om statsministermordet ”pustade” Carl Gustaf Östling enligt anteckningen ”högt av lättnad”. – Jfr även säkerhetspolisens noteringar om förhållandena vid [ Televerket Radio]] (återgivet i fotnot ovan).
35) PK Minnesanteckningar nr 41.
SOU 1999:88 sid. 327 Polisspåret
var ju alldeles uppenbart, alla privatspanares och journalisters önskedröm var att det skulle vara en polis som hade mördat honom. Man ville ju det, det var uppenbart.
Men återigen, vi var ju tvingade att hålla oss till realia och det vi hade, det var ju alltså enskilda polismän, kanske de var nazistsympatisörer, kanske var de långt ute på högerkanten på annat sätt eller extrema på något annat håll.
Men vi kunde aldrig se någon formation eller något sådant som vi kunde göra oss nytta av i en förundersökning. Jag kan aldrig säga att jag sett något sådant.
När han informerades om att förhöret skulle gälla mordet på statsministern blev han märkbart lättad.
Per-Göran Näss och Jan Sundström tolkade hans reaktion så, att han varit rädd för att förhöret skulle handla om något annat.
Det gjordes också vissa efterforskningar, men man kom inte längre än till att sätta det i samband med att han kort senare slutade sin anställning vid Televerket Radio, möjligen hade han förfarit oegentligt i något upphandlingsförfarande.(34)
Hans Holmér sammanträffade 1996-05-14 med företrädare för den tidigare Palmekommissionen.
Enligt de minnesanteckningar som upprättades uppgav Hans Holmér följande angående sin kännedom om Carl Gustaf Östling. (35)
Carl Gustaf Östling --- kände han till sedan tidigare bl.a. på det sättet att Carl Gustaf Östling på RPS uppdrag utrett behovet av ett nytt tjänstevapen.
Carl Gustaf Östling var utbildningsansvarig i vapenfrågor på 70- och 80-talet. Hans Holmér visste att han var ”vapentokig” i en positiv mening, nämligen duktig på vapen. Han var även känd för sin Palme-fientliga attityd och högeranstrukna åsikter.
Uppslag som kom in i förening med vad som sålunda var känt om honom samt hans omvittnade handlingskraft gjorde att en utredning gjordes beträffande honom.
Såvitt Hans Holmér minns kom det fram att Carl Gustaf Östling var nyopererad vid tiden för mordet, men hur ärendet avslutades minns han inte.
34) I säkerhetspolisens akt finns en anteckning från dagen för förhöret (1986-08-19). Den är gjord av Jan Sundström och innehåller i princip de uppgifter som här återgivits.
Det framgår att Carl Gustaf Östling varit orolig för att förhöret skulle gälla hans arbete på Televerket Radio. När det stod klart att det inte skulle göra det utan handla om statsministermordet ”pustade” Carl Gustaf Östling enligt anteckningen ”högt av lättnad”. – Jfr även säkerhetspolisens noteringar om förhållandena vid [ Televerket Radio]] (återgivet i fotnot ovan).
Uppgifter om Carl Gustaf Östling finns även i andra delar av utredningen, vilket framgår på andra ställen i betänkandet, se särskilt avsnittet om ”Södermötet” och samröret med ”Löjtnant X”.
Han drogs in i den genom och tillsammans med två polismän med vilka han tjänstgjort i Norrmalmspolisens pikétstyrka, Per-Ola Karlsson och Per Jörlin.
Carl Gustaf Östling åtalades därvid i juni 1989 för varusmuggling, valutabrott och olaga vapeninnehav, efter att under månadsskiftet juni-juli året innan ha varit anhållen i två dagar.
Han friades från ansvar av Stockholms tingsrätt; Carl Gustaf Östling ansågs ha begått de handlingar som lades honom till last ”under uppfattning att nödsituation förelåg”. Han dömdes däremot till 40 dagsböter för olaga vapeninnehav.
Svea hovrätt dömde honom emellertid till ansvar på samtliga punkter. Enligt hovrätten utgjorde förhållandena – så som de tilltalade i målet uppgav sig ha uppfattat dem – inte någon nödsituation.
Hovrätten bedömde straffvärdet för Carl Gustaf Östling:s brott som ”jämförelsevis högt” och noterade att denne var den ende av de åtalade som agerat för ekonomisk vinnings skull.
Carl Gustaf Östling dömdes till 120 dagsböter, varav 20 ansågs avtjänade genom de dagar han suttit anhållen.
Domens bakgrund var för Carl Gustaf Östling:s del att han i april 1988 hade kontaktats av sin förre kollega Per-Ola Karlsson, som då hade i uppdrag att i tjänsten på olika sätt biträda Ebbe Carlsson.
Carl Gustaf Östling fick sedermera en lista på specificerad utrustning. Han kontaktade ett företag i Hamburg, PK Electronics och fick klart för sig att utrustningen inte kunde inköpas den vägen för leverans till Sverige, utan att Rikspolisstyrelsen skulle komma att underrättas officiellt om utförseln från Västtyskland.
Detta var inte lämpligt och andra alternativ övervägdes därför. Carl Gustaf Östling överenskom sedermera med en branschkollega i utlandet att denne mot en provision om 250.000 kronor skulle köpa och föra ut utrustningen från Västtyskland till London, där den skulle levereras till Carl Gustaf Östling.
Carl Gustaf Östling beställde utrustningen hos PK Electronics; den kostade knappt en halv miljon kronor. Leveransen skedde i huvudsak i två
Uppgifter om Carl Gustaf Östling finns även i andra delar av utredningen, vilket framgår på andra ställen i betänkandet, se särskilt avsnittet om ”Södermötet” och samröret med ”Löjtnant X”.
Han drogs in i den genom och tillsammans med två polismän med vilka han tjänstgjort i Norrmalmspolisens pikétstyrka, Per-Ola Karlsson och Per Jörlin.
Carl Gustaf Östling åtalades därvid i juni 1989 för varusmuggling, valutabrott och olaga vapeninnehav, efter att under månadsskiftet juni-juli året innan ha varit anhållen i två dagar.
Han friades från ansvar av Stockholms tingsrätt; Carl Gustaf Östling ansågs ha begått de handlingar som lades honom till last ”under uppfattning att nödsituation förelåg”. Han dömdes däremot till 40 dagsböter för olaga vapeninnehav.
Svea hovrätt dömde honom emellertid till ansvar på samtliga punkter. Enligt hovrätten utgjorde förhållandena – så som de tilltalade i målet uppgav sig ha uppfattat dem – inte någon nödsituation.
Hovrätten bedömde straffvärdet för Carl Gustaf Östling:s brott som ”jämförelsevis högt” och noterade att denne var den ende av de åtalade som agerat för ekonomisk vinnings skull.
Carl Gustaf Östling dömdes till 120 dagsböter, varav 20 ansågs avtjänade genom de dagar han suttit anhållen.
Domens bakgrund var för Carl Gustaf Östling:s del att han i april 1988 hade kontaktats av sin förre kollega Per-Ola Karlsson, som då hade i uppdrag att i tjänsten på olika sätt biträda Ebbe Carlsson.
Carl Gustaf Östling fick sedermera en lista på specificerad utrustning. Han kontaktade ett företag i Hamburg, PK Electronics och fick klart för sig att utrustningen inte kunde inköpas den vägen för leverans till Sverige, utan att Rikspolisstyrelsen skulle komma att underrättas officiellt om utförseln från Västtyskland.
Detta var inte lämpligt och andra alternativ övervägdes därför. Carl Gustaf Östling överenskom sedermera med en branschkollega i utlandet att denne mot en provision om 250.000 kronor skulle köpa och föra ut utrustningen från Västtyskland till London, där den skulle levereras till Carl Gustaf Östling.
Carl Gustaf Östling beställde utrustningen hos PK Electronics; den kostade knappt en halv miljon kronor. Leveransen skedde i huvudsak i två
Efter diverse försök att lösa saken på annat sätt reste Carl Gustaf Östling till London och tog hem, dvs. smugglade, godset via Arlanda 1988-04-28.
Även den andra leveransen hämtades av polisman Carl Gustaf Östling i London.
Införseln över den svenska gränsen gick då till så att Carl Gustaf Östling reste med utrustningen till Köpenhamn, där han möttes av Per-Ola Karlsson, som kört ned från Stockholm i en bil som han tidigare fått utanordnad från Säkerhetspolisen.
De for sedan gemensamt till Helsingör, där de tog färjantill Helsingborg. Polisman Carl Gustaf Östling reste som däckspassagerare medan Per-Ola Karlsson ensam förde bilen med utrustningen till den svenska tullkontrollen.
Avsikten var att de två skulle förenas på andra sidan och fortsätta tillsammans till Stockholm. Per-Ola Karlsson blev emellertid föremål för kontroll i tullen och varusmugglingen avslöjades.
Kommissionen har i sin granskning av material hos säkerhetspolisen stött på följande uppgifter om polisman Carl Gustaf Östling.
Den ovan citerade promemorian från säkerhetspolisen som daterats 1986-03-24, enligt vilken polisman Carl Gustaf Östling på sjukhuset besöktes av kollegor dagarna före mordet, fanns inte bland de handlingar hos Säkerhetspolisen som kommissionen tagit del av. Däremot fanns andra handlingar, som innehöll upplysningar kring samma sakförhållanden.
Bland handlingarna fanns således en handskriven anteckning på ett registerutdrag. Enligt anteckningen, som inte finns i PU:s material och som är daterad 1986-03-18, var polisman Carl Gustaf Östling
”känd av kollega som ej vill framträda med namn. Polisman Carl Gustaf Östling kan ej ha haft med det inträffade att göra enligt denne. Eventuellt skall Carl Gustaf Östling ha blivit utskriven från sjukhus efter bukoperation 1986-02-28”.
Enligt ytterligare en (odaterad) anteckning på samma registerutdrag står
”Besökt av kollega 1986-02-27 då denne låg på SÖS. Södersjukhuset Polisman Carl Gustaf Östling trodde då att han skulle bli utskriven 1986-02-28. Opererad för brusten blindtarm.”
I säkerhetspolisens akt fanns vidare en utredningsanteckning daterad 1986-06-08, med följande lydelse:
Polisman Carl Gustaf Östling förekommer ej i avdelningens register men han skall någon gång under åren 1982-1983 ha deltagit i möten arrangerade av en förening vilken politiskt hör hemma långt ut på högerkanten. Föreningen består av poliser och en åklagare och den leds av en person vilken har karakteriserats som nazistsympatisör, med det kan ej påstås att hela föreningen som sådan är nazistisk.
SOU 1999:88 sid. 329 Polisspåret
omgångar.
Efter diverse försök att lösa saken på annat sätt reste Carl Gustaf Östling till London och tog hem, dvs. smugglade, godset via Arlanda 1988-04-28.
Även den andra leveransen hämtades av polisman Carl Gustaf Östling i London.
Införseln över den svenska gränsen gick då till så att Carl Gustaf Östling reste med utrustningen till Köpenhamn, där han möttes av Per-Ola Karlsson, som kört ned från Stockholm i en bil som han tidigare fått utanordnad från Säkerhetspolisen.
De for sedan gemensamt till Helsingör, där de tog färjantill Helsingborg. Polisman Carl Gustaf Östling reste som däckspassagerare medan Per-Ola Karlsson ensam förde bilen med utrustningen till den svenska tullkontrollen.
Avsikten var att de två skulle förenas på andra sidan och fortsätta tillsammans till Stockholm. Per-Ola Karlsson blev emellertid föremål för kontroll i tullen och varusmugglingen avslöjades.
Kommissionen har i sin granskning av material hos säkerhetspolisen stött på följande uppgifter om polisman Carl Gustaf Östling.
Den ovan citerade promemorian från säkerhetspolisen som daterats 1986-03-24, enligt vilken polisman Carl Gustaf Östling på sjukhuset besöktes av kollegor dagarna före mordet, fanns inte bland de handlingar hos Säkerhetspolisen som kommissionen tagit del av. Däremot fanns andra handlingar, som innehöll upplysningar kring samma sakförhållanden.
Bland handlingarna fanns således en handskriven anteckning på ett registerutdrag. Enligt anteckningen, som inte finns i PU:s material och som är daterad 1986-03-18, var polisman Carl Gustaf Östling
”känd av kollega som ej vill framträda med namn. Polisman Carl Gustaf Östling kan ej ha haft med det inträffade att göra enligt denne. Eventuellt skall Carl Gustaf Östling ha blivit utskriven från sjukhus efter bukoperation 1986-02-28”.
Enligt ytterligare en (odaterad) anteckning på samma registerutdrag står
”Besökt av kollega 1986-02-27 då denne låg på SÖS. Södersjukhuset Polisman Carl Gustaf Östling trodde då att han skulle bli utskriven 1986-02-28. Opererad för brusten blindtarm.”
I säkerhetspolisens akt fanns vidare en utredningsanteckning daterad 1986-06-08, med följande lydelse:
Polisman Carl Gustaf Östling förekommer ej i avdelningens register men han skall någon gång under åren 1982-1983 ha deltagit i möten arrangerade av en förening vilken politiskt hör hemma långt ut på högerkanten. Föreningen består av poliser och en åklagare och den leds av en person vilken har karakteriserats som nazistsympatisör, med det kan ej påstås att hela föreningen som sådan är nazistisk.
En stor mängd polisärenden bör inte räknas till polisspåret.
Det gäller framför allt tips som inkommit till polisen och utretts utan att de uppmärksammats utanför utredningen och som inte innehåller något konspiratoriskt inslag.
Till polisspåret hör däremot uppslagen gällande enskilda poliser, som tillhör den krets poliser som förknippats med den s.k. baseballigan.
Den utbredda misstro som funnits mot dessa poliser har medfört att tips angående någon av dem inte minst i massmedierna rönt särskild uppmärksamhet och rest förväntningar på noggranna utredningsåtgärder.
Till polisspåret hör vidare uppslag gällande enskilda poliser, som uppvisat eller påstås ha uppvisat nazistiska eller högerextrema åsikter. Förväntningar på utredningsåtgärder har här funnits även då det saknats ett direkt samband mellan det som läggs polismannen i fråga till last och mordet.
Kärnan i denna del av polisspåret gäller en grupp enskilda poliser eller f.d. poliser.
För personerna i denna grupp gäller att ett eller flera av följande kriterier är uppfyllda:
◊ har uppvisat eller påstås ha uppvisat nazistiska eller högerextrema åsikter
◊ har uttalat eller påstås ha uttalat kraftig aversion mot Olof Palme
◊ har varit föremål för iakttagelser eller påstådda iakttagelser som kan sättas i samband med mordet
◊ innehar privat revolver av den typ mordet sannolikt begåtts med
◊ har besökt Sydafrika under apartheidregimens tid
Med en grövre indelning rör det sig alltså om två slags kriterier, dels de som förknippats med polisiärt övervåld, dels de som har att göra med extrema åsikter.
I praktiken uppfyller flera av de aktuella polismännen bägge kriterierna.
När en polis ur denna krets nämns i samband med polisspåret är det med misstanken att vederbörande ingått i någon form av sammansvärjning som legat bakom mordet. Det betyder att det från utredningssynpunkt inte är tillräckligt att konstatera att den utpekade polismannen inte kan vara gärningsman (t.ex. på grund av att han har alibi), eftersom vederbörande fortfarande kan ha en roll i den misstänkta sammansvärjningen.
De som intresserar sig för polisspåret söker därför efter personliga eller andra samband mellan de förekommande poliserna, samband som man i sin tur söker länka vidare till mordet.
Från denna synpunkt är det t.ex. relevant om några poliser ur denna
SOU1999:88 sid 276 Polisspåret
Översikt över polisspårets innehåll
Utpekade enskilda polismän
En stor mängd polisärenden bör inte räknas till polisspåret.
Det gäller framför allt tips som inkommit till polisen och utretts utan att de uppmärksammats utanför utredningen och som inte innehåller något konspiratoriskt inslag.
Till polisspåret hör däremot uppslagen gällande enskilda poliser, som tillhör den krets poliser som förknippats med den s.k. baseballigan.
Den utbredda misstro som funnits mot dessa poliser har medfört att tips angående någon av dem inte minst i massmedierna rönt särskild uppmärksamhet och rest förväntningar på noggranna utredningsåtgärder.
Till polisspåret hör vidare uppslag gällande enskilda poliser, som uppvisat eller påstås ha uppvisat nazistiska eller högerextrema åsikter. Förväntningar på utredningsåtgärder har här funnits även då det saknats ett direkt samband mellan det som läggs polismannen i fråga till last och mordet.
Kärnan i denna del av polisspåret gäller en grupp enskilda poliser eller f.d. poliser.
För personerna i denna grupp gäller att ett eller flera av följande kriterier är uppfyllda:
◊ har uppvisat eller påstås ha uppvisat nazistiska eller högerextrema åsikter
◊ har uttalat eller påstås ha uttalat kraftig aversion mot Olof Palme
◊ har varit föremål för iakttagelser eller påstådda iakttagelser som kan sättas i samband med mordet
◊ innehar privat revolver av den typ mordet sannolikt begåtts med
◊ har besökt Sydafrika under apartheidregimens tid
Med en grövre indelning rör det sig alltså om två slags kriterier, dels de som förknippats med polisiärt övervåld, dels de som har att göra med extrema åsikter.
I praktiken uppfyller flera av de aktuella polismännen bägge kriterierna.
När en polis ur denna krets nämns i samband med polisspåret är det med misstanken att vederbörande ingått i någon form av sammansvärjning som legat bakom mordet. Det betyder att det från utredningssynpunkt inte är tillräckligt att konstatera att den utpekade polismannen inte kan vara gärningsman (t.ex. på grund av att han har alibi), eftersom vederbörande fortfarande kan ha en roll i den misstänkta sammansvärjningen.
De som intresserar sig för polisspåret söker därför efter personliga eller andra samband mellan de förekommande poliserna, samband som man i sin tur söker länka vidare till mordet.
Från denna synpunkt är det t.ex. relevant om några poliser ur denna
Ann L känner den kollega vilken i sin tur känner polisman Carl Gustaf Östling och även besökte denne på sjukhus 1986-02-27 då polisman Carl Gustaf Östling opererats för blindtarmsinfektion och enligt uppgiftslämnaren skulle skrivas ut från sjukhuset 1986-02-28.
Slutligen fanns i polisman Carl Gustaf Östling:s akt en skrift från senare tid, en promemoria daterad 1996-08-14
, upprättad av Jan Sundström. Den hänvisade till den just citerade utredningsanteckningen.
Jan Sundström hade inför sitt sammanträffande med den tidigare Palmekommissionen tagit reda på vilka polismän som lämnat upplysningarna om Carl Gustaf Östling. Det var Ann L och Lars B. Enligt promemorian hade Jan Sundström talat med dessa 1996-03-26.
Om Lars B står:
När han tillfrågades om han hade besökt polisman Carl Gustaf Östling på sjukhuset vid något tillfälle under angiven tid, förklarade han jakande, att han hade besökt honom dagen för mordet på statsminister Olof PALME!
Stellan Åkebring finns bakom några rätt uppmärksammade delar i polisspåret.
De herrmiddagar med påstådd högerextrem prägel som organiserades för poliser under början av åttiotalet arrangerades av Stellan Åkebring.
Under mordnatten ringde en polisman till VD 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet. Det var Stellan Åkebring som ringde.
Stellan Åkebring är vidare identisk med det polisbefäl, som flyttades från VD 1 på grund av sin negativa hållning till kvinnliga poliser.
(Dessa förhållanden har behandlats ovan, framför allt i avsnittet om Stockholms polisstyrelses utredning om högerextremism.)
Av utredningsmaterialet hos PU framgår att Stellan Åkebring är bekant med polisman Carl Gustaf Östling, han uppträdde bl.a. som förhörsvittne vid något av förhören med denne.
Det består av ett anonymt telefontips från oktober 1987, där en person uppgav att Stellan Åkebring, samma dag som det tillkännagavs att Hans Holmér avgått, hade ”jublat” över detta.
Stellan Åkebring hade vid tillfället bevistat en ambassad, troligen den australiensiska, där det skulle ha pågått en fest till firande av Hans Holmérs avgång.
I december 1987 beslöt Per-Göran Näss att tipset inte föranledde någon åtgärd,
”då uppgifterna på intet sätt kan ha betydelse för utredningen av Palmemordet”.
Ann L känner den kollega vilken i sin tur känner polisman Carl Gustaf Östling och även besökte denne på sjukhus 1986-02-27 då polisman Carl Gustaf Östling opererats för blindtarmsinfektion och enligt uppgiftslämnaren skulle skrivas ut från sjukhuset 1986-02-28.
Slutligen fanns i polisman Carl Gustaf Östling:s akt en skrift från senare tid, en promemoria daterad 1996-08-14
, upprättad av Jan Sundström. Den hänvisade till den just citerade utredningsanteckningen.
Jan Sundström hade inför sitt sammanträffande med den tidigare Palmekommissionen tagit reda på vilka polismän som lämnat upplysningarna om Carl Gustaf Östling. Det var Ann L och Lars B. Enligt promemorian hade Jan Sundström talat med dessa 1996-03-26.
Om Lars B står:
När han tillfrågades om han hade besökt polisman Carl Gustaf Östling på sjukhuset vid något tillfälle under angiven tid, förklarade han jakande, att han hade besökt honom dagen för mordet på statsminister Olof PALME!
Stellan Åkebring finns bakom några rätt uppmärksammade delar i polisspåret.
De herrmiddagar med påstådd högerextrem prägel som organiserades för poliser under början av åttiotalet arrangerades av Stellan Åkebring.
Under mordnatten ringde en polisman till VD 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet. Det var Stellan Åkebring som ringde.
Stellan Åkebring är vidare identisk med det polisbefäl, som flyttades från VD 1 på grund av sin negativa hållning till kvinnliga poliser.
(Dessa förhållanden har behandlats ovan, framför allt i avsnittet om Stockholms polisstyrelses utredning om högerextremism.)
Av utredningsmaterialet hos PU framgår att Stellan Åkebring är bekant med polisman Carl Gustaf Östling, han uppträdde bl.a. som förhörsvittne vid något av förhören med denne.
Det består av ett anonymt telefontips från oktober 1987, där en person uppgav att Stellan Åkebring, samma dag som det tillkännagavs att Hans Holmér avgått, hade ”jublat” över detta.
Stellan Åkebring hade vid tillfället bevistat en ambassad, troligen den australiensiska, där det skulle ha pågått en fest till firande av Hans Holmérs avgång.
I december 1987 beslöt Per-Göran Näss att tipset inte föranledde någon åtgärd,
”då uppgifterna på intet sätt kan ha betydelse för utredningen av Palmemordet”.
Förutom dessa uppslag, som alltså inte föranlett några vittgående åtgärder, har ingen utredning med sikte på Stellan Åkebring förekommit i PU.
Däremot har Stellan Åkebring som framgått ovan varit föremål för ingående granskning i Stockholms polisstyrelses rapport om högerextremism.
Han förekommer också i Norrmalmsutredningen, som synes ha lett till att han omplacerades.
Vid Granskningskommissionens arbete har följande framkommit.
Vid förfrågan hos säkerhetspolisen angående Stellan Åkebring upplystes att han inte förekommer annat än som säkerhetsgranskad (det gäller för alla polismän).
Stellan Åkebring är emellertid som framgått en centralgestalt i det avsnitt som kallas ”Projekt Adolf” i säkerhetspolisens ärende SK 8-82.
Förutom vad som framgår i redogörelsen för ”herrmiddagarna” ovan, finns i en annan del av samma ärende två promemorior intagna under Stellan Åkebring:s namn.
Den ena är den ovan nämnda promemorian från 1983 där ”herrmiddagarna” omtalas första gången.
Den andra är en promemoria från 1980 där det från ”fullt tillförlitlig källa” uppges att en svensk polisman, identisk med Stellan Åkebring, deltagit i ett möte med en nazistisk organisation (Sveriges Nationella Förbund), i vilken han uppges ha varit välkänd.
Polisman Stefan Svensson anställdes som polis 1979. Han tillhörde kretsen kring ”baseballigan”.
Polisman Stefan Svensson har också omtalats i samband med att han hade varit aktiv för att få en person från organisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS, som hade gripits vid ett misshandelsbråk, släppt från arresten.
Det har inkommit flera tips angående polisman Stefan Svensson under utredningen, dock inget som är direkt knutet till mordet.
I stället gäller tipsen vapeninnehav, tvivelaktiga åsikter och uppseendeväckande beteende.
Ingångstipset i huvuduppslaget angående polisman Stefan Svensson kom i mars 1986.
Uppgiftslämnaren pekade ut bl.a. polisman C som högerextremist och uppgav att denne ägde en s.k. magnumrevolver.
Förutom dessa uppslag, som alltså inte föranlett några vittgående åtgärder, har ingen utredning med sikte på Stellan Åkebring förekommit i PU.
Däremot har Stellan Åkebring som framgått ovan varit föremål för ingående granskning i Stockholms polisstyrelses rapport om högerextremism.
Han förekommer också i Norrmalmsutredningen, som synes ha lett till att han omplacerades.
Vid Granskningskommissionens arbete har följande framkommit.
Vid förfrågan hos säkerhetspolisen angående Stellan Åkebring upplystes att han inte förekommer annat än som säkerhetsgranskad (det gäller för alla polismän).
Stellan Åkebring är emellertid som framgått en centralgestalt i det avsnitt som kallas ”Projekt Adolf” i säkerhetspolisens ärende SK 8-82.
Förutom vad som framgår i redogörelsen för ”herrmiddagarna” ovan, finns i en annan del av samma ärende två promemorior intagna under Stellan Åkebring:s namn.
Den ena är den ovan nämnda promemorian från 1983 där ”herrmiddagarna” omtalas första gången.
Den andra är en promemoria från 1980 där det från ”fullt tillförlitlig källa” uppges att en svensk polisman, identisk med Stellan Åkebring, deltagit i ett möte med en nazistisk organisation (Sveriges Nationella Förbund), i vilken han uppges ha varit välkänd.
Polisman Stefan Svensson anställdes som polis 1979. Han tillhörde kretsen kring ”baseballigan”.
Polisman Stefan Svensson har också omtalats i samband med att han hade varit aktiv för att få en person från organisationen Bevara Sverige Svenskt, BSS, som hade gripits vid ett misshandelsbråk, släppt från arresten.
Det har inkommit flera tips angående polisman Stefan Svensson under utredningen, dock inget som är direkt knutet till mordet.
I stället gäller tipsen vapeninnehav, tvivelaktiga åsikter och uppseendeväckande beteende.
Ingångstipset i huvuduppslaget angående polisman Stefan Svensson kom i mars 1986.
Uppgiftslämnaren pekade ut bl.a. polisman C som högerextremist och uppgav att denne ägde en s.k. magnumrevolver.
Wesson .357 Magnum. (Kulorna kontrollerades dock inte förrän 1990, då SKL uttalade att inget tydde på att kulorna utskjutits ur samma vapen som mordkulorna.)
Utredningen klarlade ganska snart att polisman Stefan Svensson hade deltagit i en militärövning vid K 4 den aktuella tiden, mer precist befann han sig morddagen på övning utanför Överkalix.
I ett på ingångstipset antecknat ”Beslut 1986-08-13” skrev Per-Göran Näss:
"Föranleder ej vidare åtgärd då verkställd utredning visat att polisman Stefan Svensson vid tiden för iakttagelser av ”skuggan” fullgjort tjänstgöring vid K4 Arvidsjaur under sådana förhållanden att han kan avföras från utredningen."
I november 1987 inkom ett nytt tips. Det hade föranletts av den uppmärksamhet kring polisspåret som då förekom i massmedia.
Tipsaren trodde att polisman Stefan Svensson ingick i ”baseballigan” och satte sin iakttagelse i samband med detta.
Enligt uppgiftslämnaren hade polisman Stefan Svensson på en pizzeria i en småstad uppvisat ett vapen ”av den typ amerikanska polisen använder”. Händelsen skulle ha inträffat ”för några år sedan”.
Uppgiftslämnaren hade fått informationen från en annan person. När den personen kontaktades av PU visade det sig att även denne hade uppgiften i andra hand.
Uppgiften kom ursprungligen från en man, beträffande vilken endast förnamnet var känt. Mannen bodde inte längre i staden, men det lämnades en del andra uppgifter om honom, t.ex. vad hans hustru hette och var han numera tjänstgjorde.
Någon ytterligare uppföljning företogs dock inte.
Från december 1987 finns vidare utredningsanteckningar rörande ”baseballigan” och polisman Stefan Svensson:s placering där. Utredningen ledde till nya förhör med den ursprunglige uppgiftslämnaren och fotokonfrontation. Inga direkt nya uppgifter framkom dock.
Kort därefter lades ärendet åter ad acta efter beslut av Per-Göran Näss. Polisman Stefan Svensson hördes inte heller denna gång.
Med datering fem år senare, oktober 1992, finns en utredningsanteckning. Där konstateras att polisman Stefan Svensson
varit föremål för omfattande utredning, varvid man bl.a. har kontrollerat hans vapeninnehav och alibi för tiden, då Olof Palme mördades. Något anmärkningsvärt har härvid inte framkommit.
Det noterades vidare att polisman Stefan Svensson 1980 erhöll licens för en Smith & Wesson .357 Magnum och att vapnet var provskjutet.
”Uppslaget bör möjligen knytas till vad som tidigare är känt och gjort beträffande polisman C”, avslutade utredningsmannen.
Wesson .357 Magnum. (Kulorna kontrollerades dock inte förrän 1990, då SKL uttalade att inget tydde på att kulorna utskjutits ur samma vapen som mordkulorna.)
Utredningen klarlade ganska snart att polisman Stefan Svensson hade deltagit i en militärövning vid K 4 den aktuella tiden, mer precist befann han sig morddagen på övning utanför Överkalix.
I ett på ingångstipset antecknat ”Beslut 1986-08-13” skrev Per-Göran Näss:
"Föranleder ej vidare åtgärd då verkställd utredning visat att polisman Stefan Svensson vid tiden för iakttagelser av ”skuggan” fullgjort tjänstgöring vid K4 Arvidsjaur under sådana förhållanden att han kan avföras från utredningen."
I november 1987 inkom ett nytt tips. Det hade föranletts av den uppmärksamhet kring polisspåret som då förekom i massmedia.
Tipsaren trodde att polisman Stefan Svensson ingick i ”baseballigan” och satte sin iakttagelse i samband med detta.
Enligt uppgiftslämnaren hade polisman Stefan Svensson på en pizzeria i en småstad uppvisat ett vapen ”av den typ amerikanska polisen använder”. Händelsen skulle ha inträffat ”för några år sedan”.
Uppgiftslämnaren hade fått informationen från en annan person. När den personen kontaktades av PU visade det sig att även denne hade uppgiften i andra hand.
Uppgiften kom ursprungligen från en man, beträffande vilken endast förnamnet var känt. Mannen bodde inte längre i staden, men det lämnades en del andra uppgifter om honom, t.ex. vad hans hustru hette och var han numera tjänstgjorde.
Någon ytterligare uppföljning företogs dock inte.
Från december 1987 finns vidare utredningsanteckningar rörande ”baseballigan” och polisman Stefan Svensson:s placering där. Utredningen ledde till nya förhör med den ursprunglige uppgiftslämnaren och fotokonfrontation. Inga direkt nya uppgifter framkom dock.
Kort därefter lades ärendet åter ad acta efter beslut av Per-Göran Näss. Polisman Stefan Svensson hördes inte heller denna gång.
Med datering fem år senare, oktober 1992, finns en utredningsanteckning. Där konstateras att polisman Stefan Svensson
varit föremål för omfattande utredning, varvid man bl.a. har kontrollerat hans vapeninnehav och alibi för tiden, då Olof Palme mördades. Något anmärkningsvärt har härvid inte framkommit.
Det noterades vidare att polisman Stefan Svensson 1980 erhöll licens för en Smith & Wesson .357 Magnum och att vapnet var provskjutet.
”Uppslaget bör möjligen knytas till vad som tidigare är känt och gjort beträffande polisman C”, avslutade utredningsmannen.
Flera från varandra oberoende uppgifter i uppslaget pekar på ett i skilda hänseenden extremt beteende från polisman Stefan Svensson:s sida.
Det finns vidare flera från varandra oberoende uppgifter om att polisman Stefan Svensson förevisat vapen på ett sätt som väckt uppseende.
Kommissionen har tagit del av en akt om polisman Stefan Svensson hos Säkerhetspolisen. Sakligt sett innehöll den inget värt att notera i detta sammanhang, utöver det som redan framgått av materialet hos PU.
Utanför PU förekommer polisman Stefan Svensson i polisstyrelsens utredning om högerextremism, jfr ovan.
Polisman Stefan Svensson berörs av i vart fall tre avsnitt i den utredningen:
uppgiften om att han på sin fritid velat ”kvittera ut” en god vän, här benämnd Carl Lundström, som gripits efter ett bråk mellan skinheads och invandrare,
påstående om en händelse på Operabaren i Stockholm, där polisman Stefan Svensson skulle ha uppvisat en svensk flagga med hakkors fästad på kavajslagets undersida (oklar tidpunkt) och
polismäns resor till Sydafrika.
Natten 1986-11-08 greps 23 personer i Gamla stan i Stockholm, misstänkta för misshandel efter en attack på en grupp invandrare.
Samtliga gripna utom två, Carl Lundström och en kamrat till denne, var s.k. skinheads.
De gripna frigavs senare under natten efter konfrontationer och identifiering. Carl Lundström kvarhölls dock eftersom han var bosatt i USA och inte hade fastställbar adress i Sverige.
Kort efter det att Carl Lundström:s kamrat hade släppts ringde polisman Stefan Svensson till vaktdistrikt 3, enligt vad som framgår av den promemoria som vakthavande befäl vid vaktdistriktet senare upprättade.
Stefan Svensson uppgav sig vara kriminalinspektör samt att Carl Lundström och dennes kamrat var ett par av hans bästa vänner.
Polisman Stefan Svensson sade vidare att Carl Lundström inte var någon buse och att denne inte gjort något olagligt.
Senare på natten infann sig polisman Stefan Svensson på polisstationen och bekräftade Carl Lundström:s tillfälliga adress i Stockholm. Sedan uppgifterna kontrollerats släpptes Carl Lundström, eftersom adressen därmed var fastställd.
Vakthavande befäl anmälde det inträffade till polisens klagomålssektion (internutredning).
Biträdande länspolismästaren beslutade att inte föra saken vidare till åklagare, eftersom misstanke om brott inte förelåg.
Händelsen uppmärksammades sedan i massmedia, varefter biträdande länspolismästaren beslöt att i, som det heter i polisstyrelsens rapport, ”klarläggande syfte” anmäla det inträffade till åklagare.
Åklagaren höll förhör med den vakthavande kriminalinspektören och
lade sedan ner förundersökningen med motiveringen att brott inte förelåg.
Polisstyrelsens utredningsgrupp inhämtade för sin del uppgifter från polisman Stefan Svensson och de två polismän vid vaktdistrikt 3 som talade med denne under natten.
I sin bedömning konstaterade polisstyrelsen att polisman Stefan Svensson inte agerat i tjänsten:
Flera från varandra oberoende uppgifter i uppslaget pekar på ett i skilda hänseenden extremt beteende från polisman Stefan Svensson:s sida.
Det finns vidare flera från varandra oberoende uppgifter om att polisman Stefan Svensson förevisat vapen på ett sätt som väckt uppseende.
Kommissionen har tagit del av en akt om polisman Stefan Svensson hos Säkerhetspolisen. Sakligt sett innehöll den inget värt att notera i detta sammanhang, utöver det som redan framgått av materialet hos PU.
Utanför PU förekommer polisman Stefan Svensson i polisstyrelsens utredning om högerextremism, jfr ovan.
Polisman Stefan Svensson berörs av i vart fall tre avsnitt i den utredningen:
uppgiften om att han på sin fritid velat ”kvittera ut” en god vän, här benämnd Carl Lundström, som gripits efter ett bråk mellan skinheads och invandrare,
påstående om en händelse på Operabaren i Stockholm, där polisman Stefan Svensson skulle ha uppvisat en svensk flagga med hakkors fästad på kavajslagets undersida (oklar tidpunkt) och
polismäns resor till Sydafrika.
Natten 1986-11-08 greps 23 personer i Gamla stan i Stockholm, misstänkta för misshandel efter en attack på en grupp invandrare.
Samtliga gripna utom två, Carl Lundström och en kamrat till denne, var s.k. skinheads.
De gripna frigavs senare under natten efter konfrontationer och identifiering. Carl Lundström kvarhölls dock eftersom han var bosatt i USA och inte hade fastställbar adress i Sverige.
Kort efter det att Carl Lundström:s kamrat hade släppts ringde polisman Stefan Svensson till vaktdistrikt 3, enligt vad som framgår av den promemoria som vakthavande befäl vid vaktdistriktet senare upprättade.
Stefan Svensson uppgav sig vara kriminalinspektör samt att Carl Lundström och dennes kamrat var ett par av hans bästa vänner.
Polisman Stefan Svensson sade vidare att Carl Lundström inte var någon buse och att denne inte gjort något olagligt.
Senare på natten infann sig polisman Stefan Svensson på polisstationen och bekräftade Carl Lundström:s tillfälliga adress i Stockholm. Sedan uppgifterna kontrollerats släpptes Carl Lundström, eftersom adressen därmed var fastställd.
Vakthavande befäl anmälde det inträffade till polisens klagomålssektion (internutredning).
Biträdande länspolismästaren beslutade att inte föra saken vidare till åklagare, eftersom misstanke om brott inte förelåg.
Händelsen uppmärksammades sedan i massmedia, varefter biträdande länspolismästaren beslöt att i, som det heter i polisstyrelsens rapport, ”klarläggande syfte” anmäla det inträffade till åklagare.
Åklagaren höll förhör med den vakthavande kriminalinspektören och
lade sedan ner förundersökningen med motiveringen att brott inte förelåg.
Polisstyrelsens utredningsgrupp inhämtade för sin del uppgifter från polisman Stefan Svensson och de två polismän vid vaktdistrikt 3 som talade med denne under natten.
I sin bedömning konstaterade polisstyrelsen att polisman Stefan Svensson inte agerat i tjänsten:
Frågan har i stället gällt om det inträffade kan uppfattas så att polisman Stefan Svensson(37) på ett otillbörligt sätt allmänt sökt utnyttja sin ställning som polis för att förmå vakthavande befäl att frige Carl Lundström(38), eller om agerandet endast är att se som ett försök att identifiera och i övrigt lämna sådana upplysningar om Carl Lundström att denne för uppfyllande av gällande regler skulle kunna friges.
Det kan konstateras att uppgift står mot uppgift vad gäller innehållet i det eller de telefonsamtal som utväxlades mellan polisman Stefan Svensson och företrädare för VD 3.
Enligt vakthavande befäl skall polisman Stefan Svensson ha ringt vid två tillfällen, varit mycket upprörd och uttryckligen sagt sig vilja ”kvittera ut” Carl Lundström.
Polisman Stefan Svensson bestrider att han uttryckt sig på det sätt som uppgetts liksom att han skulle ha varit upprörd. Hans enda syfte med telefonsamtalet var att ge sådana informationer om Carl Lundström att denne inte längre skulle behöva kvarhållas.
Han kan vidare bara erinra sig ett telefonsamtal.
Gruppen gör bedömningen att då uppgift står mot uppgift, det icke är möjligt att belägga att polisman Stefan Svensson på ett otillbörligt sätt sökt utnyttja sin ställning som polis för att få Carl Lundström frisläppt. (---)
Gruppen drar också slutsatsen att eftersom inget i utredningen tyder på att polisman Stefan Svensson utgett sig handla i tjänsten, det i vart fall icke skulle kunna vara fråga om annat än ett olämpligt beteende på fritid, vilket inte enligt gällande regler kan föranleda någon disciplinär prövning.
Det upplystes avslutningsvis att Carl Lundström inte, som tydligen påståtts i något sammanhang, lämnat landet efter det att han släppts.
Kommissionen har som nämnts tagit del av polisman Stefan Svensson:s akt hos Säkerhetspolisen, där det fanns en promemoria från 1986 med rubriken ”Bevara Sverige Svenskt (BSS) – Knytningar till personal vid Stockholms pd och KVS (Kriminalvårdsstyrelsen, vår anm.)”.
Den behandlar bl.a. den här aktuella händelsen.
Det framgår att Carl Lundström vid det aktuella tillfället själv kände till att en polisman skulle ”fixa ut” honom.
Det hade inte gått att utröna hur Carl Lundström, som alltså var i polisens förvar, kunde veta detta.
En kontroll hade dock visat att en ”känd BSS-medlem, (namnet här uteslutet), vilken är anställd som vaktkonstapel i arresten, tjänstgjorde denna natt”.
Det omtalas även att det var känt att personal vid Allmänna häktet var medlemmar i BSS.
Polisstyrelsens utredningsgrupp bedömde även påståendet om att polisman Stefan Svensson skulle ha iakttagits på Operabaren då han visat upp en nål med en svensk flagga med ett hakkors fastsatt på kavajslagets undersida. Det finns ingen uppgift om när händelsen skulle ha inträffat.
Polisman Stefan Svensson bestred inför utredningsgruppen kategoriskt beskyllningen.
Ursprunget till uppgiften – som tydligen förekommit i massmedia –
(37) Polisman Stefan Svensson var anonymiserad i rapporten och kallades där F.
(38) Jfr föregående not; Carl Lundström benämndes K i rapporten.
SOU1999:88 Polisspåret sid. 334
Frågan har i stället gällt om det inträffade kan uppfattas så att polisman Stefan Svensson(37) på ett otillbörligt sätt allmänt sökt utnyttja sin ställning som polis för att förmå vakthavande befäl att frige Carl Lundström(38), eller om agerandet endast är att se som ett försök att identifiera och i övrigt lämna sådana upplysningar om Carl Lundström att denne för uppfyllande av gällande regler skulle kunna friges.
Det kan konstateras att uppgift står mot uppgift vad gäller innehållet i det eller de telefonsamtal som utväxlades mellan polisman Stefan Svensson och företrädare för VD 3.
Enligt vakthavande befäl skall polisman Stefan Svensson ha ringt vid två tillfällen, varit mycket upprörd och uttryckligen sagt sig vilja ”kvittera ut” Carl Lundström.
Polisman Stefan Svensson bestrider att han uttryckt sig på det sätt som uppgetts liksom att han skulle ha varit upprörd. Hans enda syfte med telefonsamtalet var att ge sådana informationer om Carl Lundström att denne inte längre skulle behöva kvarhållas.
Han kan vidare bara erinra sig ett telefonsamtal.
Gruppen gör bedömningen att då uppgift står mot uppgift, det icke är möjligt att belägga att polisman Stefan Svensson på ett otillbörligt sätt sökt utnyttja sin ställning som polis för att få Carl Lundström frisläppt. (---)
Gruppen drar också slutsatsen att eftersom inget i utredningen tyder på att polisman Stefan Svensson utgett sig handla i tjänsten, det i vart fall icke skulle kunna vara fråga om annat än ett olämpligt beteende på fritid, vilket inte enligt gällande regler kan föranleda någon disciplinär prövning.
Det upplystes avslutningsvis att Carl Lundström inte, som tydligen påståtts i något sammanhang, lämnat landet efter det att han släppts.
Kommissionen har som nämnts tagit del av polisman Stefan Svensson:s akt hos Säkerhetspolisen, där det fanns en promemoria från 1986 med rubriken ”Bevara Sverige Svenskt (BSS) – Knytningar till personal vid Stockholms pd och KVS (Kriminalvårdsstyrelsen, vår anm.)”.
Den behandlar bl.a. den här aktuella händelsen.
Det framgår att Carl Lundström vid det aktuella tillfället själv kände till att en polisman skulle ”fixa ut” honom.
Det hade inte gått att utröna hur Carl Lundström, som alltså var i polisens förvar, kunde veta detta.
En kontroll hade dock visat att en ”känd BSS-medlem, (namnet här uteslutet), vilken är anställd som vaktkonstapel i arresten, tjänstgjorde denna natt”.
Det omtalas även att det var känt att personal vid Allmänna häktet var medlemmar i BSS.
Polisstyrelsens utredningsgrupp bedömde även påståendet om att polisman Stefan Svensson skulle ha iakttagits på Operabaren då han visat upp en nål med en svensk flagga med ett hakkors fastsatt på kavajslagets undersida. Det finns ingen uppgift om när händelsen skulle ha inträffat.
Polisman Stefan Svensson bestred inför utredningsgruppen kategoriskt beskyllningen.
Ursprunget till uppgiften – som tydligen förekommit i massmedia –
(37) Polisman Stefan Svensson var anonymiserad i rapporten och kallades där F.
(38) Jfr föregående not; Carl Lundström benämndes K i rapporten.
Mot Stefan Svensson:s bestridande fanns det enligt gruppen inget som talade för att den var riktig.
Slutligen identifierade polisstyrelsen polisman Stefan Svensson som en av de sex polismän som rest till Sydafrika. Resan hade för hans del ägt rum i februari 1987; han hade besökt svenska vänner som bodde där.
Han uppgav sig inte ha arbetat eller deltagit i någon utbildning tillsammans med sydafrikansk polis. (Polisstyrelsens bedömning av resorna framgår ovan.) Av utredningsakten framgår att polisman Stefan Svensson var ovillig att medverka i utredningen av Sydafrikaresorna.
Till skillnad från övriga berörda ville han inte yttra sig på band och motsatte sig även i övrigt dokumentation av saken. Den som tar del av akten kan endast med viss svårighet få fram att den polisman som i utredningen benämns F är identisk med polisman Stefan Svensson.
Tipset angående polisman Thomas Piltz och ”buss 43” är ett av de tidigast omtalade ”spåren” med anknytning till polisen. En gång torde det ha betraktats som hela polisspårets upphov.
Det utgår från iakttagelser som journalisten Lars Krantz anmälde till utredarna om en man som strax efter mordet betett sig märkligt vid en busshållplats på Birger Jarlsgatan, en hållplats som är belägen i en för mördaren möjlig flyktväg.
Tidigt inkom också uppgifter från en bussförare på linje 43. Bussförarens och Lars Krantz:s uppgifter kunde avse samma händelse, vilket ökade intresset.
Redan på ett tidigt stadium, men inte från allra första början, identifierade Lars Krantz den person han sett som polisman Thomas Piltz.
Thomas Piltz ingick i ”baseballigan”. Tillsammans med polisman E (Leif Tell) var han föremål för utredning i anledning av Rolf Machnows död i det s.k. OT-rummet.
Han friades från ansvar i polisutredningen och tilldömdes i flera tryck och yttrandefrihetsmål skadestånd från de medier som anklagat honom för Rolf Machnows död.
Polisman Thomas Piltz är vidare utpekad i ett helt annat uppslag, av en person som i massmedia kallats ”vittnet Jerker”.
Han hade åkt med buss 43 längs Birger Jarlsgatan mot Roslagstull, dvs. norrut, på mordkvällen vid tiden för mordet.
Vid hållplatsen vid Eriksbergsgatan gick en mystisk man på bussen.
Mannen åkte dock inte med utan gick av igen innan bussen lämnade hållplatsen.
Lars Krantz återkom med sitt tips under eftermiddagen, han lämnade då något fler detaljer.
1986-03-04 lämnade en bussförare (i fortsättningen kallad bussföraren (Peter Löfgren) ) ett tips om två mystiska personer som stigit på buss 43 ungefär 23:30 vid Eriksbergsgatans hållplats.
Ett odaterat tips från
SOU1999:88 Polisspåret sid. 334
gick inte att härleda.
Mot Stefan Svensson:s bestridande fanns det enligt gruppen inget som talade för att den var riktig.
Slutligen identifierade polisstyrelsen polisman Stefan Svensson som en av de sex polismän som rest till Sydafrika. Resan hade för hans del ägt rum i februari 1987; han hade besökt svenska vänner som bodde där.
Han uppgav sig inte ha arbetat eller deltagit i någon utbildning tillsammans med sydafrikansk polis. (Polisstyrelsens bedömning av resorna framgår ovan.) Av utredningsakten framgår att polisman Stefan Svensson var ovillig att medverka i utredningen av Sydafrikaresorna.
Till skillnad från övriga berörda ville han inte yttra sig på band och motsatte sig även i övrigt dokumentation av saken. Den som tar del av akten kan endast med viss svårighet få fram att den polisman som i utredningen benämns F är identisk med polisman Stefan Svensson.
Tipset angående polisman Thomas Piltz och ”buss 43” är ett av de tidigast omtalade ”spåren” med anknytning till polisen. En gång torde det ha betraktats som hela polisspårets upphov.
Det utgår från iakttagelser som journalisten Lars Krantz anmälde till utredarna om en man som strax efter mordet betett sig märkligt vid en busshållplats på Birger Jarlsgatan, en hållplats som är belägen i en för mördaren möjlig flyktväg.
Tidigt inkom också uppgifter från en bussförare på linje 43. Bussförarens och Lars Krantz:s uppgifter kunde avse samma händelse, vilket ökade intresset.
Redan på ett tidigt stadium, men inte från allra första början, identifierade Lars Krantz den person han sett som polisman Thomas Piltz.
Thomas Piltz ingick i ”baseballigan”. Tillsammans med polisman E (Leif Tell) var han föremål för utredning i anledning av Rolf Machnows död i det s.k. OT-rummet.
Han friades från ansvar i polisutredningen och tilldömdes i flera tryck och yttrandefrihetsmål skadestånd från de medier som anklagat honom för Rolf Machnows död.
Polisman Thomas Piltz är vidare utpekad i ett helt annat uppslag, av en person som i massmedia kallats ”vittnet Jerker”.
Han hade åkt med buss 43 längs Birger Jarlsgatan mot Roslagstull, dvs. norrut, på mordkvällen vid tiden för mordet.
Vid hållplatsen vid Eriksbergsgatan gick en mystisk man på bussen.
Mannen åkte dock inte med utan gick av igen innan bussen lämnade hållplatsen.
Lars Krantz återkom med sitt tips under eftermiddagen, han lämnade då något fler detaljer.
1986-03-04 lämnade en bussförare (i fortsättningen kallad bussföraren (Peter Löfgren) ) ett tips om två mystiska personer som stigit på buss 43 ungefär 23:30 vid Eriksbergsgatans hållplats.
samma uppgiftslämnare och med likartat innehåll finns också i uppslaget.
Det har lämnats vid personligt besök. Den som mottog det har på spaningsuppslaget antecknat att bussföraren inte verkade vara ”riktigt normal i huvudet”.
1986-03-05 lämnade Lars Krantz samma tips igen, nu vid personligt besök. Han berättade då också att han 1986-03-04 identifierat mannen på bussen som polisman Thomas Piltz.
Målet gällde förtal i anledning av att Sveriges Television lämnat uppgift som innebar att bl.a. polisman Thomas Piltz gjordes ansvarig för Rolf Machnows död (se Machnowfallet ovan). Den 9 mars återkom bussföraren till polisen angående de uppgifter han lämnat; han var rädd att hans tips kommit bort.
Han preciserade med hjälp av bussens färdskrivare vissa tidsuppgifter.
1986-03-11 hördes Lars Krantzvid säkerhetspolisen. Han lämnade en fyllig berättelse, som låg i linje med vad han tidigare uppgivit. Han sade nu även att han trodde sig ha hört skotten och att han gått till rättegången för att kontrollera om den han sett var identisk med polisman E eller polisman Thomas Piltz.
Samma dag hördes bussföraren av säkerhetspolisen.
1986-03-13 hördes polisman Thomas Piltz, även han av säkerhetspolisen.
Polisman Thomas Piltz uppgav att han redan hade hörts 198603-11. Mordkvällen hade han varit hemma med sin fästmö. Poliserna föreslog att de skulle hålla ett omgående förhör med fästmön. Det ville polisman Thomas Piltz inte, med motiveringen att det skulle kräva hämtning från arbetsplatsen och leda till förlust av lön. Polisman Thomas Piltz ville att hon skulle kallas i vanlig ordning.
1986-03-14 hördes fästmön. Hon bekräftade att polisman Thomas Piltz tillsammans med henne varit hemma under mordkvällen. Morgonen efter hade de väckts av polisman E, som ringde och berättade att Olof Palme var död. Thomas Piltz och E skulle tillsammans besöka sin advokat kl 10 på lördagsmorgonen.
Samma dag hölls förhör med Lars K:s dotter. Lars Krantz hade uppgett att han på mordkvällen besökt en teater där dottern arbetade och sedan tagit buss 43 hem. Syftet med förhöret med dottern var att kontrollera det Lars Krantz sagt.
Innebörden av de uppgifter dottern lämnade var att det var tveksamt om Lars Krantz besökt teatern den aktuella kvällen. Några dagar senare bekräftade emellertid skådespelerskan Kim A i förhör att hon träffat Lars Krantz på teatern på mordkvällen.
1986-03-18 hölls ett s.k. konfrontationsförhör med Lars Krantz och bussföraren. Av förhörsprotokollet att döma verkade det tveksamt om de hade åkt med samma buss.
1986-03-20 hölls förhör med en annan bussförare, Unni E. Unni E körde buss 43 en senare tur under mordkvällen. Hon beskrev en
samma uppgiftslämnare och med likartat innehåll finns också i uppslaget.
Det har lämnats vid personligt besök. Den som mottog det har på spaningsuppslaget antecknat att bussföraren inte verkade vara ”riktigt normal i huvudet”.
1986-03-05 lämnade Lars Krantz samma tips igen, nu vid personligt besök. Han berättade då också att han 1986-03-04 identifierat mannen på bussen som polisman Thomas Piltz.
Målet gällde förtal i anledning av att Sveriges Television lämnat uppgift som innebar att bl.a. polisman Thomas Piltz gjordes ansvarig för Rolf Machnows död (se Machnowfallet ovan). Den 9 mars återkom bussföraren till polisen angående de uppgifter han lämnat; han var rädd att hans tips kommit bort.
Han preciserade med hjälp av bussens färdskrivare vissa tidsuppgifter.
1986-03-11 hördes Lars Krantzvid säkerhetspolisen. Han lämnade en fyllig berättelse, som låg i linje med vad han tidigare uppgivit. Han sade nu även att han trodde sig ha hört skotten och att han gått till rättegången för att kontrollera om den han sett var identisk med polisman E eller polisman Thomas Piltz.
Samma dag hördes bussföraren av säkerhetspolisen.
1986-03-13 hördes polisman Thomas Piltz, även han av säkerhetspolisen.
Polisman Thomas Piltz uppgav att han redan hade hörts 198603-11. Mordkvällen hade han varit hemma med sin fästmö. Poliserna föreslog att de skulle hålla ett omgående förhör med fästmön. Det ville polisman Thomas Piltz inte, med motiveringen att det skulle kräva hämtning från arbetsplatsen och leda till förlust av lön. Polisman Thomas Piltz ville att hon skulle kallas i vanlig ordning.
1986-03-14 hördes fästmön. Hon bekräftade att polisman Thomas Piltz tillsammans med henne varit hemma under mordkvällen. Morgonen efter hade de väckts av polisman E, som ringde och berättade att Olof Palme var död. Thomas Piltz och E skulle tillsammans besöka sin advokat kl 10 på lördagsmorgonen.
Samma dag hölls förhör med Lars K:s dotter. Lars Krantz hade uppgett att han på mordkvällen besökt en teater där dottern arbetade och sedan tagit buss 43 hem. Syftet med förhöret med dottern var att kontrollera det Lars Krantz sagt.
Innebörden av de uppgifter dottern lämnade var att det var tveksamt om Lars Krantz besökt teatern den aktuella kvällen. Några dagar senare bekräftade emellertid skådespelerskan Kim A i förhör att hon träffat Lars Krantz på teatern på mordkvällen.
1986-03-18 hölls ett s.k. konfrontationsförhör med Lars Krantz och bussföraren. Av förhörsprotokollet att döma verkade det tveksamt om de hade åkt med samma buss.
1986-03-20 hölls förhör med en annan bussförare, Unni E. Unni E körde buss 43 en senare tur under mordkvällen. Hon beskrev en
De lämnade restaurangen vid 22:30-tiden, gick Kungsgatan mot Vasagatan, vek av okänd gata norrut och kom så småningom till Adolf Fredriks kyrkogata.
Mellan Holländargatan och Adolf Fredriks kyrkogata iakttog de en atletisk man med en rödaktig walkie-talkie.
På Adolf Fredriks kyrkogata 7 eller 9 gick de in i en öppen port för att värma sig. De tände inte ljuset.
Plötsligt kom en man springande nedför trappan. Han sprang nästan på paret på sin väg ut.
Mannen med walkie-talkien har ”Jerker” identifierat som polisman D.
– ”Jerker” säger sig ha anmält sina iakttagelser till polisen redan veckan efter mordet, men polisen återkom inte, trots att detta hade överenskommits.
Det första uppslaget
EBD9631-00
i utredningen angående Mauno Luukas, som synes vara identisk med ”Jerker”, är från maj 1988.
Det framgår inte om det är Mauno Luukas som tagit kontakt med PU eller tvärtom.
Mauno Luukas lämnade i huvudsak de uppgifter som framkommit i massmedia.
Det framgick vidare att han och ”Kicki J” hade fortsatt ut på Sveavägen och fram till mordplatsen, där de hade bevittnat upplivningsförsök och kvarstannat tills ambulansen lämnat platsen.
De hade sedan gått hem till ”Kicki J” i Gamla stan, där hon bodde i en liten lägenhet på Stora Nygatan.
Ett nytt förhör hölls kort senare.
Vid slagning framkom att Mauno Luukas, som till yrket var sjukvårdsbiträde, hade viss kriminell belastning, men ej var känd av säkerhetspolisen.
Ett nytt förhör
EBD9631-00-D
hölls av PU i slutet av maj.
Det gick till så att Mauno Luukas hämtades vid Centralstationen, varefter han ”vallades” runt på de platser varifrån han redovisat iakttagelser.
Samma dag som detta ägde rum hördes Mauno Luukas sambo per telefon.
I september 1988 upprättades en promemoria över ett samtal PU haft med journalisten Maja-Lena Rådelius, där denna redovisade kontakter med Mauno Luukas, liksom en del bedömningar angående denne.
I oktober samma år föreslog utredningsmannen enligt vad som antecknats att uppslaget skulle läggas ad acta av följande skäl.
Utredningen visade att Mauno Luukas lämnat motstridiga uppgifter om mordkvällen och natten.
Identifieringen av polisman D hade gjorts utifrån tidningsbilder långt efter mordet.
Utredaren betraktade identifieringen som ”misstänkt självsuggestion”.
Mauno Luukas uppgift att han ringt till dåvarande palmeutredningen efter mordet hade inte avsatt några spår i form av spaningsuppslag, varför uppgiften kunde misstänkas vara osann.
Den kvinna Mauno Luukas varit tillsammans med mordkvällen och natten hade inte kunnat identifieras.
Vid vallningen på Stora Nygatan visade Mauno Luukas ”negativt intresse” för försöket att spåra ”Kicki J”.
De lämnade restaurangen vid 22:30-tiden, gick Kungsgatan mot Vasagatan, vek av okänd gata norrut och kom så småningom till Adolf Fredriks kyrkogata.
Mellan Holländargatan och Adolf Fredriks kyrkogata iakttog de en atletisk man med en rödaktig walkie-talkie.
På Adolf Fredriks kyrkogata 7 eller 9 gick de in i en öppen port för att värma sig. De tände inte ljuset.
Plötsligt kom en man springande nedför trappan. Han sprang nästan på paret på sin väg ut.
Mannen med walkie-talkien har ”Jerker” identifierat som polisman D.
– ”Jerker” säger sig ha anmält sina iakttagelser till polisen redan veckan efter mordet, men polisen återkom inte, trots att detta hade överenskommits.
Det första uppslaget
EBD9631-00
i utredningen angående Mauno Luukas, som synes vara identisk med ”Jerker”, är från maj 1988.
Det framgår inte om det är Mauno Luukas som tagit kontakt med PU eller tvärtom.
Mauno Luukas lämnade i huvudsak de uppgifter som framkommit i massmedia.
Det framgick vidare att han och ”Kicki J” hade fortsatt ut på Sveavägen och fram till mordplatsen, där de hade bevittnat upplivningsförsök och kvarstannat tills ambulansen lämnat platsen.
De hade sedan gått hem till ”Kicki J” i Gamla stan, där hon bodde i en liten lägenhet på Stora Nygatan.
Ett nytt förhör hölls kort senare.
Vid slagning framkom att Mauno Luukas, som till yrket var sjukvårdsbiträde, hade viss kriminell belastning, men ej var känd av säkerhetspolisen.
Ett nytt förhör
EBD9631-00-D
hölls av PU i slutet av maj.
Det gick till så att Mauno Luukas hämtades vid Centralstationen, varefter han ”vallades” runt på de platser varifrån han redovisat iakttagelser.
Samma dag som detta ägde rum hördes Mauno Luukas sambo per telefon.
I september 1988 upprättades en promemoria över ett samtal PU haft med journalisten Maja-Lena Rådelius, där denna redovisade kontakter med Mauno Luukas, liksom en del bedömningar angående denne.
I oktober samma år föreslog utredningsmannen enligt vad som antecknats att uppslaget skulle läggas ad acta av följande skäl.
Utredningen visade att Mauno Luukas lämnat motstridiga uppgifter om mordkvällen och natten.
Identifieringen av polisman D hade gjorts utifrån tidningsbilder långt efter mordet.
Utredaren betraktade identifieringen som ”misstänkt självsuggestion”.
Mauno Luukas uppgift att han ringt till dåvarande palmeutredningen efter mordet hade inte avsatt några spår i form av spaningsuppslag, varför uppgiften kunde misstänkas vara osann.
Den kvinna Mauno Luukas varit tillsammans med mordkvällen och natten hade inte kunnat identifieras.
Vid vallningen på Stora Nygatan visade Mauno Luukas ”negativt intresse” för försöket att spåra ”Kicki J”.
Polisman E förekommer inte som direkt utpekad i något uppslag, i vart fall inte något som utretts inom PU.
Intresset för polisman E i utredningen väcktes i samband med att några personer vid en vattenläcka i hans lägenhet hösten 1987
fann en SS-hjälm, ett par walkie-talkies och iakttog något som de uppfattade som radioutrustning.
Detta föranledde utredning och sedermera omfattande publicitet i massmedia.
Tillsammans med polisman D var han föremål för utredning i anledning av Rolf Machnows död i det s.k. OT-rummet. Han friades från ansvar i polisutredningen och tilldömdes i flera tryck- och yttrandefrihetsmål skadestånd från de medier som anklagat honom för Rolf Machnows död.
Den som upptäckte vattenläckan var Hans C,Referens behövs
som ägde den fastighet där polisman E bodde. I anledning av detta hölls ett utförligt förhör med honom.
I huvuddrag framkom följande.
Hans C upptäckte själv vattenläckan i taket på husets tvättstuga. Tvättstugan var belägen under polisman E:s lägenhet.
Efter att ha sökt polisman E och rådgjort med kollegor till denne gick han in i lägenheten tillsammans med fastighetsskötaren och en kollega till polisman E, Max M.Referens behövs
När läckan skulle eftersökas var man tvungen att frilägga rör. I samband med det flyttades en del saker i ett skåp. Bland sakerna fanns två walkie-talkie-apparater och en svart hjälm, på vars sidor fanns ett SS-märke respektive ett hakkors.
Hans C kände ett starkt obehag inför hjälmen. Han noterade i lägenheten vidare ”ett antal jävla apparater alltså” som blinkade och ”rasslade”.
Det rörde sig dels om två stereoanläggningar, dels om annat, bl.a. en telefon som hade ”en helt annan karaktär än vad som vanliga Svensson har”. Telefonen var dock i och för sig av en typ som man kunde se i annonser. Hans intryck var att telefonen var sammankopplad med inspelningsutrustningen.
Hans C reagerade på mängden saker, ”väldigt mycket var uppställt”.
Av förhöret framgår vidare att lägenheten var 41 kvm och bestod av ett rum samt kök, matrum, hall och badrum. Det rum där sakerna stod uppställda var alltså förhållandevis litet.
Vidare framgår det att Hans C:s reflektioner över det som stod uppställt i lägenheten gjordes efter det att hjälmen och walkie-talkie-apparaterna hade hittats; detta hade väckt hans misstänksamhet.
SOU 1999:88 sid. 339 Polisspåret
ändrat sin berättelse på ett sätt som gjorde att man svårligen kunde fästa tilltro till denne.
Polisman E förekommer inte som direkt utpekad i något uppslag, i vart fall inte något som utretts inom PU.
Intresset för polisman E i utredningen väcktes i samband med att några personer vid en vattenläcka i hans lägenhet hösten 1987
fann en SS-hjälm, ett par walkie-talkies och iakttog något som de uppfattade som radioutrustning.
Detta föranledde utredning och sedermera omfattande publicitet i massmedia.
Tillsammans med polisman D var han föremål för utredning i anledning av Rolf Machnows död i det s.k. OT-rummet. Han friades från ansvar i polisutredningen och tilldömdes i flera tryck- och yttrandefrihetsmål skadestånd från de medier som anklagat honom för Rolf Machnows död.
Den som upptäckte vattenläckan var Hans C,Referens behövs
som ägde den fastighet där polisman E bodde. I anledning av detta hölls ett utförligt förhör med honom.
I huvuddrag framkom följande.
Hans C upptäckte själv vattenläckan i taket på husets tvättstuga. Tvättstugan var belägen under polisman E:s lägenhet.
Efter att ha sökt polisman E och rådgjort med kollegor till denne gick han in i lägenheten tillsammans med fastighetsskötaren och en kollega till polisman E, Max M.Referens behövs
När läckan skulle eftersökas var man tvungen att frilägga rör. I samband med det flyttades en del saker i ett skåp. Bland sakerna fanns två walkie-talkie-apparater och en svart hjälm, på vars sidor fanns ett SS-märke respektive ett hakkors.
Hans C kände ett starkt obehag inför hjälmen. Han noterade i lägenheten vidare ”ett antal jävla apparater alltså” som blinkade och ”rasslade”.
Det rörde sig dels om två stereoanläggningar, dels om annat, bl.a. en telefon som hade ”en helt annan karaktär än vad som vanliga Svensson har”. Telefonen var dock i och för sig av en typ som man kunde se i annonser. Hans intryck var att telefonen var sammankopplad med inspelningsutrustningen.
Hans C reagerade på mängden saker, ”väldigt mycket var uppställt”.
Av förhöret framgår vidare att lägenheten var 41 kvm och bestod av ett rum samt kök, matrum, hall och badrum. Det rum där sakerna stod uppställda var alltså förhållandevis litet.
Vidare framgår det att Hans C:s reflektioner över det som stod uppställt i lägenheten gjordes efter det att hjälmen och walkie-talkie-apparaterna hade hittats; detta hade väckt hans misstänksamhet.
krets tillsammans i organiserade former gett uttryck för en kraftig aversion mot Olof Palme.
Det finns vidare några polisärenden som förekommit i diskussionen
kring polisspåret utan att de utpekade för den skull hör till de ovan nämnda kategorierna.
Det gäller t.ex. en officer med vapenintresse och kopplingar till polisen.
Det gäller även en del enskilda polismän, som inte synes ha något samband med ”baseballigan” etc.
Ett sådant polisärende som synes vara fristående från de nämnda uppslagen gäller den polisman, som bl.a. företog en märklig resa kort efter mordet.
Uppslag som berör polisen i allmänhet
Polisspåret innehåller ett antal uppslag som mer eller mindre uttryckligt pekar ut poliser och som också innefattar ett påstående om att uppslaget kan sättas i samband med mordet, dvs. mer konkreta sammansvärjningsanklagelser.
Det gäller uppgiften om ett privat polismöte i Stockholm dagen före mordet (Södermötet), där mordet skulle ha planerats eller diskuterats på något sätt.
En tid före mordet skall det vidare ha förekommit ett möte med deltagande av bl.a. poliser i Norrköping, där deltagarna skall ha konspirerat mot regeringen och Olof Palme (Norrköpingsmötet).
En annan uppgift av detta slag gäller den s.k. Polisfesten. Dagen efter mordet hölls en polisfest i Stockholm med deltagande av ett stort antal polismän.
Det förekommer uppgifter om att det vid denna fest skulle ha utbringats en skål för mordet, en uppgift som skulle kunna uppfattas som ett tecken på polisiär inblandning.
Buss 43 kallas ett tips som härrör från en journalist. Denne iakttog kring tidpunkten för mordet två mystiska män i anslutning till 43:ans
buss. Han utpekade männen som två av dem som ingår i kretsen kring ”baseballigan”. Även bussföraren redovisade iakttagelser.
Uppgifterna om dåvarande länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten hör också hit. Det har ifrågasatts om denne, som han själv uppgett, befann sig i Borlänge på mordnatten. Misstanken är att Hans Holmér i själva verket var i Stockholm och att han således ljugit om sina förehavanden vid tidpunkten för mordets begående.
Eftersom det är en misstanke som rör den dåvarande chefen för Stockholmspolisen och omständigheter som kan sättas i ett tidsmässigt samband med mordet kan det räknas till polisspåret i denna del.
Det är väl känt och dokumenterat att polisens insatser under mordnatten var anmärkningsvärt otillräckliga.
Även i den följande mordutredningen har en många fel och misstag begåtts.
Till polisspåret hör
SOU1999:88 sid 277 Polisspåret
krets tillsammans i organiserade former gett uttryck för en kraftig aversion mot Olof Palme.
Det finns vidare några polisärenden som förekommit i diskussionen
kring polisspåret utan att de utpekade för den skull hör till de ovan nämnda kategorierna.
Det gäller t.ex. en officer med vapenintresse och kopplingar till polisen.
Det gäller även en del enskilda polismän, som inte synes ha något samband med ”baseballigan” etc.
Ett sådant polisärende som synes vara fristående från de nämnda uppslagen gäller den polisman, som bl.a. företog en märklig resa kort efter mordet.
Uppslag som berör polisen i allmänhet
Polisspåret innehåller ett antal uppslag som mer eller mindre uttryckligt pekar ut poliser och som också innefattar ett påstående om att uppslaget kan sättas i samband med mordet, dvs. mer konkreta sammansvärjningsanklagelser.
Det gäller uppgiften om ett privat polismöte i Stockholm dagen före mordet (Södermötet), där mordet skulle ha planerats eller diskuterats på något sätt.
En tid före mordet skall det vidare ha förekommit ett möte med deltagande av bl.a. poliser i Norrköping, där deltagarna skall ha konspirerat mot regeringen och Olof Palme (Norrköpingsmötet).
En annan uppgift av detta slag gäller den s.k. Polisfesten. Dagen efter mordet hölls en polisfest i Stockholm med deltagande av ett stort antal polismän.
Det förekommer uppgifter om att det vid denna fest skulle ha utbringats en skål för mordet, en uppgift som skulle kunna uppfattas som ett tecken på polisiär inblandning.
Buss 43 kallas ett tips som härrör från en journalist. Denne iakttog kring tidpunkten för mordet två mystiska män i anslutning till 43:ans
buss. Han utpekade männen som två av dem som ingår i kretsen kring ”baseballigan”. Även bussföraren redovisade iakttagelser.
Uppgifterna om dåvarande länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten hör också hit. Det har ifrågasatts om denne, som han själv uppgett, befann sig i Borlänge på mordnatten. Misstanken är att Hans Holmér i själva verket var i Stockholm och att han således ljugit om sina förehavanden vid tidpunkten för mordets begående.
Eftersom det är en misstanke som rör den dåvarande chefen för Stockholmspolisen och omständigheter som kan sättas i ett tidsmässigt samband med mordet kan det räknas till polisspåret i denna del.
Det är väl känt och dokumenterat att polisens insatser under mordnatten var anmärkningsvärt otillräckliga.
Även i den följande mordutredningen har en många fel och misstag begåtts.
Han funderade på hur han eventuellt skulle gå vidare. Han var verksam som kommunalpolitiker och satt i kommunfullmäktige på ett socialdemokratiskt mandat.
Av den anledningen var han bekant med Roland Öhrn, som var vice ordförande i polisstyrelsen. Han beslöt sig för att tala med denne.
Av olika skäl blev detta inte av förrän ca två veckor efter händelsen/upptäckten. Den 1987-10-05
lämnade han sin redogörelse till Roland Öhrn, varefter det hela ”rullade igång”.
Fastighetsskötaren Lennart B
hördes samma dag som Hans C.
Utöver vad som framkom i förhöret med denne uppgav Lennart B bl.a. att den polisman som var med bar civila kläder och avlägsnade sig efter 3-4 minuter, eftersom han kände sig överflödig. Hans C och Lennart B var i lägenheten och arbetade ca 1-1 1/2 timme.
Enligt Lennart B tedde sig lägenheten mer som en radiostudio eller dylikt än som ett hem.
Han irriterade sig särskilt på en bandspelare som slog till och från ”rätt så ofta”. Det fanns lampor som lyste eller blinkade.
Han fick uppfattningen att allt som förekom i rummet var avlyssnat. När de lämnade lägenheten sa Lennart B till Hans C att han inte ville gå in i lägenheten ensam igen. ”Jag förstår dig”, svarade Hans C.
När de kom ut fann de två uniformerade poliser utanför den låsta ytterporten.
Den ene var närmast aggressiv och ville kontrollera lägenheten. Hans C motsatte sig detta och efter en stunds dividerande gav sig polismännen av.
Beträffande själva vattenskadan uppgav Lennart B att denna bestod i en normal förslitningsskada.
Polisassistenten Max M
hördes i november 1987.
Max M såg ingen nazisthjälm (den torde ha kommit fram efter det att han gått). Han ansåg att det som fanns i rummet var ”fullt normala grejor”.
Telefonsvararen slog på när det ringde. Han ville själv stänga av den när polisman E ringde upp medan Max M fortfarande var kvar i lägenheten. Svararen började då blinka och spela in. På fråga sade dock polisman E att det inte spelade någon roll att bandet rullade.
Ett utförligt förhör hölls i detta sammanhang också med polisman I (jämför om denne nedan).
Polisman I
tjänstgjorde som vakthavande befäl och chef för den s.k. A-turen. I var polisman E:s chef.
Polisman I hade fått kännedom om att det var en vattenläcka i polisman E:s lägenhet och sände ut en tillgänglig polisman till platsen.
Syftet var att bereda hantverkare tillträde till lägenheten och begränsa eventuella skador. Han betraktade detta som ett vanligt polisiärt jobb.
På direkt fråga upplyste polisman I att han väl kände till att det fanns en nazisthjälm som förekommit inom polisen.
Den hade figurerat i en 15-20 år. När man talat om saken poliser emellan hade många igenkännande sagt: ”Jaså, är det den jävla hjälmen ...” Han visste att den förekommit vid en fest på Valön, där polisfacket har en rekrea-
Hans C berördes som sagt illa av det inträffade.
Han funderade på hur han eventuellt skulle gå vidare. Han var verksam som kommunalpolitiker och satt i kommunfullmäktige på ett socialdemokratiskt mandat.
Av den anledningen var han bekant med Roland Öhrn, som var vice ordförande i polisstyrelsen. Han beslöt sig för att tala med denne.
Av olika skäl blev detta inte av förrän ca två veckor efter händelsen/upptäckten. Den 1987-10-05
lämnade han sin redogörelse till Roland Öhrn, varefter det hela ”rullade igång”.
Fastighetsskötaren Lennart B
hördes samma dag som Hans C.
Utöver vad som framkom i förhöret med denne uppgav Lennart B bl.a. att den polisman som var med bar civila kläder och avlägsnade sig efter 3-4 minuter, eftersom han kände sig överflödig. Hans C och Lennart B var i lägenheten och arbetade ca 1-1 1/2 timme.
Enligt Lennart B tedde sig lägenheten mer som en radiostudio eller dylikt än som ett hem.
Han irriterade sig särskilt på en bandspelare som slog till och från ”rätt så ofta”. Det fanns lampor som lyste eller blinkade.
Han fick uppfattningen att allt som förekom i rummet var avlyssnat. När de lämnade lägenheten sa Lennart B till Hans C att han inte ville gå in i lägenheten ensam igen. ”Jag förstår dig”, svarade Hans C.
När de kom ut fann de två uniformerade poliser utanför den låsta ytterporten.
Den ene var närmast aggressiv och ville kontrollera lägenheten. Hans C motsatte sig detta och efter en stunds dividerande gav sig polismännen av.
Beträffande själva vattenskadan uppgav Lennart B att denna bestod i en normal förslitningsskada.
Polisassistenten Max M
hördes i november 1987.
Max M såg ingen nazisthjälm (den torde ha kommit fram efter det att han gått). Han ansåg att det som fanns i rummet var ”fullt normala grejor”.
Telefonsvararen slog på när det ringde. Han ville själv stänga av den när polisman E ringde upp medan Max M fortfarande var kvar i lägenheten. Svararen började då blinka och spela in. På fråga sade dock polisman E att det inte spelade någon roll att bandet rullade.
Ett utförligt förhör hölls i detta sammanhang också med polisman I (jämför om denne nedan).
Polisman I
tjänstgjorde som vakthavande befäl och chef för den s.k. A-turen. I var polisman E:s chef.
Polisman I hade fått kännedom om att det var en vattenläcka i polisman E:s lägenhet och sände ut en tillgänglig polisman till platsen.
Syftet var att bereda hantverkare tillträde till lägenheten och begränsa eventuella skador. Han betraktade detta som ett vanligt polisiärt jobb.
På direkt fråga upplyste polisman I att han väl kände till att det fanns en nazisthjälm som förekommit inom polisen.
Den hade figurerat i en 15-20 år. När man talat om saken poliser emellan hade många igenkännande sagt: ”Jaså, är det den jävla hjälmen ...” Han visste att den förekommit vid en fest på Valön, där polisfacket har en rekrea-
Polisman E hade tillvaratagit en del saker efter festen, bl.a. polisman I:s metspö, och tydligen även den ifrågavarande hjälmen.
Polisman I betraktade detta med hjälmen som ”otroligt oskyldigt”. Polisman I uttryckte vidare en viss uppgivenhet när det gällde möjligheten att genom grundlig utredning komma till ett slut med misstänkliggörandet av polismän.
Själv var han beskylld för att vid en polisfest dagen efter mordet ha utbringat en skål för mordet.
Trots att detta var gripet ur luften och att det hade dementerats i massmedia fortsatte uppgiften att cirkulera. Under det fortsatta förhöret redogjorde polisman I för bakgrunden till den aktuella festen, varvid det bl.a. framgick att I var centerpartist och hade suttit i kommunfullmäktige i Nacka.
I uppslaget finns två handlingar från journalisten Sven A intagna, varav en är rubricerad som ”minnesanteckning från telefonsamtal 14:10 klockan 10:45 med Roland Öhrn, Stockholms polisstyrelse” och annan utgör en kopia på brev till dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon.
Av den förstnämnda handlingen att döma hade Sven A haft kontakter med Roland Öhrn och fått detaljerade uppgifter angående vattenläckan hos polisman E och de uppgifter som därvid lämnats av Hans C.
Det framgår att Sven A hade lovat att tills vidare hålla tyst, ”men jag ger dig inte många timmar till”.
Polisman E
själv hördes i oktober 1987. Anledningen till förhöret uppgavs vara ”vissa fynd gjorda i polisman E:s lägenhet --- i slutet av september 1987 vid lokalisering av en vattenläcka, i form av kommunikationsradioutrustning (Walkie-Talkies), elektronisk utrustning, etc.”.
Förhöret var ingående.
I förhörsprotokollet framkommer bl.a. följande.
Han kände till anledningen till förhöret, eftersom polisman I hade berättat att han blivit uppringd av en journalist som ställt frågor kring vattenläckan och den hjälm som upphittats.
Journalisten hade upplyst polisman I om att han fått sina uppgifter från en man vid namn Öhrn i polisstyrelsen.
När läckan upptäcktes befann sig polisman E hos sin sjuka mor i Göteborg. Beträffande hjälmen uppgav polisman E att han hade den om hand men han var inte dess ägare. Han hade omhändertagit den efter en fest på Kamraternas rekreationsö Valön för ett par år sedan.
Han hade ingen aning om vem som ägde den. Hjälmen användes, enligt vad som synes framgå av förhörsprotokollet, för ”practical jokes” med anspelning på de uppgifter som förekommit i medierna om högerextremism ”och sådant” hos Norrmalmspolisen, reportagen i radioprogrammet ”Kanalen” nämns särskilt. Hjälmen var riktig, det var inte fråga om teaterrekvisita.
tionsanläggning, ett par år tidigare.
Polisman E hade tillvaratagit en del saker efter festen, bl.a. polisman I:s metspö, och tydligen även den ifrågavarande hjälmen.
Polisman I betraktade detta med hjälmen som ”otroligt oskyldigt”. Polisman I uttryckte vidare en viss uppgivenhet när det gällde möjligheten att genom grundlig utredning komma till ett slut med misstänkliggörandet av polismän.
Själv var han beskylld för att vid en polisfest dagen efter mordet ha utbringat en skål för mordet.
Trots att detta var gripet ur luften och att det hade dementerats i massmedia fortsatte uppgiften att cirkulera. Under det fortsatta förhöret redogjorde polisman I för bakgrunden till den aktuella festen, varvid det bl.a. framgick att I var centerpartist och hade suttit i kommunfullmäktige i Nacka.
I uppslaget finns två handlingar från journalisten Sven A intagna, varav en är rubricerad som ”minnesanteckning från telefonsamtal 14:10 klockan 10:45 med Roland Öhrn, Stockholms polisstyrelse” och annan utgör en kopia på brev till dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon.
Av den förstnämnda handlingen att döma hade Sven A haft kontakter med Roland Öhrn och fått detaljerade uppgifter angående vattenläckan hos polisman E och de uppgifter som därvid lämnats av Hans C.
Det framgår att Sven A hade lovat att tills vidare hålla tyst, ”men jag ger dig inte många timmar till”.
Polisman E
själv hördes i oktober 1987. Anledningen till förhöret uppgavs vara ”vissa fynd gjorda i polisman E:s lägenhet --- i slutet av september 1987 vid lokalisering av en vattenläcka, i form av kommunikationsradioutrustning (Walkie-Talkies), elektronisk utrustning, etc.”.
Förhöret var ingående.
I förhörsprotokollet framkommer bl.a. följande.
Han kände till anledningen till förhöret, eftersom polisman I hade berättat att han blivit uppringd av en journalist som ställt frågor kring vattenläckan och den hjälm som upphittats.
Journalisten hade upplyst polisman I om att han fått sina uppgifter från en man vid namn Öhrn i polisstyrelsen.
När läckan upptäcktes befann sig polisman E hos sin sjuka mor i Göteborg. Beträffande hjälmen uppgav polisman E att han hade den om hand men han var inte dess ägare. Han hade omhändertagit den efter en fest på Kamraternas rekreationsö Valön för ett par år sedan.
Han hade ingen aning om vem som ägde den. Hjälmen användes, enligt vad som synes framgå av förhörsprotokollet, för ”practical jokes” med anspelning på de uppgifter som förekommit i medierna om högerextremism ”och sådant” hos Norrmalmspolisen, reportagen i radioprogrammet ”Kanalen” nämns särskilt. Hjälmen var riktig, det var inte fråga om teaterrekvisita.
Beträffande walkie-talkie-utrustningen uppgav polisman E att han skaffat denna omkring 1983-84 när han tillsammans med sin dåvarande flickvän bodde på landet.
Det rörde sig om en s.k. PrivatRadio, att användas vid friluftsaktiviteter. (Fotnot 39)
Utrustningen hade emellertid inte just kommit till någon användning.
Polisman E uppgav att det i lägenheten i övrigt fanns TV, stereoanläggning (förstärkare, radiodel, kassettbandspelare, CD-spelare och spolbandspelare), 2 videobandspelare, en hemdator, en transformator samt en telefonsvarare.
Han förnekade bestämt att han skulle ha haft någon utrustning för avlyssning eller liknande och synes ha ställt sig frågande inför uppgifterna om ”elektroniska prylar”.
Han berättade vad han använde sina saker till och fick också frågor om sin videokamera.
Polisman E mindes inte vad han gjorde på mordkvällen, men kom ihåg att han morgonen efter väcktes av sin dåvarande flickvän med
beskedet ”Du måste lyssna på TV:n, statsministern har blivit mördad”.
Han bodde vid detta tillfälle i inte i den lägenhet där vattenläckan inträffade, dit hade han flyttat ganska exakt ett år senare.
Han minns inte om han tjänstgjorde den 28 februari 1986, men trodde att han hade haft fridagar vid den tidpunkten.
Han antog att han hade tillbringat kvällen i hemmet med sin dåvarande flickvän.
Av protokollet framgår att förhörsledaren på uppmaning från förundersökningsledningen, ”erbjöd” polisman E en poliskontroll av det som fanns i lägenheten.
Polisman E ville emellertid inte låta utföra kontrollen; han trodde inte att det skulle göra varken ”till eller från i massmedias ögon eftersom man i alla fall skrev och sade bara det man ville”.
Han ångrade sig emellertid (se förhörsledarens berättelse nedan) och i slutet av november 1987 beslöt förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, att husrannsakan hos polisman E skulle äga rum.
I beslutet angavs att denna företogs på E:s egen begäran. I protokollet finns bl.a. intagna fotografier på diverse stereo-, TV-, telefon- och datautrustning.
Det som avbildats utgör såvitt kan bedömas normal ”hem”-utrustning.
Den f.d. flickvännen hördes av säkerhetspolisen fem dagar efter förhöret med polisman E.
Hon uppgav att hon varit sammanboende och förlovad med polisman E.
De hade varit tillsammans under tiden 1982-1986. Hon hade inte underrättats om varför hon kallats.
I protokollet
Fotnot 39
I uppslaget finns en i mars 1984 utfärdad licens för polisman E. Ändamålet är angivet som ”Fritidsändamål som ridning, fiske och vildmarksliv privatradio intagen. Licensinnehavare är”. Licensen har annulerats i juli 1987 på grund av bristande betalning.
Beträffande walkie-talkie-utrustningen uppgav polisman E att han skaffat denna omkring 1983-84 när han tillsammans med sin dåvarande flickvän bodde på landet.
Det rörde sig om en s.k. PrivatRadio, att användas vid friluftsaktiviteter. (Fotnot 39)
Utrustningen hade emellertid inte just kommit till någon användning.
Polisman E uppgav att det i lägenheten i övrigt fanns TV, stereoanläggning (förstärkare, radiodel, kassettbandspelare, CD-spelare och spolbandspelare), 2 videobandspelare, en hemdator, en transformator samt en telefonsvarare.
Han förnekade bestämt att han skulle ha haft någon utrustning för avlyssning eller liknande och synes ha ställt sig frågande inför uppgifterna om ”elektroniska prylar”.
Han berättade vad han använde sina saker till och fick också frågor om sin videokamera.
Polisman E mindes inte vad han gjorde på mordkvällen, men kom ihåg att han morgonen efter väcktes av sin dåvarande flickvän med
beskedet ”Du måste lyssna på TV:n, statsministern har blivit mördad”.
Han bodde vid detta tillfälle i inte i den lägenhet där vattenläckan inträffade, dit hade han flyttat ganska exakt ett år senare.
Han minns inte om han tjänstgjorde den 28 februari 1986, men trodde att han hade haft fridagar vid den tidpunkten.
Han antog att han hade tillbringat kvällen i hemmet med sin dåvarande flickvän.
Av protokollet framgår att förhörsledaren på uppmaning från förundersökningsledningen, ”erbjöd” polisman E en poliskontroll av det som fanns i lägenheten.
Polisman E ville emellertid inte låta utföra kontrollen; han trodde inte att det skulle göra varken ”till eller från i massmedias ögon eftersom man i alla fall skrev och sade bara det man ville”.
Han ångrade sig emellertid (se förhörsledarens berättelse nedan) och i slutet av november 1987 beslöt förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, att husrannsakan hos polisman E skulle äga rum.
I beslutet angavs att denna företogs på E:s egen begäran. I protokollet finns bl.a. intagna fotografier på diverse stereo-, TV-, telefon- och datautrustning.
Det som avbildats utgör såvitt kan bedömas normal ”hem”-utrustning.
Den f.d. flickvännen hördes av säkerhetspolisen fem dagar efter förhöret med polisman E.
Hon uppgav att hon varit sammanboende och förlovad med polisman E.
De hade varit tillsammans under tiden 1982-1986. Hon hade inte underrättats om varför hon kallats.
I protokollet
Fotnot 39
I uppslaget finns en i mars 1984 utfärdad licens för polisman E. Ändamålet är angivet som ”Fritidsändamål som ridning, fiske och vildmarksliv privatradio intagen. Licensinnehavare är”. Licensen har annulerats i juli 1987 på grund av bristande betalning.
har därvid antecknats att ”av det skälet kunde hon inte känna till att hon skulle tillfrågas närmare om vad hon och polisman E gjorde fredagen den 28 februari 1986 under dagen och kvällen”.
Det framgår inte på vilket sätt förhörsledaren ansåg sig kunna utgå från att hon inte hade talat med polisman E om saken efter förhöret med denne (polisman E uppgav för övrigt att de hade god kontakt med varandra och talade i telefon 3-4 gånger per vecka).
Hon uppgav att de vid denna tid bodde på den adress polisman E uppgivit. Hennes minne av mordet var från morgonen den 1 mars då hon blev uppringd av sin mor, som förmedlade nyheten. Hon såg sedan på TV tillsammans med polisman E, som hon väckte. Hon hade inget minne av vad de gjorde dagen och kvällen innan, men trodde att hon själv arbetade.
Sedermera har hon med stöd av tjänstgöringslistor från sin arbetsgivare uppgett att hon arbetade såväl fredag som lördag (hon tjänstgjorde i en affär i Stockholm). När hon hade ett arbetsschema av det slaget brukade hon aldrig gå ut på kvällen. Eftersom de brukade
göra allt tillsammans utgick hon från att även polisman E tillbringade kvällen i hemmet.
Hon bekräftade E:s uppgifter angående radioutrustningens anskaffande. Enligt henne var utrustning av det slaget vanlig i de lantliga trakter där de en tid bodde eftersom telefonen inte alltid var pålitlig. Hon tillade att de använt den vid kanotpaddling.
Utöver det sagda, som kan utläsas ur PU:s uppslag angående vattenläckan hos polisman E, har den tidigare Palmekommissionen via utfrågning av Per-Göran Näss och Jan S inhämtat kompletterandeupplysninga.(Fotnot 40)
De har berättat följande.
Per-Göran Näss kallades till chefen för säkerhetspolisen Sven-Åke Hjälmroth en fredageftermiddag i oktober 1987. Han sammanträffade där med vice ordföranden i Stockholms polisstyrelse Roland Öhrn.
Denne uppgav att han fått information från en fastighetsägare i Alvik, som gick ut på att det varit en vattenläcka i en lägenhet och i samband med det hade man gjort iakttagelser av apparater i lägenheten som man bedömde utgjorde en radiocentral.
Dessutom hade man funnit en gammal SS-hjälm i ett skåp. Per-Göran Näss fick i uppgift att utreda detta.
Säkerhetspolisen ordnade därför en spaningslokal från vilken polisman E:s lägenhet kunde övervakas.
På onsdagen veckan därpå
återkom Öhrn och berättade att han innan han kontaktat säkerhetspolisen lämnat uppgifterna till journalisten Sven A.
Sven A hade velat publicera uppgifterna, men Öhrn hade förmått honom att avvakta polisens utredning. Sven A hade gått med på att vänta en vecka.
Den följande dagen, torsdag, avsåg emellertid Sven A att ge offentlighet åt hela saken. Trots att säkerhetsavdelningens spanare då i praktiken var
Fotnot 40
Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 26 mars 1996.
har därvid antecknats att ”av det skälet kunde hon inte känna till att hon skulle tillfrågas närmare om vad hon och polisman E gjorde fredagen den 28 februari 1986 under dagen och kvällen”.
Det framgår inte på vilket sätt förhörsledaren ansåg sig kunna utgå från att hon inte hade talat med polisman E om saken efter förhöret med denne (polisman E uppgav för övrigt att de hade god kontakt med varandra och talade i telefon 3-4 gånger per vecka).
Hon uppgav att de vid denna tid bodde på den adress polisman E uppgivit. Hennes minne av mordet var från morgonen den 1 mars då hon blev uppringd av sin mor, som förmedlade nyheten. Hon såg sedan på TV tillsammans med polisman E, som hon väckte. Hon hade inget minne av vad de gjorde dagen och kvällen innan, men trodde att hon själv arbetade.
Sedermera har hon med stöd av tjänstgöringslistor från sin arbetsgivare uppgett att hon arbetade såväl fredag som lördag (hon tjänstgjorde i en affär i Stockholm). När hon hade ett arbetsschema av det slaget brukade hon aldrig gå ut på kvällen. Eftersom de brukade
göra allt tillsammans utgick hon från att även polisman E tillbringade kvällen i hemmet.
Hon bekräftade E:s uppgifter angående radioutrustningens anskaffande. Enligt henne var utrustning av det slaget vanlig i de lantliga trakter där de en tid bodde eftersom telefonen inte alltid var pålitlig. Hon tillade att de använt den vid kanotpaddling.
Utöver det sagda, som kan utläsas ur PU:s uppslag angående vattenläckan hos polisman E, har den tidigare Palmekommissionen via utfrågning av Per-Göran Näss och Jan S inhämtat kompletterandeupplysninga.(Fotnot 40)
De har berättat följande.
Per-Göran Näss kallades till chefen för säkerhetspolisen Sven-Åke Hjälmroth en fredageftermiddag i oktober 1987. Han sammanträffade där med vice ordföranden i Stockholms polisstyrelse Roland Öhrn.
Denne uppgav att han fått information från en fastighetsägare i Alvik, som gick ut på att det varit en vattenläcka i en lägenhet och i samband med det hade man gjort iakttagelser av apparater i lägenheten som man bedömde utgjorde en radiocentral.
Dessutom hade man funnit en gammal SS-hjälm i ett skåp. Per-Göran Näss fick i uppgift att utreda detta.
Säkerhetspolisen ordnade därför en spaningslokal från vilken polisman E:s lägenhet kunde övervakas.
På onsdagen veckan därpå
återkom Öhrn och berättade att han innan han kontaktat säkerhetspolisen lämnat uppgifterna till journalisten Sven A.
Sven A hade velat publicera uppgifterna, men Öhrn hade förmått honom att avvakta polisens utredning. Sven A hade gått med på att vänta en vecka.
Den följande dagen, torsdag, avsåg emellertid Sven A att ge offentlighet åt hela saken. Trots att säkerhetsavdelningens spanare då i praktiken var
Fotnot 40
Den tidigare Palmekommissionens utfrågning den 26 mars 1996.
på plats beslöt man i det läget att avblåsa övervakningen, som bedömdes meningslös i det polisman E ju skulle komma att varskos genom publiceringen. I stället sattes en vanlig utredning i gång, som omgående inleddes med att polisman E hördes.
I samband med förhöret upplystes polisman E om att han hade möjlighet att begära att få en husrannsakan gjord, för att säkra bevisning om sin oskuld. Detta avvisade polisman E i affekt.
Efter ett par dagar återkom han och undrade om erbjudandet kvarstod. Förhörsledaren Jan S vände sig då till riksåklagaren och begärde att få genomföra en husrannsakan hos polisman E.
Enligt Jan S kan en husrannsakan inte genomföras med den ”misstänktes” samtycke.
Det krävs laga grund och ett beslut. Jan S underströk i sammanhanget att han som utredningsman ansåg sig ha lika stor rätt att bevisa någons oskuld som att bevisa någons skuld, även om han betraktade åtgärden som extraordinär.
På direkt fråga hur man visste att E:s lägenhet var i samma skick som i samband med vattenläckan och om den utrustning som avfotograferades var densamma som den utrustning hyresvärden sett, svarade Jan S att de ansett sig kunna spåra de apparater som vederbörande beskrivit i förhör, bl.a. hade den blinkande apparaten identifierats som en vanlig telefonsvarare.
I polisstyrelsens utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen behandlades även fyndet av nazisthjälmen hos polisman E.
Polisstyrelsens utredningsgrupp klarlade genom vissa efterforskningar att Valön, den plats där polisman E sade sig ha bärgat hjälmen, förvärvades av Föreningen Kamraterna 1955.
Man fann då olika föremål med nazistemblem.
Föremålen skall dock ha samlats inoch förstörts.
Polisstyrelsen ansåg att detta förhållande fick E:s förklaring till hur han kommit i besittning av hjälmen att framstå som än mer sannolik.
Polisstyrelsen konstaterade slutligen att ”oaktat vad man kan ha för åsikt om det lämpliga i att någon privat innehar en nazisthjälm, detta ändå måste anses tillhöra den enskilde polismannens privatliv.”(Fotnot 41)
Vid kommissionens granskning av handlingar hos säkerhetspolisen har följande framkommit. Polisman E finns enligt uppgift inte registrerad på annat sätt än de spår som avsätts vid den säkerhetskyddskontroll som alla poliser genomgår.
Vi har alltså fått uppgiften att det inte finns någon ”akt” angående polisman E. Inte heller gav vår registerförfrågan någon hänvisning till ärende där polisman E förekommer.
I ärendet SK 8-82 finns emellertid ett omfattande material om polisman E.
Det gäller uteslutande ”vattenläckan”.
Handlingarna bekräftar det Per-Göran Näss uppgav inför kommissionen om att över-
Fotnot 41
Rapporten s. 28.
på plats beslöt man i det läget att avblåsa övervakningen, som bedömdes meningslös i det polisman E ju skulle komma att varskos genom publiceringen. I stället sattes en vanlig utredning i gång, som omgående inleddes med att polisman E hördes.
I samband med förhöret upplystes polisman E om att han hade möjlighet att begära att få en husrannsakan gjord, för att säkra bevisning om sin oskuld. Detta avvisade polisman E i affekt.
Efter ett par dagar återkom han och undrade om erbjudandet kvarstod. Förhörsledaren Jan S vände sig då till riksåklagaren och begärde att få genomföra en husrannsakan hos polisman E.
Enligt Jan S kan en husrannsakan inte genomföras med den ”misstänktes” samtycke.
Det krävs laga grund och ett beslut. Jan S underströk i sammanhanget att han som utredningsman ansåg sig ha lika stor rätt att bevisa någons oskuld som att bevisa någons skuld, även om han betraktade åtgärden som extraordinär.
På direkt fråga hur man visste att E:s lägenhet var i samma skick som i samband med vattenläckan och om den utrustning som avfotograferades var densamma som den utrustning hyresvärden sett, svarade Jan S att de ansett sig kunna spåra de apparater som vederbörande beskrivit i förhör, bl.a. hade den blinkande apparaten identifierats som en vanlig telefonsvarare.
I polisstyrelsens utredning angående högerextremism inom Stockholmspolisen behandlades även fyndet av nazisthjälmen hos polisman E.
Polisstyrelsens utredningsgrupp klarlade genom vissa efterforskningar att Valön, den plats där polisman E sade sig ha bärgat hjälmen, förvärvades av Föreningen Kamraterna 1955.
Man fann då olika föremål med nazistemblem.
Föremålen skall dock ha samlats inoch förstörts.
Polisstyrelsen ansåg att detta förhållande fick E:s förklaring till hur han kommit i besittning av hjälmen att framstå som än mer sannolik.
Polisstyrelsen konstaterade slutligen att ”oaktat vad man kan ha för åsikt om det lämpliga i att någon privat innehar en nazisthjälm, detta ändå måste anses tillhöra den enskilde polismannens privatliv.”(Fotnot 41)
Vid kommissionens granskning av handlingar hos säkerhetspolisen har följande framkommit. Polisman E finns enligt uppgift inte registrerad på annat sätt än de spår som avsätts vid den säkerhetskyddskontroll som alla poliser genomgår.
Vi har alltså fått uppgiften att det inte finns någon ”akt” angående polisman E. Inte heller gav vår registerförfrågan någon hänvisning till ärende där polisman E förekommer.
I ärendet SK 8-82 finns emellertid ett omfattande material om polisman E.
Det gäller uteslutande ”vattenläckan”.
Handlingarna bekräftar det Per-Göran Näss uppgav inför kommissionen om att över-
vakning av polisman E förbereddes men gick om intet på grund av den massmediala uppmärksamheten.
I stället hölls alltså förhör på vanligt sätt med polisman E.
Av handlingarna framgår dock att polisman E faktiskt var övervakad via en lägenhet.
Även längre gående åtgärder förbereddes; en tjänsteman från säkerhetspolisen, som uppträdde under falskt namn och använde falsk legitimation, skaffade sig t.ex. via hyresvärden falska nycklar till E:s lägenhet.
Såväl dokumentationen som beskrivna åtgärder ger ett för förhållandena vant och välordnat intryck.
Det material som på detta sätt dokumenterar säkerhetspolisens operationer synes ej ha överlämnats till PU, i vart fall finns det inte i det material kommissionen gått igenom. De handlingar som vi på detta sätt endast återfunnit hos säkerhetspolisen gäller vidtagna spaningsåtgärder och vad som därvid framkommit.
Polisman F
Polisman F tjänstgjorde mordkvällen i den s.k. Södermalmspiketen.
Patrullen var en av de två som svarade på larmanropet och beordrades till platsen.
Den anlände dit efter Gösta Söderström men före den andra piketen.
Patrullen har uppmärksammats även för att den strax före mordet befann sig i de kvarter som låg i det som skulle komma att bli mördarens flyktväg.
Den var därvid sysselsatt med att bistå polisman F då denne skulle flytta sin privata bil, som stod parkerad på Regeringsgatan 103.
Det har vidare uppmärksammats att polisman F, som var en av de fyra poliser som beordrades uppta förföljandet av gärningsmannen, efter att ha förflyttat sig upp för trappan i Tunnelgatans ände, stannade och kräktes, något som enligt honom själv berodde på att han samtidigt som patrullen fick larmet ”svepte” en burk Coca-cola.
Den 2 mars 1986 hördes polisman F om sina iakttagelser på mordplatsen.
Den 11 mars inkom ett tips angående polisman F, enligt vilket polisman F var vapenfixerad, hade åsikter på den yttersta högerkanten och bodde på Regeringsgatan nära ”Nalen”.
Samma dag hördes polisman F ånyo om sina iakttagelser på mordplatsen och om sina förehavanden just före mordet.
Enligt en utredningsanteckning från juni 1986 var polisman F ej känd vid säkerhetspolisen.
Utredningen i övrigt, som synes ha utförts under den tiden, består enligt dokumentationen i kontroll av polisman F:s tjänstgöringsförhållanden, vapeninnehav (licens för tre vapen), bostadsort och anställningsförhållanden.
Per-Göran Näss lade ärendet ad acta efter beslut i juni 1986:
vakning av polisman E förbereddes men gick om intet på grund av den massmediala uppmärksamheten.
I stället hölls alltså förhör på vanligt sätt med polisman E.
Av handlingarna framgår dock att polisman E faktiskt var övervakad via en lägenhet.
Även längre gående åtgärder förbereddes; en tjänsteman från säkerhetspolisen, som uppträdde under falskt namn och använde falsk legitimation, skaffade sig t.ex. via hyresvärden falska nycklar till E:s lägenhet.
Såväl dokumentationen som beskrivna åtgärder ger ett för förhållandena vant och välordnat intryck.
Det material som på detta sätt dokumenterar säkerhetspolisens operationer synes ej ha överlämnats till PU, i vart fall finns det inte i det material kommissionen gått igenom. De handlingar som vi på detta sätt endast återfunnit hos säkerhetspolisen gäller vidtagna spaningsåtgärder och vad som därvid framkommit.
Polisman F
Polisman F tjänstgjorde mordkvällen i den s.k. Södermalmspiketen.
Patrullen var en av de två som svarade på larmanropet och beordrades till platsen.
Den anlände dit efter Gösta Söderström men före den andra piketen.
Patrullen har uppmärksammats även för att den strax före mordet befann sig i de kvarter som låg i det som skulle komma att bli mördarens flyktväg.
Den var därvid sysselsatt med att bistå polisman F då denne skulle flytta sin privata bil, som stod parkerad på Regeringsgatan 103.
Det har vidare uppmärksammats att polisman F, som var en av de fyra poliser som beordrades uppta förföljandet av gärningsmannen, efter att ha förflyttat sig upp för trappan i Tunnelgatans ände, stannade och kräktes, något som enligt honom själv berodde på att han samtidigt som patrullen fick larmet ”svepte” en burk Coca-cola.
Den 2 mars 1986 hördes polisman F om sina iakttagelser på mordplatsen.
Den 11 mars inkom ett tips angående polisman F, enligt vilket polisman F var vapenfixerad, hade åsikter på den yttersta högerkanten och bodde på Regeringsgatan nära ”Nalen”.
Samma dag hördes polisman F ånyo om sina iakttagelser på mordplatsen och om sina förehavanden just före mordet.
Enligt en utredningsanteckning från juni 1986 var polisman F ej känd vid säkerhetspolisen.
Utredningen i övrigt, som synes ha utförts under den tiden, består enligt dokumentationen i kontroll av polisman F:s tjänstgöringsförhållanden, vapeninnehav (licens för tre vapen), bostadsort och anställningsförhållanden.
Per-Göran Näss lade ärendet ad acta efter beslut i juni 1986:
”Beslut 1986-06-12. Ärendet föranleder ingen vidare åtgärd ...”.
Utredningsåtgärderna mot polisman G blev föremål för JO:s prövning (JO:s beslut 1988-02-19).
Anmälan ingavs genom att kriminalkommissarien John J vid ett besök hos JO i mars 1987 lämnade en redogörelse för ingripandena mot Polisman G, så som denne uppfattat dem.
Det framgår att polisman G upplevt de vidtagna åtgärderna som mycket obehagliga.
Efter att ha konstaterat att de förhör som hållits med polisman G och hans sambo haft stöd i rättegångsbalken ägnade JO en hel del uppmärksamhet åt en genomsökning som ägt rum av polisman G:s klädskåp på VD 1.
Enligt JO var det i någon mån osäkert om ingreppet var att betrakta som husrannsakan i regeringsformens mening eller om det ”varit ett utflöde av det civilrättsliga förhållandet mellan polismyndigheten och polisman G såsom arbetstagare/skåpinnehavare”.
JO var närmast benägen att se det som en husrannsakan.
Någon direkt kritik från JO:s sida utmynnade resonemanget dock inte i.
Till saken hör att det förblev oklart vad den som ytterst föranstaltat om åtgärden, polisöverintendenten Hans Wranghult, åsyftat med densamma.
Enligt Wranghults egen uppfattning avsåg han inte att någon husrannsakan skulle göras, utan endast att de allmänna utrymmen som polisman G disponerade skulle undersökas.
JO:s beslut, som kan betraktas som något överslätande, avslutas med en bedömning som bekräftar att JO haft överseende med enskildheter, men ogillade helheten:
Jag har --- svårt att värja mig för intrycket att man gått onödigt bryskt tillväga mot polisman G och att det i viss mån förekommit påtryckningar för att denne skulle gå med på olika åtgärder. Det förefaller således som om åtgärderna mot polisman G borde ha kunnat genomföras på ett betydligt smidigare sätt.
Vissa uppslag, som har sakligt samband med de föregående
”Löjtnant X”
Under november 1987 inkom uppgifter om ”löjtnant X”. Löjtnant X var mycket lik fantombilden.
Han hade bakgrund som fallskärmsjägare och ingick i en antisabotagestyrka inom flygvapnet samt hade mycket god tillgång till vapen.
Det uppgavs att X umgicks i kretsar som var politiskt extrema.
Säkerhetspolisen anlitades för att biträda med utredningen.
Vissa efterforskningar gjordes och säkerhetspolisen återkom i april 1988 med besked från Per-Göran Näss att det fanns ”näring” i tipset.
SOU 1999:88 sid. 349 Polisspåret
Per-Göran Näss:
”Beslut 1986-06-12. Ärendet föranleder ingen vidare åtgärd ...”.
Utredningsåtgärderna mot polisman G blev föremål för JO:s prövning (JO:s beslut 1988-02-19).
Anmälan ingavs genom att kriminalkommissarien John J vid ett besök hos JO i mars 1987 lämnade en redogörelse för ingripandena mot Polisman G, så som denne uppfattat dem.
Det framgår att polisman G upplevt de vidtagna åtgärderna som mycket obehagliga.
Efter att ha konstaterat att de förhör som hållits med polisman G och hans sambo haft stöd i rättegångsbalken ägnade JO en hel del uppmärksamhet åt en genomsökning som ägt rum av polisman G:s klädskåp på VD 1.
Enligt JO var det i någon mån osäkert om ingreppet var att betrakta som husrannsakan i regeringsformens mening eller om det ”varit ett utflöde av det civilrättsliga förhållandet mellan polismyndigheten och polisman G såsom arbetstagare/skåpinnehavare”.
JO var närmast benägen att se det som en husrannsakan.
Någon direkt kritik från JO:s sida utmynnade resonemanget dock inte i.
Till saken hör att det förblev oklart vad den som ytterst föranstaltat om åtgärden, polisöverintendenten Hans Wranghult, åsyftat med densamma.
Enligt Wranghults egen uppfattning avsåg han inte att någon husrannsakan skulle göras, utan endast att de allmänna utrymmen som polisman G disponerade skulle undersökas.
JO:s beslut, som kan betraktas som något överslätande, avslutas med en bedömning som bekräftar att JO haft överseende med enskildheter, men ogillade helheten:
Jag har --- svårt att värja mig för intrycket att man gått onödigt bryskt tillväga mot polisman G och att det i viss mån förekommit påtryckningar för att denne skulle gå med på olika åtgärder. Det förefaller således som om åtgärderna mot polisman G borde ha kunnat genomföras på ett betydligt smidigare sätt.
Vissa uppslag, som har sakligt samband med de föregående
”Löjtnant X”
Under november 1987 inkom uppgifter om ”löjtnant X”. Löjtnant X var mycket lik fantombilden.
Han hade bakgrund som fallskärmsjägare och ingick i en antisabotagestyrka inom flygvapnet samt hade mycket god tillgång till vapen.
Det uppgavs att X umgicks i kretsar som var politiskt extrema.
Säkerhetspolisen anlitades för att biträda med utredningen.
Vissa efterforskningar gjordes och säkerhetspolisen återkom i april 1988 med besked från Per-Göran Näss att det fanns ”näring” i tipset.
därvid de hypoteser och teorier angående polisiär inblandning i brottet som framförts som förklaring till de otillräckliga polisinsatserna.
En hypotes gäller fördröjning i sambandscentralen, vilken också kan utvidgas till en mer vittgående teori om polisiär medverkan i direkt anslutning till mordet.
I den mer vittgående teorin om polisiär medverkan eller ”cover up” ingår också iakttagelser rörande poliser och polisbilar i anslutning till brottsplatsen.
Iakttagelserna gäller bl.a. en radiobil med ett polisbefäl som enligt vissa bedömningar skall ha befunnit sig ”för tidigt” i mordplatsens närhet och dessutom tagit en anmärkningsvärd färdväg dit.
Uppslag som eventuellt kan förknippas med polisen
Det finns en grupp uppslag som brukar nämnas i samband med polisspåret trots att de inte nödvändigtvis behöver avse polisen eller enskilda polismän.
Tipset, iakttagelsen etc. kan alltså tänkas vara korrekt och relevant för utredningen men ändå inte ha med polisspåret att göra.
Det mest omtalade gäller ett vittne, som redovisat iakttagelser av män med misstänkt walkie-talkie utrustning.
Iakttagelserna gjordes kring tidpunkten för makarna Palmes tunnelbaneresa och gjordes dels på Gamla stans tunnelbanestation, dels i Schönfeldts gränd i Gamla stan (Ulla i Gamla stan).
Två finländska kvinnor har redogjort för ett möte med en man som stod utanför Dekorima, dvs. intill mordplatsen, och talade i en walkie-talkie.
Mannen pratade finska och en av kvinnorna kände igen honom från ett gym i Upplands Väsby. Mötet ägde rum kort före mordet (Dekorimamannen).
Ett vittneSunniva Thelestam som bodde i innerstaden har redovisat iakttagelser av en bil, vars förare först talat i en radiosändare och därefter med en rivstart avlägsnat sig från platsen.
Iakttagelserna, som gjordes på Drottninggatan kort före mordet, indikerade att det kunde ha rört sig om en polisbil. (Bilen på Drottninggatan).Avsnitt:EBC2327
Extremistiska uppfattningar eller rörelser inom polisen
Ett centralt inslag i polisspåret utgörs av uppgifter om olika former av extremism inom poliskåren.
Dessa uppgifter har inget direkt samband med mordet, men kan – på samma sätt som extremrörelser på andra håll i samhället – vara av intresse vid eftersökandet av ett eventuellt motiv för brottet.
De uppgifter som förekommer rör högerextremism i vid mening.
Tecknen på sådan extremism föranledde polisstyrelsen i Stockholm att i mars 1987 initiera en utredning där diverse företeelser undersöktes.
Det är delvis dessa företeelser som återkommer i polisspåret.
SOU1999:88 sid 278 Polisspåret
därvid de hypoteser och teorier angående polisiär inblandning i brottet som framförts som förklaring till de otillräckliga polisinsatserna.
En hypotes gäller fördröjning i sambandscentralen, vilken också kan utvidgas till en mer vittgående teori om polisiär medverkan i direkt anslutning till mordet.
I den mer vittgående teorin om polisiär medverkan eller ”cover up” ingår också iakttagelser rörande poliser och polisbilar i anslutning till brottsplatsen.
Iakttagelserna gäller bl.a. en radiobil med ett polisbefäl som enligt vissa bedömningar skall ha befunnit sig ”för tidigt” i mordplatsens närhet och dessutom tagit en anmärkningsvärd färdväg dit.
Uppslag som eventuellt kan förknippas med polisen
Det finns en grupp uppslag som brukar nämnas i samband med polisspåret trots att de inte nödvändigtvis behöver avse polisen eller enskilda polismän.
Tipset, iakttagelsen etc. kan alltså tänkas vara korrekt och relevant för utredningen men ändå inte ha med polisspåret att göra.
Det mest omtalade gäller ett vittne, som redovisat iakttagelser av män med misstänkt walkie-talkie utrustning.
Iakttagelserna gjordes kring tidpunkten för makarna Palmes tunnelbaneresa och gjordes dels på Gamla stans tunnelbanestation, dels i Schönfeldts gränd i Gamla stan (Ulla i Gamla stan).
Två finländska kvinnor har redogjort för ett möte med en man som stod utanför Dekorima, dvs. intill mordplatsen, och talade i en walkie-talkie.
Mannen pratade finska och en av kvinnorna kände igen honom från ett gym i Upplands Väsby. Mötet ägde rum kort före mordet (Dekorimamannen).
Ett vittneSunniva Thelestam som bodde i innerstaden har redovisat iakttagelser av en bil, vars förare först talat i en radiosändare och därefter med en rivstart avlägsnat sig från platsen.
Iakttagelserna, som gjordes på Drottninggatan kort före mordet, indikerade att det kunde ha rört sig om en polisbil. (Bilen på Drottninggatan).Avsnitt:EBC2327
Extremistiska uppfattningar eller rörelser inom polisen
Ett centralt inslag i polisspåret utgörs av uppgifter om olika former av extremism inom poliskåren.
Dessa uppgifter har inget direkt samband med mordet, men kan – på samma sätt som extremrörelser på andra håll i samhället – vara av intresse vid eftersökandet av ett eventuellt motiv för brottet.
De uppgifter som förekommer rör högerextremism i vid mening.
Tecknen på sådan extremism föranledde polisstyrelsen i Stockholm att i mars 1987 initiera en utredning där diverse företeelser undersöktes.
Det är delvis dessa företeelser som återkommer i polisspåret.
Denne kände löjtnant X och hade arbetat i piketstyrkan vid Stockholmspolisen.
Slutligen kan nämnas att uppslaget innehåller en kort ”Sammanfattning av avsnittet ---”, daterad i januari 1991.
Den lyder på följande sätt:
Efter inkommet tips granskades personen och dennes förehavanden för aktuell tid. ÖB-Säks personal hjälpte till att få fram allt material för att kunna göra en totalbedömning av ärendet.
OBS att bland det redovisade materialet finns känslig information, vad avser antisabotageskyddet.
Information och utredningen i övrigt tillsammans med förhör har givit att den utpekade personen har haft ett alibi för den aktuella tiden, ävenledes saknas motiv. Man kan även konstatera att de vapentyper man förfogat över ej överensstämmer med den vapentyp som kan vara aktuell i ärendet.
Detta faktum utesluter dock ej att man kan ha haft tillgång till annat vapen, men detta är ett faktum som gäller envar.
Ärendet föreslås bli ad acta lagt.
”Y”
Y förekommer i ett uppslag som initierats av en journalist.
Journalistens uppgifter kom in till PU i augusti 1990.
Uppslaget om Y kan kopplas samman med polisspåret på det sättet att Y var god vän med polisman C och andra poliser.
Y är den person som polisman C vid ett tillfälle sägs ha försökt ”fixa ut” från arresten.
Y hade vidare nära band till och bodde ofta hos en läkare, som hade adress på Birger Jarlsgatan vid den plats där de påstådda iakttagelserna rörande buss 43 skall ha gjorts.
Y kan även anses höra till avsnittet extrema grupperingar; han hade anknytning till BSS och Sverigedemokraterna.
I september 1990 inkom bl.a. ett tips som härrörde från en vän till Y. Uppgiftslämnaren hördes i oktober 1990 och lämnade uppgifter om Y och dennes kamrater, bl.a. polisman C.
Extrema åsikter och delvis kraftigt asocialt beteende påtalades som grund för att sätta dem i samband med mordet.
Utredningen angående Y är relativt utförlig, även om den kom igång sent. Diverse slagningar gjordes omgående efter det att journalistens uppgifter kom in i augusti 1990.
Förhör med Y och läkaren hölls i april 1991.
Det framgick bl.a. att bägge mordkvällen befunnit sig på en gård söder om Stockholm, således inte i fastigheten på Birger Jarlsgatan.
Flera år senare, hösten 1994, hölls förhör till kontroll av de uppgifter Y och läkaren hade lämnat.
Det framställdes även en förfrågan till
Denne kände löjtnant X och hade arbetat i piketstyrkan vid Stockholmspolisen.
Slutligen kan nämnas att uppslaget innehåller en kort ”Sammanfattning av avsnittet ---”, daterad i januari 1991.
Den lyder på följande sätt:
Efter inkommet tips granskades personen och dennes förehavanden för aktuell tid. ÖB-Säks personal hjälpte till att få fram allt material för att kunna göra en totalbedömning av ärendet.
OBS att bland det redovisade materialet finns känslig information, vad avser antisabotageskyddet.
Information och utredningen i övrigt tillsammans med förhör har givit att den utpekade personen har haft ett alibi för den aktuella tiden, ävenledes saknas motiv. Man kan även konstatera att de vapentyper man förfogat över ej överensstämmer med den vapentyp som kan vara aktuell i ärendet.
Detta faktum utesluter dock ej att man kan ha haft tillgång till annat vapen, men detta är ett faktum som gäller envar.
Ärendet föreslås bli ad acta lagt.
”Y”
Y förekommer i ett uppslag som initierats av en journalist.
Journalistens uppgifter kom in till PU i augusti 1990.
Uppslaget om Y kan kopplas samman med polisspåret på det sättet att Y var god vän med polisman C och andra poliser.
Y är den person som polisman C vid ett tillfälle sägs ha försökt ”fixa ut” från arresten.
Y hade vidare nära band till och bodde ofta hos en läkare, som hade adress på Birger Jarlsgatan vid den plats där de påstådda iakttagelserna rörande buss 43 skall ha gjorts.
Y kan även anses höra till avsnittet extrema grupperingar; han hade anknytning till BSS och Sverigedemokraterna.
I september 1990 inkom bl.a. ett tips som härrörde från en vän till Y. Uppgiftslämnaren hördes i oktober 1990 och lämnade uppgifter om Y och dennes kamrater, bl.a. polisman C.
Extrema åsikter och delvis kraftigt asocialt beteende påtalades som grund för att sätta dem i samband med mordet.
Utredningen angående Y är relativt utförlig, även om den kom igång sent. Diverse slagningar gjordes omgående efter det att journalistens uppgifter kom in i augusti 1990.
Förhör med Y och läkaren hölls i april 1991.
Det framgick bl.a. att bägge mordkvällen befunnit sig på en gård söder om Stockholm, således inte i fastigheten på Birger Jarlsgatan.
Flera år senare, hösten 1994, hölls förhör till kontroll av de uppgifter Y och läkaren hade lämnat.
säkerhetspolisen om ett antal personer i Y:s bekantskapskrets; svar erhölls i januari 1995.
Utredning avseende övriga polismän med anknytning till polisspåret
Under denna rubrik redovisas uppslag, som kan sägas ha viss anknytning till diskussionen om polisspåret.
Polisman H.
I april 1988 inkom uppgift från en polis som arbetat vid VD 1 1980-1981
.
Denne hade sett polisman H bära revolver i ett armhålshölster.
I det uppslag där tipset redovisas finns ingen utredningsåtgärd dokumenterad.
Det hänvisas till ett annat uppslag, som gäller polisman E
I det ärendet är polisman H hörd, dock endast om sin roll i samband med upptäckten av vattenläckan.
Det hänvisas vidare till ännu ett uppslag, som gäller provskjutning.
Det framgår där att polisman H hade licens bl.a. för en Smith & Wesson .357 Magnum.
Provskjutning av polisman H:s vapen begärdes i augusti 1993, till synes som ett led i provskjutningen av alla sådana vapen.
I samband med provskjutningen hölls förhör enligt fastställt formulär angående vapnet m.m.
Därav framgick att polisman H någon enstaka gång hade använt ammunition av typen Winchester .357 Metal Piercing.
Patronerna, 3-4 st, hade han fått av polisman A.
Han uppgav också vad han gjort på mordkvällen; han hade varit hemma med sin sambo.
I ett utlåtande från februari 1994 uttalade SKL att det inte iakttagits några överensstämmelser mellan provkulorna och mordkulorna, varvid det dock anmärktes att jämförelsen inte var meningsfull, eftersom PU vid provskjutningen inte använt rätt ammunition, dvs. sådan som förekom vid mordet.
Två år efter detta besked, i mars 1996, kallades polisman H till ny provskjutning.
En sådan genomfördes, nu med rätt kulor.
I ett utlåtande från maj 1996 konstaterade SKL att inga överensstämmelser kunde iakttas.
Polisman I är identisk med det på annat ställe förekommande polisbefäl som beordrade ut poliser till polisman E:s vattenläckande lägenhet.
Det var också polisman I som höll tal på ”polisfesten” 1986-03-01
, där det – på tämligen lösa grunder – gjorts gällande att det förekommit en skål för mordet (se nedan, Polisfesten den 1 mars 1986).
Det finns också ett sent inkommet spaningsuppslag angående polisman I; i mars 1992 inkom ett tips till åklagaren Anders Helin.
Det förmedlades av en annan åklagare, Ulf Engberg, som hade kontaktats av en Georg A angående polisman I. – Georg A hördes i samma veva.
Ett tiotal dagar
säkerhetspolisen om ett antal personer i Y:s bekantskapskrets; svar erhölls i januari 1995.
Utredning avseende övriga polismän med anknytning till polisspåret
Under denna rubrik redovisas uppslag, som kan sägas ha viss anknytning till diskussionen om polisspåret.
Polisman H.
I april 1988 inkom uppgift från en polis som arbetat vid VD 1 1980-1981
.
Denne hade sett polisman H bära revolver i ett armhålshölster.
I det uppslag där tipset redovisas finns ingen utredningsåtgärd dokumenterad.
Det hänvisas till ett annat uppslag, som gäller polisman E
I det ärendet är polisman H hörd, dock endast om sin roll i samband med upptäckten av vattenläckan.
Det hänvisas vidare till ännu ett uppslag, som gäller provskjutning.
Det framgår där att polisman H hade licens bl.a. för en Smith & Wesson .357 Magnum.
Provskjutning av polisman H:s vapen begärdes i augusti 1993, till synes som ett led i provskjutningen av alla sådana vapen.
I samband med provskjutningen hölls förhör enligt fastställt formulär angående vapnet m.m.
Därav framgick att polisman H någon enstaka gång hade använt ammunition av typen Winchester .357 Metal Piercing.
Patronerna, 3-4 st, hade han fått av polisman A.
Han uppgav också vad han gjort på mordkvällen; han hade varit hemma med sin sambo.
I ett utlåtande från februari 1994 uttalade SKL att det inte iakttagits några överensstämmelser mellan provkulorna och mordkulorna, varvid det dock anmärktes att jämförelsen inte var meningsfull, eftersom PU vid provskjutningen inte använt rätt ammunition, dvs. sådan som förekom vid mordet.
Två år efter detta besked, i mars 1996, kallades polisman H till ny provskjutning.
En sådan genomfördes, nu med rätt kulor.
I ett utlåtande från maj 1996 konstaterade SKL att inga överensstämmelser kunde iakttas.
Polisman I är identisk med det på annat ställe förekommande polisbefäl som beordrade ut poliser till polisman E:s vattenläckande lägenhet.
Det var också polisman I som höll tal på ”polisfesten” 1986-03-01
, där det – på tämligen lösa grunder – gjorts gällande att det förekommit en skål för mordet (se nedan, Polisfesten den 1 mars 1986).
Det finns också ett sent inkommet spaningsuppslag angående polisman I; i mars 1992 inkom ett tips till åklagaren Anders Helin.
Det förmedlades av en annan åklagare, Ulf Engberg, som hade kontaktats av en Georg A angående polisman I. – Georg A hördes i samma veva.
före mordet hade han iakttagit polisman I utanför sin bostad.
Polisman I hade uppträtt störande. Georg A hade tilltalat honom varvid I ropat ”fanskapet klarade sig i kväll, men nästa gång tar vi honom”, ”det är Palme vi är ute efter” och ”den där jävla sossen har förstört hela samhället”.
Vid tillfället var polisman I enligt Georg A påverkad.
Georg A tog med polisman I in till sig för att lugna ner denne. I stannade någon timma eller två.
Han fortsatte säga saker som att Hitler var ett fenomen, antydde att han bar revolver och uttalade hotelser mot en kvinna som bodde under Georg A.
Polisman I brukade besöka kvinnan i fråga av och till.
– Förhörsledaren har gjort en anteckning angående förhöret, av vilken framgår att Georg A hade druckit alkohol före förhöret och att det varit ”svårt att hålla den röda tråden”.
Förhörsledaren bedömde dock att Georg A uppfattat händelserna så som de återgetts i förhöret.
– I maj 1992 hölls förhör med polisman I.
Han tillbakavisade uppgifterna att han skulle ha uppträtt som påståtts.
Däremot medgav han att han någon gång vid den aktuella tiden efter en fest begett sig till området i fråga för att söka upp sin ”särbo”. Han var spritpåverkad och hade inte klart för sig vad klockan var.
Han hade sökt kontakt med kvinnan genom att kasta sten på hennes fönster. Han ville minnas att de bägge bjudits in till Georg A.
Det var inte uteslutet att det där förekommit något ”politiskt käbbel”.
De angivna uttalandena finner han helt orimliga; han brukade inte uttrycka sig på det sättet, inte heller i berusat tillstånd.
Han hade inget vapenintresse och hade inte haft annan kontakt med vapen än via militärtjänsten och sitt tjänstevapen.
I fick vissa frågor om vad han gjorde på mordkvällen och svarade att han sannolikt var hemma i bostaden; nyheten om mordet hade han fått av kollegan polisman B, som hade ringt, förmodligen på morgonen 1986-03-01
.
– Några ytterligare utredningsåtgärder, förutom slagning, har ej vidtagits.
Polisman J dömdes strax före mordet till fängelse för brott i tjänsten. Han fick därefter sluta som polis.
Det besked han kort före mordet erhöll från Högsta domstolen och som innebar att domen stod fast, kom att sättas i samband med mordet.
1986-03-07
kom ett tips från en tv-reporter.
Denne hade i sin tur fått tips från en polis, som ville vara anonym, att en annan polis begått mordet.
Polismannen kunde inte identifieras med ledning av uppgifterna.
Per-Göran Näss lade ärendet ad acta i juni 1986 ”då inga ytterligare uppgifter inkommit”.
I efterhand står det klart att det var polisman J som åsyftades, men det gick alltså inte att få fram vid denna tid.
– Samma dag som detta tips kom in anmälde en anonym polisman att han misstänkte att mordet kunde ha begåtts av polisman J, som arbetade vid vaktdistrikt 3 i Stockholm.
Polisman J skulle morddagen
före mordet hade han iakttagit polisman I utanför sin bostad.
Polisman I hade uppträtt störande. Georg A hade tilltalat honom varvid I ropat ”fanskapet klarade sig i kväll, men nästa gång tar vi honom”, ”det är Palme vi är ute efter” och ”den där jävla sossen har förstört hela samhället”.
Vid tillfället var polisman I enligt Georg A påverkad.
Georg A tog med polisman I in till sig för att lugna ner denne. I stannade någon timma eller två.
Han fortsatte säga saker som att Hitler var ett fenomen, antydde att han bar revolver och uttalade hotelser mot en kvinna som bodde under Georg A.
Polisman I brukade besöka kvinnan i fråga av och till.
– Förhörsledaren har gjort en anteckning angående förhöret, av vilken framgår att Georg A hade druckit alkohol före förhöret och att det varit ”svårt att hålla den röda tråden”.
Förhörsledaren bedömde dock att Georg A uppfattat händelserna så som de återgetts i förhöret.
– I maj 1992 hölls förhör med polisman I.
Han tillbakavisade uppgifterna att han skulle ha uppträtt som påståtts.
Däremot medgav han att han någon gång vid den aktuella tiden efter en fest begett sig till området i fråga för att söka upp sin ”särbo”. Han var spritpåverkad och hade inte klart för sig vad klockan var.
Han hade sökt kontakt med kvinnan genom att kasta sten på hennes fönster. Han ville minnas att de bägge bjudits in till Georg A.
Det var inte uteslutet att det där förekommit något ”politiskt käbbel”.
De angivna uttalandena finner han helt orimliga; han brukade inte uttrycka sig på det sättet, inte heller i berusat tillstånd.
Han hade inget vapenintresse och hade inte haft annan kontakt med vapen än via militärtjänsten och sitt tjänstevapen.
I fick vissa frågor om vad han gjorde på mordkvällen och svarade att han sannolikt var hemma i bostaden; nyheten om mordet hade han fått av kollegan polisman B, som hade ringt, förmodligen på morgonen 1986-03-01
.
– Några ytterligare utredningsåtgärder, förutom slagning, har ej vidtagits.
Polisman J dömdes strax före mordet till fängelse för brott i tjänsten. Han fick därefter sluta som polis.
Det besked han kort före mordet erhöll från Högsta domstolen och som innebar att domen stod fast, kom att sättas i samband med mordet.
1986-03-07
kom ett tips från en tv-reporter.
Denne hade i sin tur fått tips från en polis, som ville vara anonym, att en annan polis begått mordet.
Polismannen kunde inte identifieras med ledning av uppgifterna.
Per-Göran Näss lade ärendet ad acta i juni 1986 ”då inga ytterligare uppgifter inkommit”.
I efterhand står det klart att det var polisman J som åsyftades, men det gick alltså inte att få fram vid denna tid.
– Samma dag som detta tips kom in anmälde en anonym polisman att han misstänkte att mordet kunde ha begåtts av polisman J, som arbetade vid vaktdistrikt 3 i Stockholm.
eller dagen innan ha fått en dom på fyra månaders fängelse fastslagen.
I väntan på domen skulle polisman J vidare ha uttalat ”något stort kommer att hända ...”
– Den 9 mars 1986 kom ett anonymt tips om att två polismän åhörts säga att polisman J var mördaren. Den 24 mars 1986 inkom ännu ett anonymt tips angående en polisman som morddagen eller dagen innan fått avslag på sin ansökan om prövningstillstånd i ett mål där han dömts för brott.
Polismannen namngavs inte, men tipset torde mycket väl kunna avse polisman J. –
I september 1986 hördes polisman J.
Han uppgav att han varit hemma på mordkvällen.
I omedelbar anslutning till förhöret hördes Christoffer M, som uppgav att polisman J varit hemma på mordkvällen och natten.
Christoffer M hade visserligen gått och lagt sig vid 8-9-tiden, men hade väckts på natten av J, som fått reda på nyheten om mordet.
Utredningen utvisade att polisman J 1985 dömdes till fyra månaders fängelse för olaga frihetsberövande, falsk tillvitelse och myndighetsmissbruk.
Han var långtidssjukskriven från den 16 januari 1986 till den 19 mars 1986 och slutade därefter formellt som polis. Han var alltså inte i tjänst morddagen.
Polisman J förekom inte i vapenregistret.
I september 1986 skrev Per-Göran Näss av ärendet med motiveringen ”Föranleder ej vidare åtgärd då verkställd utredning visat att polisman J ej kan ha haft med gärningen att skaffa.”
– Mer än fem år senare, i januari 1992, hölls förhör med Nils Ö. Polisman J hade då han hördes uppgivit att Nils Ö hade ringt honom på mordnatten och meddelat nyheten. Nils Ö mindes vid förhöret att de hade talats vid och att det var före kl 3 på natten; han kom inte ihåg om det var han som ringde J eller tvärtom. –
Ytterligareett år senare, i februari 1993, besökte den inledningsvis nämnde tv-reportern PU och Hans Ölvebro för en intervju.
I samband härmed diskuterades den ovan nämnda uppgift som tv-reportern tidigare lämnat. Han kunde numera upplysa att den person tipset gällt var polisman J. Sagesmannen ville dock fortfarande vara anonym.
Knappt ett och ett halvt år efter mordet, i juli 1987, inkom ett anonymt tips, med med bl.a. en uppgift om att denne hade haft mycket pengar senaste året.
Kort därefter kom ett nytt anonymt tips (samma som utpekade polisman K som mördaren. Några månader därefter, i november 1987, daterade Per-Göran Näss en tjänsteanteckning:
Ärendet föredraget för åklagare varvid på mitt förslag beslutats att inga åtgärder för närvarande skall vidtagas, då uppgifterna om polisman K ej innehåller någon substans. Ytterligare kontakter avvaktas.
eller dagen innan ha fått en dom på fyra månaders fängelse fastslagen.
I väntan på domen skulle polisman J vidare ha uttalat ”något stort kommer att hända ...”
– Den 9 mars 1986 kom ett anonymt tips om att två polismän åhörts säga att polisman J var mördaren. Den 24 mars 1986 inkom ännu ett anonymt tips angående en polisman som morddagen eller dagen innan fått avslag på sin ansökan om prövningstillstånd i ett mål där han dömts för brott.
Polismannen namngavs inte, men tipset torde mycket väl kunna avse polisman J. –
I september 1986 hördes polisman J.
Han uppgav att han varit hemma på mordkvällen.
I omedelbar anslutning till förhöret hördes Christoffer M, som uppgav att polisman J varit hemma på mordkvällen och natten.
Christoffer M hade visserligen gått och lagt sig vid 8-9-tiden, men hade väckts på natten av J, som fått reda på nyheten om mordet.
Utredningen utvisade att polisman J 1985 dömdes till fyra månaders fängelse för olaga frihetsberövande, falsk tillvitelse och myndighetsmissbruk.
Han var långtidssjukskriven från den 16 januari 1986 till den 19 mars 1986 och slutade därefter formellt som polis. Han var alltså inte i tjänst morddagen.
Polisman J förekom inte i vapenregistret.
I september 1986 skrev Per-Göran Näss av ärendet med motiveringen ”Föranleder ej vidare åtgärd då verkställd utredning visat att polisman J ej kan ha haft med gärningen att skaffa.”
– Mer än fem år senare, i januari 1992, hölls förhör med Nils Ö. Polisman J hade då han hördes uppgivit att Nils Ö hade ringt honom på mordnatten och meddelat nyheten. Nils Ö mindes vid förhöret att de hade talats vid och att det var före kl 3 på natten; han kom inte ihåg om det var han som ringde J eller tvärtom. –
Ytterligareett år senare, i februari 1993, besökte den inledningsvis nämnde tv-reportern PU och Hans Ölvebro för en intervju.
I samband härmed diskuterades den ovan nämnda uppgift som tv-reportern tidigare lämnat. Han kunde numera upplysa att den person tipset gällt var polisman J. Sagesmannen ville dock fortfarande vara anonym.
Knappt ett och ett halvt år efter mordet, i juli 1987, inkom ett anonymt tips, med med bl.a. en uppgift om att denne hade haft mycket pengar senaste året.
Kort därefter kom ett nytt anonymt tips (samma som utpekade polisman K som mördaren. Några månader därefter, i november 1987, daterade Per-Göran Näss en tjänsteanteckning:
Ärendet föredraget för åklagare varvid på mitt förslag beslutats att inga åtgärder för närvarande skall vidtagas, då uppgifterna om polisman K ej innehåller någon substans. Ytterligare kontakter avvaktas.
Ungefär ett år efter det första tipset, i juni 1988, kom ett anonymt brev (samma uppgifter om denne: han ”snokade” i regeringskansliet före mordet och berättade att han höll på med en deckare om hur statsministern mördas.
Tidigare skulle han ha klagat över dålig ekonomi, men numera hade han råd med vad som helst.
Drygt två och ett halvt år efter detta, i januari 1991, hölls ett förhör med polisman K.
Han hade själv begärt att få bli hörd, sedan han fått kännedom om att hans namn förekom i utredningen.
Polisman K uppgav att han var politisk ointresserad och hade uppfattat Olof Palme ungefär som han uppfattade alla andra politiker.
Han redogjorde för sina ekonomiska förhållanden, varvid framgick att han vid tiden kring mordet upptagit en del lån, anskaffat en del i en fastighet samt öppnat en affär tillsammans med sin hustru (hustrun hade sedan insjuknat och planerna hade gått om intet).
Han hade arbetat med försvarets beredskapsplanering kring bl.a. regeringskansliet. Det gällde dock inte personskyddet, som sköttes av säkerhetspolisen. I det sammanhanget hade han fått skissera ett scenario, som bl.a. innefattade att statsministern mördades. Innan denna uppgift var slutförd inträffadebmordet.
Uppdraget kom därefter att upplevas som olustigt och materialet förstördes. Ytterst få kände till dessa förhållanden. Det var tänkbart att han någon gång hade yttrat sig på ett sådant sätt att det kunde missförstås som att han höll på med en deckare, det skulle dock i så fall ha varit efter mordet.
Polisman K underströk att han inte haft någon insikt om statsministerns personskydd.
Polisman L tjänstgjorde vid tiden för mordet på fordonsroteln vid Stockholms polisdistrikt, men var sedan 7 januari 1986 sjukskriven.
Veckan efter mordet lämnade kollegor till polisman L tips om denne. Ett antal omständigheter av intresse kom fram.
Polisman L stämde ganska bra in på det signalement som fanns. Han uppgavs vara lik fantombilden, innehade en revolver av ett slag som skulle kunna vara aktuellt som mordvapen och han uppgavs frekventera restaurang Karelia, som är belägen i kvarteren kring mordplatsen.
Dessutom framkom att han i ett tidigare tjänsterum haft artiklar rörande politiska våldsbrott m.m. uppsatta på väggen.
– Beträffande revolvern kom det fram att denna beslagtagits den 6 januari 1986 under anmärkningsvärda omständigheter.
En bil hade påträffats den natten stående på tvären framför ett övergångsställe på Regeringsgatan 66. Bilen var i oordning, med ett fönster trasigt, dörrarna olåsta, tändkablarna löst hängande under instrumentbrädan etc. Bilen, som inte var stöldanmäld, visade sig tillhöra polisman L.
Denne uppgav sedermera att det var han som hade disponerat bilen vid tillfället. I baksätet påträffades en
Ungefär ett år efter det första tipset, i juni 1988, kom ett anonymt brev (samma uppgifter om denne: han ”snokade” i regeringskansliet före mordet och berättade att han höll på med en deckare om hur statsministern mördas.
Tidigare skulle han ha klagat över dålig ekonomi, men numera hade han råd med vad som helst.
Drygt två och ett halvt år efter detta, i januari 1991, hölls ett förhör med polisman K.
Han hade själv begärt att få bli hörd, sedan han fått kännedom om att hans namn förekom i utredningen.
Polisman K uppgav att han var politisk ointresserad och hade uppfattat Olof Palme ungefär som han uppfattade alla andra politiker.
Han redogjorde för sina ekonomiska förhållanden, varvid framgick att han vid tiden kring mordet upptagit en del lån, anskaffat en del i en fastighet samt öppnat en affär tillsammans med sin hustru (hustrun hade sedan insjuknat och planerna hade gått om intet).
Han hade arbetat med försvarets beredskapsplanering kring bl.a. regeringskansliet. Det gällde dock inte personskyddet, som sköttes av säkerhetspolisen. I det sammanhanget hade han fått skissera ett scenario, som bl.a. innefattade att statsministern mördades. Innan denna uppgift var slutförd inträffadebmordet.
Uppdraget kom därefter att upplevas som olustigt och materialet förstördes. Ytterst få kände till dessa förhållanden. Det var tänkbart att han någon gång hade yttrat sig på ett sådant sätt att det kunde missförstås som att han höll på med en deckare, det skulle dock i så fall ha varit efter mordet.
Polisman K underströk att han inte haft någon insikt om statsministerns personskydd.
Polisman L tjänstgjorde vid tiden för mordet på fordonsroteln vid Stockholms polisdistrikt, men var sedan 7 januari 1986 sjukskriven.
Veckan efter mordet lämnade kollegor till polisman L tips om denne. Ett antal omständigheter av intresse kom fram.
Polisman L stämde ganska bra in på det signalement som fanns. Han uppgavs vara lik fantombilden, innehade en revolver av ett slag som skulle kunna vara aktuellt som mordvapen och han uppgavs frekventera restaurang Karelia, som är belägen i kvarteren kring mordplatsen.
Dessutom framkom att han i ett tidigare tjänsterum haft artiklar rörande politiska våldsbrott m.m. uppsatta på väggen.
– Beträffande revolvern kom det fram att denna beslagtagits den 6 januari 1986 under anmärkningsvärda omständigheter.
En bil hade påträffats den natten stående på tvären framför ett övergångsställe på Regeringsgatan 66. Bilen var i oordning, med ett fönster trasigt, dörrarna olåsta, tändkablarna löst hängande under instrumentbrädan etc. Bilen, som inte var stöldanmäld, visade sig tillhöra polisman L.
Denne uppgav sedermera att det var han som hade disponerat bilen vid tillfället. I baksätet påträffades en
Polisman L, som inte synes ha återkommit i polistjänst, begick självmord i vittnens åsyn i oktober 1993.
Exempel på polisärenden helt utanför polisspåret
Som framgått ovan finns det en stor mängd polisärenden, de flesta har inget med det i den allmänna diskussionen uppmärksammade polisspåret att göra.
Som illustration till hur dessa utredningsuppslag kan se ut och vilka åtgärder de föranlett redovisas och diskuteras här fem slumpvis utvalda uppslag.
Syftet är inte primärt att ifrågasätta de åtgärder som vidtagits, utan att visa att det ibland synes kunna vara svårt att avväga utredningen på ett rimligt sätt.
Varje ärende ger också en blixtbelysning av de omfattande arbetsinsatser som gjorts och bidrar därför till en beskrivning av brottsutredningen som helhet.
Ärende 1
Det finns polisärenden där ingångstipsen är tunna men där en utredning likväl initierats.
Ett sådant exempel är följande uppslag.
Ingångstipset från 1986-03-16
, som är anonymt, utpekar en namngiven polis.
Polismannen var enligt tipset extremist och palmefientlig.
Tipsmottagaren bedömde att uppgiftslämnaren var seriös och att polismannen borde kontrolleras.
Säkerhetspolisen begärde i juni 1986 hos det polisdistrikt, där polismannen tjänstgjorde, att ”hans förehavanden undersöks på ett diskret sätt”.
Och vidare:
”Enär det åligger säkerhetsavdelningen att undersöka detta spaningsuppslag önskar vi erhålla en bedömning av (polismannens) person samt hans eventuella extrema åsikter.”
Säkerhetspolisen efterfrågade även vapeninnehav samt tjänstgöringstider mellan 1986-02-27
och 1986-03-01
.
Ett svar från polisdistriktet finns intaget i uppslaget.
Det framgår attpolismannen tjänstgjorde 1986-02-28 21:30-24:00
och att han innehade jaktvapen.
I svarsbrevet tillades
”Ev ytterligare uppgifter redovisas senare”.
På en kopia av ingångstipset finns följande antecknat:
Beslut 1986-08-13
Föranleder ej vidare åtgärd då verkställd utredning visat att (polismannen) genom sin tjänstgöring är utesluten som gärningsman och i övrigt inget framkommit som kan knyta honom till dådet.
Polisman L, som inte synes ha återkommit i polistjänst, begick självmord i vittnens åsyn i oktober 1993.
Exempel på polisärenden helt utanför polisspåret
Som framgått ovan finns det en stor mängd polisärenden, de flesta har inget med det i den allmänna diskussionen uppmärksammade polisspåret att göra.
Som illustration till hur dessa utredningsuppslag kan se ut och vilka åtgärder de föranlett redovisas och diskuteras här fem slumpvis utvalda uppslag.
Syftet är inte primärt att ifrågasätta de åtgärder som vidtagits, utan att visa att det ibland synes kunna vara svårt att avväga utredningen på ett rimligt sätt.
Varje ärende ger också en blixtbelysning av de omfattande arbetsinsatser som gjorts och bidrar därför till en beskrivning av brottsutredningen som helhet.
Ärende 1
Det finns polisärenden där ingångstipsen är tunna men där en utredning likväl initierats.
Ett sådant exempel är följande uppslag.
Ingångstipset från 1986-03-16
, som är anonymt, utpekar en namngiven polis.
Polismannen var enligt tipset extremist och palmefientlig.
Tipsmottagaren bedömde att uppgiftslämnaren var seriös och att polismannen borde kontrolleras.
Säkerhetspolisen begärde i juni 1986 hos det polisdistrikt, där polismannen tjänstgjorde, att ”hans förehavanden undersöks på ett diskret sätt”.
Och vidare:
”Enär det åligger säkerhetsavdelningen att undersöka detta spaningsuppslag önskar vi erhålla en bedömning av (polismannens) person samt hans eventuella extrema åsikter.”
Säkerhetspolisen efterfrågade även vapeninnehav samt tjänstgöringstider mellan 1986-02-27
och 1986-03-01
.
Ett svar från polisdistriktet finns intaget i uppslaget.
Det framgår attpolismannen tjänstgjorde 1986-02-28 21:30-24:00
och att han innehade jaktvapen.
I svarsbrevet tillades
”Ev ytterligare uppgifter redovisas senare”.
På en kopia av ingångstipset finns följande antecknat:
Beslut 1986-08-13
Föranleder ej vidare åtgärd då verkställd utredning visat att (polismannen) genom sin tjänstgöring är utesluten som gärningsman och i övrigt inget framkommit som kan knyta honom till dådet.
Vad som framgår är att polismannen kontrollerats, att det framkommit att han tjänstgjorde då mordet begicks, att han hade licens för vissa jaktvapen samt att säkerhetspolisen tydligen bedömt att han inte haft med gärningen att göra.
Uppgifterna i själva ingångstipset, att polismannen var extremist, har föranlett en fråga till den lokala polismyndigheten, men det framgår inte om den besvarats.
En möjlighet är att svaret förmedlats muntligt men att det inte – av hänsyn till polismannen och kanske till att utredningsåtgärden som sådan bedömts som tvivelaktig – dokumenterats.
Ärende 2
Det finns polisärenden som är mycket grundligt utredda utan att det av uppgifterna i uppslaget framgår varför.
Ett sådant exempel utgick från uppgifter från en tulltjänsteman i norra Sverige.
Han anmälde 1986-03-11
till säkerhetspolisen, att en namngiven polisman 1986-03-02
anlänt till sitt hem ”i en liten blå bil, troligen Passat eller Taunus”.
Polismannen hade uppträtt konstigt och företedde likheter med fantombilden. Polismannen arbetade vid tillfället i Stockholm.
Företagen utredning visade att polismannen inte var lik fantombilden och – som det får förstås – att den bil han hade färdats i inte kunde vara den i utredningen vid det tillfället aktuella ”blå Passaten”.
Per-Göran Näss lade ärendet ad acta enligt ett beslut i april 1986, med motiveringen:
”Då (polismannen) vare sig har ett fordon av aktuellt märke och nummerkombination och det ej heller i övrigt finnes skäl att fortsätta utredningen avskrives ärendet då misstanke om brott ej föreligger.”
I oktober 1986 togs ärendet upp igen. Det gjordes en slagning på polismannen och tjänstgöringslistor infordrades.
Två och ett halvt år efter det att tipset lämnats, i oktober 1988, hördes polismannen ingående av personal från PU på sin vistelseadress i en norrländsk stad.
Han arbetade då som garagebiträde hos polisen i staden.
Han tillfrågades om sina tjänstgöringsförhållanden på morddagen (han slutade arbetet cirka klockan 17:00
, for hem och var hemma under kvällen samt for på morgonen på en planerad semester till hemmet i norra Sverige).
Han fick redogöra för resan hem, var han gjort pauser etc.
Dagen därefter hördes han ånyo ingående och kompletteringsvis.
Han hade bl.a. uppgivit att han vid tiotiden läst på en kvällstidningslöpsedel i Uppsalatrakten att Olof Palme mördats.
Han konfronterades nu med upplysningen att kvällstidningarna inte utkommit förrän vid 11
-tiden och att han således inte kunde ha sett någon löpsedel vid
Vad som framgår är att polismannen kontrollerats, att det framkommit att han tjänstgjorde då mordet begicks, att han hade licens för vissa jaktvapen samt att säkerhetspolisen tydligen bedömt att han inte haft med gärningen att göra.
Uppgifterna i själva ingångstipset, att polismannen var extremist, har föranlett en fråga till den lokala polismyndigheten, men det framgår inte om den besvarats.
En möjlighet är att svaret förmedlats muntligt men att det inte – av hänsyn till polismannen och kanske till att utredningsåtgärden som sådan bedömts som tvivelaktig – dokumenterats.
Ärende 2
Det finns polisärenden som är mycket grundligt utredda utan att det av uppgifterna i uppslaget framgår varför.
Ett sådant exempel utgick från uppgifter från en tulltjänsteman i norra Sverige.
Han anmälde 1986-03-11
till säkerhetspolisen, att en namngiven polisman 1986-03-02
anlänt till sitt hem ”i en liten blå bil, troligen Passat eller Taunus”.
Polismannen hade uppträtt konstigt och företedde likheter med fantombilden. Polismannen arbetade vid tillfället i Stockholm.
Företagen utredning visade att polismannen inte var lik fantombilden och – som det får förstås – att den bil han hade färdats i inte kunde vara den i utredningen vid det tillfället aktuella ”blå Passaten”.
Per-Göran Näss lade ärendet ad acta enligt ett beslut i april 1986, med motiveringen:
”Då (polismannen) vare sig har ett fordon av aktuellt märke och nummerkombination och det ej heller i övrigt finnes skäl att fortsätta utredningen avskrives ärendet då misstanke om brott ej föreligger.”
I oktober 1986 togs ärendet upp igen. Det gjordes en slagning på polismannen och tjänstgöringslistor infordrades.
Två och ett halvt år efter det att tipset lämnats, i oktober 1988, hördes polismannen ingående av personal från PU på sin vistelseadress i en norrländsk stad.
Han arbetade då som garagebiträde hos polisen i staden.
Han tillfrågades om sina tjänstgöringsförhållanden på morddagen (han slutade arbetet cirka klockan 17:00
, for hem och var hemma under kvällen samt for på morgonen på en planerad semester till hemmet i norra Sverige).
Han fick redogöra för resan hem, var han gjort pauser etc.
Dagen därefter hördes han ånyo ingående och kompletteringsvis.
Han hade bl.a. uppgivit att han vid tiotiden läst på en kvällstidningslöpsedel i Uppsalatrakten att Olof Palme mördats.
Han konfronterades nu med upplysningen att kvällstidningarna inte utkommit förrän vid 11
-tiden och att han således inte kunde ha sett någon löpsedel vid
Polismannen svarade till detta bl.a. att han kanske hade passerat Uppsala något senare än vad han först uppgivit.
Han ställdes inför ett flertal frågor av samma misstrogna innebörd.
Dagen därefter hördes hans mor. Hon fick besvara frågor om när sonen kom hem, om dennes intresse för politik m.m.
Samma dag hölls förhör med polismannens läkare på en vårdcentral. Därefter synes utredningsuppslaget ha övergivits.
Det är uppenbart att polismannen utsatts för rätt pressande åtgärder.
Läsaren av uppslaget får ingen vägledning om skälet till dessa.
I förhören från 1988 antyds att utredarna anser sig ha skäl att ifrågasätta en del uppgifter som polismannen hade lämnat.
Ingångstipset är emellertid efter den redan 1986 företagna kontrollen helt innehållslöst; det enda det säger är att polismannen for på semester till hemmet 1996-03-01
.
Utöver detta framskymtar att han kanske är en något särpräglad person, som uppenbarligen inte trivts i Stockholm.
– Som det ser ut i handlingarna är frågan här inte om uppslaget utretts tillräckligt, utan om det 1988 funnits fog för att överhuvudtaget företa några åtgärder.(44)
Ärende 3
Ett annat polisärende där åtgärder vidtagits på ett sent stadium utan att de framstår som självklart befogade gäller en polisman, som hade ådragit sig uppmärksamhet från kollegor på grund av beteenden som synes ha varit excentriska snarare än extrema.
Första tipset inkom i veckan efter mordet, 1986-03-06
.
Det angavs att polismannen var vapenintresserad, innehade en revolver kaliber .357 Magnum och att den ammunition han brukade använda var av just den typ som Olof Palme mördats med.
Vidare var han lik fantombilden och politiskt ”blå”, dock utan att vara känd för några extrema åsikter.
Tipsaren, en kriminalinspektör, hördes av säkerhetspolisen 1986-04-22
.
Han uppgav då att det var uppgiftern om vapen och ammunition som fått honom att tänka på polismannen.
Förhörsledaren, som hade tjänstgjort med den utpekade, upprättade en promemoria, där han angav att det föreföll honom osannolikt att kollegan skulle haft något med mordet att göra och att den utpekade polismannen hade mellanblont helskägg.
Vapenkontroll visade att
44
I samband med att vårt utredningsmaterial tillställdes PU för synpunkter har en av de utredningsmän som var engagerade i detta uppslag uppgivit att skildringen inte är rättvisande.
Polismannen hade lämnat oriktiga uppgifter och hans berättelse gav anledning till frågor. Vi har ingen anledning att ifrågasätta detta.
Men faktum kvarstår, att ingångsuppgifterna är mycket lösliga.
angiven tidpunkt.
Polismannen svarade till detta bl.a. att han kanske hade passerat Uppsala något senare än vad han först uppgivit.
Han ställdes inför ett flertal frågor av samma misstrogna innebörd.
Dagen därefter hördes hans mor. Hon fick besvara frågor om när sonen kom hem, om dennes intresse för politik m.m.
Samma dag hölls förhör med polismannens läkare på en vårdcentral. Därefter synes utredningsuppslaget ha övergivits.
Det är uppenbart att polismannen utsatts för rätt pressande åtgärder.
Läsaren av uppslaget får ingen vägledning om skälet till dessa.
I förhören från 1988 antyds att utredarna anser sig ha skäl att ifrågasätta en del uppgifter som polismannen hade lämnat.
Ingångstipset är emellertid efter den redan 1986 företagna kontrollen helt innehållslöst; det enda det säger är att polismannen for på semester till hemmet 1996-03-01
.
Utöver detta framskymtar att han kanske är en något särpräglad person, som uppenbarligen inte trivts i Stockholm.
– Som det ser ut i handlingarna är frågan här inte om uppslaget utretts tillräckligt, utan om det 1988 funnits fog för att överhuvudtaget företa några åtgärder.(44)
Ärende 3
Ett annat polisärende där åtgärder vidtagits på ett sent stadium utan att de framstår som självklart befogade gäller en polisman, som hade ådragit sig uppmärksamhet från kollegor på grund av beteenden som synes ha varit excentriska snarare än extrema.
Första tipset inkom i veckan efter mordet, 1986-03-06
.
Det angavs att polismannen var vapenintresserad, innehade en revolver kaliber .357 Magnum och att den ammunition han brukade använda var av just den typ som Olof Palme mördats med.
Vidare var han lik fantombilden och politiskt ”blå”, dock utan att vara känd för några extrema åsikter.
Tipsaren, en kriminalinspektör, hördes av säkerhetspolisen 1986-04-22
.
Han uppgav då att det var uppgiftern om vapen och ammunition som fått honom att tänka på polismannen.
Förhörsledaren, som hade tjänstgjort med den utpekade, upprättade en promemoria, där han angav att det föreföll honom osannolikt att kollegan skulle haft något med mordet att göra och att den utpekade polismannen hade mellanblont helskägg.
Vapenkontroll visade att
44
I samband med att vårt utredningsmaterial tillställdes PU för synpunkter har en av de utredningsmän som var engagerade i detta uppslag uppgivit att skildringen inte är rättvisande.
Polismannen hade lämnat oriktiga uppgifter och hans berättelse gav anledning till frågor. Vi har ingen anledning att ifrågasätta detta.
Men faktum kvarstår, att ingångsuppgifterna är mycket lösliga.
Vissa utredningar avseende förhållanden vid Stockholmspolisen
Bakgrund
Vaktdistrikt 1 (VD 1) inom Stockholmspolisen innefattar grovt uttryckt Stockholms city, Norrmalm och Vasastan. Som synonym till VD 1 används ofta ”Norrmalmspolisen”.
Under början av åttiotalet kom Norrmalmspolisen att ifrågasättas för sina arbetsmetoder i vissa fall.
Kulmen nåddes hösten 1983, då en grupp polismän från VD 1 anhölls för misstänkt övervåld i tjänsten.
Incidenten resulterade sedermera i rättslig prövning och fällande domar mot polismän (se nedan).
För att komma tillrätta med ett ökande gatuvåld i innerstaden hade länspolismästaren Hans Holmér 1982 låtit inrätta fyra särskilda s.k. gatuvåldsgrupper (GVG).
Två grupper bildades inom VD 1, de togs från ”C-turen” respektive ”G-turen”.
De påbörjade sitt arbete samtidigt i mars 1982, men synes ha uppfattat sin uppgift på olika sätt.
G-turens GVG kom att utmärka sig dels för effektivitet i ”rensningsarbetet”, dels för kontroversiella polisiära metoder.
I massmedia fick gruppen namnet ”baseballigan”, vilket lär ha haft att göra med att de ingående poliserna ofta var civila och kunde bära s.k. baseballmössor.
Alla gatuvåldsgrupperna upplöstes formellt vid årsskiftet 1982/83.
Polismännen i G-turens GVG kom dock i stor utsträckning att fortsätta tjänstgöra tillsammans som s.k. områdespoliser.
De fortsatte därvid med huvudsakligen GVG-verksamhet, dvs. samma verksamhet som tidigare, ”men bokfördes som områdespoliser” (jfr nedan).
De polismän som anhölls i det nämnda fallet från 1983 hörde till denna grupp och kom alltså ur ”baseballigan”.
Norrmalmsutredningen
Mot den angivna bakgrunden beslöt tf polismästaren i Stockholm Sune Sandström att tillsätta en arbetsgrupp för att se över förhållandena i främst VD 1.
Direktiv utfärdades den 13 december 1983.
Arbetsgruppen bestod av tf polisöverintendenten Gunnar Severin, tf polisintendenten Arne Jönsson, poliskommissarien Hans Hyllander och kriminalinspektören Jan Länninge.
Justitiedepartementet utsåg efter tf polischefen Sune Sandströms begäran en observatör, lagmannen Lars-Olov Hillerud.
Polisstyrelsen utsåg informationssekreteraren Roland Öhrn att vara styrelsens observatör.
Gruppen redovisade sitt arbete i en
SOU1999:88 sid 279 Polisspåret
Vissa utredningar avseende förhållanden vid Stockholmspolisen
Bakgrund
Vaktdistrikt 1 (VD 1) inom Stockholmspolisen innefattar grovt uttryckt Stockholms city, Norrmalm och Vasastan. Som synonym till VD 1 används ofta ”Norrmalmspolisen”.
Under början av åttiotalet kom Norrmalmspolisen att ifrågasättas för sina arbetsmetoder i vissa fall.
Kulmen nåddes hösten 1983, då en grupp polismän från VD 1 anhölls för misstänkt övervåld i tjänsten.
Incidenten resulterade sedermera i rättslig prövning och fällande domar mot polismän (se nedan).
För att komma tillrätta med ett ökande gatuvåld i innerstaden hade länspolismästaren Hans Holmér 1982 låtit inrätta fyra särskilda s.k. gatuvåldsgrupper (GVG).
Två grupper bildades inom VD 1, de togs från ”C-turen” respektive ”G-turen”.
De påbörjade sitt arbete samtidigt i mars 1982, men synes ha uppfattat sin uppgift på olika sätt.
G-turens GVG kom att utmärka sig dels för effektivitet i ”rensningsarbetet”, dels för kontroversiella polisiära metoder.
I massmedia fick gruppen namnet ”baseballigan”, vilket lär ha haft att göra med att de ingående poliserna ofta var civila och kunde bära s.k. baseballmössor.
Alla gatuvåldsgrupperna upplöstes formellt vid årsskiftet 1982/83.
Polismännen i G-turens GVG kom dock i stor utsträckning att fortsätta tjänstgöra tillsammans som s.k. områdespoliser.
De fortsatte därvid med huvudsakligen GVG-verksamhet, dvs. samma verksamhet som tidigare, ”men bokfördes som områdespoliser” (jfr nedan).
De polismän som anhölls i det nämnda fallet från 1983 hörde till denna grupp och kom alltså ur ”baseballigan”.
Norrmalmsutredningen
Mot den angivna bakgrunden beslöt tf polismästaren i Stockholm Sune Sandström att tillsätta en arbetsgrupp för att se över förhållandena i främst VD 1.
Direktiv utfärdades den 13 december 1983.
Arbetsgruppen bestod av tf polisöverintendenten Gunnar Severin, tf polisintendenten Arne Jönsson, poliskommissarien Hans Hyllander och kriminalinspektören Jan Länninge.
Justitiedepartementet utsåg efter tf polischefen Sune Sandströms begäran en observatör, lagmannen Lars-Olov Hillerud.
Polisstyrelsen utsåg informationssekreteraren Roland Öhrn att vara styrelsens observatör.
polismannen hade licens för fem pistoler och två revolvrar, dock ingen kaliber .357.
Polismannen var enligt en utredningsanteckning inte känd hos säkerhetspolisen.
Per-Göran Näss lade ärendet ad acta enligt ett beslut i juni 1986:
”Verkställd utredning visar att (polismannen) ej innehar vapen av aktuell typ och att i övrigt inte framkommit någon omständighet om honom som är av betydelse i målet.”
Ungefär två år efter mordet inkom ett nytt tips om polismannen.
Även detta härrörde uppenbart från en kollega, även om avsändaren var anonym. Uppgifterna var i princip de samma som de tidigare utredda.
Per-Göran Näss beslöt på den grunden att inte vidta någon ytterligare åtgärd i ärendet.
Nästa handling i uppslaget är ett förhörsprotokoll från förhör med polismannen, hållet tio år efter mordet, i april 1996. Det framgår inte vad som påkallat åtgärden.
En nyhet framkommer dock: polismannen innehade en revolver av kaliber .357. Den var av märket Dan Wesson och direktimporterad från USA.
(Vid den tidigare vapenkontrollen vid tillståndsregistret hade angivits en Dan Wesson .38 special, importerad från USA.)
Polismannen fick nu frågor om ammunition, vad han gjorde mordkvällen (troligen hemma med sambon) samt om hur länge han burit helskägg (femton år).
Ungefär fem månader senare, i augusti 1996, hördes polismannens sambo. Hon uppgav att de varit hemma i villan på mordkvällen och att de varit uppe sent; hon mindes att de ännu varit vakna då de tillsammans hörde nyheten på radio. Hon var säker på att polismannen inte varit i Stockholms city mordkvällen.
Förhören från 1996 ter sig långsökta. Det är svårt att se vad som framkallat dem, möjligen var det vapenuppgiften (Dan Wesson är dock enligt vad som uppges från PU inte aktuell som vapentyp).
Ingångstipset ger inte mycket att gå på. Polismannen har gemensamt med många av de poliser som utretts att han betraktats som ”udda”, även om det i hans fall alltså verkar ha rört sig om excentricitet och inte extremism (i tipset från -88 framhålls t.ex. att polismannen hade ”svårt för att åka annat än Valiant i tjänsten”).
Ärende 4
Drygt ett år efter mordet, i april 1987, inkom ett brev som vidarebefordrades till säkerhetspolisen. Det innefattar ett mycket tunt ingångstips, som utretts med kraftig fördröjning.
Tipset löd:
Angående Palme-mordet. En person från Göteborg som heter (polismannens namn) var i Sthlm dessa dagar under motiveringen han skulle på poliskurs.
Han är EAP-are.
polismannen hade licens för fem pistoler och två revolvrar, dock ingen kaliber .357.
Polismannen var enligt en utredningsanteckning inte känd hos säkerhetspolisen.
Per-Göran Näss lade ärendet ad acta enligt ett beslut i juni 1986:
”Verkställd utredning visar att (polismannen) ej innehar vapen av aktuell typ och att i övrigt inte framkommit någon omständighet om honom som är av betydelse i målet.”
Ungefär två år efter mordet inkom ett nytt tips om polismannen.
Även detta härrörde uppenbart från en kollega, även om avsändaren var anonym. Uppgifterna var i princip de samma som de tidigare utredda.
Per-Göran Näss beslöt på den grunden att inte vidta någon ytterligare åtgärd i ärendet.
Nästa handling i uppslaget är ett förhörsprotokoll från förhör med polismannen, hållet tio år efter mordet, i april 1996. Det framgår inte vad som påkallat åtgärden.
En nyhet framkommer dock: polismannen innehade en revolver av kaliber .357. Den var av märket Dan Wesson och direktimporterad från USA.
(Vid den tidigare vapenkontrollen vid tillståndsregistret hade angivits en Dan Wesson .38 special, importerad från USA.)
Polismannen fick nu frågor om ammunition, vad han gjorde mordkvällen (troligen hemma med sambon) samt om hur länge han burit helskägg (femton år).
Ungefär fem månader senare, i augusti 1996, hördes polismannens sambo. Hon uppgav att de varit hemma i villan på mordkvällen och att de varit uppe sent; hon mindes att de ännu varit vakna då de tillsammans hörde nyheten på radio. Hon var säker på att polismannen inte varit i Stockholms city mordkvällen.
Förhören från 1996 ter sig långsökta. Det är svårt att se vad som framkallat dem, möjligen var det vapenuppgiften (Dan Wesson är dock enligt vad som uppges från PU inte aktuell som vapentyp).
Ingångstipset ger inte mycket att gå på. Polismannen har gemensamt med många av de poliser som utretts att han betraktats som ”udda”, även om det i hans fall alltså verkar ha rört sig om excentricitet och inte extremism (i tipset från -88 framhålls t.ex. att polismannen hade ”svårt för att åka annat än Valiant i tjänsten”).
Ärende 4
Drygt ett år efter mordet, i april 1987, inkom ett brev som vidarebefordrades till säkerhetspolisen. Det innefattar ett mycket tunt ingångstips, som utretts med kraftig fördröjning.
Tipset löd:
Angående Palme-mordet. En person från Göteborg som heter (polismannens namn) var i Sthlm dessa dagar under motiveringen han skulle på poliskurs.
Ytterligare nästan ett och ett halvt år senare, i september 1988, upprättades ett spaningsuppslag över tipset.
Polismannen, född 1934, bosatt och tjänstgörande i Göteborg, identifierades, viss efterforskning rörande hans person synes också ha gjorts.
Det antecknades vidare i uppslaget att säkerhetspolisen inte haft några upplysningar som knyter samman polismannen med EAP.
I oktober 1988 gjordes en slagning, inget anmärkningsvärt framkom.
Ännu ett år senare inhämtades uppgifter om polismannen från en polischef i Göteborg.
Det framkom att polismannen hade genomgått vidareutbildning i Stockholm vid tiden för mordet.
Vissa karaktärsupplysningar lämnades också.
I februari 1990, dvs. nästan tre år efter det att tipset inkom, hölls förhör med polismannen.
Han fick lämna upplysningar om var han befann sig vid tiden för mordet (han kunde inte presentera något alibi) och, efter att ha konfronterats med uppgiften om samröre med EAP, om sin politiska hemvist.
I det hänseendet uppgav han att han en gång för länge sedan gått med i Högerpartiet och att detta hängt kvar, utan att han för den skull var någon hängiven anhängare till Moderata samlingspartiet.
Inledningsvis har tipset uppenbarligen bedömts som värdelöst, en bedömning som knappast kunnat föranleda kritik om den fått kvarstå.
PU:s inventering – ”processande” – av materialet synes sedan ha lett till utredning.
Å ena sidan kan utredningen inte klandras för att den strävat efter att vända varje sten i sökandet efter en lösning.
Å andra sidan ter sig åtgärderna som i detta fall pliktskyldiga och senfärdiga.(45)
Samtidigt måste man ha förståelse för att uppslagen är närmast oräkneliga till antalet och att det tagit tid för utredningen att nå fram till uppslag som med fog prioriterats lågt.
I bedömningen måste emellertid också vägas in hur den som varit föremål för utredningsåtgärderna uppfattat och upplevt dem.
Integritets- och rättssäkerhetsaspekter får inte glömmas bort.
Ärende 5
Ett exempel på ett polisärende som enbart utgår från likhet med fantombilden utgör följande uppslag.
En namngiven polisman utpekades i ett tips från slutet av mars 1986 av en person, som ansåg att polismannen var lik fantombilden. Det
(45) I samband med att PU granskat vårt utredningsmaterial har apropå detta uppslag påpekats att fördröjningen under den tid PU var sysselsatt med utredningen mot Christer P får anses naturlig, eftersom personalen då var mycket hårt arbetsbelastad.
Ytterligare nästan ett och ett halvt år senare, i september 1988, upprättades ett spaningsuppslag över tipset.
Polismannen, född 1934, bosatt och tjänstgörande i Göteborg, identifierades, viss efterforskning rörande hans person synes också ha gjorts.
Det antecknades vidare i uppslaget att säkerhetspolisen inte haft några upplysningar som knyter samman polismannen med EAP.
I oktober 1988 gjordes en slagning, inget anmärkningsvärt framkom.
Ännu ett år senare inhämtades uppgifter om polismannen från en polischef i Göteborg.
Det framkom att polismannen hade genomgått vidareutbildning i Stockholm vid tiden för mordet.
Vissa karaktärsupplysningar lämnades också.
I februari 1990, dvs. nästan tre år efter det att tipset inkom, hölls förhör med polismannen.
Han fick lämna upplysningar om var han befann sig vid tiden för mordet (han kunde inte presentera något alibi) och, efter att ha konfronterats med uppgiften om samröre med EAP, om sin politiska hemvist.
I det hänseendet uppgav han att han en gång för länge sedan gått med i Högerpartiet och att detta hängt kvar, utan att han för den skull var någon hängiven anhängare till Moderata samlingspartiet.
Inledningsvis har tipset uppenbarligen bedömts som värdelöst, en bedömning som knappast kunnat föranleda kritik om den fått kvarstå.
PU:s inventering – ”processande” – av materialet synes sedan ha lett till utredning.
Å ena sidan kan utredningen inte klandras för att den strävat efter att vända varje sten i sökandet efter en lösning.
Å andra sidan ter sig åtgärderna som i detta fall pliktskyldiga och senfärdiga.(45)
Samtidigt måste man ha förståelse för att uppslagen är närmast oräkneliga till antalet och att det tagit tid för utredningen att nå fram till uppslag som med fog prioriterats lågt.
I bedömningen måste emellertid också vägas in hur den som varit föremål för utredningsåtgärderna uppfattat och upplevt dem.
Integritets- och rättssäkerhetsaspekter får inte glömmas bort.
Ärende 5
Ett exempel på ett polisärende som enbart utgår från likhet med fantombilden utgör följande uppslag.
En namngiven polisman utpekades i ett tips från slutet av mars 1986 av en person, som ansåg att polismannen var lik fantombilden. Det
(45) I samband med att PU granskat vårt utredningsmaterial har apropå detta uppslag påpekats att fördröjningen under den tid PU var sysselsatt med utredningen mot Christer P får anses naturlig, eftersom personalen då var mycket hårt arbetsbelastad.
angavs även att polismannen skulle vara en ”enstöring”.
Det sistnämnda tillbakavisades dock av utredningsmannen hos säkerhetspolisen, som kände till den utpekade sedan tidigare, och i egenskap av förhörsledare vid förhör i juni 1986 konstaterade att kollegan var sig lik.
Emellertid kunde den utpekade inte prestera något alibi, varför en omfattande utredning företogs till kontroll av uppgifter han lämnat om att han morddagen vid 16-tiden rest norröver i egen bil, där han morgonen efter hjälpt en åkare med tidningsutkörning.
Med tanke på fantombildens utredningsvärde har polismannen utsatts för en onödig och antagligen påfrestande undersökning, dessutom synes utredningsresurser ha förspillts.
Bortsett från att utredningen i detta fall skedde såväl i närmare anslutning till brottet som till tipsets inkomst föranleder ärendet reflektioner liknande dem som redovisades i föregående ärende.
Ärende 6
Det finns uppslag bland polisärendena som inte kan bedömas vid en granskning.
Ett uppslag i avsnitt H upptar en uppenbarligen feldaterad (”1983-03-06”) promemoria, som enligt handskrivna anteckningar på densamma synes härröra från säkerhetspolisen.
Promemorian behandlar ett spaningstips angående ett tvillingpar, av vilka en var polis.
Bröderna hade bildat ett eget politiskt parti.
I promemorian har en uppgiftslämnare ifrågasatt om bröderna kan sättas i samband med en polisbil som skall ha iakttagits i närheten av mordplatsen på mordkvällen.
En handskriven anteckning anger att ärendet enligt diariet är redovisat vid okänd tidpunkt och att det handlagts av Per-Göran Näss.
I september 1994 har det gjorts en slagning på polismannen (inget anmärkningsvärt framkom).
Det är vad som finns i ärendet, som alltså inte kan bedömas.
Andra exempel av samma slag finns redovisade nedan
(Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen).
Bedömningen i fall av detta slag måste vägas mot vad som uttalats om de just redovisade fallen, som synes överutredda.
Det går inte att påstå att ett uppslag som detta är underutrett, det är det sannolikt inte.
Däremot är det ett exempel på slarvig dokumentation.
Därvid får tas i beaktande att det i ett utredningsmaterial av sådan omfattning som PU-materialet är oundvikligt att vissa delar framstår som ”ostädade”.
I ett uppslag som det förevarande finns inget som tyder på att något av innehållsligt värde gått förlorat genom den bristfälliga dokumentationen.
angavs även att polismannen skulle vara en ”enstöring”.
Det sistnämnda tillbakavisades dock av utredningsmannen hos säkerhetspolisen, som kände till den utpekade sedan tidigare, och i egenskap av förhörsledare vid förhör i juni 1986 konstaterade att kollegan var sig lik.
Emellertid kunde den utpekade inte prestera något alibi, varför en omfattande utredning företogs till kontroll av uppgifter han lämnat om att han morddagen vid 16-tiden rest norröver i egen bil, där han morgonen efter hjälpt en åkare med tidningsutkörning.
Med tanke på fantombildens utredningsvärde har polismannen utsatts för en onödig och antagligen påfrestande undersökning, dessutom synes utredningsresurser ha förspillts.
Bortsett från att utredningen i detta fall skedde såväl i närmare anslutning till brottet som till tipsets inkomst föranleder ärendet reflektioner liknande dem som redovisades i föregående ärende.
Ärende 6
Det finns uppslag bland polisärendena som inte kan bedömas vid en granskning.
Ett uppslag i avsnitt H upptar en uppenbarligen feldaterad (”1983-03-06”) promemoria, som enligt handskrivna anteckningar på densamma synes härröra från säkerhetspolisen.
Promemorian behandlar ett spaningstips angående ett tvillingpar, av vilka en var polis.
Bröderna hade bildat ett eget politiskt parti.
I promemorian har en uppgiftslämnare ifrågasatt om bröderna kan sättas i samband med en polisbil som skall ha iakttagits i närheten av mordplatsen på mordkvällen.
En handskriven anteckning anger att ärendet enligt diariet är redovisat vid okänd tidpunkt och att det handlagts av Per-Göran Näss.
I september 1994 har det gjorts en slagning på polismannen (inget anmärkningsvärt framkom).
Det är vad som finns i ärendet, som alltså inte kan bedömas.
Andra exempel av samma slag finns redovisade nedan
(Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen).
Bedömningen i fall av detta slag måste vägas mot vad som uttalats om de just redovisade fallen, som synes överutredda.
Det går inte att påstå att ett uppslag som detta är underutrett, det är det sannolikt inte.
Däremot är det ett exempel på slarvig dokumentation.
Därvid får tas i beaktande att det i ett utredningsmaterial av sådan omfattning som PU-materialet är oundvikligt att vissa delar framstår som ”ostädade”.
I ett uppslag som det förevarande finns inget som tyder på att något av innehållsligt värde gått förlorat genom den bristfälliga dokumentationen.
Sammanfattande anmärkningar 4.1.3 Utredning om högerextremism inom polisen
Allmänt Översikt över Stockholms polisstyrelses utredning. Sammankomster med påstådd nazistisk inriktning ("herrmiddagarna”) Polisman som på mordnatten ringde VD 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet Stockholms polisstyrelses begäran att en polisman skulle försättas i disponibilitet. Polisfesten den 1 mars 1986, Polismäns resor till Sydafrika...
Sammanfattande anmärkningar 4.2
Polisspårets hantering inom PU 4.2.1 Översikt....... 4.2.2 Närmare om hanteringen under den första tiden..... 4.2.3 Förundersökningsledningens roll. 4.2.4 Sammanfattande anmärkningar 4.3 Utredning och utredningsresultat. 4.3.1 Allmänt om polisärendena .... 4.3.2 Uppslag inriktade på enskilda personer
Allmänt.... Polisman A.. Polisman B Polisman C.. Polisman D. Polisman E Polisman F Polisman G. Vissa uppslag, som har sakligt samband med de föregående ..... Utredning avseende övriga polismän med anknytning till polisspåret.
Exempel på polisärenden helt utanför polisspåret. 4.3.3 Uppslag som berör polisen i allmänhet.......
Sammanfattande anmärkningar 4.1.3 Utredning om högerextremism inom polisen
Allmänt Översikt över Stockholms polisstyrelses utredning. Sammankomster med påstådd nazistisk inriktning ("herrmiddagarna”) Polisman som på mordnatten ringde VD 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet Stockholms polisstyrelses begäran att en polisman skulle försättas i disponibilitet. Polisfesten den 1 mars 1986, Polismäns resor till Sydafrika...
Sammanfattande anmärkningar 4.2
Polisspårets hantering inom PU 4.2.1 Översikt....... 4.2.2 Närmare om hanteringen under den första tiden..... 4.2.3 Förundersökningsledningens roll. 4.2.4 Sammanfattande anmärkningar 4.3 Utredning och utredningsresultat. 4.3.1 Allmänt om polisärendena .... 4.3.2 Uppslag inriktade på enskilda personer
Allmänt.... Polisman A.. Polisman B Polisman C.. Polisman D. Polisman E Polisman F Polisman G. Vissa uppslag, som har sakligt samband med de föregående ..... Utredning avseende övriga polismän med anknytning till polisspåret.
Exempel på polisärenden helt utanför polisspåret. 4.3.3 Uppslag som berör polisen i allmänhet.......
Svensson för att förmå honom att ändra sitt beslut i konfrontationsfrågan.
Det bör särskilt framhållas att det med hänsyn till mötets förlopp och de motsättningar mellan Svensson och Holmér i konfrontationsfrågan som kom i dagen enligt vår mening var naturligt att Sjöberg för sin del efter mötet beslöt att överpröva Svenssons beslut. Sjöbergs beslut fattades några dagar efter mötet. Bakgrunden till det s.k. försoningsmötet var i första hand att det genom olika uttalanden i massmedierna hade framkommit att åklagarna och polisen hade olika uppfattningar om värdet av huvudspåret och om förundersökningens fortsatta bedrivande. Meningsskiljaktigheterna var av den karaktären att justitieministern bedömde att det förelåg risk för att myndigheternas samarbete inte skulle kunna fortsätta. Inom regeringskansliet övervägdes också vilka åtgärder som borde vidtas om så inte skulle kunna ske. Till mötet kallades förutom Zeime och Holmér även Sjöberg och Romander. Zeime och Holmér förklarade att det fanns förutsättningar för fortsatt samarbete och lovade att anmäla för justitieministern om situationen skulle förändras. Någon otillbörlig påverkan från regeringskansliets sida förekom såvitt vi har kunnat finna inte.
Juristkommissionen fann alltså inte skäl att ifrågasätta regeringens förhållningssätt eller att den i något hänseende otillbörligen försökt påverka brottsutredningen. Men samtidigt konstaterades att "regeringens och justitiedepartementets åtgärder likväl i viss mening inverkade på hur de ansvariga myndigheterna uppfattade sin situation och sitt förhållande till varandra”. 173 På annat ställe talades om ”regeringens intensiva engagemang”:174
Det kan inte bortses från att regeringens intensiva engagemang i detta fall rent faktiskt kan ha fått betydelse för hur aktivt och självständigt tillsynen (från andra myndigheter, vår anm) utövades.
Vad Juristkommissionen avsåg med detta kom tydligast till uttryck i dess bedömning beträffande Länsstyrelsens i Stockholm roll. Länsstyrelsen var högsta polismyndighet i länet och var i den meningen överordnad Hans Holmér och ledningsgruppen. Juristkommissionen konstaterade att styrelsen kommit i en underlig roll i och med att dess sakkunnige i polisfrågor, länspolismästaren, själv var operativt engagerad i utredningen. Därmed var man, skriver Juristkommissionen, i praktiken hänvisad till att begära biträde utifrån, närmast från
173
A.a.s. 204. 174
A.a.s. 208.
Svensson för att förmå honom att ändra sitt beslut i konfrontationsfrågan.
Det bör särskilt framhållas att det med hänsyn till mötets förlopp och de motsättningar mellan Svensson och Holmér i konfrontationsfrågan som kom i dagen enligt vår mening var naturligt att Sjöberg för sin del efter mötet beslöt att överpröva Svenssons beslut. Sjöbergs beslut fattades några dagar efter mötet. Bakgrunden till det s.k. försoningsmötet var i första hand att det genom olika uttalanden i massmedierna hade framkommit att åklagarna och polisen hade olika uppfattningar om värdet av huvudspåret och om förundersökningens fortsatta bedrivande. Meningsskiljaktigheterna var av den karaktären att justitieministern bedömde att det förelåg risk för att myndigheternas samarbete inte skulle kunna fortsätta. Inom regeringskansliet övervägdes också vilka åtgärder som borde vidtas om så inte skulle kunna ske. Till mötet kallades förutom Zeime och Holmér även Sjöberg och Romander. Zeime och Holmér förklarade att det fanns förutsättningar för fortsatt samarbete och lovade att anmäla för justitieministern om situationen skulle förändras. Någon otillbörlig påverkan från regeringskansliets sida förekom såvitt vi har kunnat finna inte.
Juristkommissionen fann alltså inte skäl att ifrågasätta regeringens förhållningssätt eller att den i något hänseende otillbörligen försökt påverka brottsutredningen. Men samtidigt konstaterades att "regeringens och justitiedepartementets åtgärder likväl i viss mening inverkade på hur de ansvariga myndigheterna uppfattade sin situation och sitt förhållande till varandra”. 173 På annat ställe talades om ”regeringens intensiva engagemang”:174
Det kan inte bortses från att regeringens intensiva engagemang i detta fall rent faktiskt kan ha fått betydelse för hur aktivt och självständigt tillsynen (från andra myndigheter, vår anm) utövades.
Vad Juristkommissionen avsåg med detta kom tydligast till uttryck i dess bedömning beträffande Länsstyrelsens i Stockholm roll. Länsstyrelsen var högsta polismyndighet i länet och var i den meningen överordnad Hans Holmér och ledningsgruppen. Juristkommissionen konstaterade att styrelsen kommit i en underlig roll i och med att dess sakkunnige i polisfrågor, länspolismästaren, själv var operativt engagerad i utredningen. Därmed var man, skriver Juristkommissionen, i praktiken hänvisad till att begära biträde utifrån, närmast från
Rikspolisstyrelsen, om man ville utöva någon kontroll eller tillsyn över den egna polismyndigheten. Men till detta'
kom att det var bekant för länsstyrelsen att dess närmast överordnade, regeringen, nära följde utredningen. Landshövdingen Sandgren har för oss förklarat att länsstyrelsen mot den bakgrunden inte tog några särskilda initiativ i syfte att fullgöra sin tillsyns- och kontrollfunktion. Man räknade med att regeringen om behov uppkom skulle kontakta länsstyrelsen.
Den kritik som ligger i det sagda synes gå ut på att regeringen genom sitt förhållningssätt, oavsett syfte och direkta effekter på myndigheternas agerande, indirekt påverkade hur inblandade myndigheter och befattningshavare agerade. Exemplet med länsstyrelsen i Stockholm illustrerar detta: regeringens agerande satte i praktiken denna kontrolloch tillsynsfunktion ur spel.
På likartat sätt resonerade Juristkommissionen när det gällde "åklagarna”. Dessa ansåg sig utsatta för påtryckningar från regeringens sida och att regeringskansliet var partiskt till förmån för polisen i de konflikter som förekom mellan polis och åklagare. De grundade detta särskilt på omfattningen av och formerna för regeringens informationsinhämtande, dvs. att det skedde ensidigt från polisen, med förbigående av förundersökningsledningen. Likaså ansåg de att de konkreta initiativ som regeringen tog under våren 1986 visade sympati för polisens ståndpunkter, eftersom initiativen i bägge fallen utgick från att polisen var missnöjd med åklagarbeslut.
Juristkommissionen höll fast vid att inget annat framkommit än att departementet inte tagit ställning i sakfrågor rörande brottsutredningen, men konstaterade att åklagarna likväl kunde fått intrycket av att departementet höll nära kontakt med polisen och agerade utifrån ”information eller hänvändelser från polisens sida”. 176 Det fanns därför anledning att fråga sig om departementet borde ha agerat för att upplysa åklagarna om varför departementet agerade som det gjorde och klargöra att det inte var fråga om att ta ställning i de sakfrågor där polis och åklagare hade skilda meningar. Svaret på den frågan var i sin tur beroende av om ”åklagarnas sätt att uppfatta situationen var känt för justitieministern och departementet”. 177 Någon entydig slutsats i det hänseendet redovisade inte Juristkommissionen, som dock framhöll att riksåklagaren Magnus Sjöbergs åsikt var att det under hösten 1986 måste ha stått klart för departementet att åklagarna ansåg att regeringen hade en ensidig inställning, till förmån för polisen. Detta bestyrktes
175
A.a.s. 207. 176
A.a.s. 206. 177
A.st.
Rikspolisstyrelsen, om man ville utöva någon kontroll eller tillsyn över den egna polismyndigheten. Men till detta'
kom att det var bekant för länsstyrelsen att dess närmast överordnade, regeringen, nära följde utredningen. Landshövdingen Sandgren har för oss förklarat att länsstyrelsen mot den bakgrunden inte tog några särskilda initiativ i syfte att fullgöra sin tillsyns- och kontrollfunktion. Man räknade med att regeringen om behov uppkom skulle kontakta länsstyrelsen.
Den kritik som ligger i det sagda synes gå ut på att regeringen genom sitt förhållningssätt, oavsett syfte och direkta effekter på myndigheternas agerande, indirekt påverkade hur inblandade myndigheter och befattningshavare agerade. Exemplet med länsstyrelsen i Stockholm illustrerar detta: regeringens agerande satte i praktiken denna kontrolloch tillsynsfunktion ur spel.
På likartat sätt resonerade Juristkommissionen när det gällde "åklagarna”. Dessa ansåg sig utsatta för påtryckningar från regeringens sida och att regeringskansliet var partiskt till förmån för polisen i de konflikter som förekom mellan polis och åklagare. De grundade detta särskilt på omfattningen av och formerna för regeringens informationsinhämtande, dvs. att det skedde ensidigt från polisen, med förbigående av förundersökningsledningen. Likaså ansåg de att de konkreta initiativ som regeringen tog under våren 1986 visade sympati för polisens ståndpunkter, eftersom initiativen i bägge fallen utgick från att polisen var missnöjd med åklagarbeslut.
Juristkommissionen höll fast vid att inget annat framkommit än att departementet inte tagit ställning i sakfrågor rörande brottsutredningen, men konstaterade att åklagarna likväl kunde fått intrycket av att departementet höll nära kontakt med polisen och agerade utifrån ”information eller hänvändelser från polisens sida”. 176 Det fanns därför anledning att fråga sig om departementet borde ha agerat för att upplysa åklagarna om varför departementet agerade som det gjorde och klargöra att det inte var fråga om att ta ställning i de sakfrågor där polis och åklagare hade skilda meningar. Svaret på den frågan var i sin tur beroende av om ”åklagarnas sätt att uppfatta situationen var känt för justitieministern och departementet”. 177 Någon entydig slutsats i det hänseendet redovisade inte Juristkommissionen, som dock framhöll att riksåklagaren Magnus Sjöbergs åsikt var att det under hösten 1986 måste ha stått klart för departementet att åklagarna ansåg att regeringen hade en ensidig inställning, till förmån för polisen. Detta bestyrktes
enligt Juristkommissionen i viss mån av vad som uppgivits av Harald Fälth. Resonemanget slutar med följande konstaterande:'
I den mån man inom justitiedepartementet tidigare faktiskt hade vetskap om att åklagarna uppfattade situationen på det sätt som de här har beskrivit borde saken ha tagits upp och klarats ut med åklagarna.
Men, tillade Juristkommissionen i ett uppföljande resonemang, även om departementet inte haft sådan vetskap måste blotta risken för att missförstånd om regeringens roll kan uppkomma föranleda försiktighet. Sådana risker föreligger om regeringen följer ett ärende så noga som man gjorde i detta fall ”och gör det på ett sätt som inte från alla synpunkter är det helt givna”. 179 Det var enligt Juristkommissionen en bedömningsfråga om vederbörlig försiktighet i tillbörlig omfattning iakttagits i detta fall. Resonemanget fortsätter i ett allt försiktigare balanserande mellan vad som talade för respektive emot att regeringen bort ta upp ”informationsfrågan” med åklagarna och det slutar:
Som förhållandena faktiskt utvecklade sig på hösten 1986 kan dock åtminstone i efterhand sägas att en sådan åtgärd skulle ha varit av värde.
180
På en punkt riktade Juristkommissionen indirekt men ändå tydlig kritik mot regeringen eller dess företrädare. Det gäller de diskussioner som fördes efter sammanbrottet i januari som föregick den nya organisationen. Regeringen var där mycket engagerad i att söka lösa upp de föreliggande motsättningarna inom ramen för den rådande organisationen. Under regeringens medverkan fördes något slags ”förhandlingar” – det var Juristkommissionen som använde ordet, inklusive citationstecken – om den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Juristkommissionen konstaterade emellertid att gällande lag inte gav utrymme för några ”förhandlingar” om detta, eftersom det var förundersökningsledarens, dvs. åklagarens, sak att bestämma över förundersökningen.181 I förlängningen av detta ligger rimligen bedömningen, att regeringen gjorde fel när den aktivt medverkade till förhandlingar om något som enligt rättegångsbalken inte är förhandlingsbart. Den organisation som polisen förordade, med polisen som förundersökningsledare beträffande huvudspåret och åklagarna som förundersökningsledare i övrigt, var för övrigt inte heller den förenlig med rättegångsbalken. I klara verba förekom dock inte heller på denna
178
A.st. 179
A.st. 180
A.a.s. 207. 181
A.a.s. 209, jfr även s. 126 f.
enligt Juristkommissionen i viss mån av vad som uppgivits av Harald Fälth. Resonemanget slutar med följande konstaterande:'
I den mån man inom justitiedepartementet tidigare faktiskt hade vetskap om att åklagarna uppfattade situationen på det sätt som de här har beskrivit borde saken ha tagits upp och klarats ut med åklagarna.
Men, tillade Juristkommissionen i ett uppföljande resonemang, även om departementet inte haft sådan vetskap måste blotta risken för att missförstånd om regeringens roll kan uppkomma föranleda försiktighet. Sådana risker föreligger om regeringen följer ett ärende så noga som man gjorde i detta fall ”och gör det på ett sätt som inte från alla synpunkter är det helt givna”. 179 Det var enligt Juristkommissionen en bedömningsfråga om vederbörlig försiktighet i tillbörlig omfattning iakttagits i detta fall. Resonemanget fortsätter i ett allt försiktigare balanserande mellan vad som talade för respektive emot att regeringen bort ta upp ”informationsfrågan” med åklagarna och det slutar:
Som förhållandena faktiskt utvecklade sig på hösten 1986 kan dock åtminstone i efterhand sägas att en sådan åtgärd skulle ha varit av värde.
180
På en punkt riktade Juristkommissionen indirekt men ändå tydlig kritik mot regeringen eller dess företrädare. Det gäller de diskussioner som fördes efter sammanbrottet i januari som föregick den nya organisationen. Regeringen var där mycket engagerad i att söka lösa upp de föreliggande motsättningarna inom ramen för den rådande organisationen. Under regeringens medverkan fördes något slags ”förhandlingar” – det var Juristkommissionen som använde ordet, inklusive citationstecken – om den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Juristkommissionen konstaterade emellertid att gällande lag inte gav utrymme för några ”förhandlingar” om detta, eftersom det var förundersökningsledarens, dvs. åklagarens, sak att bestämma över förundersökningen.181 I förlängningen av detta ligger rimligen bedömningen, att regeringen gjorde fel när den aktivt medverkade till förhandlingar om något som enligt rättegångsbalken inte är förhandlingsbart. Den organisation som polisen förordade, med polisen som förundersökningsledare beträffande huvudspåret och åklagarna som förundersökningsledare i övrigt, var för övrigt inte heller den förenlig med rättegångsbalken. I klara verba förekom dock inte heller på denna
punkt någon kritik från Juristkommissionen, som i stället återknöt till sina inledande reservationer och sade sig inte ha några synpunkter på den nyordning regeringen slutligen valde.
Parlamentariska kommissionen ansåg inte att placeringen av en observatör i ledningsgruppen eller observatörens verksamhet innefattade någon otillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete, men framhöll att det var fråga om en ovanlig och inte helt okomplicerad åtgärd:18
Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dagliga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i stället gå tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.
I det sistnämnda hänseendet exemplifierade Parlamentariska kommissionen med Länsstyrelsens i Stockholm underlåtenhet att utöva sin kontrollfunktion, en underlåtenhet som Länsstyrelsen alltså motiverade med att regeringen syntes ha övertagit ansvaret. Till saken hör att Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur Länsstyrelsen därvid förhållit sig och resonerat. 183
De tre särskilda initiativen från regeringens sida utgjorde enligt Parlamentariska kommissionen inte några ingrepp i myndigheternas självständiga ställning. När det gäller det intryck och den eventuella oklarhet regeringens agerande allmänt sett kan ha skapat instämde Parlamentariska kommissionen ”i huvudsak” med vad Juristkommissionen kommit fram till. Därutöver gjordes vissa påpekanden som innebar mer klart uttalad kritik mot regeringen. Redan när samarbetssvårigheterna kom i dagen borde polisledningen ha erinrats om reglerna i rättegångsbalken, med vilket torde ha åsyftats den rollfördelning som enligt Parlamentariska kommissionen framgick "av lagen: att åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde” (jfr ovan). Det hade sålunda varit lämpligt om justitieministern vid mötet hos honom i april 1986 erinrat åklagarna och polisen om deras självständiga ansvar. Den kritik som låg i det sagda framfördes också
184
182
SOU 1988:18 s. 101. 183
A.a.s. 113. 184
A.a.s. 107 f.
punkt någon kritik från Juristkommissionen, som i stället återknöt till sina inledande reservationer och sade sig inte ha några synpunkter på den nyordning regeringen slutligen valde.
Parlamentariska kommissionen ansåg inte att placeringen av en observatör i ledningsgruppen eller observatörens verksamhet innefattade någon otillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete, men framhöll att det var fråga om en ovanlig och inte helt okomplicerad åtgärd:18
Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dagliga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i stället gå tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.
I det sistnämnda hänseendet exemplifierade Parlamentariska kommissionen med Länsstyrelsens i Stockholm underlåtenhet att utöva sin kontrollfunktion, en underlåtenhet som Länsstyrelsen alltså motiverade med att regeringen syntes ha övertagit ansvaret. Till saken hör att Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur Länsstyrelsen därvid förhållit sig och resonerat. 183
De tre särskilda initiativen från regeringens sida utgjorde enligt Parlamentariska kommissionen inte några ingrepp i myndigheternas självständiga ställning. När det gäller det intryck och den eventuella oklarhet regeringens agerande allmänt sett kan ha skapat instämde Parlamentariska kommissionen ”i huvudsak” med vad Juristkommissionen kommit fram till. Därutöver gjordes vissa påpekanden som innebar mer klart uttalad kritik mot regeringen. Redan när samarbetssvårigheterna kom i dagen borde polisledningen ha erinrats om reglerna i rättegångsbalken, med vilket torde ha åsyftats den rollfördelning som enligt Parlamentariska kommissionen framgick "av lagen: att åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde” (jfr ovan). Det hade sålunda varit lämpligt om justitieministern vid mötet hos honom i april 1986 erinrat åklagarna och polisen om deras självständiga ansvar. Den kritik som låg i det sagda framfördes också
och med större skärpa beträffande det senare händelseförloppet, vars bakgrund Parlamentariska kommissionen beskrev på detta sätt:185
Efter tillslaget den 20 januari 1987 fördjupades motsättningarna mellan åklagarna och polisen och tog sig uttryck bl. a. i delvis häftiga angrepp på den andra myndigheten i massmedierna. De öppna motsättningarna ledde till att justitieministern kontaktade såväl åklagarna som polisen i syfte att klarlägga bakgrunden till motsättningarna och utröna förutsättningarna för ett fortsatt samarbete. Efter dessa kontakter med myndigheterna följde ett skede under vilket företrädare för polisen och åklagarna diskuterade den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Företrädare för regeringen följde dessa ”förhandlingar” nära. Först sedan det både från åklagarnas och polisens sida hade förklarats att det saknades förutsättningar för fortsatt samarbete ingrep regeringen.
Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur regeringen fortsättningsvis agerade: 186
Att företrädarna för polisledningen och åklagarna diskuterade sina meningsskiljaktigheter och uppläggningen av det fortsatta arbetet är i och för sig inget att anmärka mot. Felet var att företrädarna för polisen framställde krav på hur förundersökningen skulle bedrivas, bl. a. att ledningen av den skulle delas på visst sätt mellan åklagarna och polisen. I dessa frågor var det åklagarna som bestämde och polisen som hade att rätta sig efter åklagarnas beslut. De besked som Holmér vid ”förhandlingarnas” slut lämnade regeringen om att åklagarna och polisen inte kunde komma överens kan därför inte tolkas på annat sätt än som en förklaring från Holmér att han vägrade underställa sig åklagarna. (---) När Holmér därför lämnade beskedet om att polisledningen inte kunde komma överens med åklagarna borde man från justitiedepartementets sida ha förklarat för Holmér att han enligt gällande regler var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut och anvisningar. I stället fortsatte man att försöka finna en lösning på samarbetssvårigheterna som kunde accepteras även av polisledningen i Stockholm. Ser man på problemen med utgångspunkten att det var fråga om samarbetssvårigheter kanske det var naturligt. Det var emellertid inte det som var frågan. I stället gällde det polisledningens bristande respekt för rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning.
Även Justitiekanslern berörde i sitt granskningsbeslut från december 1986 regeringens roll. Det s.k. försoningsmötet och det slutliga
185
186
A.a.s. 108. A.a.s. 109.
och med större skärpa beträffande det senare händelseförloppet, vars bakgrund Parlamentariska kommissionen beskrev på detta sätt:185
Efter tillslaget den 20 januari 1987 fördjupades motsättningarna mellan åklagarna och polisen och tog sig uttryck bl. a. i delvis häftiga angrepp på den andra myndigheten i massmedierna. De öppna motsättningarna ledde till att justitieministern kontaktade såväl åklagarna som polisen i syfte att klarlägga bakgrunden till motsättningarna och utröna förutsättningarna för ett fortsatt samarbete. Efter dessa kontakter med myndigheterna följde ett skede under vilket företrädare för polisen och åklagarna diskuterade den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Företrädare för regeringen följde dessa ”förhandlingar” nära. Först sedan det både från åklagarnas och polisens sida hade förklarats att det saknades förutsättningar för fortsatt samarbete ingrep regeringen.
Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur regeringen fortsättningsvis agerade: 186
Att företrädarna för polisledningen och åklagarna diskuterade sina meningsskiljaktigheter och uppläggningen av det fortsatta arbetet är i och för sig inget att anmärka mot. Felet var att företrädarna för polisen framställde krav på hur förundersökningen skulle bedrivas, bl. a. att ledningen av den skulle delas på visst sätt mellan åklagarna och polisen. I dessa frågor var det åklagarna som bestämde och polisen som hade att rätta sig efter åklagarnas beslut. De besked som Holmér vid ”förhandlingarnas” slut lämnade regeringen om att åklagarna och polisen inte kunde komma överens kan därför inte tolkas på annat sätt än som en förklaring från Holmér att han vägrade underställa sig åklagarna. (---) När Holmér därför lämnade beskedet om att polisledningen inte kunde komma överens med åklagarna borde man från justitiedepartementets sida ha förklarat för Holmér att han enligt gällande regler var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut och anvisningar. I stället fortsatte man att försöka finna en lösning på samarbetssvårigheterna som kunde accepteras även av polisledningen i Stockholm. Ser man på problemen med utgångspunkten att det var fråga om samarbetssvårigheter kanske det var naturligt. Det var emellertid inte det som var frågan. I stället gällde det polisledningens bristande respekt för rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning.
Även Justitiekanslern berörde i sitt granskningsbeslut från december 1986 regeringens roll. Det s.k. försoningsmötet och det slutliga
sammanbrottet låg utanför den tidsperiod JK bedömde. Av granskningen framgår, utöver vad som redan redovisats, bl a följande.
Den 25 mars 1986 kallade riksåklagaren Magnus Sjöberg överåklagaren Claes Zeime samt åklagarna K.G. Svensson och Lage Carlström till ett informationsmöte. Även biträdande riksåklagaren Axel Morath och byråchefen Uno Hagelberg deltog. Mötet synes ha varit föranlett av att Magnus Sjöberg från Justitiedepartementet fått uppgifter om att samarbetet i brottsutredningen inte fungerade väl. Vid mötet påpekade K.G. Svensson att han inte erhöll tillräcklig information om utredningen från polisen. Magnus Sjöberg tog därefter upp den saken med Justitiedepartementets företrädare statssekreteraren Harald Fälth och departementsrådet tillika observatören i ledningsgruppen Klas Bergenstrand. Enligt JK ”vädjade” Magnus Sjöberg vid flera tillfällen till Klas Bergenstrand att denne skulle verka för att informationen till åklagarsidan förbättrades. Några dagar efter åklagarnas informationsmöte hölls ett möte på Justitiedepartementet med Magnus Sjöberg och Uno Hagelberg från Riksåklagaren samt Harald Fälth, Klas Bergenstrand och Johan Munck från departementet. Handläggningen beträffande Viktor G diskuterades liksom informationsfrågan. Vid mötet förvånades Uno Hagelberg enligt JK ”över att företrädarna för justitiedepartementet så helt godtog polisledningens version av vad som förevarit”. 187
JK koncentrerade sin granskning av regeringens åtgärder till turerna kring de vittneskonfrontationer som polisen ville att Viktor G skulle genomgå; i bedömningen hette det bl.a.:188
För mig framstår det inte som anmärkningsvärt att justitieministern har låtit informera sig om utredningsarbetet genom att träffa samman med Svensson och Holmér även om sammanträffandet hade aktualiserats av de uppgifter som ministern hade erhållit om de motsatta uppfattningarna i konfrontationsfrågan. Syftet med mötet var informativt och inte att utreda frågan om behovet av konfrontationer. (---) Det kan för övrigt påpekas att Svensson inte heller har haft något att erinra mot mötet med ministern.
I det sistnämnda hänseendet kan påpekas att det av JK:s utredning framgår att varken K.G. Svensson eller riksåklagaren Magnus Sjöberg hade informerats om att Hans Holmér skulle närvara vid informationsmötet. 189
187
JK-Beslut 1986 s. 151. 188
A.a. s. 174. 189
A.a.s. 155. Harald Fälth, som var den som vidarebefordrade justitieministerns inbjudan till Magnus Sjöberg, har i ett senare sammanhang hävdat att Sjöberg informerades om att Hans Holmér skulle närvara, se ovan vid
sammanbrottet låg utanför den tidsperiod JK bedömde. Av granskningen framgår, utöver vad som redan redovisats, bl a följande.
Den 25 mars 1986 kallade riksåklagaren Magnus Sjöberg överåklagaren Claes Zeime samt åklagarna K.G. Svensson och Lage Carlström till ett informationsmöte. Även biträdande riksåklagaren Axel Morath och byråchefen Uno Hagelberg deltog. Mötet synes ha varit föranlett av att Magnus Sjöberg från Justitiedepartementet fått uppgifter om att samarbetet i brottsutredningen inte fungerade väl. Vid mötet påpekade K.G. Svensson att han inte erhöll tillräcklig information om utredningen från polisen. Magnus Sjöberg tog därefter upp den saken med Justitiedepartementets företrädare statssekreteraren Harald Fälth och departementsrådet tillika observatören i ledningsgruppen Klas Bergenstrand. Enligt JK ”vädjade” Magnus Sjöberg vid flera tillfällen till Klas Bergenstrand att denne skulle verka för att informationen till åklagarsidan förbättrades. Några dagar efter åklagarnas informationsmöte hölls ett möte på Justitiedepartementet med Magnus Sjöberg och Uno Hagelberg från Riksåklagaren samt Harald Fälth, Klas Bergenstrand och Johan Munck från departementet. Handläggningen beträffande Viktor G diskuterades liksom informationsfrågan. Vid mötet förvånades Uno Hagelberg enligt JK ”över att företrädarna för justitiedepartementet så helt godtog polisledningens version av vad som förevarit”. 187
JK koncentrerade sin granskning av regeringens åtgärder till turerna kring de vittneskonfrontationer som polisen ville att Viktor G skulle genomgå; i bedömningen hette det bl.a.:188
För mig framstår det inte som anmärkningsvärt att justitieministern har låtit informera sig om utredningsarbetet genom att träffa samman med Svensson och Holmér även om sammanträffandet hade aktualiserats av de uppgifter som ministern hade erhållit om de motsatta uppfattningarna i konfrontationsfrågan. Syftet med mötet var informativt och inte att utreda frågan om behovet av konfrontationer. (---) Det kan för övrigt påpekas att Svensson inte heller har haft något att erinra mot mötet med ministern.
I det sistnämnda hänseendet kan påpekas att det av JK:s utredning framgår att varken K.G. Svensson eller riksåklagaren Magnus Sjöberg hade informerats om att Hans Holmér skulle närvara vid informationsmötet. 189
187
JK-Beslut 1986 s. 151. 188
A.a. s. 174. 189
A.a.s. 155. Harald Fälth, som var den som vidarebefordrade justitieministerns inbjudan till Magnus Sjöberg, har i ett senare sammanhang hävdat att Sjöberg informerades om att Hans Holmér skulle närvara, se ovan vid
JK ansåg inte att justitieministern eller departementets tjänstemän kränkt åklagarens integritet. Syftet med vidtagna åtgärder hade varit att informera sig. Beträffande det beslut om utvidgade konfrontationer i Viktor G-ärendet som Riksåklagaren fattade efter det möte som Justitieministern initierat uttalade JK att de åtgärder Riksåklagaren vidtagit ”enligt vad utredningen utvisar, vidtagits efter sammanträdet och utan varje påtryckning eller medverkan från ministerns eller departementets tjänstemäns sida”. 19
190
1.4
Våra slutsatser av de tidigare granskningarna
I detta avsnitt försöker vi sammanfatta och dra vissa slutsatser utifrån framför allt Juristkommissionens granskning, i de hänseenden som är av betydelse för vårt uppdrag.
1.4.1 Själva brottsutredningen Juristkommissionen kritiserade bl.a. följande delar av själva brottsutredningen: O tipsmottagningens bristande resurser o den långsamma och oordnade registreringen av tips och andra handlingar o den fördröjda och delvis uteblivna undersökningen kring Olof
Palmes person
o den aldrig utförda undersökningen av Lisbeth Palmes skada O fördröjningen av undersökningen av omständigheterna kring själva
brottet o de bristfälliga kontakterna med experter som rättsläkarna och SKL o oprofessionellt utförda dörrknackningar
Till detta skall läggas den närmast förödande kritik som Juristkommissionen i sin första rapport riktade mot arbetet under mordredovisningen av turerna kring överprövningen av K.G. Svenssons beslut om det antal konfrontationer Viktor G skulle medverka i. Helt klart synes dock vara att Svensson, som kallades av Sjöberg, fick uppgiften att mötet enbart skulle beröra departementet och åklagarsidan.
A.a.s. 174; som anmärkts i en tidigare not synes detta vara en felaktig beskrivning
190
JK ansåg inte att justitieministern eller departementets tjänstemän kränkt åklagarens integritet. Syftet med vidtagna åtgärder hade varit att informera sig. Beträffande det beslut om utvidgade konfrontationer i Viktor G-ärendet som Riksåklagaren fattade efter det möte som Justitieministern initierat uttalade JK att de åtgärder Riksåklagaren vidtagit ”enligt vad utredningen utvisar, vidtagits efter sammanträdet och utan varje påtryckning eller medverkan från ministerns eller departementets tjänstemäns sida”. 19
190
1.4
Våra slutsatser av de tidigare granskningarna
I detta avsnitt försöker vi sammanfatta och dra vissa slutsatser utifrån framför allt Juristkommissionens granskning, i de hänseenden som är av betydelse för vårt uppdrag.
1.4.1 Själva brottsutredningen Juristkommissionen kritiserade bl.a. följande delar av själva brottsutredningen: O tipsmottagningens bristande resurser o den långsamma och oordnade registreringen av tips och andra handlingar o den fördröjda och delvis uteblivna undersökningen kring Olof
Palmes person
o den aldrig utförda undersökningen av Lisbeth Palmes skada O fördröjningen av undersökningen av omständigheterna kring själva
brottet o de bristfälliga kontakterna med experter som rättsläkarna och SKL o oprofessionellt utförda dörrknackningar
Till detta skall läggas den närmast förödande kritik som Juristkommissionen i sin första rapport riktade mot arbetet under mordredovisningen av turerna kring överprövningen av K.G. Svenssons beslut om det antal konfrontationer Viktor G skulle medverka i. Helt klart synes dock vara att Svensson, som kallades av Sjöberg, fick uppgiften att mötet enbart skulle beröra departementet och åklagarsidan.
A.a.s. 174; som anmärkts i en tidigare not synes detta vara en felaktig beskrivning
natten, då ytterst litet i den polisiära organisationen fungerade som det hade bort göra. Juristkommissionen pekade bl.a. på följande (se även den mer utförliga beskrivningen ovan, Mordnatten. Juristkommissionens första rapport i kort sammanfattning). o Mördarjakten var oorganiserad. O Alla polisresurser sattes inte in. O Poliser i tjänst fick inte reda på vad som hänt. o Ingen allmän avspärrning genomfördes. O Andra polisdistrikt underrättades inte. o Avspärrningen och bevakningen av brottsplatsen var otillräcklig. o Befälsförhållandena var oklara. O Dokumentationen i sambandscentralen var bristfällig. O Rikslarm gick inte ut när det gick ut var det fel.
Kritiken i dessa och ovan nämnda delar är så mångomtalad att den kommit att bli en trivialitet, vars betydelse kanske kan tyckas krympa med tilltagande tidsperspektiv. I dag, mer än tretton år senare, finns det därför skäl att påminna om de inledande förhållandena och de många grova misstag som då begicks. Generellt sett har ett misstag i en mordutredning större betydelse ju närmare inpå själva brottet det begåtts, vilket innebär att betydelsen av de missgrepp och underlåtenhetssynder som förekom den första tiden knappast kan överskattas. Många av de inledande misstagen var irreparabla. Detta måste också beaktas då senare insatser i PU bedöms.
1.4.2 Organisationen av brottsutredning och
förundersökning Polisledningen hade ingen beredskapsplan för särskilda händelser; planeringen bestod i stället av att verksamheten vid särskilda händelser skulle organiseras utifrån det som inträffat. Polisledningen satte därför upp en spaningsorganisation specifikt för detta tillfälle, en ”ad hocorganisation”. Juristkommissionen var mycket kritisk till detta och synes ha menat att det var en självklarhet att polisarbetet, i synnerhet vid särskilda händelser, måste följa en beredskapsplan. Det är för oss uppenbart att avsaknaden av en fungerande beredskapsplan hade en avgörande betydelse för framför allt mordnattens men också hela det första årets tillkortakommanden. Ingen synes idag heller hävda något annat än att polisens agerande vid s.k. särskilda händelser måste styras utifrån en inövad beredskapsplan.
natten, då ytterst litet i den polisiära organisationen fungerade som det hade bort göra. Juristkommissionen pekade bl.a. på följande (se även den mer utförliga beskrivningen ovan, Mordnatten. Juristkommissionens första rapport i kort sammanfattning). o Mördarjakten var oorganiserad. O Alla polisresurser sattes inte in. O Poliser i tjänst fick inte reda på vad som hänt. o Ingen allmän avspärrning genomfördes. O Andra polisdistrikt underrättades inte. o Avspärrningen och bevakningen av brottsplatsen var otillräcklig. o Befälsförhållandena var oklara. O Dokumentationen i sambandscentralen var bristfällig. O Rikslarm gick inte ut när det gick ut var det fel.
Kritiken i dessa och ovan nämnda delar är så mångomtalad att den kommit att bli en trivialitet, vars betydelse kanske kan tyckas krympa med tilltagande tidsperspektiv. I dag, mer än tretton år senare, finns det därför skäl att påminna om de inledande förhållandena och de många grova misstag som då begicks. Generellt sett har ett misstag i en mordutredning större betydelse ju närmare inpå själva brottet det begåtts, vilket innebär att betydelsen av de missgrepp och underlåtenhetssynder som förekom den första tiden knappast kan överskattas. Många av de inledande misstagen var irreparabla. Detta måste också beaktas då senare insatser i PU bedöms.
1.4.2 Organisationen av brottsutredning och
förundersökning Polisledningen hade ingen beredskapsplan för särskilda händelser; planeringen bestod i stället av att verksamheten vid särskilda händelser skulle organiseras utifrån det som inträffat. Polisledningen satte därför upp en spaningsorganisation specifikt för detta tillfälle, en ”ad hocorganisation”. Juristkommissionen var mycket kritisk till detta och synes ha menat att det var en självklarhet att polisarbetet, i synnerhet vid särskilda händelser, måste följa en beredskapsplan. Det är för oss uppenbart att avsaknaden av en fungerande beredskapsplan hade en avgörande betydelse för framför allt mordnattens men också hela det första årets tillkortakommanden. Ingen synes idag heller hävda något annat än att polisens agerande vid s.k. särskilda händelser måste styras utifrån en inövad beredskapsplan.
Brottsutredningen var av sådan dignitet att den efter det inledande skedet borde ha lagts under Rikspolisstyrelsens ledning. Detta skall ha varit rikspolischefens uppfattning och även Juristkommissionen synes ha lutat åt att detta hade varit lämpligast. Andra brister som Juristkommissionen lyfte fram hade som vi ser det då inte behövt uppkomma, t.ex. hade ansvaret naturligt fördelats på skilda nivåer i stället för att samlas hos Hans Holmér och rikskriminalens våldsrotel nu inte alls engagerades på grund av ”rivalitet” och samarbetshänsyn – hade på ett likaledes naturligt sätt kunnat komma in i bilden.
Förundersökningen borde från början ha letts av åklagare. Detta synes ha varit Juristkommissionens uppfattning, även om kommissionen, mot bakgrund av att regelverket inte entydigt reglerar när åklagarinträde skall ske, inte direkt ville säga att den valda ordningen var felaktig. Utvecklingen visade enligt vår mening tydligt att det valda dubbel-kommandot, där den ena parten, polisen, var mycket aktiv och den andra, åklagaren, var passiv ledde till oklarhet och bristande rättssäkerhet.
Som Juristkommissionen konstaterade är det åklagaren som bestämmer om och när han skall inträda som förundersökningsledare. En konsekvens av detta är enligt vår bedömning att en kritik som går ut på att åklagarinträdet borde ha skett tidigare träffar åklagaren och inte polisen. Regleringen innebär att det överlåts på åklagaren att bestämma när hans övergripande ansvar kräver att han träder in operativt. En sådan reglering kan till sin natur aldrig vara precis; då överlåts inte det ansvar som är avsett att överlåtas. Detta betyder i sin tur, att det för den åklagare som bort träda in men inte gjort så, inte är ett gångbart försvar att hänvisa till att regelverket inte uttryckligen krävt hans inträde. Eftersom reglerna ger åklagaren makt att inträda när han så finner lämpligt, innebär de att han står risken för eventuella negativa konsekvenser av ett för sent inträde.
Som regelverket är konstruerat synes det med andra ord inte ge åklagaren någon möjlighet att stå vid sidan av för att på så sätt undgå ansvar för hur utredningen bedrivs. – Det betyder att chefsåklagare K.G. Svenssons anförda skäl till att han inte ville ta över hela förundersökningen – ”Svensson ville inte ta över det formella ansvaret för en förundersökning som han i verkligheten inte kunde påverka’ måste underkännas. Det är en bedömning som genomgående har gjorts vid de olika granskningarna.
Frågan huruvida förundersökningsledarskapet kan delas upp på det sätt som skedde mellan Hans Holmér och K.G. Svensson var föremål för utförliga överväganden av Juristkommissionen, som ansåg att
»,191
191
SOU 1987:72 s. 97.
som
Brottsutredningen var av sådan dignitet att den efter det inledande skedet borde ha lagts under Rikspolisstyrelsens ledning. Detta skall ha varit rikspolischefens uppfattning och även Juristkommissionen synes ha lutat åt att detta hade varit lämpligast. Andra brister som Juristkommissionen lyfte fram hade som vi ser det då inte behövt uppkomma, t.ex. hade ansvaret naturligt fördelats på skilda nivåer i stället för att samlas hos Hans Holmér och rikskriminalens våldsrotel nu inte alls engagerades på grund av ”rivalitet” och samarbetshänsyn – hade på ett likaledes naturligt sätt kunnat komma in i bilden.
Förundersökningen borde från början ha letts av åklagare. Detta synes ha varit Juristkommissionens uppfattning, även om kommissionen, mot bakgrund av att regelverket inte entydigt reglerar när åklagarinträde skall ske, inte direkt ville säga att den valda ordningen var felaktig. Utvecklingen visade enligt vår mening tydligt att det valda dubbel-kommandot, där den ena parten, polisen, var mycket aktiv och den andra, åklagaren, var passiv ledde till oklarhet och bristande rättssäkerhet.
Som Juristkommissionen konstaterade är det åklagaren som bestämmer om och när han skall inträda som förundersökningsledare. En konsekvens av detta är enligt vår bedömning att en kritik som går ut på att åklagarinträdet borde ha skett tidigare träffar åklagaren och inte polisen. Regleringen innebär att det överlåts på åklagaren att bestämma när hans övergripande ansvar kräver att han träder in operativt. En sådan reglering kan till sin natur aldrig vara precis; då överlåts inte det ansvar som är avsett att överlåtas. Detta betyder i sin tur, att det för den åklagare som bort träda in men inte gjort så, inte är ett gångbart försvar att hänvisa till att regelverket inte uttryckligen krävt hans inträde. Eftersom reglerna ger åklagaren makt att inträda när han så finner lämpligt, innebär de att han står risken för eventuella negativa konsekvenser av ett för sent inträde.
Som regelverket är konstruerat synes det med andra ord inte ge åklagaren någon möjlighet att stå vid sidan av för att på så sätt undgå ansvar för hur utredningen bedrivs. – Det betyder att chefsåklagare K.G. Svenssons anförda skäl till att han inte ville ta över hela förundersökningen – ”Svensson ville inte ta över det formella ansvaret för en förundersökning som han i verkligheten inte kunde påverka’ måste underkännas. Det är en bedömning som genomgående har gjorts vid de olika granskningarna.
Frågan huruvida förundersökningsledarskapet kan delas upp på det sätt som skedde mellan Hans Holmér och K.G. Svensson var föremål för utförliga överväganden av Juristkommissionen, som ansåg att
uppdelningen var i hög grad tvivelaktig. Efter det att Claes Zeime övertog hela ansvaret låg det kvar, formellt odelat, på åklagarsidan och ingen tycks därefter heller ha hävdat att uppdelning är en lämplig lösning. Frågan har därmed mist en del av sin betydelse. Den uppdelning som förekom bör ses som ett uttryck dels för den obalans som kom att råda i förhållandet polis-åklagare (se vidare nedan), dels för den benägenhet för improvisation och informella, kortsiktiga lösningar som präglade utredningsarbetet under den aktuella tiden.
Vi delar därmed inte den uppfattning som framfördes av JK, att det kan vara lämpligt att i utredningar av detta slag dela upp ledningsansvaret. Vi anser att det resonemang JK förde är motsägelsefullt. Enligt detta bör en delning å ena sidan vara tillåten, å andra sidan förutsätter den enligt JK att de som delar ansvaret ”drar upp klara gränser” och utbyter information i erforderlig utsträckning. Ett formlöst samarbete där de inblandade drar upp klara gränser för sina roller är naturligtvis bra; då minskar behovet av bindande regler.
Med tanke på att en stor förundersökning är en komplicerad organisation, på de rättssäkerhetsfrågor som alltid aktualiseras och på att den måste förutsättas kunna fungera oavsett om ledande befattningshavare samarbetar väl eller mindre väl är det emellertid för oss uppenbart att lednings- och ansvarsförhållandena skall vara klart reglerade i lag. Det vore därvid direkt olämpligt om lagen delegerade till inblandade parter att sinsemellan dela upp detta ansvar och dra upp gränser för uppdelningen. Även om detta skulle kunna fungera mellan ansvarskännande och samarbetsvilliga personer kan det bli svårt att i efterhand avgöra vem som ansvarat för vad om det skulle behövas, t.ex. vid en rättslig prövning.'
Slutligen är en uppdelning olämplig från effektivitetssynpunkt. Det får anses tillhöra beredskapsfrågorna att lagen anger klara former för hur en förundersökning skall bedrivas, vem som bär ansvar för vad under vilka formella betingelser etc. Det bör inte avgöras ad hoc under ett operativt intensivt inledande skede av en utredning. Att göra det till en öppen fråga vem som skall leda förundersökningen i vilka delar vore
192
192
Saken illustreras i JK:s granskningsbeslut. Där prövas K.G. Svenssons klagomål mot polisen för att denna inte utfört hans order. Att Svensson uttryckte önskemål som polisen inte tillgodosåg är ostridigt och har i de bägge kommissionernas granskningar lett till kritik mot polisen. Men JK ansåg att polisen inte kunde lastas, eftersom Svensson enligt JK inte hade framfört sina önskemål i form av sådana uttryckliga beslut som måste till för att polisen skulle vara skyldig att agera. Oavsett om man delar den bedömningen eller ej, visar den att klara regler är en förutsättning för utredandet av ansvarsförhållandena när förundersökningen inte fungerat.
uppdelningen var i hög grad tvivelaktig. Efter det att Claes Zeime övertog hela ansvaret låg det kvar, formellt odelat, på åklagarsidan och ingen tycks därefter heller ha hävdat att uppdelning är en lämplig lösning. Frågan har därmed mist en del av sin betydelse. Den uppdelning som förekom bör ses som ett uttryck dels för den obalans som kom att råda i förhållandet polis-åklagare (se vidare nedan), dels för den benägenhet för improvisation och informella, kortsiktiga lösningar som präglade utredningsarbetet under den aktuella tiden.
Vi delar därmed inte den uppfattning som framfördes av JK, att det kan vara lämpligt att i utredningar av detta slag dela upp ledningsansvaret. Vi anser att det resonemang JK förde är motsägelsefullt. Enligt detta bör en delning å ena sidan vara tillåten, å andra sidan förutsätter den enligt JK att de som delar ansvaret ”drar upp klara gränser” och utbyter information i erforderlig utsträckning. Ett formlöst samarbete där de inblandade drar upp klara gränser för sina roller är naturligtvis bra; då minskar behovet av bindande regler.
Med tanke på att en stor förundersökning är en komplicerad organisation, på de rättssäkerhetsfrågor som alltid aktualiseras och på att den måste förutsättas kunna fungera oavsett om ledande befattningshavare samarbetar väl eller mindre väl är det emellertid för oss uppenbart att lednings- och ansvarsförhållandena skall vara klart reglerade i lag. Det vore därvid direkt olämpligt om lagen delegerade till inblandade parter att sinsemellan dela upp detta ansvar och dra upp gränser för uppdelningen. Även om detta skulle kunna fungera mellan ansvarskännande och samarbetsvilliga personer kan det bli svårt att i efterhand avgöra vem som ansvarat för vad om det skulle behövas, t.ex. vid en rättslig prövning.'
Slutligen är en uppdelning olämplig från effektivitetssynpunkt. Det får anses tillhöra beredskapsfrågorna att lagen anger klara former för hur en förundersökning skall bedrivas, vem som bär ansvar för vad under vilka formella betingelser etc. Det bör inte avgöras ad hoc under ett operativt intensivt inledande skede av en utredning. Att göra det till en öppen fråga vem som skall leda förundersökningen i vilka delar vore
192
192
Saken illustreras i JK:s granskningsbeslut. Där prövas K.G. Svenssons klagomål mot polisen för att denna inte utfört hans order. Att Svensson uttryckte önskemål som polisen inte tillgodosåg är ostridigt och har i de bägge kommissionernas granskningar lett till kritik mot polisen. Men JK ansåg att polisen inte kunde lastas, eftersom Svensson enligt JK inte hade framfört sina önskemål i form av sådana uttryckliga beslut som måste till för att polisen skulle vara skyldig att agera. Oavsett om man delar den bedömningen eller ej, visar den att klara regler är en förutsättning för utredandet av ansvarsförhållandena när förundersökningen inte fungerat.
detsamma som att försena tillskapandet av en effektiv ledningsorganisation.
Under Claes Zeimes tid som förundersökningsledare arbetade en åklagargrupp mer eller mindre kollektivt med förundersökningsledarskapet. Det skedde formlöst i grupp. För den arbetsfördelning som tillämpades fanns enligt Juristkommissionen inget egentligt lagstöd. Arbetssättet hade enligt polisen skapat oklarhet med avseende på vem av åklagarna som ansvarade för och beslutade om vad.
Arbetssättet tycks oss vara en aning typiskt för hur de engagerade åklagarna verkar ha sett på sin roll. Om de hade sett förundersökningsledarskapet som ett verkligt ledningsansvar, skulle den ansvarige åklagaren antagligen inte på det sätt som skedde ha låtit det flyta inom en grupp. Av lagen framgår klart att förundersökningen skall ledas av en befattningshavare, inte av en myndighet som sådan. Det kan naturligtvis finnas praktiska problem förknippade med detta, särskilt vid en så stor förundersökning som denna. I brist på klargörande regler torde det då åvila den som är förundersökningsledare att genom tydliga beslut delegera arbetsuppgifter i erforderlig utsträckning. Som vi antytt var Juristkommissionens språkbruk en aning diffust när det gäller åklagarsidan. Det talades nästan genomgående om ”åklagarna”. Detta språkbruk motsvarar enligt vår mening en oklarhet i den rättsliga regleringen och i uppfattningen om åklagarens roll som förundersökningsledare.
Juristkommissionen ansåg att det här kunde finnas behov av en utarbetad ordning. Parlamentariska kommissionen instämde i detta men varnade för att en sådan skulle kunna bli stelbent och rekommenderade att frågan löstes internt i samarbete med polisen. Juristkommissionens granskning visar enligt vår mening att behovet av en utarbetad ordning – dvs. klara regler – är påtagligt. Skälen härför sammanfaller i mångt och mycket med dem vi just redovisat apropå frågan om ett delat förundersökningsledarskap.
Beträffande fördelningen av befogenheter mellan åklagarsidan och polisen uttryckte Parlamentariska kommissionen koncist lagens innehåll: åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde. Vi delar uppfattningen att lagen bör tolkas på det sättet, men ifrågasätter om den praktiska verkligheten återspeglar det tydligt hierarkiska ansvarsförhållande som lagen uttrycker. Granskningarna visar att Claes Zeime som förundersökningsledare inte intog en aktivt ledande roll samt att detta var medvetet och därmed säkerligen i enlighet med hans uppfattning om vad praxis krävde. Det finns all anledning att anta att även K.G. Svenssons förhållningssätt var i överensstämmelse med hans uppfattning om vad som gällde för förundersökningsledarskapet. Samtidigt agerade polisledningen genomgående som om lagen gav polisen
detsamma som att försena tillskapandet av en effektiv ledningsorganisation.
Under Claes Zeimes tid som förundersökningsledare arbetade en åklagargrupp mer eller mindre kollektivt med förundersökningsledarskapet. Det skedde formlöst i grupp. För den arbetsfördelning som tillämpades fanns enligt Juristkommissionen inget egentligt lagstöd. Arbetssättet hade enligt polisen skapat oklarhet med avseende på vem av åklagarna som ansvarade för och beslutade om vad.
Arbetssättet tycks oss vara en aning typiskt för hur de engagerade åklagarna verkar ha sett på sin roll. Om de hade sett förundersökningsledarskapet som ett verkligt ledningsansvar, skulle den ansvarige åklagaren antagligen inte på det sätt som skedde ha låtit det flyta inom en grupp. Av lagen framgår klart att förundersökningen skall ledas av en befattningshavare, inte av en myndighet som sådan. Det kan naturligtvis finnas praktiska problem förknippade med detta, särskilt vid en så stor förundersökning som denna. I brist på klargörande regler torde det då åvila den som är förundersökningsledare att genom tydliga beslut delegera arbetsuppgifter i erforderlig utsträckning. Som vi antytt var Juristkommissionens språkbruk en aning diffust när det gäller åklagarsidan. Det talades nästan genomgående om ”åklagarna”. Detta språkbruk motsvarar enligt vår mening en oklarhet i den rättsliga regleringen och i uppfattningen om åklagarens roll som förundersökningsledare.
Juristkommissionen ansåg att det här kunde finnas behov av en utarbetad ordning. Parlamentariska kommissionen instämde i detta men varnade för att en sådan skulle kunna bli stelbent och rekommenderade att frågan löstes internt i samarbete med polisen. Juristkommissionens granskning visar enligt vår mening att behovet av en utarbetad ordning – dvs. klara regler – är påtagligt. Skälen härför sammanfaller i mångt och mycket med dem vi just redovisat apropå frågan om ett delat förundersökningsledarskap.
Beträffande fördelningen av befogenheter mellan åklagarsidan och polisen uttryckte Parlamentariska kommissionen koncist lagens innehåll: åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde. Vi delar uppfattningen att lagen bör tolkas på det sättet, men ifrågasätter om den praktiska verkligheten återspeglar det tydligt hierarkiska ansvarsförhållande som lagen uttrycker. Granskningarna visar att Claes Zeime som förundersökningsledare inte intog en aktivt ledande roll samt att detta var medvetet och därmed säkerligen i enlighet med hans uppfattning om vad praxis krävde. Det finns all anledning att anta att även K.G. Svenssons förhållningssätt var i överensstämmelse med hans uppfattning om vad som gällde för förundersökningsledarskapet. Samtidigt agerade polisledningen genomgående som om lagen gav polisen
större befogenheter än vad granskande kommissioner kom att anse att den gör. Detta talar för att praxis på sina håll uppfattats på ett annat sätt än den ordning lagen ger uttryck för. Trots att denna iakttagelse är lätt att göra har ingen av de granskande kommissionerna ansett att lagen behöver ses över eller reglerna förtydligas.
1.4.3
Ansvar
Att det inledande arbetet med själva brottsutredningen fungerade illa berodde enligt Juristkommissionen främst på brister vid Stockholmspolisens våldsrotel. För dessa bar Hans Holmér ansvaret. Dels var han ytterst ansvarig för den bristande beredskapen, dels medförde hans beslut att själv vara spaningschef att arbetet vid våldsroteln inte fungerade som det skulle ha gjort om den funktionen legat på ordinarie nivå. Juristkommissionen gjorde med detta resonemang också Holmér ansvarig för hur konfrontationerna i Viktor G-delen utfördes. 193
I den mån man anser att Rikspolisstyrelsen borde övertagit ansvaret för utredningen bär dåvarande rikspolischefen ansvaret för att så inte skedde. Denne sade sig själv anse att Rikspolisstyrelsen borde ha tagit över, men han tog inte själv något initiativ i den riktningen.
Den fortsatta brottsutredningen drabbades av ett antal delvisa sammanbrott och sedan en slutlig kollaps i januari 1987. Skulden för detta synes Juristkommissionen ha fördelat på följande sätt.
Polisens ledningsgrupp vägrade acceptera den roll- och ansvarsfördelning som lagen stadgar. Detta förhållningssätt ledde till konflikter och var en orsak till det slutliga sammanbrottet. Polisens ansvar måste i hög grad bäras av Hans Holmér personligen. Han agerade enväldigt, självsvåldigt och satte sig på oförsvarbara grunder över lagens regler.
Vi vill för vår del tillägga att Hans Holmér trots allt inte var helt ensam i ledningsgruppen. I någon mån måste denna mycket tungt vägande skuldbörda bäras även av de andra befattningshavarna, som själva ledde stora organisationer inom polisen och därmed hade egna ansvarsområden.194 I skuggan av det intresse Hans Holmérs agerande tilldragit sig har detta ansvar dock förblivit konturlöst.
193
SOU 1987:72 s. 157. 194
I den mån man anser att de övriga inte kunde göra sig gällande mot Holmér gäller väl i princip detsamma som sagts om K.G. Svensson och de övriga engagerade åklagarna, nämligen att man måste ta sitt ansvar även när situationen är svår. Att detta resonemang inte förts beträffande de övriga i ledningsgruppen visar måhända att kritiken mot åklagarna inte varit tillräckligt nyanserad. Vid en jämförelse bör det dock beaktas att åklagarna hade formella befogenheter att
större befogenheter än vad granskande kommissioner kom att anse att den gör. Detta talar för att praxis på sina håll uppfattats på ett annat sätt än den ordning lagen ger uttryck för. Trots att denna iakttagelse är lätt att göra har ingen av de granskande kommissionerna ansett att lagen behöver ses över eller reglerna förtydligas.
1.4.3
Ansvar
Att det inledande arbetet med själva brottsutredningen fungerade illa berodde enligt Juristkommissionen främst på brister vid Stockholmspolisens våldsrotel. För dessa bar Hans Holmér ansvaret. Dels var han ytterst ansvarig för den bristande beredskapen, dels medförde hans beslut att själv vara spaningschef att arbetet vid våldsroteln inte fungerade som det skulle ha gjort om den funktionen legat på ordinarie nivå. Juristkommissionen gjorde med detta resonemang också Holmér ansvarig för hur konfrontationerna i Viktor G-delen utfördes. 193
I den mån man anser att Rikspolisstyrelsen borde övertagit ansvaret för utredningen bär dåvarande rikspolischefen ansvaret för att så inte skedde. Denne sade sig själv anse att Rikspolisstyrelsen borde ha tagit över, men han tog inte själv något initiativ i den riktningen.
Den fortsatta brottsutredningen drabbades av ett antal delvisa sammanbrott och sedan en slutlig kollaps i januari 1987. Skulden för detta synes Juristkommissionen ha fördelat på följande sätt.
Polisens ledningsgrupp vägrade acceptera den roll- och ansvarsfördelning som lagen stadgar. Detta förhållningssätt ledde till konflikter och var en orsak till det slutliga sammanbrottet. Polisens ansvar måste i hög grad bäras av Hans Holmér personligen. Han agerade enväldigt, självsvåldigt och satte sig på oförsvarbara grunder över lagens regler.
Vi vill för vår del tillägga att Hans Holmér trots allt inte var helt ensam i ledningsgruppen. I någon mån måste denna mycket tungt vägande skuldbörda bäras även av de andra befattningshavarna, som själva ledde stora organisationer inom polisen och därmed hade egna ansvarsområden.194 I skuggan av det intresse Hans Holmérs agerande tilldragit sig har detta ansvar dock förblivit konturlöst.
193
SOU 1987:72 s. 157. 194
I den mån man anser att de övriga inte kunde göra sig gällande mot Holmér gäller väl i princip detsamma som sagts om K.G. Svensson och de övriga engagerade åklagarna, nämligen att man måste ta sitt ansvar även när situationen är svår. Att detta resonemang inte förts beträffande de övriga i ledningsgruppen visar måhända att kritiken mot åklagarna inte varit tillräckligt nyanserad. Vid en jämförelse bör det dock beaktas att åklagarna hade formella befogenheter att
Det påverkar emellertid inte bedömningen av Hans Holmérs gärning. Domen över honom kom alltså att bli hård. Parlamentariska kommissionen ansåg att han som länspolismästare missbrukat ”den ställning och det förtroende som följer med den befattningen." Juristkommissionen, vars sakliga kritik gentemot Hans Holmérs agerande och förhållningssätt framgått i utförliga citat ovan, ansåg i ett försonligt ögonblick att det inte kunde bestridas att Hans Holmér utövat ledningen på ett viljestarkt och dominerande sätt, men att steget ändå var ganska långt till att påstå att ledningen utövats så att brottsutredningen blivit lidande på det. ”Den som inte har facit i sin hand, sedan brottet klarats upp, kan inte heller ge något alldeles säkert svar på denna fråga”. 196 Men eftersom facit numera synes ge vid handen att brottet i vart fall inte kommer att klaras upp på det sätt som arbetet under Hans Holmér förutsatte eller främjade, finns det i dagsläget utrymme för konstaterandet att brottsutredningen faktiskt skadades. (Se vidare nedan, apropå åklagarnas ansvar.)
Åklagarväsendet i stort agerade passivt. För detta kunde Juristkommissionen inte finna någon godtagbar förklaring. En åklagare borde ha tagit plats i ledningsgruppen – mycket hade varit vunnet med blotta närvaron av en åklagare. När polisen obstruerade använde ansvariga åklagare inte de medel de enligt Juristkommissionen hade till sitt förfogande. Åklagarna borde i stället på ett klart och entydigt sätt ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen. K.G. Svensson borde ha tagit ett större ansvar, t.ex. genom att ta plats i ledningsgruppen. Det var fel av honom att acceptera en delad förundersökning. Hans motiv för att ställa sig vid sidan av
att han ändå inte ansåg att han kunde utöva något inflytande – var inte försvarligt.
Sammantaget synes Juristkommissionens bedömning leda till en gradering av skulden, där polisledningen står för de direkta obstruktionerna och för de uppenbara regelbrotten, medan åklagarsidans försyndelser var av underlåtenhetskaraktär: de borde ha varit mer aktiva och sökt utöva den befälsrätt lagen tillhandahåller. Vår slutsats är att bäggedera utgjorde nödvändiga förutsättningar för sammanbrottet. Det är emellertid, anser vi, en klar skillnad mellan att aktivt sabotera den föreskrivna ordningen för ett samarbete, som polisledningen gjorde, och att i försök att ändå nå ett samarbete gå för långt i eftergifter, som åklagarsidan gjorde. Även om det moraliska fördömandet måste bli
använda, vilket inte gäller för befattningshavarna i ledningsgruppen, av vilka flertalet i praktiken var underordnade Holmér.
SOU 1988:18 s. 94. SOU 1987:72 s. 92.
195
196
وو
Det påverkar emellertid inte bedömningen av Hans Holmérs gärning. Domen över honom kom alltså att bli hård. Parlamentariska kommissionen ansåg att han som länspolismästare missbrukat ”den ställning och det förtroende som följer med den befattningen." Juristkommissionen, vars sakliga kritik gentemot Hans Holmérs agerande och förhållningssätt framgått i utförliga citat ovan, ansåg i ett försonligt ögonblick att det inte kunde bestridas att Hans Holmér utövat ledningen på ett viljestarkt och dominerande sätt, men att steget ändå var ganska långt till att påstå att ledningen utövats så att brottsutredningen blivit lidande på det. ”Den som inte har facit i sin hand, sedan brottet klarats upp, kan inte heller ge något alldeles säkert svar på denna fråga”. 196 Men eftersom facit numera synes ge vid handen att brottet i vart fall inte kommer att klaras upp på det sätt som arbetet under Hans Holmér förutsatte eller främjade, finns det i dagsläget utrymme för konstaterandet att brottsutredningen faktiskt skadades. (Se vidare nedan, apropå åklagarnas ansvar.)
Åklagarväsendet i stort agerade passivt. För detta kunde Juristkommissionen inte finna någon godtagbar förklaring. En åklagare borde ha tagit plats i ledningsgruppen – mycket hade varit vunnet med blotta närvaron av en åklagare. När polisen obstruerade använde ansvariga åklagare inte de medel de enligt Juristkommissionen hade till sitt förfogande. Åklagarna borde i stället på ett klart och entydigt sätt ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen. K.G. Svensson borde ha tagit ett större ansvar, t.ex. genom att ta plats i ledningsgruppen. Det var fel av honom att acceptera en delad förundersökning. Hans motiv för att ställa sig vid sidan av
att han ändå inte ansåg att han kunde utöva något inflytande – var inte försvarligt.
Sammantaget synes Juristkommissionens bedömning leda till en gradering av skulden, där polisledningen står för de direkta obstruktionerna och för de uppenbara regelbrotten, medan åklagarsidans försyndelser var av underlåtenhetskaraktär: de borde ha varit mer aktiva och sökt utöva den befälsrätt lagen tillhandahåller. Vår slutsats är att bäggedera utgjorde nödvändiga förutsättningar för sammanbrottet. Det är emellertid, anser vi, en klar skillnad mellan att aktivt sabotera den föreskrivna ordningen för ett samarbete, som polisledningen gjorde, och att i försök att ändå nå ett samarbete gå för långt i eftergifter, som åklagarsidan gjorde. Även om det moraliska fördömandet måste bli
använda, vilket inte gäller för befattningshavarna i ledningsgruppen, av vilka flertalet i praktiken var underordnade Holmér.
hårdare av det förra än det senare, har man skäl att fråga sig om inte den principiellt mer skadebringande försyndelsen är den ”åklagarna” gjorde sig skyldiga till.
Beträffande åklagaransvaret finns det dock vissa tillägg att göra. Ett gäller den ovan berörda frågan om lagens tydlighet i förhållande till tillämpad praxis beträffande åklagarens befogenheter gentemot polisen.
Ett annat tillägg gäller regeringens roll. Regeringens förhållningssätt och åtgärder föranledde som framgått ingen egentlig kritik från Juristkommissionen. Regeringen borde dock, ansåg Juristkommissionen, ha beaktat att dess "intensiva engagemang” kunde leda till missuppfattningar. Berörda myndigheter – åklagare och Länsstyrelsen i Stockholm - borde ha informerats tydligare om regeringens roll och åtgärder. Mot den bakgrunden kan förhållandet mellan polisen och åklagarväsendet enligt vår mening inte ses isolerat från frågan om regeringens roll. Vi tolkar Juristkommissionens beskrivning så att åklagarväsendets förhållningssätt i under våren 1986 successivt ökande grad påverkades av vad man på relativt goda grunder uppfattade som att regeringen stod bakom polisledningens agerande och överväganden. Alldeles oavsett om regeringen därvid i formell mening agerade felaktigt eller ej, var dess roll tillräckligt aktiv för att rubba den känsliga rollfördelningen mellan polis och åklagare/förundersökningsledning. Det krävs, vilket exemplet med Länsstyrelsen i Stockholm visar, inte särskilt mycket för att en regeringen underställd myndighet i ett ärende som detta skall uppfatta att ansvaret helt eller delvis lyfts upp till regeringsnivå.
Granskningen av regeringens roll i förundersökning och brottsutredning kan delas upp i fem punkter: 1. Observatören samt de löpande kontakterna mellan Hans Holmér
och Justitiedepartementet 2. Diskussionen om byte av åklagare efter frisläppandet av Viktor G 3. Diskussionen efter K.G. Svenssons beslut om antalet vittneskon
frontationer 4. Det s.k. försoningsmötet 5. ”Förhandlingarna” inför sammanbrottet i februari 1987
Kommissionernas bedömningar var i princip att inget av det regeringen företog sig i de fyra första enskilda hänseendena kunde föranleda kritik. (Även JK redovisade bedömningar i denna del, avseende framför allt p. 1 och 3, samt fann, som framgått, ingen anledning till kritik mot regeringen.) Bägge kommissionerna ansåg däremot att regeringen gjorde fel när den medverkade i ”förhandlingar” om något som enligt lagen inte var förhandlingsbart. Parlamentariska kommissionen uttalade uttrycklig och, som vi tolkar det, kraftig kritik på den här punkten: departementet
hårdare av det förra än det senare, har man skäl att fråga sig om inte den principiellt mer skadebringande försyndelsen är den ”åklagarna” gjorde sig skyldiga till.
Beträffande åklagaransvaret finns det dock vissa tillägg att göra. Ett gäller den ovan berörda frågan om lagens tydlighet i förhållande till tillämpad praxis beträffande åklagarens befogenheter gentemot polisen.
Ett annat tillägg gäller regeringens roll. Regeringens förhållningssätt och åtgärder föranledde som framgått ingen egentlig kritik från Juristkommissionen. Regeringen borde dock, ansåg Juristkommissionen, ha beaktat att dess "intensiva engagemang” kunde leda till missuppfattningar. Berörda myndigheter – åklagare och Länsstyrelsen i Stockholm - borde ha informerats tydligare om regeringens roll och åtgärder. Mot den bakgrunden kan förhållandet mellan polisen och åklagarväsendet enligt vår mening inte ses isolerat från frågan om regeringens roll. Vi tolkar Juristkommissionens beskrivning så att åklagarväsendets förhållningssätt i under våren 1986 successivt ökande grad påverkades av vad man på relativt goda grunder uppfattade som att regeringen stod bakom polisledningens agerande och överväganden. Alldeles oavsett om regeringen därvid i formell mening agerade felaktigt eller ej, var dess roll tillräckligt aktiv för att rubba den känsliga rollfördelningen mellan polis och åklagare/förundersökningsledning. Det krävs, vilket exemplet med Länsstyrelsen i Stockholm visar, inte särskilt mycket för att en regeringen underställd myndighet i ett ärende som detta skall uppfatta att ansvaret helt eller delvis lyfts upp till regeringsnivå.
Granskningen av regeringens roll i förundersökning och brottsutredning kan delas upp i fem punkter: 1. Observatören samt de löpande kontakterna mellan Hans Holmér
och Justitiedepartementet 2. Diskussionen om byte av åklagare efter frisläppandet av Viktor G 3. Diskussionen efter K.G. Svenssons beslut om antalet vittneskon
frontationer 4. Det s.k. försoningsmötet 5. ”Förhandlingarna” inför sammanbrottet i februari 1987
Kommissionernas bedömningar var i princip att inget av det regeringen företog sig i de fyra första enskilda hänseendena kunde föranleda kritik. (Även JK redovisade bedömningar i denna del, avseende framför allt p. 1 och 3, samt fann, som framgått, ingen anledning till kritik mot regeringen.) Bägge kommissionerna ansåg däremot att regeringen gjorde fel när den medverkade i ”förhandlingar” om något som enligt lagen inte var förhandlingsbart. Parlamentariska kommissionen uttalade uttrycklig och, som vi tolkar det, kraftig kritik på den här punkten: departementet
borde ha förklarat för Hans Holmér att han var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut. Enligt Parlamentariska kommissionen borde ett påpekande av den innebörden ha gjorts av justitieministern redan vid det första tillfället då samarbetssvårigheterna kom i dagen, t.ex. vid det möte som hölls i april där företrädare för bägge sidor närvarade. Parlamentariska kommissionens kritik hade således en viss allmän räckvidd. Beträffande den s.k. observatören uttalades, vilket redan återgivits: 197
Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dagliga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i stället gå tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.
Det är också vår mening att information av detta slag bör ”gå tjänstevägen”, ett ordval som understryker att det hade funnits bättre och mer naturliga sätt att lösa informationsfrågan på.
Betydelsen av den bild de inblandade kunde få av regeringens roll behandlades som framgått utförligt av Juristkommissionen. I sammanfattning innebar resonemanget att regeringen, även om den inte insett hur åklagarsidan uppfattade situationen dvs. att regeringen i förekommande konflikter inte var opartisk – borde ha beaktat risken för att dess agerande kunde missförstås på det angivna sättet. I detta låg en viss kritik, men den gällde knappast annat än att regeringen agerat en aning oförsiktigt.
När vi idag tar del av Juristkommissionens resonemang i denna del gör vi följande reflektioner. Juristkommissionens försiktighet är begriplig, inte minst mot bakgrund av den tvekan Juristkommissionen kände inför sin konstitutionella rätt att över huvud taget bedöma regeringens agerande. Med det perspektiv som numera föreligger tolkar vi emellertid redogörelsen så, att det är osannolikt att regeringen inte hade åklagarnas inställning klar för sig på ett relativt tidigt stadium.198
197
SOU 1988:18 s. 101. 198
Den första indikationen på samarbetssvårigheter kom redan dagarna efter mordet. Då gav regeringen tillstånd till avlyssning av en intern, efter det att K.G. Svensson avslagit polisens begäran. Regeringens tillstånd och Svenssons avslag grundade sig på skilda författningar och får därför bägge antas ha varit korrekta beslut, men ljudet av gnissel i maskineriet kan ha uppstått redan i detta
borde ha förklarat för Hans Holmér att han var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut. Enligt Parlamentariska kommissionen borde ett påpekande av den innebörden ha gjorts av justitieministern redan vid det första tillfället då samarbetssvårigheterna kom i dagen, t.ex. vid det möte som hölls i april där företrädare för bägge sidor närvarade. Parlamentariska kommissionens kritik hade således en viss allmän räckvidd. Beträffande den s.k. observatören uttalades, vilket redan återgivits: 197
Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dagliga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i stället gå tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.
Det är också vår mening att information av detta slag bör ”gå tjänstevägen”, ett ordval som understryker att det hade funnits bättre och mer naturliga sätt att lösa informationsfrågan på.
Betydelsen av den bild de inblandade kunde få av regeringens roll behandlades som framgått utförligt av Juristkommissionen. I sammanfattning innebar resonemanget att regeringen, även om den inte insett hur åklagarsidan uppfattade situationen dvs. att regeringen i förekommande konflikter inte var opartisk – borde ha beaktat risken för att dess agerande kunde missförstås på det angivna sättet. I detta låg en viss kritik, men den gällde knappast annat än att regeringen agerat en aning oförsiktigt.
När vi idag tar del av Juristkommissionens resonemang i denna del gör vi följande reflektioner. Juristkommissionens försiktighet är begriplig, inte minst mot bakgrund av den tvekan Juristkommissionen kände inför sin konstitutionella rätt att över huvud taget bedöma regeringens agerande. Med det perspektiv som numera föreligger tolkar vi emellertid redogörelsen så, att det är osannolikt att regeringen inte hade åklagarnas inställning klar för sig på ett relativt tidigt stadium.198
197
SOU 1988:18 s. 101. 198
Den första indikationen på samarbetssvårigheter kom redan dagarna efter mordet. Då gav regeringen tillstånd till avlyssning av en intern, efter det att K.G. Svensson avslagit polisens begäran. Regeringens tillstånd och Svenssons avslag grundade sig på skilda författningar och får därför bägge antas ha varit korrekta beslut, men ljudet av gnissel i maskineriet kan ha uppstått redan i detta
Det framstår som närmast självklart att de ingripanden som förekom och som innebar att enskilda åklagare ifrågasattes samt ledde till att åklagarbeslut överprövades, måste ha gett de ”drabbade” åklagarna intrycket att de personer som agerade på departementets vägnar i sak lystrade till Hans Holmér. Det är också uppenbart att den som ingriper på det sätt regeringen gjorde, måste inse att ingripandena kan uppfattas som ett stöd för polisen; rent faktiskt agerade den ju öppet på Hans Holmérs initiativ och gav honom dessutom rätt.
Ett moment som saknas i Juristkommissionens analys av vad regeringen kan ha känt till om åklagarnas inställning är observatörens roll. Med tanke på vad Juristkommissionen fann utrett om ledningsgruppens obstruktion gentemot åklagarna är det enligt vår mening osannolikt att departementets observatör i ledningsgruppen inte skulle ha registrerat och förmedlat något av den attityd som ledningsgruppen och Hans Holmér intog i förhållande till ”åklagarna”. Av granskningen framgår bl.a. att Hans Holmér vid ledningsgruppsmöten föredrog K.G. Svenssons önskemål och meddelade att han inte avsåg att tillgodose dem. I JK:s utredning uppges vidare att riksåklagaren Magnus Sjöberg ”vädjade” till observatören Bergenstrand att verka för att åklagarsidan fick bättre information. Av bl.a. detta måste man från departementets sida ha kunnat dra slutsatser om hur åklagarna uppfattade de initiativ som togs från departementets sida.
Det måste vidare förhålla sig så att det ”informationslämnande” till åklagarna, som Juristkommissionen försiktigt efterlyste, i realiteten innebar ett krav på att regeringen på ett tydligare sätt borde ha placerat sig neutral mellan polis och åklagare, dvs. det handlade inte bara om att formellt lämna vissa upplysningar utan också om att i sak positionera sig på ett annat sätt än regeringen gjorde.
I rättsliga sammanhang är det av vikt inte bara hur saker och ting verkligen förhåller sig utan också hur de ter sig, dvs. hur förhållandena gestaltar sig för utomstående. Det gäller t.ex. jävsregler. Den som är oväldig måste träda tillbaka då han kan uppfattas som partisk, även om han själv inte alls uppfattar sig så. Redan det förhållandet att han kan framstå som partisk skadar nämligen tilltron till rätten. Juristkommissionens resonemang i denna del anknyter till sådana synsätt. Vi vill ansluta till det. Även om regeringen agerade med gott uppsåt, borde den ha beaktat hur åtgärderna tedde sig för myndigheterna och för allmänheten. Framför allt måste situationen många gånger ha tett sig mycket frustrerande för de inblandade åklagarna. Även om det naturligtvis i princip är riktigt att som Juristkommissionen säga ”att
tidiga skede. Denna händelse tycks inte ha varit känd av kommissionerna. Om händelsen, se kapitel 5, Avsnitt 8 – "Miro Baresic (HDP)”.
Det framstår som närmast självklart att de ingripanden som förekom och som innebar att enskilda åklagare ifrågasattes samt ledde till att åklagarbeslut överprövades, måste ha gett de ”drabbade” åklagarna intrycket att de personer som agerade på departementets vägnar i sak lystrade till Hans Holmér. Det är också uppenbart att den som ingriper på det sätt regeringen gjorde, måste inse att ingripandena kan uppfattas som ett stöd för polisen; rent faktiskt agerade den ju öppet på Hans Holmérs initiativ och gav honom dessutom rätt.
Ett moment som saknas i Juristkommissionens analys av vad regeringen kan ha känt till om åklagarnas inställning är observatörens roll. Med tanke på vad Juristkommissionen fann utrett om ledningsgruppens obstruktion gentemot åklagarna är det enligt vår mening osannolikt att departementets observatör i ledningsgruppen inte skulle ha registrerat och förmedlat något av den attityd som ledningsgruppen och Hans Holmér intog i förhållande till ”åklagarna”. Av granskningen framgår bl.a. att Hans Holmér vid ledningsgruppsmöten föredrog K.G. Svenssons önskemål och meddelade att han inte avsåg att tillgodose dem. I JK:s utredning uppges vidare att riksåklagaren Magnus Sjöberg ”vädjade” till observatören Bergenstrand att verka för att åklagarsidan fick bättre information. Av bl.a. detta måste man från departementets sida ha kunnat dra slutsatser om hur åklagarna uppfattade de initiativ som togs från departementets sida.
Det måste vidare förhålla sig så att det ”informationslämnande” till åklagarna, som Juristkommissionen försiktigt efterlyste, i realiteten innebar ett krav på att regeringen på ett tydligare sätt borde ha placerat sig neutral mellan polis och åklagare, dvs. det handlade inte bara om att formellt lämna vissa upplysningar utan också om att i sak positionera sig på ett annat sätt än regeringen gjorde.
I rättsliga sammanhang är det av vikt inte bara hur saker och ting verkligen förhåller sig utan också hur de ter sig, dvs. hur förhållandena gestaltar sig för utomstående. Det gäller t.ex. jävsregler. Den som är oväldig måste träda tillbaka då han kan uppfattas som partisk, även om han själv inte alls uppfattar sig så. Redan det förhållandet att han kan framstå som partisk skadar nämligen tilltron till rätten. Juristkommissionens resonemang i denna del anknyter till sådana synsätt. Vi vill ansluta till det. Även om regeringen agerade med gott uppsåt, borde den ha beaktat hur åtgärderna tedde sig för myndigheterna och för allmänheten. Framför allt måste situationen många gånger ha tett sig mycket frustrerande för de inblandade åklagarna. Även om det naturligtvis i princip är riktigt att som Juristkommissionen säga ”att
tidiga skede. Denna händelse tycks inte ha varit känd av kommissionerna. Om händelsen, se kapitel 5, Avsnitt 8 – "Miro Baresic (HDP)”.
åklagarna på ett klart och entydigt sätt borde ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen” och att ”det i och för sig fanns medel för detta”199, måste det tvångs- och underläge de inte utan skäl uppfattade sig ha hamnat i beaktas när deras ansvar bedöms.
Till det sagda hör något vi vet idag, men som kommissionerna inte kunde bedöma, nämligen att polisen till stor del drev utredningen åt fel håll, medan åklagarsidans strävanden tog sikte på utreda förhållanden vid biografen Grand och den s.k. Grandmannen. Hade de kunnat göra sig gällande alternativt hade de fått gehör tidigare, skulle de frågor som sedermera kom att bedömas i det åtal, som långt senare skulle komma att väckas, med all sannolikhet blivit bättre belysta. Med facit i hand kan vi konstatera att polisen, tvärtemot det intryck den särskilt beträffande det s.k. huvudspåret (PKK) ville förmedla, inte var på rätt spår, medan det fanns viktigt utredningsstoff i den riktning åklagarna ville gå. Ansvaret för detta måste mot den bakgrund vi redovisat också bäras av regeringen, vars agerande starkt bidrog till den olyckliga utvecklingen.
1.4.4
Övriga frågor
Av den tidigare granskningen i övrigt har användandet av tvångsmedel, hanteringen av informationsfrågorna och handläggningen av de s.k. polisärendena betydelse för vårt arbete. Till slutsatserna i de delarna återkommer vi i de respektive avsnitt där dessa saker tas upp.
199
SOU 1987:72 s. 124.
åklagarna på ett klart och entydigt sätt borde ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen” och att ”det i och för sig fanns medel för detta”199, måste det tvångs- och underläge de inte utan skäl uppfattade sig ha hamnat i beaktas när deras ansvar bedöms.
Till det sagda hör något vi vet idag, men som kommissionerna inte kunde bedöma, nämligen att polisen till stor del drev utredningen åt fel håll, medan åklagarsidans strävanden tog sikte på utreda förhållanden vid biografen Grand och den s.k. Grandmannen. Hade de kunnat göra sig gällande alternativt hade de fått gehör tidigare, skulle de frågor som sedermera kom att bedömas i det åtal, som långt senare skulle komma att väckas, med all sannolikhet blivit bättre belysta. Med facit i hand kan vi konstatera att polisen, tvärtemot det intryck den särskilt beträffande det s.k. huvudspåret (PKK) ville förmedla, inte var på rätt spår, medan det fanns viktigt utredningsstoff i den riktning åklagarna ville gå. Ansvaret för detta måste mot den bakgrund vi redovisat också bäras av regeringen, vars agerande starkt bidrog till den olyckliga utvecklingen.
1.4.4
Övriga frågor
Av den tidigare granskningen i övrigt har användandet av tvångsmedel, hanteringen av informationsfrågorna och handläggningen av de s.k. polisärendena betydelse för vårt arbete. Till slutsatserna i de delarna återkommer vi i de respektive avsnitt där dessa saker tas upp.
Kapitlets innehåll I detta kapitel beskrivs hur arbetet med brottsutredningen i stora drag varit organiserat och fungerat efter den 5 februari 1987. En central plats i detta skeende upptas av den organisation som kriminalkommissarien Hans Ölvebro satte upp under 1988 och som ansvarade för det polisiära arbete som ledde till åtal mot en misstänkt person. Vi har i det hänseendet även sett det som befogat att något beröra hur Hans Ölvebros arbetsinsats för utredningen kom att avslutas och redovisar därför den utredning denne själv utsattes för.
Säkerhetspolisen synes aldrig ha haft någon självständig roll i utredningen. Vi försöker beskriva på vilka sätt den deltagit. I det sammanhanget redovisar vi också hur vi sett på våra egna möjligheter att granska säkerhetspolisens roll.
Som en del i denna inledande översikt behandlas Palmeutredningens skriftliga material, varvid vi även med ett exempel beskriver granskningen av ett visst utredningsuppslag. Syftet med detta är att ge läsaren en mer konkret bild av hur materialet ser ut, vilken typ av källor som finns och även en inblick i det rätt mödosamma tolkningsarbete, som varje nytillkommande utredningsman eller granskare står inför. Det är vår förhoppning att den som tagit del av exemplet lättare kan tillgodogöra sig den följande redovisningen i betänkandet.
Kapitlets senare del innefattar en översikt av utredningsarbetet i den centrala delen kring vad som är känt beträffande själva mordgärningen. Syftet är att återge sådant som numera kan anses okontroversiellt, tillsammans med en del vanliga hypoteser om skeendet. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte. Men vi har i uppdrag att redovisa och att bedöma. Därvid måste vissa grundförutsättningar beaktas. Därför innehåller betänkandet en inledande redogörelse av detta slag. Framställningen grundas på vad vi uppfattat som utrett. Det som redovisas har underställts Palmeutredningen för synpunkter vid det "remissförfarande” som omnämns i kapitel 1 under rubriken Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material.
Brottsutredningen i översikt
Kapitlets innehåll I detta kapitel beskrivs hur arbetet med brottsutredningen i stora drag varit organiserat och fungerat efter den 5 februari 1987. En central plats i detta skeende upptas av den organisation som kriminalkommissarien Hans Ölvebro satte upp under 1988 och som ansvarade för det polisiära arbete som ledde till åtal mot en misstänkt person. Vi har i det hänseendet även sett det som befogat att något beröra hur Hans Ölvebros arbetsinsats för utredningen kom att avslutas och redovisar därför den utredning denne själv utsattes för.
Säkerhetspolisen synes aldrig ha haft någon självständig roll i utredningen. Vi försöker beskriva på vilka sätt den deltagit. I det sammanhanget redovisar vi också hur vi sett på våra egna möjligheter att granska säkerhetspolisens roll.
Som en del i denna inledande översikt behandlas Palmeutredningens skriftliga material, varvid vi även med ett exempel beskriver granskningen av ett visst utredningsuppslag. Syftet med detta är att ge läsaren en mer konkret bild av hur materialet ser ut, vilken typ av källor som finns och även en inblick i det rätt mödosamma tolkningsarbete, som varje nytillkommande utredningsman eller granskare står inför. Det är vår förhoppning att den som tagit del av exemplet lättare kan tillgodogöra sig den följande redovisningen i betänkandet.
Kapitlets senare del innefattar en översikt av utredningsarbetet i den centrala delen kring vad som är känt beträffande själva mordgärningen. Syftet är att återge sådant som numera kan anses okontroversiellt, tillsammans med en del vanliga hypoteser om skeendet. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte. Men vi har i uppdrag att redovisa och att bedöma. Därvid måste vissa grundförutsättningar beaktas. Därför innehåller betänkandet en inledande redogörelse av detta slag. Framställningen grundas på vad vi uppfattat som utrett. Det som redovisas har underställts Palmeutredningen för synpunkter vid det "remissförfarande” som omnämns i kapitel 1 under rubriken Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material.
Översikt över utredningsarbetet och dess organisation från den 5 februari 1987
2.1.1 Palmeutredningen Vissa påpekanden En översiktlig redovisning av arbetet med brottsutredningen kan innefatta dels det sätt på vilket arbetet organiserats, dels arbetets inriktning i sak. Organisation m.m. låter sig beskrivas utifrån fattade beslut, upprättade organisationsplaner osv. Arbetet i sak är mera svårbeskrivet. Det finns flera skäl till det. Ett är att det inte finns någon dokumentation över hur utredningsarbetet varit inriktat vid olika tidpunkter. Ett annat är att det rör sig om en lång tidsperiod från vilken inblandade personer kan ha svårt att erinra sig vad som gjorts när, i synnerhet som åtskilliga utredningsåtgärder löpt under lång tid och enskilda uppslag ofta aktualiserats i flera omgångar. Utredningen har heller inte inriktats på att ”beta av” ärenden, som sedan kan läggas åt sidan, utan så gott som alla uppslag i materialet har kontinuerligt betraktats som levande delar av brottsutredningen; man har i den meningen arbetat med allt hela tiden.
Det material som kommissionen haft tillgång till och gått igenom utgörs av det förundersökningsregistrerade materialet. Vi kallar detta själva brottsutredningen. Det kan karakteriseras som ett underlag för presumtiva förundersökningsprotokoll, dvs om ett åtal skulle väckas får de delar som är relevanta för utredningen avseende den som åtalas avskiljas för att utgöra underlag för stämningsansökan. Det är detta material vi syftar på när vi beskriver vad som dokumenterats, vad som gjorts vid vilken tidpunkt etc.
Därutöver finns polisiärt arbetsmaterial av annat slag, t.ex. spaningsledningens noteringar om hur olika uppslag hanterats (när det varit uppe till bedömning, vem det utretts av, om och när det lagts ad acta etc.). I spaningsledningens material kan undantagsvis också förekomma handlingar av intresse för granskningen av brottsutredningen. Vi har fått detta material presenterat för oss och då funnit att det inte
1
Ad acta-läggning av ärenden (uppslag) förekommer i arbetet, men då i betydelsen att ärendet för tillfället inte kan eller förtjänar bearbetas mer. Det innefattar inte ett ställningstagande till ärendets sakliga status i mordutredningen.
Översikt över utredningsarbetet och dess organisation från den 5 februari 1987
2.1.1 Palmeutredningen Vissa påpekanden En översiktlig redovisning av arbetet med brottsutredningen kan innefatta dels det sätt på vilket arbetet organiserats, dels arbetets inriktning i sak. Organisation m.m. låter sig beskrivas utifrån fattade beslut, upprättade organisationsplaner osv. Arbetet i sak är mera svårbeskrivet. Det finns flera skäl till det. Ett är att det inte finns någon dokumentation över hur utredningsarbetet varit inriktat vid olika tidpunkter. Ett annat är att det rör sig om en lång tidsperiod från vilken inblandade personer kan ha svårt att erinra sig vad som gjorts när, i synnerhet som åtskilliga utredningsåtgärder löpt under lång tid och enskilda uppslag ofta aktualiserats i flera omgångar. Utredningen har heller inte inriktats på att ”beta av” ärenden, som sedan kan läggas åt sidan, utan så gott som alla uppslag i materialet har kontinuerligt betraktats som levande delar av brottsutredningen; man har i den meningen arbetat med allt hela tiden.
Det material som kommissionen haft tillgång till och gått igenom utgörs av det förundersökningsregistrerade materialet. Vi kallar detta själva brottsutredningen. Det kan karakteriseras som ett underlag för presumtiva förundersökningsprotokoll, dvs om ett åtal skulle väckas får de delar som är relevanta för utredningen avseende den som åtalas avskiljas för att utgöra underlag för stämningsansökan. Det är detta material vi syftar på när vi beskriver vad som dokumenterats, vad som gjorts vid vilken tidpunkt etc.
Därutöver finns polisiärt arbetsmaterial av annat slag, t.ex. spaningsledningens noteringar om hur olika uppslag hanterats (när det varit uppe till bedömning, vem det utretts av, om och när det lagts ad acta etc.). I spaningsledningens material kan undantagsvis också förekomma handlingar av intresse för granskningen av brottsutredningen. Vi har fått detta material presenterat för oss och då funnit att det inte
1
Ad acta-läggning av ärenden (uppslag) förekommer i arbetet, men då i betydelsen att ärendet för tillfället inte kan eller förtjänar bearbetas mer. Det innefattar inte ett ställningstagande till ärendets sakliga status i mordutredningen.
5.10 Avsnitt N – ”Viktor G”.
5.10.1 Utredningen fram till den 16 maj 1986...
5.10.2 Utredningen efter den 16 maj 1986,
5.11 Avsnitt Q – ”Vapenhandel Bofors”.
5.12 Avsnitt T – "Kartläggning av offrets personliga
förhållanden”. 5.12.1 Allmänt 5.12.2 Det s.k. Harvardärendet – händelserna vid Länsrätten i
Stockholms län. 5.12.3 Övriga uppslag. 5.13 Avsnitt U – ”Tysk terrorism, RAF”. 5.14 Avsnitt Å – ”Miro Baresic (HDP)”. 5.15 Avsnitt Y – ”Turkiet” (PKK). 5.15.1 Allmänt . 5.15.2 PKK-spåret.
Organisationen PKK Hur PKK först aktualiserades i PU..... Påstådd vapenöverlåtelse med anknytning till Täbyanstalten Utredningen sommaren och hösten 1986. Faktainsamlingen Operation Alfa ”Källa Peter" Den s.k. analysgruppens arbete.. Tipslämnare.
"Källa A” 5.15.3 Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära
mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)
Allmänt om händelseförloppet............ Konstitutionsutskottets granskning Det s.k. smugglingsmålet.
Det s.k. buggningsmålet....... 5.15.4 Särskild genomgång på uppdrag av förundersökningsledningen......... 5.15.5 RRV-experternas genomgång... 5.16 Sammanfattande anmärkningar 5.16.1 Allmänt om bedömningen av utredningsåtgärder i
enskilda uppslag 5.16.2 Viktor G. 5.16.3 PKK 5.16.4 Övriga avsnitt.. 5.16.5 Generella iakttagelser .
5.10 Avsnitt N – ”Viktor G”.
5.10.1 Utredningen fram till den 16 maj 1986...
5.10.2 Utredningen efter den 16 maj 1986,
5.11 Avsnitt Q – ”Vapenhandel Bofors”.
5.12 Avsnitt T – "Kartläggning av offrets personliga
förhållanden”. 5.12.1 Allmänt 5.12.2 Det s.k. Harvardärendet – händelserna vid Länsrätten i
Stockholms län. 5.12.3 Övriga uppslag. 5.13 Avsnitt U – ”Tysk terrorism, RAF”. 5.14 Avsnitt Å – ”Miro Baresic (HDP)”. 5.15 Avsnitt Y – ”Turkiet” (PKK). 5.15.1 Allmänt . 5.15.2 PKK-spåret.
Organisationen PKK Hur PKK först aktualiserades i PU..... Påstådd vapenöverlåtelse med anknytning till Täbyanstalten Utredningen sommaren och hösten 1986. Faktainsamlingen Operation Alfa ”Källa Peter" Den s.k. analysgruppens arbete.. Tipslämnare.
"Källa A” 5.15.3 Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära
mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)
Allmänt om händelseförloppet............ Konstitutionsutskottets granskning Det s.k. smugglingsmålet.
Det s.k. buggningsmålet....... 5.15.4 Särskild genomgång på uppdrag av förundersökningsledningen......... 5.15.5 RRV-experternas genomgång... 5.16 Sammanfattande anmärkningar 5.16.1 Allmänt om bedömningen av utredningsåtgärder i
enskilda uppslag 5.16.2 Viktor G. 5.16.3 PKK 5.16.4 Övriga avsnitt.. 5.16.5 Generella iakttagelser .
finns anledning att granska det särskilt.? För vår redovisning kan detta ha betydelse i ett hänseende. När vi i det förundersökningsregisterade materialet – själva brottsutredningen – funnit att ett uppslag inte föranlett någon åtgärd (eller inte föranlett någon åtgärd under en viss angiven tid) avses ingen i själva brottsutredningen dokumenterad åtgärd. Det kan emellertid förhålla sig så, att uppslaget i fråga varit uppe till bedömning, men att denna bedömning inte lett till någon åtgärd som avsatt spår i själva brottsutredningen. Det betyder att det i själva brottsutredningen kan se ut som att ”inget hänt” medan det faktiska förhållandet är att uppslaget i och för sig diskuterats, men utan att någon dokumenterad åtgärd vidtagits. Från vår synpunkt gör detta ingen skillnad, eftersom kontentan i vilket fall är att uppslaget inte bearbetats i sak, men spaningsledningen har gjort detta påpekande, som därför bör redovisas.
Av själva brottsutredningen framgår vilka faktiska åtgärder som vidtagits och när de utförts; indirekt kan även bedömningar uttolkas. Den redovisning av utredningen beträffande enskilda uppslag och generella utredningsåtgärder, som följer i senare kapitel, kompletterar därför den av ovan angivna skäl översiktliga beskrivning av utredningsarbetet som följer nedan.
2 I samband med att PU i januari 1999 tillställdes en av oss upprättad materialgenomgång för yttrande påtalades från rikskriminalchefen Lars Nyléns sida att vår genomgång enligt hans mening främst behandlade ”material som producerats i utredningen. Vid sidan av detta finns mycket material som redovisar arbetets bedrivande, bedömningar och beslut” (citerat från en skrivelse från Lars Nylén till rikspolischefen, en skrivelse som tillställts oss i kopia). – Vi har vid följande genomgångar med spaningsledningen följt upp detta och då fått beskedet att Lars Nylén åsyftat spaningsledningens här nämnda noteringar. Något annat material vid sidan av det förundersökningsregistrerade (själva brottsutredningen) finns inte. Det åsyftade materialet tillför som framgått inte annat än möjligen undantagsvis själva brottsutredningen något i sak. Det innehåller inte några dokumenterade bedömningar. Från spaningsledningens sida har tydligt deklarerats att det vi tagit del av, dvs. det förundersökningsregistrerade materialet, ger en fullständig bild av själva brottsutredningen. Däremot kan övriga handlingar vara av betydelse vid bedömandet av hur uppslag handläggningsmässigt hanterats, något som emellertid sällan stått i fokus för vår granskning
finns anledning att granska det särskilt.? För vår redovisning kan detta ha betydelse i ett hänseende. När vi i det förundersökningsregisterade materialet – själva brottsutredningen – funnit att ett uppslag inte föranlett någon åtgärd (eller inte föranlett någon åtgärd under en viss angiven tid) avses ingen i själva brottsutredningen dokumenterad åtgärd. Det kan emellertid förhålla sig så, att uppslaget i fråga varit uppe till bedömning, men att denna bedömning inte lett till någon åtgärd som avsatt spår i själva brottsutredningen. Det betyder att det i själva brottsutredningen kan se ut som att ”inget hänt” medan det faktiska förhållandet är att uppslaget i och för sig diskuterats, men utan att någon dokumenterad åtgärd vidtagits. Från vår synpunkt gör detta ingen skillnad, eftersom kontentan i vilket fall är att uppslaget inte bearbetats i sak, men spaningsledningen har gjort detta påpekande, som därför bör redovisas.
Av själva brottsutredningen framgår vilka faktiska åtgärder som vidtagits och när de utförts; indirekt kan även bedömningar uttolkas. Den redovisning av utredningen beträffande enskilda uppslag och generella utredningsåtgärder, som följer i senare kapitel, kompletterar därför den av ovan angivna skäl översiktliga beskrivning av utredningsarbetet som följer nedan.
2 I samband med att PU i januari 1999 tillställdes en av oss upprättad materialgenomgång för yttrande påtalades från rikskriminalchefen Lars Nyléns sida att vår genomgång enligt hans mening främst behandlade ”material som producerats i utredningen. Vid sidan av detta finns mycket material som redovisar arbetets bedrivande, bedömningar och beslut” (citerat från en skrivelse från Lars Nylén till rikspolischefen, en skrivelse som tillställts oss i kopia). – Vi har vid följande genomgångar med spaningsledningen följt upp detta och då fått beskedet att Lars Nylén åsyftat spaningsledningens här nämnda noteringar. Något annat material vid sidan av det förundersökningsregistrerade (själva brottsutredningen) finns inte. Det åsyftade materialet tillför som framgått inte annat än möjligen undantagsvis själva brottsutredningen något i sak. Det innehåller inte några dokumenterade bedömningar. Från spaningsledningens sida har tydligt deklarerats att det vi tagit del av, dvs. det förundersökningsregistrerade materialet, ger en fullständig bild av själva brottsutredningen. Däremot kan övriga handlingar vara av betydelse vid bedömandet av hur uppslag handläggningsmässigt hanterats, något som emellertid sällan stått i fokus för vår granskning
Utredningsarbetets organisation fram till ledningssammanbrottet i början av 1987 har framgått och belysts ovan i avsnittet om tidigare granskningar.
Ledningssammanbrottet ledde till att regeringen den 5 februari 1987 beslöt att Riksåklagaren skulle leda förundersökningen och att Rikspolisstyrelsen skulle leda den polisverksamhet som erfordrades för spaning och utredning av mordet. Dessa beslut gäller fortfarande.
Rikspolisstyrelsen utsåg avdelningschefen Ulf Karlsson att leda spaningsarbetet. Med undantag för de genomförda förändringarna på den översta ledningsnivån lät Ulf Karlsson den tidigare organisationen arbeta vidare. Den bestod av våldsroteln, spaningssektionen och tekniska roteln vid Stockholmspolisen samt rikskriminalen och säkerhetsavdelningen vid Rikspolisstyrelsen. Cheferna för dessa enheter, med undantag för chefen för tekniska roteln, bildade tillsammans med Ulf Karlsson och en presstalesman en ny ledningsgrupp. Det operativa polisarbetet fortsatte således utan större organisatoriska förändringar. Det synes dock ha förelegat en insikt om behovet av en genomgripande omorganisation; planerna på en sådan tog successivt form.
Utredningen engagerade under våren 1987 70-80 polismän. Bemanningen reducerades under hösten 1987.
Från Riksåklagarens sida beslöts att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle överta förundersökningsledarskapet med biträde av chefsåklagarna Solveig Riberdahl och Anders Helin. Axel Morath hade det fulla förundersökningsledarskapet medan Solveig Riberdahl och Anders Helin skötte det löpande arbetet och fattade beslut i frågor som ankom på allmän åklagare.
En eller flera åklagare närvarade alltid vid sammanträdena med polisens nya ledningsgrupp. Sammanträden ägde rum minst två gånger i veckan. Samarbetet mellan polis och förundersökningsledning har, enligt vad som uppgivits från ömse sidor, fungerat friktionsfritt.
Brottsutredningsarbetets inriktning under denna tid måste ses mot bakgrund av det första årets händelser. Som framgått fanns det stora brister i hur det arbetet hade bedrivits. PU inriktade sig nu på ett mer traditionellt polisiärt mordspaningsarbete. Utredningen beträffande förhållandena på mordplatsen, kring Olof Palmes bostad och biografen Grand samt vapnet intensifierades. Det tidigare ”huvudspåret” (PKKspåret) miste sin karaktär av huvudspår och blev ett uppslag bland andra, engagerande ett mindre antal utredare vid säkerhetsavdelningen. Utredningen avseende Viktor G tog ny fart och synes ha varit det enskilda ärende som tog mest resurser i anspråk under 1987 och början av 1988. Utredningen i den delen bedrevs i viss avskildhet av en särskild
februari 1987 – 1 mars 1988
Utredningsarbetets organisation fram till ledningssammanbrottet i början av 1987 har framgått och belysts ovan i avsnittet om tidigare granskningar.
Ledningssammanbrottet ledde till att regeringen den 5 februari 1987 beslöt att Riksåklagaren skulle leda förundersökningen och att Rikspolisstyrelsen skulle leda den polisverksamhet som erfordrades för spaning och utredning av mordet. Dessa beslut gäller fortfarande.
Rikspolisstyrelsen utsåg avdelningschefen Ulf Karlsson att leda spaningsarbetet. Med undantag för de genomförda förändringarna på den översta ledningsnivån lät Ulf Karlsson den tidigare organisationen arbeta vidare. Den bestod av våldsroteln, spaningssektionen och tekniska roteln vid Stockholmspolisen samt rikskriminalen och säkerhetsavdelningen vid Rikspolisstyrelsen. Cheferna för dessa enheter, med undantag för chefen för tekniska roteln, bildade tillsammans med Ulf Karlsson och en presstalesman en ny ledningsgrupp. Det operativa polisarbetet fortsatte således utan större organisatoriska förändringar. Det synes dock ha förelegat en insikt om behovet av en genomgripande omorganisation; planerna på en sådan tog successivt form.
Utredningen engagerade under våren 1987 70-80 polismän. Bemanningen reducerades under hösten 1987.
Från Riksåklagarens sida beslöts att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle överta förundersökningsledarskapet med biträde av chefsåklagarna Solveig Riberdahl och Anders Helin. Axel Morath hade det fulla förundersökningsledarskapet medan Solveig Riberdahl och Anders Helin skötte det löpande arbetet och fattade beslut i frågor som ankom på allmän åklagare.
En eller flera åklagare närvarade alltid vid sammanträdena med polisens nya ledningsgrupp. Sammanträden ägde rum minst två gånger i veckan. Samarbetet mellan polis och förundersökningsledning har, enligt vad som uppgivits från ömse sidor, fungerat friktionsfritt.
Brottsutredningsarbetets inriktning under denna tid måste ses mot bakgrund av det första årets händelser. Som framgått fanns det stora brister i hur det arbetet hade bedrivits. PU inriktade sig nu på ett mer traditionellt polisiärt mordspaningsarbete. Utredningen beträffande förhållandena på mordplatsen, kring Olof Palmes bostad och biografen Grand samt vapnet intensifierades. Det tidigare ”huvudspåret” (PKKspåret) miste sin karaktär av huvudspår och blev ett uppslag bland andra, engagerande ett mindre antal utredare vid säkerhetsavdelningen. Utredningen avseende Viktor G tog ny fart och synes ha varit det enskilda ärende som tog mest resurser i anspråk under 1987 och början av 1988. Utredningen i den delen bedrevs i viss avskildhet av en särskild
grupp. I övrigt förekom under denna tid inget uppslag som i fråga om resurstilldelning eller misstankegrad höjde sig påtagligt över mängden.
Åhmansson
av
Hans Ölvebros organisation I oktober 1987 tillfrågades kriminalkommissarien Hans Ölvebro om uppdraget som spaningsledare. Han accepterade och började omgående arbetet med inläsning m.m. Han fick samtidigt i uppgift att ta fram en plan för en ny organisation. Planen lades fram i januari 1988. Den utgick från ”skolboken”, dvs. Rikspolisstyrelsens handbok för utredning av grövre våldsbrott, och innebar att sammanlagt 35 poliser skulle vara engagerade i utredningen.
Förslaget antogs; den 5 februari 1988 meddelade rikspolischefen Nils-Erik
att brottsutredningen skulle ledas rikskriminalen. Rikspolisstyrelsen hade därmed flyttat ned det operativa ansvaret för brottsutredningen och rikspolischefen var inte engagerad i ärendet. Högste ansvarig för utredningsarbetet var formellt avdelningschefen Ulf Karlsson, men Hans Ölvebro var spaningschef och operativt ansvarig. Den av Hans Ölvebro sålunda ledda utredningsgruppen om 35 kriminalpoliser kom att gå under namnet Palmegruppen. Någon ledningsgrupp av det tidigare slaget förekom inte.
Organisationen innebar att allt arbete med brottsutredningen – med ett undantag samlades under ett tak, att jämföra med den tidigare organisationen, som alltså inkluderat fem enheter från såväl Stockholmspolisen som Rikspolisstyrelsen. Man kan säga att mordutredningen därmed fick en ”normal” organisation, låt vara mer bemanningsstark. Den del av utredningen som inte ingick i den nya organisationen var resterna av det tidigare huvudspåret, dvs. PKK-avsnittet. Det låg kvar hos säkerhetspolisen, vilket kom att få viss betydelse för den s.k. Ebbe Carlsson-affärens utveckling.
I den nya spaningsorganisationen stramades samarbetet med förundersökningsledningen upp. Det hade under den tidigare utredningen varit vanligt att enskilda utredningsmän haft samarbete med åklagarsidan. Av Juristkommissionens material framgår att chefsåklagaren K.G. Svensson i sin något oklara roll hade åtskilliga direktkontakter med poliser inom utredningen, kontakter som alltså gick vid sidan av ledningsgruppen, där ju K.G. Svensson inte ingick. Det förefaller som om den typen av utbyte förekom under hela det första året. Det har för oss beskrivits som just ”vid sidan av-kontakter”, vilket preciserats som
3
Kriminalpolistjänst Utredning Spaning, del 3 (KPUS 3), 1977 bilaga 3 s. 441 f.
grupp. I övrigt förekom under denna tid inget uppslag som i fråga om resurstilldelning eller misstankegrad höjde sig påtagligt över mängden.
Åhmansson
av
Hans Ölvebros organisation I oktober 1987 tillfrågades kriminalkommissarien Hans Ölvebro om uppdraget som spaningsledare. Han accepterade och började omgående arbetet med inläsning m.m. Han fick samtidigt i uppgift att ta fram en plan för en ny organisation. Planen lades fram i januari 1988. Den utgick från ”skolboken”, dvs. Rikspolisstyrelsens handbok för utredning av grövre våldsbrott, och innebar att sammanlagt 35 poliser skulle vara engagerade i utredningen.
Förslaget antogs; den 5 februari 1988 meddelade rikspolischefen Nils-Erik
att brottsutredningen skulle ledas rikskriminalen. Rikspolisstyrelsen hade därmed flyttat ned det operativa ansvaret för brottsutredningen och rikspolischefen var inte engagerad i ärendet. Högste ansvarig för utredningsarbetet var formellt avdelningschefen Ulf Karlsson, men Hans Ölvebro var spaningschef och operativt ansvarig. Den av Hans Ölvebro sålunda ledda utredningsgruppen om 35 kriminalpoliser kom att gå under namnet Palmegruppen. Någon ledningsgrupp av det tidigare slaget förekom inte.
Organisationen innebar att allt arbete med brottsutredningen – med ett undantag samlades under ett tak, att jämföra med den tidigare organisationen, som alltså inkluderat fem enheter från såväl Stockholmspolisen som Rikspolisstyrelsen. Man kan säga att mordutredningen därmed fick en ”normal” organisation, låt vara mer bemanningsstark. Den del av utredningen som inte ingick i den nya organisationen var resterna av det tidigare huvudspåret, dvs. PKK-avsnittet. Det låg kvar hos säkerhetspolisen, vilket kom att få viss betydelse för den s.k. Ebbe Carlsson-affärens utveckling.
I den nya spaningsorganisationen stramades samarbetet med förundersökningsledningen upp. Det hade under den tidigare utredningen varit vanligt att enskilda utredningsmän haft samarbete med åklagarsidan. Av Juristkommissionens material framgår att chefsåklagaren K.G. Svensson i sin något oklara roll hade åtskilliga direktkontakter med poliser inom utredningen, kontakter som alltså gick vid sidan av ledningsgruppen, där ju K.G. Svensson inte ingick. Det förefaller som om den typen av utbyte förekom under hela det första året. Det har för oss beskrivits som just ”vid sidan av-kontakter”, vilket preciserats som
3
Kriminalpolistjänst Utredning Spaning, del 3 (KPUS 3), 1977 bilaga 3 s. 441 f.
ett av ledningsgruppen icke sanktionerat utbyte mellan utredningsmän eller chefer på mellannivå och förundersökningsledningen. Detta synes ha tilltagit under senare delen av 1986. Vad som skedde efter sammanbrottet 1987 tycks i viss mån kunna beskrivas så, att ledningsgruppens huvudspår ersattes av den tidigare ”vid sidan av-verksamheten”. I den nya organisationen ordnades kontakterna mellan Palmegruppen och förundersökningsledningen på ett från polisens synpunkt mer traditionellt sätt, vilket innebar att alla kontakter skulle gå via spaningsledningen och att enskilda utredningsmän alltså inte skulle rapportera till eller ta direktiv från åklagarsidan. Enligt vad som uppgetts från åklagarhåll har det dock även fortsättningsvis förekommit fortlöpande informella kontakter mellan förundersökningsledningen och enskilda utredningsmän.
Palmegruppen började formellt sitt arbete den 1 mars 1988. Rekryteringen av personal avslutades den 8 mars.Med vissa i sammanhanget mindre betydelsefulla förändringar består den organisation Hans Ölvebro satte upp fortfarande. En formell omorganisation genomfördes den 1 juli 1990. De yttre förändringar som inträffat sedan den 1 mars 1988 är framför allt att bemanningen successivt reducerats sedan 1990 och att Hans Ölvebro numera slutat som spaningsledare och sedermera ersatts av kriminalkommissarien Stig Edqvist. En viss omsättning bland personalen har givetvis förekommit, men det kan noteras att en handfull utredare finns kvar sedan mordutredningens start 1986.
1990 aktualiserade spaningsledningen de tankar på en särskild "analysenhet”, som man diskuterat redan från omstarten 1988. En sådan enhet inrättades nu på så sätt att en av de två förhörsenheterna delades upp i en specialenhet och en analysenhet, med kriminalkommissarien Jerker Söderblom som chef. Söderblom försvann dock från Palmegruppen en kort tid därefter, varför enheten aldrig kom igång med sitt arbete. Den slogs så småningom ihop med specialenheten och någon särskild arbetsgrupp för analysarbete kom därför inte till stånd heller denna gång. Något ytterligare försök i den vägen har inte gjorts inom PU.
4
Som en följd av omorganisationen hade regeringen fattat beslut om att Rikspolisstyrelsen skulle få inrätta tjänster (göromålsförordnanden) för Palmegruppen.
Den innebar att bemanningen minskade från 35 till 25 och att vissa enheter utgick. I praktiken var det fråga om en kvantitativ anpassning till den nya situationen efter det att Christer Pi domstol friats från brottsmisstankarna. Det ledde till ett nytt, mindre resurskrävande arbetsläge. I det sammanhanget sökte sig flera utredare ifrån Palmegruppen.
ett av ledningsgruppen icke sanktionerat utbyte mellan utredningsmän eller chefer på mellannivå och förundersökningsledningen. Detta synes ha tilltagit under senare delen av 1986. Vad som skedde efter sammanbrottet 1987 tycks i viss mån kunna beskrivas så, att ledningsgruppens huvudspår ersattes av den tidigare ”vid sidan av-verksamheten”. I den nya organisationen ordnades kontakterna mellan Palmegruppen och förundersökningsledningen på ett från polisens synpunkt mer traditionellt sätt, vilket innebar att alla kontakter skulle gå via spaningsledningen och att enskilda utredningsmän alltså inte skulle rapportera till eller ta direktiv från åklagarsidan. Enligt vad som uppgetts från åklagarhåll har det dock även fortsättningsvis förekommit fortlöpande informella kontakter mellan förundersökningsledningen och enskilda utredningsmän.
Palmegruppen började formellt sitt arbete den 1 mars 1988. Rekryteringen av personal avslutades den 8 mars.Med vissa i sammanhanget mindre betydelsefulla förändringar består den organisation Hans Ölvebro satte upp fortfarande. En formell omorganisation genomfördes den 1 juli 1990. De yttre förändringar som inträffat sedan den 1 mars 1988 är framför allt att bemanningen successivt reducerats sedan 1990 och att Hans Ölvebro numera slutat som spaningsledare och sedermera ersatts av kriminalkommissarien Stig Edqvist. En viss omsättning bland personalen har givetvis förekommit, men det kan noteras att en handfull utredare finns kvar sedan mordutredningens start 1986.
1990 aktualiserade spaningsledningen de tankar på en särskild "analysenhet”, som man diskuterat redan från omstarten 1988. En sådan enhet inrättades nu på så sätt att en av de två förhörsenheterna delades upp i en specialenhet och en analysenhet, med kriminalkommissarien Jerker Söderblom som chef. Söderblom försvann dock från Palmegruppen en kort tid därefter, varför enheten aldrig kom igång med sitt arbete. Den slogs så småningom ihop med specialenheten och någon särskild arbetsgrupp för analysarbete kom därför inte till stånd heller denna gång. Något ytterligare försök i den vägen har inte gjorts inom PU.
4
Som en följd av omorganisationen hade regeringen fattat beslut om att Rikspolisstyrelsen skulle få inrätta tjänster (göromålsförordnanden) för Palmegruppen.
Den innebar att bemanningen minskade från 35 till 25 och att vissa enheter utgick. I praktiken var det fråga om en kvantitativ anpassning till den nya situationen efter det att Christer Pi domstol friats från brottsmisstankarna. Det ledde till ett nytt, mindre resurskrävande arbetsläge. I det sammanhanget sökte sig flera utredare ifrån Palmegruppen.
I mars 1992 beslöt Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren gemensamt att personal från Palmegruppen under vissa förutsättningar fick tas i anspråk för andra uppgifter. Därefter har utredningsmän från Palmegruppen vid återkommande tillfällen tagits i anspråk för andra brottsutredningsuppgifter. Det har företrädesvis rört sig om mordutredningar, där utredare från Palmegruppen biträtt, men även andra uppdrag har förekommit, t.ex. i samband med Estonias förlisning. Under oktober 1994 var således hela Palmegruppen, med undantag för tipsmottagningen, sysselsatt med fartygskatastrofens efterdyningar. Någon åderlåtning, av betydelse för arbetet med mordutredningen, har dessa ”bisysslor” enligt PU inte utgjort. Syftet har från spaningsledningens sida beskrivits som "psykosocialt”, dvs. att tillgodose personalens behov av byte av såväl miljö som arbetsuppgifter, och det har i den meningen antagits vara till nytta för mordutredningen.
Åklagarorganisationen från den 1 mars 1988 Åklagarinträdet i mordutredningen skedde som framgått i och med att K.G. Svensson gick in som förundersökningsledare avseende Viktor G den 6 mars 1986. I maj övertog överåklagaren Claes Zeime först förundersökningsledaransvaret i resterande delar och därefter även i Viktor G-delen. Det löpande arbetet var dock fördelat på flera åklagare (jfr kapitel 1). Genom regeringsbeslutet i februari 1987 lades alltså förundersökningsledarskapet på Riksåklagaren, som i sin tur beslöt att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle ikläda sig det ansvaret. Han biträddes som framgått av Solveig Riberdahl och Anders Helin, vilka bägge arbetade på heltid med mordutredningen.
Solveig Riberdahl blev den 1 september 1987 tillsynsbyråchef hos Riksåklagaren och ägnade därefter mindre tid åt mordutredningen. Den 25 maj 1988 utsåg Riksåklagaren byråchefen Jörgen Almblad som biträde åt förundersökningsledaren Axel Morath. Solveig Riberdahl fungerade därefter som ersättare för Anders Helin eller Jörgen Almblad vid förfall för någon av dem; hon behöll dock hela tiden ansvaret för kontakterna med målsäganden Lisbeth Palme.
Efter den friande domen mot Christer P beslöt Riksåklagaren att åklagarinsatsen skulle dras ned; det diskuterades till och med om förundersökningsledarkapet borde återgå till polisen, eftersom det då inte längre fanns någon misstänkt, detta förhindrades dock av regeringsbeslutet från 1987, som placerade förundersökningsledarskapet hos Riksåklagaren. Anders Helin återgick i alla händelser till sin vanliga åklagartjänst, dock utan att överge sitt arbete med mordutredningen. Jörgen Almblad slutade däremot helt som åklagare och övergick till en
I mars 1992 beslöt Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren gemensamt att personal från Palmegruppen under vissa förutsättningar fick tas i anspråk för andra uppgifter. Därefter har utredningsmän från Palmegruppen vid återkommande tillfällen tagits i anspråk för andra brottsutredningsuppgifter. Det har företrädesvis rört sig om mordutredningar, där utredare från Palmegruppen biträtt, men även andra uppdrag har förekommit, t.ex. i samband med Estonias förlisning. Under oktober 1994 var således hela Palmegruppen, med undantag för tipsmottagningen, sysselsatt med fartygskatastrofens efterdyningar. Någon åderlåtning, av betydelse för arbetet med mordutredningen, har dessa ”bisysslor” enligt PU inte utgjort. Syftet har från spaningsledningens sida beskrivits som "psykosocialt”, dvs. att tillgodose personalens behov av byte av såväl miljö som arbetsuppgifter, och det har i den meningen antagits vara till nytta för mordutredningen.
Åklagarorganisationen från den 1 mars 1988 Åklagarinträdet i mordutredningen skedde som framgått i och med att K.G. Svensson gick in som förundersökningsledare avseende Viktor G den 6 mars 1986. I maj övertog överåklagaren Claes Zeime först förundersökningsledaransvaret i resterande delar och därefter även i Viktor G-delen. Det löpande arbetet var dock fördelat på flera åklagare (jfr kapitel 1). Genom regeringsbeslutet i februari 1987 lades alltså förundersökningsledarskapet på Riksåklagaren, som i sin tur beslöt att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle ikläda sig det ansvaret. Han biträddes som framgått av Solveig Riberdahl och Anders Helin, vilka bägge arbetade på heltid med mordutredningen.
Solveig Riberdahl blev den 1 september 1987 tillsynsbyråchef hos Riksåklagaren och ägnade därefter mindre tid åt mordutredningen. Den 25 maj 1988 utsåg Riksåklagaren byråchefen Jörgen Almblad som biträde åt förundersökningsledaren Axel Morath. Solveig Riberdahl fungerade därefter som ersättare för Anders Helin eller Jörgen Almblad vid förfall för någon av dem; hon behöll dock hela tiden ansvaret för kontakterna med målsäganden Lisbeth Palme.
Efter den friande domen mot Christer P beslöt Riksåklagaren att åklagarinsatsen skulle dras ned; det diskuterades till och med om förundersökningsledarkapet borde återgå till polisen, eftersom det då inte längre fanns någon misstänkt, detta förhindrades dock av regeringsbeslutet från 1987, som placerade förundersökningsledarskapet hos Riksåklagaren. Anders Helin återgick i alla händelser till sin vanliga åklagartjänst, dock utan att överge sitt arbete med mordutredningen. Jörgen Almblad slutade däremot helt som åklagare och övergick till en
befattning inom polisen. Solveig Riberdahl blev den 1 januari 1990 överåklagare i Stockholms län. Det löpande arbetet under Axel Morath sköttes därmed av Anders Helin, som till sin hjälp fick kammaråklagaren Per-Erik Larsson. Vid förfall för Helin skulle han ersättas av Solveig Riberdahl, som i övrigt inte hade någon formell roll i den fortsatta utredningen.
Den 20 november 1994 efterträdde Solveig Riberdahl Axel Morath som biträdande riksåklagare. Hon inträdde då även som förundersökningsledare. Hon biträddes av Anders Helin.
Tankar om att flytta ned förundersökningsledarskapet till en lägre nivå inom åklagarväsendet har förekommit från och till. Detta förverkligades dock först 1996. Inför Anders Helins förestående pensionering började chefsåklagaren Jan Danielsson att arbeta med utredningen under våren 1996. Den 6 december 1996 beslöt Riksåklagaren att Danielsson skulle överta ansvaret som förundersökningsledare samt fortlöpande hålla Solveig Riberdahl informerad om arbetet. Det innebar att förundersökningsledarskapet delegerades till en åklagare som inte arbetade hos Riksåklagaren; formellt låg det dock kvar hos Riksåklagaren i enlighet med regeringsbeslutet från 1987. Den 8 september 1997 uppdrog Riksåklagaren åt biträdande chefsåklagaren Kerstin Skarp att biträda Danielsson.
Arbetet med brottsutredningen under Hans Ölvebros ledning Hans Ölvebro började som spaningsledare två år efter mordet. Hans tillträde hade föregåtts av ett första års illa organiserat utredningsarbete, som slutat i ett nära nog fullständigt sammanbrott, samt ett andra år, som åtminstone delvis kan betraktas som en restaurations- och omställningsperiod.
Denna faktiska utgångspunkt har betydelse för det utredningsarbete som Palmegruppen kom att bedriva. Det material som fanns var delvis illa organiserat, åtskilligt var inte ens registrerat. Kvaliteten på det som gjorts var ojämn. Många viktiga utredningsåtgärder som borde ha vidtagits var inte utförda och en del av dessa var det nu för sent att genomföra, andra skulle aldrig kunna få det värde de skulle ha fått om de hade utförts i tid. De grundläggande fakta om mordet som förelåg i säkerställt skick var få.
Palmegruppen var hänvisad till att kvalitetssäkra den befintliga utredningen och att så långt möjligt komplettera den beträffande basfakta om mordet. Det utredningsarbete som bedrivits har därmed till övervägande del haft en grundläggande, förutsättningslös karaktär. Det är delvis naturligt men beror också på att det inte funnits så mycket att
befattning inom polisen. Solveig Riberdahl blev den 1 januari 1990 överåklagare i Stockholms län. Det löpande arbetet under Axel Morath sköttes därmed av Anders Helin, som till sin hjälp fick kammaråklagaren Per-Erik Larsson. Vid förfall för Helin skulle han ersättas av Solveig Riberdahl, som i övrigt inte hade någon formell roll i den fortsatta utredningen.
Den 20 november 1994 efterträdde Solveig Riberdahl Axel Morath som biträdande riksåklagare. Hon inträdde då även som förundersökningsledare. Hon biträddes av Anders Helin.
Tankar om att flytta ned förundersökningsledarskapet till en lägre nivå inom åklagarväsendet har förekommit från och till. Detta förverkligades dock först 1996. Inför Anders Helins förestående pensionering började chefsåklagaren Jan Danielsson att arbeta med utredningen under våren 1996. Den 6 december 1996 beslöt Riksåklagaren att Danielsson skulle överta ansvaret som förundersökningsledare samt fortlöpande hålla Solveig Riberdahl informerad om arbetet. Det innebar att förundersökningsledarskapet delegerades till en åklagare som inte arbetade hos Riksåklagaren; formellt låg det dock kvar hos Riksåklagaren i enlighet med regeringsbeslutet från 1987. Den 8 september 1997 uppdrog Riksåklagaren åt biträdande chefsåklagaren Kerstin Skarp att biträda Danielsson.
Arbetet med brottsutredningen under Hans Ölvebros ledning Hans Ölvebro började som spaningsledare två år efter mordet. Hans tillträde hade föregåtts av ett första års illa organiserat utredningsarbete, som slutat i ett nära nog fullständigt sammanbrott, samt ett andra år, som åtminstone delvis kan betraktas som en restaurations- och omställningsperiod.
Denna faktiska utgångspunkt har betydelse för det utredningsarbete som Palmegruppen kom att bedriva. Det material som fanns var delvis illa organiserat, åtskilligt var inte ens registrerat. Kvaliteten på det som gjorts var ojämn. Många viktiga utredningsåtgärder som borde ha vidtagits var inte utförda och en del av dessa var det nu för sent att genomföra, andra skulle aldrig kunna få det värde de skulle ha fått om de hade utförts i tid. De grundläggande fakta om mordet som förelåg i säkerställt skick var få.
Palmegruppen var hänvisad till att kvalitetssäkra den befintliga utredningen och att så långt möjligt komplettera den beträffande basfakta om mordet. Det utredningsarbete som bedrivits har därmed till övervägande del haft en grundläggande, förutsättningslös karaktär. Det är delvis naturligt men beror också på att det inte funnits så mycket att
välja på. En stor del av utredningsarbetet har utgjorts av generella utredningsåtgärder, dvs. åtgärder som inte motiverats av någon specifik brottsmisstanke eller teori om hur mordet gått till. En kanske ännu större del har tagit sikte på det tidigare befintliga materialet. Inkomna tips har gåtts igenom och bedömts på nytt, ofta i flera omgångar. Förhör har kompletterats med nya förhör med samma person om samma sak. Oregistrerat material har registrerats, registrerat material har omregistrerats i nya avsnitt för göra materialet mer överskådligt och därmed tillgängligt. Över huvud taget har arbetet med registrering, inklusive hänvisningssystem, varit omfattande. Denna genomgång av allt utredningsmaterial har för oss beskrivits som att materialet skulle "processas”. Strävan synes ha varit att arbeta fram ett så komplett och lätt tillgängligt utredningsmaterial som möjligt. Utredningsarbetet i det hänseendet har varit lätt för oss att följa; det är likaledes lätt att konstatera att ett mycket omfattande arbete har nedlagts.
Till dessa utredningsuppgifter kommer de nya tips som influtit efter den 1 mars 1988. Den 1 mars 1988 fanns ca 9500 uppslag. Idag finns ungefär dubbelt så många, ca 18500.
Det sammantagna intrycket är att utredningen under Hans Ölvebro i betydande mån var ett rekonstruktionsarbete. Det innebär att det på ett övergripande plan inte låter sig beskrivas så att man följt först spåret x, sedan spåret y osv. Den som i utredningsmaterialet söker efter olika "spår”, som mer intensivt engagerat PU, finner inte så mycket. De större uppslag eller projekt som sysselsatt utredarna under tidsperioden är misstankarna mot Christer P och arbetet utifrån den s.k. gärningsmannaprofilen.
Intresset för Christer P uppkom som ett resultat av dels förnyade genomgångar av det material som redan fanns, dels kompletteringen av utredningen avseende framför allt det s.k. Grandavsnittet och den s.k. Grandmannen (eller -männen). Det var ett ”spår” som den nya organisationen fick upp förhållandevis snart, efter sommaren 1988. Från oktober 1988 betraktades Christer P såsom i lagens mening ”skäligen misstänkt” för brottet, dvs. en svag men ändå konstaterbar misstanke. Uppslaget hade då fått en sådan omfattning att det avskildes som ett särskilt avsnitt i utredningen (KD-avsnittet, som tillkom den 24 oktober
6
Gärningsmannaprofilens betydelse för arbetet är föremål för olika uppfattningar inom PU. Enligt en uppfattning förändrade den inte huvudinriktningen och hade ringa betydelse. Enligt en annan uppfattning föranledde den intensifierade arbetsinsatser mot personer som på något sätt passade in på profilen. Vi kan för vår del konstatera att det finns en hel del utredningsmaterial och åtgärder som mer eller mindre klart har påverkats av GMP-arbetet, se vidare kapitel 7.
välja på. En stor del av utredningsarbetet har utgjorts av generella utredningsåtgärder, dvs. åtgärder som inte motiverats av någon specifik brottsmisstanke eller teori om hur mordet gått till. En kanske ännu större del har tagit sikte på det tidigare befintliga materialet. Inkomna tips har gåtts igenom och bedömts på nytt, ofta i flera omgångar. Förhör har kompletterats med nya förhör med samma person om samma sak. Oregistrerat material har registrerats, registrerat material har omregistrerats i nya avsnitt för göra materialet mer överskådligt och därmed tillgängligt. Över huvud taget har arbetet med registrering, inklusive hänvisningssystem, varit omfattande. Denna genomgång av allt utredningsmaterial har för oss beskrivits som att materialet skulle "processas”. Strävan synes ha varit att arbeta fram ett så komplett och lätt tillgängligt utredningsmaterial som möjligt. Utredningsarbetet i det hänseendet har varit lätt för oss att följa; det är likaledes lätt att konstatera att ett mycket omfattande arbete har nedlagts.
Till dessa utredningsuppgifter kommer de nya tips som influtit efter den 1 mars 1988. Den 1 mars 1988 fanns ca 9500 uppslag. Idag finns ungefär dubbelt så många, ca 18500.
Det sammantagna intrycket är att utredningen under Hans Ölvebro i betydande mån var ett rekonstruktionsarbete. Det innebär att det på ett övergripande plan inte låter sig beskrivas så att man följt först spåret x, sedan spåret y osv. Den som i utredningsmaterialet söker efter olika "spår”, som mer intensivt engagerat PU, finner inte så mycket. De större uppslag eller projekt som sysselsatt utredarna under tidsperioden är misstankarna mot Christer P och arbetet utifrån den s.k. gärningsmannaprofilen.
Intresset för Christer P uppkom som ett resultat av dels förnyade genomgångar av det material som redan fanns, dels kompletteringen av utredningen avseende framför allt det s.k. Grandavsnittet och den s.k. Grandmannen (eller -männen). Det var ett ”spår” som den nya organisationen fick upp förhållandevis snart, efter sommaren 1988. Från oktober 1988 betraktades Christer P såsom i lagens mening ”skäligen misstänkt” för brottet, dvs. en svag men ändå konstaterbar misstanke. Uppslaget hade då fått en sådan omfattning att det avskildes som ett särskilt avsnitt i utredningen (KD-avsnittet, som tillkom den 24 oktober
6
Gärningsmannaprofilens betydelse för arbetet är föremål för olika uppfattningar inom PU. Enligt en uppfattning förändrade den inte huvudinriktningen och hade ringa betydelse. Enligt en annan uppfattning föranledde den intensifierade arbetsinsatser mot personer som på något sätt passade in på profilen. Vi kan för vår del konstatera att det finns en hel del utredningsmaterial och åtgärder som mer eller mindre klart har påverkats av GMP-arbetet, se vidare kapitel 7.
beträffande PU:s avsnittsindelning, se nedan). Under hösten 1988 förekom telefonavlyssning mot Christer P.
Misstankegraden förhöjdes dramatiskt sedan Christer Pi december samma år hämtats till förhör och därefter i en videofilmad persongrupp utpekats som gärningsmannen av målsäganden Lisbeth Palme. Från den tidpunkten arbetade alla delar av Palmegruppen med Christer P, vilket dock inte nödvändigtvis betyder att alla arbetade enbart med det uppslaget. I princip torde det dock vara korrekt att säga att Palmegruppens resurser från senhösten 1988 fram till och med rättegången i hovrätten ett år senare var helt koncentrerade på Christer P.
Den period som följde efter den friande domen tycks ha likheter med tiden efter sammanbrottet 1987, dvs. den präglades av förberedelser för en omstart, en omstart som i praktiken naturligtvis också hade likheter med den omstart som gjordes 1988. Det gällde att åter arbeta förutsättningslöst med hela materialet och att inventera sådant som inte var bearbetat eller som kunde bearbetas och analyseras på nytt. Denna gång försvårades omstarten av att den också krävde att utredarna distanserade sig från den tidigare inriktningen på Christer P. Till skillnad från 1987 valde PU denna gång att fortsätta med samma organisation och samma bemanning; spaningsledningen förblev intakt. Vid diskussioner inom Palmegruppen under tiden efter den friande domen framkom det emellertid att ungefär en tredjedel av utredarna hade svårt att tänka sig en annan inriktning av arbetet än att den numera frikände Christer P var gärningsmannen, medan övriga kunde tänka sig att arbeta med vilka delar som helst av utredningen. Den tredjedel som på detta sätt var mentalt bundna till en viss lösning försvann enligt vad som uppgivits från spaningsledningen successivt från Palmegruppen.
Spaningsledningen har vidare uppgivit att den friande domen i sig inte medförde några problem i utredningsarbetet – ”det saknades inte arbetsuppgifter”. Man fortsatte det arbete med att ”processa” materialet, som hade påbörjats i mars 1988. Endast en tredjedel av då befintliga spaningsuppslag var genomgångna – ”processade” – vid slutet av 1989. (Det innebar i och för sig inte att de var helt orörda; en genomgång med inriktning på material som kunde ha relevans för misstankarna mot Christer P hade enligt uppgift gjorts.)
PU genomgick dock utan tvekan en besvärlig fas under tiden efter den friande domen, som trots allt innebar att det arbete som nedlagts i förundersökningen mot Christer P – den största kriminalpolisiära utredningsinsats som förekommit i Sverige – inte hade lett fram till målet, dvs. en fällande dom. Direkt efter domen ordnade PU därför en konferensresa med hela Palmegruppen, även förundersökningsledningen deltog i vissa delar. Förutom analys av domen mot Christer P, överblick över arbetsläget, diskussion kring organisationen m.m. upptogs tiden av
beträffande PU:s avsnittsindelning, se nedan). Under hösten 1988 förekom telefonavlyssning mot Christer P.
Misstankegraden förhöjdes dramatiskt sedan Christer Pi december samma år hämtats till förhör och därefter i en videofilmad persongrupp utpekats som gärningsmannen av målsäganden Lisbeth Palme. Från den tidpunkten arbetade alla delar av Palmegruppen med Christer P, vilket dock inte nödvändigtvis betyder att alla arbetade enbart med det uppslaget. I princip torde det dock vara korrekt att säga att Palmegruppens resurser från senhösten 1988 fram till och med rättegången i hovrätten ett år senare var helt koncentrerade på Christer P.
Den period som följde efter den friande domen tycks ha likheter med tiden efter sammanbrottet 1987, dvs. den präglades av förberedelser för en omstart, en omstart som i praktiken naturligtvis också hade likheter med den omstart som gjordes 1988. Det gällde att åter arbeta förutsättningslöst med hela materialet och att inventera sådant som inte var bearbetat eller som kunde bearbetas och analyseras på nytt. Denna gång försvårades omstarten av att den också krävde att utredarna distanserade sig från den tidigare inriktningen på Christer P. Till skillnad från 1987 valde PU denna gång att fortsätta med samma organisation och samma bemanning; spaningsledningen förblev intakt. Vid diskussioner inom Palmegruppen under tiden efter den friande domen framkom det emellertid att ungefär en tredjedel av utredarna hade svårt att tänka sig en annan inriktning av arbetet än att den numera frikände Christer P var gärningsmannen, medan övriga kunde tänka sig att arbeta med vilka delar som helst av utredningen. Den tredjedel som på detta sätt var mentalt bundna till en viss lösning försvann enligt vad som uppgivits från spaningsledningen successivt från Palmegruppen.
Spaningsledningen har vidare uppgivit att den friande domen i sig inte medförde några problem i utredningsarbetet – ”det saknades inte arbetsuppgifter”. Man fortsatte det arbete med att ”processa” materialet, som hade påbörjats i mars 1988. Endast en tredjedel av då befintliga spaningsuppslag var genomgångna – ”processade” – vid slutet av 1989. (Det innebar i och för sig inte att de var helt orörda; en genomgång med inriktning på material som kunde ha relevans för misstankarna mot Christer P hade enligt uppgift gjorts.)
PU genomgick dock utan tvekan en besvärlig fas under tiden efter den friande domen, som trots allt innebar att det arbete som nedlagts i förundersökningen mot Christer P – den största kriminalpolisiära utredningsinsats som förekommit i Sverige – inte hade lett fram till målet, dvs. en fällande dom. Direkt efter domen ordnade PU därför en konferensresa med hela Palmegruppen, även förundersökningsledningen deltog i vissa delar. Förutom analys av domen mot Christer P, överblick över arbetsläget, diskussion kring organisationen m.m. upptogs tiden av
frågor om krishantering och utbrändhet. Någon diskussion om att byta delar av Palmegruppen eller dess ledning förekom enligt uppgift inte vid denna tid.
Beträffande Christer P konstaterades att det fanns stora luckor i bevisningen. Detta var man, enligt vad som uppgivits för kommissionen, inom PU medveten om sedan tidigare. PU hade förlorat kontrollen över utredningen i samband med att det i december 1988 läckte ut till massmedia att intresset riktade sig mot Christer P. Hämtningen av den misstänkte samt konfrontationerna med målsäganden och vittnen fick genomföras i hast. Det följande utpekandet från Lisbeth Palmes sida innebar att Christer P anhölls och sedermera häktades varvid utredningen hamnade under den tidspress som alltid följer av att den misstänkte är frihetsberövad. Om inte uppgifterna läckt ut skulle PU ha föredragit att fortsätta utredningen mot Christer P en god tid ytterligare innan det skulle ha varit dags att ingripa mot Christer P själv. De brister som Svea hovrätt hade pekat på var med andra ord i mångt och mycket kända för PU och det fanns nu möjlighet att komplettera utredningen via en förnyad genomgång av materialet.
En av de första uppgifter PU gav sig i kast med var således att följa upp och komplettera utredningen avseende Christer P. Men även andra avsnitt aktualiserades, bl.a. startades genomgångar avseende PKK och det s.k. polisspåret. Jämsides med detta fortsatte ”processandet” av icke tidigare genomgångna uppslag. Från spaningsledningen har vidare uppgivits att arbetet efter rättegångarna delvis styrts av massmedierapporteringen på så sätt att PU kommit att utreda uppgifter och påståenden i massmedia.
Något nytt ”huvudspår” följdes inte under de närmast följande åren. Men det förekom intressanta uppslag, som utreddes efter rättegångarna.
Tanken på att utföra en s.k. gärningsmannaprofil synes ha väckts ganska lång tid innan projektet slutligen kom till stånd. Skälet till att det var trögt i portföret var de tveksamheter PU kände inför nyttan av en profil i denna utredning. En gärningsmannaprofil förutsätter en relativt god tillgång till basfakta om brottet (eller brotten; metoden anses ofta mest lämpad för upprepade brott av samma gärningsman, s.k. seriebrottslighet) och att den som utför profilen inte har kännedom om de eventuella misstänkta gärningsmän som kan ha aktualiserats tidigare i utredningen. I detta fall är kända basfakta få och ingen svensk hade kunnat undgå att bilda sig någon form av uppfattning om Christer P. Även Viktor G – "33-åringen” – hade blivit mycket omskriven och omständigheterna kring misstankarna mot honom var väl kända.
Som läget var bedömdes det emellertid så småningom som värt att försöka en tillämpning av metoden. Den hade under mellantiden kommit till användning i spaningarna efter den s.k. laser-mannen, som
frågor om krishantering och utbrändhet. Någon diskussion om att byta delar av Palmegruppen eller dess ledning förekom enligt uppgift inte vid denna tid.
Beträffande Christer P konstaterades att det fanns stora luckor i bevisningen. Detta var man, enligt vad som uppgivits för kommissionen, inom PU medveten om sedan tidigare. PU hade förlorat kontrollen över utredningen i samband med att det i december 1988 läckte ut till massmedia att intresset riktade sig mot Christer P. Hämtningen av den misstänkte samt konfrontationerna med målsäganden och vittnen fick genomföras i hast. Det följande utpekandet från Lisbeth Palmes sida innebar att Christer P anhölls och sedermera häktades varvid utredningen hamnade under den tidspress som alltid följer av att den misstänkte är frihetsberövad. Om inte uppgifterna läckt ut skulle PU ha föredragit att fortsätta utredningen mot Christer P en god tid ytterligare innan det skulle ha varit dags att ingripa mot Christer P själv. De brister som Svea hovrätt hade pekat på var med andra ord i mångt och mycket kända för PU och det fanns nu möjlighet att komplettera utredningen via en förnyad genomgång av materialet.
En av de första uppgifter PU gav sig i kast med var således att följa upp och komplettera utredningen avseende Christer P. Men även andra avsnitt aktualiserades, bl.a. startades genomgångar avseende PKK och det s.k. polisspåret. Jämsides med detta fortsatte ”processandet” av icke tidigare genomgångna uppslag. Från spaningsledningen har vidare uppgivits att arbetet efter rättegångarna delvis styrts av massmedierapporteringen på så sätt att PU kommit att utreda uppgifter och påståenden i massmedia.
Något nytt ”huvudspår” följdes inte under de närmast följande åren. Men det förekom intressanta uppslag, som utreddes efter rättegångarna.
Tanken på att utföra en s.k. gärningsmannaprofil synes ha väckts ganska lång tid innan projektet slutligen kom till stånd. Skälet till att det var trögt i portföret var de tveksamheter PU kände inför nyttan av en profil i denna utredning. En gärningsmannaprofil förutsätter en relativt god tillgång till basfakta om brottet (eller brotten; metoden anses ofta mest lämpad för upprepade brott av samma gärningsman, s.k. seriebrottslighet) och att den som utför profilen inte har kännedom om de eventuella misstänkta gärningsmän som kan ha aktualiserats tidigare i utredningen. I detta fall är kända basfakta få och ingen svensk hade kunnat undgå att bilda sig någon form av uppfattning om Christer P. Även Viktor G – "33-åringen” – hade blivit mycket omskriven och omständigheterna kring misstankarna mot honom var väl kända.
Som läget var bedömdes det emellertid så småningom som värt att försöka en tillämpning av metoden. Den hade under mellantiden kommit till användning i spaningarna efter den s.k. laser-mannen, som
Arbetet inleddes sensommaren 1993 och avslutades försommaren därefter.
Det utfördes av naturliga skäl inte inom Palmegruppen, men torde ändå ha tagit en del av utredningspersonalens tid, när det gällde att ta fram material, svara på frågor osv.
Resultatet av arbetet bedömdes av spaningsledningen som mycket intressant och användbart.
Med ledning av gärningsmannaprofilen, eller GMP som den kommit att kallas, inriktade Palmegruppen en stor del av sitt arbete på att i och utanför utredningsmaterialet eftersöka personer som överensstämde med ”profilen”.
Det synes som en god del av resurserna under 1994 och första delen av 1995 användes för att följa upp GMP. Det ledde också till flera utredningsinsatser.
Tiden efter 1995 har PU visat ett återkommande intresse för Christer P, dock mer som led i det ständiga vändande och vridande på det tillgängliga utredningsmaterialet, som hela tiden sysselsatt gruppen, än som resulat av helt ny information.
Under 1996 och under 1997, i samband med att förundersökningsledningen övertogs av Jan Danielsson, koncentrerades emellertid utredningsinsatserna åter kring misstankarna mot Christer P och möjligheten att åstadkomma en förnyad rättslig prövning av dessa. En särskild handlingsplan upprättades av Jan Danielsson under våren 1996. Enligt denna skulle ett arbete med utgångspunkt från att Christer P var gärningsmannen inledas.
Syftet var att inventera och värdera allt material i denna del. Under 1996 och 1997 inkom dessutom nya uppgifter angående Christer P. Det ledde sedermera till att Jan Danielsson beslöt att be Riksåklagaren ansöka om resning.
Den 5 december 1997 ingav Riksåklagaren en resningsansökan till Högsta domstolen. Den avslogs den 28 maj 1998.
Under 1996 aktualiserades det s.k. Sydafrika-spåret. Från polisiär synpunkt var det dock knappast fråga om ett spår, utan om uppföljning och kontroll av inkomna eller publicerade uppgifter, även om uppslaget från spaningssynpunkt bedömts som intressant. Uppslaget hör vidare till de mer resurskrävande, eftersom det rör utländska och svårtillgängliga förhållanden.
Våren 1997 lämnade Hans Ölvebro sin befattning som spaningsledare. Bakgrunden berörs under följande rubrik.
Förundersökningen mot Hans Ölvebro
I juni 1995 inkom en anonym polisanmälan mot spaningsledaren Hans Ölvebro, med påståendet att denne använde en av polisens bilar ”som vore den hans egen”.
Det uppgavs även att polisen höll Hans Ölvebro med bostad.
Enligt anmälaren förelåg skattebrott om Hans Ölvebro inte hade tagit upp dessa saker i sin deklaration. Anmälan överlämnades till
för övrigt var just en seriebrottsling.
Arbetet inleddes sensommaren 1993 och avslutades försommaren därefter.
Det utfördes av naturliga skäl inte inom Palmegruppen, men torde ändå ha tagit en del av utredningspersonalens tid, när det gällde att ta fram material, svara på frågor osv.
Resultatet av arbetet bedömdes av spaningsledningen som mycket intressant och användbart.
Med ledning av gärningsmannaprofilen, eller GMP som den kommit att kallas, inriktade Palmegruppen en stor del av sitt arbete på att i och utanför utredningsmaterialet eftersöka personer som överensstämde med ”profilen”.
Det synes som en god del av resurserna under 1994 och första delen av 1995 användes för att följa upp GMP. Det ledde också till flera utredningsinsatser.
Tiden efter 1995 har PU visat ett återkommande intresse för Christer P, dock mer som led i det ständiga vändande och vridande på det tillgängliga utredningsmaterialet, som hela tiden sysselsatt gruppen, än som resulat av helt ny information.
Under 1996 och under 1997, i samband med att förundersökningsledningen övertogs av Jan Danielsson, koncentrerades emellertid utredningsinsatserna åter kring misstankarna mot Christer P och möjligheten att åstadkomma en förnyad rättslig prövning av dessa. En särskild handlingsplan upprättades av Jan Danielsson under våren 1996. Enligt denna skulle ett arbete med utgångspunkt från att Christer P var gärningsmannen inledas.
Syftet var att inventera och värdera allt material i denna del. Under 1996 och 1997 inkom dessutom nya uppgifter angående Christer P. Det ledde sedermera till att Jan Danielsson beslöt att be Riksåklagaren ansöka om resning.
Den 5 december 1997 ingav Riksåklagaren en resningsansökan till Högsta domstolen. Den avslogs den 28 maj 1998.
Under 1996 aktualiserades det s.k. Sydafrika-spåret. Från polisiär synpunkt var det dock knappast fråga om ett spår, utan om uppföljning och kontroll av inkomna eller publicerade uppgifter, även om uppslaget från spaningssynpunkt bedömts som intressant. Uppslaget hör vidare till de mer resurskrävande, eftersom det rör utländska och svårtillgängliga förhållanden.
Våren 1997 lämnade Hans Ölvebro sin befattning som spaningsledare. Bakgrunden berörs under följande rubrik.
Förundersökningen mot Hans Ölvebro
I juni 1995 inkom en anonym polisanmälan mot spaningsledaren Hans Ölvebro, med påståendet att denne använde en av polisens bilar ”som vore den hans egen”.
Det uppgavs även att polisen höll Hans Ölvebro med bostad.
Enligt anmälaren förelåg skattebrott om Hans Ölvebro inte hade tagit upp dessa saker i sin deklaration. Anmälan överlämnades till
Uppslag med internationell anknytning Övriga uppslag..
695 701
6 Utredningen avseende Christer P.
703 Kapitlets innehåll
703 6.1 Utredning, åtal och dom samt fortsatt utredning
705 6.1.1 Översikt över utredningen mot Christer P
705 6.1.2 Utredningsåtgärder i anslutning till mordet.
706 6.1.3 Den egentliga förundersökningen.
709 6.1.4 Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme.
719 Förhörsåtgärder m.m. ....
719 Vissa omständigheter kring förhören m.m.
725 Särskilt om konfrontationen den 14 december 1988
727 Förhören med Lisbeth Palme i rättegångarna
738 6.1.5 Åtalet
738 6.1.6 Domar m.m.
740 Stockholms tingsrätt.
740 Svea hovrätt......
740 Riksåklagarens beslut att inte överklaga till Högsta domstolen...
749 Skadestånd
750 6.1.7
Utredningen mot Christer P efter domen och fram till 1996......
751 Allmänt om förutsättningarna för en fortsatt utredning m.m.. 751 Den fortsatta utredningen..
751 Riksåklagarens behandling av resningsfrågan 1996.
754 6.1.8 Riksåklagarens resningsansökan och dess behandling 754 Resningsansökan...
754 Högsta domstolens beslut......
757 Vissa anmärkningar rörande tolkningen av HD:s beslut.
759 6.1.9 Sammanfattande anmärkningar
759 Utredningsåtgärder i anslutning till mordet.
759 Förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme .......
761 6.2 Genomgång av resningsmaterialet...
766 6.2.1 Om materialet
766 6.2.2 Utredning avseende iakttagelser av Christer P under mordkvällen.
767 6.2.3 Utredning avseende Christer P:s tillgång till vapen. 791 6.2.4 Utredning avseende Christer P:s relation till ”bombmannen” 798 6.2.5 Utredning avseende uttalanden av Christer P som tyder på att denne begått mordet.....
807
Uppslag med internationell anknytning Övriga uppslag..
695 701
6 Utredningen avseende Christer P.
703 Kapitlets innehåll
703 6.1 Utredning, åtal och dom samt fortsatt utredning
705 6.1.1 Översikt över utredningen mot Christer P
705 6.1.2 Utredningsåtgärder i anslutning till mordet.
706 6.1.3 Den egentliga förundersökningen.
709 6.1.4 Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme.
719 Förhörsåtgärder m.m. ....
719 Vissa omständigheter kring förhören m.m.
725 Särskilt om konfrontationen den 14 december 1988
727 Förhören med Lisbeth Palme i rättegångarna
738 6.1.5 Åtalet
738 6.1.6 Domar m.m.
740 Stockholms tingsrätt.
740 Svea hovrätt......
740 Riksåklagarens beslut att inte överklaga till Högsta domstolen...
749 Skadestånd
750 6.1.7
Utredningen mot Christer P efter domen och fram till 1996......
751 Allmänt om förutsättningarna för en fortsatt utredning m.m.. 751 Den fortsatta utredningen..
751 Riksåklagarens behandling av resningsfrågan 1996.
754 6.1.8 Riksåklagarens resningsansökan och dess behandling 754 Resningsansökan...
754 Högsta domstolens beslut......
757 Vissa anmärkningar rörande tolkningen av HD:s beslut.
759 6.1.9 Sammanfattande anmärkningar
759 Utredningsåtgärder i anslutning till mordet.
759 Förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme .......
761 6.2 Genomgång av resningsmaterialet...
766 6.2.1 Om materialet
766 6.2.2 Utredning avseende iakttagelser av Christer P under mordkvällen.
767 6.2.3 Utredning avseende Christer P:s tillgång till vapen. 791 6.2.4 Utredning avseende Christer P:s relation till ”bombmannen” 798 6.2.5 Utredning avseende uttalanden av Christer P som tyder på att denne begått mordet.....
enheten för internutredningar, CU. Chefens utredningar
Frågan om förundersökning skulle inledas underställdes åklagarmyndigheten.
I början av juli 1995 beslöt kammaråklagaren Alice Stenholm att inte inleda förundersökning. Beslutet motiverades med att det inte fanns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.
I januari 1996 inkom en ny anmälan, ställd till överåklagaren i Stockholm. Även denna anmälan var anonym, men den hade undertecknats
”Palmegruppen”
och det uppgavs att
”majoriteten av personalen på Rikskriminalpolisen”
låg bakom anmälan .
”ingen vill framträda med namn men de flesta är beredda att lämna full upplysning om sakförhållandena till berörd utredare”,
hette det i skrivelsen.
Sakförhållandena var desamma som i den första anmälan, dock berördes inte bostaden i denna skrivelse.
Chefsåklagaren Tomas Lindstrand beslöt enligt vad som antecknats på skrivelsen att inleda ”för-förundersökning”, vilket kort senare ändrades till ett beslut om förundersökning.
Ytterligare en tid senare, i slutet av februari 1996, inkom ännu en anonym anmälan, undertecknad ”Sven Svensson”.
Därefter vidtog en grundlig utredning. CU bedrev under februari och mars 1996 spaning mot Hans Ölvebro. Av upprättade spaningspromemorior framgår att syftet med spaningen var att utröna huruvida Hans Ölvebro använde en av polisens bilar för privat bruk.
Resultatet, så som det framgår av spaningspromemoriorna, talade för att Hans Ölvebro använde det aktuella fordonet privat. Efter att ha misslyckats med att på informell väg hos Palmegruppen inhämta körjournaler vände sig CU till chefsåklagaren Tomas Lindstrand, som beslöt att husrannsakan skulle genomföras hos Palmegruppen.
Husrannsakan genomfördes i april 1996, varvid körjournaler och andra handlingar beslagtogs.
Under samma månad hölls förhör, bl.a. med flera av utredningsmännen i Palmegruppen.
Av utredningen framgick följande. Hans Ölvebro hade i sin deklaration för 1993 yrkat avdrag för s.k. dubbel bosättning. Hans familj hade flyttat till Åtvidaberg, på grund av att hot riktats mot honom och familjen. Skattemyndigheten avslog yrkandet och hänvisade i beslutet till att arbetsgivaren i detta sammanhang torde ”ha ett visst ansvar och eventuellt kunna skydda Er familj eller bekosta ett sådant skydd”.
Skattemyndighetens beslut finns intaget i förundersökningsprotokollet. På detta finns en anteckning, daterad 1994-08-12 och undertecknad av rikskriminalens dåvarande chef Jörgen Almblad. Den är inte helt lättläst, men torde uttydas: ”Ö. får använda tjänstebil till och från bostaden i Åtvidaberg. RKP betalar hyran för lägenhet i Abrahamsberg. Ö. står själv för skattemässiga konsekvenser i samråd med sekretariatet.” Arbetsgivaren stod därefter för hyran av den lägenhet i Abrahamsberg där Hans Ölvebro bodde under veckorna. Hans Ölvebro
enheten för internutredningar, CU. Chefens utredningar
Frågan om förundersökning skulle inledas underställdes åklagarmyndigheten.
I början av juli 1995 beslöt kammaråklagaren Alice Stenholm att inte inleda förundersökning. Beslutet motiverades med att det inte fanns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats.
I januari 1996 inkom en ny anmälan, ställd till överåklagaren i Stockholm. Även denna anmälan var anonym, men den hade undertecknats
”Palmegruppen”
och det uppgavs att
”majoriteten av personalen på Rikskriminalpolisen”
låg bakom anmälan .
”ingen vill framträda med namn men de flesta är beredda att lämna full upplysning om sakförhållandena till berörd utredare”,
hette det i skrivelsen.
Sakförhållandena var desamma som i den första anmälan, dock berördes inte bostaden i denna skrivelse.
Chefsåklagaren Tomas Lindstrand beslöt enligt vad som antecknats på skrivelsen att inleda ”för-förundersökning”, vilket kort senare ändrades till ett beslut om förundersökning.
Ytterligare en tid senare, i slutet av februari 1996, inkom ännu en anonym anmälan, undertecknad ”Sven Svensson”.
Därefter vidtog en grundlig utredning. CU bedrev under februari och mars 1996 spaning mot Hans Ölvebro. Av upprättade spaningspromemorior framgår att syftet med spaningen var att utröna huruvida Hans Ölvebro använde en av polisens bilar för privat bruk.
Resultatet, så som det framgår av spaningspromemoriorna, talade för att Hans Ölvebro använde det aktuella fordonet privat. Efter att ha misslyckats med att på informell väg hos Palmegruppen inhämta körjournaler vände sig CU till chefsåklagaren Tomas Lindstrand, som beslöt att husrannsakan skulle genomföras hos Palmegruppen.
Husrannsakan genomfördes i april 1996, varvid körjournaler och andra handlingar beslagtogs.
Under samma månad hölls förhör, bl.a. med flera av utredningsmännen i Palmegruppen.
Av utredningen framgick följande. Hans Ölvebro hade i sin deklaration för 1993 yrkat avdrag för s.k. dubbel bosättning. Hans familj hade flyttat till Åtvidaberg, på grund av att hot riktats mot honom och familjen. Skattemyndigheten avslog yrkandet och hänvisade i beslutet till att arbetsgivaren i detta sammanhang torde ”ha ett visst ansvar och eventuellt kunna skydda Er familj eller bekosta ett sådant skydd”.
Skattemyndighetens beslut finns intaget i förundersökningsprotokollet. På detta finns en anteckning, daterad 1994-08-12 och undertecknad av rikskriminalens dåvarande chef Jörgen Almblad. Den är inte helt lättläst, men torde uttydas: ”Ö. får använda tjänstebil till och från bostaden i Åtvidaberg. RKP betalar hyran för lägenhet i Abrahamsberg. Ö. står själv för skattemässiga konsekvenser i samråd med sekretariatet.” Arbetsgivaren stod därefter för hyran av den lägenhet i Abrahamsberg där Hans Ölvebro bodde under veckorna. Hans Ölvebro
använde kontinuerligt en av de bilar Palmegruppen förfogade över. Hans Ölvebro hade inte för skattemyndigheten deklarerat för vare sig bilen eller bostaden.
Av förhören med tjänstemän vid Palmegruppen framgick dels att Hans Ölvebro hade uppfattats som en kärv och fordrande chef, dels att hans sätt att förfoga över en av gruppens bilar hade väckt stor irritation.
Av förhöret med Jörgen Almblad framgick att denne uppfattat att Hans Ölvebro var påverkad av hoten och hade upplevt dem som mycket besvärande, i synnerhet som han hade småbarn. Det påverkade hans arbetssituation; han ville ha saken ordnad eller lämna sin post. Jörgen Almblad uppgav att han själv från sin tid som palmeutredare han hade som byråchef hos Riksåklagaren tjänstgjort i förundersökningsledningen, bl.a. som åklagare i målet mot Christer P – var bekant med att "man fick väldigt otäcka brev”. Han fattade ”det beslutet att för att kompensera (Hans Ölvebro) för det faktum att han inte fick göra det här avdraget så skulle rikskriminalen hjälpa honom ekonomiskt på det sättet att han skulle få ta en tjänstebil till och från Åtvidaberg och att vi skulle stå för hyran för lägenheten i Abrahamsberg”. Beslutet innefattade inte någon rätt för Hans Ölvebro att fritt använda bilen privat. Någon mer ingående utredning beträffande det hot Hans Ölvebro upplevt företogs inte. Ombedd att kommentera ett påstående från personer i Palmegruppen, att hoten mer eller mindre var nonsens, svarade Almblad: ”Jag tror jag törs garantera att Ölvebro inte upplever dem som nonsens, och det är vad som betyder någonting för mig.”
I november 1996 uppdrog Lars Nylén, som då efterträtt Jörgen Almblad som chef för rikskriminalen, åt en psykiater att göra en bedömning av de hot som riktats mot Hans Ölvebro. I ett utlåtande uttalade Peter Nordström, psykiatrisk konsultöverläkare vid polismyndigheten i Stockholm, att det enligt hans bedömning ”sedan flera år och alltjämt, genom det mycket stora intresse SR (den person som framställt hoten, vår anmärkning) visar Ölvebro genom sina många skrivelser och de indirekta och fördolda hot hon uttryckt, föreligger en hotbild mot Ölvebro personligen och hans familj”. Med anförande av vissa ytterligare omständigheter bedömde läkaren att det förelåg en allvarlig hotbild mot Ölvebro och dennes familj.
Den 15 januari 1997 hölls förhör med Hans Ölvebro. Han fick bl.a. frågan om det inte slagit honom att hans tillgång till bil skulle kunna få skattemässiga konsekvenser: ”Aldrig slagit mig att det här är en förmån. Jag har ställt upp för arbetsgivaren och jobbar dygnet runt. Så fort någon ringer så åker jag till jobbet. Jag sitter kvar på kvällarna. Jag har jobbat kanske för tre personer under ett antal år. Det har aldrig slagit mig att det här är en förmån. Det är en hjälp för att jag skall kunna göra jobbet.”
använde kontinuerligt en av de bilar Palmegruppen förfogade över. Hans Ölvebro hade inte för skattemyndigheten deklarerat för vare sig bilen eller bostaden.
Av förhören med tjänstemän vid Palmegruppen framgick dels att Hans Ölvebro hade uppfattats som en kärv och fordrande chef, dels att hans sätt att förfoga över en av gruppens bilar hade väckt stor irritation.
Av förhöret med Jörgen Almblad framgick att denne uppfattat att Hans Ölvebro var påverkad av hoten och hade upplevt dem som mycket besvärande, i synnerhet som han hade småbarn. Det påverkade hans arbetssituation; han ville ha saken ordnad eller lämna sin post. Jörgen Almblad uppgav att han själv från sin tid som palmeutredare han hade som byråchef hos Riksåklagaren tjänstgjort i förundersökningsledningen, bl.a. som åklagare i målet mot Christer P – var bekant med att "man fick väldigt otäcka brev”. Han fattade ”det beslutet att för att kompensera (Hans Ölvebro) för det faktum att han inte fick göra det här avdraget så skulle rikskriminalen hjälpa honom ekonomiskt på det sättet att han skulle få ta en tjänstebil till och från Åtvidaberg och att vi skulle stå för hyran för lägenheten i Abrahamsberg”. Beslutet innefattade inte någon rätt för Hans Ölvebro att fritt använda bilen privat. Någon mer ingående utredning beträffande det hot Hans Ölvebro upplevt företogs inte. Ombedd att kommentera ett påstående från personer i Palmegruppen, att hoten mer eller mindre var nonsens, svarade Almblad: ”Jag tror jag törs garantera att Ölvebro inte upplever dem som nonsens, och det är vad som betyder någonting för mig.”
I november 1996 uppdrog Lars Nylén, som då efterträtt Jörgen Almblad som chef för rikskriminalen, åt en psykiater att göra en bedömning av de hot som riktats mot Hans Ölvebro. I ett utlåtande uttalade Peter Nordström, psykiatrisk konsultöverläkare vid polismyndigheten i Stockholm, att det enligt hans bedömning ”sedan flera år och alltjämt, genom det mycket stora intresse SR (den person som framställt hoten, vår anmärkning) visar Ölvebro genom sina många skrivelser och de indirekta och fördolda hot hon uttryckt, föreligger en hotbild mot Ölvebro personligen och hans familj”. Med anförande av vissa ytterligare omständigheter bedömde läkaren att det förelåg en allvarlig hotbild mot Ölvebro och dennes familj.
Den 15 januari 1997 hölls förhör med Hans Ölvebro. Han fick bl.a. frågan om det inte slagit honom att hans tillgång till bil skulle kunna få skattemässiga konsekvenser: ”Aldrig slagit mig att det här är en förmån. Jag har ställt upp för arbetsgivaren och jobbar dygnet runt. Så fort någon ringer så åker jag till jobbet. Jag sitter kvar på kvällarna. Jag har jobbat kanske för tre personer under ett antal år. Det har aldrig slagit mig att det här är en förmån. Det är en hjälp för att jag skall kunna göra jobbet.”
Den 28 januari fattade chefsåklagaren Tomas Lindstrand, efter att ha redogjort för utredningen, följande beslut.
Ölvebro har ansett att förmånerna inte är skattepliktiga på grund av hotet mot honom och hans familj. Han har fått stöd för sin uppfattning genom en formulering i skatteförvaltningens beslut 1994-06-13 samt genom att arbetsgivaren inte lämnat någon kontrolluppgift. Ölvebros uppgift att han talat med Ståhl om beslutet och att han inte tänkte deklarera förmånerna motsägs visserligen av den sistnämnde men eftersom uppgift här står mot uppgift och bådas berättelser är trovärdiga får Ölvebros uppgift tas för god. På grund av det anförda kan inte styrkas att Ölvebro insett att förmånerna varit eller kunnat vara skattepliktiga och därför skulle deklareras. Inte heller kan det visas att Ölvebro förfarit grovt oaktsamt genom att inte deklarera dessa. Det kan inte heller visas att någon annan person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet begått brott som har samband med Ölvebros förmåner. Förundersökningen läggs ner.
Hans Ölvebro fick i samband med förundersökningen lämna sin post under former som utåt torde ha tolkats så att han ”fick sparken”. Av utredningen i detta ärende, liksom av uppgifter som lämnats till kommissionen från personer inom PU, framgår att Hans Ölvebro under flera år dessförinnan sökte andra tjänster och alltså ville lämna sitt uppdrag. I det ovan nämnda förhöret angav Hans Ölvebro själv att han både sökt och erhållit andra befattningar, men att han av sin uppdragsgivare nekats lämna befattningen som spaningsledare.
Arbetet med brottsutredningen efter det att Hans Ölvebro slutat som spaningsledare
Efter det att Hans Ölvebro lämnade sin befattning övertog tidigare biträdande spaningschefen Lars Jonsson under en övergångsperiod spaningsledarskapet inom ramen för den befintliga organisationen. Våren 1997 utsågs Stig Edqvist till spaningsledare, dock med tillträde först den 1 november.
Arbetet under Lars Jonsson fortsatte på samma sätt som under Hans Ölvebros ledning. I oktober 1997 förutsåg Lars Jonsson att det pensum han och Hans Ölvebro åtog sig 1988 skulle vara avklarat i början av 1998. Vid den tidpunkten skulle enligt Jonssons bedömning samtliga uppslag vara ”processade”, dvs. färdiga och genomgångna, på det sätt som man hade föresatt sig 1988. Vid den tidpunkt då denna bedömning gjordes, dvs. i oktober 1997, återstod enligt Lars Jonsson 300-500 upp
Den 28 januari fattade chefsåklagaren Tomas Lindstrand, efter att ha redogjort för utredningen, följande beslut.
Ölvebro har ansett att förmånerna inte är skattepliktiga på grund av hotet mot honom och hans familj. Han har fått stöd för sin uppfattning genom en formulering i skatteförvaltningens beslut 1994-06-13 samt genom att arbetsgivaren inte lämnat någon kontrolluppgift. Ölvebros uppgift att han talat med Ståhl om beslutet och att han inte tänkte deklarera förmånerna motsägs visserligen av den sistnämnde men eftersom uppgift här står mot uppgift och bådas berättelser är trovärdiga får Ölvebros uppgift tas för god. På grund av det anförda kan inte styrkas att Ölvebro insett att förmånerna varit eller kunnat vara skattepliktiga och därför skulle deklareras. Inte heller kan det visas att Ölvebro förfarit grovt oaktsamt genom att inte deklarera dessa. Det kan inte heller visas att någon annan person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet begått brott som har samband med Ölvebros förmåner. Förundersökningen läggs ner.
Hans Ölvebro fick i samband med förundersökningen lämna sin post under former som utåt torde ha tolkats så att han ”fick sparken”. Av utredningen i detta ärende, liksom av uppgifter som lämnats till kommissionen från personer inom PU, framgår att Hans Ölvebro under flera år dessförinnan sökte andra tjänster och alltså ville lämna sitt uppdrag. I det ovan nämnda förhöret angav Hans Ölvebro själv att han både sökt och erhållit andra befattningar, men att han av sin uppdragsgivare nekats lämna befattningen som spaningsledare.
Arbetet med brottsutredningen efter det att Hans Ölvebro slutat som spaningsledare
Efter det att Hans Ölvebro lämnade sin befattning övertog tidigare biträdande spaningschefen Lars Jonsson under en övergångsperiod spaningsledarskapet inom ramen för den befintliga organisationen. Våren 1997 utsågs Stig Edqvist till spaningsledare, dock med tillträde först den 1 november.
Arbetet under Lars Jonsson fortsatte på samma sätt som under Hans Ölvebros ledning. I oktober 1997 förutsåg Lars Jonsson att det pensum han och Hans Ölvebro åtog sig 1988 skulle vara avklarat i början av 1998. Vid den tidpunkten skulle enligt Jonssons bedömning samtliga uppslag vara ”processade”, dvs. färdiga och genomgångna, på det sätt som man hade föresatt sig 1988. Vid den tidpunkt då denna bedömning gjordes, dvs. i oktober 1997, återstod enligt Lars Jonsson 300-500 upp
slag att ”processa”, vilket alltså är en relativt liten del av de totalt cirka 18 500 uppslagen.
Under 1997 ledde, som framgått av redovisningen av förundersökningsledningens arbete, koncentrationen kring uppslaget Christer P så småningom till en kraftsamling, som kulminerade med resningsansökan i december 1997.
Efter resningsansökan har arbetet fortsatt i samma former som tidigare. Högsta domstolens avslag på resningsansökan den 28 maj 1998 föranledde ingen omorganisation av verksamheten eller förändring av dess grundläggande inriktning. Palmegruppen består alltfort av ett knappt femtontal kriminalpoliser jämte administrativ personal.
Anmärkningar om samarbetet mellan polis och förundersökningsledning samt om möjligheten att i efterhand beskriva hur utredningsarbetet bedrivits
Samarbetet mellan förundersökningsledningen och spaningsledningen har enligt vad som alltså uppgivits från ömse håll fungerat väl.
Förundersökningsledningen har under hela perioden legat på åklagarsidan. Formellt innebär det att Riksåklagaren haft ansvaret för mordutredningen. Enligt Solveig Riberdahl, som varit mer eller mindre knuten till förundersökningsledningen sedan det fulla åklagarinträdet i maj 1986 och varit förundersökningsledare från november 1994 december 1996, innebär detta att åklagaren ansvarar för att polisen "gör rätt saker”, däremot inte för hur polisen utför de enskilda uppgifterna och inte heller för hur polisledningen avdelar och prioriterar sina resurser.
Det är emellertid uppenbart att åklagarens insats som förundersökningsledare de facto har förändrats beroende på utredningsläget. När det finns en misstänkt gärningsman har åklagaren fler uppgifter och får en aktivare roll. Skillnaden synes dock inte bara vara kvantitativ utan också kvalitativ. När det finns en misstänkt styr åklagaren och dennes perspektiv, inriktat på kommande rättslig prövning, utredningsinsatserna i den delen. När det inte finns en misstänkt tycks polisen kunna arbeta närmast helt självständigt och synes då också själv styra spanings- och utredningsinsatsernas inriktning, allt i jakt på en brottsmisstanke stark nog att föra vidare till åklagaren. I praktiken betyder det att åklagarens inflytande över utredningen när den befinner sig i dessa skeden är uttunnat. Det formella ansvaret synes därvid bli just formellt. Det kan ifrågasättas om åklagaren i dessa skeden tar ansvar för att polisen ”gör rätt saker”.
slag att ”processa”, vilket alltså är en relativt liten del av de totalt cirka 18 500 uppslagen.
Under 1997 ledde, som framgått av redovisningen av förundersökningsledningens arbete, koncentrationen kring uppslaget Christer P så småningom till en kraftsamling, som kulminerade med resningsansökan i december 1997.
Efter resningsansökan har arbetet fortsatt i samma former som tidigare. Högsta domstolens avslag på resningsansökan den 28 maj 1998 föranledde ingen omorganisation av verksamheten eller förändring av dess grundläggande inriktning. Palmegruppen består alltfort av ett knappt femtontal kriminalpoliser jämte administrativ personal.
Anmärkningar om samarbetet mellan polis och förundersökningsledning samt om möjligheten att i efterhand beskriva hur utredningsarbetet bedrivits
Samarbetet mellan förundersökningsledningen och spaningsledningen har enligt vad som alltså uppgivits från ömse håll fungerat väl.
Förundersökningsledningen har under hela perioden legat på åklagarsidan. Formellt innebär det att Riksåklagaren haft ansvaret för mordutredningen. Enligt Solveig Riberdahl, som varit mer eller mindre knuten till förundersökningsledningen sedan det fulla åklagarinträdet i maj 1986 och varit förundersökningsledare från november 1994 december 1996, innebär detta att åklagaren ansvarar för att polisen "gör rätt saker”, däremot inte för hur polisen utför de enskilda uppgifterna och inte heller för hur polisledningen avdelar och prioriterar sina resurser.
Det är emellertid uppenbart att åklagarens insats som förundersökningsledare de facto har förändrats beroende på utredningsläget. När det finns en misstänkt gärningsman har åklagaren fler uppgifter och får en aktivare roll. Skillnaden synes dock inte bara vara kvantitativ utan också kvalitativ. När det finns en misstänkt styr åklagaren och dennes perspektiv, inriktat på kommande rättslig prövning, utredningsinsatserna i den delen. När det inte finns en misstänkt tycks polisen kunna arbeta närmast helt självständigt och synes då också själv styra spanings- och utredningsinsatsernas inriktning, allt i jakt på en brottsmisstanke stark nog att föra vidare till åklagaren. I praktiken betyder det att åklagarens inflytande över utredningen när den befinner sig i dessa skeden är uttunnat. Det formella ansvaret synes därvid bli just formellt. Det kan ifrågasättas om åklagaren i dessa skeden tar ansvar för att polisen ”gör rätt saker”.
Att det faktiska ansvaret för brottsutredningens inriktning således "vandrat” fram och åter beroende på utredningsläget bekräftas av flera ikttagelser. Redan i Parlamentariska kommissionens utfrågning beskrev K.G. Svensson åklagarinsatsen i utredningar av detta slag som en "berg och dalbana”: ”När man har en misstänkt är arbetet på topp, och när det åter blir ett spaningsmord faller åklagarinsatserna tillbaka, sedan kommer nästa misstänkt, och då blir det samma sak.”7 Detta synsätt synes i och för sig inte vara oomstritt bland de åklagare som varit engagerade i förundersökningsledningen. Icke desto mindre finns det alltså enligt vår mening tecken på att förundersökningsledningen i mordutredningen fungerat på detta vis. Från spaningsledningens sida har det sålunda uppgivits att de direktiv man under tiden efter rättegångarna fick från dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath innebar att polisen skulle informera förundersökningsledningen när det dök upp misstankar av intresse ”kom när ni har något”. Och efter rättegångarna diskuterades det alltså på åklagarsidan om inte förundersökningsledningen borde återgå till polisen, eftersom det inte längre fanns någon brottsmisstänkt, något som skulle ha förhindrats av regeringsbeslutet från 1987, som förankrade förundersökningsledningen hos Riksåklagaren. Den tankegången visar hur man i förundersökningsledningen såg på sin roll i ett skede där det inte fanns någon misstänkt person i utredningen.
I praktiken har samarbetet mellan förundersökningsledningen enligt vad vi kunnat iaktta alltså fungerat så att åklagarinsatsen varierat beroende på utredningsläget. I det skede då det inte funnits någon misstänkt gärningsman och utredningen varit att rubricera som "spaningsmord”, dvs. från den friande domen mot Christer P och framåt, har Palmegruppen arbetat mycket självständigt. Polisen har på egen hand bedömt när ett uppslag är färdigutrett. Systemet med ”ad actaläggning”, som är en central del i Palmegruppens rutiner, har förundersökningsledningen i samtal med oss distanserat sig från.
Dessa frågeställningar, om rollfördelningen mellan förundersökningsledningen och det övergripande ansvaret för arbetet med mordutredningen, återknyter vi till i kapitel 8.
Förutom informella kontakter mellan personer i spaningsledning och förundersökningsledning, som i efterhand synes svåra att redovisa närmare, har samarbetet och förundersökningsledarens ansvar fungerat respektive utövats så, att man haft återkommande sammanträden mellan spanings- och förundersökningsledning. Det synes ha förekommit två till tre sådana sammanträden årligen. Sammanträdena har
7
Parlamentariska kommissionens utfrågning med K.G. Svensson den 25 januari 1988. Se även det mer utförliga citatet i kapitel 8.
Att det faktiska ansvaret för brottsutredningens inriktning således "vandrat” fram och åter beroende på utredningsläget bekräftas av flera ikttagelser. Redan i Parlamentariska kommissionens utfrågning beskrev K.G. Svensson åklagarinsatsen i utredningar av detta slag som en "berg och dalbana”: ”När man har en misstänkt är arbetet på topp, och när det åter blir ett spaningsmord faller åklagarinsatserna tillbaka, sedan kommer nästa misstänkt, och då blir det samma sak.”7 Detta synsätt synes i och för sig inte vara oomstritt bland de åklagare som varit engagerade i förundersökningsledningen. Icke desto mindre finns det alltså enligt vår mening tecken på att förundersökningsledningen i mordutredningen fungerat på detta vis. Från spaningsledningens sida har det sålunda uppgivits att de direktiv man under tiden efter rättegångarna fick från dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath innebar att polisen skulle informera förundersökningsledningen när det dök upp misstankar av intresse ”kom när ni har något”. Och efter rättegångarna diskuterades det alltså på åklagarsidan om inte förundersökningsledningen borde återgå till polisen, eftersom det inte längre fanns någon brottsmisstänkt, något som skulle ha förhindrats av regeringsbeslutet från 1987, som förankrade förundersökningsledningen hos Riksåklagaren. Den tankegången visar hur man i förundersökningsledningen såg på sin roll i ett skede där det inte fanns någon misstänkt person i utredningen.
I praktiken har samarbetet mellan förundersökningsledningen enligt vad vi kunnat iaktta alltså fungerat så att åklagarinsatsen varierat beroende på utredningsläget. I det skede då det inte funnits någon misstänkt gärningsman och utredningen varit att rubricera som "spaningsmord”, dvs. från den friande domen mot Christer P och framåt, har Palmegruppen arbetat mycket självständigt. Polisen har på egen hand bedömt när ett uppslag är färdigutrett. Systemet med ”ad actaläggning”, som är en central del i Palmegruppens rutiner, har förundersökningsledningen i samtal med oss distanserat sig från.
Dessa frågeställningar, om rollfördelningen mellan förundersökningsledningen och det övergripande ansvaret för arbetet med mordutredningen, återknyter vi till i kapitel 8.
Förutom informella kontakter mellan personer i spaningsledning och förundersökningsledning, som i efterhand synes svåra att redovisa närmare, har samarbetet och förundersökningsledarens ansvar fungerat respektive utövats så, att man haft återkommande sammanträden mellan spanings- och förundersökningsledning. Det synes ha förekommit två till tre sådana sammanträden årligen. Sammanträdena har
7
Parlamentariska kommissionens utfrågning med K.G. Svensson den 25 januari 1988. Se även det mer utförliga citatet i kapitel 8.
varit av informell karaktär. De har följt en viss dagordning, med utgångspunkt från spaningsledningens rapporter från utredningsarbetet, och de har innefattat beslut och direktiv till polisen från förundersökningsledaren. Några protokoll har dock inte förts, i vart fall inte före januari 1995. Hos Riksåklagaren finns ingen dokumentation från sammanträdena, medan Palmegruppen förfogar över enskilda befattningshavares personliga minnesanteckningar och sedermera även protokoll, som emellertid betraktas som arbetsmaterial. Beträffande protokollen har det från spaningsledningens sida uppgivits att sådana först inte förts, men att man började med detta "när det blev uppenbart att vi skulle bli granskade”, vilket det blev under slutet av 1994.
Vi har vid flera tillfällen bett PU att för oss redogöra för hur arbetet löpt under åren – hur resurserna varit inriktade, vilka uppslag och åtgärder som varit prioriterade under vilka tidsperioder osv. De redogörelser vi därvid fått har emellertid varit fragmentariska när vi nedtecknat dem och underställt PU dem för eventuella kompletteringar har PU ansett dem alltför ofullständiga för att kunna användas – och ungefärligt översiktliga. Den återstående möjlighet som anvisats oss har varit en genomgång av biträdande spaningschefens s.k. nummerliggare, där åtgärder avseende varje enskilt uppslag finns antecknade. Bortsett från att detta vore en alltför stor arbetsuppgift, skulle det inte vara möjligt att på detta sätt, via ett närsynt betraktande ”träd för träd”, nå fram till en användbar helhetsbild. Vår slutsats är att eftersom ledningssamarbetet inte dokumenterats är det omöjligt att i efterhand rekonstruera ett underlag för en redovisning av det slag vi gärna hade velat göra. Att återkommande, successivt uppdaterade analyser av utredningsläget från denna dokumentationssynpunkt skulle ha varit en tillgång behöver knappast tilläggas (jfr våra synpunkter i kapitel 8).
2.1.2
Säkerhetspolisens roll i brottsutredningen
Arbetet i mordutredningen
Säkerhetspolisen har aldrig haft någon formellt självständig roll i mordutredningen. I ett mycket tidigt skede, redan dagarna efter mordet, underställdes personal vid säkerhetspolisen (Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning) spaningsledningen. Detta skedde informellt, efter ett samtal mellan Hans Holmér och rikspolischefen Holger Romander den 3 mars. Den personal från säkerhetspolisen som kom att medverka i
varit av informell karaktär. De har följt en viss dagordning, med utgångspunkt från spaningsledningens rapporter från utredningsarbetet, och de har innefattat beslut och direktiv till polisen från förundersökningsledaren. Några protokoll har dock inte förts, i vart fall inte före januari 1995. Hos Riksåklagaren finns ingen dokumentation från sammanträdena, medan Palmegruppen förfogar över enskilda befattningshavares personliga minnesanteckningar och sedermera även protokoll, som emellertid betraktas som arbetsmaterial. Beträffande protokollen har det från spaningsledningens sida uppgivits att sådana först inte förts, men att man började med detta "när det blev uppenbart att vi skulle bli granskade”, vilket det blev under slutet av 1994.
Vi har vid flera tillfällen bett PU att för oss redogöra för hur arbetet löpt under åren – hur resurserna varit inriktade, vilka uppslag och åtgärder som varit prioriterade under vilka tidsperioder osv. De redogörelser vi därvid fått har emellertid varit fragmentariska när vi nedtecknat dem och underställt PU dem för eventuella kompletteringar har PU ansett dem alltför ofullständiga för att kunna användas – och ungefärligt översiktliga. Den återstående möjlighet som anvisats oss har varit en genomgång av biträdande spaningschefens s.k. nummerliggare, där åtgärder avseende varje enskilt uppslag finns antecknade. Bortsett från att detta vore en alltför stor arbetsuppgift, skulle det inte vara möjligt att på detta sätt, via ett närsynt betraktande ”träd för träd”, nå fram till en användbar helhetsbild. Vår slutsats är att eftersom ledningssamarbetet inte dokumenterats är det omöjligt att i efterhand rekonstruera ett underlag för en redovisning av det slag vi gärna hade velat göra. Att återkommande, successivt uppdaterade analyser av utredningsläget från denna dokumentationssynpunkt skulle ha varit en tillgång behöver knappast tilläggas (jfr våra synpunkter i kapitel 8).
2.1.2
Säkerhetspolisens roll i brottsutredningen
Arbetet i mordutredningen
Säkerhetspolisen har aldrig haft någon formellt självständig roll i mordutredningen. I ett mycket tidigt skede, redan dagarna efter mordet, underställdes personal vid säkerhetspolisen (Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning) spaningsledningen. Detta skedde informellt, efter ett samtal mellan Hans Holmér och rikspolischefen Holger Romander den 3 mars. Den personal från säkerhetspolisen som kom att medverka i
mordutredningen fick sina uppgifter direkt från ledningsgruppen.S Säkerhetspolisen representerades i ledningsgruppen, till att börja med av byråchefen Per-Göran Näss och sedan på lägre nivå.
I denna roll kom säkerhetspolisen att utföra mycket arbete inom mordutredningen. Eftersom det emellertid inte var säkerhetspolisen som självständig myndighet som utförde arbetet, utan dess personal som ställdes till spaningsledningens förfogande, förekom ingen diarieföring av handlagda ärenden och veterligen inte heller någon annan egen dokumentering av vidtagna åtgärder från säkerhetspolisens sida (jfr dock angående polisärendena nedan). I det hänseendet kom säkerhetspolisen såvitt mordutredningen angick att fungera som en avdelning inom Stockholmspolisen.
Den kanske mest omtalade av säkerhetspolisens arbetsuppgifter inom mordutredningen gäller de s.k. polisärendena. Hanteringen av dessa behandlas i kapitel 4. Även andra uppslagstyper lades dock regelmässigt på säkerhetspolisen, t.ex. undersökningar rörande palestinier, kurder och kroater. Skälet torde ha varit att dessa uppslag hade med terrorism att göra och att säkerhetspolisen bedömdes lämpad att hantera dessa, eftersom man där hade personal som sysslade med frågor kring terrorism. Vid vår genomgång av PU-materialet har vi också kunnat konstatera att uppslag med utländsk anknytning under det första utredningsåret i många fall har utretts av säkerhetspolisen. Någon möjlighet att distinkt peka ut vad säkerhetspolisen i dessa hänseenden "ansvarade för” finns emellertid inte, eftersom säkerhetspolisen, som
8
Det hittills sagda framgår av Juristkommissionens rapport, del 2, SOU 1987:72 s. 34, 50 f och 133 f. - I likhet med vad som gäller andra förhållanden från den inledande tiden är den formella bilden oklar. Juristkommissionen beskriver oftast förhållandet så att det var personal från säkerhetspolisen som underställdes spaningsledningen, dvs. det var inte säkerhetspolisen som sådan. Ibland talas dock om uppdrag till ”säkerhetsavdelningen” (a.a.s. 134). I praktiken torde det dock ha fungerat så att Hans Holmér såvitt mordutredningen angick förfogade över säkerhetspolisens resurser, som vore han dess chef. Av Juristkommissionens utfrågningar med Per-Göran Näss och av vad denne uppgivit för den tidigare Palmekommissionen framgår att han såg det på det sättet. Det motsägs inte heller av Hans Holmér i motsvarande utfrågningar. Hans Holmér skildrade visserligen inte förhållandena på samma sätt, men han förklarade att samarbetet med säkerhetspolisen, efter en del inledande trassel, kom att fungera väl sedan han haft överläggningar med rikspolischefen och dåvarande chefen för säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth. Saken behandlades av Svea hovrätt i det s.k. buggningsmålet. Hovrätten fann det utrett att säkerhetspolisens personal fick anses ha stått under Hans Holmérs befäl och lydnad i den mån personalen under tiden den 6 mars 1986 – 5 februari 1987 hade medverkat i mordutredningen.
mordutredningen fick sina uppgifter direkt från ledningsgruppen.S Säkerhetspolisen representerades i ledningsgruppen, till att börja med av byråchefen Per-Göran Näss och sedan på lägre nivå.
I denna roll kom säkerhetspolisen att utföra mycket arbete inom mordutredningen. Eftersom det emellertid inte var säkerhetspolisen som självständig myndighet som utförde arbetet, utan dess personal som ställdes till spaningsledningens förfogande, förekom ingen diarieföring av handlagda ärenden och veterligen inte heller någon annan egen dokumentering av vidtagna åtgärder från säkerhetspolisens sida (jfr dock angående polisärendena nedan). I det hänseendet kom säkerhetspolisen såvitt mordutredningen angick att fungera som en avdelning inom Stockholmspolisen.
Den kanske mest omtalade av säkerhetspolisens arbetsuppgifter inom mordutredningen gäller de s.k. polisärendena. Hanteringen av dessa behandlas i kapitel 4. Även andra uppslagstyper lades dock regelmässigt på säkerhetspolisen, t.ex. undersökningar rörande palestinier, kurder och kroater. Skälet torde ha varit att dessa uppslag hade med terrorism att göra och att säkerhetspolisen bedömdes lämpad att hantera dessa, eftersom man där hade personal som sysslade med frågor kring terrorism. Vid vår genomgång av PU-materialet har vi också kunnat konstatera att uppslag med utländsk anknytning under det första utredningsåret i många fall har utretts av säkerhetspolisen. Någon möjlighet att distinkt peka ut vad säkerhetspolisen i dessa hänseenden "ansvarade för” finns emellertid inte, eftersom säkerhetspolisen, som
8
Det hittills sagda framgår av Juristkommissionens rapport, del 2, SOU 1987:72 s. 34, 50 f och 133 f. - I likhet med vad som gäller andra förhållanden från den inledande tiden är den formella bilden oklar. Juristkommissionen beskriver oftast förhållandet så att det var personal från säkerhetspolisen som underställdes spaningsledningen, dvs. det var inte säkerhetspolisen som sådan. Ibland talas dock om uppdrag till ”säkerhetsavdelningen” (a.a.s. 134). I praktiken torde det dock ha fungerat så att Hans Holmér såvitt mordutredningen angick förfogade över säkerhetspolisens resurser, som vore han dess chef. Av Juristkommissionens utfrågningar med Per-Göran Näss och av vad denne uppgivit för den tidigare Palmekommissionen framgår att han såg det på det sättet. Det motsägs inte heller av Hans Holmér i motsvarande utfrågningar. Hans Holmér skildrade visserligen inte förhållandena på samma sätt, men han förklarade att samarbetet med säkerhetspolisen, efter en del inledande trassel, kom att fungera väl sedan han haft överläggningar med rikspolischefen och dåvarande chefen för säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth. Saken behandlades av Svea hovrätt i det s.k. buggningsmålet. Hovrätten fann det utrett att säkerhetspolisens personal fick anses ha stått under Hans Holmérs befäl och lydnad i den mån personalen under tiden den 6 mars 1986 – 5 februari 1987 hade medverkat i mordutredningen.
alltså ha haft att göra med att säkerhetspolisen faktiskt inte ansvarade för en eller flera specifika delar av mordutredningen, utan endast fungerade som en resurs för spanings- och förundersökningsledningen. Det slutliga ansvaret och ansvaret för hela mordutredningen låg centralt (jämför framställningen angående polisärendena i kapitel 4).
Ett sätt att beskriva säkerhetspolisens roll under denna tid är att den fungerade som en förhörs- eller utredningsgrupp inom mordutredningen. Den var avskild från andra delar av utredningen, men hade inget självständigt utredningsansvar utan arbetade på preciserade uppdrag.
Resurserna för utredningen av det s.k. huvudspår, som utvecklades under 1986 – dvs. PKK-spåret – kom i hög grad att att tas från säkerhetspolisen. Enligt Juristkommissionen var ca 150 polismän sysselsatta med detta spår i december 1986, varav huvuddelen kom från säkerhetspolisen.
Sammanfattningsvis spelade alltså säkerhetspolisen en betydande roll under mordutredningens första år, men ansvaret låter sig inte tydligt avgränsas, eftersom arbetsinsatsen var sammanvävd med utredningen i övrigt.
Därutöver torde säkerhetspolisen ha utbytt information om mordet med utländska säkerhetstjänster. Från detta synes dock inte föreligga någon dokumentation. Per-Göran Näss har uppgivit att säkerhetspolisen fick all den hjälp man kunde önska i detta hänseende, men att inget av intresse för mordutredningen kom fram."
Genom regeringsbeslutet i februari 1987 övertog Rikspolisstyrelsen ansvaret för polisarbetet. Avdelningschefen Ulf Karlsson blev operativt ansvarig, dvs. spaningschef. Under sig hade han ett antal avdelningar, varav en var säkerhetspolisen. I och med detta blev säkerhetspolisen en del av mordutredningen. Per-Göran Näss var chef för denna del. Därmed kom PKK-spåret att formellt flyttas till säkerhetspolisen, vars personal alltså redan tidigare varit i hög grad engagerad i den delen av mordutredningen. Samtidigt hade emellertid ansvaret för polisarbetet i mordutredningen flyttats från Stockholms polisdistrikt till Rikspolisstyrelsen, där säkerhetspolisen var en underordnad avdelning. Något självständigt ansvar avseende mordutredningen fick säkerhetspolisen därmed inte nu heller.
I och med att Hans Ölvebro våren 1988 tillträdde som spaningsledare tillskapades som framgått en egen organisation, Palmegruppen,
9
10
SOU 1987:72 s. 134.
PK-minnesanteckningar nr 20. Samma uppgift lämnades av byråchefen Christer Ekberg vid säkerhetspolisen, PK-minnesanteckningar nr 22.
alltså ha haft att göra med att säkerhetspolisen faktiskt inte ansvarade för en eller flera specifika delar av mordutredningen, utan endast fungerade som en resurs för spanings- och förundersökningsledningen. Det slutliga ansvaret och ansvaret för hela mordutredningen låg centralt (jämför framställningen angående polisärendena i kapitel 4).
Ett sätt att beskriva säkerhetspolisens roll under denna tid är att den fungerade som en förhörs- eller utredningsgrupp inom mordutredningen. Den var avskild från andra delar av utredningen, men hade inget självständigt utredningsansvar utan arbetade på preciserade uppdrag.
Resurserna för utredningen av det s.k. huvudspår, som utvecklades under 1986 – dvs. PKK-spåret – kom i hög grad att att tas från säkerhetspolisen. Enligt Juristkommissionen var ca 150 polismän sysselsatta med detta spår i december 1986, varav huvuddelen kom från säkerhetspolisen.
Sammanfattningsvis spelade alltså säkerhetspolisen en betydande roll under mordutredningens första år, men ansvaret låter sig inte tydligt avgränsas, eftersom arbetsinsatsen var sammanvävd med utredningen i övrigt.
Därutöver torde säkerhetspolisen ha utbytt information om mordet med utländska säkerhetstjänster. Från detta synes dock inte föreligga någon dokumentation. Per-Göran Näss har uppgivit att säkerhetspolisen fick all den hjälp man kunde önska i detta hänseende, men att inget av intresse för mordutredningen kom fram."
Genom regeringsbeslutet i februari 1987 övertog Rikspolisstyrelsen ansvaret för polisarbetet. Avdelningschefen Ulf Karlsson blev operativt ansvarig, dvs. spaningschef. Under sig hade han ett antal avdelningar, varav en var säkerhetspolisen. I och med detta blev säkerhetspolisen en del av mordutredningen. Per-Göran Näss var chef för denna del. Därmed kom PKK-spåret att formellt flyttas till säkerhetspolisen, vars personal alltså redan tidigare varit i hög grad engagerad i den delen av mordutredningen. Samtidigt hade emellertid ansvaret för polisarbetet i mordutredningen flyttats från Stockholms polisdistrikt till Rikspolisstyrelsen, där säkerhetspolisen var en underordnad avdelning. Något självständigt ansvar avseende mordutredningen fick säkerhetspolisen därmed inte nu heller.
I och med att Hans Ölvebro våren 1988 tillträdde som spaningsledare tillskapades som framgått en egen organisation, Palmegruppen,
9
10
SOU 1987:72 s. 134.
PK-minnesanteckningar nr 20. Samma uppgift lämnades av byråchefen Christer Ekberg vid säkerhetspolisen, PK-minnesanteckningar nr 22.
vid rikskriminalpolisen. Säkerhetspolisen hade ingen roll i denna nya organisation, som fick ansvaret för hela mordutredningen, med ett undantag. Undantaget gällde PKK-spåret som inte flyttades över till den nya utredningsgruppen, utan fick ligga kvar hos säkerhetspolisen. I samband med denna omorganisation ordnades informationsutbytet mellan PU och säkerhetspolisen på följande sätt, enligt vad som uppgivits för kommissionen från företrädare för säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen överlämnade allt material rörande mordutredningen till PU. Alla tips som därefter kommit till säkerhetspolisen har vidarebefordrats till PU. Ingen utredning rörande mordet förekommer vid säkerhetspolisen. Då PU har behov av information eller annat bistånd från säkerhetspolisen skall en formaliserad förfrågan riktas till en för ändamålet utsedd kontaktman, som ser till att frågan besvaras, se vidare nedan. Enligt uppgift från ömse håll har denna ordning fungerat väl.
PKK-utredningen låg således kvar hos säkerhetspolisen, även efter tillskapandet av PU. Se vidare kapitel 5, Avsnitt Y – ”Turkiet” (PKK).
Material hos säkerhetspolisen med anknytning till mordutredningen
Säkerhetspolisens material med anknytning till utredningen av mordet på Olof Palme finns inte samlat på sådant sätt att den som är satt att granska materialet enkelt kan beställa fram detta. Enligt vad som uppgivits inför kommissionen av säkerhetspolisens generaldirektör Anders Eriksson skulle säkerhetspolisen inte förfoga över någon särskild akt rörande Palmeärendet utan material som berör mordutredningen skulle vara insorterat i personakter respektive sakakter, till vilka det i de flesta fall saknas hänvisning om att de innehåller uppgifter rörande utredningen av mordet på Olof Palme." Det har emellertid därefter uppgivits att det hos säkerhetspolisen finns två akter rörande mordutredningen, ”Mordet på statsminister Olof Palme” och ”Ej kurd”. I samband med vår materialgranskning hos säkerhetspolisen har slutligen uppgivits att detta inte är två skilda akter.
Om dokumentation som rör mordutredningen har från säkerhetspolisens sida uppgetts, att när en förfrågan från PU inkommer till säkerhetspolisen registreras denna i det särskilda diariet för RKP-förfrågningar (RKP = rikskriminalpolisen) i Palmeärendet. Diariet, som förts från våren-sommaren 1986, borde enligt den ansvarige handläggaren åtminstone från 1988 innehålla samtliga förfrågningar från PU. Möjligen kunde det finnas någon muntlig förfrågning som inte diarieförts.
1 Kommissionens sammanträffande med Anders Eriksson den 24 juni 1998.
vid rikskriminalpolisen. Säkerhetspolisen hade ingen roll i denna nya organisation, som fick ansvaret för hela mordutredningen, med ett undantag. Undantaget gällde PKK-spåret som inte flyttades över till den nya utredningsgruppen, utan fick ligga kvar hos säkerhetspolisen. I samband med denna omorganisation ordnades informationsutbytet mellan PU och säkerhetspolisen på följande sätt, enligt vad som uppgivits för kommissionen från företrädare för säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen överlämnade allt material rörande mordutredningen till PU. Alla tips som därefter kommit till säkerhetspolisen har vidarebefordrats till PU. Ingen utredning rörande mordet förekommer vid säkerhetspolisen. Då PU har behov av information eller annat bistånd från säkerhetspolisen skall en formaliserad förfrågan riktas till en för ändamålet utsedd kontaktman, som ser till att frågan besvaras, se vidare nedan. Enligt uppgift från ömse håll har denna ordning fungerat väl.
PKK-utredningen låg således kvar hos säkerhetspolisen, även efter tillskapandet av PU. Se vidare kapitel 5, Avsnitt Y – ”Turkiet” (PKK).
Material hos säkerhetspolisen med anknytning till mordutredningen
Säkerhetspolisens material med anknytning till utredningen av mordet på Olof Palme finns inte samlat på sådant sätt att den som är satt att granska materialet enkelt kan beställa fram detta. Enligt vad som uppgivits inför kommissionen av säkerhetspolisens generaldirektör Anders Eriksson skulle säkerhetspolisen inte förfoga över någon särskild akt rörande Palmeärendet utan material som berör mordutredningen skulle vara insorterat i personakter respektive sakakter, till vilka det i de flesta fall saknas hänvisning om att de innehåller uppgifter rörande utredningen av mordet på Olof Palme." Det har emellertid därefter uppgivits att det hos säkerhetspolisen finns två akter rörande mordutredningen, ”Mordet på statsminister Olof Palme” och ”Ej kurd”. I samband med vår materialgranskning hos säkerhetspolisen har slutligen uppgivits att detta inte är två skilda akter.
Om dokumentation som rör mordutredningen har från säkerhetspolisens sida uppgetts, att när en förfrågan från PU inkommer till säkerhetspolisen registreras denna i det särskilda diariet för RKP-förfrågningar (RKP = rikskriminalpolisen) i Palmeärendet. Diariet, som förts från våren-sommaren 1986, borde enligt den ansvarige handläggaren åtminstone från 1988 innehålla samtliga förfrågningar från PU. Möjligen kunde det finnas någon muntlig förfrågning som inte diarieförts.
1 Kommissionens sammanträffande med Anders Eriksson den 24 juni 1998.
När säkerhetspolisen upprättat svar på en förfrågan skickas detta i original till PU tillsammans med förfrågningen och såvitt handläggaren visste behåller säkerhetspolisen inte några kopior av handlingarna." Ibland händer det att tips rörande mordet på Olof Palme kommer in direkt till säkerhetspolisen. Tipsen behålls då av säkerhetspolisen i original medan kopior vidarebefordras till PU. Säkerhetspolisen gör inga egna utredningar i anledning av sådana tips, eftersom det är bestämt att säkerhetspolisen endast skall vidta utredning i Palmeärendet på förfrågan av PU.
I samband med att kommissionen framställde önskemål att få del av säkerhetspolisens material rörande mordutredningen åtog sig säkerhetspolisen att upprätta en sammanställning över de person- och sakakter som på något sätt rör utredningen av mordet på Olof Palme. Enligt senare besked har en sådan sammanställning i och för sig upprättats, men det uppgavs att den var mycket översiktlig och inte innehöll något av värde, varför den inte inkluderades i det material som ställdes till kommissionens förfogande.
Det material den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat fick ta del av har enligt säkerhetspolisen dokumenterats. Detta material har ställts till vårt förfogande. Det består huvudsakligen av akten ”Mordet på statsminister Olof Palme”, men även av en del andra handlingar, som vi bedömt vara av mer perifer betydelse.
Akten ”Mordet på statsminister Olof Palme”. Akten innehåller totalt ca 2 500 sidor. I huvudsak rör det sig om ett från granskningssynpunkt ointressant material. Delar av innehållet i materialet är sådant som även återfinns hos PU. Till stor del är det emellertid fråga om till synes lösryckta handlingar, som förefallit oss vara av mindre värde. Åtskilligt är uppenbart ointressant från utredningssynpunkt, t.ex. innehåller materia12
Vi har inte kunnat få en klar bild av detta. Samme handläggare har, enligt vad som antecknats i minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionens arbete, vid ett sammanträffande den 6 februari 1996, uppgett att alla handlingar rörande kommunikationen med PU kopierats och sparats hos säkerhetspolisen, dvs. såväl PU:s förfrågan som säkerhetspolisens svar skulle finnas samlat arkiverat hos säkerhetspolisen (PK-minnesanteckningar nr 21). Enligt de besked vi fått är detta inte riktigt. Förfrågningar från PU har visserligen sparats, men ligger då i den person- eller sakakt ur vilken information för besvarande av den aktuella frågan hämtats. Någon dokumentation över vilka akter som på det sättet kommit till användning finns inte och det är således inte möjligt att granska denna hantering utan genomgång av alla hos säkerhetspolisen förekommande person- och sakakter. Någon sådan genomgång har vi (av naturliga skäl) inte kunnat göra.
När säkerhetspolisen upprättat svar på en förfrågan skickas detta i original till PU tillsammans med förfrågningen och såvitt handläggaren visste behåller säkerhetspolisen inte några kopior av handlingarna." Ibland händer det att tips rörande mordet på Olof Palme kommer in direkt till säkerhetspolisen. Tipsen behålls då av säkerhetspolisen i original medan kopior vidarebefordras till PU. Säkerhetspolisen gör inga egna utredningar i anledning av sådana tips, eftersom det är bestämt att säkerhetspolisen endast skall vidta utredning i Palmeärendet på förfrågan av PU.
I samband med att kommissionen framställde önskemål att få del av säkerhetspolisens material rörande mordutredningen åtog sig säkerhetspolisen att upprätta en sammanställning över de person- och sakakter som på något sätt rör utredningen av mordet på Olof Palme. Enligt senare besked har en sådan sammanställning i och för sig upprättats, men det uppgavs att den var mycket översiktlig och inte innehöll något av värde, varför den inte inkluderades i det material som ställdes till kommissionens förfogande.
Det material den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat fick ta del av har enligt säkerhetspolisen dokumenterats. Detta material har ställts till vårt förfogande. Det består huvudsakligen av akten ”Mordet på statsminister Olof Palme”, men även av en del andra handlingar, som vi bedömt vara av mer perifer betydelse.
Akten ”Mordet på statsminister Olof Palme”. Akten innehåller totalt ca 2 500 sidor. I huvudsak rör det sig om ett från granskningssynpunkt ointressant material. Delar av innehållet i materialet är sådant som även återfinns hos PU. Till stor del är det emellertid fråga om till synes lösryckta handlingar, som förefallit oss vara av mindre värde. Åtskilligt är uppenbart ointressant från utredningssynpunkt, t.ex. innehåller materia12
Vi har inte kunnat få en klar bild av detta. Samme handläggare har, enligt vad som antecknats i minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionens arbete, vid ett sammanträffande den 6 februari 1996, uppgett att alla handlingar rörande kommunikationen med PU kopierats och sparats hos säkerhetspolisen, dvs. såväl PU:s förfrågan som säkerhetspolisens svar skulle finnas samlat arkiverat hos säkerhetspolisen (PK-minnesanteckningar nr 21). Enligt de besked vi fått är detta inte riktigt. Förfrågningar från PU har visserligen sparats, men ligger då i den person- eller sakakt ur vilken information för besvarande av den aktuella frågan hämtats. Någon dokumentation över vilka akter som på det sättet kommit till användning finns inte och det är således inte möjligt att granska denna hantering utan genomgång av alla hos säkerhetspolisen förekommande person- och sakakter. Någon sådan genomgång har vi (av naturliga skäl) inte kunnat göra.
Övriga delar av resningsmaterialet 6.2.7 Sammanfattande anmärkningar
Utredningen avseende iakttagelser av Christer P under mordkvällen Utredningen avseende Christer P:s tillgång till vapen. Utredningen avseende Christer P:s relation till ”bombmannen”.... Utredningen avseende uttalanden av Christer P som tyder på att denne begått mordet....
Övriga delar av resningsmaterialet..... 6.3 Sammanfattande anmärkningar om utredningsläget
beträffande Christer P.
816 829 833
837 837
838
843 843
7 Gärningsmannaprofilen .....
Kapitlets innehåll 7.1 Gärningsmannaprofilen i utredningen av mordet på
Olof Palme 7.1.1 Om metoden. 7.1.2 Palmeutredningens gärningsmannaprofil
Allmänt.... Utdrag ur GMP RRV-experternas genomgång och bedömning av GMP
Brottsanalysen och gärningsmannaprofilen....... Tillvägagångssättet.....
Arbetets resultat; den färdiga GMP. 7.2 Palmeutredningens åtgärder i anledning av GMP 7.2.1 Allmänt ..... 7.2.2 Åtgärdslista. 7.2.3 Genomgång av GMP-kontrollistan. 7.2.4 GMP-objekt m.m.
Inledande anmärkningar Jugoslavisk man som tidigare dömts för dråpförsök Kriminell och psykiskt störd man med utpräglat palmehat Ensamstående man boende i innerstaden som gjort sig av med en hittills icke återfunnen revolver av den typ som användes vid mordet.
Psykiskt sjuk man med fixering vid Olof Palme 7.2.5 Sammanfattande anmärkningar
Övriga delar av resningsmaterialet 6.2.7 Sammanfattande anmärkningar
Utredningen avseende iakttagelser av Christer P under mordkvällen Utredningen avseende Christer P:s tillgång till vapen. Utredningen avseende Christer P:s relation till ”bombmannen”.... Utredningen avseende uttalanden av Christer P som tyder på att denne begått mordet....
Övriga delar av resningsmaterialet..... 6.3 Sammanfattande anmärkningar om utredningsläget
beträffande Christer P.
816 829 833
837 837
838
843 843
7 Gärningsmannaprofilen .....
Kapitlets innehåll 7.1 Gärningsmannaprofilen i utredningen av mordet på
Olof Palme 7.1.1 Om metoden. 7.1.2 Palmeutredningens gärningsmannaprofil
Allmänt.... Utdrag ur GMP RRV-experternas genomgång och bedömning av GMP
Brottsanalysen och gärningsmannaprofilen....... Tillvägagångssättet.....
Arbetets resultat; den färdiga GMP. 7.2 Palmeutredningens åtgärder i anledning av GMP 7.2.1 Allmänt ..... 7.2.2 Åtgärdslista. 7.2.3 Genomgång av GMP-kontrollistan. 7.2.4 GMP-objekt m.m.
Inledande anmärkningar Jugoslavisk man som tidigare dömts för dråpförsök Kriminell och psykiskt störd man med utpräglat palmehat Ensamstående man boende i innerstaden som gjort sig av med en hittills icke återfunnen revolver av den typ som användes vid mordet.
Psykiskt sjuk man med fixering vid Olof Palme 7.2.5 Sammanfattande anmärkningar
let inbjudningar till de av de s.k. privatspanarna arrangerade årliga mötena på årsdagen av mordet.
Kommissionen har gått igenom materialet, men eftersom innehållet bedömts sakna relevans för vårt uppdrag redovisas det inte här. Med tanke på att kommissionen skall fästa särskild vikt vid frågor som rör polisspåret finns det emellertid skäl att något beröra vad akten innehåller i det hänseendet. Den innehåller två ”boxar” benämnda ”Polisspåret”. Volym 1 består enbart av kopior av artiklar ur tidningar och tidskrifter. Även volym 2 innehåller till övervägande del sådana kopior. Här återfinns också två tunna mappar innehållande utredning av ”Buss 43” (se kapitel 4, Polisman D). Akten innehåller också 94 registerkort och en PM från juni 1994 upprättad av den utredningsman vid säkerhetspolisen, som handlade polisärendena under våren 1986. Om detta material, se kapitel 4, Polisspårets hantering inom PU.
Kommissionen har även gått igenom det material i övrigt som enligt säkerhetspolisen hade ställts till den tidigare Palmekommissionens ordförandes och sekretariats förfogande. Även detta material är, med några undantag, av begränsat intresse att redovisa. I de delar vi funnit det relevant för mordutredningen och vårt uppdrag har vi tagit upp det i de avsnitt av vår redovisning där det sakligt sett hör hemma.
Anmärkningar om kommissionens möjlighet att granska säkerhetspolisens material
Vid det sammanträde som kommissionen hade med säkerhetspolisens generaldirektör erhöll kommissionen i vart fall inledningsvis felaktiga uppgifter angående säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Det första beskedet var att det överhuvudtaget inte fanns något samlat material i ärendet. Det andra var att det skulle finnas två omfattande akter. När vi senare skulle granska dessa gavs beskedet att det i själva verket bara fanns en akt. Vissa uppgifter som säkerhetspolisen enligt minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionen lämnat angående hanteringen av materialet överensstämmer inte med de uppgifter som vi fått. Vi har vidare utlovats vissa sammanställningar och senare fått beskedet att sammanställningar visserligen gjorts, men att de är ointressanta och ingenting att se. Då vi begärt att få del av säkerhetspolisens material angående namngivna polismän har vi i vissa fall fått beskedet att dessa inte förekommer, annat än via dokumentation av den säkerhetsklassning som görs av alla polismän. Samtidigt har vi fått del av annat material, som innehållit sakuppgifter – i flera fall omfattande utredning – rörande samma polismän.
let inbjudningar till de av de s.k. privatspanarna arrangerade årliga mötena på årsdagen av mordet.
Kommissionen har gått igenom materialet, men eftersom innehållet bedömts sakna relevans för vårt uppdrag redovisas det inte här. Med tanke på att kommissionen skall fästa särskild vikt vid frågor som rör polisspåret finns det emellertid skäl att något beröra vad akten innehåller i det hänseendet. Den innehåller två ”boxar” benämnda ”Polisspåret”. Volym 1 består enbart av kopior av artiklar ur tidningar och tidskrifter. Även volym 2 innehåller till övervägande del sådana kopior. Här återfinns också två tunna mappar innehållande utredning av ”Buss 43” (se kapitel 4, Polisman D). Akten innehåller också 94 registerkort och en PM från juni 1994 upprättad av den utredningsman vid säkerhetspolisen, som handlade polisärendena under våren 1986. Om detta material, se kapitel 4, Polisspårets hantering inom PU.
Kommissionen har även gått igenom det material i övrigt som enligt säkerhetspolisen hade ställts till den tidigare Palmekommissionens ordförandes och sekretariats förfogande. Även detta material är, med några undantag, av begränsat intresse att redovisa. I de delar vi funnit det relevant för mordutredningen och vårt uppdrag har vi tagit upp det i de avsnitt av vår redovisning där det sakligt sett hör hemma.
Anmärkningar om kommissionens möjlighet att granska säkerhetspolisens material
Vid det sammanträde som kommissionen hade med säkerhetspolisens generaldirektör erhöll kommissionen i vart fall inledningsvis felaktiga uppgifter angående säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Det första beskedet var att det överhuvudtaget inte fanns något samlat material i ärendet. Det andra var att det skulle finnas två omfattande akter. När vi senare skulle granska dessa gavs beskedet att det i själva verket bara fanns en akt. Vissa uppgifter som säkerhetspolisen enligt minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionen lämnat angående hanteringen av materialet överensstämmer inte med de uppgifter som vi fått. Vi har vidare utlovats vissa sammanställningar och senare fått beskedet att sammanställningar visserligen gjorts, men att de är ointressanta och ingenting att se. Då vi begärt att få del av säkerhetspolisens material angående namngivna polismän har vi i vissa fall fått beskedet att dessa inte förekommer, annat än via dokumentation av den säkerhetsklassning som görs av alla polismän. Samtidigt har vi fått del av annat material, som innehållit sakuppgifter – i flera fall omfattande utredning – rörande samma polismän.
Vi har erbjudits att granska omfattande registerutdrag. Dessa är emellertid i praktiken inte fullt uttydbara för en utomstående granskare. Som exempel kan nämnas att vi närmast händelsevis kom att erfara att tecknen ”%”, ”=” och ”+” i en textmassa betyder att det i ärendet finns en hängmapp, tunnare akt respektive ”box” med material. Utan kunskap om dessa och andra teckens innebörd kan läsaren inte se att det finns ett material att studera. Vi anser att registerutdrag, som i likhet med dessa är kryptiskt utformade, är problematiska från granskningssynpunkt. Det kan hävdas att den som tagit del av dem fått tillfälle att granska det material registerutdraget avser, trots att utdragets sakliga innehåll mycket väl kan ha undgått den som tagit del av det.
Vi har inför vårt uppdrag i denna del studerat vad dåvarande ambassadören Carl Lidbom anfört om granskningen av säkerhetspolisen i det delvis hemliga betänkande angående säkerhetspolisens arbetsmetoder som han avgav i april 1989 (SOU 1989:18). Ett återkommande tema i betänkandet är att säkerhetspolisens verksamhet i många känsliga fall inte dokumenteras och att den därför är svår att granska. Utredaren redovisade – trots att han biträddes av en byråchef hos säkerhetspolisen – stora svårigheter när det gällde att få en bild av de arbetsmetoder som användes. I den inledande sammanfattningen anfördes bl.a.:13
Till bilden av den gråzon där SÄPO arbetar hör en beslutsordning som gör det svårt att i efterhand veta vilka beslut som har fattats inom säkerhetspolisen. Beslut i känsliga, tveksamma eller kontroversiella frågor fattas ofta utan någon som helst dokumentation. I efterhand finns ingen annan möjlighet att rekonstruera beslutet än genom vad de inblandade befattningshavarna minns eller vill minnas. Enligt vad som sagts mig kan det också förekomma att beslut fattas genom ett tyst samtycke från en chef som får ett ärende föredraget för sig.
Bland de exempel utredaren nämnde ”på diffust beslutsfattande” var den olagliga avlyssning som förekom och sedermera lagfördes i utredningen av mordet på Olof Palme. Den hade ”skett utan att lämna några spår i form av beslutsdokumentation”.14 Ett annat exempel var användandet av ”källa A”, som avslöjades i samband med den s.k. Ebbe Carlsson-affären; utredaren hade inte funnit ett enda papper hos säkerhetspolisen rörande denna operation.
Det skulle kunna hävdas att utredarens granskning ligger flera år tillbaka i tiden och att de skildrade förhållanden numera har mindre relevans. Uppdraget utfördes emellertid under den period som vi
13
SOU 1989:18 s. 8. 14
A.st.
Vi har erbjudits att granska omfattande registerutdrag. Dessa är emellertid i praktiken inte fullt uttydbara för en utomstående granskare. Som exempel kan nämnas att vi närmast händelsevis kom att erfara att tecknen ”%”, ”=” och ”+” i en textmassa betyder att det i ärendet finns en hängmapp, tunnare akt respektive ”box” med material. Utan kunskap om dessa och andra teckens innebörd kan läsaren inte se att det finns ett material att studera. Vi anser att registerutdrag, som i likhet med dessa är kryptiskt utformade, är problematiska från granskningssynpunkt. Det kan hävdas att den som tagit del av dem fått tillfälle att granska det material registerutdraget avser, trots att utdragets sakliga innehåll mycket väl kan ha undgått den som tagit del av det.
Vi har inför vårt uppdrag i denna del studerat vad dåvarande ambassadören Carl Lidbom anfört om granskningen av säkerhetspolisen i det delvis hemliga betänkande angående säkerhetspolisens arbetsmetoder som han avgav i april 1989 (SOU 1989:18). Ett återkommande tema i betänkandet är att säkerhetspolisens verksamhet i många känsliga fall inte dokumenteras och att den därför är svår att granska. Utredaren redovisade – trots att han biträddes av en byråchef hos säkerhetspolisen – stora svårigheter när det gällde att få en bild av de arbetsmetoder som användes. I den inledande sammanfattningen anfördes bl.a.:13
Till bilden av den gråzon där SÄPO arbetar hör en beslutsordning som gör det svårt att i efterhand veta vilka beslut som har fattats inom säkerhetspolisen. Beslut i känsliga, tveksamma eller kontroversiella frågor fattas ofta utan någon som helst dokumentation. I efterhand finns ingen annan möjlighet att rekonstruera beslutet än genom vad de inblandade befattningshavarna minns eller vill minnas. Enligt vad som sagts mig kan det också förekomma att beslut fattas genom ett tyst samtycke från en chef som får ett ärende föredraget för sig.
Bland de exempel utredaren nämnde ”på diffust beslutsfattande” var den olagliga avlyssning som förekom och sedermera lagfördes i utredningen av mordet på Olof Palme. Den hade ”skett utan att lämna några spår i form av beslutsdokumentation”.14 Ett annat exempel var användandet av ”källa A”, som avslöjades i samband med den s.k. Ebbe Carlsson-affären; utredaren hade inte funnit ett enda papper hos säkerhetspolisen rörande denna operation.
Det skulle kunna hävdas att utredarens granskning ligger flera år tillbaka i tiden och att de skildrade förhållanden numera har mindre relevans. Uppdraget utfördes emellertid under den period som vi
granskar, varför vi anser att de erfarenheter som redovisas bör beaktas av oss, när vi bedömer förutsättningarna för vårt granskningsuppdrag i denna del.
Slutligen har vi studerat förundersöknings- och domsmaterialet i det s.k. buggningsmålet, där tjänstemän vid säkerhetspolisen dömdes för olovlig avlyssning. Av materialet framgår att tjänstemän vid säkerhetspolisen inte alltid anser det förenligt med sitt tjänsteansvar att för granskningsorgan av skilda slag – i det aktuella fallet den åklagare som utredde ärendet – korrekt redovisa verksamheten.
Mot den angivna bakgrunden har vi utfört vårt granskningsarbete i denna del så, att vi presenterat de frågeställningar vi är intresserade av för säkerhetspolisen och bett att få del av det material i saken som säkerhetspolisen förfogar över. Vi har därutöver ställt vissa specifika frågor – t.ex. har vi bett att få ta del av det eventuella material som kan finnas beträffande vissa polismän. De svar vi därvid fått redovisar vi, när de varit av intresse, liksom vi redovisar innehållet i de handlingar vi på detta sätt stött på, när vi bedömt detta vara av intresse. Några efterforskningar därutöver har vi inte gjort.
Vi är fullt medvetna om att vi därmed inte kan vara säkra på att vi har granskat säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Vi har endast granskat det material som på beskrivet sätt ställts till vårt förfogande. Vi anser emellertid inte att våra resurser och de rättsliga befogenheter en kommission av vårt slag förfogar över är tillräckliga för en mer förutsättningslös genomlysning av säkerhetspolisens roll i mordutredningen. Det har uppenbarligen inte heller varit vår uppdragsgivares, dvs. regeringens, tanke att vårt uppdrag skulle inkludera en mer ingående granskning av säkerhetspolisens sätt att arbeta och registrera material. Ett sådant uppdrag kräver andra överväganden än de som gjorts inför tillsättandet av denna kommission.
Vi vill också tillägga, att om det skulle förhålla sig så att ett visst material hos säkerhetspolisen rörande mordet inte kommit att företes för oss, behöver detta inte bero på en önskan från säkerhetspolisen att undgå granskning. Det kan även förhålla sig så, att organisationen inte själv har full kontroll över vilka handlingar den har och var de finns. Vår erfarenhet rörande de polismän, om vilka det dels sagts att ingen information finns, dels företetts omfattande information, pekar på att den ena handen inte alltid vetat vad den andra gjort.
16
15
16
Vi syftar här främst på att kommissionen inte haft möjlighet att höra uppgiftslämnare under ed.
Vi har stött på fler exempel på detta. I ett ärende med vag anknytning till mordet, där säkerhetspolisen bedrev utredning och långtgående övervakning mot en statstjänsteman, visade sig den övervakade samtidigt vara informatör åt
granskar, varför vi anser att de erfarenheter som redovisas bör beaktas av oss, när vi bedömer förutsättningarna för vårt granskningsuppdrag i denna del.
Slutligen har vi studerat förundersöknings- och domsmaterialet i det s.k. buggningsmålet, där tjänstemän vid säkerhetspolisen dömdes för olovlig avlyssning. Av materialet framgår att tjänstemän vid säkerhetspolisen inte alltid anser det förenligt med sitt tjänsteansvar att för granskningsorgan av skilda slag – i det aktuella fallet den åklagare som utredde ärendet – korrekt redovisa verksamheten.
Mot den angivna bakgrunden har vi utfört vårt granskningsarbete i denna del så, att vi presenterat de frågeställningar vi är intresserade av för säkerhetspolisen och bett att få del av det material i saken som säkerhetspolisen förfogar över. Vi har därutöver ställt vissa specifika frågor – t.ex. har vi bett att få ta del av det eventuella material som kan finnas beträffande vissa polismän. De svar vi därvid fått redovisar vi, när de varit av intresse, liksom vi redovisar innehållet i de handlingar vi på detta sätt stött på, när vi bedömt detta vara av intresse. Några efterforskningar därutöver har vi inte gjort.
Vi är fullt medvetna om att vi därmed inte kan vara säkra på att vi har granskat säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Vi har endast granskat det material som på beskrivet sätt ställts till vårt förfogande. Vi anser emellertid inte att våra resurser och de rättsliga befogenheter en kommission av vårt slag förfogar över är tillräckliga för en mer förutsättningslös genomlysning av säkerhetspolisens roll i mordutredningen. Det har uppenbarligen inte heller varit vår uppdragsgivares, dvs. regeringens, tanke att vårt uppdrag skulle inkludera en mer ingående granskning av säkerhetspolisens sätt att arbeta och registrera material. Ett sådant uppdrag kräver andra överväganden än de som gjorts inför tillsättandet av denna kommission.
Vi vill också tillägga, att om det skulle förhålla sig så att ett visst material hos säkerhetspolisen rörande mordet inte kommit att företes för oss, behöver detta inte bero på en önskan från säkerhetspolisen att undgå granskning. Det kan även förhålla sig så, att organisationen inte själv har full kontroll över vilka handlingar den har och var de finns. Vår erfarenhet rörande de polismän, om vilka det dels sagts att ingen information finns, dels företetts omfattande information, pekar på att den ena handen inte alltid vetat vad den andra gjort.
16
15
16
Vi syftar här främst på att kommissionen inte haft möjlighet att höra uppgiftslämnare under ed.
Vi har stött på fler exempel på detta. I ett ärende med vag anknytning till mordet, där säkerhetspolisen bedrev utredning och långtgående övervakning mot en statstjänsteman, visade sig den övervakade samtidigt vara informatör åt
Kontakter mellan förundersökningsledningen och regeringen Regeringens förhållningssätt till brottsutredningen under det första utredningsåret framgår av redogörelsen i kapitel 1. I kapitel 5 relateras vissa delar av den s.k. Ebbe Carlsson-affären, som inbegrep kontakter av olika slag mellan regeringen och brottsutredningen. Ämnet behandlas slutligen i kapitel 8.
2.1.4 Palmeutredningens material Materialets omfattning Utredningsmaterialet är oerhört stort. Det finns dock ingen statistik över hur många handlingar, sidor eller pärmar det omfattar. En överslagsberäkning visar att ett exemplar av utredningen mellan tummen och pekfingret består av ungefär 600 pärmar. RRV-experterna har vid sin genomgång uppskattat att materialet innehåller 300 000 till 500 000 A4-sidor.
Utifrån den uppgiften kan man göra ett tankeexperiment. Materialet kan jämföras med vanliga förundersökningshandlingar, dvs. det är blandat av lättillgängligt material, typ registeruppgifter, och tyngre läsning, t.ex. dialogförhör. En erfaren jurist kan vid inläsning översiktligt tillgodogöra sig kanske 300 sidor sådant material på en arbetsdag. Det skulle med andra ord ta 1000 arbetsdagar att läsa in 300 000 sidor och bortåt 700 dagar att ta sig igenom ytterligare 200 000 sidor. Räknat på 200 arbetsdagar per år innebär det att det skulle gå åt fem till drygt åtta manår att översiktligt läsa in materialet. Tankeexperimentet kan utvecklas och problematiseras, t.ex. utifrån kommissionens uppdrag, men även från PU:s synpunkt vilka möjligheter har nytillkommande utredningsmän att skaffa sig inblick i och överblick över materialet?
Palmeutredningen består av ca 18 500 uppslag. Ett uppslag (spaningsuppslag) kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag, det är alltså kvantitativt sett ett mycket grovt mått.
säkerhetspolisen, varvid de åtgärder som tilldragit sig säkerhetspolisens uppmärksamhet visade sig ha skett på säkerhetspolisens egen tillskyndan. Även andra förhållanden i det ärendet inger betänkligheter, t.ex. att den övervakade benämndes "objekt Adolf” (jfr det i kapitel 4 berörda ”Projekt Adolf').
Kontakter mellan förundersökningsledningen och regeringen Regeringens förhållningssätt till brottsutredningen under det första utredningsåret framgår av redogörelsen i kapitel 1. I kapitel 5 relateras vissa delar av den s.k. Ebbe Carlsson-affären, som inbegrep kontakter av olika slag mellan regeringen och brottsutredningen. Ämnet behandlas slutligen i kapitel 8.
2.1.4 Palmeutredningens material Materialets omfattning Utredningsmaterialet är oerhört stort. Det finns dock ingen statistik över hur många handlingar, sidor eller pärmar det omfattar. En överslagsberäkning visar att ett exemplar av utredningen mellan tummen och pekfingret består av ungefär 600 pärmar. RRV-experterna har vid sin genomgång uppskattat att materialet innehåller 300 000 till 500 000 A4-sidor.
Utifrån den uppgiften kan man göra ett tankeexperiment. Materialet kan jämföras med vanliga förundersökningshandlingar, dvs. det är blandat av lättillgängligt material, typ registeruppgifter, och tyngre läsning, t.ex. dialogförhör. En erfaren jurist kan vid inläsning översiktligt tillgodogöra sig kanske 300 sidor sådant material på en arbetsdag. Det skulle med andra ord ta 1000 arbetsdagar att läsa in 300 000 sidor och bortåt 700 dagar att ta sig igenom ytterligare 200 000 sidor. Räknat på 200 arbetsdagar per år innebär det att det skulle gå åt fem till drygt åtta manår att översiktligt läsa in materialet. Tankeexperimentet kan utvecklas och problematiseras, t.ex. utifrån kommissionens uppdrag, men även från PU:s synpunkt vilka möjligheter har nytillkommande utredningsmän att skaffa sig inblick i och överblick över materialet?
Palmeutredningen består av ca 18 500 uppslag. Ett uppslag (spaningsuppslag) kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag, det är alltså kvantitativt sett ett mycket grovt mått.
säkerhetspolisen, varvid de åtgärder som tilldragit sig säkerhetspolisens uppmärksamhet visade sig ha skett på säkerhetspolisens egen tillskyndan. Även andra förhållanden i det ärendet inger betänkligheter, t.ex. att den övervakade benämndes "objekt Adolf” (jfr det i kapitel 4 berörda ”Projekt Adolf').
Registrering av materialet i Palmeutredningen har under hela utredningstiden skett enligt ett visst system som byggts ut efter hand som utredningen vuxit. Det har i den meningen en organisk struktur. Registersystemet är databaserat. Själva registreringssystemet är detsamma som under lång tid använts och fortfarande används i brottsutredningar vid grövre våldsbrott. Registreringens ändamål är att främja spaningsarbetet och göra det möjligt för spaningsledningen att överblicka materialet samt att kombinera och sammanställa olika delar. Registreringen skall utgöra en garanti för att visst spaningsmaterial inte förblir obeaktat eller försvinner i mängden av annat material.
Vid utredningar av grövre våldsbrott görs normalt en avsnittsindelning för att sammanföra uppslag av i huvudsak samma sakinnehåll. En sådan avsnittsindelning har även gjorts i Palmeutredningen. Varje avsnitt är döpt med en bokstav från A till Ö (se vidare nedan). Många av avsnitten är uppdelade i ett flertal underavsnitt. Redan
morgonen efter mordet gjorde registerföraren vid Stockholmspolisens våldsrotel avsnittsindelningen från A till L. Men delar av utredningen lades som bekant på Rikspolisstyrelsen, som gjorde en egen arbetsregistrering och egen avsnittsindelning. Den började på bokstaven S. Samma uppslag kunde vid denna tidpunkt därför vara registrerat under olika avsnitt, hos Stockholmspolisen respektive Rikspolisstyrelsen, vilket ledde till att olika utredningsmän kunde utreda samma uppslag ovetande om varandra. Denna oordning ledde efter en dryg vecka till insikten att de båda registren måste föras samman. Häri ligger t.ex. förklaringen till att avsnittet C idag är vakant. Där låg från början utredning av offrets person. Det materialet hade Rikspolisstyrelsen registrerat under bokstaven T. När registren fördes samman fick avsnittet behålla bokstaven T från Rikspolisstyrelsens registrering. Från den 10 mars 1986 har endast nuvarande register förts. Man kan dock än idag hitta spår från den tidigare ordningen, dvs. dokument som är dubbelregistrerade.
PU-materialet förs numera i fyra exemplar, vilket är det normala för brottsutredningar angående grövre våldsbrottslighet. Under det första året efter mordet fördes utredningen i tolv exemplar vilket gjorde att det var svårt att hålla ihop den.
Materialets registrering, indelning etc.
Registrering av materialet i Palmeutredningen har under hela utredningstiden skett enligt ett visst system som byggts ut efter hand som utredningen vuxit. Det har i den meningen en organisk struktur. Registersystemet är databaserat. Själva registreringssystemet är detsamma som under lång tid använts och fortfarande används i brottsutredningar vid grövre våldsbrott. Registreringens ändamål är att främja spaningsarbetet och göra det möjligt för spaningsledningen att överblicka materialet samt att kombinera och sammanställa olika delar. Registreringen skall utgöra en garanti för att visst spaningsmaterial inte förblir obeaktat eller försvinner i mängden av annat material.
Vid utredningar av grövre våldsbrott görs normalt en avsnittsindelning för att sammanföra uppslag av i huvudsak samma sakinnehåll. En sådan avsnittsindelning har även gjorts i Palmeutredningen. Varje avsnitt är döpt med en bokstav från A till Ö (se vidare nedan). Många av avsnitten är uppdelade i ett flertal underavsnitt. Redan
morgonen efter mordet gjorde registerföraren vid Stockholmspolisens våldsrotel avsnittsindelningen från A till L. Men delar av utredningen lades som bekant på Rikspolisstyrelsen, som gjorde en egen arbetsregistrering och egen avsnittsindelning. Den började på bokstaven S. Samma uppslag kunde vid denna tidpunkt därför vara registrerat under olika avsnitt, hos Stockholmspolisen respektive Rikspolisstyrelsen, vilket ledde till att olika utredningsmän kunde utreda samma uppslag ovetande om varandra. Denna oordning ledde efter en dryg vecka till insikten att de båda registren måste föras samman. Häri ligger t.ex. förklaringen till att avsnittet C idag är vakant. Där låg från början utredning av offrets person. Det materialet hade Rikspolisstyrelsen registrerat under bokstaven T. När registren fördes samman fick avsnittet behålla bokstaven T från Rikspolisstyrelsens registrering. Från den 10 mars 1986 har endast nuvarande register förts. Man kan dock än idag hitta spår från den tidigare ordningen, dvs. dokument som är dubbelregistrerade.
PU-materialet förs numera i fyra exemplar, vilket är det normala för brottsutredningar angående grövre våldsbrottslighet. Under det första året efter mordet fördes utredningen i tolv exemplar vilket gjorde att det var svårt att hålla ihop den.
Utredningsmaterialet innehåller numera följande huvudavsnitt. А Anmälan, polisiära åtgärder, larm etc B Tekniskt avsnitt, rättsmedicin С Vakant D
Allmänna tips E Iakttagelser av brottet F Omhändertaget gods G Farliga personer H Politiska motiv I Vapentips J Vakant K Klubben Oxen, personer med anknytning L Biografen Grand, besökare, närområde M Tips i samband med publicerade fantom-bilder N (N-avsnittet avser Viktor G och bär dennes namn) O Inledande dörrknackningar P Vapenärende Täbyanstalten, inledning av PKK-spåret Q Vapenhandel Bofors R Press-informationstjänst, radio-tv, foton, valturné S Rymlingar – psykfall – självmord – försvunna T Kartläggning av offrets personliga förhållanden U Tysk terrorism, RAF V Jugoslavien, se även avsnitt Å X Vapenlicenser – vapenhandlare Y Turkiet Z Gamla stan Å Miro Baresic/HDP Ä Arkiverade brev, ej registrerade i förundersökningen, sorterade
länsvis Viss utredning om leasingbilar
Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas
Ett exempel kan illustrera hur det går till att söka i materialet. Antag att vi vill kontrollera om ett tips, som en person uppger sig ha lämnat, har blivit utrett. Personen heter i detta fall Gitte W och hon sägs ha gjort iakttagelser rörande ett galleri på Västerlånggatan i Gamla stan, dvs. i närheten av makarna Palmes bostad.
Vi börjar då söka på Gitte W. Hennes namn visade sig finnas registrerat under uppslaget Z 8123. Bokstaven Z står för Gamla stan. Under huvuduppslaget framgår att Gitte W per telefon den 2 mars kl. 15.22 tipsat polisen om att hon varit inne i en högst ett år gammal
Utredningsmaterialet innehåller numera följande huvudavsnitt. А Anmälan, polisiära åtgärder, larm etc B Tekniskt avsnitt, rättsmedicin С Vakant D
Allmänna tips E Iakttagelser av brottet F Omhändertaget gods G Farliga personer H Politiska motiv I Vapentips J Vakant K Klubben Oxen, personer med anknytning L Biografen Grand, besökare, närområde M Tips i samband med publicerade fantom-bilder N (N-avsnittet avser Viktor G och bär dennes namn) O Inledande dörrknackningar P Vapenärende Täbyanstalten, inledning av PKK-spåret Q Vapenhandel Bofors R Press-informationstjänst, radio-tv, foton, valturné S Rymlingar – psykfall – självmord – försvunna T Kartläggning av offrets personliga förhållanden U Tysk terrorism, RAF V Jugoslavien, se även avsnitt Å X Vapenlicenser – vapenhandlare Y Turkiet Z Gamla stan Å Miro Baresic/HDP Ä Arkiverade brev, ej registrerade i förundersökningen, sorterade
länsvis Viss utredning om leasingbilar
Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas
Ett exempel kan illustrera hur det går till att söka i materialet. Antag att vi vill kontrollera om ett tips, som en person uppger sig ha lämnat, har blivit utrett. Personen heter i detta fall Gitte W och hon sägs ha gjort iakttagelser rörande ett galleri på Västerlånggatan i Gamla stan, dvs. i närheten av makarna Palmes bostad.
Vi börjar då söka på Gitte W. Hennes namn visade sig finnas registrerat under uppslaget Z 8123. Bokstaven Z står för Gamla stan. Under huvuduppslaget framgår att Gitte W per telefon den 2 mars kl. 15.22 tipsat polisen om att hon varit inne i en högst ett år gammal
konstaffär mittemot makarna Palmes bostad. Innehavarna var, enligt Gitte W, utlänningar som verkade ”slipade” men dåliga på konst.
Under underuppslaget Z 8123-A framgår att polisen drygt två år senare, den 9 maj 1988, hållit ett förhör med Gitte W. Hon lämnade då mer utförliga uppgifter. Hon berättade att galleriet på Västerlånggatan 28 hade öppnats under hösten 1985 och att hon när hon vid ett tillfälle besökte det träffade tre mellaneuropeiska män i 35-40-årsåldern. Männen pratade svenska med lätt brytning. Ingen av dem var intresserad av att visa konsten eller att sälja den. Hon fick ett intryck av att de inte var "konstkännare” och att det de visade bara var ”skräp”. Hon berättade vidare att konsthandeln var i två plan och att man från det övre planet kunde se in i makarna Palmes bostad. Dagen efter mordet hade hon gått förbi galleriet. Hon såg då att det var grå papper klistrade för fönstren och att galleriet var stängt.
Under Z 8123-1 finns ett brev från Per W, från den 21 november 1996, registrerat. På brevet finns anteckningar med hänvisningar till en rad andra uppslag: N 3070-A, N 3397, Z 8048, Z 8027, Z 6426-A och HB 11303. Dessa uppslag innehåller följande ytterligare uppgifter.
Avsnitt N är utredningen om Viktor G. I N 3070-A, som är ett underuppslag, återges ett telefonförhör den 16 mars 1986 med Jerzy P, ägaren till galleriet. Jerzy P berättade att han köpt lokalen i juli 1985. Han uppgav vidare att han inte kände någon Viktor G. Den enda fotograf han kände var Viktor L-B.
I huvuduppslaget N 3070 framgår att Jerzy P, ägare till Galleri Art Atrium, hördes av polisen den 13 mars 1986 med anledning av att ägaren till Café Mon Cheri uppgett att Jerzy P förmedlat kontakt med en fotograf som Viktor G kände. Café Mon Chéris ägare hade fått uppfattningen att Viktor G kände Jerzy P. Jerzy P förevisades ett fotografi på Viktor G men kände inte igen honom. Den enda fotograf Jerzy P uppgav sig känna var Viktor L-B.
Uppslaget N 3397 innehåller en anteckning från den 21 januari 1988 om ett telefonsamtal från en anonym svensk man, som uppgav sig ha sett ”33-åringen” tillsammans med de polacker som innehade galleriet på Västerlånggatan 28. Han hade sett dem på gatan ca två månader före mordet. Enligt mannen var polackerna på minnesgudstjänst i Johannes kyrka på mordkvällen. I detta uppslag finns hänvisningar till N 3070, Z 8048 och Z 8027.
Uppslaget Z 8027 innehåller dokumentation av en dörrknackning runt Västerlånggatan 31, påbörjad den 4 mars 1986. I Z 8027:2 finns namn på tre personer som fanns på det aktuella galleriet: Tomasz L, som renoverat galleriet, samt Anil B och Per E, vilka båda hade knytning till galleriet. I Z 8027-6 finns en uppgift om att PU pratat med
konstaffär mittemot makarna Palmes bostad. Innehavarna var, enligt Gitte W, utlänningar som verkade ”slipade” men dåliga på konst.
Under underuppslaget Z 8123-A framgår att polisen drygt två år senare, den 9 maj 1988, hållit ett förhör med Gitte W. Hon lämnade då mer utförliga uppgifter. Hon berättade att galleriet på Västerlånggatan 28 hade öppnats under hösten 1985 och att hon när hon vid ett tillfälle besökte det träffade tre mellaneuropeiska män i 35-40-årsåldern. Männen pratade svenska med lätt brytning. Ingen av dem var intresserad av att visa konsten eller att sälja den. Hon fick ett intryck av att de inte var "konstkännare” och att det de visade bara var ”skräp”. Hon berättade vidare att konsthandeln var i två plan och att man från det övre planet kunde se in i makarna Palmes bostad. Dagen efter mordet hade hon gått förbi galleriet. Hon såg då att det var grå papper klistrade för fönstren och att galleriet var stängt.
Under Z 8123-1 finns ett brev från Per W, från den 21 november 1996, registrerat. På brevet finns anteckningar med hänvisningar till en rad andra uppslag: N 3070-A, N 3397, Z 8048, Z 8027, Z 6426-A och HB 11303. Dessa uppslag innehåller följande ytterligare uppgifter.
Avsnitt N är utredningen om Viktor G. I N 3070-A, som är ett underuppslag, återges ett telefonförhör den 16 mars 1986 med Jerzy P, ägaren till galleriet. Jerzy P berättade att han köpt lokalen i juli 1985. Han uppgav vidare att han inte kände någon Viktor G. Den enda fotograf han kände var Viktor L-B.
I huvuduppslaget N 3070 framgår att Jerzy P, ägare till Galleri Art Atrium, hördes av polisen den 13 mars 1986 med anledning av att ägaren till Café Mon Cheri uppgett att Jerzy P förmedlat kontakt med en fotograf som Viktor G kände. Café Mon Chéris ägare hade fått uppfattningen att Viktor G kände Jerzy P. Jerzy P förevisades ett fotografi på Viktor G men kände inte igen honom. Den enda fotograf Jerzy P uppgav sig känna var Viktor L-B.
Uppslaget N 3397 innehåller en anteckning från den 21 januari 1988 om ett telefonsamtal från en anonym svensk man, som uppgav sig ha sett ”33-åringen” tillsammans med de polacker som innehade galleriet på Västerlånggatan 28. Han hade sett dem på gatan ca två månader före mordet. Enligt mannen var polackerna på minnesgudstjänst i Johannes kyrka på mordkvällen. I detta uppslag finns hänvisningar till N 3070, Z 8048 och Z 8027.
Uppslaget Z 8027 innehåller dokumentation av en dörrknackning runt Västerlånggatan 31, påbörjad den 4 mars 1986. I Z 8027:2 finns namn på tre personer som fanns på det aktuella galleriet: Tomasz L, som renoverat galleriet, samt Anil B och Per E, vilka båda hade knytning till galleriet. I Z 8027-6 finns en uppgift om att PU pratat med
galleriets ägarinna Rashmi K. Enligt henne pågick renoveringar i galleriet varför hantverkare vistades där under aktuell tid.
I uppslaget Z 6426 finns uppgifter som den 4 mars 1986 lämnats per telefon av Ann M. Hon hade tillsammans med en väninna, Berit A, besökt en konsthandel på Västerlånggatan kort före mordet. Det var glest med tavlor och innehavarna verkade inte intresserade av att sälja eller visa tavlorna. I samband med mordet var det brunt papper för fönstren. Ann M och Berit A kompletteringshördes den 1 februari 1993. I uppslaget finns en hänvisning till Z 8048.
Uppslaget Z 8048 består av ett av borgarrådet Mats Hulth i början av mars 1986 skrivet brev, där han vidarebefordrar uppgifter från Brit R. Brit R hade uppgivit att Jerzy P bl.a. innehade galleriet Art Atrium mitt emot Palmes bostad och att han även drev annan verksamhet, som skulle vara av tvivelaktigt slag, m.m. Uppslaget innehåller också tips om att galleriet bara hade ”kludd” på väggarna och att det varit "spring” på vinden, varifrån man såg in i Palmes bostad, under sista månaden före mordet. Den 25 mars förhördes Andrej P. Han berättade bl.a. att han studerade data och att han ibland hjälpte sin bror Jerzy Pi dennes galleri. Galleriet flyttades från Bryggargatan till Västerlånggatan i juli 1985. Den 4 april 1986 förhördes Jerzy P. Han berättade vilka rörelser han drev, hur och varför han förvärvat ifrågavarande lokal, att han förhandlat med värden om att få hyra enbart övervåningen eftersom hyran var för hög, att lokalen därefter delats och undervåningen hyrts ut till en annan person, som drev damklädesaffär, samt att lokalerna därför renoverats under februari och en tid framåt. Jerzy P uppgav att den som utfört renoveringsarbetet var Tomasz L. Polisen hörde därefter Bengt F, företrädare för fastighetsägaren, den 9 april 1986. Denne bekräftade Jerzy P:s uppgifter. Tillsammans med Bengt F besökte polisen vinden. Bengt F berättade att Jerzy P inte hade nyckel till vindskontoret, vilket var det utrymme som hade utsikt mot Palmes bostad. Inte heller hade det rapporterats något "spring” på vinden. Polisen hörde även Tomasz L som berättade att han påbörjat renoveringen den 9 februari 1986, att hans bror och en annan person som han namngav brukat göra honom sällskap under renoveringsarbetet och att dessa personer ibland stått och väntat på honom i en smyg vid Harres Damkläder. Polisen hörde även en av dessa personer, Mauriusz W, som bekräftade uppgifterna. Uppslaget innehåller också fotografier av såväl Tomasz L som Mauriusz W.
Av dessa handlingar kan man dra vissa slutsatser, framför allt att det sakliga innehållet i Gitte W:s tips utreddes våren 1986. Det framgår att galleriägaren är relativt utförligt hörd och att polisen gått vidare och kontrollerat hans uppgifter om de män som skulle ha uppehållit sig i kvarteren. Som framgår av redovisningen tar det ett tag att leta sig fram
galleriets ägarinna Rashmi K. Enligt henne pågick renoveringar i galleriet varför hantverkare vistades där under aktuell tid.
I uppslaget Z 6426 finns uppgifter som den 4 mars 1986 lämnats per telefon av Ann M. Hon hade tillsammans med en väninna, Berit A, besökt en konsthandel på Västerlånggatan kort före mordet. Det var glest med tavlor och innehavarna verkade inte intresserade av att sälja eller visa tavlorna. I samband med mordet var det brunt papper för fönstren. Ann M och Berit A kompletteringshördes den 1 februari 1993. I uppslaget finns en hänvisning till Z 8048.
Uppslaget Z 8048 består av ett av borgarrådet Mats Hulth i början av mars 1986 skrivet brev, där han vidarebefordrar uppgifter från Brit R. Brit R hade uppgivit att Jerzy P bl.a. innehade galleriet Art Atrium mitt emot Palmes bostad och att han även drev annan verksamhet, som skulle vara av tvivelaktigt slag, m.m. Uppslaget innehåller också tips om att galleriet bara hade ”kludd” på väggarna och att det varit "spring” på vinden, varifrån man såg in i Palmes bostad, under sista månaden före mordet. Den 25 mars förhördes Andrej P. Han berättade bl.a. att han studerade data och att han ibland hjälpte sin bror Jerzy Pi dennes galleri. Galleriet flyttades från Bryggargatan till Västerlånggatan i juli 1985. Den 4 april 1986 förhördes Jerzy P. Han berättade vilka rörelser han drev, hur och varför han förvärvat ifrågavarande lokal, att han förhandlat med värden om att få hyra enbart övervåningen eftersom hyran var för hög, att lokalen därefter delats och undervåningen hyrts ut till en annan person, som drev damklädesaffär, samt att lokalerna därför renoverats under februari och en tid framåt. Jerzy P uppgav att den som utfört renoveringsarbetet var Tomasz L. Polisen hörde därefter Bengt F, företrädare för fastighetsägaren, den 9 april 1986. Denne bekräftade Jerzy P:s uppgifter. Tillsammans med Bengt F besökte polisen vinden. Bengt F berättade att Jerzy P inte hade nyckel till vindskontoret, vilket var det utrymme som hade utsikt mot Palmes bostad. Inte heller hade det rapporterats något "spring” på vinden. Polisen hörde även Tomasz L som berättade att han påbörjat renoveringen den 9 februari 1986, att hans bror och en annan person som han namngav brukat göra honom sällskap under renoveringsarbetet och att dessa personer ibland stått och väntat på honom i en smyg vid Harres Damkläder. Polisen hörde även en av dessa personer, Mauriusz W, som bekräftade uppgifterna. Uppslaget innehåller också fotografier av såväl Tomasz L som Mauriusz W.
Av dessa handlingar kan man dra vissa slutsatser, framför allt att det sakliga innehållet i Gitte W:s tips utreddes våren 1986. Det framgår att galleriägaren är relativt utförligt hörd och att polisen gått vidare och kontrollerat hans uppgifter om de män som skulle ha uppehållit sig i kvarteren. Som framgår av redovisningen tar det ett tag att leta sig fram
till det uppslag där den mest centrala informationen finns, det var i detta fall i det sista uppslaget, Z 8048.
Den samlade informationen är inte alltid lättolkad. Ofta förekommer enskilda uppgifter som inte ”stämmer”. Här uppges t.ex. galleriets ägare i uppslaget Z 8027-6 heta Rashmi K, vilket inte stämmer med andra uppgifter i uppslaget, enligt vilka Jerzy P var ägaren.
Det torde också framgå att allt material måste läsas och analyseras från början. Det finns ingenstans någon sammanfattning av vilka misstankar som föranlett utredning och vilket resultat man kommit fram till. En sådan sammanfattning skulle lätt ha kunnat upprättas av den som utrett förhållandena och som vet vad utredningen syftade till att klarlägga. Sammanfattningar och analyser av det slaget förekommer emellertid inte i materialet, eftersom de anses låsa tänkandet och styra senare utredare, som bör göra sin egen bedömning. De gör emellertid också det samlade materialet mer svårtillgängligt, vilket haft sin betydelse för vår granskningsuppgift. (Jfr diskussionen i kapitel 8.)
Det kan tilläggas att detta är ett litet och jämförelsevis enkelt uppslag. De flesta av de uppslag vi granskat innehåller betydligt mer information, förgrenar sig i nya ämnesområden och innefattar, med tilltagande omfång, fler uppgifter som inte ”stämmer”.
2.2
Utredningsläget
2.2.1
Inledning
Att Sveriges statsminister Olof Palme mördades på Sveavägen i centrala Stockholm den 28 februari 1986 är vida känt, liksom att ingen lagförts för brottet. Men den bedömning av brottsutredningen som vi är satta att utföra förutsätter en mer fyllig referensram än bara dessa basfakta. Visserligen är det kanske än idag mer vi saknar visshet om än vi med säkerhet vet kring mordet, men utredningen har likväl lett fram till en del kunskap, som man måste ta till sig och bära med sig för att kunna värdera det som hänt och det som gjorts. I det här avsnittet skall vi försöka belysa vad som idag är känt om mordet samt till viss del också diskutera somliga grundläggande antaganden om skeendet.
2.2.2
Händelseförloppet i översikt
Fredagen den 28 februari 1986, efter en såvitt känt normal arbetsdag, anlände Olof Palme till sitt hem på Västerlånggatan 31 i Gamla stan ungefär klockan halv sju, eller strax dessförinnan. Hans livvakter hade
till det uppslag där den mest centrala informationen finns, det var i detta fall i det sista uppslaget, Z 8048.
Den samlade informationen är inte alltid lättolkad. Ofta förekommer enskilda uppgifter som inte ”stämmer”. Här uppges t.ex. galleriets ägare i uppslaget Z 8027-6 heta Rashmi K, vilket inte stämmer med andra uppgifter i uppslaget, enligt vilka Jerzy P var ägaren.
Det torde också framgå att allt material måste läsas och analyseras från början. Det finns ingenstans någon sammanfattning av vilka misstankar som föranlett utredning och vilket resultat man kommit fram till. En sådan sammanfattning skulle lätt ha kunnat upprättas av den som utrett förhållandena och som vet vad utredningen syftade till att klarlägga. Sammanfattningar och analyser av det slaget förekommer emellertid inte i materialet, eftersom de anses låsa tänkandet och styra senare utredare, som bör göra sin egen bedömning. De gör emellertid också det samlade materialet mer svårtillgängligt, vilket haft sin betydelse för vår granskningsuppgift. (Jfr diskussionen i kapitel 8.)
Det kan tilläggas att detta är ett litet och jämförelsevis enkelt uppslag. De flesta av de uppslag vi granskat innehåller betydligt mer information, förgrenar sig i nya ämnesområden och innefattar, med tilltagande omfång, fler uppgifter som inte ”stämmer”.
2.2
Utredningsläget
2.2.1
Inledning
Att Sveriges statsminister Olof Palme mördades på Sveavägen i centrala Stockholm den 28 februari 1986 är vida känt, liksom att ingen lagförts för brottet. Men den bedömning av brottsutredningen som vi är satta att utföra förutsätter en mer fyllig referensram än bara dessa basfakta. Visserligen är det kanske än idag mer vi saknar visshet om än vi med säkerhet vet kring mordet, men utredningen har likväl lett fram till en del kunskap, som man måste ta till sig och bära med sig för att kunna värdera det som hänt och det som gjorts. I det här avsnittet skall vi försöka belysa vad som idag är känt om mordet samt till viss del också diskutera somliga grundläggande antaganden om skeendet.
2.2.2
Händelseförloppet i översikt
Fredagen den 28 februari 1986, efter en såvitt känt normal arbetsdag, anlände Olof Palme till sitt hem på Västerlånggatan 31 i Gamla stan ungefär klockan halv sju, eller strax dessförinnan. Hans livvakter hade
inte varit i tjänst sedan förmiddagen, då han förklarat att han inte skulle behöva dem mer under dagen.
Under de närmaste timmarna efter hemkomsten talade han i telefon med sonen Mårten Palme, partisekreteraren Bo Toresson och före detta statsrådet Sven Aspling samt åt middag med sin fru.
Därifrån tog de ett tåg mot city. De steg av vid station Rådmansgatan, gick upp på Sveavägen och promenerade den korta vägen till biografen Grand.
Där mötte de sonen Mårten Palme och dennes fästmö. Klockan var då strax före nio.
Olof Palme köpte åt sin hustru och sig själv biljetter till föreställningen Bröderna Mozart, som började klockan 21:15.
Efter filmens slut strax efter klockan 23 (23:05-23:10), dröjde sig Lisbeth och Olof Palme samt sonen (Mårten Palme) och dennes fästmö (Ingrid Klering) kvar något utanför biografen.
Ungefär 23:15 gick de bägge paren åt varsitt håll. Olof och Lisbeth Palme gick Sveavägen mot centrum (söderut), utan att korsa gatan.
De stannade för att titta i ett skyltfönster och gick sedan vidare i samma riktning som de gått tidigare, dvs. söderut mot Kungsgatan.
När de passerade Tunnelgatan kom en man upp bakom Olof Palme och sköt denne från nära håll i ryggen.
Olof Palme föll till marken; skottet var omedelbart dödande.
Den som skjutit avlossade ännu ett skott, som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg.
Gärningsmannen avvek in på Tunnelgatan, förbi de baracker som stod uppställda där och vidare uppför trappan mot Malmskillnadsgatan.
2.2.3 Gärningen och gärningsmannen
Skotten, dödsorsak m.m.
Utredningen
Det skott som dödade Olof Palme avlossades på 10-30 cm avstånd.
Kulan gick in genom rockens ryggsöm, ungefär i skulderbladshöjd, krossade ryggraden, slet sönder kroppspulsådern och luftstrupen samt gick ut genom bröstet.
Skador av denna typ är inte förenliga med livets fortbestånd.
De medför att benen omedelbart viker sig och kroppen rasar till marken. Olof Palme dog alltså ögonblickligen.
Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon
SOU1999:88 sid. 148 Brottsutredningen i översikt
inte varit i tjänst sedan förmiddagen, då han förklarat att han inte skulle behöva dem mer under dagen.
Under de närmaste timmarna efter hemkomsten talade han i telefon med sonen Mårten Palme, partisekreteraren Bo Toresson och före detta statsrådet Sven Aspling samt åt middag med sin fru.
Därifrån tog de ett tåg mot city. De steg av vid station Rådmansgatan, gick upp på Sveavägen och promenerade den korta vägen till biografen Grand.
Där mötte de sonen Mårten Palme och dennes fästmö. Klockan var då strax före nio.
Olof Palme köpte åt sin hustru och sig själv biljetter till föreställningen Bröderna Mozart, som började klockan 21:15.
Efter filmens slut strax efter klockan 23 (23:05-23:10), dröjde sig Lisbeth och Olof Palme samt sonen (Mårten Palme) och dennes fästmö (Ingrid Klering) kvar något utanför biografen.
Ungefär 23:15 gick de bägge paren åt varsitt håll. Olof och Lisbeth Palme gick Sveavägen mot centrum (söderut), utan att korsa gatan.
De stannade för att titta i ett skyltfönster och gick sedan vidare i samma riktning som de gått tidigare, dvs. söderut mot Kungsgatan.
När de passerade Tunnelgatan kom en man upp bakom Olof Palme och sköt denne från nära håll i ryggen.
Olof Palme föll till marken; skottet var omedelbart dödande.
Den som skjutit avlossade ännu ett skott, som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg.
Gärningsmannen avvek in på Tunnelgatan, förbi de baracker som stod uppställda där och vidare uppför trappan mot Malmskillnadsgatan.
2.2.3 Gärningen och gärningsmannen
Skotten, dödsorsak m.m.
Utredningen
Det skott som dödade Olof Palme avlossades på 10-30 cm avstånd.
Kulan gick in genom rockens ryggsöm, ungefär i skulderbladshöjd, krossade ryggraden, slet sönder kroppspulsådern och luftstrupen samt gick ut genom bröstet.
Skador av denna typ är inte förenliga med livets fortbestånd.
De medför att benen omedelbart viker sig och kroppen rasar till marken. Olof Palme dog alltså ögonblickligen.
Kapitlets innehåll 8.1 Finns det delar av utredningsmaterialet som inte är
tillräckligt bearbetade?. 8.2 Polisspåret...... 8.3 Iakttagelser angående utredningsarbetet... 8.3.1 Allmänt om det sätt på vilket mordutredningen
bedrivits
1988 års spaningsorganisation. Spaningsorganisationen efter domen i Svea hovrätt PU:s bearbetning – "processande” – av utredningsmaterialet Dokumentation över utredningsarbetet..
Analysarbete. 8.3.2 Informationsfrågor. 8.3.3 Lednings- och ansvarsfrågor.
En organisation, ett ledningsansvar. Rollfördelningen.
Särskilt om Riksåklagaren.. 8.3.4 Rättssäkerhetsfrågor..... 8.3.5 Regeringen och brottsutredningen 8.4
Vissa perspektiv som påverkar bedömningen av
utredningsarbetet..... 8.5 Brottsutredningens organisation efter Högsta domstolens
Kapitlets innehåll 8.1 Finns det delar av utredningsmaterialet som inte är
tillräckligt bearbetade?. 8.2 Polisspåret...... 8.3 Iakttagelser angående utredningsarbetet... 8.3.1 Allmänt om det sätt på vilket mordutredningen
bedrivits
1988 års spaningsorganisation. Spaningsorganisationen efter domen i Svea hovrätt PU:s bearbetning – "processande” – av utredningsmaterialet Dokumentation över utredningsarbetet..
Analysarbete. 8.3.2 Informationsfrågor. 8.3.3 Lednings- och ansvarsfrågor.
En organisation, ett ledningsansvar. Rollfördelningen.
Särskilt om Riksåklagaren.. 8.3.4 Rättssäkerhetsfrågor..... 8.3.5 Regeringen och brottsutredningen 8.4
Vissa perspektiv som påverkar bedömningen av
utredningsarbetet..... 8.5 Brottsutredningens organisation efter Högsta domstolens
bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick åter ut genom mockakappans högra ryggsida.
Av det rättsmedicinska utlåtandet avseende Olof Palme framgår att det inte rört sig om ett s.k. påsittande skott; i övrigt tillät obduktionsfynden inte ett helt precist fastställande av det avstånd på vilket skottet avfyrats. Att skotten avlossats 10-30 cm från Olof Palmes kropp resp 70-100 cm från Lisbeth Palme har fastslagits av Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Att kulan gått in genom ryggsömmen kan konstateras genom besiktning av Olof Palmes kläder, som finns på SKL. Skadorna på Lisbeth Palmes kläder kan konstateras på samma sätt.
Vittnesuppgifter tyder på att skotten avlossats med 1-3 sekunders mellanrum.
Det har förekommit uppgift om att paret Palme gick arm i arm när det första skottet träffade och att Lisbeth Palme då drogs med i fallet, vilket i sin tur skulle ha påverkat resultatet av det andra skottet. Det har inte gjorts några rekonstruktioner där Lisbeth Palme medverkat.
Det har likaledes förekommit uppgift om att mördaren lagt sin hand på Olof Palmes axel innan han sköt. Det finns inga klara belägg för det, men det kan inte uteslutas att det var så.
Olof Palmes kropp obducerades den 1 mars, varvid de angivna skadorna konstaterades. Som dödsorsak anges i det rättsmedicinska utlåtandet från den 5 mars 1986 ”yttre och inre blödning efter sönderslitning av stora kroppspulsådern och luftstrupen med massiv inandning av blod i båda lungorna”. Att skadorna var för sig är dödliga, att Olof Palme dog ögonblickligen och att kroppen rasat till marken har uppgivits av rättsläkaren Kari Ormstad, som var en av de läkare som utförde obduktionen." Olof Palme hade ett mindre krossår i pannan, som visar att han föll handlöst. Kari Ormstad har uppgivit att kroppen först fallit ned på knäna och sedan framåt mot marken.
Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare, som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde ca 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”. 18
17
Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24
april 1995.
Uppgiften hämtad från GMP (brottsanalysen, se kapitel 7) s. 69. Det är oklart vem som lämnat den.
bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick åter ut genom mockakappans högra ryggsida.
Av det rättsmedicinska utlåtandet avseende Olof Palme framgår att det inte rört sig om ett s.k. påsittande skott; i övrigt tillät obduktionsfynden inte ett helt precist fastställande av det avstånd på vilket skottet avfyrats. Att skotten avlossats 10-30 cm från Olof Palmes kropp resp 70-100 cm från Lisbeth Palme har fastslagits av Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Att kulan gått in genom ryggsömmen kan konstateras genom besiktning av Olof Palmes kläder, som finns på SKL. Skadorna på Lisbeth Palmes kläder kan konstateras på samma sätt.
Vittnesuppgifter tyder på att skotten avlossats med 1-3 sekunders mellanrum.
Det har förekommit uppgift om att paret Palme gick arm i arm när det första skottet träffade och att Lisbeth Palme då drogs med i fallet, vilket i sin tur skulle ha påverkat resultatet av det andra skottet. Det har inte gjorts några rekonstruktioner där Lisbeth Palme medverkat.
Det har likaledes förekommit uppgift om att mördaren lagt sin hand på Olof Palmes axel innan han sköt. Det finns inga klara belägg för det, men det kan inte uteslutas att det var så.
Olof Palmes kropp obducerades den 1 mars, varvid de angivna skadorna konstaterades. Som dödsorsak anges i det rättsmedicinska utlåtandet från den 5 mars 1986 ”yttre och inre blödning efter sönderslitning av stora kroppspulsådern och luftstrupen med massiv inandning av blod i båda lungorna”. Att skadorna var för sig är dödliga, att Olof Palme dog ögonblickligen och att kroppen rasat till marken har uppgivits av rättsläkaren Kari Ormstad, som var en av de läkare som utförde obduktionen." Olof Palme hade ett mindre krossår i pannan, som visar att han föll handlöst. Kari Ormstad har uppgivit att kroppen först fallit ned på knäna och sedan framåt mot marken.
Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare, som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde ca 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”. 18
17
Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24
april 1995.
Uppgiften hämtad från GMP (brottsanalysen, se kapitel 7) s. 69. Det är oklart vem som lämnat den.
Övrigt Skottet mot Olof Palme var enligt vad som uttalats av rättsmedicinsk expertis närmast optimalt om syftet var att döda."' Ett skott som skjuts genom kroppen med denna riktning är säkert dödande. Det rör sig om en tio centimeter bred och 20 centimeter hög träffyta i skulderbladstrakten.
Angivna fakta har använts för spekulationer om huruvida gärningsmannens bestämda mål varit att döda och om gärningsmannen varit "professionell” eller inte.
Om det för gärningsmannen varit avgörande att döda Olof Palme eller om det i och för sig varit tillräckligt om denne skadats allvarligt är av betydelse vid en diskussion kring tänkbara motiv. Fakta i denna del ger emellertid inget underlag för något ställningstagande till om gärningsmannen varit bestämd i sitt syfte att döda eller mer obestämd och då skjutit ”mitt på kroppen”, vilket han kan sägas ha gjort. Enligt vår bedömning ger fakta i denna del inte heller något entydigt underlag för bedömande av om gärningsmannen varit "professionell”, dvs. särskilt skickad för att döda, eller inte; att han valde att skjuta som han gjorde kan ha berott på kunskap och beräkning men också på slump.
Den andra kulan träffade Lisbeth Palme i samma kroppsregion som den första träffade Olof Palme. Om skottet riktats två centimeter längre till vänster skulle det med all sannolikhet ha varit dödande; kulan hade då krossat ryggraden på ungefär samma sätt som den första kulan krossade Olof Palmes ryggrad. Om man utgår från att skytten avsåg att döda innebär det att revolvermynningen var riktad ca 5 millimeter fel i förhållande till kolven.
Det har spekulerats om huruvida det andra skottet var avsett för Olof eller Lisbeth Palme liksom om huruvida var skickligt eller oskickligt. En rekonstruktion som gjorts av PU 1995, med användande av makarna Palmes kläder och kända fakta, kunde inte med säkerhet visa mördarens avsikt med det andra skottet, men fakta talade för att det var avsett för Lisbeth Palme. Enligt åtalspåståendet i målet åklagaren ... Christer P var det andra skottet riktat mot Lisbeth Palme i avsikt att döda (påståendet prövades aldrig av Svea hovrätt, eftersom åtalet ogillades redan på den grunden att det inte bevisats att det var den åtalade som skjutit).
Om skottet var avsett för Olof Palme rör det sig om en grov miss som utvisar att skottet var oskickligt. Om skottet var avsett för Lisbeth Palme är det inte möjligt att avgöra i vad mån det var oskickligt. Om
19
Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24 april 1995.
Övrigt Skottet mot Olof Palme var enligt vad som uttalats av rättsmedicinsk expertis närmast optimalt om syftet var att döda."' Ett skott som skjuts genom kroppen med denna riktning är säkert dödande. Det rör sig om en tio centimeter bred och 20 centimeter hög träffyta i skulderbladstrakten.
Angivna fakta har använts för spekulationer om huruvida gärningsmannens bestämda mål varit att döda och om gärningsmannen varit "professionell” eller inte.
Om det för gärningsmannen varit avgörande att döda Olof Palme eller om det i och för sig varit tillräckligt om denne skadats allvarligt är av betydelse vid en diskussion kring tänkbara motiv. Fakta i denna del ger emellertid inget underlag för något ställningstagande till om gärningsmannen varit bestämd i sitt syfte att döda eller mer obestämd och då skjutit ”mitt på kroppen”, vilket han kan sägas ha gjort. Enligt vår bedömning ger fakta i denna del inte heller något entydigt underlag för bedömande av om gärningsmannen varit "professionell”, dvs. särskilt skickad för att döda, eller inte; att han valde att skjuta som han gjorde kan ha berott på kunskap och beräkning men också på slump.
Den andra kulan träffade Lisbeth Palme i samma kroppsregion som den första träffade Olof Palme. Om skottet riktats två centimeter längre till vänster skulle det med all sannolikhet ha varit dödande; kulan hade då krossat ryggraden på ungefär samma sätt som den första kulan krossade Olof Palmes ryggrad. Om man utgår från att skytten avsåg att döda innebär det att revolvermynningen var riktad ca 5 millimeter fel i förhållande till kolven.
Det har spekulerats om huruvida det andra skottet var avsett för Olof eller Lisbeth Palme liksom om huruvida var skickligt eller oskickligt. En rekonstruktion som gjorts av PU 1995, med användande av makarna Palmes kläder och kända fakta, kunde inte med säkerhet visa mördarens avsikt med det andra skottet, men fakta talade för att det var avsett för Lisbeth Palme. Enligt åtalspåståendet i målet åklagaren ... Christer P var det andra skottet riktat mot Lisbeth Palme i avsikt att döda (påståendet prövades aldrig av Svea hovrätt, eftersom åtalet ogillades redan på den grunden att det inte bevisats att det var den åtalade som skjutit).
Om skottet var avsett för Olof Palme rör det sig om en grov miss som utvisar att skottet var oskickligt. Om skottet var avsett för Lisbeth Palme är det inte möjligt att avgöra i vad mån det var oskickligt. Om
19
Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24 april 1995.
det hade varit avsett att döda var det visserligen en miss, men om det träffat något längre till vänster och varit dödande skulle slutsatsen antagligen ha blivit att skytten varit skicklig. Eftersom missen därvidlag, givet omständigheterna i övrigt, får anses ligga inom slumpens marginaler är det i praktiken inte möjligt att av det andra skottet dra någon slutsats om skyttens kompetens. Sammantaget föreligger osäkerhet om vilka slutsatser som skall dras av det andra skottet; det ger inget entydigt underlag för bedömande av skyttens skicklighet eller ”professionalism”.
Spår. Upphittade kulor
Utredningen Med några få undantag har inga spår säkrats efter gärningsmannen. Undantagen består dels av två kulor, som är av samma typ, dels av de spår som gärningsmannens ammunition lämnat i makarna Palmes kläder. Brottsplatsen undersöktes inte omgående. Den egentliga brottsplatsundersökningen gjordes dagen efter ordet mellan kl kan 10 och 16. Avspärrningen var till en början begränsad; många personer rörde sig under mordkvällen, natten och morgonen i området, det gick t.ex. att kasta in blommor på mordplatsen. De senare undersökningarna har varit utförliga. Inga andra spår efter gärningsmannen än de nämnda har emellertid kunnat säkras.
De upphittade kulorna Den ena kulan upphittades på morgonen dagen efter mordet på Sveavägens västra sida, dvs. på den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen. Den andra upphittades ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Fyndplatserna var belägna cirka fyrtio respektive cirka fem meter från mordplatsen. Ingen av kulorna upphittades av polisen. Uppgifterna om hur och var de upphittades har lämnats av de personer som överlämnat dem till polisen.
Kulorna har kunnat härledas till tillverkaren. De är av fabrikatet Winchester-Western .357 Magnum. De är av s.k. Metal Piercing-typ, vilket innebär att de har en kopparmantel kring blykärnans främre del. Ammunitionen kallas därför ibland ”metallbrytande”. Kulorna har tillverkats ur samma blysats ("batch” eller göt). Satsen kan ha omfattat flera hundratusen patroner, som sålts i många länder.
De upphittade kulorna har med hjälp av en blyisotopisk undersökning med hög grad av sannolikhet kunnat bindas till de blyfragment
det hade varit avsett att döda var det visserligen en miss, men om det träffat något längre till vänster och varit dödande skulle slutsatsen antagligen ha blivit att skytten varit skicklig. Eftersom missen därvidlag, givet omständigheterna i övrigt, får anses ligga inom slumpens marginaler är det i praktiken inte möjligt att av det andra skottet dra någon slutsats om skyttens kompetens. Sammantaget föreligger osäkerhet om vilka slutsatser som skall dras av det andra skottet; det ger inget entydigt underlag för bedömande av skyttens skicklighet eller ”professionalism”.
Spår. Upphittade kulor
Utredningen Med några få undantag har inga spår säkrats efter gärningsmannen. Undantagen består dels av två kulor, som är av samma typ, dels av de spår som gärningsmannens ammunition lämnat i makarna Palmes kläder. Brottsplatsen undersöktes inte omgående. Den egentliga brottsplatsundersökningen gjordes dagen efter ordet mellan kl kan 10 och 16. Avspärrningen var till en början begränsad; många personer rörde sig under mordkvällen, natten och morgonen i området, det gick t.ex. att kasta in blommor på mordplatsen. De senare undersökningarna har varit utförliga. Inga andra spår efter gärningsmannen än de nämnda har emellertid kunnat säkras.
De upphittade kulorna Den ena kulan upphittades på morgonen dagen efter mordet på Sveavägens västra sida, dvs. på den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen. Den andra upphittades ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Fyndplatserna var belägna cirka fyrtio respektive cirka fem meter från mordplatsen. Ingen av kulorna upphittades av polisen. Uppgifterna om hur och var de upphittades har lämnats av de personer som överlämnat dem till polisen.
Kulorna har kunnat härledas till tillverkaren. De är av fabrikatet Winchester-Western .357 Magnum. De är av s.k. Metal Piercing-typ, vilket innebär att de har en kopparmantel kring blykärnans främre del. Ammunitionen kallas därför ibland ”metallbrytande”. Kulorna har tillverkats ur samma blysats ("batch” eller göt). Satsen kan ha omfattat flera hundratusen patroner, som sålts i många länder.
De upphittade kulorna har med hjälp av en blyisotopisk undersökning med hög grad av sannolikhet kunnat bindas till de blyfragment
de avskjutna kulorna avsatte i Olof och Lisbeth Palmes kläder. Resonemanget bygger bl.a. på att de blyrester som återfunnits i makarna Palmes kläder jämförts med de upphittade kulornas blysammansättning. Kulor som hör till samma tillverkningssats har en näranog identisk isotopsammansättning. Blyresterna i kläderna och de upphittade kulorna visar stor överensstämmelse, men avviker med jämförelseprov från andra kulor. Slutsatsen av detta är att de avskjutna kulorna kommer från samma tillverkningssats som de upphittade.
Inom brottsutredningen har man beräknat att leverantören via den svenske generalagenten levererat knappt 6000 patroner av det aktuella slaget och ur den tillverkningssats som de upphittade kulorna härrör från. Leveranserna har skett under 1979 och 1980.
Kulorna är i för undersökningsändamål ganska dåligt skick. De har kunnat användas för jämförande undersökningar av vilken vapentyp de utskjutits ur. De kan vidare användas för att vid jämförelse efter provskjutning utesluta många vapen som mordvapnet. Men de skulle antagligen inte med säkerhet kunna bindas till ett mordvapen. Med andra ord är det möjligt att "rätt" vapen inte kan bindas till mordet med hjälp av kulorna.
Se vidare under nästa rubrik.
Vapnet
Utredningen De upphittade kulorna härrör från ammunition avsedd för revolvrar av kaliber .357. Kulorna har därtill spår, s.k. bomdata, som kunnat uppmätas och hänföras till revolvrar av denna kaliber. Mordet begicks sannolikt med en revolver av denna typ.
Av denna revolvertyp finns det en handfull kända fabrikat som avsätter de bomdata som uppmätts. Det överlägset vanligaste är Smith & Wesson. PU har därför dragit slutsatsen att den använda vapnet sannolikt var en Smith & Wesson .357.
Revolvrar av detta slag förekommer med olika piplängder. Vid provskjutningar med olika piplängder har det kunnat konstateras att piplängder kortare än 4 tum avsätter en särskild typ av spår i form av uppsvampning av kulans bakre del. Det kan även förekomma beträffande 4 tums-pipor, men förekommer inte då pipan är 6 tum eller längre. De upphittade kulorna har inte detta slags spår. PU har därför dragit slutsatsen att det använda vapnet haft en pipa av minst 4 tums längd.
En revolver av angivet slag väger drygt ett kilo och är, med 6 tums pipa, ca 30 cm lång.
de avskjutna kulorna avsatte i Olof och Lisbeth Palmes kläder. Resonemanget bygger bl.a. på att de blyrester som återfunnits i makarna Palmes kläder jämförts med de upphittade kulornas blysammansättning. Kulor som hör till samma tillverkningssats har en näranog identisk isotopsammansättning. Blyresterna i kläderna och de upphittade kulorna visar stor överensstämmelse, men avviker med jämförelseprov från andra kulor. Slutsatsen av detta är att de avskjutna kulorna kommer från samma tillverkningssats som de upphittade.
Inom brottsutredningen har man beräknat att leverantören via den svenske generalagenten levererat knappt 6000 patroner av det aktuella slaget och ur den tillverkningssats som de upphittade kulorna härrör från. Leveranserna har skett under 1979 och 1980.
Kulorna är i för undersökningsändamål ganska dåligt skick. De har kunnat användas för jämförande undersökningar av vilken vapentyp de utskjutits ur. De kan vidare användas för att vid jämförelse efter provskjutning utesluta många vapen som mordvapnet. Men de skulle antagligen inte med säkerhet kunna bindas till ett mordvapen. Med andra ord är det möjligt att "rätt" vapen inte kan bindas till mordet med hjälp av kulorna.
Se vidare under nästa rubrik.
Vapnet
Utredningen De upphittade kulorna härrör från ammunition avsedd för revolvrar av kaliber .357. Kulorna har därtill spår, s.k. bomdata, som kunnat uppmätas och hänföras till revolvrar av denna kaliber. Mordet begicks sannolikt med en revolver av denna typ.
Av denna revolvertyp finns det en handfull kända fabrikat som avsätter de bomdata som uppmätts. Det överlägset vanligaste är Smith & Wesson. PU har därför dragit slutsatsen att den använda vapnet sannolikt var en Smith & Wesson .357.
Revolvrar av detta slag förekommer med olika piplängder. Vid provskjutningar med olika piplängder har det kunnat konstateras att piplängder kortare än 4 tum avsätter en särskild typ av spår i form av uppsvampning av kulans bakre del. Det kan även förekomma beträffande 4 tums-pipor, men förekommer inte då pipan är 6 tum eller längre. De upphittade kulorna har inte detta slags spår. PU har därför dragit slutsatsen att det använda vapnet haft en pipa av minst 4 tums längd.
En revolver av angivet slag väger drygt ett kilo och är, med 6 tums pipa, ca 30 cm lång.
Det finns andra revolvertyper som avsätter samma spår, bomdata, som kaliber .357. Smith & Wesson kaliber .38 har samma bomdata som kaliber .357, men de upphittade kulorna härrör från en ammunition som inte kan utskjutas ur en kaliber .38-revolver, om inte någon form av manipulation sker. Inte heller andra former av manipulation kan uteslutas.
Det saknas säkra uppgifter om hur många legala vapen av typen Smith & Wesson kaliber .357 som fanns vid denna tid. 20 Det är däremot känt att 13 revolvrar av den aktuella typen vid tiden för mordet var anmälda som stulna eller förkomna. Fyra av dessa har ännu inte anträffats (därutöver finns ytterligare en legal Smith & Wesson .357 från denna tid som inte kunnat spåras).
Övrigt Ammunitionstypen Metal Piercing har namn om sig att vara kraftfull. Den har dock inte så stor genomslagskraft, bl.a. beroende på att den inte är välbalanserad och därför ”tumlar” eller ställer sig på tvären när den möter motstånd (träffar sitt mål). Detta leder till att den dels kan orsaka stora skador, dels snabbt förlorar sin rörelseenergi. Valet av ammunition har betydelse för bedömandet av gärningsmannens syfte och ”professionalism”. Att Metal Piercing-ammunition använts kan tyda på att gärningsmannen velat gardera sig för att Olof Palme bar skyddsväst, något som skulle tyda på ”professionalism”. Samtidigt föreligger vissa tvivel på att den valda ammunitionen skulle vara särskilt tjänlig från den synpunkten. Ammunitionsvalet i sig ger alltså ingen tydlig ledning för bedömandet av syfte och ”professionalism”.
Motsvarande resonemang kan föras beträffande vapnet. En revolver av kaliber .357 är ett kraftfullt vapen och från den synpunkten tjänligt. Det är samtidigt stort och klumpigt att använda – jämfört med en pistol – och från den synpunkten inte ett självklart val för en ”professionell” gärningsman. En pistol efterlämnar dock patronhylsor, vilka typiskt sett kan vara lätta att binda till ett vapen. Smith & Wesson .357 är vidare ett vanligt vapen. Det gäller även i kriminella kretsar där det av vissa bedöms lätt att komma över. Vanligheten kan i sin tur vara ett skäl för den ”professionelle” att välja just det vapnet, som därmed lämnar mindre information till brottsutredarna. Valet av vapen leder sammantaget inte till några entydiga slutsatser rörande gärningsmannens person, syfte eller motiv.
20
I GMP uppges att det 1986 i Sverige totalt fanns 2160 registrerade revolvrar, varav 650 i Stockholms län och ytterligare 120 i Uppsala och Södermanlands län. Det inkluderar alltså alla fabrikat och kalibrar.
Det finns andra revolvertyper som avsätter samma spår, bomdata, som kaliber .357. Smith & Wesson kaliber .38 har samma bomdata som kaliber .357, men de upphittade kulorna härrör från en ammunition som inte kan utskjutas ur en kaliber .38-revolver, om inte någon form av manipulation sker. Inte heller andra former av manipulation kan uteslutas.
Det saknas säkra uppgifter om hur många legala vapen av typen Smith & Wesson kaliber .357 som fanns vid denna tid. 20 Det är däremot känt att 13 revolvrar av den aktuella typen vid tiden för mordet var anmälda som stulna eller förkomna. Fyra av dessa har ännu inte anträffats (därutöver finns ytterligare en legal Smith & Wesson .357 från denna tid som inte kunnat spåras).
Övrigt Ammunitionstypen Metal Piercing har namn om sig att vara kraftfull. Den har dock inte så stor genomslagskraft, bl.a. beroende på att den inte är välbalanserad och därför ”tumlar” eller ställer sig på tvären när den möter motstånd (träffar sitt mål). Detta leder till att den dels kan orsaka stora skador, dels snabbt förlorar sin rörelseenergi. Valet av ammunition har betydelse för bedömandet av gärningsmannens syfte och ”professionalism”. Att Metal Piercing-ammunition använts kan tyda på att gärningsmannen velat gardera sig för att Olof Palme bar skyddsväst, något som skulle tyda på ”professionalism”. Samtidigt föreligger vissa tvivel på att den valda ammunitionen skulle vara särskilt tjänlig från den synpunkten. Ammunitionsvalet i sig ger alltså ingen tydlig ledning för bedömandet av syfte och ”professionalism”.
Motsvarande resonemang kan föras beträffande vapnet. En revolver av kaliber .357 är ett kraftfullt vapen och från den synpunkten tjänligt. Det är samtidigt stort och klumpigt att använda – jämfört med en pistol – och från den synpunkten inte ett självklart val för en ”professionell” gärningsman. En pistol efterlämnar dock patronhylsor, vilka typiskt sett kan vara lätta att binda till ett vapen. Smith & Wesson .357 är vidare ett vanligt vapen. Det gäller även i kriminella kretsar där det av vissa bedöms lätt att komma över. Vanligheten kan i sin tur vara ett skäl för den ”professionelle” att välja just det vapnet, som därmed lämnar mindre information till brottsutredarna. Valet av vapen leder sammantaget inte till några entydiga slutsatser rörande gärningsmannens person, syfte eller motiv.
20
I GMP uppges att det 1986 i Sverige totalt fanns 2160 registrerade revolvrar, varav 650 i Stockholms län och ytterligare 120 i Uppsala och Södermanlands län. Det inkluderar alltså alla fabrikat och kalibrar.
Det har spekulerats kring om vapnet var försett med ljuddämpare. En sådan omständighet skulle peka på en noga förberedd och i den meningen ”professionell” gärningsman. Det kan inte uteslutas att ljuddämpare använts, men det finns inget som talar för det annat än Lisbeth Palmes uppgift att hon då det första skottet avlossades trodde att det rörde sig om ungdomar som lekte med smällare, även efter händelsen trodde hon att skotten skjutits från längre avstånd. Det använda vapnet med den använda ammunitionen ger ovanligt kraftigt ljud, så kraftigt att ammunitionen i fråga enligt vad som uppges i GMP är förbjuden vid många skjutbanor. Att använda ljuddämpare på revolver är inte lika effektivt som på en pistol. Det beror på att revolverns trumma är öppen. Typiskt sett är det mindre logiskt att välja en revolver och samtidigt söka dämpa ljudet med ljuddämpare. Tillgänglig information ger inte heller i denna del någon ledning för att bedöma gärningsmannens person, syfte eller motiv.
Förhållandena på mordplatsen
De som var ute på stan torde ha uppfattat mordkvällen som råkall. Det var alltså i slutet av februari, sportlovsveckan. Vädret i Stockholm var mulet, det blåste 3,5 meter per sekund och termometern visade minus 5,4 grader, enligt SMHI:s mätningar vid Östra station i Stockholm kl 23. Gångbanorna på Sveavägen och Tunnelgatan kring mordplatsen var täckta av ett tunt lager packad, sandblandad is och snö. Trappan upp mot Malmskillnadsgatan skall enligt vad som uppges i GMP ha varit i det närmaste snö- och isfri.
Mordplatsen är belägen i Stockholms innerstads centrala del, något hundratal meter norr om Kungsgatan där Sveavägen korsas av Tunnelgatan, vars västra del efter mordet döpts om till Olof Palmes gata. Den östra delen av Tunnelgatan var och är en drygt sju meter bred s.k. gågata. Längs Sveavägens östra sida löper en ca sju meter bred trottoar. Gångbanan bildar med andra ord ett ”T” vid denna punkt. Olof Palme befann sig då han besköts ungefär mitt på Sveavägens trottoar och mitt för Tunnelgatans mynning eller mitt i ”T:ts” överliggande del.
I hörnet Sveavägen Tunnelgatan låg en affär som då hette ”Dekorima” (numera ”Kreatima”). Bottenvåningens hörn är ”avfasat” så att det bildar en cirka tre meter lång vägg i 90 graders vinkel mot korsningens mitt. Över avfasningen skjuter andra våningen av huset ut som ett tak över den avfasade hörnan. I det andra hörnet på samma sida av Sveavägen ligger en tunnelbanenedgång.
Belysningen på mordplatsen utgjordes av gatubelysningen på Sveavägen samt två mitt över Tunnelgatan hängande lampor, den ena
Det har spekulerats kring om vapnet var försett med ljuddämpare. En sådan omständighet skulle peka på en noga förberedd och i den meningen ”professionell” gärningsman. Det kan inte uteslutas att ljuddämpare använts, men det finns inget som talar för det annat än Lisbeth Palmes uppgift att hon då det första skottet avlossades trodde att det rörde sig om ungdomar som lekte med smällare, även efter händelsen trodde hon att skotten skjutits från längre avstånd. Det använda vapnet med den använda ammunitionen ger ovanligt kraftigt ljud, så kraftigt att ammunitionen i fråga enligt vad som uppges i GMP är förbjuden vid många skjutbanor. Att använda ljuddämpare på revolver är inte lika effektivt som på en pistol. Det beror på att revolverns trumma är öppen. Typiskt sett är det mindre logiskt att välja en revolver och samtidigt söka dämpa ljudet med ljuddämpare. Tillgänglig information ger inte heller i denna del någon ledning för att bedöma gärningsmannens person, syfte eller motiv.
Förhållandena på mordplatsen
De som var ute på stan torde ha uppfattat mordkvällen som råkall. Det var alltså i slutet av februari, sportlovsveckan. Vädret i Stockholm var mulet, det blåste 3,5 meter per sekund och termometern visade minus 5,4 grader, enligt SMHI:s mätningar vid Östra station i Stockholm kl 23. Gångbanorna på Sveavägen och Tunnelgatan kring mordplatsen var täckta av ett tunt lager packad, sandblandad is och snö. Trappan upp mot Malmskillnadsgatan skall enligt vad som uppges i GMP ha varit i det närmaste snö- och isfri.
Mordplatsen är belägen i Stockholms innerstads centrala del, något hundratal meter norr om Kungsgatan där Sveavägen korsas av Tunnelgatan, vars västra del efter mordet döpts om till Olof Palmes gata. Den östra delen av Tunnelgatan var och är en drygt sju meter bred s.k. gågata. Längs Sveavägens östra sida löper en ca sju meter bred trottoar. Gångbanan bildar med andra ord ett ”T” vid denna punkt. Olof Palme befann sig då han besköts ungefär mitt på Sveavägens trottoar och mitt för Tunnelgatans mynning eller mitt i ”T:ts” överliggande del.
I hörnet Sveavägen Tunnelgatan låg en affär som då hette ”Dekorima” (numera ”Kreatima”). Bottenvåningens hörn är ”avfasat” så att det bildar en cirka tre meter lång vägg i 90 graders vinkel mot korsningens mitt. Över avfasningen skjuter andra våningen av huset ut som ett tak över den avfasade hörnan. I det andra hörnet på samma sida av Sveavägen ligger en tunnelbanenedgång.
Belysningen på mordplatsen utgjordes av gatubelysningen på Sveavägen samt två mitt över Tunnelgatan hängande lampor, den ena
nästan framme vid korsningen mot Sveavägen den andra ett tiotal meter österut. Dessa lampor hängde på sju meters höjd. Därutöver fanns belysning dels från skyltfönstren i Dekorima-butiken, dels från en samma butik tillhörande ljusramp, som löpte längs hela butiken, även på ”avfasningen” i gathörnet och en bit in på Tunnelgatan. Även över tunnelbanenedgången fanns belysning.
35 meter in på Tunnelgatan fanns ett antal baracker, avsedda för byggnadsarbetare, tillfälligt uppställda. De upptog en sträcka på något tjugotal meter av gatan och lämnade ett normalt trottoarutrymme på varje sida fritt för passage. Barackerna tog slut vid den plats där Luntmakargatan, en parallellgata till Sveavägen, korsar Tunnelgatan. Det fanns ingen belysning vid barackerna.
Ett hundratal meter in på Tunnelgatan, efter korsningen med Luntmakargatan, ligger mynningen till den s.k. Brunkebergstunneln, en gångtunnel till Birger Jarlsgatan. Gatans högra (södra) sida på sträckan från Luntmakargatan och fram till tunneln var blockerad av byggnadsställningar m.m. Tunneln var stängd vid den tidpunkt då mordet begicks. På tunnelns bägge sidor löper trappor upp mot Malmskillnadsgatan. Den högra trappan var vid tillfället blockerad av byggnadsställningar m.m. Trappan är i fyra sektioner med sammanlagt ett nittiotal trappsteg. Till vänster om trappan (på den norra sidan) finns dels hiss, dels rulltrappa upp mot Malmskillnadsgatan. Såvitt känt fungerade både hissen och rulltrappan på mordkvällen (det finns ingen utredning som pekar i annan riktning).
Mordplatsen var alltså relativt väl, men ojämnt upplyst. Tunnelgatan utgjordes från och med de uppställda barackerna vid mordtillfället av en mörk och i långa stycken jämförelsevis trång passage.
Vittnen till själva händelsen Ögonvittnen som framträtt I tingsrättens dom i målet mot Christer P finns antecknat ett drygt tiotal vittnen som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till gärningen. Av dessa personer har två – Anders B och Inge M – uppgett att de sett hela händelseförloppet; övriga har uppgett att de riktat sin uppmärksamhet mot händelsen efter det första skottet.
I förundersökningsprotokollet i samma mål finns förhör med ytterligare ett tiotal personer som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till händelsen. Ytterligare drygt tio personer har varit på platsen eller passerat den vid mordtillfället och gjort iakttagelser som redovisas i förundersökningen. Även vittnena Lars J och Yvonne N har sett gärningsmannen, men då under dennes flykt. Efter rättegångarna
nästan framme vid korsningen mot Sveavägen den andra ett tiotal meter österut. Dessa lampor hängde på sju meters höjd. Därutöver fanns belysning dels från skyltfönstren i Dekorima-butiken, dels från en samma butik tillhörande ljusramp, som löpte längs hela butiken, även på ”avfasningen” i gathörnet och en bit in på Tunnelgatan. Även över tunnelbanenedgången fanns belysning.
35 meter in på Tunnelgatan fanns ett antal baracker, avsedda för byggnadsarbetare, tillfälligt uppställda. De upptog en sträcka på något tjugotal meter av gatan och lämnade ett normalt trottoarutrymme på varje sida fritt för passage. Barackerna tog slut vid den plats där Luntmakargatan, en parallellgata till Sveavägen, korsar Tunnelgatan. Det fanns ingen belysning vid barackerna.
Ett hundratal meter in på Tunnelgatan, efter korsningen med Luntmakargatan, ligger mynningen till den s.k. Brunkebergstunneln, en gångtunnel till Birger Jarlsgatan. Gatans högra (södra) sida på sträckan från Luntmakargatan och fram till tunneln var blockerad av byggnadsställningar m.m. Tunneln var stängd vid den tidpunkt då mordet begicks. På tunnelns bägge sidor löper trappor upp mot Malmskillnadsgatan. Den högra trappan var vid tillfället blockerad av byggnadsställningar m.m. Trappan är i fyra sektioner med sammanlagt ett nittiotal trappsteg. Till vänster om trappan (på den norra sidan) finns dels hiss, dels rulltrappa upp mot Malmskillnadsgatan. Såvitt känt fungerade både hissen och rulltrappan på mordkvällen (det finns ingen utredning som pekar i annan riktning).
Mordplatsen var alltså relativt väl, men ojämnt upplyst. Tunnelgatan utgjordes från och med de uppställda barackerna vid mordtillfället av en mörk och i långa stycken jämförelsevis trång passage.
Vittnen till själva händelsen Ögonvittnen som framträtt I tingsrättens dom i målet mot Christer P finns antecknat ett drygt tiotal vittnen som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till gärningen. Av dessa personer har två – Anders B och Inge M – uppgett att de sett hela händelseförloppet; övriga har uppgett att de riktat sin uppmärksamhet mot händelsen efter det första skottet.
I förundersökningsprotokollet i samma mål finns förhör med ytterligare ett tiotal personer som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till händelsen. Ytterligare drygt tio personer har varit på platsen eller passerat den vid mordtillfället och gjort iakttagelser som redovisas i förundersökningen. Även vittnena Lars J och Yvonne N har sett gärningsmannen, men då under dennes flykt. Efter rättegångarna
mot Christer P har ytterligare fem vittnen, som färdades i bil förbi platsen, trätt fram.
Sammanlagt finns det över 25 personer som har uppgett sig vara åsyna vittnen till själva händelsen eller delar av den. Flera av dem satt i bilar; trafiken på Sveavägen stod still för rött ljus i den aktuella korsningen. Inget av dessa vittnen hade fram till och med rättegången mot Christer P kunnat lämna några uppgifter om hur gärningsmannens ansikte såg ut. Däremot finns en del uppgifter om kön, längd, ålder och klädsel, se vidare om signalement nedan.
Efter rättegångarna mot Christer P har vittnet Leif L uppgett att han känner igen Christer P från mordplatsen. Dessutom har nya vittnen trätt fram; en som uppger sig ha sett Christer P bl.a. på mordplatsen och tre som uppger sig ha sett honom ovanför trappan från Tunnelgatan.
Några vittnen har genomgått hypnos för att om möjligt frammana minnesbilder av gärningsmannens utseende m.m. Detta har varit resultatlöst.
Övrigt Svea hovrätt, som höll syn på mordplatsen (dvs. rättens ledamöter studerade förhållandena på plats), konstaterade att belysningsförhållandena och då särskilt motljuset från Dekorimas skyltfönster varit sådana att ”det inte varit möjligt att göra några säkra iakttagelser av detaljerna i ett ansikte”. Den reflektionen gällde Lisbeth Palmes möjlighet att göra iakttagelser och den måste i än högre grad gälla de övriga vittnen som gjorde sina iakttagelser i motljus och dessutom från längre håll. Var och en som besöker mordplatsen en mörk vinterkväll kan lätt göra samma iakttagelse som hovrätten. Motljuset och ljusförhållandena i övrigt kan vara förklaringen till att ingen av de många vittnena kunnat återge uppgifter om gärningsmannens ansikte. Anders B kan inte ha påverkats av motljuset men väl av ljusförhållandena i övrigt och av att han var berusad. Det finns vittnen som liksom Anders B sett händelsen norrifrån, men då i en annan vinkel. Ingen av dessa personer har kunnat lämna upplysningar om hur gärningsmannens ansikte såg ut.
Det finns vittnesmål från personer som passerat mordplatsen strax innan mordet begicks. Bl.a. har Anja L uppgett att hon och Inga Å – de hade varit på samma bioföreställning som makarna Palme – efter föreställningens slut promenerade Sveavägen söderut. De korsade Sveavägen vid Kammakargatan och gick därefter på den östra gångbanan. De hade tänkt gå in Tunnelgatan och passera genom Brunkebergstunneln till Birger Jarlsgatan. Framme vid Tunnelgatan tyckte de emellertid att det kändes tomt och ödsligt. Efter att ha stått där ett litet
mot Christer P har ytterligare fem vittnen, som färdades i bil förbi platsen, trätt fram.
Sammanlagt finns det över 25 personer som har uppgett sig vara åsyna vittnen till själva händelsen eller delar av den. Flera av dem satt i bilar; trafiken på Sveavägen stod still för rött ljus i den aktuella korsningen. Inget av dessa vittnen hade fram till och med rättegången mot Christer P kunnat lämna några uppgifter om hur gärningsmannens ansikte såg ut. Däremot finns en del uppgifter om kön, längd, ålder och klädsel, se vidare om signalement nedan.
Efter rättegångarna mot Christer P har vittnet Leif L uppgett att han känner igen Christer P från mordplatsen. Dessutom har nya vittnen trätt fram; en som uppger sig ha sett Christer P bl.a. på mordplatsen och tre som uppger sig ha sett honom ovanför trappan från Tunnelgatan.
Några vittnen har genomgått hypnos för att om möjligt frammana minnesbilder av gärningsmannens utseende m.m. Detta har varit resultatlöst.
Övrigt Svea hovrätt, som höll syn på mordplatsen (dvs. rättens ledamöter studerade förhållandena på plats), konstaterade att belysningsförhållandena och då särskilt motljuset från Dekorimas skyltfönster varit sådana att ”det inte varit möjligt att göra några säkra iakttagelser av detaljerna i ett ansikte”. Den reflektionen gällde Lisbeth Palmes möjlighet att göra iakttagelser och den måste i än högre grad gälla de övriga vittnen som gjorde sina iakttagelser i motljus och dessutom från längre håll. Var och en som besöker mordplatsen en mörk vinterkväll kan lätt göra samma iakttagelse som hovrätten. Motljuset och ljusförhållandena i övrigt kan vara förklaringen till att ingen av de många vittnena kunnat återge uppgifter om gärningsmannens ansikte. Anders B kan inte ha påverkats av motljuset men väl av ljusförhållandena i övrigt och av att han var berusad. Det finns vittnen som liksom Anders B sett händelsen norrifrån, men då i en annan vinkel. Ingen av dessa personer har kunnat lämna upplysningar om hur gärningsmannens ansikte såg ut.
Det finns vittnesmål från personer som passerat mordplatsen strax innan mordet begicks. Bl.a. har Anja L uppgett att hon och Inga Å – de hade varit på samma bioföreställning som makarna Palme – efter föreställningens slut promenerade Sveavägen söderut. De korsade Sveavägen vid Kammakargatan och gick därefter på den östra gångbanan. De hade tänkt gå in Tunnelgatan och passera genom Brunkebergstunneln till Birger Jarlsgatan. Framme vid Tunnelgatan tyckte de emellertid att det kändes tomt och ödsligt. Efter att ha stått där ett litet
tag och pratat beslöt de i stället att gå Kungsgatan. Väninnan Inga Å uppgav att de inte mött någon under promenaden på Sveavägens östra sida. I hörnet Tunnelgatan var de helt ensamma.
21
Gärningsmannens signalement
Omständigheter som utretts Uppgifter från målsäganden och vittnen samt undersökningar som gjorts av SKL och PU gemensamt visar att mordet begicks av en man, som var över 175 cm lång men inte längre än ca 190 cm. Han bar en mörk jacka eller rock, dvs. längre jacka eller kortare rock.
Uppgifter från vittnen på mordplatsen ger i övrigt följande bidrag till signalementet. Längd: De vittnesuppgifter som lämnats under rättegångarna mot Christer P gör det antagligt att gärningsmannen var ungefär 180-185 cm lång. Ålder: Vittnena har inte beskrivit gärningsmannen som vare sig yngre eller äldre; det är troligt att han var mellan 30 och 50 år gammal. Huvudbonad: Uppgifterna om gärningsmannen var barhuvad, hade keps eller någon form av mössa går isär. Ansikte, hår: Inget av vittnena på mordplatsen har kunnat lämna upplysningar om gärningsmannens anletsdrag. Förutom från målsäganden saknas det därför uppgifter från brottsplatsen om hur gärningsmannens ansikte såg ut. Rörelsemönster: Vittnen har beskrivit mannens rörelsemönster som lunkande, klumpigt, haltande, rullande, som en elefant, smidigt som en stor björn etc.
Beträffande den s.k. fantombild som publicerades den 6 mars 1986 gäller att den grundades på uppgifter från en person som troligen inte sett mördaren; hennes iakttagelser gjordes vid en alltför sen tidpunkt i mordområdet. Det är därför mer troligt att fantombilden inte föreställer mördaren, än att den skulle göra det.
21
Observera i denna del även uppgifterna om den s.k. dekorimamannen, se kapitel 4, Utredning och utredningsresultat.
tag och pratat beslöt de i stället att gå Kungsgatan. Väninnan Inga Å uppgav att de inte mött någon under promenaden på Sveavägens östra sida. I hörnet Tunnelgatan var de helt ensamma.
21
Gärningsmannens signalement
Omständigheter som utretts Uppgifter från målsäganden och vittnen samt undersökningar som gjorts av SKL och PU gemensamt visar att mordet begicks av en man, som var över 175 cm lång men inte längre än ca 190 cm. Han bar en mörk jacka eller rock, dvs. längre jacka eller kortare rock.
Uppgifter från vittnen på mordplatsen ger i övrigt följande bidrag till signalementet. Längd: De vittnesuppgifter som lämnats under rättegångarna mot Christer P gör det antagligt att gärningsmannen var ungefär 180-185 cm lång. Ålder: Vittnena har inte beskrivit gärningsmannen som vare sig yngre eller äldre; det är troligt att han var mellan 30 och 50 år gammal. Huvudbonad: Uppgifterna om gärningsmannen var barhuvad, hade keps eller någon form av mössa går isär. Ansikte, hår: Inget av vittnena på mordplatsen har kunnat lämna upplysningar om gärningsmannens anletsdrag. Förutom från målsäganden saknas det därför uppgifter från brottsplatsen om hur gärningsmannens ansikte såg ut. Rörelsemönster: Vittnen har beskrivit mannens rörelsemönster som lunkande, klumpigt, haltande, rullande, som en elefant, smidigt som en stor björn etc.
Beträffande den s.k. fantombild som publicerades den 6 mars 1986 gäller att den grundades på uppgifter från en person som troligen inte sett mördaren; hennes iakttagelser gjordes vid en alltför sen tidpunkt i mordområdet. Det är därför mer troligt att fantombilden inte föreställer mördaren, än att den skulle göra det.
21
Observera i denna del även uppgifterna om den s.k. dekorimamannen, se kapitel 4, Utredning och utredningsresultat.
Övrigt Det har aldrig hållits något ingående signalementsförhör med Lisbeth Palme, i vart fall har uppgifter av det slaget inte dokumenterats. De uppgifter som hon lämnat om gärningsmannens utseende framkom successivt; den första tiden efter mordet hade hon ingen distinkt minnesbild av gärningsmannen. Lisbeth Palme har sedermera pekat ut den 1989 åtalade Christer P som gärningsmannen. Svea hovrätt ansåg inte att utpekandet räckte för slutsatsen att det bortom rimligt tvivel var styrkt att Christer P var gärningsman.
Gärningsmannens tillvägagångssätt
Omständigheter som utretts Inget vittne har sett fler än tre personer vid mordplatsen: Olof och Lisbeth Palme samt gärningsmannen. Att det rört sig om en och samma man som skjutit och sedan avlägsnat sig Tunnelgatan österut får anses klarlagt.
Det får också anses klarlagt att gärningsmannen gick till väga på följande sätt. Han sköt Olof Palme i ryggen, mellan skulderbladen och genom ryggsömmen på Olof Palmes rock, på 10-30 cm avstånd. Han sköt därefter, inom några sekunder, ett andra skott som gick längsmed och träffade (tangerade) Lisbeth Palmes rygg från ett avstånd om 70100 cm. Han avlägsnade sig sedan från mordplatsen och försvann vid sidan om de byggbaracker som var tillfälligt uppställda på Tunnelgatan.
Det är troligt att gärningsmannen avvaktade något på brottsplatsen efter det andra skottet. Fyra vittnen lämnade inför hovrätten uppgifter av den innebörden.
Två av dessa vittnen (Inge M och Anders B) uppgav vidare att gärningsmannen först tagit ett steg tillbaka efter skotten. Det är alltså möjligt att gärningsmannen agerade så, men det ter sig som en mer osäker uppgift.
Gärningsmannen flydde springande. Vittnesuppgifterna lämnar även utrymme för att han halvsprungit eller lunkat.
Övrigt Gärningsmannens beteende efter skotten har av vittnena beskrivits så att han tog det lugnt och behärskat alternativt att han tvekade, som om han inte visste vad han skulle göra. Oavsett hur beteendet skall tolkas är det troligt att gärningsmannen stannat kvar några sekunder vid de beskjutna innan han gav sig iväg. Som framgår av det sätt på vilket
Övrigt Det har aldrig hållits något ingående signalementsförhör med Lisbeth Palme, i vart fall har uppgifter av det slaget inte dokumenterats. De uppgifter som hon lämnat om gärningsmannens utseende framkom successivt; den första tiden efter mordet hade hon ingen distinkt minnesbild av gärningsmannen. Lisbeth Palme har sedermera pekat ut den 1989 åtalade Christer P som gärningsmannen. Svea hovrätt ansåg inte att utpekandet räckte för slutsatsen att det bortom rimligt tvivel var styrkt att Christer P var gärningsman.
Gärningsmannens tillvägagångssätt
Omständigheter som utretts Inget vittne har sett fler än tre personer vid mordplatsen: Olof och Lisbeth Palme samt gärningsmannen. Att det rört sig om en och samma man som skjutit och sedan avlägsnat sig Tunnelgatan österut får anses klarlagt.
Det får också anses klarlagt att gärningsmannen gick till väga på följande sätt. Han sköt Olof Palme i ryggen, mellan skulderbladen och genom ryggsömmen på Olof Palmes rock, på 10-30 cm avstånd. Han sköt därefter, inom några sekunder, ett andra skott som gick längsmed och träffade (tangerade) Lisbeth Palmes rygg från ett avstånd om 70100 cm. Han avlägsnade sig sedan från mordplatsen och försvann vid sidan om de byggbaracker som var tillfälligt uppställda på Tunnelgatan.
Det är troligt att gärningsmannen avvaktade något på brottsplatsen efter det andra skottet. Fyra vittnen lämnade inför hovrätten uppgifter av den innebörden.
Två av dessa vittnen (Inge M och Anders B) uppgav vidare att gärningsmannen först tagit ett steg tillbaka efter skotten. Det är alltså möjligt att gärningsmannen agerade så, men det ter sig som en mer osäker uppgift.
Gärningsmannen flydde springande. Vittnesuppgifterna lämnar även utrymme för att han halvsprungit eller lunkat.
Övrigt Gärningsmannens beteende efter skotten har av vittnena beskrivits så att han tog det lugnt och behärskat alternativt att han tvekade, som om han inte visste vad han skulle göra. Oavsett hur beteendet skall tolkas är det troligt att gärningsmannen stannat kvar några sekunder vid de beskjutna innan han gav sig iväg. Som framgår av det sätt på vilket
Vi har sett som vår främsta uppgift att redovisa den brottsutredning som förekommit. Betänkandet får därmed delvis karaktären av s.k. vitbok, dvs. ett slags offentlig faktasammanställning. I det hänseendet är det dock viktigt att framhålla, att "fakta” i dessa sammanhang många gånger är svårtolkade. En renodlat deskriptiv framställning över ett ämne som detta skulle vara svår att åstadkomma, åtminstone i läsbart skick.
Vi har också i uppdrag att bedöma och värdera. Vår ambition är att läsaren skall kunna ta del av vår redovisning och bilda sig en egen uppfattning. Våra bedömningsavsnitt - återgivna under rubriken Sammanfattande anmärkningar – har därför en diskuterande karaktär. Detta hindrar inte att vi försökt uttrycka oss tydligt, när vi funnit detta möjligt.
Brottsutredningen är, vilket torde vara allom bekant, mycket omfattande (se vidare kapitel 2). Vi tror att vi själva har skaffat oss en relativt god allmän överblick över utredningen. Den har legat till grund för det urval som finns i betänkandet. Men även om detta betänkande är omfångsrikt återspeglar det inte mer än fragment av helheten.
När det gäller alla enskilda utredningsuppslag förekommer de i sådan mängd att det knappast står i mänsklig makt att inom rimlig tid läsa in dem, smälta innehållet och resa sig för en samlande överblick. Vårt urval har där skett enligt den metod som vi redogör för i inledningen till kapitel 5, dvs. vi har utgått från Palmeutredningens avsnittsindelning och försökt täcka in enskilda uppslag avsnitt för avsnitt. Urvalet hade inte minst i den delen kunnat göras på andra sätt, med andra resultat som följd.
Som framgår i kapitel 1, av redogörelsen för hur vi utfört granskningen, har vi inriktat oss på det dokumenterade utredningsmaterialet, inklusive dokumenterade utfrågningar av t.ex. Juristkommissionen. Vår erfarenhet är att muntliga källor i detta sammanhang har ett begränsat värde när det gäller sådant som ligger många år tillbaka i tiden, vilket stora delar av denna utredning gör. Vår redovisning följer därför i första hand dokumenterade källor, som vi många gånger valt att återge i direktcitat.
Att redovisningen följer ganska nära de skriftliga källorna har också att göra med att vi velat undvika övergripande beskrivningar av typen "kommissionen har granskat dessa handlingar och funnit att de i huvudsak saknar intresse”. När formuleringar av detta slag ändå förekommer betyder det att vi ansett materialet i fråga helt ointressant från gransk
Betänkandets innehåll
Vi har sett som vår främsta uppgift att redovisa den brottsutredning som förekommit. Betänkandet får därmed delvis karaktären av s.k. vitbok, dvs. ett slags offentlig faktasammanställning. I det hänseendet är det dock viktigt att framhålla, att "fakta” i dessa sammanhang många gånger är svårtolkade. En renodlat deskriptiv framställning över ett ämne som detta skulle vara svår att åstadkomma, åtminstone i läsbart skick.
Vi har också i uppdrag att bedöma och värdera. Vår ambition är att läsaren skall kunna ta del av vår redovisning och bilda sig en egen uppfattning. Våra bedömningsavsnitt - återgivna under rubriken Sammanfattande anmärkningar – har därför en diskuterande karaktär. Detta hindrar inte att vi försökt uttrycka oss tydligt, när vi funnit detta möjligt.
Brottsutredningen är, vilket torde vara allom bekant, mycket omfattande (se vidare kapitel 2). Vi tror att vi själva har skaffat oss en relativt god allmän överblick över utredningen. Den har legat till grund för det urval som finns i betänkandet. Men även om detta betänkande är omfångsrikt återspeglar det inte mer än fragment av helheten.
När det gäller alla enskilda utredningsuppslag förekommer de i sådan mängd att det knappast står i mänsklig makt att inom rimlig tid läsa in dem, smälta innehållet och resa sig för en samlande överblick. Vårt urval har där skett enligt den metod som vi redogör för i inledningen till kapitel 5, dvs. vi har utgått från Palmeutredningens avsnittsindelning och försökt täcka in enskilda uppslag avsnitt för avsnitt. Urvalet hade inte minst i den delen kunnat göras på andra sätt, med andra resultat som följd.
Som framgår i kapitel 1, av redogörelsen för hur vi utfört granskningen, har vi inriktat oss på det dokumenterade utredningsmaterialet, inklusive dokumenterade utfrågningar av t.ex. Juristkommissionen. Vår erfarenhet är att muntliga källor i detta sammanhang har ett begränsat värde när det gäller sådant som ligger många år tillbaka i tiden, vilket stora delar av denna utredning gör. Vår redovisning följer därför i första hand dokumenterade källor, som vi många gånger valt att återge i direktcitat.
Att redovisningen följer ganska nära de skriftliga källorna har också att göra med att vi velat undvika övergripande beskrivningar av typen "kommissionen har granskat dessa handlingar och funnit att de i huvudsak saknar intresse”. När formuleringar av detta slag ändå förekommer betyder det att vi ansett materialet i fråga helt ointressant från gransk
vittnena själva beskrivit vad de iakttagit, finns det till synes lika stort utrymme för tolkningen att gärningsmannen varit kylig och kontrollerad som upprörd eller förvirrad. Därutöver finns alltså utrymme för möjligheten att själva observationen är oriktig.
Beträffande gärningsmannens beteende före skotten finns inga säkra iakttagelser. Ett vittne har uppfattat makarna Palme och gärningsmannen som ett sällskap om tre personer (Anders B). 22 Ett annat vittne (Inge M) hade följande minnesbild. En man stod vid Dekorimas skyltfönster mellan affärens entré och den s.k. avfasningen. Vittnet sade sig ha iakttagit mannen ett par, tre minuter, men var osäker på tiden. Han såg fem-sex personer passera på väg norrut. Ungefär 20 sekunder därefter kom makarna Palme gående förbi Dekorima i motsatt riktning, dvs. mot Kungsgatan. Mannen vid Dekorima följde då efter. Han tog eventuellt tag i Olof Palmes vänstra axel eller gjorde någon rörelse av det slaget, varefter två skott smällde. Det är alltså bara två personer som redovisat iakttagelser före skotten (det gäller i vart fall för de utsagor som återgivits av domstolarna). En av dem var berusad (Anders B). Den andre (Inge M) hade goda möjligheter att göra iakttagelser; han satt tillsammans med några andra i sin bil på andra sidan Sveavägen och väntade på en person som höll på att göra ett bankomatuttag. De bägge utsagorna är inte oförenliga, men den senare innehåller mer detaljinformation.
Det ter sig ganska troligt att händelsen utspelat sig ungefär så som vittnet Inge M angett. Då beaktar vi inte bara Inge M:s uppgifter, utan också vad Anders B uppgett, liksom Nicola F:s utsaga (se nedan) om sitt möte med makarna Palme. Beträffande Inge M:s uppgift om att gärningsmannen skulle ha lagt sin hand på Olof Palmes axel har han själv sagt sig vara osäker. De tidsuppskattningar Inge M kommit att ange vinner inte heller stöd i annan utredning; uppgiften att han iakttog gärningsmannen flera minuter framstår tvärtom som svår att förena med vad som i övrigt framkommit.
Gärningsmannens flykt
Omständigheter som utretts Gärningsmannen försvann springande, halvspringande eller lunkande vid sidan om de baracker som tillfälligtvis fanns uppställda på Tunnel22 Även vittnet Anders D (den taxiförare som via sin växel larmade polisen) har i förundersökningen talat om att han uppfattade de tre personerna som ett sällskap.
vittnena själva beskrivit vad de iakttagit, finns det till synes lika stort utrymme för tolkningen att gärningsmannen varit kylig och kontrollerad som upprörd eller förvirrad. Därutöver finns alltså utrymme för möjligheten att själva observationen är oriktig.
Beträffande gärningsmannens beteende före skotten finns inga säkra iakttagelser. Ett vittne har uppfattat makarna Palme och gärningsmannen som ett sällskap om tre personer (Anders B). 22 Ett annat vittne (Inge M) hade följande minnesbild. En man stod vid Dekorimas skyltfönster mellan affärens entré och den s.k. avfasningen. Vittnet sade sig ha iakttagit mannen ett par, tre minuter, men var osäker på tiden. Han såg fem-sex personer passera på väg norrut. Ungefär 20 sekunder därefter kom makarna Palme gående förbi Dekorima i motsatt riktning, dvs. mot Kungsgatan. Mannen vid Dekorima följde då efter. Han tog eventuellt tag i Olof Palmes vänstra axel eller gjorde någon rörelse av det slaget, varefter två skott smällde. Det är alltså bara två personer som redovisat iakttagelser före skotten (det gäller i vart fall för de utsagor som återgivits av domstolarna). En av dem var berusad (Anders B). Den andre (Inge M) hade goda möjligheter att göra iakttagelser; han satt tillsammans med några andra i sin bil på andra sidan Sveavägen och väntade på en person som höll på att göra ett bankomatuttag. De bägge utsagorna är inte oförenliga, men den senare innehåller mer detaljinformation.
Det ter sig ganska troligt att händelsen utspelat sig ungefär så som vittnet Inge M angett. Då beaktar vi inte bara Inge M:s uppgifter, utan också vad Anders B uppgett, liksom Nicola F:s utsaga (se nedan) om sitt möte med makarna Palme. Beträffande Inge M:s uppgift om att gärningsmannen skulle ha lagt sin hand på Olof Palmes axel har han själv sagt sig vara osäker. De tidsuppskattningar Inge M kommit att ange vinner inte heller stöd i annan utredning; uppgiften att han iakttog gärningsmannen flera minuter framstår tvärtom som svår att förena med vad som i övrigt framkommit.
Gärningsmannens flykt
Omständigheter som utretts Gärningsmannen försvann springande, halvspringande eller lunkande vid sidan om de baracker som tillfälligtvis fanns uppställda på Tunnel22 Även vittnet Anders D (den taxiförare som via sin växel larmade polisen) har i förundersökningen talat om att han uppfattade de tre personerna som ett sällskap.
gatan. Han tog sig sedan upp för trapporna mot Malmskillnadsgatan, fortsatte över denna och vidare nedför David Bagares gata (österut).
Att det gick till på detta sätt stöds av vittnesuppgifter. Ett flertal vittnen har sett gärningsmannen försvinna in på Tunnelgatan; ingen har lämnat uppgifter som pekar i annan riktning. Ett vittne (Lars J) har uppgett att han sett gärningsmannen springa uppför trapporna. Ett annat vittne (Yvonne N) har uppgett att hon sett en man springa nedför David Bagares gata, österut. Sedan det förstämnda vittnet förflyttat sig uppför trapporna i gärningsmannens spår mötte han Yvonne N och frågade vart den flyende försvunnit, varpå hon svarade att hon mött mannen. Det får anses klarlagt att de iakttagit samma man och att det alltså var gärningsmannen som sprang nedför David Bagares gata.
Beträffande hur gärningsmannen flydde, se om tillvägagångssättet ovan. Av de två vittnena längs flyktvägen har det första uppgett att mannen sprang tungt och det andra att mannen sprang samtidigt som han försökte stänga en ficka eller väska.
Övrigt Bortsett från mordplatsvittnena finns det alltså bara två säkra vittnesiakttagelser av gärningsmannen och ingen längre bort från mordplatsen än David Bagares gata. Det finns en del andra uppgifter som kan avse mördaren, dvs. det är möjligt att de avser denne, men ingen är säkerställd.
1996 och 1997 trädde ytterligare vittnen fram som uppgav sig ha sett en man, som de sedermera hade identifierat som Christer P, ovanför Tunnelgatstrapporna respektive på David Bagares gata. Det kan diskuteras om samtliga de uppgifter som därmed lämnats i denna del kan avse gärningsmannen (se vidare kapitel 6).
Det har spekulerats i att gärningsmannen fortsatt ned till Birger Jarlsgatan, försvunnit i flyktbil etc. Så kan det ha gått till men det finns inga egentliga indikationer som stöder detta. Ett av mordutredningens tydligaste kännetecken är tvärtom att det finns så litet kunskap om vart gärningsmannen tog vägen efter det att han iakttogs på David Bagares gata. (lakttagelsen från David Bagares gata är för övrigt inte heller den säkerställd. Det vittne som gjorde den är inte hörd i domstol.)
gatan. Han tog sig sedan upp för trapporna mot Malmskillnadsgatan, fortsatte över denna och vidare nedför David Bagares gata (österut).
Att det gick till på detta sätt stöds av vittnesuppgifter. Ett flertal vittnen har sett gärningsmannen försvinna in på Tunnelgatan; ingen har lämnat uppgifter som pekar i annan riktning. Ett vittne (Lars J) har uppgett att han sett gärningsmannen springa uppför trapporna. Ett annat vittne (Yvonne N) har uppgett att hon sett en man springa nedför David Bagares gata, österut. Sedan det förstämnda vittnet förflyttat sig uppför trapporna i gärningsmannens spår mötte han Yvonne N och frågade vart den flyende försvunnit, varpå hon svarade att hon mött mannen. Det får anses klarlagt att de iakttagit samma man och att det alltså var gärningsmannen som sprang nedför David Bagares gata.
Beträffande hur gärningsmannen flydde, se om tillvägagångssättet ovan. Av de två vittnena längs flyktvägen har det första uppgett att mannen sprang tungt och det andra att mannen sprang samtidigt som han försökte stänga en ficka eller väska.
Övrigt Bortsett från mordplatsvittnena finns det alltså bara två säkra vittnesiakttagelser av gärningsmannen och ingen längre bort från mordplatsen än David Bagares gata. Det finns en del andra uppgifter som kan avse mördaren, dvs. det är möjligt att de avser denne, men ingen är säkerställd.
1996 och 1997 trädde ytterligare vittnen fram som uppgav sig ha sett en man, som de sedermera hade identifierat som Christer P, ovanför Tunnelgatstrapporna respektive på David Bagares gata. Det kan diskuteras om samtliga de uppgifter som därmed lämnats i denna del kan avse gärningsmannen (se vidare kapitel 6).
Det har spekulerats i att gärningsmannen fortsatt ned till Birger Jarlsgatan, försvunnit i flyktbil etc. Så kan det ha gått till men det finns inga egentliga indikationer som stöder detta. Ett av mordutredningens tydligaste kännetecken är tvärtom att det finns så litet kunskap om vart gärningsmannen tog vägen efter det att han iakttogs på David Bagares gata. (lakttagelsen från David Bagares gata är för övrigt inte heller den säkerställd. Det vittne som gjorde den är inte hörd i domstol.)
Omständigheter som utretts Olof och Lisbeth Palmes biobesök hade inte föregåtts av någon längre planering. Det var privat och stod inte på Olof Palmes agenda. Beslutet att bege sig in till stadens centrum för att gå på bio fattades av makarna gemensamt efter det att Olof Palme kommit hem från sitt arbete. I ett telefonsamtal mellan Olof och Mårten Palme under kvällen berättade Mårten Palme att han och hans fästmö senare på kvällen skulle se "Bröderna Mozart” på Grand. Saken hade tidigare på dagen diskuterats mellan Lisbeth Palme och Mårten Palmes fästmö. Lisbeth Palme hade också på sin arbetsplats nämnt att hon och Olof Palme tänkte gå på bio på kvällen. Två filmer var då på tal, förutom den nämnda ”Mitt liv som hund”, som visades på Spegeln (som låg på Birger Jarlsgatan, i en annan del av innerstaden).
Uppgifterna om hur biobesöket kom till stånd härrör i första hand från Lisbeth Palme. De kompletteras av uppgifter från Mårten Palme, dennes fästmö och förhör med personer på Lisbeth Palmes arbetsplats. Att biobesöket för Olof och Lisbeth Palmes del var spontant bestyrks vidare av att Mårten Palme hade köpt biljetter till sig och fästmön redan då han talade med sin far om saken och av att det endast fanns ett fåtal biljetter kvar då Olof Palme kom fram till kassan, varvid kassören (Göran F) sålde två ännu icke avhämtade biljetter, som varit reserverade för en direktör vid Sandrewsbiograferna, eftersom det i övrigt bara fanns dåliga platser kvar och kassören enligt egen uppgift ansåg att paret Palme borde sitta bra.
Beslutet att gå på bio bör skiljas från beslutet att se just ”Brö rna Mozart” på Grand. Biobesöket som sådant har enligt vad som framkommit från de inblandade diskuterats i vart fall under eftermiddagen, liksom på Lisbeth Palmes arbetsplats. Det finns också uppgift om att Olof Palme skall ha nämnt planen på ett biobesök då han under eftermiddagen intervjuades av en journalist, även en fotograf var närvarande. Enligt Mårten Palme överenskoms vid telefonsamtalet mellan honom och fadern tidigare på kvällen inget bestämt om att föräldrarna skulle komma till Grand. Sammantaget får det anses klarlagt att makarna Palme inte förrän tidigast timmarna före föreställningens start beslöt att de skulle bege sig till Grand för att se ”Bröderna Mozart”.
Omständigheter kring makarna Palmes biobesök
Bakgrunden till biobesöket
Omständigheter som utretts Olof och Lisbeth Palmes biobesök hade inte föregåtts av någon längre planering. Det var privat och stod inte på Olof Palmes agenda. Beslutet att bege sig in till stadens centrum för att gå på bio fattades av makarna gemensamt efter det att Olof Palme kommit hem från sitt arbete. I ett telefonsamtal mellan Olof och Mårten Palme under kvällen berättade Mårten Palme att han och hans fästmö senare på kvällen skulle se "Bröderna Mozart” på Grand. Saken hade tidigare på dagen diskuterats mellan Lisbeth Palme och Mårten Palmes fästmö. Lisbeth Palme hade också på sin arbetsplats nämnt att hon och Olof Palme tänkte gå på bio på kvällen. Två filmer var då på tal, förutom den nämnda ”Mitt liv som hund”, som visades på Spegeln (som låg på Birger Jarlsgatan, i en annan del av innerstaden).
Uppgifterna om hur biobesöket kom till stånd härrör i första hand från Lisbeth Palme. De kompletteras av uppgifter från Mårten Palme, dennes fästmö och förhör med personer på Lisbeth Palmes arbetsplats. Att biobesöket för Olof och Lisbeth Palmes del var spontant bestyrks vidare av att Mårten Palme hade köpt biljetter till sig och fästmön redan då han talade med sin far om saken och av att det endast fanns ett fåtal biljetter kvar då Olof Palme kom fram till kassan, varvid kassören (Göran F) sålde två ännu icke avhämtade biljetter, som varit reserverade för en direktör vid Sandrewsbiograferna, eftersom det i övrigt bara fanns dåliga platser kvar och kassören enligt egen uppgift ansåg att paret Palme borde sitta bra.
Beslutet att gå på bio bör skiljas från beslutet att se just ”Brö rna Mozart” på Grand. Biobesöket som sådant har enligt vad som framkommit från de inblandade diskuterats i vart fall under eftermiddagen, liksom på Lisbeth Palmes arbetsplats. Det finns också uppgift om att Olof Palme skall ha nämnt planen på ett biobesök då han under eftermiddagen intervjuades av en journalist, även en fotograf var närvarande. Enligt Mårten Palme överenskoms vid telefonsamtalet mellan honom och fadern tidigare på kvällen inget bestämt om att föräldrarna skulle komma till Grand. Sammantaget får det anses klarlagt att makarna Palme inte förrän tidigast timmarna före föreställningens start beslöt att de skulle bege sig till Grand för att se ”Bröderna Mozart”.
När och hur beslutet om biobesöket på Grand fattades är av stor betydelse för utredningen.
Skulle det ha rört sig om ett i förväg bestämt besök hade det kunnat vara känt för utomstående, som då hade kunnat planlägga ett attentat utifrån denna kunskap.
I och med att det inte var planerat kan den möjligheten uteslutas.
Det som kan ha varit känt för i vart fall en begränsad krets av utomstående var att makarna Palme funderade på att gå på bio och att Olof Palme alltså skulle kunna tänkas lämna hemmet under kvällen.
Det innebär att man inte kan utesluta möjligheten att någon övervakade Olof Palmes bostad utifrån denna förutsättning.
Bland de många vittnesmålen finns inga påtagliga tecken på att makarna Palme skulle ha varit förföljda eller övervakade (”skuggade”) under resan.
I den mån de varit ”skuggade” har det alltså skett utan att detta noterats av de personer som sett makarna Palme under deras förflyttning från hemmet till Grand.
Se vidare nedan.
"Mystiska” personer vid biografen Grand
Det finns ett antal redovisade iakttagelser av "mystiska” personer som uppehållit sig kring eller på biografen Grand under mordkvällen.
Utredningen i den delen har bland annat klarlagt följande.
SOU1999:88 sid. 162 Brottsutredningen i översikt
Övrigt
När och hur beslutet om biobesöket på Grand fattades är av stor betydelse för utredningen.
Skulle det ha rört sig om ett i förväg bestämt besök hade det kunnat vara känt för utomstående, som då hade kunnat planlägga ett attentat utifrån denna kunskap.
I och med att det inte var planerat kan den möjligheten uteslutas.
Det som kan ha varit känt för i vart fall en begränsad krets av utomstående var att makarna Palme funderade på att gå på bio och att Olof Palme alltså skulle kunna tänkas lämna hemmet under kvällen.
Det innebär att man inte kan utesluta möjligheten att någon övervakade Olof Palmes bostad utifrån denna förutsättning.
Bland de många vittnesmålen finns inga påtagliga tecken på att makarna Palme skulle ha varit förföljda eller övervakade (”skuggade”) under resan.
I den mån de varit ”skuggade” har det alltså skett utan att detta noterats av de personer som sett makarna Palme under deras förflyttning från hemmet till Grand.
Se vidare nedan.
"Mystiska” personer vid biografen Grand
Det finns ett antal redovisade iakttagelser av "mystiska” personer som uppehållit sig kring eller på biografen Grand under mordkvällen.
Utredningen i den delen har bland annat klarlagt följande.
Han väntade i bil utanför Grand på sina föräldrar, som befann sig på biografen.
Strax före klockan 23:00
iakttog han en man som uppehöll sig utanför biografen.
Lars Eric Eriksson fann mannen obehaglig och låste därför sina bildörrar.
Lars Eric Eriksson lyssnade på bilradion och hörde nyhetssändningen klockan 23:00
. Mannen var fortfarande kvar.
Filmen ”Bröderna Mozart” slutade och folk strömmade ut på gatan. När det åter blivit lugnt var mannen borta.
Lars Eric Eriksson gick in på biografen för att skaffa upplysning om när den film hans föräldrar var på slutade. Han frågade en kvinna i foajén. Hon bröt lätt på finska.
Mannens ögon och ögonhålor hade skrämt Lars Eric Eriksson och givit honom olustkänslor. Blicken hade etsat sig fast i minnet.
Mannen hade burit en midjelång blåaktig jacka och en svagt gul, stickad mössa av militärtyp.
Vid ett konfrontationsförhör i december 1988 uppgav Lars Eric Eriksson att Christer Petterssons utseende, framför allt blicken, var ”otroligt likt Grandmannens”.
Han uppgav inför tingsrätten att han var mycket säker på att Christer Pettersson var den person han iakttagit utanför biografen på mordkvällen.
En viss tveksamhet kvarstod dock. Eftersom utpekandet skett avsevärd tid efter händelsen kunde han missta sig. Han kunde ha iakttagit en man som var mycket lik Christer Pettersson.
Bland annat på grund av Lars Eric Erikssons vittnesmål drog hovrätten dock slutsatsen att det förelåg ”en betydande sannolikhet för att Christer Pettersson befann sig utanför biografen Grand” när makarna Palme lämnade denna.
Hon hade sett en tidigare föreställning på Grand och var vid 21
-tiden på väg ut från biografen.
Hon iakttog då en man, som stod på gatan och tittade in i foajén. Han hade en otäck, sjuk blick som fick [[Birgitta Wennerling] att reagera med obehag.
Hon hade fäst sig vid mannens blick, som hon beskrev med ord som brinnande och sjukt stirrande.
Han hade markerat ansikte med tydliga, markerade kinder och tunn mun.
Han bar mörk jacka och hade mörkt hår eller mörk mössa.
Birgitta Wennerling har gjort teckningar på mannen.
L860-00-E
Dessa finns intagna i förundersökningsprotokollet.
I maj 1989 deltog hon i en valkonfrontation.
Hon uppgav att hon inte sett något fotografi av den misstänkte före konfrontationen; däremot hade hon sett en bild i tidningen där de centrala delarna av den misstänktes ansikte var maskerat.
Han väntade i bil utanför Grand på sina föräldrar, som befann sig på biografen.
Strax före klockan 23:00
iakttog han en man som uppehöll sig utanför biografen.
Lars Eric Eriksson fann mannen obehaglig och låste därför sina bildörrar.
Lars Eric Eriksson lyssnade på bilradion och hörde nyhetssändningen klockan 23:00
. Mannen var fortfarande kvar.
Filmen ”Bröderna Mozart” slutade och folk strömmade ut på gatan. När det åter blivit lugnt var mannen borta.
Lars Eric Eriksson gick in på biografen för att skaffa upplysning om när den film hans föräldrar var på slutade. Han frågade en kvinna i foajén. Hon bröt lätt på finska.
Mannens ögon och ögonhålor hade skrämt Lars Eric Eriksson och givit honom olustkänslor. Blicken hade etsat sig fast i minnet.
Mannen hade burit en midjelång blåaktig jacka och en svagt gul, stickad mössa av militärtyp.
Vid ett konfrontationsförhör i december 1988 uppgav Lars Eric Eriksson att Christer Petterssons utseende, framför allt blicken, var ”otroligt likt Grandmannens”.
Han uppgav inför tingsrätten att han var mycket säker på att Christer Pettersson var den person han iakttagit utanför biografen på mordkvällen.
En viss tveksamhet kvarstod dock. Eftersom utpekandet skett avsevärd tid efter händelsen kunde han missta sig. Han kunde ha iakttagit en man som var mycket lik Christer Pettersson.
Bland annat på grund av Lars Eric Erikssons vittnesmål drog hovrätten dock slutsatsen att det förelåg ”en betydande sannolikhet för att Christer Pettersson befann sig utanför biografen Grand” när makarna Palme lämnade denna.
Hon hade sett en tidigare föreställning på Grand och var vid 21
-tiden på väg ut från biografen.
Hon iakttog då en man, som stod på gatan och tittade in i foajén. Han hade en otäck, sjuk blick som fick [[Birgitta Wennerling] att reagera med obehag.
Hon hade fäst sig vid mannens blick, som hon beskrev med ord som brinnande och sjukt stirrande.
Han hade markerat ansikte med tydliga, markerade kinder och tunn mun.
Han bar mörk jacka och hade mörkt hår eller mörk mössa.
Birgitta Wennerling har gjort teckningar på mannen.
L860-00-E
Dessa finns intagna i förundersökningsprotokollet.
I maj 1989 deltog hon i en valkonfrontation.
Hon uppgav att hon inte sett något fotografi av den misstänkte före konfrontationen; däremot hade hon sett en bild i tidningen där de centrala delarna av den misstänktes ansikte var maskerat.
Vid konfrontationen fann hon bland de tolv figuranterna Christer Pettersson mest lik men något kraftigare än den man hon sett. När hon såg Christer Pettersson i rättssalen fann hon likheter mellan honom och den man hon sett.
Hovrätten ifrågasatte tillförlitligheten i Birgitta Wennerlings minnesbild och konstaterade att hon vid konfrontationen inte ansett sig kunna utpeka någon utan endast säga att Christer Pettersson var mest lik den man hon sett.
Någon säker slutsats om att Christer Pettersson befunnit sig utanför Grand vid 21
-tiden kunde därför inte dras på grundval av hennes vittnesmål.
(Hovrätten tillade i sammanhanget att ingen annan bevisning till stöd för att så skulle ha varit fallet hade förebragts.)
Den slutade strax efter klockan 23
, något före ”Bröderna Mozart”; egentligen skulle den ha slutat senare, men filmernas start och faktiska speltid kan variera något (se nedan).
Margareta Storhök har uppgett att hon medan hon väntade iakttog en man som stod på gatan omedelbart utanför dörrarna in till foajén.
Mannen tittade in. Han hade en intensiv och mörk blick vilken Margareta Storhök upplevde som spänd och ångestfylld.
Det slog henne att det kunde vara ”en ful gubbe” som tittade efter ensamma flickor. När hon tillsammans med Anneli Korhonen lämnade biografen stod mannen kvar utanför.
Enligt Margareta Storhök hade mannen ett nordeuropeiskt utseende, var cirka 175 cm lång, hade blå ögon, ej mörkt hår. Han bar glasögon, ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar, ljusblå halvlång jacka och mörkblå byxor.
Anneli Korhonen lade märke till mannen när hon kom ut i foajén efter sitt toalettbesök.
Hennes beskrivning av mannen liknade den Margareta Storhök givit. Han hade stirrat konstigt genom dörren in i foajén; det mest iögonfallande var hans stirrande blick och att han tycktes vänta på någon.
Frågan torde vara föranledd av att Lars Eric Eriksson uppgett att han tilltalat en kvinna i foajén som brutit lätt på finska, vilket Margareta Storhök gjorde.
Margareta Storhök uppgav som svar på frågan att hon inte hade tilltalats av någon.
SOU1999:88 sid. 164 Brottsutredningen i översikt
Vid konfrontationen fann hon bland de tolv figuranterna Christer Pettersson mest lik men något kraftigare än den man hon sett. När hon såg Christer Pettersson i rättssalen fann hon likheter mellan honom och den man hon sett.
Hovrätten ifrågasatte tillförlitligheten i Birgitta Wennerlings minnesbild och konstaterade att hon vid konfrontationen inte ansett sig kunna utpeka någon utan endast säga att Christer Pettersson var mest lik den man hon sett.
Någon säker slutsats om att Christer Pettersson befunnit sig utanför Grand vid 21
-tiden kunde därför inte dras på grundval av hennes vittnesmål.
(Hovrätten tillade i sammanhanget att ingen annan bevisning till stöd för att så skulle ha varit fallet hade förebragts.)
Den slutade strax efter klockan 23
, något före ”Bröderna Mozart”; egentligen skulle den ha slutat senare, men filmernas start och faktiska speltid kan variera något (se nedan).
Margareta Storhök har uppgett att hon medan hon väntade iakttog en man som stod på gatan omedelbart utanför dörrarna in till foajén.
Mannen tittade in. Han hade en intensiv och mörk blick vilken Margareta Storhök upplevde som spänd och ångestfylld.
Det slog henne att det kunde vara ”en ful gubbe” som tittade efter ensamma flickor. När hon tillsammans med Anneli Korhonen lämnade biografen stod mannen kvar utanför.
Enligt Margareta Storhök hade mannen ett nordeuropeiskt utseende, var cirka 175 cm lång, hade blå ögon, ej mörkt hår. Han bar glasögon, ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar, ljusblå halvlång jacka och mörkblå byxor.
Anneli Korhonen lade märke till mannen när hon kom ut i foajén efter sitt toalettbesök.
Hennes beskrivning av mannen liknade den Margareta Storhök givit. Han hade stirrat konstigt genom dörren in i foajén; det mest iögonfallande var hans stirrande blick och att han tycktes vänta på någon.
Frågan torde vara föranledd av att Lars Eric Eriksson uppgett att han tilltalat en kvinna i foajén som brutit lätt på finska, vilket Margareta Storhök gjorde.
Margareta Storhök uppgav som svar på frågan att hon inte hade tilltalats av någon.
Inga Ålenius bevistade samma bioföreställning som makarna Palme.
I kön in till salongen, innan föreställningen börjat, lade hon märke till en man som hon inte tyckte passade in i miljön. Den film hon skulle se var avsedd för intellektuella människor och mannen i fråga gav inte intryck av att vara sådan.
Mannen stod längst fram i kön. När dörrarna till salongen öppnades lämnade han sin plats och gick såvitt Inga Ålenius kunde se mot utgången.
Inga Ålenius beskrev mannen som cirka 185 cm lång, 35-40 år, kantiga anletsdrag, tre dagars skäggstubb och typiskt svensk utseende.
På huvudet bar han en stickad mössa med någon text. Han hade en plastkasse i handen. Han gjorde ett nervöst intryck, som om han väntade på eller tittade efter någon.
Vid en valkonfrontation i februari 1989 visade Inga Ålenius intresse för ett antal av figuranterna utan att säkert kunna identifiera någon av dem som den man hon sett i biokön.
En av dem hon intresserade sig för var Christer Pettersson, vars rörelsemönster påminde om det slängiga sätt på vilket mannen på Grand lämnat sin plats i kön.
Inga Ålenius, som även lämnade uppgifter om sin promenad efter föreställningen, då hon gick Sveavägen söderut och bland annat stannade till vid korsningen Tunnelgatan, åberopades inte som vittne i målet mot Christer Pettersson.(23)
5. Mårten Palme lämnade på mordnatten uppgifter om en man som han iakttagit utanför Grand efter föreställningen.
Efter filmen stod han, flickvännen och föräldrarna och pratade utanför en bokhandel strax bredvid biografen.
Mellan bokhandeln och biografen låg en möbelaffär. Där stod en man och tittade in i skyltfönstret. När Mårten Palme och flickvännen skildes från föräldrarna och började gå norrut passerade de mannen.
Denne vände sig mot föräldrarna med fast blick. Mårten Palme passerade på ungefär fem meters avstånd och iakttog mannen under någon sekund.
(23) Inga Ålenius förekommer även i resningsmaterialet, eftersom hon efter det att Christer Petterssons bild publicerats uppgav att hon kände igen denne, se kapitel 6, Genomgång av resningsmaterialet.
Inga Ålenius bevistade samma bioföreställning som makarna Palme.
I kön in till salongen, innan föreställningen börjat, lade hon märke till en man som hon inte tyckte passade in i miljön. Den film hon skulle se var avsedd för intellektuella människor och mannen i fråga gav inte intryck av att vara sådan.
Mannen stod längst fram i kön. När dörrarna till salongen öppnades lämnade han sin plats och gick såvitt Inga Ålenius kunde se mot utgången.
Inga Ålenius beskrev mannen som cirka 185 cm lång, 35-40 år, kantiga anletsdrag, tre dagars skäggstubb och typiskt svensk utseende.
På huvudet bar han en stickad mössa med någon text. Han hade en plastkasse i handen. Han gjorde ett nervöst intryck, som om han väntade på eller tittade efter någon.
Vid en valkonfrontation i februari 1989 visade Inga Ålenius intresse för ett antal av figuranterna utan att säkert kunna identifiera någon av dem som den man hon sett i biokön.
En av dem hon intresserade sig för var Christer Pettersson, vars rörelsemönster påminde om det slängiga sätt på vilket mannen på Grand lämnat sin plats i kön.
Inga Ålenius, som även lämnade uppgifter om sin promenad efter föreställningen, då hon gick Sveavägen söderut och bland annat stannade till vid korsningen Tunnelgatan, åberopades inte som vittne i målet mot Christer Pettersson.(23)
5. Mårten Palme lämnade på mordnatten uppgifter om en man som han iakttagit utanför Grand efter föreställningen.
Efter filmen stod han, flickvännen och föräldrarna och pratade utanför en bokhandel strax bredvid biografen.
Mellan bokhandeln och biografen låg en möbelaffär. Där stod en man och tittade in i skyltfönstret. När Mårten Palme och flickvännen skildes från föräldrarna och började gå norrut passerade de mannen.
Denne vände sig mot föräldrarna med fast blick. Mårten Palme passerade på ungefär fem meters avstånd och iakttog mannen under någon sekund.
(23) Inga Ålenius förekommer även i resningsmaterialet, eftersom hon efter det att Christer Petterssons bild publicerats uppgav att hon kände igen denne, se kapitel 6, Genomgång av resningsmaterialet.
Enligt Mårten Palme bar mannen en halvlång, blå jacka av nylon. Mannen hade fyrkantigt ansikte och smala läppar. Han trodde att mannen bar en mörk med knäppe på skärmen försedd keps. Han uppfattade vidare att mannen bar stålbågade glasögon.
Vid en konfrontation 1989-12-14
fann Mårten Palme att två av figuranterna, varav en var Christer Pettersson, inte kunde uteslutas vara den man han sett.
Han kunde inte med säkerhet peka ut någon som mannen från Grand.
Vid domstolsförhandlingarna uppgav Mårten Palme att Christer Pettersson var lik den man han sett men att han var mycket osäker på om identitet förelåg.
Hovrätten ansåg att det av vittnesmålet inte kunde ”dras någon slutsats att den man som Mårten Palme såg var Christer Pettersson”.
Utöver dessa uppgifter har vittnet Pia Engström, som var på samma film som makarna Palme, uppgett att hon iakttog en man som betedde sig märkligt utanför Grand efter filmen.
Ett antal vittnen har vidare rapporterat iakttagelser om personer som befunnit sig kring biografen Grand under mordkvällen.
Ingen av dessa iakttagelser har dock sådan konkretion att de ger självständig kontur åt en ”Grandman”.
Övrigt:
Vittnet Lars Eric Erikssons uppgifter talar med styrka för att en person som skulle kunna vara en väntande gärningsman uppehållit sig utanför biografen vid den angivna tidpunkten.
De lämnade signalementen tyder inte direkt på det; däremot stämmer beskrivningen av beteendet väl med vad Lars Eric Eriksson uppgett.
Inga Åleniuss iakttagelse är isolerad; ingen annan har rapporterat något liknande och beskrivningen av den man hon sett i kön in till föreställningen stämmer inte in på andra möjliga "Grandmän”.
Mårten Palmes beskrivning stämmer inte på den person Lars Eric Eriksson uppger sig ha sett.
Den man Mårten Palme såg bar, enligt vad han sagt sig ha uppfattat, stålbågade glasögon, vilket inte gällde för Lars Eric Erikssons iakttagelse.
Den man Lars Eric Eriksson såg hade vidare en gulaktig mössa, vilket Mårten Palme uteslöt beträffande den person han iakttagit.
Beskrivningarna talar alltså närmast mot att Lars Eric Eriksson och Mårten Palme sett samma person, även om det är möjligt de gjort det. Däremot synes det
SOU1999:88 sid. 166 Brottsutredningen i översikt
Enligt Mårten Palme bar mannen en halvlång, blå jacka av nylon. Mannen hade fyrkantigt ansikte och smala läppar. Han trodde att mannen bar en mörk med knäppe på skärmen försedd keps. Han uppfattade vidare att mannen bar stålbågade glasögon.
Vid en konfrontation 1989-12-14
fann Mårten Palme att två av figuranterna, varav en var Christer Pettersson, inte kunde uteslutas vara den man han sett.
Han kunde inte med säkerhet peka ut någon som mannen från Grand.
Vid domstolsförhandlingarna uppgav Mårten Palme att Christer Pettersson var lik den man han sett men att han var mycket osäker på om identitet förelåg.
Hovrätten ansåg att det av vittnesmålet inte kunde ”dras någon slutsats att den man som Mårten Palme såg var Christer Pettersson”.
Utöver dessa uppgifter har vittnet Pia Engström, som var på samma film som makarna Palme, uppgett att hon iakttog en man som betedde sig märkligt utanför Grand efter filmen.
Ett antal vittnen har vidare rapporterat iakttagelser om personer som befunnit sig kring biografen Grand under mordkvällen.
Ingen av dessa iakttagelser har dock sådan konkretion att de ger självständig kontur åt en ”Grandman”.
Övrigt:
Vittnet Lars Eric Erikssons uppgifter talar med styrka för att en person som skulle kunna vara en väntande gärningsman uppehållit sig utanför biografen vid den angivna tidpunkten.
De lämnade signalementen tyder inte direkt på det; däremot stämmer beskrivningen av beteendet väl med vad Lars Eric Eriksson uppgett.
Inga Åleniuss iakttagelse är isolerad; ingen annan har rapporterat något liknande och beskrivningen av den man hon sett i kön in till föreställningen stämmer inte in på andra möjliga "Grandmän”.
Mårten Palmes beskrivning stämmer inte på den person Lars Eric Eriksson uppger sig ha sett.
Den man Mårten Palme såg bar, enligt vad han sagt sig ha uppfattat, stålbågade glasögon, vilket inte gällde för Lars Eric Erikssons iakttagelse.
Den man Lars Eric Eriksson såg hade vidare en gulaktig mössa, vilket Mårten Palme uteslöt beträffande den person han iakttagit.
Beskrivningarna talar alltså närmast mot att Lars Eric Eriksson och Mårten Palme sett samma person, även om det är möjligt de gjort det. Däremot synes det
Med undantag för Inga Ålenius uppgifter kan iakttagelserna emellertid också sammanfogas i ett mönster.
Birgitta Wennerling ser gärningsmannen när denne nyligen upptäckt makarna Palme och intresserar sig för vilken film de skall gå på osv.
Lars Eric Eriksson ser gärningsmannen när denne i god tid återvänt för att invänta sitt offer.
Margareta Storhök och Anneli Korhonen ser gärningsmannen när denne, i samband med det att besökarna på den föreställning dessa besökt lämnat biografen, spanar efter makarna Palme.
Mårten Palme, slutligen, ser gärningsmannen när denne avvaktar en bit från sällskapet för att sedan ta upp förföljandet när makarna Palme beger sig hemåt.
Det finns vidare ett antal mindre pregnanta observationer i förundersökningsmaterialet som kan passa in i ett sådant mönster.
Denna sammanfogade slutledning av ett antal iakttagelser innehåller dock stora osäkerheter och är alltför fragmentarisk för att ens kunna beskrivas som trolig.
Däremot är den i och för sig möjlig
Promenaden från Grand
Omständigheter som utretts
Den film makarna Palme såg slutade mellan 23:05
och 23:10
.
De dröjde sig kvar och lämnade salongen först när den i det närmaste var tom.
Efter att ha samtalat en stund med sonen och dennes fästmö utanför biografen begav de sig hemåt till fots den ovan beskrivna färdvägen.
De synes ha gått relativt långsamt och stannat till vid åtminstone ett skyltfönster, klädbutiken Sari på Sveavägens östra sida efter korsningen Adolf Fredriks kyrkogata.
Mordplatsen är belägen tre kvarter söder om biografen Grand (en sträcka på drygt 300 meter)(24).
Filmens slut kan inte anges exakt.
Den startade 21:15
.
Speltiden var 1 timme och 49 minuter, men den faktiska speltiden kan variera beroende på att hastigheten på olika projektorer skiljer sig åt.
Redovisningen av förloppet efter filmen grundas på Lisbeth Palmes uppgifter.
Det finns vidare ett antal i utredningen redovisade vittnesobservationer,
(24) Uppgiften hämtad från GMP (se kapitel 7), där sträckan anges till 330 meter.
Med undantag för Inga Ålenius uppgifter kan iakttagelserna emellertid också sammanfogas i ett mönster.
Birgitta Wennerling ser gärningsmannen när denne nyligen upptäckt makarna Palme och intresserar sig för vilken film de skall gå på osv.
Lars Eric Eriksson ser gärningsmannen när denne i god tid återvänt för att invänta sitt offer.
Margareta Storhök och Anneli Korhonen ser gärningsmannen när denne, i samband med det att besökarna på den föreställning dessa besökt lämnat biografen, spanar efter makarna Palme.
Mårten Palme, slutligen, ser gärningsmannen när denne avvaktar en bit från sällskapet för att sedan ta upp förföljandet när makarna Palme beger sig hemåt.
Det finns vidare ett antal mindre pregnanta observationer i förundersökningsmaterialet som kan passa in i ett sådant mönster.
Denna sammanfogade slutledning av ett antal iakttagelser innehåller dock stora osäkerheter och är alltför fragmentarisk för att ens kunna beskrivas som trolig.
Däremot är den i och för sig möjlig
Promenaden från Grand
Omständigheter som utretts
Den film makarna Palme såg slutade mellan 23:05
och 23:10
.
De dröjde sig kvar och lämnade salongen först när den i det närmaste var tom.
Efter att ha samtalat en stund med sonen och dennes fästmö utanför biografen begav de sig hemåt till fots den ovan beskrivna färdvägen.
De synes ha gått relativt långsamt och stannat till vid åtminstone ett skyltfönster, klädbutiken Sari på Sveavägens östra sida efter korsningen Adolf Fredriks kyrkogata.
Mordplatsen är belägen tre kvarter söder om biografen Grand (en sträcka på drygt 300 meter)(24).
Filmens slut kan inte anges exakt.
Den startade 21:15
.
Speltiden var 1 timme och 49 minuter, men den faktiska speltiden kan variera beroende på att hastigheten på olika projektorer skiljer sig åt.
Redovisningen av förloppet efter filmen grundas på Lisbeth Palmes uppgifter.
Det finns vidare ett antal i utredningen redovisade vittnesobservationer,
(24) Uppgiften hämtad från GMP (se kapitel 7), där sträckan anges till 330 meter.
som stöder de uppgifter Lisbeth Palme lämnat. De avser personer som varit på samma bioföreställning och promenerat Sveavägen söderut samt därvid gått bakom och i vissa fall passerat paret Palme. De inkluderar vidare Ljubisa N, som arbetade i den korvkiosk som var belägen på Sveavägen mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Ljubisa N observerade paret Palme en bit efter klockan 23; han såg dem gå förbi söderut på samma sida som korvkiosken. Nästa säkra observation gjordes av Nicola F som uppgett han mötte paret på Sveavägens andra sida vid det s.k. Bonnierhuset, eller ungefär vid Sveavägen 56. Det är också den sista rapporterade observationen före mordplatsen.
Övrigt Vissa vittnesuppgifter tyder på att någon följde efter makarna Palme. De personer som passerat paret medan de ännu gick på den västra sidan av Sveavägen har visserligen inte sett någon förföljare. Den nämnde Ljubisa N har dock uppgett att en man gick tre till fem meter efter paret Palme (se vidare nedan). En äldre dam, Kerstin N, som bodde på Sveavägen 39, 6 trappor, har i förundersökningen uppgett att hon från sitt lägenhetsfönster ungefär vid den aktuella tidpunkten sett ett par gå över Sveavägen vid korsningen Adolf Fredriks kyrkogata, varvid en ensam man kommit efter när de passerat över gatan. Kerstin N har dock av naturliga skäl inte kunnat identifiera makarna Palme från sin utsiktspunkt sex våningar upp. Den likaledes ovan nämnde Nicola F har i förundersökningen uppgett dels att han bara mötte ett ungt par på Sveavägen innan han mötte paret Palme, dels att han efter mötet med dem endast såg en person fram till det att han hörde två skott från Tunnelgatshållet. Den beskrivning Nicola F gett av den man som kom bakom paret Palme och det Nicola F uppgett om hur den personen betedde sig när Nicola F vände sig om efter skotten, leder till slutsatsen att den han såg med all sannolikhet var vittnet Anders B.
Det finns alltså två indikationer – Ljubisa N och Kerstin N – på att det kan ha gått någon efter paret Palme innan de kom över till Sveavägens östra sida och en indikation – Nicola F - på att ingen som kan vara identisk med gärningsmannen följde efter dem när de väl befann sig på den sidan.
De enskilda observationerna om en förföljande man från Ljubisa N och Kerstin N är inte tillräckliga ens för att man skall kunna slå fast att det är troligt att det fanns en förföljande man. I förening med Mårten Palmes iakttagelse vid Grand bildar dock observationerna ett fragmentariskt mönster som gör det klart möjligt att någon följde efter. Till
SOU1999:88 sid. 168 Brottsutredningen i översikt
som stöder de uppgifter Lisbeth Palme lämnat. De avser personer som varit på samma bioföreställning och promenerat Sveavägen söderut samt därvid gått bakom och i vissa fall passerat paret Palme. De inkluderar vidare Ljubisa N, som arbetade i den korvkiosk som var belägen på Sveavägen mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Ljubisa N observerade paret Palme en bit efter klockan 23; han såg dem gå förbi söderut på samma sida som korvkiosken. Nästa säkra observation gjordes av Nicola F som uppgett han mötte paret på Sveavägens andra sida vid det s.k. Bonnierhuset, eller ungefär vid Sveavägen 56. Det är också den sista rapporterade observationen före mordplatsen.
Övrigt Vissa vittnesuppgifter tyder på att någon följde efter makarna Palme. De personer som passerat paret medan de ännu gick på den västra sidan av Sveavägen har visserligen inte sett någon förföljare. Den nämnde Ljubisa N har dock uppgett att en man gick tre till fem meter efter paret Palme (se vidare nedan). En äldre dam, Kerstin N, som bodde på Sveavägen 39, 6 trappor, har i förundersökningen uppgett att hon från sitt lägenhetsfönster ungefär vid den aktuella tidpunkten sett ett par gå över Sveavägen vid korsningen Adolf Fredriks kyrkogata, varvid en ensam man kommit efter när de passerat över gatan. Kerstin N har dock av naturliga skäl inte kunnat identifiera makarna Palme från sin utsiktspunkt sex våningar upp. Den likaledes ovan nämnde Nicola F har i förundersökningen uppgett dels att han bara mötte ett ungt par på Sveavägen innan han mötte paret Palme, dels att han efter mötet med dem endast såg en person fram till det att han hörde två skott från Tunnelgatshållet. Den beskrivning Nicola F gett av den man som kom bakom paret Palme och det Nicola F uppgett om hur den personen betedde sig när Nicola F vände sig om efter skotten, leder till slutsatsen att den han såg med all sannolikhet var vittnet Anders B.
Det finns alltså två indikationer – Ljubisa N och Kerstin N – på att det kan ha gått någon efter paret Palme innan de kom över till Sveavägens östra sida och en indikation – Nicola F - på att ingen som kan vara identisk med gärningsmannen följde efter dem när de väl befann sig på den sidan.
De enskilda observationerna om en förföljande man från Ljubisa N och Kerstin N är inte tillräckliga ens för att man skall kunna slå fast att det är troligt att det fanns en förföljande man. I förening med Mårten Palmes iakttagelse vid Grand bildar dock observationerna ett fragmentariskt mönster som gör det klart möjligt att någon följde efter. Till
ningssynpunkt. Det betyder inte att vi bedömer varje redovisat enskilt uppslag som väsentligt. Det gör vi inte. Tvärtom, åtskilliga enskilda uppslag är, i synnerhet med facit i hand, av föga intresse. Men vi har ansett att läsaren skall ges tillfälle att göra egna bedömningar och jämförelser. Dessutom förhåller det sig så att skildringen av flera mindre intressanta uppslag sammantagna kan läggas till grund för nog så intressanta iakttagelser, analyser och slutsatser, som inte låter sig formuleras utan att grundmaterialet redovisas.
Vi har i många fall valt att beskriva utredningsuppslagens innehåll kronologiskt, utifrån förhörsprotokoll och andra dokumenterade utredningsåtgärder. Det gör framställningen i dessa delar mer svårtillgänglig än den hade blivit om vi genomgående hade sammanställt uppslagen till avgränsade "berättelser”. Men det gör också redovisningen mer autentisk. En friare sammanfattande form ger lätt intryck av att förekommande uppgifter är belagda fakta, även då det i själva verket rör sig om påståenden som inte är slutligt säkerställda. (Jfr vidare kapitel 2, Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas.)
Ett dilemma när en pågående brottsutredning av detta vitt förgrenade slag skall redovisas är hur förekommande personuppgifter skall behandlas. Hur vi i det hänseendet förhållit oss framgår i kapitel 1, Personuppgifter i granskningsmaterialet. Huvudregeln är den som används i tryckta referat av rättssaker, dvs. att personer anges med förnamn och första bokstaven i efternamnet. Den lösning vi valt har brister, bl.a. att i och för sig väl kända personuppgifter inte fullt ut anges i klartext. Vi har emellertid ansett det viktigt att följa vissa principer, för att inte kunna beskyllas för att ha hanterat personuppgifterna godtyckligt. Samtidigt har vi funnit det omöjligt att för detta synnerligen omfattande material finna en enkel norm, som alltid ger vägledning.
Vår redovisning av brottsutredningen sträcker sig i princip fram till och med 1998. Därefter har resultatet av vår genomgång av grundmaterialet underställts Palmeutredningen för synpunkter och kompletteringar (se nedan Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material). Detta har föranlett vissa uppdateringar. Uppdateringar har även skett i samband med att vi senare ställt frågor till Palmeutredningen. Avsikten med redovisningen är emellertid inte att redogöra för brottsutredningen som den ser ut när vårt betänkande publiceras; vi har genomgående i vårt arbete hållit en viss distans till det dagsaktuella operativa utredningsarbetet.
ningssynpunkt. Det betyder inte att vi bedömer varje redovisat enskilt uppslag som väsentligt. Det gör vi inte. Tvärtom, åtskilliga enskilda uppslag är, i synnerhet med facit i hand, av föga intresse. Men vi har ansett att läsaren skall ges tillfälle att göra egna bedömningar och jämförelser. Dessutom förhåller det sig så att skildringen av flera mindre intressanta uppslag sammantagna kan läggas till grund för nog så intressanta iakttagelser, analyser och slutsatser, som inte låter sig formuleras utan att grundmaterialet redovisas.
Vi har i många fall valt att beskriva utredningsuppslagens innehåll kronologiskt, utifrån förhörsprotokoll och andra dokumenterade utredningsåtgärder. Det gör framställningen i dessa delar mer svårtillgänglig än den hade blivit om vi genomgående hade sammanställt uppslagen till avgränsade "berättelser”. Men det gör också redovisningen mer autentisk. En friare sammanfattande form ger lätt intryck av att förekommande uppgifter är belagda fakta, även då det i själva verket rör sig om påståenden som inte är slutligt säkerställda. (Jfr vidare kapitel 2, Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas.)
Ett dilemma när en pågående brottsutredning av detta vitt förgrenade slag skall redovisas är hur förekommande personuppgifter skall behandlas. Hur vi i det hänseendet förhållit oss framgår i kapitel 1, Personuppgifter i granskningsmaterialet. Huvudregeln är den som används i tryckta referat av rättssaker, dvs. att personer anges med förnamn och första bokstaven i efternamnet. Den lösning vi valt har brister, bl.a. att i och för sig väl kända personuppgifter inte fullt ut anges i klartext. Vi har emellertid ansett det viktigt att följa vissa principer, för att inte kunna beskyllas för att ha hanterat personuppgifterna godtyckligt. Samtidigt har vi funnit det omöjligt att för detta synnerligen omfattande material finna en enkel norm, som alltid ger vägledning.
Vår redovisning av brottsutredningen sträcker sig i princip fram till och med 1998. Därefter har resultatet av vår genomgång av grundmaterialet underställts Palmeutredningen för synpunkter och kompletteringar (se nedan Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material). Detta har föranlett vissa uppdateringar. Uppdateringar har även skett i samband med att vi senare ställt frågor till Palmeutredningen. Avsikten med redovisningen är emellertid inte att redogöra för brottsutredningen som den ser ut när vårt betänkande publiceras; vi har genomgående i vårt arbete hållit en viss distans till det dagsaktuella operativa utredningsarbetet.
detta kan fogas Nicola F:s observationer, som alltså innebär att ingen annan än vittnet Anders B skulle ha funnits bakom paret Palme.
Anders B har i sin tur uppfattat att tre personer varav en var gärningsmannen befann sig framför honom just innan mordet begicks. I den mån en gärningsman följde efter från Grand måste denne alltså ha passerat paret Palme någonstans på vägen för att sedan invänta dem längre fram.
Vittnet Inge M:s iakttagelse att någon stod och väntade vid hörnet Tunnelgatan Sveavägen kan inpassas i den bilden, dock bara under förutsättning att den tidsangivelse han lämnade i domstolarna, dvs. att gärningsmannen stått flera minuter och väntat, är oriktig.
Sammantagna bildar även alla dessa iakttagelser ett fragmentariskt mönster, som inte kan sägas vara så tätt att det låter sig beskrivas som sannolikt, men det är uppenbarligen fullt möjligt att händelseförloppet utspelat sig på detta sätt. Att mönstret kan synas ge en klar bild kompenserar dock inte vagheten i flera av de ingående observationerna; flera vaga iakttagelser kan typiskt sett inte fogas samman till annat än en (minst) lika vag helhet. Svea hovrätt, som prövade hypotesen om en förföljande gärningsman som passerat och sedan inväntat Olof Palme, ansåg inte att Mårten Palmes uppgifter eller någon annan utredning utgjorde bevis för att någon följt efter från Grand. Hovrätten ansåg däremot att Ljubisa N:s iakttagelse visat att någon gått efter vid korvkiosken, men att det beträffande sträckan från denna till mordplatsen inte i utredningen fanns redovisat några iakttagelser om att någon gått efter makarna Palme (Kerstin N, som i förundersökningen redovisade iakttagelser från sitt lägenhetsfönster, åberopades inte i rättegången och hördes alltså inte som vittne).
Var makarna Palme övervakade?
Några påpekanden Frågan om Olof Palme varit övervakad tiden före mordet gäller dels fysisk övervakning, dels avlyssning. Frågan om avlyssning berörs vidare under nästa avsnitt.
För såväl frågan om fysisk övervakning som huruvida avlyssning ägt rum gäller att det är svårt och ofta omöjligt att avgöra att ett visst förhållande inte förelegat. Att övervakning inte ägt rum kan exempelvis svårligen bevisas genom en iakttagelse rörande detta icke-förhållande. I stället måste en sådan slutsats dras genom motsatsslut: någon övervakning har inte kunnat iakttas, alltså har övervakning inte ägt rum. Det avgörande för bärigheten i en sådan slutsats är dels kvalitén i de iakttagelser som inte innefattat tecken på övervakning, dels sannolikheten
detta kan fogas Nicola F:s observationer, som alltså innebär att ingen annan än vittnet Anders B skulle ha funnits bakom paret Palme.
Anders B har i sin tur uppfattat att tre personer varav en var gärningsmannen befann sig framför honom just innan mordet begicks. I den mån en gärningsman följde efter från Grand måste denne alltså ha passerat paret Palme någonstans på vägen för att sedan invänta dem längre fram.
Vittnet Inge M:s iakttagelse att någon stod och väntade vid hörnet Tunnelgatan Sveavägen kan inpassas i den bilden, dock bara under förutsättning att den tidsangivelse han lämnade i domstolarna, dvs. att gärningsmannen stått flera minuter och väntat, är oriktig.
Sammantagna bildar även alla dessa iakttagelser ett fragmentariskt mönster, som inte kan sägas vara så tätt att det låter sig beskrivas som sannolikt, men det är uppenbarligen fullt möjligt att händelseförloppet utspelat sig på detta sätt. Att mönstret kan synas ge en klar bild kompenserar dock inte vagheten i flera av de ingående observationerna; flera vaga iakttagelser kan typiskt sett inte fogas samman till annat än en (minst) lika vag helhet. Svea hovrätt, som prövade hypotesen om en förföljande gärningsman som passerat och sedan inväntat Olof Palme, ansåg inte att Mårten Palmes uppgifter eller någon annan utredning utgjorde bevis för att någon följt efter från Grand. Hovrätten ansåg däremot att Ljubisa N:s iakttagelse visat att någon gått efter vid korvkiosken, men att det beträffande sträckan från denna till mordplatsen inte i utredningen fanns redovisat några iakttagelser om att någon gått efter makarna Palme (Kerstin N, som i förundersökningen redovisade iakttagelser från sitt lägenhetsfönster, åberopades inte i rättegången och hördes alltså inte som vittne).
Var makarna Palme övervakade?
Några påpekanden Frågan om Olof Palme varit övervakad tiden före mordet gäller dels fysisk övervakning, dels avlyssning. Frågan om avlyssning berörs vidare under nästa avsnitt.
För såväl frågan om fysisk övervakning som huruvida avlyssning ägt rum gäller att det är svårt och ofta omöjligt att avgöra att ett visst förhållande inte förelegat. Att övervakning inte ägt rum kan exempelvis svårligen bevisas genom en iakttagelse rörande detta icke-förhållande. I stället måste en sådan slutsats dras genom motsatsslut: någon övervakning har inte kunnat iakttas, alltså har övervakning inte ägt rum. Det avgörande för bärigheten i en sådan slutsats är dels kvalitén i de iakttagelser som inte innefattat tecken på övervakning, dels sannolikheten
för att en eventuell övervakning skulle ha låtit sig iakttas. Är den senare sannolikheten låg spelar det mindre roll om kvalitén på iakttagelserna är hög; det går ändå inte att säga något bestämt om huruvida övervakning ägt rum.
Omständigheter som utretts Före makarna Palmes ankomst till biografen Grand finns det under mordkvällen inga redovisade observationer som klart tyder på att Olof Palme skulle ha varit föremål för fysisk övervakning. Makarna Palme har under tiden från det att de lämnade bostaden fram till det att de anlände till Grand observerats av många personer som hörts under utredningen. De har av naturliga skäl tilldragit sig uppmärksamhet; för de flesta människor är det en särskild händelse att se en person som Olof Palme i levande livet. Flera av dem som hörts har uppgett att de tittat efter livvakter, men inte sett några.
Övrigt Den sammantagna kvalitén av de redovisade iakttagelserna är från den ovan angivna utgångspunkten ganska god.
Beträffande sannolikheten för att en eventuell övervakning skulle ha upptäckts måste bedömningen skifta för olika delar av förloppet. Under promenaden i Gamla stans kvarter fram till det att makarna Palme befann sig på tunnelbaneperrongen bör sannolikheten för att en eventuell förföljare skulle upptäckas vara relativt god. På tunnelbaneperrongen måste det vara avsevärt svårare att upptäcka en förföljare, detsamma gäller under själva resan, bl.a. med tanke på att det var mycket folk med på tåget. Även under det att makarna Palme steg av och gick upp mot utgången och sedan till biografen Grand torde det ha funnits relativt goda möjligheter för en eventuell förföljare att smälta in i miljön. Det bör vidare noteras att det inte finns någon observation av makarna Palme under en längre tid av resan.
RRV-experterna ansåg sig efter en genomgång av materialet som huvudalternativ, men med ett antal angivna reservationer, dock kunna godta att inget efterföljande skett mellan bostaden och tunnelbanestationen Rådmansgatan/biografen Grand. Mängden iakttagelser av makarna Palme i förening med det faktum att ingen sett någon som tyckts följa efter talar enligt vår mening i huvudsak mot att de varit ”skuggade”. Att det samtidigt föreligger en klar möjlighet för att i synnerhet en för uppgiften tränad person kunnat följa efter utan att detta har uppdagats i utredningsmaterialet är emellertid också tydligt.
för att en eventuell övervakning skulle ha låtit sig iakttas. Är den senare sannolikheten låg spelar det mindre roll om kvalitén på iakttagelserna är hög; det går ändå inte att säga något bestämt om huruvida övervakning ägt rum.
Omständigheter som utretts Före makarna Palmes ankomst till biografen Grand finns det under mordkvällen inga redovisade observationer som klart tyder på att Olof Palme skulle ha varit föremål för fysisk övervakning. Makarna Palme har under tiden från det att de lämnade bostaden fram till det att de anlände till Grand observerats av många personer som hörts under utredningen. De har av naturliga skäl tilldragit sig uppmärksamhet; för de flesta människor är det en särskild händelse att se en person som Olof Palme i levande livet. Flera av dem som hörts har uppgett att de tittat efter livvakter, men inte sett några.
Övrigt Den sammantagna kvalitén av de redovisade iakttagelserna är från den ovan angivna utgångspunkten ganska god.
Beträffande sannolikheten för att en eventuell övervakning skulle ha upptäckts måste bedömningen skifta för olika delar av förloppet. Under promenaden i Gamla stans kvarter fram till det att makarna Palme befann sig på tunnelbaneperrongen bör sannolikheten för att en eventuell förföljare skulle upptäckas vara relativt god. På tunnelbaneperrongen måste det vara avsevärt svårare att upptäcka en förföljare, detsamma gäller under själva resan, bl.a. med tanke på att det var mycket folk med på tåget. Även under det att makarna Palme steg av och gick upp mot utgången och sedan till biografen Grand torde det ha funnits relativt goda möjligheter för en eventuell förföljare att smälta in i miljön. Det bör vidare noteras att det inte finns någon observation av makarna Palme under en längre tid av resan.
RRV-experterna ansåg sig efter en genomgång av materialet som huvudalternativ, men med ett antal angivna reservationer, dock kunna godta att inget efterföljande skett mellan bostaden och tunnelbanestationen Rådmansgatan/biografen Grand. Mängden iakttagelser av makarna Palme i förening med det faktum att ingen sett någon som tyckts följa efter talar enligt vår mening i huvudsak mot att de varit ”skuggade”. Att det samtidigt föreligger en klar möjlighet för att i synnerhet en för uppgiften tränad person kunnat följa efter utan att detta har uppdagats i utredningsmaterialet är emellertid också tydligt.
(Frågan om övervakning analyserades av säkerhetspolisen i en undersökning våren 1986. På grunder som i vart fall numera framstår som något oklara kom säkerhetspolisen fram till att analysen talade för att Olof Palme hade varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21, se kapitel 3, Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden.)
Var makarna Palme avlyssnade?
Omständigheter som utretts Säkerhetspolisen genomförde dagarna efter mordet en relativt ingående sökning efter avlyssningsutrustning på såväl Olof och Lisbeth Palmes arbetsplatser som i deras hem. (Undersökningsåtgärderna är redovisade i kapitel 3, Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden.) Inga tecken på avlyssning uppdagades. Fullständig säkerhet kring förhållanden av detta slag kan inte nås utan rivning av väggar, uppbrytning av golv etc. (åtgärder av det slaget vidtogs inte).
Säkerhetspolisen utförde likaledes en kontroll av teleledningarna och den telestation till vilken Olof Palmes telefon var ansluten. Inga tecken på avlyssning uppdagades. Det är i och för sig inte uteslutet att avlyssning hade ägt rum tidigare men att utrustningen hade avlägsnats efter mordet. Inte heller av sådana åtgärder uppdagades emellertid några spår (typ dammspår i teleskåp).
Övrigt RRV-experterna ansåg, som huvudalternativ, det mycket osannolikt att buggning av bostaden förekommit och osannolikt att telefonavlyssning skett. Vi gör en motsvarande bedömning. Beträffande avlyssning under mordkvällen gäller att det är troligt att Olof Palmes privatbostad inte var vare sig "buggad” eller telefonavlyssnad. Såväl bostaden som telefoner med ledningar och anslutande kopplingscentraler har alltså undersökts utan att man kunnat finna spår av avlyssningsutrustning. Det kan inte helt uteslutas att avlyssning i någon form likväl ägt rum under mordkvällen, men det saknas i utredningen tecken på att så skulle ha varit fallet. Sannolikheten för att en sådan avlyssning ägt rum, avslutats efter mordet men före undersökningen utan att detta efterlämnat några spår, får bedömas som mindre än sannolikheten för att någon följt efter makarna Palme till biografen Grand utan att detta upptäckts.
(Frågan om övervakning analyserades av säkerhetspolisen i en undersökning våren 1986. På grunder som i vart fall numera framstår som något oklara kom säkerhetspolisen fram till att analysen talade för att Olof Palme hade varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21, se kapitel 3, Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden.)
Var makarna Palme avlyssnade?
Omständigheter som utretts Säkerhetspolisen genomförde dagarna efter mordet en relativt ingående sökning efter avlyssningsutrustning på såväl Olof och Lisbeth Palmes arbetsplatser som i deras hem. (Undersökningsåtgärderna är redovisade i kapitel 3, Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden.) Inga tecken på avlyssning uppdagades. Fullständig säkerhet kring förhållanden av detta slag kan inte nås utan rivning av väggar, uppbrytning av golv etc. (åtgärder av det slaget vidtogs inte).
Säkerhetspolisen utförde likaledes en kontroll av teleledningarna och den telestation till vilken Olof Palmes telefon var ansluten. Inga tecken på avlyssning uppdagades. Det är i och för sig inte uteslutet att avlyssning hade ägt rum tidigare men att utrustningen hade avlägsnats efter mordet. Inte heller av sådana åtgärder uppdagades emellertid några spår (typ dammspår i teleskåp).
Övrigt RRV-experterna ansåg, som huvudalternativ, det mycket osannolikt att buggning av bostaden förekommit och osannolikt att telefonavlyssning skett. Vi gör en motsvarande bedömning. Beträffande avlyssning under mordkvällen gäller att det är troligt att Olof Palmes privatbostad inte var vare sig "buggad” eller telefonavlyssnad. Såväl bostaden som telefoner med ledningar och anslutande kopplingscentraler har alltså undersökts utan att man kunnat finna spår av avlyssningsutrustning. Det kan inte helt uteslutas att avlyssning i någon form likväl ägt rum under mordkvällen, men det saknas i utredningen tecken på att så skulle ha varit fallet. Sannolikheten för att en sådan avlyssning ägt rum, avslutats efter mordet men före undersökningen utan att detta efterlämnat några spår, får bedömas som mindre än sannolikheten för att någon följt efter makarna Palme till biografen Grand utan att detta upptäckts.
och polisens ankomst till brottsplatsen Vissa påpekanden I diskussionen om tidpunkterna för mordet, polisens larmanrop, ankomst till brottsplatsen m.m. bör man beakta att den osäkerhet som föreligger om tidsangivelserna kring mordet gäller mycket korta tidsrymder. Sekundnära tidsuppgifter kan frammana ett rekonstruerat skeende som ser ut att förlöpa långsammare än vad det verkliga skeendet gjort. Allt synes då överskådligare och man frestas att bryta ned analysen i allt kortare tidssekvenser. Men det är då viktigt att hålla i minnet att det förlopp som studeras var över på fem till tio minuter, att skeendet av vittnesuppgifter att döma var kaotiskt och att de som var med om det inte alls hade den överblick som vi nu har; den uttryckningspersonal (poliser och ambulansmän) som kom till platsen visste t.ex. inte att statsministern var inblandad (ambulansen var inte ens larmad, utan råkade bara passera förbi).
En exakt tidsangivelse som dokumenterats via ”Fröken Ur” eller liknande kan ge intryck just av att man fått exakt visshet. Men sekunderna tickar hela tiden och även exakta tidsangivelser kan vara ungefärliga i sak. Vad betyder t.ex. en uppgift om att polis anlänt till platsen ett visst på sekunden angivet klockslag? Avses det ögonblick då polisbilen uppenbarade sig? Eller då den stannade på platsen? Eller då en polisman stigit ur bilen och börjat agera? Det kan skilja flera tiotals sekunder mellan dessa moment. Till den tidsangivelsen knyts kanske sedan en uppskattning av att ett följande förlopp bör ha tagit "omkring” en minut. Osäkerheten i det resultat man då når är så stor att sekundberäkningen närmar sig det meningslösa. Ändå är det lätt att fångas av sådana kalkyleringsförsök, som för den som inte gjort dem själv utan bara tar del av slutresultatet tenderar att te sig mer precisa och robusta än de i verkligheten är.
Vissa saker tar vidare längre tid än man skulle kunna tro. Flera av de nedan återgivna dokumenterade larmsamtalen över telefon innefattar innehållsmässigt inte många repliker. Men den uppmätta samtalstiden ligger likväl kring en halv minut (se samtalen till och från LAC nedan).
Det sagda leder till skepsis inför användandet av exakta tidsuppgifter om ett förlopp som är så fragmentariskt kronologiskt dokumenterat som de första minuterna efter mordet på Olof Palme. Det är viktigt att läsaren har klart för sig att det alltid finns en felmarginal, att den ökar när beräkning läggs till beräkning och att analyser där halvminuter ges avgörande betydelse måste tas med en nypa salt, i synnerhet i ett så komprimerat händelseförlopp som det som här studeras.
Tidpunkter för mordet, polisens larmanrop
och polisens ankomst till brottsplatsen Vissa påpekanden I diskussionen om tidpunkterna för mordet, polisens larmanrop, ankomst till brottsplatsen m.m. bör man beakta att den osäkerhet som föreligger om tidsangivelserna kring mordet gäller mycket korta tidsrymder. Sekundnära tidsuppgifter kan frammana ett rekonstruerat skeende som ser ut att förlöpa långsammare än vad det verkliga skeendet gjort. Allt synes då överskådligare och man frestas att bryta ned analysen i allt kortare tidssekvenser. Men det är då viktigt att hålla i minnet att det förlopp som studeras var över på fem till tio minuter, att skeendet av vittnesuppgifter att döma var kaotiskt och att de som var med om det inte alls hade den överblick som vi nu har; den uttryckningspersonal (poliser och ambulansmän) som kom till platsen visste t.ex. inte att statsministern var inblandad (ambulansen var inte ens larmad, utan råkade bara passera förbi).
En exakt tidsangivelse som dokumenterats via ”Fröken Ur” eller liknande kan ge intryck just av att man fått exakt visshet. Men sekunderna tickar hela tiden och även exakta tidsangivelser kan vara ungefärliga i sak. Vad betyder t.ex. en uppgift om att polis anlänt till platsen ett visst på sekunden angivet klockslag? Avses det ögonblick då polisbilen uppenbarade sig? Eller då den stannade på platsen? Eller då en polisman stigit ur bilen och börjat agera? Det kan skilja flera tiotals sekunder mellan dessa moment. Till den tidsangivelsen knyts kanske sedan en uppskattning av att ett följande förlopp bör ha tagit "omkring” en minut. Osäkerheten i det resultat man då når är så stor att sekundberäkningen närmar sig det meningslösa. Ändå är det lätt att fångas av sådana kalkyleringsförsök, som för den som inte gjort dem själv utan bara tar del av slutresultatet tenderar att te sig mer precisa och robusta än de i verkligheten är.
Vissa saker tar vidare längre tid än man skulle kunna tro. Flera av de nedan återgivna dokumenterade larmsamtalen över telefon innefattar innehållsmässigt inte många repliker. Men den uppmätta samtalstiden ligger likväl kring en halv minut (se samtalen till och från LAC nedan).
Det sagda leder till skepsis inför användandet av exakta tidsuppgifter om ett förlopp som är så fragmentariskt kronologiskt dokumenterat som de första minuterna efter mordet på Olof Palme. Det är viktigt att läsaren har klart för sig att det alltid finns en felmarginal, att den ökar när beräkning läggs till beräkning och att analyser där halvminuter ges avgörande betydelse måste tas med en nypa salt, i synnerhet i ett så komprimerat händelseförlopp som det som här studeras.
Tidsuppgifterna i materialet måste betraktas med viss skepsis också från en annan synpunkt. Intresset för tidsangivelserna kring mordet väcktes relativt sent. Polisen har aldrig gjort något samlat försök att fastställa alla relevanta tidpunkter. Förhören i förundersökningen har inte inriktats på tider. Det betyder att de uppgifter som finns i den vägen sällan har kontrollerats genom motfrågor och liknande. Detta förhållande, att utredarna i allmänhet inte varit inriktade på tidpunkter eller sådant som kan vara av kronologisk betydelse, innebär tidsuppgifter ur tidiga förhör inte väger lika tungt som t.ex. signalementsuppgifter och annat vilket typiskt sett tillmätts större vikt av både förhörsledare och förhörda.
Vissa tidsangivelser och kronologiska data
Det finns ingen exakt, säker tidsangivelse för mordet. Detsamma gäller för larmanropet över polisens radio och polisens ankomst till mordplatsen. Tidpunkterna kan dock i viss mån uppskattas med ledning av vad som är känt om det händelseförlopp som följde direkt efter mordet. Utgångspunkten är vissa i och för sig säkra tidsangivelser. (Tidpunkterna är avrundade till jämna tiotal sekunder, om ej annat framgår.) 23.22.20 påbörjas registreringen av ett larmsamtal till larmcentralen 90 000 (LAC). Samtalet spelas in automatiskt av LAC. På bandet finns tidsangivelser från ”Fröken Ur” inlagda.25 Den som ringer är ögonvittnet Leif L, som för växeltelefonisten omtalar att ”det är mord på Sveavägen” och får svaret att han kopplas till polisen. Leif L, som ringer från sin biltelefon, väntar i knappt en och en halv minut på svar, därefter avbryter han 23.23.40 sitt larmförsök. Även detta framgår av bandinspelningen; linjen bryts av ett brus, när Leif L ”lägger på”. 23.23.40 ringer växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till LAC. Samtalet spelas in med samma automatik som Leif L:s samtal. Växeltelefonisten har dessförinnan mottagit ett anrop från chauffören Anders D, i likhet med Leif L ögonvittne på mordplatsen. Anders D bad växeln larma polisen. Med anledning därav ringde växeltelefonisten till Stockholmspolisen direkt (ej via LAC). Radiooperatören Ulf H vid sambandscentralen (SBC) tog emot larmet. Ulf H bad växeltelefonisten att kontakta Anders D för att be denne stanna kvar på platsen tills polis
25 Denna och de följande hänvisningarna angående tidsuppgifter från LACbandet grundar sig på kommissionens avlyssning av den kopia som finns hos PU.
Tidsuppgifterna i materialet måste betraktas med viss skepsis också från en annan synpunkt. Intresset för tidsangivelserna kring mordet väcktes relativt sent. Polisen har aldrig gjort något samlat försök att fastställa alla relevanta tidpunkter. Förhören i förundersökningen har inte inriktats på tider. Det betyder att de uppgifter som finns i den vägen sällan har kontrollerats genom motfrågor och liknande. Detta förhållande, att utredarna i allmänhet inte varit inriktade på tidpunkter eller sådant som kan vara av kronologisk betydelse, innebär tidsuppgifter ur tidiga förhör inte väger lika tungt som t.ex. signalementsuppgifter och annat vilket typiskt sett tillmätts större vikt av både förhörsledare och förhörda.
Vissa tidsangivelser och kronologiska data
Det finns ingen exakt, säker tidsangivelse för mordet. Detsamma gäller för larmanropet över polisens radio och polisens ankomst till mordplatsen. Tidpunkterna kan dock i viss mån uppskattas med ledning av vad som är känt om det händelseförlopp som följde direkt efter mordet. Utgångspunkten är vissa i och för sig säkra tidsangivelser. (Tidpunkterna är avrundade till jämna tiotal sekunder, om ej annat framgår.) 23.22.20 påbörjas registreringen av ett larmsamtal till larmcentralen 90 000 (LAC). Samtalet spelas in automatiskt av LAC. På bandet finns tidsangivelser från ”Fröken Ur” inlagda.25 Den som ringer är ögonvittnet Leif L, som för växeltelefonisten omtalar att ”det är mord på Sveavägen” och får svaret att han kopplas till polisen. Leif L, som ringer från sin biltelefon, väntar i knappt en och en halv minut på svar, därefter avbryter han 23.23.40 sitt larmförsök. Även detta framgår av bandinspelningen; linjen bryts av ett brus, när Leif L ”lägger på”. 23.23.40 ringer växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till LAC. Samtalet spelas in med samma automatik som Leif L:s samtal. Växeltelefonisten har dessförinnan mottagit ett anrop från chauffören Anders D, i likhet med Leif L ögonvittne på mordplatsen. Anders D bad växeln larma polisen. Med anledning därav ringde växeltelefonisten till Stockholmspolisen direkt (ej via LAC). Radiooperatören Ulf H vid sambandscentralen (SBC) tog emot larmet. Ulf H bad växeltelefonisten att kontakta Anders D för att be denne stanna kvar på platsen tills polis
25 Denna och de följande hänvisningarna angående tidsuppgifter från LACbandet grundar sig på kommissionens avlyssning av den kopia som finns hos PU.
anlände. Hon gjorde detta och ringde sedan det på bandet kl 23.23.40 noterade samtalet till LAC för att förvissa sig om att ambulans var larmad. Samtalet pågick till 23.24.20. 23.24.40 ringer Kennet E, som är operatör på LAC, till SBC. Även detta samtal är automatiskt bandat av LAC. På SBC svarar radiooperatören Jan H. Kennet E frågar om man på SBC känner till ett larm om skottlossning på Sveavägen. Jan H uppger att man på SBC inte känner till ett sådant larm. Samtalet pågår till 23.25.10. 23.26.00 ringer radiooperatören Jan H från SBC till LAC. Samtalet bandas på samma sätt som de tidigare samtalen. Jan H meddelar att SBC känner till larmet. Samtalet pågår till 23.26.20. 23.28.00 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen med Olof Palme lämnar mordplatsen och är på väg mot Sabbatsbergs sjukhus. 23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.
Därutöver kan följande händelser på eller kring mordplatsen relateras i kronologisk ordningsföljd: 1. Anders D larmar sin taxiväxel. Vittnet Anders D har i polisförhör uppgett följande. Han stod och väntade med sin taxi vid rött ljus i korsningen Sveavägen Tunnelgatan. Han stod i mittfilen på västra sidan på väg in mot stan, dvs. söderut. Han greppade handmikrofonen till sin taxiradio sedan han registrerat det första skottet. Just dessförinnan hade ljuset slagit om till grönt. Han fick omgående svar på sitt anrop och bad växeln ringa polisen. Han uppskattade att samtalet med taxiväxeln tog högst trettio sekunder. 2. Leif L ringer 90 000 för att larma polis. Vittnet Leif L har i polisförhör uppgett följande. Han for med sin bil Sveavägen in mot stan, dvs. söderut. Han hörde först en knall och sedan en till varvid han blev varse vad som skedde. En framförvarande taxi gjorde en U-sväng och stannade invid brottsplatsen. Leif L gjorde detsamma och stannade framför taxin. Under manövern började han slå 90 000 på sin biltelefon. Han avbröt dock försöket eftersom han trodde att han var tvungen att slå 08 före larmnumret och han slog därför numret på nytt. Han fick svar på LAC och kopplades till polisen. (Samtalet spelades in, se ovan.) Sedan han väntat en tid fick han klart för sig att en taxichaufför på platsen larmat polis. Han avbröt då sitt larmförsök. (Väntetiden uppgick som framgått till knappt en och en halv minut.) På polisens uppmaning företog Leif L en egen rekonstruktion av händelse
anlände. Hon gjorde detta och ringde sedan det på bandet kl 23.23.40 noterade samtalet till LAC för att förvissa sig om att ambulans var larmad. Samtalet pågick till 23.24.20. 23.24.40 ringer Kennet E, som är operatör på LAC, till SBC. Även detta samtal är automatiskt bandat av LAC. På SBC svarar radiooperatören Jan H. Kennet E frågar om man på SBC känner till ett larm om skottlossning på Sveavägen. Jan H uppger att man på SBC inte känner till ett sådant larm. Samtalet pågår till 23.25.10. 23.26.00 ringer radiooperatören Jan H från SBC till LAC. Samtalet bandas på samma sätt som de tidigare samtalen. Jan H meddelar att SBC känner till larmet. Samtalet pågår till 23.26.20. 23.28.00 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen med Olof Palme lämnar mordplatsen och är på väg mot Sabbatsbergs sjukhus. 23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.
Därutöver kan följande händelser på eller kring mordplatsen relateras i kronologisk ordningsföljd: 1. Anders D larmar sin taxiväxel. Vittnet Anders D har i polisförhör uppgett följande. Han stod och väntade med sin taxi vid rött ljus i korsningen Sveavägen Tunnelgatan. Han stod i mittfilen på västra sidan på väg in mot stan, dvs. söderut. Han greppade handmikrofonen till sin taxiradio sedan han registrerat det första skottet. Just dessförinnan hade ljuset slagit om till grönt. Han fick omgående svar på sitt anrop och bad växeln ringa polisen. Han uppskattade att samtalet med taxiväxeln tog högst trettio sekunder. 2. Leif L ringer 90 000 för att larma polis. Vittnet Leif L har i polisförhör uppgett följande. Han for med sin bil Sveavägen in mot stan, dvs. söderut. Han hörde först en knall och sedan en till varvid han blev varse vad som skedde. En framförvarande taxi gjorde en U-sväng och stannade invid brottsplatsen. Leif L gjorde detsamma och stannade framför taxin. Under manövern började han slå 90 000 på sin biltelefon. Han avbröt dock försöket eftersom han trodde att han var tvungen att slå 08 före larmnumret och han slog därför numret på nytt. Han fick svar på LAC och kopplades till polisen. (Samtalet spelades in, se ovan.) Sedan han väntat en tid fick han klart för sig att en taxichaufför på platsen larmat polis. Han avbröt då sitt larmförsök. (Väntetiden uppgick som framgått till knappt en och en halv minut.) På polisens uppmaning företog Leif L en egen rekonstruktion av händelse
förloppet. Han kom då fram till att det bör ha gått 43-45 sekunder från det första skottet till det att han fick svar på 90 000 och kopplades vidare till polisen (där han alltså aldrig fick svar).
(Att Anders D:s larmanrop i tiden satts före Leif L:s larmförsök är en slutsats av de uppgifter de bägge sammantaget lämnat. Slutsatsen kan inte betraktas som säker.) 3. En taxichaufför larmar polis på Kungsgatan. En taxichaufför vid Järfälla Taxi, som hört sin kollega Anders D:s larmanrop, befann sig på Kungsgatan några hundra meter öster om Sveavägen. Han såg en polisbil på platsen och gjorde poliserna, kommissarien Gösta Söderström och dennes chaufför Ingvar W, uppmärksamma på händelsen. Polisbilen körde direkt mot mordplatsen. 4. Kommissarie Gösta Söderström kommer till mordplatsen. Polisbilen med Gösta Söderström och Ingvar W anlände till mordplatsen som första polispatrull. De uppgav att de under färden hört ett larmanrop från SBC på radion. 5. En ambulansman på Kungsgatan iakttar en polispiket på väg mot mordplatsen. En ambulans från Sollentuna, som sedermera skulle komma att vinkas in vid brottsplatsen (”Sollentuna-ambulansen”), färdades Kungsgatan västerut, för tillfället utan utryckningsuppdrag. En av ambulansmännen har uppgett följande. När ambulansen befann sig 50-100 meter från korsningen Sveavägen iakttog han en polispiket under utryckning. Den körde Sveavägen norrut förbi Kungsgatan i hög fart. När ambulansen kom fram till Sveavägen slog ljuset om till rött och den stannade för att invänta grönt ljus. Därefter svängde ambulansen till höger på Sveavägen och körde i lugn takt norrut.
(Händelserna under
p. 4 och
P.
5 kan ha inträffat ungefär samtidigt.)
6. Den första polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 3230 under befäl av Kjell Ö (Södermalmspiketen) anlände som andra polispatrull till mordplatsen. Den hade svarat på larmanrop från SBC och kom från Brunkebergstorg. (Det bör alltså vara den polisbil som den nyss omnämnda ambulanspersonalen iakttagit.) 7.26 ”Sollentuna-ambulansen” vinkas in vid mordplatsen. Den ambulans, som kommit från Kungsgatan passerade mordplatsen och vinkades in. Den var som framgått inte larmad och dess personal kände inte till händelsen.
26
Det går inte att avgöra vilken av denna och den i texten nästföljande händelsen som inträffat först. De har därför samma nummer.
förloppet. Han kom då fram till att det bör ha gått 43-45 sekunder från det första skottet till det att han fick svar på 90 000 och kopplades vidare till polisen (där han alltså aldrig fick svar).
(Att Anders D:s larmanrop i tiden satts före Leif L:s larmförsök är en slutsats av de uppgifter de bägge sammantaget lämnat. Slutsatsen kan inte betraktas som säker.) 3. En taxichaufför larmar polis på Kungsgatan. En taxichaufför vid Järfälla Taxi, som hört sin kollega Anders D:s larmanrop, befann sig på Kungsgatan några hundra meter öster om Sveavägen. Han såg en polisbil på platsen och gjorde poliserna, kommissarien Gösta Söderström och dennes chaufför Ingvar W, uppmärksamma på händelsen. Polisbilen körde direkt mot mordplatsen. 4. Kommissarie Gösta Söderström kommer till mordplatsen. Polisbilen med Gösta Söderström och Ingvar W anlände till mordplatsen som första polispatrull. De uppgav att de under färden hört ett larmanrop från SBC på radion. 5. En ambulansman på Kungsgatan iakttar en polispiket på väg mot mordplatsen. En ambulans från Sollentuna, som sedermera skulle komma att vinkas in vid brottsplatsen (”Sollentuna-ambulansen”), färdades Kungsgatan västerut, för tillfället utan utryckningsuppdrag. En av ambulansmännen har uppgett följande. När ambulansen befann sig 50-100 meter från korsningen Sveavägen iakttog han en polispiket under utryckning. Den körde Sveavägen norrut förbi Kungsgatan i hög fart. När ambulansen kom fram till Sveavägen slog ljuset om till rött och den stannade för att invänta grönt ljus. Därefter svängde ambulansen till höger på Sveavägen och körde i lugn takt norrut.
(Händelserna under
p. 4 och
P.
5 kan ha inträffat ungefär samtidigt.)
6. Den första polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 3230 under befäl av Kjell Ö (Södermalmspiketen) anlände som andra polispatrull till mordplatsen. Den hade svarat på larmanrop från SBC och kom från Brunkebergstorg. (Det bör alltså vara den polisbil som den nyss omnämnda ambulanspersonalen iakttagit.) 7.26 ”Sollentuna-ambulansen” vinkas in vid mordplatsen. Den ambulans, som kommit från Kungsgatan passerade mordplatsen och vinkades in. Den var som framgått inte larmad och dess personal kände inte till händelsen.
26
Det går inte att avgöra vilken av denna och den i texten nästföljande händelsen som inträffat först. De har därför samma nummer.
Den andra polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 1230 under befäl av Christer P (Norrmalmspiketen) anlände som tredje polispatrull. Den hade också svarat på larmanrop från SBC och kom från Norra Bantorget där den befann sig på en bensinmack och tankade när larmet gick ut. 8. ”Sabbatsbergs-ambulansen” kommer till mordplatsen. Den larmade ambulansen, som kom från Sabbatsbergs sjukhus, anlände till mordplatsen. 9. Ambulanserna far från mordplatsen. ”Sollentuna-ambulansen” med Olof Palme körde mot Sabbatsbergs sjukhus. ”Sabbatsbergsambulansen” körde efter. Ambulanspersonalen rapporterade 23.28.00 till LAC (se ovan). 28
Övrigt
Vissa skeenden kan uppskattas tidsmässigt med ledning av vad som genom vittnesuppgifter eller på annat sätt är känt om dem: 1. Den ambulansman som gjorde iakttagelsen av polispiketen under färden Kungsgatan västerut, upp mot Sveavägen, uppskattade att det tog en halv till en minut från det att han såg polispiketen till det att ambulansen blev invinkad vid mordplatsen. 2. Ambulansmannen och hans kollega har uppgett följande om de åtgärder de företog på mordplatsen. De hade inget utryckningsuppdrag vid tillfället utan "patrullerade” i väntan på uppdrag. När de vinkades in vid Tunnelgatan gick ambulansmannen ur för att bilda sig en uppfattning om vad som skett. En kraftigt blödande man låg på trottoaren. Ambulansmannen talade med folk på platsen. Samtidigt tog hans kollega fram bår, syrgas och sug. De satte in svalgtub och försökte få in syrgas. Den skadade ingen av dem visste att offret var statsminister Olof Palme – blödde då ännu mera. De öppnade rock och kavaj samt klippte upp skjortan för att inspektera skadan. De fann ett litet hål omedelbart till höger om bröstkorgens mitt. De lyfte sedan upp den skadade på båren, rullade fram denna till ambulansen för att lasta in den. I det ögonblicket anlände den larmade ambulansen från Sabbatsberg och dess personal biträdde i arbetet. De försökte få Lisbeth Palme att åka i den andra ambulansen, vilket hon dock inte ville.
27
28
Se föregående not.
Texten innefattar en korrigering av lydelsen i det avlämnade betänkandet, där det sades att ”Sabbatsbergs-ambulansen” raporterade till LAC. En motsvarande korrigering har gjorts på andra ställen där denna rapportering omnämns.
Den andra polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 1230 under befäl av Christer P (Norrmalmspiketen) anlände som tredje polispatrull. Den hade också svarat på larmanrop från SBC och kom från Norra Bantorget där den befann sig på en bensinmack och tankade när larmet gick ut. 8. ”Sabbatsbergs-ambulansen” kommer till mordplatsen. Den larmade ambulansen, som kom från Sabbatsbergs sjukhus, anlände till mordplatsen. 9. Ambulanserna far från mordplatsen. ”Sollentuna-ambulansen” med Olof Palme körde mot Sabbatsbergs sjukhus. ”Sabbatsbergsambulansen” körde efter. Ambulanspersonalen rapporterade 23.28.00 till LAC (se ovan). 28
Övrigt
Vissa skeenden kan uppskattas tidsmässigt med ledning av vad som genom vittnesuppgifter eller på annat sätt är känt om dem: 1. Den ambulansman som gjorde iakttagelsen av polispiketen under färden Kungsgatan västerut, upp mot Sveavägen, uppskattade att det tog en halv till en minut från det att han såg polispiketen till det att ambulansen blev invinkad vid mordplatsen. 2. Ambulansmannen och hans kollega har uppgett följande om de åtgärder de företog på mordplatsen. De hade inget utryckningsuppdrag vid tillfället utan "patrullerade” i väntan på uppdrag. När de vinkades in vid Tunnelgatan gick ambulansmannen ur för att bilda sig en uppfattning om vad som skett. En kraftigt blödande man låg på trottoaren. Ambulansmannen talade med folk på platsen. Samtidigt tog hans kollega fram bår, syrgas och sug. De satte in svalgtub och försökte få in syrgas. Den skadade ingen av dem visste att offret var statsminister Olof Palme – blödde då ännu mera. De öppnade rock och kavaj samt klippte upp skjortan för att inspektera skadan. De fann ett litet hål omedelbart till höger om bröstkorgens mitt. De lyfte sedan upp den skadade på båren, rullade fram denna till ambulansen för att lasta in den. I det ögonblicket anlände den larmade ambulansen från Sabbatsberg och dess personal biträdde i arbetet. De försökte få Lisbeth Palme att åka i den andra ambulansen, vilket hon dock inte ville.
27
28
Se föregående not.
Texten innefattar en korrigering av lydelsen i det avlämnade betänkandet, där det sades att ”Sabbatsbergs-ambulansen” raporterade till LAC. En motsvarande korrigering har gjorts på andra ställen där denna rapportering omnämns.
Ambulansmannen uppskattade den tid Sollentuna-ambulansen var på platsen till mellan två och fyra minuter.
Uppgifterna innebär således att det skulle ha tagit minst två och högst fyra minuter för Sollentuna-ambulansen och dess personal att O gå ur bilen samt bilda sig en uppfattning om händelsen och skadornas art O sätta in sug och syrgas O öppna rock och kavaj samt klippa upp skjortan O besiktiga skadan O lyfta upp och spänna fast Olof Palmes kropp på båren O rulla fram till ambulansen och lyfta in båren o diskutera med Sabbatsbergs-ambulansens personal och Lisbeth
Palme o starta bilen och börja köra mot Sabbatsberg (den tidpunkt då rapporten att transporten var på väg registrerades hos LAC, se ovan)
29
Med tanke på de förhållanden som enligt vad som framgått av vittnesmål synes ha rått på platsen och på att personalen inte haft möjlighet att förbereda sig för de åtgärder som måst vidtas är det rimligt att utgå från att ambulansmannens tidsuppskattning stämmer, dvs. att det är möjligt att hela händelseförloppet kan ha passerat på två minuter, men att det kan ha tagit fyra minuter. Det förefaller troligt att det tagit i vart fall tre minuter.? 3. Den taxichaufför, som gjorde poliserna på Kungsgatan uppmärksamma på händelsen, Anders A, har uppgett följande i förundersökningen. Han stod och väntade på Kungsgatan vid restaurang ”King Creole”, när han hörde kollegan Anders D:s anrop till växeln om skottlossningen på Sveavägen. Eft det att taxiväxeln bek
iftat att polisen var larmad, vilket Anders A uppskattade att det skedde en till en och en halv minut efter Anders D:s anrop, fick han syn på en polisbil på andra sidan Kungsgatan. Han steg ur sin bil, stoppade polisbilen och berättade vad som hänt. Han uppskattade att detta tog ca 20 sekunder, högst en halv minut. Polisbilen satte sedan full fart mot mordplatsen. – Innebörden av detta är att det skulle ha gått 1 minut och 20 sekunder till 2 minuter från Anders D:s anrop till taxiväxeln och polisbilens avfärd mot mordplatsen. I jämförelse med vad som gäller p 1 och 2 ovan, där tidsuppskattningarna kan jämföras med ett visst faktiskt skeende, vars tidsutdräkt kan bedömas i sig, är Anders A:s upp29
Det har inte gjorts någon rekonstruktion av händelserna på brottsplatsen efter mordet och således inte heller av ambulanspersonalens åtgärder.
Ambulansmannen uppskattade den tid Sollentuna-ambulansen var på platsen till mellan två och fyra minuter.
Uppgifterna innebär således att det skulle ha tagit minst två och högst fyra minuter för Sollentuna-ambulansen och dess personal att O gå ur bilen samt bilda sig en uppfattning om händelsen och skadornas art O sätta in sug och syrgas O öppna rock och kavaj samt klippa upp skjortan O besiktiga skadan O lyfta upp och spänna fast Olof Palmes kropp på båren O rulla fram till ambulansen och lyfta in båren o diskutera med Sabbatsbergs-ambulansens personal och Lisbeth
Palme o starta bilen och börja köra mot Sabbatsberg (den tidpunkt då rapporten att transporten var på väg registrerades hos LAC, se ovan)
29
Med tanke på de förhållanden som enligt vad som framgått av vittnesmål synes ha rått på platsen och på att personalen inte haft möjlighet att förbereda sig för de åtgärder som måst vidtas är det rimligt att utgå från att ambulansmannens tidsuppskattning stämmer, dvs. att det är möjligt att hela händelseförloppet kan ha passerat på två minuter, men att det kan ha tagit fyra minuter. Det förefaller troligt att det tagit i vart fall tre minuter.? 3. Den taxichaufför, som gjorde poliserna på Kungsgatan uppmärksamma på händelsen, Anders A, har uppgett följande i förundersökningen. Han stod och väntade på Kungsgatan vid restaurang ”King Creole”, när han hörde kollegan Anders D:s anrop till växeln om skottlossningen på Sveavägen. Eft det att taxiväxeln bek
iftat att polisen var larmad, vilket Anders A uppskattade att det skedde en till en och en halv minut efter Anders D:s anrop, fick han syn på en polisbil på andra sidan Kungsgatan. Han steg ur sin bil, stoppade polisbilen och berättade vad som hänt. Han uppskattade att detta tog ca 20 sekunder, högst en halv minut. Polisbilen satte sedan full fart mot mordplatsen. – Innebörden av detta är att det skulle ha gått 1 minut och 20 sekunder till 2 minuter från Anders D:s anrop till taxiväxeln och polisbilens avfärd mot mordplatsen. I jämförelse med vad som gäller p 1 och 2 ovan, där tidsuppskattningarna kan jämföras med ett visst faktiskt skeende, vars tidsutdräkt kan bedömas i sig, är Anders A:s upp29
Det har inte gjorts någon rekonstruktion av händelserna på brottsplatsen efter mordet och således inte heller av ambulanspersonalens åtgärder.
skattning i högre grad en subjektiv bedömning av hur lång tid han upplevt att det gått mellan de angivna händelserna. Emellertid kan den jämföras med vad växeltelefonisten har gjort, åtgärder som delvis finns dokumenterade.
Det är klarlagt att växeltelefonisten vid Järfälla Taxi ringde till LAC 23.23.40. Dessförinnan hade följande skett.
1. Anders D observerar mordet 2. Anders D anropar taxiväxeln och får svar 3. Anders D och växeltelefonisten kommunicerar om händelsen 4. Växeltelefonisten tar fram telefonnummer och ringer upp SBC 5. Växeltelefonisten rapporterar händelsen till SBC/Ulf H 6. Växeltelefonisten anropar Anders D och ger honom Ulf H:s instruktioner (7. Växeltelefonisten ringer 23.23.40 till LAC enligt ovan)
Taxichauffören Anders A:s uppskattning innebar således att det skulle ha gått en till en och en halv minut mellan Anders D:s larm till taxiväxeln och växelns bekräftelse till Anders D. Det kan med hänsyn till vad som alltså försiggick under den tidsrymden (p. 3-6) förefalla rimligt, bl.a. med hänsyn till larmsamtalet. Med tanke på den tid de enligt ovan uppmätta LAC-samtalen tog i anspråk – växeltelefonistens påföljande samtal till LAC pågick t.ex. 40 sekunder – synes det troligt att det tog åtminstone bortåt en minut från det att hon avslutat samtalet med Anders D till det att hon avslutat samtalet med operatören på sambandscentralen.
Om man till detta lägger Gösta Söderströms uppgift att han hörde larmet strax efter det att han gett sig av mot mordplatsen och antar att den är riktig, betyder det att larmet gick ut i runda sekundtal en och en halv till två minuter efter det att Anders D larmade sin växel. (Det talar också för att det dröjde ett tag från det att operatören på sambandscentralen avslutat larmsamtalet med växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till det att larmanropet gick ut.) 4. Vittnet Leif L larmade polisen via 90 000 på sin biltelefon direkt efter mordet, samtidigt som han gjorde en manöver med sin bil och parkerade. Detta samtal är inregistrerat på LAC:s band som påbörjat sekunderna före 23.22.20. Leif L avslutade samtalet utan att ha kommit fram till sambandscentralen. Det larm som nådde sambandscentralen kom alltså i stället via den taxichaufför, Anders D, som också var vittne till händelsen. Taxichauffören torde ha agerat i samma skede som Leif L – kanske något tidigare än denne; han uppgav att han tog radiokontakt med växeln direkt efter skotten.
skattning i högre grad en subjektiv bedömning av hur lång tid han upplevt att det gått mellan de angivna händelserna. Emellertid kan den jämföras med vad växeltelefonisten har gjort, åtgärder som delvis finns dokumenterade.
Det är klarlagt att växeltelefonisten vid Järfälla Taxi ringde till LAC 23.23.40. Dessförinnan hade följande skett.
1. Anders D observerar mordet 2. Anders D anropar taxiväxeln och får svar 3. Anders D och växeltelefonisten kommunicerar om händelsen 4. Växeltelefonisten tar fram telefonnummer och ringer upp SBC 5. Växeltelefonisten rapporterar händelsen till SBC/Ulf H 6. Växeltelefonisten anropar Anders D och ger honom Ulf H:s instruktioner (7. Växeltelefonisten ringer 23.23.40 till LAC enligt ovan)
Taxichauffören Anders A:s uppskattning innebar således att det skulle ha gått en till en och en halv minut mellan Anders D:s larm till taxiväxeln och växelns bekräftelse till Anders D. Det kan med hänsyn till vad som alltså försiggick under den tidsrymden (p. 3-6) förefalla rimligt, bl.a. med hänsyn till larmsamtalet. Med tanke på den tid de enligt ovan uppmätta LAC-samtalen tog i anspråk – växeltelefonistens påföljande samtal till LAC pågick t.ex. 40 sekunder – synes det troligt att det tog åtminstone bortåt en minut från det att hon avslutat samtalet med Anders D till det att hon avslutat samtalet med operatören på sambandscentralen.
Om man till detta lägger Gösta Söderströms uppgift att han hörde larmet strax efter det att han gett sig av mot mordplatsen och antar att den är riktig, betyder det att larmet gick ut i runda sekundtal en och en halv till två minuter efter det att Anders D larmade sin växel. (Det talar också för att det dröjde ett tag från det att operatören på sambandscentralen avslutat larmsamtalet med växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till det att larmanropet gick ut.) 4. Vittnet Leif L larmade polisen via 90 000 på sin biltelefon direkt efter mordet, samtidigt som han gjorde en manöver med sin bil och parkerade. Detta samtal är inregistrerat på LAC:s band som påbörjat sekunderna före 23.22.20. Leif L avslutade samtalet utan att ha kommit fram till sambandscentralen. Det larm som nådde sambandscentralen kom alltså i stället via den taxichaufför, Anders D, som också var vittne till händelsen. Taxichauffören torde ha agerat i samma skede som Leif L – kanske något tidigare än denne; han uppgav att han tog radiokontakt med växeln direkt efter skotten.
Betänkandet innehåller åtta kapitel. De är disponerade på följande sätt. I kapitel 1 beskriver vi vårt uppdrag samt hur vi uppfattat och utfört det. Huvuddelen av kapitlet ägnas dock åt de tidigare granskningar av mordutredningen som förekommit. Framför allt uppehåller vi oss vid Juristkommissionens rapporter. Ett av skälen till detta är att vi funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissioanalyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även beträffande den period vi granskar. Vi tar därför avstamp i dessa arbeten. Om kapitel 1 tjänar som en översikt över det första utredningsåret, är kapitel 2 en översikt över det som följde. I kapitlet finns även en övergripande beskrivning av materialet i själva brottsutredningen, dvs. vårt primära granskningsobjekt. Kapitlets senare del innefattar en översikt över det som är känt om själva mordgärningen. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte, men det som är känt måste beaktas av den som vill skaffa sig en bild av och värdera hur utredningsarbetet bedrivits. Därför innehåller betänkandet en inledande redogörelse av detta slag. | kapitel 3 behandlar vi vissa generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder menar vi sådant som inte tar sikte på en viss gärningsman eller viss brottshypotes. Det innefattar bl.a. det som skall göras i inledningen av varje mordutredning. Till stor del är dessa generella utredningsåtgärder redan behandlade under granskningarna av det första utredningsåret och de omfattas därmed inte av vårt uppdrag. Det vi tar upp är sådant som gjorts senare eller som av något skäl behöver belysas ytterligare. Kapitlet innehåller tre huvudavsnitt (om kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, vapenundersökningar m.m. och inhämtandet av utrikespolitisk sakkunskap). Dessutom tar vi upp de s.k. fantombilderna och några uppslag om walkietalkie-observationer samt vissa ytterligare åtgärder. En väsentlig generell utredningsåtgärd är upprättandet av en gärningsmannaprofil, GMP. Den behandlas dock i ett särskilt kapitel (kapitel 7). | kapitel 4 redovisas vår granskning beträffande polisspåret. Kapitlet innefattar vissa bakgrundsredogörelser som enligt vår mening är av betydelse för diskussionen kring polisspåret, bl.a. tas den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses utredning angående högerextremism upp. I kapitlet finns vidare en beskrivning av hur ärenden angående polismän hanterats inom Palmeutredningen samt av den utredning som bedrivits och dess resultat. Här, liksom i övrigt, återspeglar betänkandet det som faktiskt utretts; några egna efterforskningar har vi inte haft befogenhet att göra och inte heller gjort.
nens
Betänkandet innehåller åtta kapitel. De är disponerade på följande sätt. I kapitel 1 beskriver vi vårt uppdrag samt hur vi uppfattat och utfört det. Huvuddelen av kapitlet ägnas dock åt de tidigare granskningar av mordutredningen som förekommit. Framför allt uppehåller vi oss vid Juristkommissionens rapporter. Ett av skälen till detta är att vi funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissioanalyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även beträffande den period vi granskar. Vi tar därför avstamp i dessa arbeten. Om kapitel 1 tjänar som en översikt över det första utredningsåret, är kapitel 2 en översikt över det som följde. I kapitlet finns även en övergripande beskrivning av materialet i själva brottsutredningen, dvs. vårt primära granskningsobjekt. Kapitlets senare del innefattar en översikt över det som är känt om själva mordgärningen. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte, men det som är känt måste beaktas av den som vill skaffa sig en bild av och värdera hur utredningsarbetet bedrivits. Därför innehåller betänkandet en inledande redogörelse av detta slag. | kapitel 3 behandlar vi vissa generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder menar vi sådant som inte tar sikte på en viss gärningsman eller viss brottshypotes. Det innefattar bl.a. det som skall göras i inledningen av varje mordutredning. Till stor del är dessa generella utredningsåtgärder redan behandlade under granskningarna av det första utredningsåret och de omfattas därmed inte av vårt uppdrag. Det vi tar upp är sådant som gjorts senare eller som av något skäl behöver belysas ytterligare. Kapitlet innehåller tre huvudavsnitt (om kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, vapenundersökningar m.m. och inhämtandet av utrikespolitisk sakkunskap). Dessutom tar vi upp de s.k. fantombilderna och några uppslag om walkietalkie-observationer samt vissa ytterligare åtgärder. En väsentlig generell utredningsåtgärd är upprättandet av en gärningsmannaprofil, GMP. Den behandlas dock i ett särskilt kapitel (kapitel 7). | kapitel 4 redovisas vår granskning beträffande polisspåret. Kapitlet innefattar vissa bakgrundsredogörelser som enligt vår mening är av betydelse för diskussionen kring polisspåret, bl.a. tas den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses utredning angående högerextremism upp. I kapitlet finns vidare en beskrivning av hur ärenden angående polismän hanterats inom Palmeutredningen samt av den utredning som bedrivits och dess resultat. Här, liksom i övrigt, återspeglar betänkandet det som faktiskt utretts; några egna efterforskningar har vi inte haft befogenhet att göra och inte heller gjort.
Taxichaufförens larm gick alltså till den egna taxiväxeln, där telefonisten sedan ringde till sambandscentralen (inte via 90 000/LAC). Växeltelefonisten kan inte rimligen ha kommit fram dit tidigare än när Leif L först fick svar hos LAC. Medan denne endast hade att slå 90 000
- låt vara att han fick slå numret två gånger och att han samtidigt manövrerade sin bil - passerade det larm som nådde fram till sambandscentralen först via taxiradion till taxiväxeln. Kontakten med sambandscentralen bör därför ha etablerats tidigast 22.20, troligen senare. Det är troligt att samtalet mellan växeltelefonisten och sambandscentralen pågick mer än en halv minut och att operatören därefter kunnat påbörja larmanropet på polisradion. Klockan bör då ha varit omkring 23.23.
Vissa oanvändbara tidsangivelser och ej i tiden fastställbara händelser
Det finns ett antal enskilda händelser, som vore av intresse att placera in tidsmässigt, men som likväl inte kan bestämmas med tillräcklig noggrannhet i tiden. Det gäller framför allt händelser relaterade till verksamheten vid SBC och den förekommande radiotrafiken mellan poliser. Dessutom gäller det uttagstider för en s.k. bankomat i mordplatsens närhet. Tidsangivelser i SBC:s datorer. Verksamheten i SBC var vid denna tidpunkt till stor del datoriserad. Varje radiooperatör hade tillgång till dataskärmar, där alla aktuella ärenden kunde följas. En operatör som beordrade ett ingripande av något slag skrev in åtgärden i datorn, varvid ett ”ingripandemeddelande”, ett s.k. IM, registrerades. När operatören bekräftade registreringen åsattes meddelandet automatiskt en tid av datorn. Den operatör som tog ot larmet från växeltelefonisten vid Järfälla taxi gjorde en sådan registrering. Det är oklart om han bekräftade den redan omedelbart efter det att han talat med Järfälla taxi eller först efter det att han fått svar på sitt eget larmanrop. 30 Ingripandemeddelandet åsattes i alla händelser tiden 23.23.
Denna tidsangivelse, liksom andra IM-tider från mordkvällen, är emellertid inte heller som tidsangivelse betraktad tillförlitlig. Skälet är dels att datorklockan inte utvisar sekunder, vilket betyder att den verkliga tiden kan ha varit från 23.23.00 till 23.23.59, dels att det inte finns några garantier för att den gick rätt. Klockan kontrollerades inte
30
Operatören har i samtal med företrädare för den tidigare Palmekommissionens sekretariat uppgivit att han gjorde bekräftelsen i det första momentet, se kapitel 4, Fördröjning i sambandscentralen m.m.
Taxichaufförens larm gick alltså till den egna taxiväxeln, där telefonisten sedan ringde till sambandscentralen (inte via 90 000/LAC). Växeltelefonisten kan inte rimligen ha kommit fram dit tidigare än när Leif L först fick svar hos LAC. Medan denne endast hade att slå 90 000
- låt vara att han fick slå numret två gånger och att han samtidigt manövrerade sin bil - passerade det larm som nådde fram till sambandscentralen först via taxiradion till taxiväxeln. Kontakten med sambandscentralen bör därför ha etablerats tidigast 22.20, troligen senare. Det är troligt att samtalet mellan växeltelefonisten och sambandscentralen pågick mer än en halv minut och att operatören därefter kunnat påbörja larmanropet på polisradion. Klockan bör då ha varit omkring 23.23.
Vissa oanvändbara tidsangivelser och ej i tiden fastställbara händelser
Det finns ett antal enskilda händelser, som vore av intresse att placera in tidsmässigt, men som likväl inte kan bestämmas med tillräcklig noggrannhet i tiden. Det gäller framför allt händelser relaterade till verksamheten vid SBC och den förekommande radiotrafiken mellan poliser. Dessutom gäller det uttagstider för en s.k. bankomat i mordplatsens närhet. Tidsangivelser i SBC:s datorer. Verksamheten i SBC var vid denna tidpunkt till stor del datoriserad. Varje radiooperatör hade tillgång till dataskärmar, där alla aktuella ärenden kunde följas. En operatör som beordrade ett ingripande av något slag skrev in åtgärden i datorn, varvid ett ”ingripandemeddelande”, ett s.k. IM, registrerades. När operatören bekräftade registreringen åsattes meddelandet automatiskt en tid av datorn. Den operatör som tog ot larmet från växeltelefonisten vid Järfälla taxi gjorde en sådan registrering. Det är oklart om han bekräftade den redan omedelbart efter det att han talat med Järfälla taxi eller först efter det att han fått svar på sitt eget larmanrop. 30 Ingripandemeddelandet åsattes i alla händelser tiden 23.23.
Denna tidsangivelse, liksom andra IM-tider från mordkvällen, är emellertid inte heller som tidsangivelse betraktad tillförlitlig. Skälet är dels att datorklockan inte utvisar sekunder, vilket betyder att den verkliga tiden kan ha varit från 23.23.00 till 23.23.59, dels att det inte finns några garantier för att den gick rätt. Klockan kontrollerades inte
30
Operatören har i samtal med företrädare för den tidigare Palmekommissionens sekretariat uppgivit att han gjorde bekräftelsen i det första momentet, se kapitel 4, Fördröjning i sambandscentralen m.m.
efter händelsen. Kommissionen har vid sina besök kunnat konstatera att datorklockan gått bortåt en minut fel (systemet för tidsangiveler och ingripandemeddelanden har vid dessa besök enligt uppgift varit detsamma som under mordkvällen). Tillsammans med den inexakthet som följer av att sekunder inte visas innebär det att tiden 23.23 kan avse allt från 23.22.00 till 23.24.59, dvs. ett spann på tre minuter, om man antar att klockan kan gå en minut fel åt vardera hållet. Eftersom så ungefärliga tidsangivelser är ointressanta i det här sammanhanget måste man alltså bortse från IM-tiderna när det gäller att fastställa absoluta tidpunkter. Av dessa skäl har vi inte ansett att de tidsangivelser som registrerats via SBC:s dator är användbara som underlag för våra bedömningar i denna del.31 Radiotrafiken. Uppgifter om förekommande radiotrafik är svåra att belägga i allmänhet och i synnerhet omöjliga att anknyta till exakt tid. Radiotrafiken spelades inte in, oavsett om den ägde rum mellan enskilda enheter eller med SBC inblandad. Att helt eller delvis fastställa innehållet i och tidpunkter för den radiotrafik som förekom under mordkvällen och natten är därmed i princip lika svårt som att i efterhand fastställa vad som sagts och när det sagts mellan de poliser som fanns på och kring brottsplatsen. Vi har därför inte försökt oss på att rekonstruera kommunikation av det slaget.
En händelse som därför inte kan bestämmas tidsmässigt är när Gösta Söderström anropade SBC från brottsplatsen och uppgav vem offret var. Flera har omvittnat att de hört detta. Det torde ha skett någon gång kring 23.30. Bankomatuttag. En person i brottsplatsens närhet gjorde ett bankomatuttag i nära anslutning till mordet. Det rör sig om Helena L, vars fästman Inge M var ögonvittne till händelsen. Inge M var den person som uppgav att han från andra sidan Sveavägen iakttog gärningsmannen när denne väntade vid Dekorimas hörn. Själv väntade Inge M alltså på Helena L, som i samma veva tog ut pengar i bankomaten på Tunnelgatans andra sida, sett från Inge M:s position. Bankomatuttaget är av bankens dator regisrerat till 23.18.15 – 23.18.56. Av polisens utredning framgår att klockan hade ett larmsystem som skulle varna om den gick mer än två minuter fel. Redan denna tillåtna felmarginal gör tidsangivelserna mindre intressanta. Varningssystemet var dessutom urkopplat den aktuella helgen. Till yttermera visso ställdes klockan i själva datorsystemet – dvs. den klocka mot vilken en eventuell felvis31
Det kan tilläggas att det i polisspårsdiskussionen ifrågasatts om dessa tider kan ha varit manipulerade; åberopas de inte kan den diskussionen undvikas i det här sammanhanget.
efter händelsen. Kommissionen har vid sina besök kunnat konstatera att datorklockan gått bortåt en minut fel (systemet för tidsangiveler och ingripandemeddelanden har vid dessa besök enligt uppgift varit detsamma som under mordkvällen). Tillsammans med den inexakthet som följer av att sekunder inte visas innebär det att tiden 23.23 kan avse allt från 23.22.00 till 23.24.59, dvs. ett spann på tre minuter, om man antar att klockan kan gå en minut fel åt vardera hållet. Eftersom så ungefärliga tidsangivelser är ointressanta i det här sammanhanget måste man alltså bortse från IM-tiderna när det gäller att fastställa absoluta tidpunkter. Av dessa skäl har vi inte ansett att de tidsangivelser som registrerats via SBC:s dator är användbara som underlag för våra bedömningar i denna del.31 Radiotrafiken. Uppgifter om förekommande radiotrafik är svåra att belägga i allmänhet och i synnerhet omöjliga att anknyta till exakt tid. Radiotrafiken spelades inte in, oavsett om den ägde rum mellan enskilda enheter eller med SBC inblandad. Att helt eller delvis fastställa innehållet i och tidpunkter för den radiotrafik som förekom under mordkvällen och natten är därmed i princip lika svårt som att i efterhand fastställa vad som sagts och när det sagts mellan de poliser som fanns på och kring brottsplatsen. Vi har därför inte försökt oss på att rekonstruera kommunikation av det slaget.
En händelse som därför inte kan bestämmas tidsmässigt är när Gösta Söderström anropade SBC från brottsplatsen och uppgav vem offret var. Flera har omvittnat att de hört detta. Det torde ha skett någon gång kring 23.30. Bankomatuttag. En person i brottsplatsens närhet gjorde ett bankomatuttag i nära anslutning till mordet. Det rör sig om Helena L, vars fästman Inge M var ögonvittne till händelsen. Inge M var den person som uppgav att han från andra sidan Sveavägen iakttog gärningsmannen när denne väntade vid Dekorimas hörn. Själv väntade Inge M alltså på Helena L, som i samma veva tog ut pengar i bankomaten på Tunnelgatans andra sida, sett från Inge M:s position. Bankomatuttaget är av bankens dator regisrerat till 23.18.15 – 23.18.56. Av polisens utredning framgår att klockan hade ett larmsystem som skulle varna om den gick mer än två minuter fel. Redan denna tillåtna felmarginal gör tidsangivelserna mindre intressanta. Varningssystemet var dessutom urkopplat den aktuella helgen. Till yttermera visso ställdes klockan i själva datorsystemet – dvs. den klocka mot vilken en eventuell felvis31
Det kan tilläggas att det i polisspårsdiskussionen ifrågasatts om dessa tider kan ha varit manipulerade; åberopas de inte kan den diskussionen undvikas i det här sammanhanget.
ning skulle stämmas av – manuellt och utan anknytning till ”Fröken Ur” eller motsvarande. Tidsangivelsen är alltså otjänlig som underlag i detta sammanhang.
Sammanfattande anmärkningar
Tidpunkten för mordet. Inspelningen av Leif L:s larmförsök, i förening med hans egna uppgifter att det tog drygt 40 sekunder från det första skottet till det att han kom fram till LAC:s växel, talar för att mordet begicks cirka 23.21.30. Det antagandet är förenligt med övriga uppgifter om skeendet. Tidpunkten för växeltelefonistens samtal med LAC, dvs. 23.23.40, bedömd i förening med de åtgärder hon i vart fall vidtagit – dvs. utan hänsynstagande till hur lång tid som kan ha förlöpt mellan de handlingsmoment hon utförde – talar således för att det bör ha gått ett par minuter från Anders D:s larm till det att hon ringde det kl 23.23.40 registrerade samtalet till LAC. För polisens ankomst till platsen finns ingen tidsangivelse, den får beräknas eller uppskattas. En sådan beräkning eller uppskattning måste ta sin utgångspunkt i någon säker tidsangivelse, till vilken polisens ankomst kan relateras. En sådan tidsangivelse är ambulansernas avfärd från brottsplatsen. Den skedde (något före) 23.28.00, då ambulanspersonalen rapporterade att man börjat åka mot sjukhuset. Det får med tanke på de åtgärder som vidtogs på platsen m.m. betraktas som säkert att den första ambulansen då varit på plats minst två minuter.
Det är klarlagt att Gösta Söderströms bil anlände först, därefter Södermalmspiketen och att Sollentuna-ambulansen kommit efter dessa två. Det är vidare ostridigt att fordonen anlänt med vissa mellanrum. Hur långt mellanrum det var mellan polisbilarna finns det inga exakta belägg för, m det saknas skäl att inte ta fasta på ambulansmannens uppgift om att ambulansen låg knappt en halv till en minut bakom piketbussen. Eftersom det alltså finns en någorlunda säker uppgift om när ambulansen anlänt i förhållande till piketbussen tar den närmast följande framställningen sikte på när piketbussen kan beräknas ha kommit till mordplatsen. Piketbussen är även från larmsynpunkt mer intressant, eftersom den till skillnad från Gösta Söderströms bil anlände som en följd av anropet över polisradion.
Om ambulansen varit på mordplatsen åtminstone två minuter när den 23.28 for till sjukhuset, måste polispiketen ha varit på plats senast en halv minut dessförinnan, dvs. 23.25.30. Utgår man i stället från att ambulansen varit på mordplatsen fyra minuter och att den anlände en minut efter polispiketen, dvs. den andra änden av det möjliga
ning skulle stämmas av – manuellt och utan anknytning till ”Fröken Ur” eller motsvarande. Tidsangivelsen är alltså otjänlig som underlag i detta sammanhang.
Sammanfattande anmärkningar
Tidpunkten för mordet. Inspelningen av Leif L:s larmförsök, i förening med hans egna uppgifter att det tog drygt 40 sekunder från det första skottet till det att han kom fram till LAC:s växel, talar för att mordet begicks cirka 23.21.30. Det antagandet är förenligt med övriga uppgifter om skeendet. Tidpunkten för växeltelefonistens samtal med LAC, dvs. 23.23.40, bedömd i förening med de åtgärder hon i vart fall vidtagit – dvs. utan hänsynstagande till hur lång tid som kan ha förlöpt mellan de handlingsmoment hon utförde – talar således för att det bör ha gått ett par minuter från Anders D:s larm till det att hon ringde det kl 23.23.40 registrerade samtalet till LAC. För polisens ankomst till platsen finns ingen tidsangivelse, den får beräknas eller uppskattas. En sådan beräkning eller uppskattning måste ta sin utgångspunkt i någon säker tidsangivelse, till vilken polisens ankomst kan relateras. En sådan tidsangivelse är ambulansernas avfärd från brottsplatsen. Den skedde (något före) 23.28.00, då ambulanspersonalen rapporterade att man börjat åka mot sjukhuset. Det får med tanke på de åtgärder som vidtogs på platsen m.m. betraktas som säkert att den första ambulansen då varit på plats minst två minuter.
Det är klarlagt att Gösta Söderströms bil anlände först, därefter Södermalmspiketen och att Sollentuna-ambulansen kommit efter dessa två. Det är vidare ostridigt att fordonen anlänt med vissa mellanrum. Hur långt mellanrum det var mellan polisbilarna finns det inga exakta belägg för, m det saknas skäl att inte ta fasta på ambulansmannens uppgift om att ambulansen låg knappt en halv till en minut bakom piketbussen. Eftersom det alltså finns en någorlunda säker uppgift om när ambulansen anlänt i förhållande till piketbussen tar den närmast följande framställningen sikte på när piketbussen kan beräknas ha kommit till mordplatsen. Piketbussen är även från larmsynpunkt mer intressant, eftersom den till skillnad från Gösta Söderströms bil anlände som en följd av anropet över polisradion.
Om ambulansen varit på mordplatsen åtminstone två minuter när den 23.28 for till sjukhuset, måste polispiketen ha varit på plats senast en halv minut dessförinnan, dvs. 23.25.30. Utgår man i stället från att ambulansen varit på mordplatsen fyra minuter och att den anlände en minut efter polispiketen, dvs. den andra änden av det möjliga
tidsintervallet, skulle det innebära att polispiketen anlänt redan 23.23 till mordplatsen.2
Som ovan redovisats förefaller det oss troligt att ambulansen varit på plats minst tre minuter. Det betyder att det också är troligt att polispiketen varit på plats senast 23.24.30. Tidpunkten för larmanropet. Det är ostridigt att patrullen i Södermalmspiketen svarat på SBC:s larmanrop och att den då befunnit sig vid Brunkebergstorg samt att den omgående kört till mordplatsen. Det kan ha tagit bortåt 30 sekunder från det att larmanropet gick ut till det att piketbussen var på mordplatsen.»3 Tiden för larmanropet kan således beräknas till tidigast 23.22.30 och senast 23.25.00. Bedömer man, som vi gjort, det som troligt att polispiketen var på plats senast 23.24.30, innebär det sagda att larmanropet gått ut senast 23.24.
Ett sätt att komma något längre i precisering är att väga in omständigheterna kring taxichauffören Anders A:s uppgifter. Han påkallar Gösta Söderströms uppmärksamhet efter det att växeltelefonisten över taxiradion bekräftat kollegan Anders D:s larm. Växeltelefonisten lämnade denna bekräftelse innan hon ringde till LAC om ambulans. Det samtalet finns som framgått registrerat, det påbörjades 23.23.40. Om man vidare utgår från att hon ringde detta samtal direkt efter det att hon bekräftat Anders D:s larm, bör Anders A:s kontakt med Gösta Söderström och Ingvar W ha ägt rum ungefär samtidigt som växeltelefonisten får kontakt med LAC, dvs. 23.23.40. Det bör ha tagit Söderström högst 30 sekunder att komma till mordplatsen från den plats på Kungsgatan där han talat med Anders A.
Denna beräkning är oberoende av vad man antar om den tid ambulanspersonalen tillbringade på brottsplatsen. Den kan därför användas som en kontroll av de slutsatser som dragits utifrån dessa antaganden. Den bygger således dels på den säkra uppgiften om när växeltelefonisten vid Järfälla taxi ringde till LAC om ambulans, dels på att hon dessförinnan bekräftat polislarmet över taxiradion, dels på taxichauffören Anders A:s uppgift att han hört denna bekräftelse och
32 Antagandet är teoretiskt. Att Södermalmspiketen skulle ha anlänt 23.23 är i praktiken uteslutet. Då pågick ännu vittnet Leif L:s larmförsök. På bandet hörs Leif L och hans passagerare tala. Det finns ingen anledning att tro att Leif L skulle ha hängt kvar på linjen för att larma polis, om polisen redan hade anlänt. Den första polispatrullen kan således ha anlänt tidigast då larmförsöket avslutades, vilket var cirka 23.23.40.
Detta avser tiden från det att anropet påbörjades till det att patrullen var på plats. Kommunikationen mellan sambandscentralen och patrullen kan ha pågått under tiden. Det är alltså möjligt att radiokommunikationen avslutades kort innan patrullen kom fram.
33
tidsintervallet, skulle det innebära att polispiketen anlänt redan 23.23 till mordplatsen.2
Som ovan redovisats förefaller det oss troligt att ambulansen varit på plats minst tre minuter. Det betyder att det också är troligt att polispiketen varit på plats senast 23.24.30. Tidpunkten för larmanropet. Det är ostridigt att patrullen i Södermalmspiketen svarat på SBC:s larmanrop och att den då befunnit sig vid Brunkebergstorg samt att den omgående kört till mordplatsen. Det kan ha tagit bortåt 30 sekunder från det att larmanropet gick ut till det att piketbussen var på mordplatsen.»3 Tiden för larmanropet kan således beräknas till tidigast 23.22.30 och senast 23.25.00. Bedömer man, som vi gjort, det som troligt att polispiketen var på plats senast 23.24.30, innebär det sagda att larmanropet gått ut senast 23.24.
Ett sätt att komma något längre i precisering är att väga in omständigheterna kring taxichauffören Anders A:s uppgifter. Han påkallar Gösta Söderströms uppmärksamhet efter det att växeltelefonisten över taxiradion bekräftat kollegan Anders D:s larm. Växeltelefonisten lämnade denna bekräftelse innan hon ringde till LAC om ambulans. Det samtalet finns som framgått registrerat, det påbörjades 23.23.40. Om man vidare utgår från att hon ringde detta samtal direkt efter det att hon bekräftat Anders D:s larm, bör Anders A:s kontakt med Gösta Söderström och Ingvar W ha ägt rum ungefär samtidigt som växeltelefonisten får kontakt med LAC, dvs. 23.23.40. Det bör ha tagit Söderström högst 30 sekunder att komma till mordplatsen från den plats på Kungsgatan där han talat med Anders A.
Denna beräkning är oberoende av vad man antar om den tid ambulanspersonalen tillbringade på brottsplatsen. Den kan därför användas som en kontroll av de slutsatser som dragits utifrån dessa antaganden. Den bygger således dels på den säkra uppgiften om när växeltelefonisten vid Järfälla taxi ringde till LAC om ambulans, dels på att hon dessförinnan bekräftat polislarmet över taxiradion, dels på taxichauffören Anders A:s uppgift att han hört denna bekräftelse och
32 Antagandet är teoretiskt. Att Södermalmspiketen skulle ha anlänt 23.23 är i praktiken uteslutet. Då pågick ännu vittnet Leif L:s larmförsök. På bandet hörs Leif L och hans passagerare tala. Det finns ingen anledning att tro att Leif L skulle ha hängt kvar på linjen för att larma polis, om polisen redan hade anlänt. Den första polispatrullen kan således ha anlänt tidigast då larmförsöket avslutades, vilket var cirka 23.23.40.
Detta avser tiden från det att anropet påbörjades till det att patrullen var på plats. Kommunikationen mellan sambandscentralen och patrullen kan ha pågått under tiden. Det är alltså möjligt att radiokommunikationen avslutades kort innan patrullen kom fram.
därefter omgående påkallat Gösta Söderströms uppmärksamhet, dels på att Söderströms bil därefter åkt snabbt och direkt till mordplatsen. Beräkningen leder med vissa avrundningar till slutsatsen att Gösta Söderströms bil anlänt till mordplatsen 23.24, eller strax därefter.
Om man till detta lägger antagandet att Södermalmspiketen anlänt 10-20 sekunder efter Gösta Söderström och att det tagit den 30 sekunder att köra från det att larmanropet gick ut, kan tidpunkten för larmanropet bestämmas till kort före den tidpunkt då Söderström anlände till mordplatsen. Det stämmer med en uppgift som Söderström lämnat, nämligen att han hörde larmanropet över radion när han svängde in på Sveavägen på väg till mordplatsen, dvs. några sekunder innan han var framme. Det skulle med andra ord innebära att larmanropet gick ut omkring 23.24 eller strax dessförinnan. Det är i princip samma resultat som en beräkning utifrån antagandet att Sollentunaambulansen tillbringade tre minuter på mordplatsen leder till.
Beträffande larmanropet föreligger dock en dokumenterad uppgift som gör att tiden kring 23.24 kan sättas i fråga. På det s.k. LAC-bandet finns nämligen ett samtal registrerat 23.24.40, där operatören vid SBC Jan H på fråga från LAC uppger sig inte känna till något larm om skottlossning på Sveavägen. Samtalet pågick till 23.25.10. 23.26.00 ringde Jan H, fortfarande enligt LAC-bandet, tillbaka till LAC och uppgav att SBC fått in larmet. Det finns ingen tidigare utredning om dessa samtal; Jan H är inte hörd av vare sig polisen eller tidigare kommissioner. I detta sammanhang utgör emellertid uppgiften om detta samtal en kontraindikation, som inte stämmer med vad vi i övrigt bedömt som troligt, se vidare kapitel 4, Fördröjning i sambandscentralen
т.т.
Sammanfattning. De exakta tiderna för när mordet inträffade och för händelser i det följande skeendet är fragmentariskt dokumenterade. Det är svårt att under de förutsättningarna i efterhand rekonstruera ett händelseförlopp som varat några minuter. Med reservation för att uppgifterna måste betraktas som ungefärliga och att även andra osäkerheter föreligger har vi kommit fram till följande.
Tidpunkten för mordet kan beräknas till cirka 23.21.30. Den första larmade polisbilen anlände till mordplatsen senast 23.25.30. Det grundas på att ambulansen, som lämnade mordplatsen 23.28, varit där minst två minuter och att den anlänt minst en halv minut efter den larmade polisbilen. Eftersom det förefaller oss troligt att ambulansen var på plats minst tre minuter, beroende på de åtgärder som personalen ostridigt vidtog på platsen, förefaller det oss också troligt att den första larmade polispatrullen anlände senast 23.24.30.
därefter omgående påkallat Gösta Söderströms uppmärksamhet, dels på att Söderströms bil därefter åkt snabbt och direkt till mordplatsen. Beräkningen leder med vissa avrundningar till slutsatsen att Gösta Söderströms bil anlänt till mordplatsen 23.24, eller strax därefter.
Om man till detta lägger antagandet att Södermalmspiketen anlänt 10-20 sekunder efter Gösta Söderström och att det tagit den 30 sekunder att köra från det att larmanropet gick ut, kan tidpunkten för larmanropet bestämmas till kort före den tidpunkt då Söderström anlände till mordplatsen. Det stämmer med en uppgift som Söderström lämnat, nämligen att han hörde larmanropet över radion när han svängde in på Sveavägen på väg till mordplatsen, dvs. några sekunder innan han var framme. Det skulle med andra ord innebära att larmanropet gick ut omkring 23.24 eller strax dessförinnan. Det är i princip samma resultat som en beräkning utifrån antagandet att Sollentunaambulansen tillbringade tre minuter på mordplatsen leder till.
Beträffande larmanropet föreligger dock en dokumenterad uppgift som gör att tiden kring 23.24 kan sättas i fråga. På det s.k. LAC-bandet finns nämligen ett samtal registrerat 23.24.40, där operatören vid SBC Jan H på fråga från LAC uppger sig inte känna till något larm om skottlossning på Sveavägen. Samtalet pågick till 23.25.10. 23.26.00 ringde Jan H, fortfarande enligt LAC-bandet, tillbaka till LAC och uppgav att SBC fått in larmet. Det finns ingen tidigare utredning om dessa samtal; Jan H är inte hörd av vare sig polisen eller tidigare kommissioner. I detta sammanhang utgör emellertid uppgiften om detta samtal en kontraindikation, som inte stämmer med vad vi i övrigt bedömt som troligt, se vidare kapitel 4, Fördröjning i sambandscentralen
т.т.
Sammanfattning. De exakta tiderna för när mordet inträffade och för händelser i det följande skeendet är fragmentariskt dokumenterade. Det är svårt att under de förutsättningarna i efterhand rekonstruera ett händelseförlopp som varat några minuter. Med reservation för att uppgifterna måste betraktas som ungefärliga och att även andra osäkerheter föreligger har vi kommit fram till följande.
Tidpunkten för mordet kan beräknas till cirka 23.21.30. Den första larmade polisbilen anlände till mordplatsen senast 23.25.30. Det grundas på att ambulansen, som lämnade mordplatsen 23.28, varit där minst två minuter och att den anlänt minst en halv minut efter den larmade polisbilen. Eftersom det förefaller oss troligt att ambulansen var på plats minst tre minuter, beroende på de åtgärder som personalen ostridigt vidtog på platsen, förefaller det oss också troligt att den första larmade polispatrullen anlände senast 23.24.30.
Larmanropet gick ut när den larmade polisbilen befann sig vid Brunkebergstorg. Det är troligt att det gått bortåt trettio sekunder från den tidpunkten till polisbilens ankomst till brottsplatsen. Larmanropet har då gått ut senast 23.25, troligen senast 23.24. Beträffande den sistnämnda bedömningen finns dock en uppgift på det s.k. LAC-bandet om ett samtal där en operatör på SBC uppger sig inte känna till händelsen klockan 23.24.40. Detta understryker möjligheten av att larmet rots allt inte gått ut förrän 23.25.
Larmanropet gick ut när den larmade polisbilen befann sig vid Brunkebergstorg. Det är troligt att det gått bortåt trettio sekunder från den tidpunkten till polisbilens ankomst till brottsplatsen. Larmanropet har då gått ut senast 23.25, troligen senast 23.24. Beträffande den sistnämnda bedömningen finns dock en uppgift på det s.k. LAC-bandet om ett samtal där en operatör på SBC uppger sig inte känna till händelsen klockan 23.24.40. Detta understryker möjligheten av att larmet rots allt inte gått ut förrän 23.25.
Kapitlets innehåll I detta kapitel redovisas en del generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder avses här åtgärder som inte vidtagits i efterforskandet av viss gärningsman eller med bäring på något särskilt motiv eller någon särskild brottshypotes. Till åtgärder av det slaget hör flera av de saker som rutinmässigt görs i en brottsutredning med okänd gärningsman. Sådana åtgärder vidtogs tidigt i utredningen och de har då varit föremål för redovisning och granskning av de tidigare kommissionerna. Beträffande inledande spaningsinsatser, brottsplatsundersökning, tipsmottagning, kontakter med rättsläkare och andra experter, registrering, m.m. hänvisar vi därför till i första hand Juristkommissionens rapporter, där åtgärder och förhållanden av detta slag behandlas.
Vår redovisning inskränker sig till sådant som gjorts senare eller som av andra skäl behöver redovisas ytterligare. Det gäller tre huvudavsnitt, som vi granskat särskilt: Kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, Vapen- och ammunitionsundersökningarna samt Inhämtandet av utrikespolitisk sakkunskap via UD. Under rubriken Övrigt redovisar vi vissa andra generella utredningsåtgärder, som vi ansett oss böra uppmärksamma. Det gäller bl.a. utredningen walkietalkie-observationer, utsändandet av de s.k. fantombilderna och utlysningen av en belöning för tips som kunde leda till att gärningsmannen grips. Vi har även låtit göra en specialstudie av de s.k. dörrknackningar som förekom efter mordet.
Till generella utredningsåtgärder hör också analyser av den typ som gjordes i arbetet med gärningsmannaprofilen, GMP. Detta arbete redovisas särskilt i kapitel 7.
Kapitlet avslutas med våra sammanfattande anmärkningar, där vi riktar särskild uppmärksamhet mot vissa förhållanden och redovisar vissa synpunkter.
Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Kapitlets innehåll I detta kapitel redovisas en del generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder avses här åtgärder som inte vidtagits i efterforskandet av viss gärningsman eller med bäring på något särskilt motiv eller någon särskild brottshypotes. Till åtgärder av det slaget hör flera av de saker som rutinmässigt görs i en brottsutredning med okänd gärningsman. Sådana åtgärder vidtogs tidigt i utredningen och de har då varit föremål för redovisning och granskning av de tidigare kommissionerna. Beträffande inledande spaningsinsatser, brottsplatsundersökning, tipsmottagning, kontakter med rättsläkare och andra experter, registrering, m.m. hänvisar vi därför till i första hand Juristkommissionens rapporter, där åtgärder och förhållanden av detta slag behandlas.
Vår redovisning inskränker sig till sådant som gjorts senare eller som av andra skäl behöver redovisas ytterligare. Det gäller tre huvudavsnitt, som vi granskat särskilt: Kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, Vapen- och ammunitionsundersökningarna samt Inhämtandet av utrikespolitisk sakkunskap via UD. Under rubriken Övrigt redovisar vi vissa andra generella utredningsåtgärder, som vi ansett oss böra uppmärksamma. Det gäller bl.a. utredningen walkietalkie-observationer, utsändandet av de s.k. fantombilderna och utlysningen av en belöning för tips som kunde leda till att gärningsmannen grips. Vi har även låtit göra en specialstudie av de s.k. dörrknackningar som förekom efter mordet.
Till generella utredningsåtgärder hör också analyser av den typ som gjordes i arbetet med gärningsmannaprofilen, GMP. Detta arbete redovisas särskilt i kapitel 7.
Kapitlet avslutas med våra sammanfattande anmärkningar, där vi riktar särskild uppmärksamhet mot vissa förhållanden och redovisar vissa synpunkter.
Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden
Den kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden som gjorts har i PU-materialet registrerats under avsnittet T Kartläggning av offrets personliga förhållanden.'
Huvudavsnittet består främst av förhör med personer som kunde tänkas ha kännedom om Olof Palmes personliga förhållanden, såsom anhöriga, vänner och medarbetare. Det finns vidare dokumentation av tekniska säkerhetsskyddsundersökningar, kontroll av vilka möjligheter som fanns till övervakning av bostaden etc. En del av materialet innehåller kopior av dokument som återfanns i det säkerhetsskåp som fanns på Olof Palmes tjänsterum.
I avsnittet finns också tips som rör Olof Palmes personliga förhållanden och utredningsåtgärder i anledning av dessa. Dessa uppslag redovisas bland övriga enskilda uppslag i kapitel 5.
3.1.1
Förhör med närstående personer
Under två skilda uppslag i detta avsnitt återfinns samtliga förhörsprotokoll, konfrontationsprotokoll och de övriga utredningsanteckningar som avser Lisbeth Palme respektive Mårten Palme. En redogörelse för dessa återfinns på annan plats i kommissionens material (se kapitel 6, Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme). De har i mycket liten utsträckning berört Olof Palmes personliga förhållanden.
Beträffande formerna för förhören med Mårten Palme kan följande tilläggas. Vid det samtal som rikskriminalchefen Lars Nylén hade med f.d. rikskriminalchefen Tommy Lindström den 4 september 1997 (se kapitel 6, Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme) bekräftade Lindström en uppgift om att han och utredningsmannen Gunnar Hvid ett tillfälle tagit med Mårten Palme i en spaningsbuss från rikskriminalen och åkt till biografen Grand. Lindström uppgav att det troligen inte upprättats några anteckningar över denna ”vallning”. Det finns inte någon känd dokumentation över denna utredningsåtgärd. Det är alltså oklart vad den innefattade.
Det har vidare hållits ett antal förhör med Olof Palmes son Joakim. Han hördes, såvitt framgår av dokumentationen i avsnittet, första gången den 23 maj 1986. Han förhördes vid detta tillfälle endast om en
Detta avsnitt består av ett huvudavsnitt och två underavsnitt; TA ”Privat” och TB ”Dokument från Palmes tjänsterum”.
Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden
Den kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden som gjorts har i PU-materialet registrerats under avsnittet T Kartläggning av offrets personliga förhållanden.'
Huvudavsnittet består främst av förhör med personer som kunde tänkas ha kännedom om Olof Palmes personliga förhållanden, såsom anhöriga, vänner och medarbetare. Det finns vidare dokumentation av tekniska säkerhetsskyddsundersökningar, kontroll av vilka möjligheter som fanns till övervakning av bostaden etc. En del av materialet innehåller kopior av dokument som återfanns i det säkerhetsskåp som fanns på Olof Palmes tjänsterum.
I avsnittet finns också tips som rör Olof Palmes personliga förhållanden och utredningsåtgärder i anledning av dessa. Dessa uppslag redovisas bland övriga enskilda uppslag i kapitel 5.
3.1.1
Förhör med närstående personer
Under två skilda uppslag i detta avsnitt återfinns samtliga förhörsprotokoll, konfrontationsprotokoll och de övriga utredningsanteckningar som avser Lisbeth Palme respektive Mårten Palme. En redogörelse för dessa återfinns på annan plats i kommissionens material (se kapitel 6, Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme). De har i mycket liten utsträckning berört Olof Palmes personliga förhållanden.
Beträffande formerna för förhören med Mårten Palme kan följande tilläggas. Vid det samtal som rikskriminalchefen Lars Nylén hade med f.d. rikskriminalchefen Tommy Lindström den 4 september 1997 (se kapitel 6, Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme) bekräftade Lindström en uppgift om att han och utredningsmannen Gunnar Hvid ett tillfälle tagit med Mårten Palme i en spaningsbuss från rikskriminalen och åkt till biografen Grand. Lindström uppgav att det troligen inte upprättats några anteckningar över denna ”vallning”. Det finns inte någon känd dokumentation över denna utredningsåtgärd. Det är alltså oklart vad den innefattade.
Det har vidare hållits ett antal förhör med Olof Palmes son Joakim. Han hördes, såvitt framgår av dokumentationen i avsnittet, första gången den 23 maj 1986. Han förhördes vid detta tillfälle endast om en
Detta avsnitt består av ett huvudavsnitt och två underavsnitt; TA ”Privat” och TB ”Dokument från Palmes tjänsterum”.
händelse en demonstration av EAP som ägt rum i New York i 1984-12
,då Joakim Palme tillsammans med fadern befunnit sig där.
I juli 1989 förhördes Joakim Palme om sina kontakter med Lisbeth Palme respektive Mårten Palme den 13-14 december, då Christer Pettersson greps.
I slutet av oktober 1993 hölls så ett relativt omfattande förhör med Joakim Palme. Det hölls på Joakim Palmes begäran och han berättade under förhöret allmänt om föräldrarnas vanor, om hot och hotbilder, om inträffade incidenter, om livvaktsskyddet, om förhållandena efter mordet, om "fantombilden”, om ”33-åringen”, om hösten 1988 och om förhållandena inför rättegången.
Till förhören med närstående kan även räknas förhören med Ingrid Klering , Mårten Palmes dåvarande flickvän, som var med på biografen Grand under mordkvällen.
Ingrid Klering hördes första gången den 1986-03-02
.
Protokollet från detta tillfälle består av endast tre rader där det konstateras att hon inte gjort några iakttagelser.
Ett nytt, betydligt utförligare, förhör med henne hölls den 1986-04-24
.Ingrid Klering fick då berätta om händelserna under hela morddagen. Samma dag hölls också en rekonstruktion med henne.
I mars 1990 kontaktades Ingrid K på nytt med en kompletterande fråga rörande hennes uppgift om att det ringt på hennes lägenhetsdörr under det telefonsamtal hon haft med Lisbeth Palme på eftermiddagen 1986-02-28
.
3.1.2 Förhör med medarbetare m.m.
Omkring en vecka efter mordet kontaktades medarbetare till Olof Palme. Syftet var att kartlägga hans personliga förhållanden. De första som kontaktades var de närmaste medarbetarna i Statsrådsberedningen.
Med hjälp av statssekreteraren i Finansdepartementet, Ulf Göransson, upprättades 1986-03-08
en förteckning över personer som i arbetslivet bedömdes stå Olof Palme nära.
Förteckningen upptar namn på 16 personer. Personerna är följande: statssekreteraren Ulf Dahlsten, statsministern Ingvar Carlsson, pressekreteraren Kjell Lindström, f.d. pressekreteraren Sören Thunell, departementsrådet Hans Dahlgren, statssekreteraren Ulf Göransson, assistenten Ann-Marie Willsson, sakkunniga Inga-Lena Wallin, generaldirektören Odd Engström, ambassadören Anders Ferm, statssekreteraren Kjell Larsson, socialchefen Ulf Larsson, partisekreteraren Bo Toresson, Emma Rotschild, Harry Schein och departementssekreteraren Stefan Noréen.
Förteckningen upptar också fyra namn under rubriken ”pensionärsgänget”: Krister Wickman, Allan Larsson, Sten Johansson och Staffan Kellerborg.
Samtliga personer i förteckningen har hörts i utredningen under perioden mars till maj 1986
.Utredningen sköttes huvudsakligen av den
händelse en demonstration av EAP som ägt rum i New York i 1984-12
,då Joakim Palme tillsammans med fadern befunnit sig där.
I juli 1989 förhördes Joakim Palme om sina kontakter med Lisbeth Palme respektive Mårten Palme den 13-14 december, då Christer Pettersson greps.
I slutet av oktober 1993 hölls så ett relativt omfattande förhör med Joakim Palme. Det hölls på Joakim Palmes begäran och han berättade under förhöret allmänt om föräldrarnas vanor, om hot och hotbilder, om inträffade incidenter, om livvaktsskyddet, om förhållandena efter mordet, om "fantombilden”, om ”33-åringen”, om hösten 1988 och om förhållandena inför rättegången.
Till förhören med närstående kan även räknas förhören med Ingrid Klering , Mårten Palmes dåvarande flickvän, som var med på biografen Grand under mordkvällen.
Ingrid Klering hördes första gången den 1986-03-02
.
Protokollet från detta tillfälle består av endast tre rader där det konstateras att hon inte gjort några iakttagelser.
Ett nytt, betydligt utförligare, förhör med henne hölls den 1986-04-24
.Ingrid Klering fick då berätta om händelserna under hela morddagen. Samma dag hölls också en rekonstruktion med henne.
I mars 1990 kontaktades Ingrid K på nytt med en kompletterande fråga rörande hennes uppgift om att det ringt på hennes lägenhetsdörr under det telefonsamtal hon haft med Lisbeth Palme på eftermiddagen 1986-02-28
.
3.1.2 Förhör med medarbetare m.m.
Omkring en vecka efter mordet kontaktades medarbetare till Olof Palme. Syftet var att kartlägga hans personliga förhållanden. De första som kontaktades var de närmaste medarbetarna i Statsrådsberedningen.
Med hjälp av statssekreteraren i Finansdepartementet, Ulf Göransson, upprättades 1986-03-08
en förteckning över personer som i arbetslivet bedömdes stå Olof Palme nära.
Förteckningen upptar namn på 16 personer. Personerna är följande: statssekreteraren Ulf Dahlsten, statsministern Ingvar Carlsson, pressekreteraren Kjell Lindström, f.d. pressekreteraren Sören Thunell, departementsrådet Hans Dahlgren, statssekreteraren Ulf Göransson, assistenten Ann-Marie Willsson, sakkunniga Inga-Lena Wallin, generaldirektören Odd Engström, ambassadören Anders Ferm, statssekreteraren Kjell Larsson, socialchefen Ulf Larsson, partisekreteraren Bo Toresson, Emma Rotschild, Harry Schein och departementssekreteraren Stefan Noréen.
Förteckningen upptar också fyra namn under rubriken ”pensionärsgänget”: Krister Wickman, Allan Larsson, Sten Johansson och Staffan Kellerborg.
Samtliga personer i förteckningen har hörts i utredningen under perioden mars till maj 1986
.Utredningen sköttes huvudsakligen av den
så kallade privatgrupp, som bildades vid rikskriminalen under Tommy Lindströms ledning.
Utöver de totalt 20 personerna i förteckningen har ytterligare ett 40-tal personer förhörts i denna del, många vid upprepade tillfällen.
Förhör har sålunda ägt rum med bl.a. statsråden samt med anställda vid socialdemokratiska partikansliet i Stockholm och förbundsskolan Bommersvik. Merparten av förhören ägde rum under våren 1986
.
Vid förhören har de hörda personerna fått berätta hur och när de kommit i kontakt med Olof Palme, när de senast såg honom och vilket intryck han då gjorde, om Olof Palme nämnde något om hot, om eventuella händelser som möjligen kunde sättas i samband med mordet samt om de kände till några tänkbara motiv till mordet.
Förhörsprotokollen är ofta kortfattade.
Under förhören har också andra uppgifter inhämtats. Genom Olof Palmes sekreterare, som förhörts vid upprepade tillfällen under utredningen, har Palmeutredningen till exempel fått uppgifter om Olof Palmes engagemang veckorna före mordet, om brev- och posthanteringen, om telefonsamtal och om andra rutiner rörande Olof Palme.
Via en person, som ansvarade för Olof Palmes skriftväxling, det vill säga, hade att ta del av inkommande post och utarbeta förslag till svarsskrivelser, har Palmeutredningen inhämtat uppgifter om ”underliga” brevskrivare.
Genom den personen har också framkommit att alla brev som bedömdes innehålla hot mot Olof Palme skickades direkt över till säkerhetspolisen utan föregående diarieföring i Statsrådsberedningen.
Uppgifter som framkommit genom förhören i denna del har på olika sätt följts upp av Palmeutredningen.
Som exempel kan nämnas uppföljningen av Olof Palmes engagemang morddagen.
Hans program fredagen1986-02-28
såg enligt den dokumentation som finns i denna del av materialet ut på följande sätt:
Kl. 09:00-10:00
Tennis med Harry Schein i Kungliga Tennishallen.
Kl. 11:00
Olof Palme anlände till Statsrådsberedningen.
Han hade på vägen från tennishallen besökt Ströms Herrekipering i hörnet Kungsgatan/Sveavägen.
Kl. 11:30
Besök av Iraks ambassadör.
Kl. 12:00-12:30
Besök av personal från partiexpeditionen och sammanträde angående vissa fonder.
Kl. 13:00
Statsrådslunch.
Kl. 14:15
Intervju tidningen ”Statsanställd”.
Kl. 15:00
Norges ambassadör på besök.
Kl. 16:00
Besök av AIC (Margaretha G, Arbetarrörelsens Internationella Centrum).
så kallade privatgrupp, som bildades vid rikskriminalen under Tommy Lindströms ledning.
Utöver de totalt 20 personerna i förteckningen har ytterligare ett 40-tal personer förhörts i denna del, många vid upprepade tillfällen.
Förhör har sålunda ägt rum med bl.a. statsråden samt med anställda vid socialdemokratiska partikansliet i Stockholm och förbundsskolan Bommersvik. Merparten av förhören ägde rum under våren 1986
.
Vid förhören har de hörda personerna fått berätta hur och när de kommit i kontakt med Olof Palme, när de senast såg honom och vilket intryck han då gjorde, om Olof Palme nämnde något om hot, om eventuella händelser som möjligen kunde sättas i samband med mordet samt om de kände till några tänkbara motiv till mordet.
Förhörsprotokollen är ofta kortfattade.
Under förhören har också andra uppgifter inhämtats. Genom Olof Palmes sekreterare, som förhörts vid upprepade tillfällen under utredningen, har Palmeutredningen till exempel fått uppgifter om Olof Palmes engagemang veckorna före mordet, om brev- och posthanteringen, om telefonsamtal och om andra rutiner rörande Olof Palme.
Via en person, som ansvarade för Olof Palmes skriftväxling, det vill säga, hade att ta del av inkommande post och utarbeta förslag till svarsskrivelser, har Palmeutredningen inhämtat uppgifter om ”underliga” brevskrivare.
Genom den personen har också framkommit att alla brev som bedömdes innehålla hot mot Olof Palme skickades direkt över till säkerhetspolisen utan föregående diarieföring i Statsrådsberedningen.
Uppgifter som framkommit genom förhören i denna del har på olika sätt följts upp av Palmeutredningen.
Som exempel kan nämnas uppföljningen av Olof Palmes engagemang morddagen.
Hans program fredagen1986-02-28
såg enligt den dokumentation som finns i denna del av materialet ut på följande sätt:
Kl. 09:00-10:00
Tennis med Harry Schein i Kungliga Tennishallen.
Kl. 11:00
Olof Palme anlände till Statsrådsberedningen.
Han hade på vägen från tennishallen besökt Ströms Herrekipering i hörnet Kungsgatan/Sveavägen.
Kl. 11:30
Besök av Iraks ambassadör.
Kl. 12:00-12:30
Besök av personal från partiexpeditionen och sammanträde angående vissa fonder.
Kl. 13:00
Statsrådslunch.
Kl. 14:15
Intervju tidningen ”Statsanställd”.
Kl. 15:00
Norges ambassadör på besök.
Kl. 16:00
Besök av AIC (Margaretha G, Arbetarrörelsens Internationella Centrum).
Reflektioner och bedömningar finns redovisade delvis i direkt anslutning till redovisade utredningsuppslag, delvis i ett avslutande avsnitt. En kort redogörelse för våra slutsatser beträffande polisspåret finns i kapitel 8. I kapitel 5 behandlas enskilda uppslag. Med enskilda uppslag avses utredning som inriktats på en viss individ, på ett visst brottsmotiv eller något annat slags "spår”. Vår genomgång av de enskilda uppslagen har utgått från den avsnittsindelning av utredningsmaterialet som Palmeutredningen använder. När vi således redovisar uppslagen under t.ex. rubrikerna "Sydafrika” eller ”Vapenhandel Bofors” redovisar vi inget annat än de uppslag Palmeutredningen placerat i dessa avsnitt. Avsnitten har först granskats översiktligt och sedan mer ingående i de delar som i jämförelse tett sig mest substantiella. Våra allmänna bedömningar av utredningsarbetet återfinns sist i detta kapitel. Uppslaget Christer P har sedan hösten 1988 varit Palmeutredningens huvudspår. Det kom senast till uttryck genom den resningsansökan som behandlades under 1997/98. Det är inte möjligt att beskriva utredningsarbetet som helhet utan att beakta detta "spår”. Vi ägnar kapitel 6 åt utredningen i denna del. Först behandlas det rättsliga skeendet. I det sammanhanget uppmärksammar vi de utsagor som avgivits av målsäganden Lisbeth Palme och omständigheterna därikring. Den senare delen av kapitlet behandlar det s.k. resningsmaterialet, dvs. den utredning avseende Christer P som ingavs till Högsta domstolen som stöd för resningsansökan. Misstankarna mot Christer P har bedömts rättsligt. Vi redovisar några reflektioner och synpunkter beträffande delar av materialet och även angående utredningsvärdet i det som framkommit efter Svea hovrätts friande dom 1989. Kapitel 7 beskriver arbetet med den s.k. gärningsmannaprofilen (GMP), inklusive de åtgärder den föranledde. Den första delen ägnas åt metoden och den GMP som upprättats i denna mordutredning. Vi har själva granskat GMP, bl.a. genom att anlita amerikansk expertis, som fått yttra sig över en översättning. Vi redovisar detta och även egna synpunkter. I den andra delen av kapitlet redogör vi för de åtgärder Palmeutredningen vidtagit i anledning av GMP-arbetet. Ett antal GMPrelaterade uppslag som varit av större intresse för brottsutredningen redovisas mer utförligt. Även i dessa delar redogör vi för våra synpunkter. I kapitel 8 har vi samlat de mer väsentliga slutsatser vi ansett oss kunna dra till en sammanfattande diskussion. Vi återknyter där till de frågeställningar som vi haft i uppdrag att besvara, liksom till de slutsatser vi i kapitel 1 dragit av de tidigare granskningarna beträffande det första
Reflektioner och bedömningar finns redovisade delvis i direkt anslutning till redovisade utredningsuppslag, delvis i ett avslutande avsnitt. En kort redogörelse för våra slutsatser beträffande polisspåret finns i kapitel 8. I kapitel 5 behandlas enskilda uppslag. Med enskilda uppslag avses utredning som inriktats på en viss individ, på ett visst brottsmotiv eller något annat slags "spår”. Vår genomgång av de enskilda uppslagen har utgått från den avsnittsindelning av utredningsmaterialet som Palmeutredningen använder. När vi således redovisar uppslagen under t.ex. rubrikerna "Sydafrika” eller ”Vapenhandel Bofors” redovisar vi inget annat än de uppslag Palmeutredningen placerat i dessa avsnitt. Avsnitten har först granskats översiktligt och sedan mer ingående i de delar som i jämförelse tett sig mest substantiella. Våra allmänna bedömningar av utredningsarbetet återfinns sist i detta kapitel. Uppslaget Christer P har sedan hösten 1988 varit Palmeutredningens huvudspår. Det kom senast till uttryck genom den resningsansökan som behandlades under 1997/98. Det är inte möjligt att beskriva utredningsarbetet som helhet utan att beakta detta "spår”. Vi ägnar kapitel 6 åt utredningen i denna del. Först behandlas det rättsliga skeendet. I det sammanhanget uppmärksammar vi de utsagor som avgivits av målsäganden Lisbeth Palme och omständigheterna därikring. Den senare delen av kapitlet behandlar det s.k. resningsmaterialet, dvs. den utredning avseende Christer P som ingavs till Högsta domstolen som stöd för resningsansökan. Misstankarna mot Christer P har bedömts rättsligt. Vi redovisar några reflektioner och synpunkter beträffande delar av materialet och även angående utredningsvärdet i det som framkommit efter Svea hovrätts friande dom 1989. Kapitel 7 beskriver arbetet med den s.k. gärningsmannaprofilen (GMP), inklusive de åtgärder den föranledde. Den första delen ägnas åt metoden och den GMP som upprättats i denna mordutredning. Vi har själva granskat GMP, bl.a. genom att anlita amerikansk expertis, som fått yttra sig över en översättning. Vi redovisar detta och även egna synpunkter. I den andra delen av kapitlet redogör vi för de åtgärder Palmeutredningen vidtagit i anledning av GMP-arbetet. Ett antal GMPrelaterade uppslag som varit av större intresse för brottsutredningen redovisas mer utförligt. Även i dessa delar redogör vi för våra synpunkter. I kapitel 8 har vi samlat de mer väsentliga slutsatser vi ansett oss kunna dra till en sammanfattande diskussion. Vi återknyter där till de frågeställningar som vi haft i uppdrag att besvara, liksom till de slutsatser vi i kapitel 1 dragit av de tidigare granskningarna beträffande det första
PU har i denna del hållit förhör med Harry Schein,
en anställd vid Kungliga Tennishallen,
fyra andra i tennishallen närvarande tennisspelare,
fem anställda vid Ströms Herrekipering,
sekreteraren vid Socialdemokraternas partiexpedition, som var föredragande vid sammanträdet angående vissa fonder,
chefredaktören vid tidningen ”Statsanställd” Ingvar Y och fotografen John W samt Margaretha G.
Härtill kommer att PU inhämtat livvakternas rapportering över körningen till Kungliga Tennishallen och åter, anteckningar över besöket av Iraks ambassadör samt listor över de personer som sökt bidrag ur de fonder som sammanträdet klockan 12:00
rörde.
Under förhören i denna del av utredningen har också diverse ”tips” och annat kommit fram.
Bland de hörda förekom kritik mot utredningen i denna del. Partisekreteraren Bo Toresson har i ett förhör 1987-03-06
framhållit att han ”inte varit helt nöjd med det sätt på vilket polisutredningen bedrivits”.
Det förhållande han pekade på som rör denna utredningsdel var att han själv inte förhörts förrän lång tid efter mordet.
Han hade trott att han genom sin långa erfarenhet och sina kunskaper om partiet var en av de första som polisen skulle kontakta.
Han framhöll också under förhöret att han ansåg att polisen nonchalerat Lisbeth Palmes uppfattning och att det redan första eller andra dagen efter mordet uppstått en blockering mellan Lisbeth Palme och polisen.
Vidare berättade han om ett samtal som en av de anställda vid partiexpeditionen fått från en kvinna som sagt sig vilja lämna uppgifter. Detta hade meddelats polisen. Polisen hade emellertid ansett att den anställde skulle fortsätta kontakten med kvinnan. Detta var Bo Toresson emot. Han ansåg att det hela var ”polisens sak”.
3.1.3 Andra generella utredningsåtgärder
Inhämtade uppgifter om Olof Palmes engagemang tiden före mordet, om rutinerna för Olof Palmes livvakter med mera.
I en av säkerhetspolisen den 1986-03-21
upprättad promemoria finns en sammanställning över Olof Palmes tider och engagemang under januari och februari 1986
.
Sammanställningen bygger på uppgifter av Olof Palmes sekreterare och livvakter.
Som bilaga till promemorian finns en handling upprättad den 1986-03-14
kallad ”Modus operandi”.
I denna redogörs för de rutiner som gällde för Olof Palmes livvakter.
Av handlingen framgår att livvakterna skulle vara åtta till antalet, med en reserv. De skulle tjänstgöra två åt gången under en vecka i taget.
Det fanns två förutbestämda hämtnings- och lämningsplatser, den så kallade Apotekshörnan och Rosenbad. ”Apotekshörnan” är
PU har i denna del hållit förhör med Harry Schein,
en anställd vid Kungliga Tennishallen,
fyra andra i tennishallen närvarande tennisspelare,
fem anställda vid Ströms Herrekipering,
sekreteraren vid Socialdemokraternas partiexpedition, som var föredragande vid sammanträdet angående vissa fonder,
chefredaktören vid tidningen ”Statsanställd” Ingvar Y och fotografen John W samt Margaretha G.
Härtill kommer att PU inhämtat livvakternas rapportering över körningen till Kungliga Tennishallen och åter, anteckningar över besöket av Iraks ambassadör samt listor över de personer som sökt bidrag ur de fonder som sammanträdet klockan 12:00
rörde.
Under förhören i denna del av utredningen har också diverse ”tips” och annat kommit fram.
Bland de hörda förekom kritik mot utredningen i denna del. Partisekreteraren Bo Toresson har i ett förhör 1987-03-06
framhållit att han ”inte varit helt nöjd med det sätt på vilket polisutredningen bedrivits”.
Det förhållande han pekade på som rör denna utredningsdel var att han själv inte förhörts förrän lång tid efter mordet.
Han hade trott att han genom sin långa erfarenhet och sina kunskaper om partiet var en av de första som polisen skulle kontakta.
Han framhöll också under förhöret att han ansåg att polisen nonchalerat Lisbeth Palmes uppfattning och att det redan första eller andra dagen efter mordet uppstått en blockering mellan Lisbeth Palme och polisen.
Vidare berättade han om ett samtal som en av de anställda vid partiexpeditionen fått från en kvinna som sagt sig vilja lämna uppgifter. Detta hade meddelats polisen. Polisen hade emellertid ansett att den anställde skulle fortsätta kontakten med kvinnan. Detta var Bo Toresson emot. Han ansåg att det hela var ”polisens sak”.
3.1.3 Andra generella utredningsåtgärder
Inhämtade uppgifter om Olof Palmes engagemang tiden före mordet, om rutinerna för Olof Palmes livvakter med mera.
I en av säkerhetspolisen den 1986-03-21
upprättad promemoria finns en sammanställning över Olof Palmes tider och engagemang under januari och februari 1986
.
Sammanställningen bygger på uppgifter av Olof Palmes sekreterare och livvakter.
Som bilaga till promemorian finns en handling upprättad den 1986-03-14
kallad ”Modus operandi”.
I denna redogörs för de rutiner som gällde för Olof Palmes livvakter.
Av handlingen framgår att livvakterna skulle vara åtta till antalet, med en reserv. De skulle tjänstgöra två åt gången under en vecka i taget.
Det fanns två förutbestämda hämtnings- och lämningsplatser, den så kallade Apotekshörnan och Rosenbad. ”Apotekshörnan” är
SOU 1999:88 sid. 190 Vissa generella utredningsåtgärder
belägen i korsningen Storkyrkobrinken & Västerlånggatan, cirka 100 meter från Västerlånggatan 31, där Olof Palme hade sin bostad.
Hämtning respektive lämning vid Rosenbad skedde vanligen utanför entrén.
Kvällar eller sena eftermiddagar skulle dock hämtning och lämning ske på sjunde våningen, där Olof Palme hade sitt tjänsterum.
Av samma handling framgår också att avvikelser ibland skedde på Olof Palmes begäran. En ofta använd replik i detta sammanhang var
”Jag ringer om jag behöver er”.
I en annan av säkerhetspolisen 1986-03-26 upprättad promemoria konstateras att Olof Palmes aktivitet under ledig tid i stort sett var okänd för säkerhetspolisen trots att polisen efter mordet förutom livvakterna förhört personalen i Statsrådsberedningen.
Under ifrågavarande uppslag finns även livvakternas rapporter från de sista veckorna intagna.
Tekniska säkerhetsskyddsundersökningar i samband med mordet
I en av säkerhetspolisen 1986-03-26 upprättad promemoria med bilagor beskrivs de tekniska säkerhetsskyddsundersökningar som företagits i samband med mordet på Olof Palme. Handlingarna registrerades i PU i mars 1988 då Hans Ölvebro tillträtt som spaningschef.
1986-03-02 gjorde säkerhetspolisen tillsammans med representanter från televerket en undersökning av telefonlinjerna från Olof Palmes bostad på Västerlånggatan till telefonstation "Jeriko”. Inget anmärkningsvärt iakttogs.
1986-03-04 begärdes en säkerhetsskyddsundersökning i Olof Palmes bostad. Kriminalinspektör Leif N har i en promemoria daterad 1986-03-06 redogjort för hur han och kollegan Leif M 1986-03-04 16:10-20:00 påbörjat säkerhetsskyddsundersökning av statsministervåningen på Västerlånggatan 31.
De kontrollerade därvid telefonerna, snabbtelefonanläggningen och porttelefonen. Vidare gjordes en visuell undersökning av väggar och socklar i statsministerns arbetsrum, vissa elektriska apparater kontrollerades liksom viss ledningsdragning. Slutligen gjordes svepsökning med radio. Ingenting framkom som kunde tyda på obehörig avlyssning.
Samma dag, 1986-03-04, utfördes en teknisk säkerhetsskyddsundersökning i Olof Palmes tjänsterum. Inte heller här fanns det något som tydde på obehörig avlyssning.
1986-03-05 fortsattes säkerhetsskyddsundersökningen i Olof Palmes bostad. En del ytterligare kontroller gjordes och svepsökning företogs med hjälp av en svepsökningsbuss parkerad vid Storkyrkan. Inget anmärkningsvärt noterades.
SOU 1999:88 sid. 190 Vissa generella utredningsåtgärder
belägen i korsningen Storkyrkobrinken & Västerlånggatan, cirka 100 meter från Västerlånggatan 31, där Olof Palme hade sin bostad.
Hämtning respektive lämning vid Rosenbad skedde vanligen utanför entrén.
Kvällar eller sena eftermiddagar skulle dock hämtning och lämning ske på sjunde våningen, där Olof Palme hade sitt tjänsterum.
Av samma handling framgår också att avvikelser ibland skedde på Olof Palmes begäran. En ofta använd replik i detta sammanhang var
”Jag ringer om jag behöver er”.
I en annan av säkerhetspolisen 1986-03-26 upprättad promemoria konstateras att Olof Palmes aktivitet under ledig tid i stort sett var okänd för säkerhetspolisen trots att polisen efter mordet förutom livvakterna förhört personalen i Statsrådsberedningen.
Under ifrågavarande uppslag finns även livvakternas rapporter från de sista veckorna intagna.
Tekniska säkerhetsskyddsundersökningar i samband med mordet
I en av säkerhetspolisen 1986-03-26 upprättad promemoria med bilagor beskrivs de tekniska säkerhetsskyddsundersökningar som företagits i samband med mordet på Olof Palme. Handlingarna registrerades i PU i mars 1988 då Hans Ölvebro tillträtt som spaningschef.
1986-03-02 gjorde säkerhetspolisen tillsammans med representanter från televerket en undersökning av telefonlinjerna från Olof Palmes bostad på Västerlånggatan till telefonstation "Jeriko”. Inget anmärkningsvärt iakttogs.
1986-03-04 begärdes en säkerhetsskyddsundersökning i Olof Palmes bostad. Kriminalinspektör Leif N har i en promemoria daterad 1986-03-06 redogjort för hur han och kollegan Leif M 1986-03-04 16:10-20:00 påbörjat säkerhetsskyddsundersökning av statsministervåningen på Västerlånggatan 31.
De kontrollerade därvid telefonerna, snabbtelefonanläggningen och porttelefonen. Vidare gjordes en visuell undersökning av väggar och socklar i statsministerns arbetsrum, vissa elektriska apparater kontrollerades liksom viss ledningsdragning. Slutligen gjordes svepsökning med radio. Ingenting framkom som kunde tyda på obehörig avlyssning.
Samma dag, 1986-03-04, utfördes en teknisk säkerhetsskyddsundersökning i Olof Palmes tjänsterum. Inte heller här fanns det något som tydde på obehörig avlyssning.
1986-03-05 fortsattes säkerhetsskyddsundersökningen i Olof Palmes bostad. En del ytterligare kontroller gjordes och svepsökning företogs med hjälp av en svepsökningsbuss parkerad vid Storkyrkan. Inget anmärkningsvärt noterades.
Den 7 mars 1986 kontrollerades också Lisbeth Palmes tjänsterum i Södra Nämndhuset i anledning av misstanke om olovlig telefonavlyssning. Dessutom genomfördes en svepsökning. Inte heller här fanns något som tydde på att telefonen eller de aktuella rummen skulle vara föremål för avlyssning.
I anledning av mordet på Olof Palme kontrollerades även vissa andra personers bostadstelefoner. Detta gällde bl.a. utrikesministern Sten Andersson liksom kabinettssekreteraren i Utrikesdepartementet Pierre Schori. Kontrollen skedde i anledning av uppgifter de själva hade lämnat.
Den 10 mars 1986 företogs en undersökning av Olof Palmes säkerhetsskåp, placerat i hans tjänsterum. Eftersom ingen hade koden till skåpet öppnades detta med hjälp av låstekniker från säkerhetspolisen. Förutom personal från säkerhetspolisen närvarade departementsrådet Hans Dahlgren och Olof Palmes sekreterare. Beträffande innehållet, se under följande rubrik.
Dokument från Olof Palmes tjänsterum Handlingarna som återfanns i Olof Palmes säkerhetsskåp innehöll så gott som uteslutande handlingar rörande Olof Palmes medlaruppdrag i kriget Iran-Irak, men även en del andra tjänstehandlingar. Vidare innehöll det kopior av skriftväxling med taxeringsmyndigheten i Stockholm i det s.k. Harvardärendet samt ett fåtal handlingar rörande privata ekonomiska förhållanden.
Det kan nämnas att det bland handlingarna finns en promemoria över det samtal som Olof Palme fört med Iraks ambassadör vid dennes besök hos Olof Palme den 28 februari 1986. Det framgår därvid att samtalet främst rört det rådande läget i Irak vid denna tid. I slutet av samtalet framförde ambassadören att man från irakiskt håll var bekymrad över uppgifterna om svensk vapenexport till Iran. Olof Palme hade instämt i denna oro.
I säkerhetsskåpet fanns också en anteckningslapp med ett personnamn och ett telefonnummer. Telefonnumret visade sig vid kontroll gå till en fondkommissionär. PU undersökte under sommaren 1988 vem personen var. Vid ett förhör med vederbörande framgick att Olof Palme under 1985 varit i kontakt med honom för att omvandla konvertibla skuldebrev till aktier. Vid förhöret framkom att personen i fråga redan något år tidigare hade förhörts om samma sak av polisen. Detta visade sig stämma; ett protokoll över det tidigare förhöret återfanns långt senare, troligen 1993.
Den 7 mars 1986 kontrollerades också Lisbeth Palmes tjänsterum i Södra Nämndhuset i anledning av misstanke om olovlig telefonavlyssning. Dessutom genomfördes en svepsökning. Inte heller här fanns något som tydde på att telefonen eller de aktuella rummen skulle vara föremål för avlyssning.
I anledning av mordet på Olof Palme kontrollerades även vissa andra personers bostadstelefoner. Detta gällde bl.a. utrikesministern Sten Andersson liksom kabinettssekreteraren i Utrikesdepartementet Pierre Schori. Kontrollen skedde i anledning av uppgifter de själva hade lämnat.
Den 10 mars 1986 företogs en undersökning av Olof Palmes säkerhetsskåp, placerat i hans tjänsterum. Eftersom ingen hade koden till skåpet öppnades detta med hjälp av låstekniker från säkerhetspolisen. Förutom personal från säkerhetspolisen närvarade departementsrådet Hans Dahlgren och Olof Palmes sekreterare. Beträffande innehållet, se under följande rubrik.
Dokument från Olof Palmes tjänsterum Handlingarna som återfanns i Olof Palmes säkerhetsskåp innehöll så gott som uteslutande handlingar rörande Olof Palmes medlaruppdrag i kriget Iran-Irak, men även en del andra tjänstehandlingar. Vidare innehöll det kopior av skriftväxling med taxeringsmyndigheten i Stockholm i det s.k. Harvardärendet samt ett fåtal handlingar rörande privata ekonomiska förhållanden.
Det kan nämnas att det bland handlingarna finns en promemoria över det samtal som Olof Palme fört med Iraks ambassadör vid dennes besök hos Olof Palme den 28 februari 1986. Det framgår därvid att samtalet främst rört det rådande läget i Irak vid denna tid. I slutet av samtalet framförde ambassadören att man från irakiskt håll var bekymrad över uppgifterna om svensk vapenexport till Iran. Olof Palme hade instämt i denna oro.
I säkerhetsskåpet fanns också en anteckningslapp med ett personnamn och ett telefonnummer. Telefonnumret visade sig vid kontroll gå till en fondkommissionär. PU undersökte under sommaren 1988 vem personen var. Vid ett förhör med vederbörande framgick att Olof Palme under 1985 varit i kontakt med honom för att omvandla konvertibla skuldebrev till aktier. Vid förhöret framkom att personen i fråga redan något år tidigare hade förhörts om samma sak av polisen. Detta visade sig stämma; ett protokoll över det tidigare förhöret återfanns långt senare, troligen 1993.
Undersökning av säkerhetspolisen av huruvida Olof Palme hade varit föremål för fysisk övervakning Den 11 mars 1986 fick en kriminalkommissarie vid säkerhetspolisen i uppdrag att organisera en utredningsgrupp, som skulle undersöka och analysera om Olof Palme hade varit föremål för övervakning.
Utredningsgruppen redovisade resultatet den 24 april 1986. Under arbetet hade gruppen bearbetat cirka 1200 tips, varav cirka 400 studerats mer ingående. Gruppen hade även tagit del av förhör med Olof Palmes medarbetare, livvakter och Lisbeth Palme. I redovisning skilde man mellan kartläggning (en övervakningsform där objektets vanor och rutiner studeras från en eller flera dolda positioner under längre tid) och övervakning (fasen efter kartläggningen där efterföljande är den primära arbetsmetoden).
Gruppen redovisade följande slutsatser beträffande kartläggning:
Det har inte kunnat konstateras om Olof Palme har utsatts för kartläggning i Gamla Stan eller vid Rosenbad. Olika tips har angett ter i Gamla Stan som tillhåll för övervakare eller som observationslokaler. Tipsen har studerats och gruppen har inte kunnat avfärda de misstankar som tipsen givit upphov till. Vad som talar mot att en observationslokal använts är att det finns relativt få fastigheter som är lämpliga härför och att sikten är starkt begränsad var man än skulle sitta. Att kartlägga Olof Palmes rutiner vid promenaden till och från statsrådsberedningen torde inte ha utgjort en alltför omfattande arbetsinsats för någon intresserad. Det bedöms dock som mindre sannolikt att spaning mot Olof Palme, för att kartlägga tider och rutiner till och från statsrådsberedningen, har utförts från position på Västerlånggatan.
Beträffande övervakning ansåg gruppen att en övervakning av bostaden i Gamla stan inte kunde uteslutas. Gruppen fortsatte:
Beträffande tunnelbanefärden finns endast en observation som möjligen skulle kunna tyda på att en övervakning ägt rum under färden. Det är för övrigt inte direkt förvånande att observationer som kan tyda på en övervakning under färden saknas, även om en sådan ägt rum. Det är naturligt att den på en sådan plats och under sådana omständigheter inte skulle kunna noteras. En övervakning kan dessutom ha skett genom transport i en annan vagn än den makarna Palme färdades i.
Undersökning av säkerhetspolisen av huruvida Olof Palme hade varit föremål för fysisk övervakning Den 11 mars 1986 fick en kriminalkommissarie vid säkerhetspolisen i uppdrag att organisera en utredningsgrupp, som skulle undersöka och analysera om Olof Palme hade varit föremål för övervakning.
Utredningsgruppen redovisade resultatet den 24 april 1986. Under arbetet hade gruppen bearbetat cirka 1200 tips, varav cirka 400 studerats mer ingående. Gruppen hade även tagit del av förhör med Olof Palmes medarbetare, livvakter och Lisbeth Palme. I redovisning skilde man mellan kartläggning (en övervakningsform där objektets vanor och rutiner studeras från en eller flera dolda positioner under längre tid) och övervakning (fasen efter kartläggningen där efterföljande är den primära arbetsmetoden).
Gruppen redovisade följande slutsatser beträffande kartläggning:
Det har inte kunnat konstateras om Olof Palme har utsatts för kartläggning i Gamla Stan eller vid Rosenbad. Olika tips har angett ter i Gamla Stan som tillhåll för övervakare eller som observationslokaler. Tipsen har studerats och gruppen har inte kunnat avfärda de misstankar som tipsen givit upphov till. Vad som talar mot att en observationslokal använts är att det finns relativt få fastigheter som är lämpliga härför och att sikten är starkt begränsad var man än skulle sitta. Att kartlägga Olof Palmes rutiner vid promenaden till och från statsrådsberedningen torde inte ha utgjort en alltför omfattande arbetsinsats för någon intresserad. Det bedöms dock som mindre sannolikt att spaning mot Olof Palme, för att kartlägga tider och rutiner till och från statsrådsberedningen, har utförts från position på Västerlånggatan.
Beträffande övervakning ansåg gruppen att en övervakning av bostaden i Gamla stan inte kunde uteslutas. Gruppen fortsatte:
Beträffande tunnelbanefärden finns endast en observation som möjligen skulle kunna tyda på att en övervakning ägt rum under färden. Det är för övrigt inte direkt förvånande att observationer som kan tyda på en övervakning under färden saknas, även om en sådan ägt rum. Det är naturligt att den på en sådan plats och under sådana omständigheter inte skulle kunna noteras. En övervakning kan dessutom ha skett genom transport i en annan vagn än den makarna Palme färdades i.
SOU1999:88 sid. 195 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Slutsatsvis anförde gruppen följande:
Det som talar för att en övervakning kan ha ägt rum är
att iakttagelser gjorda på geografiskt helt skilda håll uppvisar signalementsmässig samstämmighet på flera punkter
att iakttagelser 1986-02-28 kan länkas mellan Gamla Stan - Grand – Tunnelgatan
Gruppen bedömer att det under perioden fram till 1986-02-27 inte kan uteslutas att det förekommit övervakning av Olof PALME.
Analysen talar för att Olof PALME varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23:21.
Det har ur analysmaterialet utkristalliserats två personer som kan ha deltagit i en övervakning.
Därutöver kan ytterligare en person skönjas.
Således bör operationen ha genomförts av minst tre personer förutom mördaren.
På grund av att det saknas väsentliga iakttagelser kring centrala moment kan det inte bedömas hur denna grupp har varit organiserad eller vilken grad av kompetens och erfarenhet den haft.
Undersökningen grundades på en värdering av de vittnesmål som vid tiden förelåg.
Sedan dess har flera vittnesmål från denna tid omvärderats, se t.ex. om den s.k. Skuggan, under Publicering av de s.k. fantombilderna nedan.
Någon direkt uppföljning av denna undersökning har såvitt framgår av PU-materialet inte gjorts.
Bedömningen i GMP var närmast att det saknas tecken på såväl kartläggning som övervakning, se utdraget ur GMP i kapitel 7.
Det torde också vara den gängse bedömningen inom PU numera.
Inhämtande av uppgifter om anställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen
I början av mars 1987 inhämtade PU en förteckning över de personer som under perioden 1 september 1985 – 31 mars 1986 hade varit anställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen.
Förteckningen upptar även anställda vid Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, som hade kontor i samma fastighet.
På uppslaget finns följande anteckning: ”Slagningar i de vanliga polisregistren har inte visat något anmärkningsvärt.”
Vid samma tidpunkt inhämtades också information om vid vilka tidpunkter Olof Palme besökt partiexpeditionen under tiden september 1985 – februari 1986.
SOU1999:88 sid. 195 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Slutsatsvis anförde gruppen följande:
Det som talar för att en övervakning kan ha ägt rum är
att iakttagelser gjorda på geografiskt helt skilda håll uppvisar signalementsmässig samstämmighet på flera punkter
att iakttagelser 1986-02-28 kan länkas mellan Gamla Stan - Grand – Tunnelgatan
Gruppen bedömer att det under perioden fram till 1986-02-27 inte kan uteslutas att det förekommit övervakning av Olof PALME.
Analysen talar för att Olof PALME varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23:21.
Det har ur analysmaterialet utkristalliserats två personer som kan ha deltagit i en övervakning.
Därutöver kan ytterligare en person skönjas.
Således bör operationen ha genomförts av minst tre personer förutom mördaren.
På grund av att det saknas väsentliga iakttagelser kring centrala moment kan det inte bedömas hur denna grupp har varit organiserad eller vilken grad av kompetens och erfarenhet den haft.
Undersökningen grundades på en värdering av de vittnesmål som vid tiden förelåg.
Sedan dess har flera vittnesmål från denna tid omvärderats, se t.ex. om den s.k. Skuggan, under Publicering av de s.k. fantombilderna nedan.
Någon direkt uppföljning av denna undersökning har såvitt framgår av PU-materialet inte gjorts.
Bedömningen i GMP var närmast att det saknas tecken på såväl kartläggning som övervakning, se utdraget ur GMP i kapitel 7.
Det torde också vara den gängse bedömningen inom PU numera.
Inhämtande av uppgifter om anställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen
I början av mars 1987 inhämtade PU en förteckning över de personer som under perioden 1 september 1985 – 31 mars 1986 hade varit anställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen.
Förteckningen upptar även anställda vid Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, som hade kontor i samma fastighet.
På uppslaget finns följande anteckning: ”Slagningar i de vanliga polisregistren har inte visat något anmärkningsvärt.”
Vid samma tidpunkt inhämtades också information om vid vilka tidpunkter Olof Palme besökt partiexpeditionen under tiden september 1985 – februari 1986.
Några dagar senare höll PU ett samtal med partisekreteraren Bo Toresson. Bo Toresson lämnade vid detta tillfälle särskilda uppgifter om ett antal anställda. Det kunde t.ex. röra personer som i sitt arbete haft vissa utländska kontakter. På handlingen finns följande anteckning: ”Enligt SÄK finns inte något anmärkningsvärt om ovanstående i registren.”
Genomgång av post ställd till Olof Palme I slutet av september 1987 tog utredningen en ny kontakt med den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen som skött hanteringen av Olof Palmes post. Hon tillfrågades särskilt angående post till Olof Palme under 1985 och början av 1986. Det framkom att korrespondensen fanns arkiverad i Statsrådsberedningen och att den totala korrespondensen under 1985 utgjordes av cirka 8000 diarieförda skrivelser och under 1986 av cirka 1500 diarieförda skrivelser. Assistenten uppgav att hon läst igenom samtliga handlingar och bestämt handläggningen av dem. Hon påminde om att brev som bedömts innehålla hotelser mot Olof Palme skickats direkt till säkerhetspolisen utan föregående diarieföring.
I ett första skede gick PU därefter igenom till Olof Palme ställda brev och kort, som besvarats av denne och som bedömdes kunde vara intressanta i utredningen. Ett femtiotal avsändare sorterades ut och det företogs registerslagningar på dessa. Ett tiotal visade sig vara dömda för bl.a. misshandel, olaga intrång, ofredande eller vara registrerade som psykiskt sjuka. Dessutom bedömdes fem personer som intressanta trots att de inte förekom i polisregistren.
I ett andra skede gick PU igenom ca 150 handlingar där personer av skilda anledningar tillskrivit Olof Palme, sökt hjälp av honom eller uttryckt sin avsky för honom utan att direkt uttala något hot. Ett tiotal av dessa bedömdes som intressanta för vidare uppföljningsåtgärder.
I slutet av det i ärendet upprättade spaningsuppslaget har utredningsmannen noterat att ”Några elaka s.k. rättshaverister har ej kunnat anträffas”.
I januari 1992 har PU följt upp de tio personer som valts ut i det andra skedet genom att gå igenom aktuella brev, utföra registerslagningar, inhämta fotografier och upprätta en promemoria över materialet.
Några dagar senare höll PU ett samtal med partisekreteraren Bo Toresson. Bo Toresson lämnade vid detta tillfälle särskilda uppgifter om ett antal anställda. Det kunde t.ex. röra personer som i sitt arbete haft vissa utländska kontakter. På handlingen finns följande anteckning: ”Enligt SÄK finns inte något anmärkningsvärt om ovanstående i registren.”
Genomgång av post ställd till Olof Palme I slutet av september 1987 tog utredningen en ny kontakt med den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen som skött hanteringen av Olof Palmes post. Hon tillfrågades särskilt angående post till Olof Palme under 1985 och början av 1986. Det framkom att korrespondensen fanns arkiverad i Statsrådsberedningen och att den totala korrespondensen under 1985 utgjordes av cirka 8000 diarieförda skrivelser och under 1986 av cirka 1500 diarieförda skrivelser. Assistenten uppgav att hon läst igenom samtliga handlingar och bestämt handläggningen av dem. Hon påminde om att brev som bedömts innehålla hotelser mot Olof Palme skickats direkt till säkerhetspolisen utan föregående diarieföring.
I ett första skede gick PU därefter igenom till Olof Palme ställda brev och kort, som besvarats av denne och som bedömdes kunde vara intressanta i utredningen. Ett femtiotal avsändare sorterades ut och det företogs registerslagningar på dessa. Ett tiotal visade sig vara dömda för bl.a. misshandel, olaga intrång, ofredande eller vara registrerade som psykiskt sjuka. Dessutom bedömdes fem personer som intressanta trots att de inte förekom i polisregistren.
I ett andra skede gick PU igenom ca 150 handlingar där personer av skilda anledningar tillskrivit Olof Palme, sökt hjälp av honom eller uttryckt sin avsky för honom utan att direkt uttala något hot. Ett tiotal av dessa bedömdes som intressanta för vidare uppföljningsåtgärder.
I slutet av det i ärendet upprättade spaningsuppslaget har utredningsmannen noterat att ”Några elaka s.k. rättshaverister har ej kunnat anträffas”.
I januari 1992 har PU följt upp de tio personer som valts ut i det andra skedet genom att gå igenom aktuella brev, utföra registerslagningar, inhämta fotografier och upprätta en promemoria över materialet.
Inhämtande av uppgifter i samtliga socialdemokratiska partidistrikt I slutet av oktober 1987 bestämdes att utredningsmän från PU skulle besöka samtliga socialdemokratiska partidistrikt i riket för att samla in uppgifter om extremister, rättshaverister, hatbrev, hotbrev, avhoppare från partiet och liknande. Genom Socialdemokratiska partistyrelsen fick PU fram adresser och telefoner till de 27 partidistrikten. Utredningen kom att genomföras under november 1987 av tre utredningsmän. Resultaten redovisas i två promemorior upprättade i november och december 1987. De innehåller en redogörelse för vissa incidenter och mer eller mindre ”underliga” personer. Undersökningen har under 1992 följts upp genom registerslagningar på de personer som bedömts på något sätt kunna vara aktuella.
Utredningen synes inte ha lett till något uppslag av intresse.
Kontroll av insyn i makarna Palmes lägenhet på Västerlånggatan I mars 1994 kontrollerade två utredningsmän från PU vilka möjligheter som fanns för en iakttagare att utifrån se in i makarna Palmes lägenhet på Västerlånggatan respektive fastighetens trapphus. De konstaterade därvid att man endast från Spektens gränd hade viss, mycket begränsad, insyn i lägenheten. Rörande trapphuset antecknades följande: ”Slutsatsen blir att om makarna Palme tagit trapporna, har en observatör på Prästgatan – Spektens gränd kunnat se dem. Har de däremot tagit hissen, bör de ej ha kunnat observeras.”
Vissa åtgärder i anledning av GMP Efter det att den s.k. gärningsmannaprofilen, GMP (se kapitel 7), presenterats i februari 1994 bestämde sig PU för att på skilda sätt försöka få fram intressanta personer som möjligen skulle kunna överensstämma med profilen. Som ett led i detta arbete kontaktades i maj 1995 den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen som skött hanteringen av Olof Palmes post och den under 1986 biträdande säkerhetschefen i Statsrådsberedningen. Båda ombads att med GMP som bas försöka frammana minnesbilder av personer som de påträffat i sina arbeten och som kunde stämma in på profilen. På detta sätt fick PU fram namnet på en person som under lång tid skickat brev till Olof Palme. Vederbörande hade emellertid utretts redan 1990, varvid det inte kommit fram någonting som pekade på att vederbörande skulle vara inblandad i mordet.
Inhämtande av uppgifter i samtliga socialdemokratiska partidistrikt I slutet av oktober 1987 bestämdes att utredningsmän från PU skulle besöka samtliga socialdemokratiska partidistrikt i riket för att samla in uppgifter om extremister, rättshaverister, hatbrev, hotbrev, avhoppare från partiet och liknande. Genom Socialdemokratiska partistyrelsen fick PU fram adresser och telefoner till de 27 partidistrikten. Utredningen kom att genomföras under november 1987 av tre utredningsmän. Resultaten redovisas i två promemorior upprättade i november och december 1987. De innehåller en redogörelse för vissa incidenter och mer eller mindre ”underliga” personer. Undersökningen har under 1992 följts upp genom registerslagningar på de personer som bedömts på något sätt kunna vara aktuella.
Utredningen synes inte ha lett till något uppslag av intresse.
Kontroll av insyn i makarna Palmes lägenhet på Västerlånggatan I mars 1994 kontrollerade två utredningsmän från PU vilka möjligheter som fanns för en iakttagare att utifrån se in i makarna Palmes lägenhet på Västerlånggatan respektive fastighetens trapphus. De konstaterade därvid att man endast från Spektens gränd hade viss, mycket begränsad, insyn i lägenheten. Rörande trapphuset antecknades följande: ”Slutsatsen blir att om makarna Palme tagit trapporna, har en observatör på Prästgatan – Spektens gränd kunnat se dem. Har de däremot tagit hissen, bör de ej ha kunnat observeras.”
Vissa åtgärder i anledning av GMP Efter det att den s.k. gärningsmannaprofilen, GMP (se kapitel 7), presenterats i februari 1994 bestämde sig PU för att på skilda sätt försöka få fram intressanta personer som möjligen skulle kunna överensstämma med profilen. Som ett led i detta arbete kontaktades i maj 1995 den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen som skött hanteringen av Olof Palmes post och den under 1986 biträdande säkerhetschefen i Statsrådsberedningen. Båda ombads att med GMP som bas försöka frammana minnesbilder av personer som de påträffat i sina arbeten och som kunde stämma in på profilen. På detta sätt fick PU fram namnet på en person som under lång tid skickat brev till Olof Palme. Vederbörande hade emellertid utretts redan 1990, varvid det inte kommit fram någonting som pekade på att vederbörande skulle vara inblandad i mordet.
I samma syfte beslöt PU att förhöra de personer som tjänstgjort som Olof Palmes livvakter den närmaste tiden före mordet. Dessa hade inte tidigare förhörts i utredningen, men de hade avgivit vissa skriftliga rapporter. Under februari-mars 1995 genomfördes sådana förhör med åtta personer. Inget nytt av betydelse för utredningen framkom under förhören.
Övriga utredningsåtgärder i denna del PU har förutom de åtgärder som redovisats ovan även företagit vissa andra utredningsåtgärder med anknytning till Olof Palmes privata förhållanden. Så har PU t.ex. inskaffat uppgifter om Olof Palmes bilinnehav, valplaneringen för Olof Palme avseende veckorna 30-37 1985, protokoll över den säkerhetsskyddsundersökning av makarna Palmes våning på Västerlånggatan som genomfördes i samband med att de flyttade in 1983, en i september 1991 upprättad "Hotbildsbedömning angående Lisbeth Palme” etc.
3.1.4 Gärningsmannaprofilens sammanfattning
av utredningsresultaten i denna del I GMP (om GMP, se kapitel 7) förekommer vissa anmärkningar och reflektioner angående kartläggningen av offrets personliga förhållanden.
Beträffande utredningsmaterialets kvalitet sägs det i GMP att de privatekonomiska förhållandena inte är klarlagda:
Paret Palmes ekonomiska situation är inte tillräckligt belyst. Det saknas helt en redovisning av de ekonomiska omständigheterna före och efter brottet. Ingenting i den övriga informationen tyder dock på att det finns något i de ekonomiska omständigheterna som skulle kunna förklara brottet.
Under offerkunskap redovisas i GMP den kunskap som finns i utredningen rörande offrets person:3
Privatpersonen Olof Palme var gift sedan 1956 och hade tre söner med sin hustru. 1949 ingick han skenäktenskap med en tjeckisk kvinna för att hon skulle kunna lämna sitt land. Hon gifte sig senare med en annan svensk man. Under åren upprätthöll man vänskapliga förbindelser familjevis.
2
GMP s. 24. 3 A.a.s. 40.
I samma syfte beslöt PU att förhöra de personer som tjänstgjort som Olof Palmes livvakter den närmaste tiden före mordet. Dessa hade inte tidigare förhörts i utredningen, men de hade avgivit vissa skriftliga rapporter. Under februari-mars 1995 genomfördes sådana förhör med åtta personer. Inget nytt av betydelse för utredningen framkom under förhören.
Övriga utredningsåtgärder i denna del PU har förutom de åtgärder som redovisats ovan även företagit vissa andra utredningsåtgärder med anknytning till Olof Palmes privata förhållanden. Så har PU t.ex. inskaffat uppgifter om Olof Palmes bilinnehav, valplaneringen för Olof Palme avseende veckorna 30-37 1985, protokoll över den säkerhetsskyddsundersökning av makarna Palmes våning på Västerlånggatan som genomfördes i samband med att de flyttade in 1983, en i september 1991 upprättad "Hotbildsbedömning angående Lisbeth Palme” etc.
3.1.4 Gärningsmannaprofilens sammanfattning
av utredningsresultaten i denna del I GMP (om GMP, se kapitel 7) förekommer vissa anmärkningar och reflektioner angående kartläggningen av offrets personliga förhållanden.
Beträffande utredningsmaterialets kvalitet sägs det i GMP att de privatekonomiska förhållandena inte är klarlagda:
Paret Palmes ekonomiska situation är inte tillräckligt belyst. Det saknas helt en redovisning av de ekonomiska omständigheterna före och efter brottet. Ingenting i den övriga informationen tyder dock på att det finns något i de ekonomiska omständigheterna som skulle kunna förklara brottet.
Under offerkunskap redovisas i GMP den kunskap som finns i utredningen rörande offrets person:3
Privatpersonen Olof Palme var gift sedan 1956 och hade tre söner med sin hustru. 1949 ingick han skenäktenskap med en tjeckisk kvinna för att hon skulle kunna lämna sitt land. Hon gifte sig senare med en annan svensk man. Under åren upprätthöll man vänskapliga förbindelser familjevis.
Olof Palme hade en stor vän- och bekantskapskrets men det synes som om han ändå var en ensam person med få verkliga vänner och förtrogna. Detta förhållande synes vara tämligen vanligt bland personer i hans position och har sannolikt sin grund i de svåra beslut av personlig natur de måste fatta från tid till annan. Det beskrivs att Palme ibland kunde vara hård och oförsonlig och det fanns ett smärre antal personer kring honom som kan betecknas som fiender, i konventionell mening. Ingen av dem har dock agerat på ett sådant sätt att misstankar väckts om att de haft med hans död att göra. Såvitt kunnat utrönas finns inget förklaringsvärde, vad gäller mordet, i Palmes relationer inom eller utom familjen. Makarna Palme levde ett stillsamt privatliv vid sidan av de offentliga plikterna. De umgicks med släkt och en begränsad vänkrets. De hade inte extravaganta vanor. Tvärtom anfördes deras anspråkslösa leverne som ett tecken på dubbelmoralism, av inbilska motståndare. Ekonomi, hälsa m.m. Tillgänglig information visar att Palme hade en ordnad ekonomi men det finns inga tecken på att den skulle ha varit exceptionellt god av ett eller annat skäl. Olof Palme var vid god hälsa vid sitt frånfälle. Han medicinerade inte regelbundet. Han använde inte heller narkotika och var måttlig med alkohol. Han hade slutat röka sedan länge. Han var inte sexuellt avvikande. Palme var 174 cm lång.
GMP innehåller vidare i avsnittet Hypoteser följande under rubriken Privata motiv:4
I alla mordutredningar ställer man sig vanligen först frågan på vilket sätt offrets liv förklarar mordet och man vidtar ett stort antal mått och steg för att kartlägga bakgrund och aktuella omständigheter. När offret är en prominent person försvåras dessa utredningsåtgärder. Även om det är förenat med påtagligt ökad risk att bli mördad redan av det faktum att man är en prominent person brukar motiven sällan stå att finna i offrets privatliv och det ter sig därför naturligt att i första hand söka andra motiv, som har relation till det faktum att offret utgör en politisk eller ekonomisk kraft. Svårigheterna att utreda prominenta offers privatliv beror bl.a. på att de under sina liv ofta skyddar den personliga sfären. Den påfrestning det innebär att nästan ständigt vara satt under medias lupp eller risken att mänskliga misstag får offentliga konsekvenser leder troligen till att sådana personer ägnar särskild omsorg åt att skydda sitt liv mot insyn. För många ledare är livet mycket ensamt, de har få förtrogna och omständigheterna tvingar dem
4 A.a.s. 73.
Olof Palme hade en stor vän- och bekantskapskrets men det synes som om han ändå var en ensam person med få verkliga vänner och förtrogna. Detta förhållande synes vara tämligen vanligt bland personer i hans position och har sannolikt sin grund i de svåra beslut av personlig natur de måste fatta från tid till annan. Det beskrivs att Palme ibland kunde vara hård och oförsonlig och det fanns ett smärre antal personer kring honom som kan betecknas som fiender, i konventionell mening. Ingen av dem har dock agerat på ett sådant sätt att misstankar väckts om att de haft med hans död att göra. Såvitt kunnat utrönas finns inget förklaringsvärde, vad gäller mordet, i Palmes relationer inom eller utom familjen. Makarna Palme levde ett stillsamt privatliv vid sidan av de offentliga plikterna. De umgicks med släkt och en begränsad vänkrets. De hade inte extravaganta vanor. Tvärtom anfördes deras anspråkslösa leverne som ett tecken på dubbelmoralism, av inbilska motståndare. Ekonomi, hälsa m.m. Tillgänglig information visar att Palme hade en ordnad ekonomi men det finns inga tecken på att den skulle ha varit exceptionellt god av ett eller annat skäl. Olof Palme var vid god hälsa vid sitt frånfälle. Han medicinerade inte regelbundet. Han använde inte heller narkotika och var måttlig med alkohol. Han hade slutat röka sedan länge. Han var inte sexuellt avvikande. Palme var 174 cm lång.
GMP innehåller vidare i avsnittet Hypoteser följande under rubriken Privata motiv:4
I alla mordutredningar ställer man sig vanligen först frågan på vilket sätt offrets liv förklarar mordet och man vidtar ett stort antal mått och steg för att kartlägga bakgrund och aktuella omständigheter. När offret är en prominent person försvåras dessa utredningsåtgärder. Även om det är förenat med påtagligt ökad risk att bli mördad redan av det faktum att man är en prominent person brukar motiven sällan stå att finna i offrets privatliv och det ter sig därför naturligt att i första hand söka andra motiv, som har relation till det faktum att offret utgör en politisk eller ekonomisk kraft. Svårigheterna att utreda prominenta offers privatliv beror bl.a. på att de under sina liv ofta skyddar den personliga sfären. Den påfrestning det innebär att nästan ständigt vara satt under medias lupp eller risken att mänskliga misstag får offentliga konsekvenser leder troligen till att sådana personer ägnar särskild omsorg åt att skydda sitt liv mot insyn. För många ledare är livet mycket ensamt, de har få förtrogna och omständigheterna tvingar dem
ibland till beslut de helst inte skulle vilja fatta i den mån de drabbar andra människor hårt. Detta kan leda till isolering, misstänksamhet och överdriven vaksamhet. Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.
3.1.5
Juristkommissionens granskning av de inledande utredningsåtgärderna i denna del
Av Juristkommissionens granskning framgår bl.a. följande beträffande den inledande utredningen kring Olof Palmes privatliv:S
Holmér tog den 2 och 3 mars 1986 själv kontakt med personer i Olof Palmes närmaste omgivning, bl.a. Lisbeth Palme, Olof Palmes sekreterare och annan personal i statsrådsberedningen. Dagarna efter mordet hade Holmér också kontakt med medlemmar i regeringen och med ledningen för det socialdemokratiska partiet. Någon dokumentation av vad som förekom vid dessa kontakter finns inte. Enligt vad Holmér själv har uppgett syftade kontakterna till att skapa underlag för och samråda om utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden. (---) En systematisk kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden och av hans förehavanden under dagarna närmast före mordet påbörjades efter närmare två veckor, då uppgiften fördes över från våldsroteln till rikskriminalsektionen. Förhör hölls med flertalet av de personer som hade haft kontakt med Olof Palme samma dag som han mördades. Från och med mitten av mars hördes bl.a. personer som var eller tidigare hade varit knutna till regeringskansliet eller som hade en ledande ställning i socialdemokratiska partiet. Flera av dem hade då själva hört av sig till polisen och bett att få bli hörda. Personalen i statsrådsberedningen hördes under senare delen av mars och statsråden i mitten eller under senare delen av april. Dessförinnan hölls enstaka förhör med anledning av olika tips som hade kommit in. (---)
5
SOU 1987:72 s. 139 f.
ibland till beslut de helst inte skulle vilja fatta i den mån de drabbar andra människor hårt. Detta kan leda till isolering, misstänksamhet och överdriven vaksamhet. Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.
3.1.5
Juristkommissionens granskning av de inledande utredningsåtgärderna i denna del
Av Juristkommissionens granskning framgår bl.a. följande beträffande den inledande utredningen kring Olof Palmes privatliv:S
Holmér tog den 2 och 3 mars 1986 själv kontakt med personer i Olof Palmes närmaste omgivning, bl.a. Lisbeth Palme, Olof Palmes sekreterare och annan personal i statsrådsberedningen. Dagarna efter mordet hade Holmér också kontakt med medlemmar i regeringen och med ledningen för det socialdemokratiska partiet. Någon dokumentation av vad som förekom vid dessa kontakter finns inte. Enligt vad Holmér själv har uppgett syftade kontakterna till att skapa underlag för och samråda om utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden. (---) En systematisk kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden och av hans förehavanden under dagarna närmast före mordet påbörjades efter närmare två veckor, då uppgiften fördes över från våldsroteln till rikskriminalsektionen. Förhör hölls med flertalet av de personer som hade haft kontakt med Olof Palme samma dag som han mördades. Från och med mitten av mars hördes bl.a. personer som var eller tidigare hade varit knutna till regeringskansliet eller som hade en ledande ställning i socialdemokratiska partiet. Flera av dem hade då själva hört av sig till polisen och bett att få bli hörda. Personalen i statsrådsberedningen hördes under senare delen av mars och statsråden i mitten eller under senare delen av april. Dessförinnan hölls enstaka förhör med anledning av olika tips som hade kommit in. (---)
utredningsåret. I kapitel 8 finns även våra mer övergripande synpunkter angående utredningsarbetet och dess bedrivande.
Betänkandet innehåller ingen sammanfattning. Vårt huvuduppdrag har varit att redovisa brottsutredningen efter den 5 februari 1987, vilket vi gjort i kapitel 2 - 7. Den redovisningen låter sig inte sammanfattas; den är i sig själv en sammanfattning. Slutsatserna i kapitel 8 skulle i och för sig kunna komprimeras, men det skulle förta deras diskuterande karaktär och därmed riskera att göra bilden onyanserad.
Vissa använda termer. I betänkandet använder vi förkortningen PU (Palmeutredningen) som sammanfattande benämning på hela mordutredningen. Det innefattar alltså dels förundersökningsledningen, dels spaningsledningen och den denna underordnade Palmegruppen. Med PU-materialet avser vi det dokumenterade utredningsmaterial som finns samlat hos polisen. Palmeutredningens material är indelat i uppslag. Vi använder för enkelhetens skull denna polisiära term i betänkandet. Ett uppslag (spaningsuppslag) kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag. Säkerhetspolisen har varit organiserad på olika sätt under den tid vår granskning omfattar och då också benämnts på skilda sätt. Vi använder termen säkerhetspolisen, vilket innefattar säkerhetsavdelningen, SÄK, Säpo och andra variationer som förekommit under åren. När vi talar om kommissionen avser vi vårt eget arbete i Granskningskommissionen från den 30 augusti 1996. Som framgått har vår granskning föregåtts av arbetet i den tidigare Palmekommissionen,
med vilket vi alltså åsyftar det arbete som under förre landshövdingen Sigvard Marjasin utfördes före den 6 juni 1996. När vi åberopar källor från den tiden hänför vi oss till "den tidigare Palmekommissionen". Det är framför allt de dokumenterade utfrågningar som då genomfördes som vi använt; de flesta av oss deltog ju i dessa. Vi har också undantagsvis åberopat de minnesanteckningar som finns bland den tidigare Palmekommissionens efterlämnande handlingar, se vidare kapitel 1 Arbetsmaterial som framtagits av den tidigare Palmekommissionen. Personnamn i citat. Vi använder i stor utsträckning anonymiserande beteckningar som ersättning för personnamn (se nedan kapitel 1, Personuppgifter i granskningsmaterialet). Detta vore inte meningsfullt om vi samtidigt skrev ut namnen i citat där annars anonymiserade namn
utredningsåret. I kapitel 8 finns även våra mer övergripande synpunkter angående utredningsarbetet och dess bedrivande.
Betänkandet innehåller ingen sammanfattning. Vårt huvuduppdrag har varit att redovisa brottsutredningen efter den 5 februari 1987, vilket vi gjort i kapitel 2 - 7. Den redovisningen låter sig inte sammanfattas; den är i sig själv en sammanfattning. Slutsatserna i kapitel 8 skulle i och för sig kunna komprimeras, men det skulle förta deras diskuterande karaktär och därmed riskera att göra bilden onyanserad.
Vissa använda termer. I betänkandet använder vi förkortningen PU (Palmeutredningen) som sammanfattande benämning på hela mordutredningen. Det innefattar alltså dels förundersökningsledningen, dels spaningsledningen och den denna underordnade Palmegruppen. Med PU-materialet avser vi det dokumenterade utredningsmaterial som finns samlat hos polisen. Palmeutredningens material är indelat i uppslag. Vi använder för enkelhetens skull denna polisiära term i betänkandet. Ett uppslag (spaningsuppslag) kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag. Säkerhetspolisen har varit organiserad på olika sätt under den tid vår granskning omfattar och då också benämnts på skilda sätt. Vi använder termen säkerhetspolisen, vilket innefattar säkerhetsavdelningen, SÄK, Säpo och andra variationer som förekommit under åren. När vi talar om kommissionen avser vi vårt eget arbete i Granskningskommissionen från den 30 augusti 1996. Som framgått har vår granskning föregåtts av arbetet i den tidigare Palmekommissionen,
med vilket vi alltså åsyftar det arbete som under förre landshövdingen Sigvard Marjasin utfördes före den 6 juni 1996. När vi åberopar källor från den tiden hänför vi oss till "den tidigare Palmekommissionen". Det är framför allt de dokumenterade utfrågningar som då genomfördes som vi använt; de flesta av oss deltog ju i dessa. Vi har också undantagsvis åberopat de minnesanteckningar som finns bland den tidigare Palmekommissionens efterlämnande handlingar, se vidare kapitel 1 Arbetsmaterial som framtagits av den tidigare Palmekommissionen. Personnamn i citat. Vi använder i stor utsträckning anonymiserande beteckningar som ersättning för personnamn (se nedan kapitel 1, Personuppgifter i granskningsmaterialet). Detta vore inte meningsfullt om vi samtidigt skrev ut namnen i citat där annars anonymiserade namn
Utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden handlades i huvudsak av en liten grupp utredare på rikskriminalsektionen. Arbetet leddes av polisintendenten Tommy Lindström. Holmér svarade för riktlinjerna och höll även en del förhör själv. Vissa delar av materialet framställdes i bara två exemplar av vilka Holmér hade det ena och Lindström det andra. Detta material registrerades inte. Innehållet gjordes tillgängligt bara för en mycket begränsad krets. Åklagarna fick inte del av allt materialet rörande den avlidne förrän efter lång tid.
3.2
Vapen- och ammunitionsutredning
3.2.1
Allmänt
Redovisningen av brottsutredningen i denna del utgår från avsnitten I Vapentips och X Vapenlicenser – Vapenhandlare i PU-materialet. Det är ett mycket stort material, som samlat upptar över 60 pärmar (dvs. ungefär en tiondel av hela PU-materialet).
Avsnittet I består av ett huvudavsnitt och sju underavsnitt. Här återfinns skilda tips och utredningsåtgärder som rör vapen. Tips m.m. som lett till mera omfattande utredningsåtgärder har registrerats särskilt i underavsnitten. Av dessa är tre inriktade på identifierade vapen, tre på personer med anknytning till misstänkta vapen och ett innehåller material som allmänt gäller vapen- och ammunitionsundersökningarna. Även avsnittet X innehåller material som tillhör vapen- och ammunitionsundersökningarna.
Vår redovisning nedan berör de allmänna förutsättningarna för utredningsåtgärderna samt utredningen beträffande de vapen, som tilldragit sig särskilt intresse. Det material vi i övrigt gått igenom i dessa delar har vi inte bedömt vara av intresse att särskilt redovisa. Vi redovisar därvid inte heller de pers ppslag som förekommer i dessa avsnitt.
3.2.2 Vapenundersökningar Beslut om uppvisande av vapen våren 1986 I mars 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga licensinnehavare i riket av revolvrar av fabrikatet Smith & Wesson kaliber .357 skulle uppvisa sina vapen för polis. Målsättningen med denna aktion var att försöka utröna om det fanns något mörkertal av stulna eller illegalt utlånade vapen av ifrågavarande fabrikat och typ.
Utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden handlades i huvudsak av en liten grupp utredare på rikskriminalsektionen. Arbetet leddes av polisintendenten Tommy Lindström. Holmér svarade för riktlinjerna och höll även en del förhör själv. Vissa delar av materialet framställdes i bara två exemplar av vilka Holmér hade det ena och Lindström det andra. Detta material registrerades inte. Innehållet gjordes tillgängligt bara för en mycket begränsad krets. Åklagarna fick inte del av allt materialet rörande den avlidne förrän efter lång tid.
3.2
Vapen- och ammunitionsutredning
3.2.1
Allmänt
Redovisningen av brottsutredningen i denna del utgår från avsnitten I Vapentips och X Vapenlicenser – Vapenhandlare i PU-materialet. Det är ett mycket stort material, som samlat upptar över 60 pärmar (dvs. ungefär en tiondel av hela PU-materialet).
Avsnittet I består av ett huvudavsnitt och sju underavsnitt. Här återfinns skilda tips och utredningsåtgärder som rör vapen. Tips m.m. som lett till mera omfattande utredningsåtgärder har registrerats särskilt i underavsnitten. Av dessa är tre inriktade på identifierade vapen, tre på personer med anknytning till misstänkta vapen och ett innehåller material som allmänt gäller vapen- och ammunitionsundersökningarna. Även avsnittet X innehåller material som tillhör vapen- och ammunitionsundersökningarna.
Vår redovisning nedan berör de allmänna förutsättningarna för utredningsåtgärderna samt utredningen beträffande de vapen, som tilldragit sig särskilt intresse. Det material vi i övrigt gått igenom i dessa delar har vi inte bedömt vara av intresse att särskilt redovisa. Vi redovisar därvid inte heller de pers ppslag som förekommer i dessa avsnitt.
3.2.2 Vapenundersökningar Beslut om uppvisande av vapen våren 1986 I mars 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga licensinnehavare i riket av revolvrar av fabrikatet Smith & Wesson kaliber .357 skulle uppvisa sina vapen för polis. Målsättningen med denna aktion var att försöka utröna om det fanns något mörkertal av stulna eller illegalt utlånade vapen av ifrågavarande fabrikat och typ.
Alla polisdistrikt erhöll den 1 april 1986 direktiv om hur undersökningen och avrapporteringen skulle gå till.
Samtliga polisdistrikt avrapporterade uppdraget men någon utvärdering av de insamlade uppgifterna kom inte att ske.
Uppgifterna, som samlades i fyra pärmar, håller för närvarande (1999) på att datoriseras, vilket enligt den registeransvarige kommer att leda till ökad sökbarhet.
Aktionen ledde till att ett vapen anmäldes stule en revolver som hade tillgripits vid ett inbrott i Eskilstuna. Vid en genomgång av förundersökningen i anledning av brottet har det emellertid visat sig att inbrottet skedde efter mordet på Olof Palme.
Beslut om provskjutning våren 1986 I mars-april 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga i Stockholms län registrerade revolvrar av fabrikat och kaliber Smith & Wesson .357 Magnum skulle provskjutas. För detta ändamål fick juridiska sektionen i Stockholms polisdistrikt tillsammans med rikskriminalen i uppdrag att samla in aktuella licensuppgifter inom Stockholms län. Uppgifterna som inhämtades kom att avse licensinnehavare av vapen med kaliber .357. Licensinnehavarnas namn och adress liksom sökordet .357 registrerades därefter i PU:s vapenbas.
Som en förberedelse inför den planerade provskjutningsaktionen införskaffades också 10.000 patroner av fabrikat Winchester typ Metal Piercing kaliber .357 magnum.
Någon systematisk provskjutning genomfördes dock inte vid denna tid.
Undersökning av stulna/förkomna vapen, förtullade vapen samt illegala vapeninnehav t.o.m. tidpunkten för mordet För att få fram uppgifter om aktuella vapen som vid tidpunkten för mordet var anmälda som stulna eller förkomna har undersökning i form av s.k. slagningar gjorts i den centrala vapenbasen IVF. I denna bas skall uppgifter om samtliga stulna eller förkomna vapen i Sverige finnas.
6
Enligt PU finns dock ingen garanti för att samtliga anmälda vapenstölder eller förkomna vapen finns med, eftersom registreringarna i basen sköts lokalt av varje polismyndighet för sig och det förekommer en del slarv i den hanteringen.
Alla polisdistrikt erhöll den 1 april 1986 direktiv om hur undersökningen och avrapporteringen skulle gå till.
Samtliga polisdistrikt avrapporterade uppdraget men någon utvärdering av de insamlade uppgifterna kom inte att ske.
Uppgifterna, som samlades i fyra pärmar, håller för närvarande (1999) på att datoriseras, vilket enligt den registeransvarige kommer att leda till ökad sökbarhet.
Aktionen ledde till att ett vapen anmäldes stule en revolver som hade tillgripits vid ett inbrott i Eskilstuna. Vid en genomgång av förundersökningen i anledning av brottet har det emellertid visat sig att inbrottet skedde efter mordet på Olof Palme.
Beslut om provskjutning våren 1986 I mars-april 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga i Stockholms län registrerade revolvrar av fabrikat och kaliber Smith & Wesson .357 Magnum skulle provskjutas. För detta ändamål fick juridiska sektionen i Stockholms polisdistrikt tillsammans med rikskriminalen i uppdrag att samla in aktuella licensuppgifter inom Stockholms län. Uppgifterna som inhämtades kom att avse licensinnehavare av vapen med kaliber .357. Licensinnehavarnas namn och adress liksom sökordet .357 registrerades därefter i PU:s vapenbas.
Som en förberedelse inför den planerade provskjutningsaktionen införskaffades också 10.000 patroner av fabrikat Winchester typ Metal Piercing kaliber .357 magnum.
Någon systematisk provskjutning genomfördes dock inte vid denna tid.
Undersökning av stulna/förkomna vapen, förtullade vapen samt illegala vapeninnehav t.o.m. tidpunkten för mordet För att få fram uppgifter om aktuella vapen som vid tidpunkten för mordet var anmälda som stulna eller förkomna har undersökning i form av s.k. slagningar gjorts i den centrala vapenbasen IVF. I denna bas skall uppgifter om samtliga stulna eller förkomna vapen i Sverige finnas.
6
Enligt PU finns dock ingen garanti för att samtliga anmälda vapenstölder eller förkomna vapen finns med, eftersom registreringarna i basen sköts lokalt av varje polismyndighet för sig och det förekommer en del slarv i den hanteringen.
Av handlingarna framgår inte när undersökningen genomförts eller om slagningar gjorts vid flera tillfällen. Det är emellertid troligt att denna typ av undersökning första gången ägde rum relativt tidigt efter mordet – mars-april 1986 – eftersom det i utredningen om Mockfjärdsvapnet, S-vapnet och Linköpingsvapnet finns uppgifter som tyder på detta.
Resultatet från undersökningen har redovisats i en odaterad promemoria enligt PU upprättad under 1988 som kom att utgöra underlag till det beslut som fattades någon gång under hösten 1989 om att då genomföra en provskjutningsaktion (se nedan). Enligt promemorian fanns det vid tiden för mordet tio vapen av ifrågavarande typ upptagna i vapenbasen IVF.?
Förutom dessa tio vapen fanns i IVF-basen 15 anmälda Smith & Wesson-revolvrar av okänd kaliber och 105 vapen av okänt fabrikat och okänd kaliber.
Beträffande förtullade vapen togs uppgifter in från tullmyndigheterna. Ett vapen som kunde vara aktuellt hittades. Detta vapen har enligt den nämnda promemorian varit föremål för teknisk undersökning.
Ett illegalt vapen hittades. Det har genomgått teknisk undersökning.
Beslut om genomförande av en provskjutningsaktion Hösten 1989 beslöt dåvarande förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, och spaningsledningen gemensamt att en ny provskjutningsaktion skulle genomföras. Beslutet finns inte i PUmaterialet eller hos Riksåklagaren; det är troligen inte dokumenterat. Enligt uppgift skulle samtliga för mordutredningen aktuella vapen i Stockholms län tas i beslag och provskjutas. Från fall till fall skulle därefter avgöras huruvida kulorna från de provskjutna vapnen skulle sändas till SKL för jämförelse med de s.k. OP-kulorna. Samtliga kulor från provskjutna vapen skall idag ha genomgått sådan undersökning.
Beslutet föregicks av den promemoria som nämns ovan. I promemorian diskuteras bl.a. målsättningen för en utökad undersökning av vapen inom Stockholms län och ett förslag till hur provskjutningen skulle gå till presenteras. Provskjutningen kom sedan enligt uppgift från spaningsledningen att i allt väsentligt äga rum i enlighet med förslaget i promemorian.
7
Egentligen var 13 vapen anmälda som stulna eller förkomna vid mordtidpunkten. Tre av dessa visade sig vid en kontroll emellertid vara anträffade före mordet.
Av handlingarna framgår inte när undersökningen genomförts eller om slagningar gjorts vid flera tillfällen. Det är emellertid troligt att denna typ av undersökning första gången ägde rum relativt tidigt efter mordet – mars-april 1986 – eftersom det i utredningen om Mockfjärdsvapnet, S-vapnet och Linköpingsvapnet finns uppgifter som tyder på detta.
Resultatet från undersökningen har redovisats i en odaterad promemoria enligt PU upprättad under 1988 som kom att utgöra underlag till det beslut som fattades någon gång under hösten 1989 om att då genomföra en provskjutningsaktion (se nedan). Enligt promemorian fanns det vid tiden för mordet tio vapen av ifrågavarande typ upptagna i vapenbasen IVF.?
Förutom dessa tio vapen fanns i IVF-basen 15 anmälda Smith & Wesson-revolvrar av okänd kaliber och 105 vapen av okänt fabrikat och okänd kaliber.
Beträffande förtullade vapen togs uppgifter in från tullmyndigheterna. Ett vapen som kunde vara aktuellt hittades. Detta vapen har enligt den nämnda promemorian varit föremål för teknisk undersökning.
Ett illegalt vapen hittades. Det har genomgått teknisk undersökning.
Beslut om genomförande av en provskjutningsaktion Hösten 1989 beslöt dåvarande förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, och spaningsledningen gemensamt att en ny provskjutningsaktion skulle genomföras. Beslutet finns inte i PUmaterialet eller hos Riksåklagaren; det är troligen inte dokumenterat. Enligt uppgift skulle samtliga för mordutredningen aktuella vapen i Stockholms län tas i beslag och provskjutas. Från fall till fall skulle därefter avgöras huruvida kulorna från de provskjutna vapnen skulle sändas till SKL för jämförelse med de s.k. OP-kulorna. Samtliga kulor från provskjutna vapen skall idag ha genomgått sådan undersökning.
Beslutet föregicks av den promemoria som nämns ovan. I promemorian diskuteras bl.a. målsättningen för en utökad undersökning av vapen inom Stockholms län och ett förslag till hur provskjutningen skulle gå till presenteras. Provskjutningen kom sedan enligt uppgift från spaningsledningen att i allt väsentligt äga rum i enlighet med förslaget i promemorian.
7
Egentligen var 13 vapen anmälda som stulna eller förkomna vid mordtidpunkten. Tre av dessa visade sig vid en kontroll emellertid vara anträffade före mordet.
Beträffande målsättningen för undersökningen sades att denna skulle syfta till att direkt eller indirekt försöka avslöja om ett legalt vapen använts vid mordet. Att åtgärden skulle omfatta Stockholms län motiverades av kända omständigheter kring makarna Palmes biobesök och att det mot bakgrund härav kunde antas: o att gärningsmannen sett makarna Palme på väg till biografen Grand.
Om han varit obeväpnad hade han haft möjlighet att under
bioföreställningen hämta vapnet och återvända till platsen. o att gärningsmannen haft vapnet på sig och sett makarna Palme på
Sveavägen när de var på väg hem. O att gärningsmannen blivit kontaktad av annan person som informerat om makarna Palmes biobesök, varpå gärningsmannen med vapnet begett sig till biografen Grand.
Förslaget om provskjutningen borde enligt promemorian ses mot bakgrund av att det vid tiden för mordet fanns ca 500-600 legala innehav av aktuella revolvrar i Stockholms län jämfört med tio stulna i hela riket. Redan åtgärden att låta licensinnehavarna uppsöka polisen och överlämna sitt vapen skulle kunna ge resultat, t.ex att vapnet anmäldes som stulet eller t.o.m. att den eventuelle gärningsmannen erkände mordet. Ledde inte denna kontakt till resultat skulle förhoppningsvis en jämförelse av kulorna vid SKL göra det.
Provskjutningsaktionen skulle gå till på följande sätt. Samtliga licensinnehavare som det inhämtats uppgifter om redan 1986 skulle registreras om de varit innehavare av aktuell vapentyp vid tidpunkten för mordet. Vapenredogörarna i respektive polisdistrikt skulle kontaktas för ny och fullständig inventering. Därefter skulle nya uppgifter om t.ex. försäljningar registreras. Varje vapen och vapeninnehavare skulle erhålla ett specifikt nummer, ett s.k. OPV-nummer. Numret skulle sedan registreras i PU:s databas och påföras varje handling i ärendet. En fullständig lista över samtliga aktuella vapen och vapeninnehavare vid tiden för mordet skulle därefter färdigställas. PU skulle sedan kontakta ett polisdistrikt i taget för provskjutningar. I samband härmed skulle informationsskrivelse till licensinnehavarna, kallelse, kvitto/kontrollblankett och ett särskilt frågeformulär översändas till vapenredogörarna i distriktet. Vapenredogörarna skulle därefter sända kallelse och informationsskrivelse till licensinnehavarna. Dessa skulle anmodas att inställa sig med sitt vapen hos PU. I samband med överlämnandet av vapnet skulle en representant från PU ställa frågorna i det utarbetade frågeformuläret. Formuläret som bifogas promemorian upptar frågor bl.a. om hur vapnet förvarades vid tiden för mordet, om
Beträffande målsättningen för undersökningen sades att denna skulle syfta till att direkt eller indirekt försöka avslöja om ett legalt vapen använts vid mordet. Att åtgärden skulle omfatta Stockholms län motiverades av kända omständigheter kring makarna Palmes biobesök och att det mot bakgrund härav kunde antas: o att gärningsmannen sett makarna Palme på väg till biografen Grand.
Om han varit obeväpnad hade han haft möjlighet att under
bioföreställningen hämta vapnet och återvända till platsen. o att gärningsmannen haft vapnet på sig och sett makarna Palme på
Sveavägen när de var på väg hem. O att gärningsmannen blivit kontaktad av annan person som informerat om makarna Palmes biobesök, varpå gärningsmannen med vapnet begett sig till biografen Grand.
Förslaget om provskjutningen borde enligt promemorian ses mot bakgrund av att det vid tiden för mordet fanns ca 500-600 legala innehav av aktuella revolvrar i Stockholms län jämfört med tio stulna i hela riket. Redan åtgärden att låta licensinnehavarna uppsöka polisen och överlämna sitt vapen skulle kunna ge resultat, t.ex att vapnet anmäldes som stulet eller t.o.m. att den eventuelle gärningsmannen erkände mordet. Ledde inte denna kontakt till resultat skulle förhoppningsvis en jämförelse av kulorna vid SKL göra det.
Provskjutningsaktionen skulle gå till på följande sätt. Samtliga licensinnehavare som det inhämtats uppgifter om redan 1986 skulle registreras om de varit innehavare av aktuell vapentyp vid tidpunkten för mordet. Vapenredogörarna i respektive polisdistrikt skulle kontaktas för ny och fullständig inventering. Därefter skulle nya uppgifter om t.ex. försäljningar registreras. Varje vapen och vapeninnehavare skulle erhålla ett specifikt nummer, ett s.k. OPV-nummer. Numret skulle sedan registreras i PU:s databas och påföras varje handling i ärendet. En fullständig lista över samtliga aktuella vapen och vapeninnehavare vid tiden för mordet skulle därefter färdigställas. PU skulle sedan kontakta ett polisdistrikt i taget för provskjutningar. I samband härmed skulle informationsskrivelse till licensinnehavarna, kallelse, kvitto/kontrollblankett och ett särskilt frågeformulär översändas till vapenredogörarna i distriktet. Vapenredogörarna skulle därefter sända kallelse och informationsskrivelse till licensinnehavarna. Dessa skulle anmodas att inställa sig med sitt vapen hos PU. I samband med överlämnandet av vapnet skulle en representant från PU ställa frågorna i det utarbetade frågeformuläret. Formuläret som bifogas promemorian upptar frågor bl.a. om hur vapnet förvarades vid tiden för mordet, om
det var utlånat, när det iakttagits före respektive efter mordet, hur många skott som skjutits med det, vilken ammunition som använts, om och i så fall när vapnet rengjorts, om vapnet ändrats etc. Vapnet skulle sedan förses med sitt OPV-nummer och överlämnas till KKT (Stockholmspolisens tekniska rotel) för provskjutning. Eventuellt skulle SKL därefter jämföra förekommande spårdetaljer på kulor från de provskjutna vapnen med ”OP-kulorna”. Resultaten från KKT/SKL skulle redovisas skriftligen. Efter provskjutningen skulle licensinnehavarna kallas att hämta sina vapen.
I den informationsskrivelse som skulle tillsändas respektive licensinnehavare lämnades också information om vilken ammunition som använts vid mordet. Licensinnehavarna ombads för det fall de innehade rätt typ av ammunition att inlämna två patroner av denna och i förekommande fall asken där ammunitionen förvarades. Ammunitionen skulle sedan lämnas till KKT som skulle föra liggare över kodmärkning och OPV-nummer. Därefter skulle provet sändas till SKL för blyisotopanalys.
Resultaten av provskjutningarna är redovisade polisdistrikt för polisdistrikt i 13 promemorior, upprättade av PU under tiden den 27 mars 1990 – 26 juni 1991. Någon samlad redogörelse för resultaten har vi inte kunnat återfinna i materialet. Vi har själva sammanställt dem enligt följande.
Totalt var 620 vapen aktuella för provskjutning enligt upprättade listor. Av dessa hade då resultaten redovisades 429 vapen provskjutits. 75 vapen hade visat sig vara av fel vapentyp eller ha fel kaliber och hade därför uteslutits. 44 hade en piplängd under tre tum varför även de uteslutits. Nio hade uteslutits på grund av att innehavarna hade diplomatisk immunitet. Fem hade uteslutits eftersom innehavarna flyttat från länet vid tiden för mordet. Tolv hade försålts vid tiden för mordet och ägarna var bosatta utanför länet eller hade inte gått att spåra. 18 hade felaktigt blivit dubbelregistrerade. Fyra var oanvända samlarvapen. Tre hade skrotats på grund av pipsprängning. Två hade anmälts stulna. Fyra vapen hade vid tiden för mordet förvarats av vapenhandlare eller av polismyndighet. Ett förvarades vid aktuell tidpunkt med förvaringslicens utanför länet. Ett hade inlösts av staten. Ett hade "pluggats” före tidpunkten för mordet. Ett avsåg endast en extrapipa. Ett hade förkommit i Sydafrika 1982. Ett hade bytts bort utomlands och hade inte kunnat spåras. Slutligen hade en vapenhandlare som köpt ett vapen inte kunnat redogöra för vem han sålt vapnet till. Totalt hade 183 vapen sorterats bort. Dessa utgjorde tillsammans med de provskjutna vapnen 612 st. När vapenundersökningen redovisades 1990-1991 återstod således endast åtta vapen att undersöka
det var utlånat, när det iakttagits före respektive efter mordet, hur många skott som skjutits med det, vilken ammunition som använts, om och i så fall när vapnet rengjorts, om vapnet ändrats etc. Vapnet skulle sedan förses med sitt OPV-nummer och överlämnas till KKT (Stockholmspolisens tekniska rotel) för provskjutning. Eventuellt skulle SKL därefter jämföra förekommande spårdetaljer på kulor från de provskjutna vapnen med ”OP-kulorna”. Resultaten från KKT/SKL skulle redovisas skriftligen. Efter provskjutningen skulle licensinnehavarna kallas att hämta sina vapen.
I den informationsskrivelse som skulle tillsändas respektive licensinnehavare lämnades också information om vilken ammunition som använts vid mordet. Licensinnehavarna ombads för det fall de innehade rätt typ av ammunition att inlämna två patroner av denna och i förekommande fall asken där ammunitionen förvarades. Ammunitionen skulle sedan lämnas till KKT som skulle föra liggare över kodmärkning och OPV-nummer. Därefter skulle provet sändas till SKL för blyisotopanalys.
Resultaten av provskjutningarna är redovisade polisdistrikt för polisdistrikt i 13 promemorior, upprättade av PU under tiden den 27 mars 1990 – 26 juni 1991. Någon samlad redogörelse för resultaten har vi inte kunnat återfinna i materialet. Vi har själva sammanställt dem enligt följande.
Totalt var 620 vapen aktuella för provskjutning enligt upprättade listor. Av dessa hade då resultaten redovisades 429 vapen provskjutits. 75 vapen hade visat sig vara av fel vapentyp eller ha fel kaliber och hade därför uteslutits. 44 hade en piplängd under tre tum varför även de uteslutits. Nio hade uteslutits på grund av att innehavarna hade diplomatisk immunitet. Fem hade uteslutits eftersom innehavarna flyttat från länet vid tiden för mordet. Tolv hade försålts vid tiden för mordet och ägarna var bosatta utanför länet eller hade inte gått att spåra. 18 hade felaktigt blivit dubbelregistrerade. Fyra var oanvända samlarvapen. Tre hade skrotats på grund av pipsprängning. Två hade anmälts stulna. Fyra vapen hade vid tiden för mordet förvarats av vapenhandlare eller av polismyndighet. Ett förvarades vid aktuell tidpunkt med förvaringslicens utanför länet. Ett hade inlösts av staten. Ett hade "pluggats” före tidpunkten för mordet. Ett avsåg endast en extrapipa. Ett hade förkommit i Sydafrika 1982. Ett hade bytts bort utomlands och hade inte kunnat spåras. Slutligen hade en vapenhandlare som köpt ett vapen inte kunnat redogöra för vem han sålt vapnet till. Totalt hade 183 vapen sorterats bort. Dessa utgjorde tillsammans med de provskjutna vapnen 612 st. När vapenundersökningen redovisades 1990-1991 återstod således endast åtta vapen att undersöka
och eventuellt provskjuta. Av dessa återstår i dagsläget endast ett vapen (se uppslaget angående GH i kapitel 7, GMP-objekt m.m.).
Om man därutöver inkluderar de vapen som PU på annat sätt kommit att intressera sig för återstår enligt spaningsledningen fem kända vapen att kontrollera. Förutom det nämnda, rör det sig om Mockfjärds/Haparandavapnet, S-vapnet, ett vapen
som stals i Helsingborg 1983 och ett vapen som stals i Arvika 1976.
Undersökning av stulna/förkomna vapen där det av dataregistreringen inte framgår fabrikat och kaliber 1994 genomförde PU en undersökning av anmälningar av vid tiden för mordet stulna/förkomna revolvrar där det av dataregistreringen inte framgick vare sig fabrikat eller kaliber. Som ovan nämnts uppgick dessa vapen vid en tidigare undersökning till 105 st. PU gjorde en förnyad slagning i IVF-basen och tog därefter in kopior av aktuella anmälningar. När det av dessa inte gick att konstatera om vapnen skulle kunna vara aktuella i mordutredningen ställdes kompletterande förfrågningar till respektive polisdistrikt. Totalt granskades 66 anmälningar, vari 87 vapen angivits eller beskrivits som revolvrar. Av dessa kunde 86 vid en närmare granskning avföras som ointressanta. Ett vapen kvarstod där det inte någonstans framkom vad för slags vapen det var fråga om. Vapnet hade tillgripits vid ett inbrott 1982 hos en kvinna född 1916. Kvinnan som saknade licens för vapnet hade avlidit i januari 1986.
3.2.3 Ammunitionsundersökningar 1990 beslöt PU att spridningen av ammunitionstypen Winchester Western .357 Magnum Metal Piercing, som med största sannolikhet användes vid mordet på Olof Palme, skulle undersökas. Genom en blyisotopsundersökning dessförinnan, utförd av Naturhistoriska Riksmuseet, och genom frågor till Winchester Western-fabriken i USA, hade kunnat konstateras att de kulor som upphittats på mordplatsen var tillverkade av fabriken i november månad 1979. De askar som patroner från denna tid förpackats i hade i fabriken märkts ”PM”, vilket betydde just november 1979. Undersökningen utfördes under perioden 19901996. I samband med att den avslutades upprättade utredningsmännen
omfattande promemoria, rubricerad ”Sammanställning över ammunitionsavsnittet”. I promemorian beskrivs bl.a. målsättningen med undersökningen och tillvägagångssättet vid denna.
en
och eventuellt provskjuta. Av dessa återstår i dagsläget endast ett vapen (se uppslaget angående GH i kapitel 7, GMP-objekt m.m.).
Om man därutöver inkluderar de vapen som PU på annat sätt kommit att intressera sig för återstår enligt spaningsledningen fem kända vapen att kontrollera. Förutom det nämnda, rör det sig om Mockfjärds/Haparandavapnet, S-vapnet, ett vapen
som stals i Helsingborg 1983 och ett vapen som stals i Arvika 1976.
Undersökning av stulna/förkomna vapen där det av dataregistreringen inte framgår fabrikat och kaliber 1994 genomförde PU en undersökning av anmälningar av vid tiden för mordet stulna/förkomna revolvrar där det av dataregistreringen inte framgick vare sig fabrikat eller kaliber. Som ovan nämnts uppgick dessa vapen vid en tidigare undersökning till 105 st. PU gjorde en förnyad slagning i IVF-basen och tog därefter in kopior av aktuella anmälningar. När det av dessa inte gick att konstatera om vapnen skulle kunna vara aktuella i mordutredningen ställdes kompletterande förfrågningar till respektive polisdistrikt. Totalt granskades 66 anmälningar, vari 87 vapen angivits eller beskrivits som revolvrar. Av dessa kunde 86 vid en närmare granskning avföras som ointressanta. Ett vapen kvarstod där det inte någonstans framkom vad för slags vapen det var fråga om. Vapnet hade tillgripits vid ett inbrott 1982 hos en kvinna född 1916. Kvinnan som saknade licens för vapnet hade avlidit i januari 1986.
3.2.3 Ammunitionsundersökningar 1990 beslöt PU att spridningen av ammunitionstypen Winchester Western .357 Magnum Metal Piercing, som med största sannolikhet användes vid mordet på Olof Palme, skulle undersökas. Genom en blyisotopsundersökning dessförinnan, utförd av Naturhistoriska Riksmuseet, och genom frågor till Winchester Western-fabriken i USA, hade kunnat konstateras att de kulor som upphittats på mordplatsen var tillverkade av fabriken i november månad 1979. De askar som patroner från denna tid förpackats i hade i fabriken märkts ”PM”, vilket betydde just november 1979. Undersökningen utfördes under perioden 19901996. I samband med att den avslutades upprättade utredningsmännen
omfattande promemoria, rubricerad ”Sammanställning över ammunitionsavsnittet”. I promemorian beskrivs bl.a. målsättningen med undersökningen och tillvägagångssättet vid denna.
Målsättningen med undersökningen var att med utgångspunkt från de leveranser av aktuellt parti som skett från generalagenten till olika vapenhandlare försöka spåra enskilda köpare av ammunitionen ifråga.
Undersökningen genomfördes på så sätt att generalagentens fakturakopior från perioden den 25 oktober 1979 – 31 december 1980 gicks igenom. Med ledning av dessa fick man fram vilka vapenhandlare i Sverige som köpt ammunitionstypen under den aktuella tidsperioden. Totalt rörde det sig om 19 vapenhandlare, spridda över hela landet. Dessa hade tillsammans erhållit 5 900 patroner (118 askar à 50 patroner). Av handlingar hos generalagenten framgick också att leveranser skett till Finland, Norge och Danmark av totalt 5 400 patroner. Således levererades till Sverige och dessa länder 11 300 patroner av aktuell typ under tidsperioden.
Utredningsmännen tillskrev i juni 1990 de 19 vapenhandlarna och bad dessa att spara sina bokföringshandlingar från 1979-1980 (skyldigheten att spara sådana handlingar upphör annars efter tio år). Därefter besöktes samtliga vapenhandlare och förhör hölls med innehavarna och andra anställda som hade kännedom om ammunitionsförsäljningen. I samtliga fall ställdes bokföringsmaterialet till PU:S förfogande och uppgifter lämnades om såväl tänkbara enskilda köpare av ammunitionen som pistolskytteklubbar, vilka bedrev_s.k. grovpistolskytte. Vid tiden för aktuella leveranser var ammunitionen licensbelagd och kunde köpas antingen på enskild licens eller på s.k. klubblicens. Vid förhör och genomgång av bokföringshandlingarna framgick att ammunitionsköpen så gott som uteslutande skett kontant, varför några fakturakopior eller liknande inte fanns.
För att komma i kontakt med grovpistolskyttar - dvs. tänkbara köpare – och för att få uppgifter om huruvida klubbarna för tävlingar eller annat ändamål inköpt ammunitionen tillskrevs i februari 1992 87 pistolskytteklubbar, belägna över hela landet. Eftersom närmare hälften av klubbarna inte svarade skickades i januari 1994 – dvs. två år senare – en ny förfrågan ut till dessa.
Via uppgifter från pistolskytteklubbarna kunde tänkbara enskilda köpare förhöras. Dessa lämnade i sin tur uppgifter om andra tänkbara köpare. På detta sätt har enskilda köpare lokaliserats och förhörts. Antalet personer som förhörts i detta avseende uppgår till ca 350 st. Totalt har nästan 500 förhör hållits under undersökningens gång.
Genom undersökningen uppskattar PU att två tredjedelar av det aktuella partiet, dvs. runt 4 000 av de 5 900 patronerna, lokaliserats till slutkunden.
Under utredningen togs patroner av den typ, som låg i askar märkta med beteckningen ”PM”, i beslag. Vidare togs ammunition i beslag om
Målsättningen med undersökningen var att med utgångspunkt från de leveranser av aktuellt parti som skett från generalagenten till olika vapenhandlare försöka spåra enskilda köpare av ammunitionen ifråga.
Undersökningen genomfördes på så sätt att generalagentens fakturakopior från perioden den 25 oktober 1979 – 31 december 1980 gicks igenom. Med ledning av dessa fick man fram vilka vapenhandlare i Sverige som köpt ammunitionstypen under den aktuella tidsperioden. Totalt rörde det sig om 19 vapenhandlare, spridda över hela landet. Dessa hade tillsammans erhållit 5 900 patroner (118 askar à 50 patroner). Av handlingar hos generalagenten framgick också att leveranser skett till Finland, Norge och Danmark av totalt 5 400 patroner. Således levererades till Sverige och dessa länder 11 300 patroner av aktuell typ under tidsperioden.
Utredningsmännen tillskrev i juni 1990 de 19 vapenhandlarna och bad dessa att spara sina bokföringshandlingar från 1979-1980 (skyldigheten att spara sådana handlingar upphör annars efter tio år). Därefter besöktes samtliga vapenhandlare och förhör hölls med innehavarna och andra anställda som hade kännedom om ammunitionsförsäljningen. I samtliga fall ställdes bokföringsmaterialet till PU:S förfogande och uppgifter lämnades om såväl tänkbara enskilda köpare av ammunitionen som pistolskytteklubbar, vilka bedrev_s.k. grovpistolskytte. Vid tiden för aktuella leveranser var ammunitionen licensbelagd och kunde köpas antingen på enskild licens eller på s.k. klubblicens. Vid förhör och genomgång av bokföringshandlingarna framgick att ammunitionsköpen så gott som uteslutande skett kontant, varför några fakturakopior eller liknande inte fanns.
För att komma i kontakt med grovpistolskyttar - dvs. tänkbara köpare – och för att få uppgifter om huruvida klubbarna för tävlingar eller annat ändamål inköpt ammunitionen tillskrevs i februari 1992 87 pistolskytteklubbar, belägna över hela landet. Eftersom närmare hälften av klubbarna inte svarade skickades i januari 1994 – dvs. två år senare – en ny förfrågan ut till dessa.
Via uppgifter från pistolskytteklubbarna kunde tänkbara enskilda köpare förhöras. Dessa lämnade i sin tur uppgifter om andra tänkbara köpare. På detta sätt har enskilda köpare lokaliserats och förhörts. Antalet personer som förhörts i detta avseende uppgår till ca 350 st. Totalt har nästan 500 förhör hållits under undersökningens gång.
Genom undersökningen uppskattar PU att två tredjedelar av det aktuella partiet, dvs. runt 4 000 av de 5 900 patronerna, lokaliserats till slutkunden.
Under utredningen togs patroner av den typ, som låg i askar märkta med beteckningen ”PM”, i beslag. Vidare togs ammunition i beslag om
köparen angav att köpet skett under aktuell tidsperiod. Sammanlagt togs drygt 450 patroner fördelade på 31 olika poster i beslag.
Efter utredningens genomförande har PU låtit blyisotopsundersöka en patron från varje post. Av resultaten från undersökningarna framgår att mätvärdena för nio patroner tangerar eller överlappar varandra och har en med ”OP-kulorna” överensstämmande blyisotopsammansättning. Av dessa nio kommer fyra från olika askar med beteckningen ”3 PM 7” (vilket enligt Winchesters kodbeteckning står för de är tillverkade den 7 november 1979). Till övriga fem saknades askar. Tre av patronerna är inköpta i Dorotea, troligen 1979/80. Övriga är inköpta i Floby, Vetlanda, Piteå, Tingsryd, Örkelljunga respektive på okänt ställe.
Ytterligare två patroner förvarades vid beslaget i askar märkta ”3 PM 7”. Dessa överensstämde blyisotopsmässigt inte med ”OP-kulorna” men de hade näraliggande värden.
3.2.4 Mockfjärdsvapnet/Haparandavapnet Haparandavapnet är ett av de 13 vapen av ”rätt typ” som var anmälda som stulna eller förkomna vid tidpunkten för mordet på Olof Palme (se ovan under Vapenundersökningar). Enligt PU kan man utgå från att Mockfjärdsvapnet är identiskt med det s.k. Haparandavapnet. Första utredningsomgången. Mockfjärdsvapnet aktualiserades genom ett tips som kom in den 11 mars 1986. Då meddelade en kriminalinspektör som arbetade vid rikskriminalen att han tidigare deltagit i en rånutredning, där en revolver Smith & Wesson .357 Magnum varit aktuell. Revolvern hade aldrig återfunnits. Enligt uppgifter från en Veijo R skulle en person som hette Lasse A ha tagit med sig revolvern till en bror i Norge i slutet av september 1983. Lasse A hade under utredningen gripits i Finland och utlämnats till Sverige i april 1984. Han hade då förnekat all kännedom om vapnet. Vid ett av rånen, som ägt rum mot ett postkontor i Mockfjärd, hade en kula avlossats och återfunnits. Denna kula, som fortsättningsvis kallas ”Mockfjärdskulan”, skulle finnas hos Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL).
Dagen därpå, den 12 mars 1986, fick PU in uppgifter från en kriminalinspektör i Luleå. Enligt denne hade en revolver Smith & Wesson .357 Magnum stulits vid ett inbrott i Haparanda den 6 september 1983. Förundersökningsprotokollet rörande inbrottet bifogades. Av detta framgick att inbrottet begåtts av bland andra Veijo R. Denne hade förutom re vern stu
100 patroner ”Winchester Magnum”. I förundersökningen fanns dessutom uppgifter om att
köparen angav att köpet skett under aktuell tidsperiod. Sammanlagt togs drygt 450 patroner fördelade på 31 olika poster i beslag.
Efter utredningens genomförande har PU låtit blyisotopsundersöka en patron från varje post. Av resultaten från undersökningarna framgår att mätvärdena för nio patroner tangerar eller överlappar varandra och har en med ”OP-kulorna” överensstämmande blyisotopsammansättning. Av dessa nio kommer fyra från olika askar med beteckningen ”3 PM 7” (vilket enligt Winchesters kodbeteckning står för de är tillverkade den 7 november 1979). Till övriga fem saknades askar. Tre av patronerna är inköpta i Dorotea, troligen 1979/80. Övriga är inköpta i Floby, Vetlanda, Piteå, Tingsryd, Örkelljunga respektive på okänt ställe.
Ytterligare två patroner förvarades vid beslaget i askar märkta ”3 PM 7”. Dessa överensstämde blyisotopsmässigt inte med ”OP-kulorna” men de hade näraliggande värden.
3.2.4 Mockfjärdsvapnet/Haparandavapnet Haparandavapnet är ett av de 13 vapen av ”rätt typ” som var anmälda som stulna eller förkomna vid tidpunkten för mordet på Olof Palme (se ovan under Vapenundersökningar). Enligt PU kan man utgå från att Mockfjärdsvapnet är identiskt med det s.k. Haparandavapnet. Första utredningsomgången. Mockfjärdsvapnet aktualiserades genom ett tips som kom in den 11 mars 1986. Då meddelade en kriminalinspektör som arbetade vid rikskriminalen att han tidigare deltagit i en rånutredning, där en revolver Smith & Wesson .357 Magnum varit aktuell. Revolvern hade aldrig återfunnits. Enligt uppgifter från en Veijo R skulle en person som hette Lasse A ha tagit med sig revolvern till en bror i Norge i slutet av september 1983. Lasse A hade under utredningen gripits i Finland och utlämnats till Sverige i april 1984. Han hade då förnekat all kännedom om vapnet. Vid ett av rånen, som ägt rum mot ett postkontor i Mockfjärd, hade en kula avlossats och återfunnits. Denna kula, som fortsättningsvis kallas ”Mockfjärdskulan”, skulle finnas hos Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL).
Dagen därpå, den 12 mars 1986, fick PU in uppgifter från en kriminalinspektör i Luleå. Enligt denne hade en revolver Smith & Wesson .357 Magnum stulits vid ett inbrott i Haparanda den 6 september 1983. Förundersökningsprotokollet rörande inbrottet bifogades. Av detta framgick att inbrottet begåtts av bland andra Veijo R. Denne hade förutom re vern stu
100 patroner ”Winchester Magnum”. I förundersökningen fanns dessutom uppgifter om att
revolvern provskjutits på en viss plats utanför Elijärvi och att revolvern sålts till Lasse A.
Två dagar senare skickade Haparandapolisen till PU över ett brev som inkommit från Veijo R. I brevet berättade denne om det inbrott han gjort i en sommarbostad i Haparanda den 6 september 1983 och om sin inblandning i ett väpnat rån i Bruzaholm den 28 september 1983. Rånet hade han begått tillsammans med bland andra Lasse A. Vid rånet hade en Smith & Wesson-revolver, som Veijo R stulit vid inbrottet i Haparanda, använts. Vapnet hade därefter blivit kvar hos Lasse A. Veijo R uppgav sig dessutom vara hundraprocentigt säker på att den ammunition som stulits vid samma tillfälle och sedan följt med vapnet var Winchestertillverkade Magnum Metal Piercing-patroner, dvs. ammunition av det slag som de på mordplatsen upphittade kulorna härrör från.
Det företogs en viss uppföljning av tipset. Bl.a. konstaterades det att Lasse A avtjänade straff vid Pelso Centralanstalt i Finland och att Veijo R avtjänade straff i Uleåborg i Finland. Vidare ombads SKL jämföra Mockfjärds-kulan med de s.k. OP-kulorna.
Den 5 maj 1986 meddelade SKL per telefon att kulan som anträffats vid rånet i Mockfjärd inte hade någon överensstämmelse med de kulor som anträffats på mordplatsen
Några dagar senare lades ärendet ad acta. Andra utredningsomgången. Ett och ett halvt år senare – i oktober 1987 – gick en utredningsman vid PU igenom anmälningar av stulna Smith & Wesson .357 Magnum-revolvrar. Han uppmärksammade då att en sådan revolver anmälts stulen inom Haparanda polisdistrikt, liksom 100 patroner av Winchester Magnum-modell. Han skaffade därför fram handlingarna från den utredningen. Av en promemoria, daterad den 15 oktober, framgår att han också varit i kontakt med SKL. Därifrån uppgavs vid telefonsamtal att Mockfjärdskulan inte hade någon överensstämmelse med OP-kulorna, men att Mockfjärdskulan var i så dåligt skick – splittrad och delad att det inte gick att vara hundraprocentigt säker. I promemorian föreslog utredningsmannen att förhör skulle hållas med inblandade och att de platser där provskjutning av vapnet skulle ha skett skulle undersökas.
PU höll därefter, också i oktober 1987, förhör med den bestulne vapenägaren i Haparanda – och med Veijo R, som alltså var den som stulit vapnet. Vapenägaren berättade bl.a. att två askar à 50 patroner av märket Winchester Metal Piercing mycket riktigt också stulits vid inbrottet. Veijo R uppgav vid förhör att Lasse A, som köpt vapnet av Veijo R, sålt det vidare till en argentinare i Göteborg kallad ”Claudio”. PU besökte även polisen i Kemi, bl.a. för att undersöka den kraftstation
revolvern provskjutits på en viss plats utanför Elijärvi och att revolvern sålts till Lasse A.
Två dagar senare skickade Haparandapolisen till PU över ett brev som inkommit från Veijo R. I brevet berättade denne om det inbrott han gjort i en sommarbostad i Haparanda den 6 september 1983 och om sin inblandning i ett väpnat rån i Bruzaholm den 28 september 1983. Rånet hade han begått tillsammans med bland andra Lasse A. Vid rånet hade en Smith & Wesson-revolver, som Veijo R stulit vid inbrottet i Haparanda, använts. Vapnet hade därefter blivit kvar hos Lasse A. Veijo R uppgav sig dessutom vara hundraprocentigt säker på att den ammunition som stulits vid samma tillfälle och sedan följt med vapnet var Winchestertillverkade Magnum Metal Piercing-patroner, dvs. ammunition av det slag som de på mordplatsen upphittade kulorna härrör från.
Det företogs en viss uppföljning av tipset. Bl.a. konstaterades det att Lasse A avtjänade straff vid Pelso Centralanstalt i Finland och att Veijo R avtjänade straff i Uleåborg i Finland. Vidare ombads SKL jämföra Mockfjärds-kulan med de s.k. OP-kulorna.
Den 5 maj 1986 meddelade SKL per telefon att kulan som anträffats vid rånet i Mockfjärd inte hade någon överensstämmelse med de kulor som anträffats på mordplatsen
Några dagar senare lades ärendet ad acta. Andra utredningsomgången. Ett och ett halvt år senare – i oktober 1987 – gick en utredningsman vid PU igenom anmälningar av stulna Smith & Wesson .357 Magnum-revolvrar. Han uppmärksammade då att en sådan revolver anmälts stulen inom Haparanda polisdistrikt, liksom 100 patroner av Winchester Magnum-modell. Han skaffade därför fram handlingarna från den utredningen. Av en promemoria, daterad den 15 oktober, framgår att han också varit i kontakt med SKL. Därifrån uppgavs vid telefonsamtal att Mockfjärdskulan inte hade någon överensstämmelse med OP-kulorna, men att Mockfjärdskulan var i så dåligt skick – splittrad och delad att det inte gick att vara hundraprocentigt säker. I promemorian föreslog utredningsmannen att förhör skulle hållas med inblandade och att de platser där provskjutning av vapnet skulle ha skett skulle undersökas.
PU höll därefter, också i oktober 1987, förhör med den bestulne vapenägaren i Haparanda – och med Veijo R, som alltså var den som stulit vapnet. Vapenägaren berättade bl.a. att två askar à 50 patroner av märket Winchester Metal Piercing mycket riktigt också stulits vid inbrottet. Veijo R uppgav vid förhör att Lasse A, som köpt vapnet av Veijo R, sålt det vidare till en argentinare i Göteborg kallad ”Claudio”. PU besökte även polisen i Kemi, bl.a. för att undersöka den kraftstation
i Elijärvi där Veijo R skulle ha provskjutit revolvern med Metal Piercing-ammunition. Det kunde emellertid konstateras att huset hade renoverats och att det därför var omöjligt att se eventuella kulhål.
Under första halvåret 1988 fortsatte PU att utreda ärendet. Förhör hölls med ett antal personer som kunde antas ha kännedom om vapnet, bl.a. med Lasse A.
Lasse A sade sig ha sonat sina brott, han kände varken till något vapen eller Claudio M. I slutet av förhöret sade han dock att han var säker på att vapnet ifråga inte använts vid mordet på Olof Palme. I en promemoria daterad den 23 april 1988 har utredningsmännen antecknat att de efter förhöret med Lasse A känt sig övertygade om att denne mycket väl visste vad som hänt med vapnet. Tredje utredningsomgången. Våren 1989 påbörjade PU en intensiv utredning kring stölden av Haparandavapnet, rånet i Bruzaholm samt rånet i Mockfjärd. Det hade vid denna tid visat sig att Mockfjärdskulan och OP-kulorna hade samma blyisotopsammansättning och därför sannolikt måste komma från samma "batch” (tillverkningssats, jfr kapitel 2). Förundersökningsprotokoll och arbetsmaterial rörande rånet mot Sparbanken i Bruzaholm och arbetsmaterialet rörande rånet mot postkontoret i Mockfjärd gicks igenom. I mitten av mars upprättades flera promemorior och andra handlingar rörande händelserna, varefter slutsatser drogs och förslag till åtgärder framfördes. Dessa handlingar innefattar en sammanfattning av vad som framkommit. Bl.a. framgår följande.
Haparandavapnet och 91 patroner av ”rätt” typ stals vid ett villainbrott i Haparanda den 6 september 1983. Ammunitionen hade inköpts 1979 i en sportaffär i Luleå. Inbrottet klarades upp och den av gärningsmännen som tog hand om vapnet var Veijo R. Veijo R har berättat att Lasse A, en av flera finska bröder med kriminell bakgrund, härefter köpt vapnet. Den 28 september 1983 rånades Sparbanken i Bruzaholm. Brottet klarades upp och Veijo R, Lasse A och Jorma K dömdes för det. Rånet gick till så att Veijo Roch Lasse A var maskerade samt beväpnade med en yxa respektive den revolver som tillgripits i Haparanda. Jorma K, som körde flyktbilen, väntade i denna utanför lokalen. När rånet var utfört kördes flyktbilen till en grusgrop där man bytte bil. En månad senare, den 27 oktober, rånades postkontoret i Mockfjärd av två maskerade och beväpnade män, en med yxa och pistol och en med revolver. Under rånet uppstod visst tumult och en kund som befann sig i lokalen sköts i låret av mannen med revolvern. Efter rånet försvann männen i en flyktbil som stod uppställd utanför och som kördes av en medhjälpare. Flyktbilen återfanns vid en grusgrop och vittnen uppgav att rånarna bytt bil där.
i Elijärvi där Veijo R skulle ha provskjutit revolvern med Metal Piercing-ammunition. Det kunde emellertid konstateras att huset hade renoverats och att det därför var omöjligt att se eventuella kulhål.
Under första halvåret 1988 fortsatte PU att utreda ärendet. Förhör hölls med ett antal personer som kunde antas ha kännedom om vapnet, bl.a. med Lasse A.
Lasse A sade sig ha sonat sina brott, han kände varken till något vapen eller Claudio M. I slutet av förhöret sade han dock att han var säker på att vapnet ifråga inte använts vid mordet på Olof Palme. I en promemoria daterad den 23 april 1988 har utredningsmännen antecknat att de efter förhöret med Lasse A känt sig övertygade om att denne mycket väl visste vad som hänt med vapnet. Tredje utredningsomgången. Våren 1989 påbörjade PU en intensiv utredning kring stölden av Haparandavapnet, rånet i Bruzaholm samt rånet i Mockfjärd. Det hade vid denna tid visat sig att Mockfjärdskulan och OP-kulorna hade samma blyisotopsammansättning och därför sannolikt måste komma från samma "batch” (tillverkningssats, jfr kapitel 2). Förundersökningsprotokoll och arbetsmaterial rörande rånet mot Sparbanken i Bruzaholm och arbetsmaterialet rörande rånet mot postkontoret i Mockfjärd gicks igenom. I mitten av mars upprättades flera promemorior och andra handlingar rörande händelserna, varefter slutsatser drogs och förslag till åtgärder framfördes. Dessa handlingar innefattar en sammanfattning av vad som framkommit. Bl.a. framgår följande.
Haparandavapnet och 91 patroner av ”rätt” typ stals vid ett villainbrott i Haparanda den 6 september 1983. Ammunitionen hade inköpts 1979 i en sportaffär i Luleå. Inbrottet klarades upp och den av gärningsmännen som tog hand om vapnet var Veijo R. Veijo R har berättat att Lasse A, en av flera finska bröder med kriminell bakgrund, härefter köpt vapnet. Den 28 september 1983 rånades Sparbanken i Bruzaholm. Brottet klarades upp och Veijo R, Lasse A och Jorma K dömdes för det. Rånet gick till så att Veijo Roch Lasse A var maskerade samt beväpnade med en yxa respektive den revolver som tillgripits i Haparanda. Jorma K, som körde flyktbilen, väntade i denna utanför lokalen. När rånet var utfört kördes flyktbilen till en grusgrop där man bytte bil. En månad senare, den 27 oktober, rånades postkontoret i Mockfjärd av två maskerade och beväpnade män, en med yxa och pistol och en med revolver. Under rånet uppstod visst tumult och en kund som befann sig i lokalen sköts i låret av mannen med revolvern. Efter rånet försvann männen i en flyktbil som stod uppställd utanför och som kördes av en medhjälpare. Flyktbilen återfanns vid en grusgrop och vittnen uppgav att rånarna bytt bil där.
förekommer. Personnamn i den kategorin är därför i citat ändrade till den anonymiserande beteckning vi använder. I vissa fall, då anonymisering skett i originalcitatet, kvarstår dock originalets text, med en anmärkning om den beteckning som används i betänkandet.
förekommer. Personnamn i den kategorin är därför i citat ändrade till den anonymiserande beteckning vi använder. I vissa fall, då anonymisering skett i originalcitatet, kvarstår dock originalets text, med en anmärkning om den beteckning som används i betänkandet.
"Modus operandi” vid de två rånen var alltså i stort sett detsamma och det finns därför skäl att tro att det begicks med inblandning av samma personer.
Efter en kriminalteknisk undersökning av kulan från rånet i Mockfjärd konstaterade SKL att denna var av metal piercing-typ, kaliber .357 och tillverkad i Winchesterfabriken i USA. Vidare konstaterades att kulan bar spår av att ha utskjutits ur en revolver Smith & Wesson alternativt Ruger kaliber .357 eller ur något vapen med samma ”bomdata” som dessa (jfr kapitel 2).
För att försöka få fram uppgifter om var Haparandavapnet och den tillhörande ammunitionen fanns bestämde PU sig för att försöka bistå polis och åklagare som handlade utredningen kring Mockfjärdsrånet, så att brottet kunde klaras upp.
Under denna tid inhämtades också ett skriftligt yttrande från SKL angående Mockfjärdskulan. SKL:s meddelande, som utfärdats den 18 april 1989, lyder på följande sätt:
I utredningen av mordet på statsminister Olof Palme anses en kula som tillvaratagits efter ett rån den 27 oktober 1983 i Mockfjärd, ha visst intresse. Kulan utgörs av en s.k. metal piercing kula och överensstämmer med den typ av kulor som anträffats efter mordet. Vid jämförande undersökningar med avseende på spårdetaljer mellan mordkulorna och kulan från rånet har inte påvisats några detaljer som skulle visa att kulorna utskjutits ur samma vapen. Fråga har uppstått om rånarkulan är i kalibern .38 eller kalibern .357. I anledning härav får laboratoriet meddela att kulan anträffad i Mockfjärd är delad genom att manteln skilts från blykärnan och att manteln och blykärnan lidit materialförlust. Tillsammans väger delarna 8,75 g. Winchesterkulor av aktuellt utförande har tillverkats i kaliber .38 Spec. och .357 Magnum. Enligt uppgift från tillverkaren har kulorna i kaliber .357 Magnum endast tillverkats med kulvikten 158 grains (ca 10,2 g), medan kulorna i kaliber .38 Spec. tillverkats med kulvikten 150 grains (9,7 g). Det är således inte möjligt att avgöra om kulan från Mockfjärd hört till en patron i kaliber .38 Spec. eller till kaliber .357 Magnum.
Härefter höll PU förhör med ett 20-tal personer som kunde tänkas ha upplysningar att lämna. Flera av dessa hördes vid upprepade tillfällen.
I månadsskiftet maj-juni 1989 underrättades PU av chefsåklagaren i Borlänge Christel Anderberg om att hon beslutat begära Lasse A häktad som på sannolika skäl misstänkt för grovt rån i Mockfjärd den 27 oktober 1983. Den 5 juni 1989 häktades Lasse A av Leksands tingsrätt, varefter han begärdes utlämnad från Finland. I september 1989 beslöt myndigheterna i Finland att han skulle utlämnas och han kom att sitta häktad i Falun under ca en månads tid. Därefter bestämde
"Modus operandi” vid de två rånen var alltså i stort sett detsamma och det finns därför skäl att tro att det begicks med inblandning av samma personer.
Efter en kriminalteknisk undersökning av kulan från rånet i Mockfjärd konstaterade SKL att denna var av metal piercing-typ, kaliber .357 och tillverkad i Winchesterfabriken i USA. Vidare konstaterades att kulan bar spår av att ha utskjutits ur en revolver Smith & Wesson alternativt Ruger kaliber .357 eller ur något vapen med samma ”bomdata” som dessa (jfr kapitel 2).
För att försöka få fram uppgifter om var Haparandavapnet och den tillhörande ammunitionen fanns bestämde PU sig för att försöka bistå polis och åklagare som handlade utredningen kring Mockfjärdsrånet, så att brottet kunde klaras upp.
Under denna tid inhämtades också ett skriftligt yttrande från SKL angående Mockfjärdskulan. SKL:s meddelande, som utfärdats den 18 april 1989, lyder på följande sätt:
I utredningen av mordet på statsminister Olof Palme anses en kula som tillvaratagits efter ett rån den 27 oktober 1983 i Mockfjärd, ha visst intresse. Kulan utgörs av en s.k. metal piercing kula och överensstämmer med den typ av kulor som anträffats efter mordet. Vid jämförande undersökningar med avseende på spårdetaljer mellan mordkulorna och kulan från rånet har inte påvisats några detaljer som skulle visa att kulorna utskjutits ur samma vapen. Fråga har uppstått om rånarkulan är i kalibern .38 eller kalibern .357. I anledning härav får laboratoriet meddela att kulan anträffad i Mockfjärd är delad genom att manteln skilts från blykärnan och att manteln och blykärnan lidit materialförlust. Tillsammans väger delarna 8,75 g. Winchesterkulor av aktuellt utförande har tillverkats i kaliber .38 Spec. och .357 Magnum. Enligt uppgift från tillverkaren har kulorna i kaliber .357 Magnum endast tillverkats med kulvikten 158 grains (ca 10,2 g), medan kulorna i kaliber .38 Spec. tillverkats med kulvikten 150 grains (9,7 g). Det är således inte möjligt att avgöra om kulan från Mockfjärd hört till en patron i kaliber .38 Spec. eller till kaliber .357 Magnum.
Härefter höll PU förhör med ett 20-tal personer som kunde tänkas ha upplysningar att lämna. Flera av dessa hördes vid upprepade tillfällen.
I månadsskiftet maj-juni 1989 underrättades PU av chefsåklagaren i Borlänge Christel Anderberg om att hon beslutat begära Lasse A häktad som på sannolika skäl misstänkt för grovt rån i Mockfjärd den 27 oktober 1983. Den 5 juni 1989 häktades Lasse A av Leksands tingsrätt, varefter han begärdes utlämnad från Finland. I september 1989 beslöt myndigheterna i Finland att han skulle utlämnas och han kom att sitta häktad i Falun under ca en månads tid. Därefter bestämde
åklagaren att han i brist på bevis skulle friges. Under tiden då Lasse A väntade på ett beslut i utlämningsfrågan och då han satt häktad förhördes han vid fem tillfällen av PU. Han vägrade att säga något om vapnet men vid det sista förhöret hänvisade han till en av sina bröder.
Brodern, Harri A, som hade häktats för ett annat brott i slutet av oktober 1989, förhördes därefter vid flera – åtta – tillfällen under de drygt två månader han var frihetsberövad. Harri A, som tidigare dömts för brott och bl.a. suttit frihetsberövad på Säters sjukhus (en psykiatrisk klinik) vid flera tillfällen, berättade att Haparandavapnet sålts vidare av en nu mördad man vid namn Veikko S. Han hade sålt det till en person som skulle vara narkoman. För att avslöja namnet på köparen begärde Harri A ersättning i skilda former. Från början krävde han straffrihet för de brott som han eventuellt gjort sig skyldig till genom att ta befattning med Haparandavapnet och för den stöld han vid det aktuella tillfället satt häktad för. Därefter krävde han 100 000 kr och namnbyte i ersättning. Härutöver ville han bli överflyttad från Haparandafängelset, där han vid tillfället var placerad, till häktet i Västerås. PU begärde i anledning härav hos Kriminalvårdsstyrelsen att Harri A skulle förflyttas till Västerås. Han flyttades till häktet i Västerås den 3 januari 1990, en dag innan han skulle frisläppas. Harri A förelades vid ankomsten till Västerås en skriftlig utfästelse daterad den 2 januari 1990 och undertecknad av chefen för rikskriminalen Tommy Lindström samt spaningschefen Hans Ölvebro. Utfästelsen innehöll allmän information om den utfästa belöningen med följande tillägg : ”Den av Eder begärda summan 100 000 kr utbetalas därest Edra upplysningar leder till en identifiering av mordvapnet.” Harri A krävde emellertid kontant betalning i förskott.
Under 1990 fortsatte utredningen i ärendet. Nya undersökningar företogs och ytterligare förhör hölls utan att åtgärderna ledde till något mer konkret resultat.
I september 1990 sammanträffade bland andra Hans Ölvebro och en utredningsman med Harri A på nytt. Harri A förevisades vid tillfället 100 000 kr i 1000 kr-sedlar som han skulle få direkt efter att PU hunnit kontrollera hans uppgifter om vapenköparen. Harri A ville dock ha pengarna direkt och dessutom ett svenskt medborgarskap. Som ett alternativ erbjöds han ett förskott på summan under tiden hans uppgifter kontrollerades. Harri A vägrade gå med på erbjudandet. Fortsatt utredning. PU har fortsättningsvis kontinuerligt utrett ärendet.
åklagaren att han i brist på bevis skulle friges. Under tiden då Lasse A väntade på ett beslut i utlämningsfrågan och då han satt häktad förhördes han vid fem tillfällen av PU. Han vägrade att säga något om vapnet men vid det sista förhöret hänvisade han till en av sina bröder.
Brodern, Harri A, som hade häktats för ett annat brott i slutet av oktober 1989, förhördes därefter vid flera – åtta – tillfällen under de drygt två månader han var frihetsberövad. Harri A, som tidigare dömts för brott och bl.a. suttit frihetsberövad på Säters sjukhus (en psykiatrisk klinik) vid flera tillfällen, berättade att Haparandavapnet sålts vidare av en nu mördad man vid namn Veikko S. Han hade sålt det till en person som skulle vara narkoman. För att avslöja namnet på köparen begärde Harri A ersättning i skilda former. Från början krävde han straffrihet för de brott som han eventuellt gjort sig skyldig till genom att ta befattning med Haparandavapnet och för den stöld han vid det aktuella tillfället satt häktad för. Därefter krävde han 100 000 kr och namnbyte i ersättning. Härutöver ville han bli överflyttad från Haparandafängelset, där han vid tillfället var placerad, till häktet i Västerås. PU begärde i anledning härav hos Kriminalvårdsstyrelsen att Harri A skulle förflyttas till Västerås. Han flyttades till häktet i Västerås den 3 januari 1990, en dag innan han skulle frisläppas. Harri A förelades vid ankomsten till Västerås en skriftlig utfästelse daterad den 2 januari 1990 och undertecknad av chefen för rikskriminalen Tommy Lindström samt spaningschefen Hans Ölvebro. Utfästelsen innehöll allmän information om den utfästa belöningen med följande tillägg : ”Den av Eder begärda summan 100 000 kr utbetalas därest Edra upplysningar leder till en identifiering av mordvapnet.” Harri A krävde emellertid kontant betalning i förskott.
Under 1990 fortsatte utredningen i ärendet. Nya undersökningar företogs och ytterligare förhör hölls utan att åtgärderna ledde till något mer konkret resultat.
I september 1990 sammanträffade bland andra Hans Ölvebro och en utredningsman med Harri A på nytt. Harri A förevisades vid tillfället 100 000 kr i 1000 kr-sedlar som han skulle få direkt efter att PU hunnit kontrollera hans uppgifter om vapenköparen. Harri A ville dock ha pengarna direkt och dessutom ett svenskt medborgarskap. Som ett alternativ erbjöds han ett förskott på summan under tiden hans uppgifter kontrollerades. Harri A vägrade gå med på erbjudandet. Fortsatt utredning. PU har fortsättningsvis kontinuerligt utrett ärendet.
Flera kulor från provskjutningar som de aktuella personerna påstod sig ha gjort med Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet har undersökts av SKL men visat sig vara av annan ammunitionstyp än den i utredningen aktuella.
PU har i två omgångar under november 1991 respektive juni 1992 genomfört bottenundersökningar i Flosjön i Dalarna efter det att uppgifter inkommit om att Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet skulle ha slängts där. Uppgifterna härrörde dels från en anonym uppgiftslämnare, dels från Lasse A, som pekat ut en plats som han påstod att vapnet kastats från. Eftersom bottenförhållandena var goda borde man med den använda sökmetoden sannolikt ha funnit en revolver om det funnits någon. Någon revolver dök dock inte upp i det avsökta området.
Uppgifter har framkommit som pekar på att det var Lasse A och två andra identifierade personer, Seppo T (bror till en kvinna som varit sammanboende med en annan av bröderna A) och en person kallad ”Raggar-Lasse”, som begick Mockfjärdsrånet. ”Raggar-Lasse” hade begärts häktad för rånet i nära anslutning till detta men häktningsframställningen avslogs.
Seppo T har i december 1997 på eget initiativ lämnat uppgifter till PU om att han fram till hösten 1985 haft Mockfjärdsvapnet och ammunition till detta i sin besittning och att han vid denna tid sålt vapnet till Christer P. Eftersom försäljningen av vapnet och ammunitionen enligt Seppo T utgör brottslig gärning har han inte närmare velat berätta om händelsen trots att han upplysts om gällande preskriptionsregler. Han har hänvisat till att han möjligen kan berätta mera öppenhjärtigt efter det att Mockfjärdsrånet preskriberats.
Seppo T nämnde även att han på Kumla-anstalten delat cell med en Gösta P och att denne var bekant med Christer P. PU har härefter kartlagt var respektive under vilken tid de tre vistats på anstalt och förhört Gösta P. Kartläggningen, som skedde i februari 1998, gav vid handen att samtliga suttit på Kumla-anstalten under perioden den 7 juni – 3 oktober 1982. Gösta Puppgav under förhöret, som ägde rum i december 1997, att han kände Christer P ganska väl men att namnet Seppo T var helt okänt för honom.
Rånet i Mockfjärd preskriberades den 27 oktober 1998. Vår granskning har sträckt sig fram till ungefär den tidpunkten. Så långt hade cirka 150 förhör hållits i ärendet. Utredningen i detta avsnitt har emellertid fortsatt med tidvis stor intensitet.
Flera kulor från provskjutningar som de aktuella personerna påstod sig ha gjort med Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet har undersökts av SKL men visat sig vara av annan ammunitionstyp än den i utredningen aktuella.
PU har i två omgångar under november 1991 respektive juni 1992 genomfört bottenundersökningar i Flosjön i Dalarna efter det att uppgifter inkommit om att Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet skulle ha slängts där. Uppgifterna härrörde dels från en anonym uppgiftslämnare, dels från Lasse A, som pekat ut en plats som han påstod att vapnet kastats från. Eftersom bottenförhållandena var goda borde man med den använda sökmetoden sannolikt ha funnit en revolver om det funnits någon. Någon revolver dök dock inte upp i det avsökta området.
Uppgifter har framkommit som pekar på att det var Lasse A och två andra identifierade personer, Seppo T (bror till en kvinna som varit sammanboende med en annan av bröderna A) och en person kallad ”Raggar-Lasse”, som begick Mockfjärdsrånet. ”Raggar-Lasse” hade begärts häktad för rånet i nära anslutning till detta men häktningsframställningen avslogs.
Seppo T har i december 1997 på eget initiativ lämnat uppgifter till PU om att han fram till hösten 1985 haft Mockfjärdsvapnet och ammunition till detta i sin besittning och att han vid denna tid sålt vapnet till Christer P. Eftersom försäljningen av vapnet och ammunitionen enligt Seppo T utgör brottslig gärning har han inte närmare velat berätta om händelsen trots att han upplysts om gällande preskriptionsregler. Han har hänvisat till att han möjligen kan berätta mera öppenhjärtigt efter det att Mockfjärdsrånet preskriberats.
Seppo T nämnde även att han på Kumla-anstalten delat cell med en Gösta P och att denne var bekant med Christer P. PU har härefter kartlagt var respektive under vilken tid de tre vistats på anstalt och förhört Gösta P. Kartläggningen, som skedde i februari 1998, gav vid handen att samtliga suttit på Kumla-anstalten under perioden den 7 juni – 3 oktober 1982. Gösta Puppgav under förhöret, som ägde rum i december 1997, att han kände Christer P ganska väl men att namnet Seppo T var helt okänt för honom.
Rånet i Mockfjärd preskriberades den 27 oktober 1998. Vår granskning har sträckt sig fram till ungefär den tidpunkten. Så långt hade cirka 150 förhör hållits i ärendet. Utredningen i detta avsnitt har emellertid fortsatt med tidvis stor intensitet.
S-vapnet Sucksforffs-vapnet(8) är ett av de 13 vapen av ”rätt” typ som var anmälda som stulna eller förkomna vid tiden för mordet på Olof Palme.
I ett ej daterat spaningsuppslag finns uppgifter om att en revolver Smith & Wesson stulits vid ett inbrott 1977.
Av en anteckning på uppslaget framgår att detta fogats till utredningen i april 1986.
I uppslaget finns också en kopia av brottsanmälan intagen.
Av denna framgår att inbrottet ägde rum i Jens S:s lägenhet i Stockholm 1977-12-17
.
Vid inbrottet tillgreps bl.a. en revolver Smith & Wesson .357 Magnum och femton ”skott”.
I mars 1989 kontaktade en man som ville vara anonym PU.
Mannen berättade att han cirka tio år tidigare begått ett inbrott i en lägenhet på en viss adress i Stockholm.
På dörren hade namnet S varit angivet.
Mannen hade där tillgripit en revolver och ammunition till denna.
Revolvern med ammunition hade han därefter sålt till Håkan A som nu var död.
Till PU hade så tidigt som 1986-03-04
kommit in ett annat tips om Håkan A.
Det var en pensionerad polis som berättat att han i en utredning förhört Håkan A, även kallad ”tavelskojaren”.
Denne skulle enligt uppgift inneha en .357 Magnum-revolver och vara kompis med knarkförsäljaren Gösta A.
I anledning av detta tips hade PU i mitten av mars 1986 inhämtat uppgifter om att såväl Håkan A som Gösta A varit frihetsberövade vid tiden för mordet på Olof Palme.
I mitten av oktober 1989 förhörde PU Björn S.
Björn S berättade att han 1983 eller 1984 köpt en Smith & Wesson .357 Magnum-revolver av Håkan A.
Denna händelse tidsbestämde han senare till 1978-79.
I samband med köpet hade Håkan A berättat att revolvern kom från USA och inte var stulen vid något inbrott i Sverige.
Björn S hade senare införskaffat ammunition till vapnet men mindes inte av vilken typ denna varit.
Vapnet hade haft en sex tums-pipa, varit svartfärgat och haft kolvplattor av mörkt material.
Vid ett tillfälle när en Lasse H, som nu var avliden, varit närvarande hade Björn S suttit och lekt med vapnet. Ett skott hade gått av, penetrerat Lasse H:s skoklack och därefter träffat taket.
Björn S trodde att kulan fortfarande satt kvar i taket hemma hos honom. Efter en tid hade Björn S sålt tillbaka vapnet till Håkan A.
Därefter började PU att närmare utreda stölden av S-vapnet.
I oktober 1989 besöktes Björn S:s bostad. Det konstaterades därvid att det dels fanns ett märke i golvet, dels ett hål i taket där en kula eventuellt kunde ha gått in. Någon kula anträffades dock inte vid detta
(8) S-vapnet är uppkallat efter den legale ägaren. Namnet skrivs inte ut här.
3.2.5 S-vapnet
S-vapnet Sucksforffs-vapnet(8) är ett av de 13 vapen av ”rätt” typ som var anmälda som stulna eller förkomna vid tiden för mordet på Olof Palme.
I ett ej daterat spaningsuppslag finns uppgifter om att en revolver Smith & Wesson stulits vid ett inbrott 1977.
Av en anteckning på uppslaget framgår att detta fogats till utredningen i april 1986.
I uppslaget finns också en kopia av brottsanmälan intagen.
Av denna framgår att inbrottet ägde rum i Jens S:s lägenhet i Stockholm 1977-12-17
.
Vid inbrottet tillgreps bl.a. en revolver Smith & Wesson .357 Magnum och femton ”skott”.
I mars 1989 kontaktade en man som ville vara anonym PU.
Mannen berättade att han cirka tio år tidigare begått ett inbrott i en lägenhet på en viss adress i Stockholm.
På dörren hade namnet S varit angivet.
Mannen hade där tillgripit en revolver och ammunition till denna.
Revolvern med ammunition hade han därefter sålt till Håkan A som nu var död.
Till PU hade så tidigt som 1986-03-04
kommit in ett annat tips om Håkan A.
Det var en pensionerad polis som berättat att han i en utredning förhört Håkan A, även kallad ”tavelskojaren”.
Denne skulle enligt uppgift inneha en .357 Magnum-revolver och vara kompis med knarkförsäljaren Gösta A.
I anledning av detta tips hade PU i mitten av mars 1986 inhämtat uppgifter om att såväl Håkan A som Gösta A varit frihetsberövade vid tiden för mordet på Olof Palme.
I mitten av oktober 1989 förhörde PU Björn S.
Björn S berättade att han 1983 eller 1984 köpt en Smith & Wesson .357 Magnum-revolver av Håkan A.
Denna händelse tidsbestämde han senare till 1978-79.
I samband med köpet hade Håkan A berättat att revolvern kom från USA och inte var stulen vid något inbrott i Sverige.
Björn S hade senare införskaffat ammunition till vapnet men mindes inte av vilken typ denna varit.
Vapnet hade haft en sex tums-pipa, varit svartfärgat och haft kolvplattor av mörkt material.
Vid ett tillfälle när en Lasse H, som nu var avliden, varit närvarande hade Björn S suttit och lekt med vapnet. Ett skott hade gått av, penetrerat Lasse H:s skoklack och därefter träffat taket.
Björn S trodde att kulan fortfarande satt kvar i taket hemma hos honom. Efter en tid hade Björn S sålt tillbaka vapnet till Håkan A.
Därefter började PU att närmare utreda stölden av S-vapnet.
I oktober 1989 besöktes Björn S:s bostad. Det konstaterades därvid att det dels fanns ett märke i golvet, dels ett hål i taket där en kula eventuellt kunde ha gått in. Någon kula anträffades dock inte vid detta
(8) S-vapnet är uppkallat efter den legale ägaren. Namnet skrivs inte ut här.
Han berättade att det var hans far som hade licensen för vapnet, som hade inköpts 1954.
1974 hade Jens S erhållit förvaringslicens för det.
Vapnet var en svartoxiderad Smith & Wesson .357 Magnum, Highway Patrolman med sex tums-pipa.
Jens S mindes inte vilken typ av ammunition som stulits vid inbrottet.
Vid ett par kompletterande förhör med Jens S i slutet av oktober 1989 framkom ytterligare uppgifter, bland annat att Jens S provskjutit vapnet på ett visst ställe i västra Sverige och att vapnet när det tillgreps låg i ett blixtlåsförsett mörkbrunt spräckligt fordral med teddyfoder inuti.
Jens S överlämnade också flera fotografier och diabilder på vapnet.
Under slutet av 1989 och början av 1990 kartlades Håkan A:s bekantskapskrets, varvid ett tiotal personer – alla utom en dömda för brott – förhördes vid ett eller flera tillfällen.
Det framgick därvid att det i denna krets var allmänt känt att Håkan A handlade med illegala vapen, främst pistoler och revolvrar, många insmugglade från USA.
Flera av de hörda hade sett en eller flera revolvrar av aktuell typ hemma hos Håkan A.
En person uppgav att han 1982 av Håkan A köpt en insmugglad .357 Magnum som beskrevs som ”rostfri”.
Vapnet hade 1985 kastats i vattnet vid Galärvarvet i Stockholm.
En annan person kände till att Håkan A överlämnat en Smith & Wesson .357 Magnum, troligen från Florida, till en person som i början av 1980-talet vådasköt sig själv till döds med revolvern.
I januari 1990 företogs en registerslagning beträffande Håkan A. Denne hade mycket riktigt avlidit 1988.
Sommaren 1990 undersökte PU den plats i västra Sverige där Jens S provskjutit revolvern.
Härvid anträffades tre kulor som Jens S uppgav var från den övningsammunition som han använt.
Kulorna skickades omgående till SKL för undersökning.
I sakkunnigutlåtande daterat 1991-03-08
konstaterade SKL att de insända kulorna var av typen Wadcutter i kaliber .38 och att det inte var meningsfullt att jämföra spår i blykulor med spår i en kulas mantlade delar.
Eftersom det på de s.k. OP-kulorna endast fanns användbara spår i den kopparmantlade delen fick frågan om de tre kulorna utskjutits ur samma vapen som ”OP-kulorna” lämnas öppen.
I oktober 1992 följdes den tidigare nämnda uppgiften om en person som vådaskjutit sig till döds upp av PU.
Efter en del utredningsåtgärder lyckades man få fram att mannen begått självmord på julafton 1984.
Han hade skjutit sig med en Smith & Wesson .357 Magnum, modell 581, med ett visst tillverkningsnummer.
Av utredningshandlingarna framgick att det inte hade gått att spåra varifrån vapnet kom. Vid en
undersökningstillfälle, varför Björn S tillfrågades om poliserna fick återkomma och göra ett nytt försök att påträffa den eventuella kulan.
Han berättade att det var hans far som hade licensen för vapnet, som hade inköpts 1954.
1974 hade Jens S erhållit förvaringslicens för det.
Vapnet var en svartoxiderad Smith & Wesson .357 Magnum, Highway Patrolman med sex tums-pipa.
Jens S mindes inte vilken typ av ammunition som stulits vid inbrottet.
Vid ett par kompletterande förhör med Jens S i slutet av oktober 1989 framkom ytterligare uppgifter, bland annat att Jens S provskjutit vapnet på ett visst ställe i västra Sverige och att vapnet när det tillgreps låg i ett blixtlåsförsett mörkbrunt spräckligt fordral med teddyfoder inuti.
Jens S överlämnade också flera fotografier och diabilder på vapnet.
Under slutet av 1989 och början av 1990 kartlades Håkan A:s bekantskapskrets, varvid ett tiotal personer – alla utom en dömda för brott – förhördes vid ett eller flera tillfällen.
Det framgick därvid att det i denna krets var allmänt känt att Håkan A handlade med illegala vapen, främst pistoler och revolvrar, många insmugglade från USA.
Flera av de hörda hade sett en eller flera revolvrar av aktuell typ hemma hos Håkan A.
En person uppgav att han 1982 av Håkan A köpt en insmugglad .357 Magnum som beskrevs som ”rostfri”.
Vapnet hade 1985 kastats i vattnet vid Galärvarvet i Stockholm.
En annan person kände till att Håkan A överlämnat en Smith & Wesson .357 Magnum, troligen från Florida, till en person som i början av 1980-talet vådasköt sig själv till döds med revolvern.
I januari 1990 företogs en registerslagning beträffande Håkan A. Denne hade mycket riktigt avlidit 1988.
Sommaren 1990 undersökte PU den plats i västra Sverige där Jens S provskjutit revolvern.
Härvid anträffades tre kulor som Jens S uppgav var från den övningsammunition som han använt.
Kulorna skickades omgående till SKL för undersökning.
I sakkunnigutlåtande daterat 1991-03-08
konstaterade SKL att de insända kulorna var av typen Wadcutter i kaliber .38 och att det inte var meningsfullt att jämföra spår i blykulor med spår i en kulas mantlade delar.
Eftersom det på de s.k. OP-kulorna endast fanns användbara spår i den kopparmantlade delen fick frågan om de tre kulorna utskjutits ur samma vapen som ”OP-kulorna” lämnas öppen.
I oktober 1992 följdes den tidigare nämnda uppgiften om en person som vådaskjutit sig till döds upp av PU.
Efter en del utredningsåtgärder lyckades man få fram att mannen begått självmord på julafton 1984.
Han hade skjutit sig med en Smith & Wesson .357 Magnum, modell 581, med ett visst tillverkningsnummer.
Av utredningshandlingarna framgick att det inte hade gått att spåra varifrån vapnet kom. Vid en
slagning i det centrala vapenregistret konstaterades att vapnet inte var anmält stulet eller förkommet.
I november 1992 skickade PU via Interpol en förfrågan till USA om den på julafton 1984 beslagtagna revolvern.
I förfrågan angavs att det fanns skäl att anta att revolvern smugglats från USA till Sverige och i anledning därav önskade PU få veta var i USA som vapnet tillverkats, till vilken återförsäljare det sålts, huruvida återförsäljaren kunde ange vem som köpt vapnet samt om vapnet var anmält stulet eller förkommet i USA.
Samma månad erhöll PU från USA svaret att ifrågavarande serienummer var ogiltigt.
Serienumret skulle återfinnas på kolven och om detta avlägsnats eller ändrats gick vapnet inte att spåra.
Härefter fick PU via polisen i det distrikt där självmordet ägt rum och via SKL, som förvarade vapnet, fram ett nytt nummer.
Efter en ny förfrågan till USA erhölls i januari 1993 svaret att vapnet spårats till en vapenhandlare i Texas.
Vapnet hade 1982-04-07
sålts till svensken Lars S, vars födelsenummer angavs.
I oktober 1993 förhörde PU Lars S.
Denne berättade att han varit anställd vid ett rederi och arbetat på en båt som gick till USA. Vid ett tillfälle hade det uppstått ett problem med båten och Lars S hade då stannat i USA under en tid. Under denna tid – 1982 – hade han köpt ifrågavarande vapen i Brownsville, Texas. Härefter hade han råkat ut för en bilolycka och fått flygas hem till Sverige. Vapnet hade då blivit kvar i USA.
1993-11-09
– fyra år efter det att PU inspekterat och undersökt det eventuella kulhålet i taket på Björn S:s lägenhet – beslöt kammaråklagaren Per-Erik Larsson att husrannsakan skulle äga rum i Björn S:s lägenhet i syfte att eftersöka och säkra en kula utskjuten från en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.
Att åtgärden aktualiserades vid denna tidpunkt har av spaningsledningen förklarats med att det var fråga om en ingripande åtgärd, innefattande rivningsarbeten flera våningar upp.
Någon husrannsakan och därmed åtgärd av det slaget kom emellertid aldrig till stånd.
Däremot framgår att Björn S besöktes i mitten av december samma år.
Han berättade då att vådaskjutningen inträffat minst ett par år före mordet. Björn S, som varit sjuk efter en hjärnblödning, uppgav att han i samband med att han tillfrisknat något kommit fram till att vapnet som använts vid vådaskjutningen varit en automatpistol kaliber .45.
Den Smith & Wesson-revolver som han köpt av Håkan A och som han sedan lämnat tillbaka hade varit ny och kommit direkt från USA.
Den som levererat vapen till Håkan A var en av två bröder, som var välkända i vapensmugglarsammanhang.
Den senaste utredningsåtgärden som vidtagits i avsnittet är en undersökning som gjorts av Tekniska roteln på grundval av ett fotografi på S-vapnet.
Ändamålet med undersökningen var att bl.a. fastställa
slagning i det centrala vapenregistret konstaterades att vapnet inte var anmält stulet eller förkommet.
I november 1992 skickade PU via Interpol en förfrågan till USA om den på julafton 1984 beslagtagna revolvern.
I förfrågan angavs att det fanns skäl att anta att revolvern smugglats från USA till Sverige och i anledning därav önskade PU få veta var i USA som vapnet tillverkats, till vilken återförsäljare det sålts, huruvida återförsäljaren kunde ange vem som köpt vapnet samt om vapnet var anmält stulet eller förkommet i USA.
Samma månad erhöll PU från USA svaret att ifrågavarande serienummer var ogiltigt.
Serienumret skulle återfinnas på kolven och om detta avlägsnats eller ändrats gick vapnet inte att spåra.
Härefter fick PU via polisen i det distrikt där självmordet ägt rum och via SKL, som förvarade vapnet, fram ett nytt nummer.
Efter en ny förfrågan till USA erhölls i januari 1993 svaret att vapnet spårats till en vapenhandlare i Texas.
Vapnet hade 1982-04-07
sålts till svensken Lars S, vars födelsenummer angavs.
I oktober 1993 förhörde PU Lars S.
Denne berättade att han varit anställd vid ett rederi och arbetat på en båt som gick till USA. Vid ett tillfälle hade det uppstått ett problem med båten och Lars S hade då stannat i USA under en tid. Under denna tid – 1982 – hade han köpt ifrågavarande vapen i Brownsville, Texas. Härefter hade han råkat ut för en bilolycka och fått flygas hem till Sverige. Vapnet hade då blivit kvar i USA.
1993-11-09
– fyra år efter det att PU inspekterat och undersökt det eventuella kulhålet i taket på Björn S:s lägenhet – beslöt kammaråklagaren Per-Erik Larsson att husrannsakan skulle äga rum i Björn S:s lägenhet i syfte att eftersöka och säkra en kula utskjuten från en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.
Att åtgärden aktualiserades vid denna tidpunkt har av spaningsledningen förklarats med att det var fråga om en ingripande åtgärd, innefattande rivningsarbeten flera våningar upp.
Någon husrannsakan och därmed åtgärd av det slaget kom emellertid aldrig till stånd.
Däremot framgår att Björn S besöktes i mitten av december samma år.
Han berättade då att vådaskjutningen inträffat minst ett par år före mordet. Björn S, som varit sjuk efter en hjärnblödning, uppgav att han i samband med att han tillfrisknat något kommit fram till att vapnet som använts vid vådaskjutningen varit en automatpistol kaliber .45.
Den Smith & Wesson-revolver som han köpt av Håkan A och som han sedan lämnat tillbaka hade varit ny och kommit direkt från USA.
Den som levererat vapen till Håkan A var en av två bröder, som var välkända i vapensmugglarsammanhang.
Den senaste utredningsåtgärden som vidtagits i avsnittet är en undersökning som gjorts av Tekniska roteln på grundval av ett fotografi på S-vapnet.
Ändamålet med undersökningen var att bl.a. fastställa
KKT, som kontaktat Smith & Wessons generalagent i Sverige, Anders Lexne, för ett expertutlåtande, konstaterade att vapnet var en Smith & Wesson modell 28 Highway Patrolman med sex tums - 15 cm – pipa i kaliber .357 Magnum av äldre tillverkning.
3.2.6 Linköpingsvapnet
Linköpingsvapnet är ett av de tretton vapen av ”rätt” typ som var anmälda som stulna eller förkomna vid tiden för mordet på Olof Palme.
I ett spaningsuppslag som är odaterat, men förmodligen upprättat under mars månad 1986, finns uppgifter om att en revolver Smith & Wesson kaliber 357 med hölster och rem stulits vid ett inbrott i Linköping 1980-07-15
.
Under ett annat spaningsuppslag, även det odaterat, finns en förundersökning mot flera personer rörande bl.a. revolverstölden i Linköping registrerad.
Av denna framgår att det vid ett inbrott någon gång under tiden 15 – 17 juli 1980 hemma hos kaptenen Lars H Referens behövs
stulits bl.a. tre vapen.
Ett av dessa var en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.
Ett hölster och en rem till vapnet hade också stulits liksom 150-200 patroner av okänt fabrikat.
I november 1988 började PU utreda stölden av detta vapen.
Härvid förhördes en av de i förundersökningen misstänkta personerna, Anders F.Referens behövs
Denne uppgav att han efter stölden sålt revolvern till en man i Norrköping för 2000 kr.
Anders F mindes inte namnet på mannen men hänvisade till en kvinna som kanske kände till namnet.
Kvinnan hördes men kunde inte lämna några upplysningar i saken.
Av utredningsanteckningar daterade 1989-05-18
framgår att PU vid en kontroll i de s.k. OP-pärmarna hittat en notering under nr OP 337 om att en revolver Smith & Wesson kaliber .357 med tillverkningsnummer 209711 - dvs. Linköpingsvapnet – undersökts av KKT och SKL. (9)
OP 337 var knutet till ett uppslag, som innehöll en notering om att Peter E Referens behövs
gripits för olaga vapeninnehav 1986-11-10
, att revolvern tagits i beslag och att SKL konstaterat att revolvern inte kunde vara aktuell i mordutredningen avseende Olof Palme.
Utredningsmannen har i anteckningarna särskilt noterat att det varken av anmälan mot Peter E, av KKT:s protokoll eller av SKL:s utlåtande
(9) De s.k. OP-pärmarna är särskilda pärmar som sammanställts av KKT och som rör de undersökningar av vapen och kulor som företagits i utredningen av mordet på Olof Palme. OP-pärmarna finns idag hos Palmegruppen.
fabrikat och modell på vapnet.
KKT, som kontaktat Smith & Wessons generalagent i Sverige, Anders Lexne, för ett expertutlåtande, konstaterade att vapnet var en Smith & Wesson modell 28 Highway Patrolman med sex tums - 15 cm – pipa i kaliber .357 Magnum av äldre tillverkning.
3.2.6 Linköpingsvapnet
Linköpingsvapnet är ett av de tretton vapen av ”rätt” typ som var anmälda som stulna eller förkomna vid tiden för mordet på Olof Palme.
I ett spaningsuppslag som är odaterat, men förmodligen upprättat under mars månad 1986, finns uppgifter om att en revolver Smith & Wesson kaliber 357 med hölster och rem stulits vid ett inbrott i Linköping 1980-07-15
.
Under ett annat spaningsuppslag, även det odaterat, finns en förundersökning mot flera personer rörande bl.a. revolverstölden i Linköping registrerad.
Av denna framgår att det vid ett inbrott någon gång under tiden 15 – 17 juli 1980 hemma hos kaptenen Lars H Referens behövs
stulits bl.a. tre vapen.
Ett av dessa var en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.
Ett hölster och en rem till vapnet hade också stulits liksom 150-200 patroner av okänt fabrikat.
I november 1988 började PU utreda stölden av detta vapen.
Härvid förhördes en av de i förundersökningen misstänkta personerna, Anders F.Referens behövs
Denne uppgav att han efter stölden sålt revolvern till en man i Norrköping för 2000 kr.
Anders F mindes inte namnet på mannen men hänvisade till en kvinna som kanske kände till namnet.
Kvinnan hördes men kunde inte lämna några upplysningar i saken.
Av utredningsanteckningar daterade 1989-05-18
framgår att PU vid en kontroll i de s.k. OP-pärmarna hittat en notering under nr OP 337 om att en revolver Smith & Wesson kaliber .357 med tillverkningsnummer 209711 - dvs. Linköpingsvapnet – undersökts av KKT och SKL. (9)
OP 337 var knutet till ett uppslag, som innehöll en notering om att Peter E Referens behövs
gripits för olaga vapeninnehav 1986-11-10
, att revolvern tagits i beslag och att SKL konstaterat att revolvern inte kunde vara aktuell i mordutredningen avseende Olof Palme.
Utredningsmannen har i anteckningarna särskilt noterat att det varken av anmälan mot Peter E, av KKT:s protokoll eller av SKL:s utlåtande
(9) De s.k. OP-pärmarna är särskilda pärmar som sammanställts av KKT och som rör de undersökningar av vapen och kulor som företagits i utredningen av mordet på Olof Palme. OP-pärmarna finns idag hos Palmegruppen.
framgår vilken typ av ammunition som fanns i vapnet vid beslaget eller som vapnet provskjutits med.
Till utredningsanteckningarna fogades såväl anmälan, KKT:s protokoll som SKL:s utlåtande. SKL:s utlåtande är daterat den 22 april 1987. Av utlåtandet framgår att man mottagit två kulor och två hylsor från en provskjuten revolver och att ”Kulorna jämfördes med de kulor som tillvaratagits på mordplatsen. Liksom dessa kulor hade de nu insända kulorna märken efter fem högervridna bommar med bredden 2,4 – 2,5 mm. Några överensstämmelser beträffande mikroskopiska detaljer iakttogs inte. Inget talade för att mordplatskulorna och de nu insända kulorna skjutits ut ur samma vapen. Det insända kUL- och hylsmaterialet jämfördes även med kulor och hylsor som tidigare registrerats enligt FAP 446-1. Inte heller härvid påvisades några överensstämmelser.”
I mitten av oktober 1989 förhördes Lars H, som ägde vapnet vid inbrottet, vid två tillfällen. Denne berättade att han erhållit meddelande om att vapnet anträffats men att han inte haft några anspråk på att få tillbaka det eftersom han erhållit ersättning för vapnet från ett försäkringsbolag. Rörande vapnet uppgav han att det varit svart eller blånerat och haft bruna kolvplattor. Han kunde inte uppge piplängd men beskrev pipan som ”lång”. Beträffande ammunitionen som stulits berättade han att det bl.a. försvunnit en ”mycket stark” sort. Dessa patroner, som varit ca 40 st., beskrevs utseendemässigt och Lars H berättade att de varit förpackade i gula askar, troligen med en röd bård och försedda med texten ”super X”. Vid en förevisning av olika sorters ammuntionsaskar pekade Lars H ut den typ av ask som ammunitionen Winchester Metal Piercing .357 Magnum sålts i före 1980. Lars H berättade att han köpt ammunitionen tillsammans med revolvern, troligen i början av 1970-talet, i en vapenaffär utanför Linköping.
I mitten av oktober 1989 skickade PU också över de tidigare undersökta kulorna som förvarades hos KKT till SKL för blyisotopsundersökning. Resultatet synes ha varit negativt, dvs. kulorna visade ingen överensstämmelse med dem som upphittats på mordplatsen.
I början av december 1989 inhämtade PU hela förundersökningen mot Peter E rörande olaga vapeninnehav. I denna fanns en kopia av det undersökningsprotokoll från KKT som PU sedan tidigare hade tillgång till. På kopian i förundersökningsprotokollet fanns ett tillägg som saknades på PU:s kopia. Tillägget löd ”I stötbotten på patronerna finns texten ‘W.W Super, 357 Magnum’. Patronerna har förbrukats vid provskjutningen. Patronerna är tillståndspliktiga enligt § 5 vapenlagen.”. KKT har således gjort tillägget om ammunitionstyp vid ett senare tillfälle än då protokollet upprättades och expedierades första gången.
framgår vilken typ av ammunition som fanns i vapnet vid beslaget eller som vapnet provskjutits med.
Till utredningsanteckningarna fogades såväl anmälan, KKT:s protokoll som SKL:s utlåtande. SKL:s utlåtande är daterat den 22 april 1987. Av utlåtandet framgår att man mottagit två kulor och två hylsor från en provskjuten revolver och att ”Kulorna jämfördes med de kulor som tillvaratagits på mordplatsen. Liksom dessa kulor hade de nu insända kulorna märken efter fem högervridna bommar med bredden 2,4 – 2,5 mm. Några överensstämmelser beträffande mikroskopiska detaljer iakttogs inte. Inget talade för att mordplatskulorna och de nu insända kulorna skjutits ut ur samma vapen. Det insända kUL- och hylsmaterialet jämfördes även med kulor och hylsor som tidigare registrerats enligt FAP 446-1. Inte heller härvid påvisades några överensstämmelser.”
I mitten av oktober 1989 förhördes Lars H, som ägde vapnet vid inbrottet, vid två tillfällen. Denne berättade att han erhållit meddelande om att vapnet anträffats men att han inte haft några anspråk på att få tillbaka det eftersom han erhållit ersättning för vapnet från ett försäkringsbolag. Rörande vapnet uppgav han att det varit svart eller blånerat och haft bruna kolvplattor. Han kunde inte uppge piplängd men beskrev pipan som ”lång”. Beträffande ammunitionen som stulits berättade han att det bl.a. försvunnit en ”mycket stark” sort. Dessa patroner, som varit ca 40 st., beskrevs utseendemässigt och Lars H berättade att de varit förpackade i gula askar, troligen med en röd bård och försedda med texten ”super X”. Vid en förevisning av olika sorters ammuntionsaskar pekade Lars H ut den typ av ask som ammunitionen Winchester Metal Piercing .357 Magnum sålts i före 1980. Lars H berättade att han köpt ammunitionen tillsammans med revolvern, troligen i början av 1970-talet, i en vapenaffär utanför Linköping.
I mitten av oktober 1989 skickade PU också över de tidigare undersökta kulorna som förvarades hos KKT till SKL för blyisotopsundersökning. Resultatet synes ha varit negativt, dvs. kulorna visade ingen överensstämmelse med dem som upphittats på mordplatsen.
I början av december 1989 inhämtade PU hela förundersökningen mot Peter E rörande olaga vapeninnehav. I denna fanns en kopia av det undersökningsprotokoll från KKT som PU sedan tidigare hade tillgång till. På kopian i förundersökningsprotokollet fanns ett tillägg som saknades på PU:s kopia. Tillägget löd ”I stötbotten på patronerna finns texten ‘W.W Super, 357 Magnum’. Patronerna har förbrukats vid provskjutningen. Patronerna är tillståndspliktiga enligt § 5 vapenlagen.”. KKT har således gjort tillägget om ammunitionstyp vid ett senare tillfälle än då protokollet upprättades och expedierades första gången.
I början av december 1989 skickade PU vidare en ny begäran om provskjutning till SKL. I denna refereras till ett samtal som PU haft med SKL. Det hade därvid diskuterats att vapnets pipa vid det tidigare undersökningstillfället bar uppenbara spår av en inte yrkesmässigt utförd förkortning av densamma.
Vid denna tid försökte PU via vapenlicensen, vapenkortet och innehavaren av den vapenaffär där vapnet inköpts, få fram uppgifter om vapnets ursprungliga piplängd. Detta lyckades emellertid inte.
Inte heller kunde man via Peter E få fram några uppgifter om vapnets ursprungliga piplängd eftersom denne mördades vid denna tid - i december 1989.
Efter vissa problem med att få fram vapnet undersöktes detta av SKL. I ett sakkunnigutlåtande, daterat den 12 november 1990, konstaterade SKL att revolvern förändrats från sitt ursprungsskick på så sätt att pipan, som sannolikt ursprungligen haft en piplängd om sex tum, kapats till en återstående längd om 11 cm och att kornet och kornfoten därigenom avlägsnats. Slutsatsen som SKL drog efter ny provskjutning med vapnet och den därefter vidtagna mikroskopiska undersökningen av kulorna var att det vid en jämförelse med ”OPkulorna” inte iakttagits ’några överensstämmelser beträffande mikroskopiska detaljer. Inget talade således för att de kulor som tillvaratagits på platsen för mordet på Olof Palme har utskjutits ur det insända vapnet, åtminstone inte efter det att vapnet ändrats till sitt nuvarande skick”.
De sista registrerade utredningsåtgärderna i avsnittet företogs i september 1994. Då kontaktades Peter E:s änka. Hon berättade att hon 1986 inte kände Peter E de hade träffats senare utan hänvisade till en annan kvinna som då haft sällskap med denne. PU identifierade kvinnan men tog såvitt framgår aldrig kontakt med henne.
Det rör sig således om ett identifierat och återfunnet vapen, vars pipa emellertid vid något tillfälle kapats. I det skicket kan vapnet inte ha använts vid mordet. Däremot kan det inte uteslutas att det i sitt ursprungliga skick använts vid mordet. Detta kan emellertid numera inte längre utredas.
3.3 Inhämtande av utrikespolitisk
sakkunskap. UD:s roll i
mordutredningen Av utredningsmaterialet framgår att PU vid skilda tillfällen anlitat UD för åtgärder och bedömningar, liksom att uppslag influtit via UD. Den
I början av december 1989 skickade PU vidare en ny begäran om provskjutning till SKL. I denna refereras till ett samtal som PU haft med SKL. Det hade därvid diskuterats att vapnets pipa vid det tidigare undersökningstillfället bar uppenbara spår av en inte yrkesmässigt utförd förkortning av densamma.
Vid denna tid försökte PU via vapenlicensen, vapenkortet och innehavaren av den vapenaffär där vapnet inköpts, få fram uppgifter om vapnets ursprungliga piplängd. Detta lyckades emellertid inte.
Inte heller kunde man via Peter E få fram några uppgifter om vapnets ursprungliga piplängd eftersom denne mördades vid denna tid - i december 1989.
Efter vissa problem med att få fram vapnet undersöktes detta av SKL. I ett sakkunnigutlåtande, daterat den 12 november 1990, konstaterade SKL att revolvern förändrats från sitt ursprungsskick på så sätt att pipan, som sannolikt ursprungligen haft en piplängd om sex tum, kapats till en återstående längd om 11 cm och att kornet och kornfoten därigenom avlägsnats. Slutsatsen som SKL drog efter ny provskjutning med vapnet och den därefter vidtagna mikroskopiska undersökningen av kulorna var att det vid en jämförelse med ”OPkulorna” inte iakttagits ’några överensstämmelser beträffande mikroskopiska detaljer. Inget talade således för att de kulor som tillvaratagits på platsen för mordet på Olof Palme har utskjutits ur det insända vapnet, åtminstone inte efter det att vapnet ändrats till sitt nuvarande skick”.
De sista registrerade utredningsåtgärderna i avsnittet företogs i september 1994. Då kontaktades Peter E:s änka. Hon berättade att hon 1986 inte kände Peter E de hade träffats senare utan hänvisade till en annan kvinna som då haft sällskap med denne. PU identifierade kvinnan men tog såvitt framgår aldrig kontakt med henne.
Det rör sig således om ett identifierat och återfunnet vapen, vars pipa emellertid vid något tillfälle kapats. I det skicket kan vapnet inte ha använts vid mordet. Däremot kan det inte uteslutas att det i sitt ursprungliga skick använts vid mordet. Detta kan emellertid numera inte längre utredas.
3.3 Inhämtande av utrikespolitisk
sakkunskap. UD:s roll i
mordutredningen Av utredningsmaterialet framgår att PU vid skilda tillfällen anlitat UD för åtgärder och bedömningar, liksom att uppslag influtit via UD. Den
roll UD spelat i mordutredningen framträder dock med större tydlighet i det relativt omfattande material som UD samlat i ärendet. Kommissionen har gått igenom detta material och även inhämtat upplysningar från UD-tjänstemän m.fl. Sammantaget framgår följande om hur samarbetet mellan PU och UD fungerat genom åren.
3.3.1
Allmänt
Kabinettssekreteraren Jan Eliasson, som vid tiden för mordet var chef för UD:s politiska avdelning, insåg under de första dagarna efter mordet att en apparat inom UD skulle behöva tillskapas för att ta emot en inkommande tipsflod. För detta ändamål kallade han till sig kanslirådet Nils G Rosenberg, som bl.a. handhade krigsmaterielfrågor och kontakterna med polis och säkerhetspolisen. Nils G Rosenberg tillfrågades om han kunde ta på sig uppgiften att samla alla tips rörande mordet. Han accepterade och Jan Eliasson gav därefter samtliga anställda inom UD direktiv om att alla sådana tips skulle gå via Nils G Rosenberg, eftersom han ansåg att det var oerhört viktigt med en helhetssyn på materialet. Jan Eliasson följde själv arbetet noggrant och kom med många förslag och idéer om vad som borde göras. Nils G Rosenberg vidarebefordrade samtliga tips till Palmeutredningen.
Samtidigt kom länspolismästaren Hans Holmér att till sig knyta den förre ambassadören Sverker Åström som rådgivare i utrikespolitiska frågor.
Under det första utredningsåret skedde mordutredningens samarbete med UD därför dels via UD:s politiska avdelning och den där utsedde sambandsmannen, Nils G Rosenberg, dels via Sverker Åström.
10
Materialet består till största delen av tips till utlandsmyndigheterna som vidarebefordrats till UD, svar från UD i anledning av dessa tips och förfrågningar från PU till UD och utlandsmyndigheterna med begäran om t.ex. analyser eller biträde vid kontakt med utländska myndigheter. Tipsen har vidarebefordrats till PU samma dag som de har nått UD. Utöver tips och förfrågningar finns promemorior upprättade inom UD och meddelanden till och från PU. Handlingarna är samlade i tolv pärmar på avdelningen UMK (utrikesministern med kansli). Ett likaledes tämligen omfattande material finns också i UD:S arkiv. Där finns även handlingar rörande internationell rättshjälp från den enhet som handlägger frågor av det slaget. Även dessa handlingar innehåller ställvis uppgifter av intresse för granskningen av mordutredningen. – Allmänt sett kan sägas att UD-materialet i det berör enskilda utredningsuppslag dubblerar sådant som finns hos PU; i enskildheter kan det dock tillföra sakupplysningar. – UDmaterialet är välordnat men inte lätt överskådligt.
roll UD spelat i mordutredningen framträder dock med större tydlighet i det relativt omfattande material som UD samlat i ärendet. Kommissionen har gått igenom detta material och även inhämtat upplysningar från UD-tjänstemän m.fl. Sammantaget framgår följande om hur samarbetet mellan PU och UD fungerat genom åren.
3.3.1
Allmänt
Kabinettssekreteraren Jan Eliasson, som vid tiden för mordet var chef för UD:s politiska avdelning, insåg under de första dagarna efter mordet att en apparat inom UD skulle behöva tillskapas för att ta emot en inkommande tipsflod. För detta ändamål kallade han till sig kanslirådet Nils G Rosenberg, som bl.a. handhade krigsmaterielfrågor och kontakterna med polis och säkerhetspolisen. Nils G Rosenberg tillfrågades om han kunde ta på sig uppgiften att samla alla tips rörande mordet. Han accepterade och Jan Eliasson gav därefter samtliga anställda inom UD direktiv om att alla sådana tips skulle gå via Nils G Rosenberg, eftersom han ansåg att det var oerhört viktigt med en helhetssyn på materialet. Jan Eliasson följde själv arbetet noggrant och kom med många förslag och idéer om vad som borde göras. Nils G Rosenberg vidarebefordrade samtliga tips till Palmeutredningen.
Samtidigt kom länspolismästaren Hans Holmér att till sig knyta den förre ambassadören Sverker Åström som rådgivare i utrikespolitiska frågor.
Under det första utredningsåret skedde mordutredningens samarbete med UD därför dels via UD:s politiska avdelning och den där utsedde sambandsmannen, Nils G Rosenberg, dels via Sverker Åström.
10
Materialet består till största delen av tips till utlandsmyndigheterna som vidarebefordrats till UD, svar från UD i anledning av dessa tips och förfrågningar från PU till UD och utlandsmyndigheterna med begäran om t.ex. analyser eller biträde vid kontakt med utländska myndigheter. Tipsen har vidarebefordrats till PU samma dag som de har nått UD. Utöver tips och förfrågningar finns promemorior upprättade inom UD och meddelanden till och från PU. Handlingarna är samlade i tolv pärmar på avdelningen UMK (utrikesministern med kansli). Ett likaledes tämligen omfattande material finns också i UD:S arkiv. Där finns även handlingar rörande internationell rättshjälp från den enhet som handlägger frågor av det slaget. Även dessa handlingar innehåller ställvis uppgifter av intresse för granskningen av mordutredningen. – Allmänt sett kan sägas att UD-materialet i det berör enskilda utredningsuppslag dubblerar sådant som finns hos PU; i enskildheter kan det dock tillföra sakupplysningar. – UDmaterialet är välordnat men inte lätt överskådligt.
I detta kapitel beskriver vi vårt uppdrag samt hur vi uppfattat och utfört det. Det innehåller också redogörelser för hur vi förhållit oss till den tidigare Palmekommissionens material och för den revisionella granskning av brottsutredningen som vi låtit två experter från Riksrevisionsverket utföra. En grannlaga fråga för oss har gällt hur personuppgifter från utredningsmaterialet skall återges. Vi redovisar i detta inledande kapitel hur vi resonerat i det hänseendet.
Huvuddelen av kapitlet ägnas åt de tidigare granskningar av mordutredningen som förekommit. Framför allt uppehåller vi oss vid Juristkommissionens rapporter. Det finns flera skäl till detta. Ett är att redogörelsen för Juristkommissionens arbeten fungerar som en historik beträffande det första utredningsåret och därmed också som en introduktion till vårt eget granskningsarbete. Ett annat är att vi funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissioanalyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även beträffande den period vi granskar. Vi finner det därför naturligt att ta avstamp i dessa arbeten och redovisar i kapitlets avslutande del Våra slutsatser av de tidigare granskningarna.
nens
Bakgrund
Kapitlets innehåll
I detta kapitel beskriver vi vårt uppdrag samt hur vi uppfattat och utfört det. Det innehåller också redogörelser för hur vi förhållit oss till den tidigare Palmekommissionens material och för den revisionella granskning av brottsutredningen som vi låtit två experter från Riksrevisionsverket utföra. En grannlaga fråga för oss har gällt hur personuppgifter från utredningsmaterialet skall återges. Vi redovisar i detta inledande kapitel hur vi resonerat i det hänseendet.
Huvuddelen av kapitlet ägnas åt de tidigare granskningar av mordutredningen som förekommit. Framför allt uppehåller vi oss vid Juristkommissionens rapporter. Det finns flera skäl till detta. Ett är att redogörelsen för Juristkommissionens arbeten fungerar som en historik beträffande det första utredningsåret och därmed också som en introduktion till vårt eget granskningsarbete. Ett annat är att vi funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissioanalyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även beträffande den period vi granskar. Vi finner det därför naturligt att ta avstamp i dessa arbeten och redovisar i kapitlets avslutande del Våra slutsatser av de tidigare granskningarna.
Allmänt om Sverker Åströms uppdrag Sverker Åström var yrkesdiplomat och hade tjänstgjort som ambassadör och kabinettsskreterare vid UD. Vid mordtillfället 1986 var han pensionerad; sin senaste befattning som svensk ambassadör i Paris hade han lämnat 1982. Han hade, enligt vad han uppgav då han hördes inför Juristkommissionen (den 10 mars 1987) inte därefter haft några uppdrag för UD. Däremot hade han ibland biträtt Olof Palme, bl.a. i samband med det tal Olof Palme i oktober 1985 hade hållit vid FN:S 40-årsjubiléum. Han hade också haft ett uppdrag av diplomatisk karaktär för statsrådet Birgitta Dahl. Han berättade inför Juristkommissionen vidare att han sedan tre år, dvs. med början 1984, disponerade ett tjänsterum i Rosenbad, i statsministerns kansli.
Sverker Åström kontaktades kort efter mordet av förlagsdirektören Ebbe Carlsson, som frågade om han kunde tänka sig att bli Hans Holmérs rådgivare i utrikespolitiska frågor. Han kände Holmér sedan tidigare. Bl.a. hade han under sin tid som Parisambassadör vigt Holmér då denne gifte sig i början av åttiotalet. Han sammanträffade därefter måndagen den 3 mars med Ebbe Carlsson och Hans Holmér. Mötet utmynnade i att Sverker Åström skulle författa en promemoria om vilka utländska grupperingar som kunde vara av intresse för mordutredningen.
I samband med denna förfrågan tog Sverker Åström kontakt med UD och efterhörde departementets inställning till det föreslagna uppdraget. UD hade inget att erinra. Samtidigt hade UD som framgått vidtagit vissa dispositioner i anledning av mordet och utsett kanslirådet Nils G Rosenberg till sambandsman. Det beslöts att Sverker Åström skulle ha kontakt med Nils G Rosenberg i sitt uppdrag.
Sverker Åström träffade den 5 mars Hans Holmér i polishuset och överlämnade den promemoria som han utlovat dagen innan. Vid mötet närvarade även Nils G Rosenberg.
I samband med att Hans Holmér engagerade Sverker Åström frågade han denne om han offenligt kunde uppge Åström som sin utrikespolitiske rådgivare, vilket denne medgav." Arrangemanget varade så länge Hans Holmér kvarstod som spaningsledare, dvs. till februari 1987.
11
I Juristkommissionens utfrågning diskuteras en presskonferens där Sverker Åström hade presenterats som en komponent i spaningsorganisationen. Sverker Åström sade sig ha reagerat mot detta och att den som framställt saken så, fullständigt hade missuppfattat situationen.
Uppdrag till förre ambassadören Sverker Åström
Allmänt om Sverker Åströms uppdrag Sverker Åström var yrkesdiplomat och hade tjänstgjort som ambassadör och kabinettsskreterare vid UD. Vid mordtillfället 1986 var han pensionerad; sin senaste befattning som svensk ambassadör i Paris hade han lämnat 1982. Han hade, enligt vad han uppgav då han hördes inför Juristkommissionen (den 10 mars 1987) inte därefter haft några uppdrag för UD. Däremot hade han ibland biträtt Olof Palme, bl.a. i samband med det tal Olof Palme i oktober 1985 hade hållit vid FN:S 40-årsjubiléum. Han hade också haft ett uppdrag av diplomatisk karaktär för statsrådet Birgitta Dahl. Han berättade inför Juristkommissionen vidare att han sedan tre år, dvs. med början 1984, disponerade ett tjänsterum i Rosenbad, i statsministerns kansli.
Sverker Åström kontaktades kort efter mordet av förlagsdirektören Ebbe Carlsson, som frågade om han kunde tänka sig att bli Hans Holmérs rådgivare i utrikespolitiska frågor. Han kände Holmér sedan tidigare. Bl.a. hade han under sin tid som Parisambassadör vigt Holmér då denne gifte sig i början av åttiotalet. Han sammanträffade därefter måndagen den 3 mars med Ebbe Carlsson och Hans Holmér. Mötet utmynnade i att Sverker Åström skulle författa en promemoria om vilka utländska grupperingar som kunde vara av intresse för mordutredningen.
I samband med denna förfrågan tog Sverker Åström kontakt med UD och efterhörde departementets inställning till det föreslagna uppdraget. UD hade inget att erinra. Samtidigt hade UD som framgått vidtagit vissa dispositioner i anledning av mordet och utsett kanslirådet Nils G Rosenberg till sambandsman. Det beslöts att Sverker Åström skulle ha kontakt med Nils G Rosenberg i sitt uppdrag.
Sverker Åström träffade den 5 mars Hans Holmér i polishuset och överlämnade den promemoria som han utlovat dagen innan. Vid mötet närvarade även Nils G Rosenberg.
I samband med att Hans Holmér engagerade Sverker Åström frågade han denne om han offenligt kunde uppge Åström som sin utrikespolitiske rådgivare, vilket denne medgav." Arrangemanget varade så länge Hans Holmér kvarstod som spaningsledare, dvs. till februari 1987.
11
I Juristkommissionens utfrågning diskuteras en presskonferens där Sverker Åström hade presenterats som en komponent i spaningsorganisationen. Sverker Åström sade sig ha reagerat mot detta och att den som framställt saken så, fullständigt hade missuppfattat situationen.
Sverker Åström har i samtal med såväl Juristkommissionen som med oss framhållit att han uppfattade uppdraget som icke officiellt och grundat på rent personliga förhållanden. Han uppbar aldrig någon ekonomisk ersättning. Han har samtidigt framhållit att han höll UD underrättat om allt han företog sig inom ramen för uppdraget och i allmänhet lät sig åtföljas av någon representant från UD vid sina sammanträffanden med Hans Holmér. Inför Juristkommissionen tillfrågades Sverker Åström på vems uppdrag han arbetat eller bedrivit sin verksamhet. Han svarade att det hade rört sig om en rent personlig relation mellan Hans Holmér och honom själv, han hade med tanke på det extraordinära läget tyckt att det varit självklart att göra Hans Holmér den tjänsten. Han tillade att det varit lika självklart att inte utföra uppdraget annat än i ständig kontakt med UD.
Sverker Åströms promemorior är upprättade och instämplade vid UD. Även i andra handlingar från UD framstår Sverker Åström som en del av departementet. Det finns anledning att tro att han uppfattades så av personer han själv var i kontakt med i sammanhanget. Vid ett tillfälle togs kontakter med ett antal främmande stater med anhållan om biträde i utredningsarbetet. Detta beskrevs av Sverker Åström på följande sätt då denne utfrågades av Juristkommissionen:12
jag tog initiativet till att säga till UD:s ledning att, även om det skulle vara ett mycket extraordinärt handlingssätt, så ska vi göra så att vi kallar upp en rad olika ambassadörer. Vi valde ut engelsmannen, fransmannen, amerikanen, ryssen, västtysken och Italien, jag tror att det var dom. Ungefär sex-sju ambassadörer och kallade upp dem i tur och ordning. Och jag var närvarande de flesta av dom mötena. Och sa till dom det att nu gör vi en väldigt ovanlig diplomatisk demarche hos er, men ärendet är också ovanligt, för vi har inte haft så mycket statsministrar mördade i Sverige. Och vi ber nu er att vidarebefordra till er regering att alla dom upplysningar som ni har från era hemliga tjänster, hemliga eller inte hemliga tjänster, kan inhämta om det här, som har någon som helst relevans för den här utredningen, vill vi gärna att ni vidarebefordrar till oss.
Av dokumentationen hos UD framgår att det i åtminstone ett antal fall var Sverker Åström som tog emot de svar som inkom och att han därvid synes ha uppfattats som den svenska regeringens/mordutredningens representant. (Om resultatet av initiativet, se nedan.)
Kontakterna med mordutredningen skedde enligt vad Sverker Åström uppgivit med Hans Holmér ensam. Vid två tillfällen kom han dock att delta i möten med spaningsledningen. Ett av mötena var av social karaktär och inkluderade även andra medarbetare till Hans
12
Juristkommissionens utfrågning med Sverker Åström den 10 mars 1987.
Sverker Åström har i samtal med såväl Juristkommissionen som med oss framhållit att han uppfattade uppdraget som icke officiellt och grundat på rent personliga förhållanden. Han uppbar aldrig någon ekonomisk ersättning. Han har samtidigt framhållit att han höll UD underrättat om allt han företog sig inom ramen för uppdraget och i allmänhet lät sig åtföljas av någon representant från UD vid sina sammanträffanden med Hans Holmér. Inför Juristkommissionen tillfrågades Sverker Åström på vems uppdrag han arbetat eller bedrivit sin verksamhet. Han svarade att det hade rört sig om en rent personlig relation mellan Hans Holmér och honom själv, han hade med tanke på det extraordinära läget tyckt att det varit självklart att göra Hans Holmér den tjänsten. Han tillade att det varit lika självklart att inte utföra uppdraget annat än i ständig kontakt med UD.
Sverker Åströms promemorior är upprättade och instämplade vid UD. Även i andra handlingar från UD framstår Sverker Åström som en del av departementet. Det finns anledning att tro att han uppfattades så av personer han själv var i kontakt med i sammanhanget. Vid ett tillfälle togs kontakter med ett antal främmande stater med anhållan om biträde i utredningsarbetet. Detta beskrevs av Sverker Åström på följande sätt då denne utfrågades av Juristkommissionen:12
jag tog initiativet till att säga till UD:s ledning att, även om det skulle vara ett mycket extraordinärt handlingssätt, så ska vi göra så att vi kallar upp en rad olika ambassadörer. Vi valde ut engelsmannen, fransmannen, amerikanen, ryssen, västtysken och Italien, jag tror att det var dom. Ungefär sex-sju ambassadörer och kallade upp dem i tur och ordning. Och jag var närvarande de flesta av dom mötena. Och sa till dom det att nu gör vi en väldigt ovanlig diplomatisk demarche hos er, men ärendet är också ovanligt, för vi har inte haft så mycket statsministrar mördade i Sverige. Och vi ber nu er att vidarebefordra till er regering att alla dom upplysningar som ni har från era hemliga tjänster, hemliga eller inte hemliga tjänster, kan inhämta om det här, som har någon som helst relevans för den här utredningen, vill vi gärna att ni vidarebefordrar till oss.
Av dokumentationen hos UD framgår att det i åtminstone ett antal fall var Sverker Åström som tog emot de svar som inkom och att han därvid synes ha uppfattats som den svenska regeringens/mordutredningens representant. (Om resultatet av initiativet, se nedan.)
Kontakterna med mordutredningen skedde enligt vad Sverker Åström uppgivit med Hans Holmér ensam. Vid två tillfällen kom han dock att delta i möten med spaningsledningen. Ett av mötena var av social karaktär och inkluderade även andra medarbetare till Hans
12
Juristkommissionens utfrågning med Sverker Åström den 10 mars 1987.
Holmér. Det andra var ett ledningsgruppsmöte den söndag som föregick ”operation Alfa”. Vid ett tillfälle sammanträffade han på Hans Holmérs initiativ med dåvarande förundersökningsledaren K.G. Svensson. Vid ett annat tillfälle tog han själv kontakt med statssekreteraren Harald Fälth vid Justitiedepartementet, för att efterhöra hur regeringen tänkte besvara en interpellation i riksdagen, där en fråga om Sverker Åströms roll i utredningen rests.
Enligt Sverker Åström hade UD problem med samarbetet med säkerhetspolisen. Hans Holmér ordnade i samband med det ovan nämnda mötet den 5 mars så att Sverker Åström och Nils G Rosenberg skulle få träffa tjänstemän vid säkerhetspolisen för att diskutera utländska grupperingar av intresse. Initiativet utföll mindre väl; Sverker Åström mottogs av en som han uppfattade det okunnig och ointresserad tjänsteman. De bemöttes med oginhet. Saken togs sedermera upp med säkerhetspolisens chef Sven-Åke Hjälmroth, som framförde en ursäkt. Enligt Sverker Åström hade förhållandet mellan UD och säkerhetspolisen länge varit dåligt. Särskilt dåligt hade det varit under den tid Sverker Åström varit kabinettssekreterare vid UD, bl.a. på grund av att dåvarande rikspolischefen Carl Persson, i samband med att Sverker Åström 1972 tillträde sin tjänst, till Olof Palme anmält att säkerhetspolisen bedömde att Sverker Åström själv utgjorde en säkerhetsrisk.
Sverker Åströms promemorior m.m. Den promemoria Sverker Åström upprättade efter den första kontakten med Hans Holmér och Ebbe Carlsson har i huvudet texten ”Utrikesdepartementet Politiska avdelningen” och rubriken ”Promemoria 198603-04. För Hans Holmér efter samtal kvällen den 3 mars”. Den har i övrigt följande lydelse.
Möjligheten att mordet begåtts av representant för utländsk grupp – lejd mördare eller fanatisk medlem måste givetvis studeras noggrant. Här några tankar.
1. Några alternativ bör rimligen studeras Det är svårt att tänka sig någon stat eller grupp i Östeuropa (utom Jugoslavien) eller Latinamerika. Några reservationer bör dock göras. För contras i Nicaragua var Palme uppenbarligen en fiende men att denna grupp, i hög grad och helt synligt styrd av amerikanska intressen, skulle företa ett terrordåd fjärran från den egna regionen är inte sannolikt. Pinochets anhängare i och utanför Chile såg naturligtvis i Palme en motståndare. Men att de nu skulle gripa till vapen är högst os olikt.
Holmér. Det andra var ett ledningsgruppsmöte den söndag som föregick ”operation Alfa”. Vid ett tillfälle sammanträffade han på Hans Holmérs initiativ med dåvarande förundersökningsledaren K.G. Svensson. Vid ett annat tillfälle tog han själv kontakt med statssekreteraren Harald Fälth vid Justitiedepartementet, för att efterhöra hur regeringen tänkte besvara en interpellation i riksdagen, där en fråga om Sverker Åströms roll i utredningen rests.
Enligt Sverker Åström hade UD problem med samarbetet med säkerhetspolisen. Hans Holmér ordnade i samband med det ovan nämnda mötet den 5 mars så att Sverker Åström och Nils G Rosenberg skulle få träffa tjänstemän vid säkerhetspolisen för att diskutera utländska grupperingar av intresse. Initiativet utföll mindre väl; Sverker Åström mottogs av en som han uppfattade det okunnig och ointresserad tjänsteman. De bemöttes med oginhet. Saken togs sedermera upp med säkerhetspolisens chef Sven-Åke Hjälmroth, som framförde en ursäkt. Enligt Sverker Åström hade förhållandet mellan UD och säkerhetspolisen länge varit dåligt. Särskilt dåligt hade det varit under den tid Sverker Åström varit kabinettssekreterare vid UD, bl.a. på grund av att dåvarande rikspolischefen Carl Persson, i samband med att Sverker Åström 1972 tillträde sin tjänst, till Olof Palme anmält att säkerhetspolisen bedömde att Sverker Åström själv utgjorde en säkerhetsrisk.
Sverker Åströms promemorior m.m. Den promemoria Sverker Åström upprättade efter den första kontakten med Hans Holmér och Ebbe Carlsson har i huvudet texten ”Utrikesdepartementet Politiska avdelningen” och rubriken ”Promemoria 198603-04. För Hans Holmér efter samtal kvällen den 3 mars”. Den har i övrigt följande lydelse.
Möjligheten att mordet begåtts av representant för utländsk grupp – lejd mördare eller fanatisk medlem måste givetvis studeras noggrant. Här några tankar.
1. Några alternativ bör rimligen studeras Det är svårt att tänka sig någon stat eller grupp i Östeuropa (utom Jugoslavien) eller Latinamerika. Några reservationer bör dock göras. För contras i Nicaragua var Palme uppenbarligen en fiende men att denna grupp, i hög grad och helt synligt styrd av amerikanska intressen, skulle företa ett terrordåd fjärran från den egna regionen är inte sannolikt. Pinochets anhängare i och utanför Chile såg naturligtvis i Palme en motståndare. Men att de nu skulle gripa till vapen är högst os olikt.
SOU1999:88 sid. 222 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Gäller detsamma Fidel Castros fanatiska och talrika motståndare. De är helt medvetna om Olof Palmes och Sveriges nära kontakter med Cuba, bl.a. syftande till att, förmodar jag, om möjligt åstadkomma ett rimligare förhållande mellan Cuba och USA. Saken bör noga prövas.
Afrika liksom Asien österut fr.o.m. Pakistan kan väl rimligen uteslutas.
Möjligen bör beaktas att sikherna i Olof Palmes vänskap med fru Gandhi och hennes son, nuvarande premiärministern nog var minst sagt ovänskapligt inställda till Palme.
Endast i ett fall har man från utländskt ansvarigt håll antytt att annan stat skulle ligga bakom. Det gäller ett för utländsk publik avsett Tassmeddelande 1986-03-02 och en artikel följande dag av känd författare, vari USA i beslöjade ordalag utpekas.
Tills vidare får detta ondsinta misstänkliggörande nog anses vara framkallat av en i Sovjet nästan automatisk polemisk – propagandistisk reflex. (Det är förvånande att inte någon svensk journalist i Moskva tagit fatt i saken och bett om bevis.)
Återstår Västeuropa, Medelhavsområdet och Asien västerut fr.o.m. Iran.
2. Av västeuropeiska terrorgrupper är det väl egentligen bara Röda arméfraktionen som kan tänkas även om både CCC och Action Directe bör nämnas i sammanhanget. Motiv för RAF finns i form av en säkert kvarstående indignation över utlämnandet av en tysk terrorist 1975 (som bl.a. ledde till attentatförsöket mot Anna-Greta Leijon).
3. Den kroatiska gruppen Ustasja har bevisligen begått flera terrordåd och kan tänkas ha ett motiv att skada Sverige och Olof Palme.
Ambassadmördaren fick nyligen genom beslut av regeringen strafftiden tidsbestämd (i sak, antar jag, nedsatt). Bara för någon vecka sedan tog regeringen ett annat beslut, innebärande att mannens rörelsefrihet under fängelsetiden begränsas.
Det förra beslutet väckte tydligen besvikelse både hos jugoslaviska regeringen och hos vissa kroatiska grupper.
Att regeringen i Belgrad skulle ha beordrat våldsanvändning är väl uteslutet.
Men möjligheten att kroatisk oppositionsman eller – grupp – står bakom måste fasthållas.
Dock märkes den viktiga omständigheten att kroaterna veterligen inte begått terrordåd annat än mot egna landsmän (serber eller sådana kroater som accepterat regimen i landet).
Den baskiska organisationen ETA tvekar inte att använda våld, inne i Spanien men även i Frankrike. Mig veterligen har de inte begått våldsdåd i andra länder. Ett teoretiskt möjligt, men osannolikt motiv skulle kunna vara att Olof Palme vid besök i Madrid talade mot användande av våld.
SOU1999:88 sid. 222 Vissa generella utredningsåtgärder m.m.
Gäller detsamma Fidel Castros fanatiska och talrika motståndare. De är helt medvetna om Olof Palmes och Sveriges nära kontakter med Cuba, bl.a. syftande till att, förmodar jag, om möjligt åstadkomma ett rimligare förhållande mellan Cuba och USA. Saken bör noga prövas.
Afrika liksom Asien österut fr.o.m. Pakistan kan väl rimligen uteslutas.
Möjligen bör beaktas att sikherna i Olof Palmes vänskap med fru Gandhi och hennes son, nuvarande premiärministern nog var minst sagt ovänskapligt inställda till Palme.
Endast i ett fall har man från utländskt ansvarigt håll antytt att annan stat skulle ligga bakom. Det gäller ett för utländsk publik avsett Tassmeddelande 1986-03-02 och en artikel följande dag av känd författare, vari USA i beslöjade ordalag utpekas.
Tills vidare får detta ondsinta misstänkliggörande nog anses vara framkallat av en i Sovjet nästan automatisk polemisk – propagandistisk reflex. (Det är förvånande att inte någon svensk journalist i Moskva tagit fatt i saken och bett om bevis.)
Återstår Västeuropa, Medelhavsområdet och Asien västerut fr.o.m. Iran.
2. Av västeuropeiska terrorgrupper är det väl egentligen bara Röda arméfraktionen som kan tänkas även om både CCC och Action Directe bör nämnas i sammanhanget. Motiv för RAF finns i form av en säkert kvarstående indignation över utlämnandet av en tysk terrorist 1975 (som bl.a. ledde till attentatförsöket mot Anna-Greta Leijon).
3. Den kroatiska gruppen Ustasja har bevisligen begått flera terrordåd och kan tänkas ha ett motiv att skada Sverige och Olof Palme.
Ambassadmördaren fick nyligen genom beslut av regeringen strafftiden tidsbestämd (i sak, antar jag, nedsatt). Bara för någon vecka sedan tog regeringen ett annat beslut, innebärande att mannens rörelsefrihet under fängelsetiden begränsas.
Det förra beslutet väckte tydligen besvikelse både hos jugoslaviska regeringen och hos vissa kroatiska grupper.
Att regeringen i Belgrad skulle ha beordrat våldsanvändning är väl uteslutet.
Men möjligheten att kroatisk oppositionsman eller – grupp – står bakom måste fasthållas.
Dock märkes den viktiga omständigheten att kroaterna veterligen inte begått terrordåd annat än mot egna landsmän (serber eller sådana kroater som accepterat regimen i landet).
Den baskiska organisationen ETA tvekar inte att använda våld, inne i Spanien men även i Frankrike. Mig veterligen har de inte begått våldsdåd i andra länder. Ett teoretiskt möjligt, men osannolikt motiv skulle kunna vara att Olof Palme vid besök i Madrid talade mot användande av våld.
De armeniska flyktinggruppernas terrorverksamhet är väl känd. Den har mig veterligen uteslutande riktats mot turkiska liv och intressen. Att dessa grupper skulle vara inblandade här finns ingen rimlig anledning anta.
5. Den våldsamt reaktionära grupp, som kallar sig EAP och som leds från USA av en helt bisarr person, har riktat under åratal en våldsam kampanj mot Palme. Enligt uppgift är den inre disciplinen bland de unga avhängarna mycket hård och man tränas till fanatism, men om någon medlem har begått våldsbrott eller uttalat hot om detta, känner jag inte till. Det förefaller osannolikt. SÄPO bör veta.
6. Kurderna har organisationer som kämpar med våld. PKK, som i Sverige beräknas ha flera hundra medlemmar, är uttryckligen betecknad som terrororganisation enligt terroristlagen. Vilka motiv skulle de kunna tänkas ha? Möjligen två, ett mera långsiktigt och ett mera omedelbart.
Det förra det allmänna förhållandet att de känner sig diskriminerade i Sverige. Hur starka sådana stämningar är och om någon antydan gjorts om våldsanvändning, bör väl SÄPO känna till. Det höga straffet för den kurd som nyligen dömdes för mordet i Medborgarhuset måste uppenbarligen ha väckt starka känslor hos (vissa) kurder här. Åter gäller att SÄPO bör känna till hur diskussionen gått i de kurdiska kretsarna.
7. De mot Khomeini fientliga iranska flyktingarna är talrika och för ett aggressivt språk. Inga tecken finns som jag känner till att de är benägna begå våldsdåd.
8. Återstår araberna. Att någon av Arafat direkt beroende grupp skulle ligga bakom är närmast uteslutet. Arafat måste rimligen i hög grad ha uppskattat Palmes stöd åt de palestinska rättigheterna. Men andra palestinier, Abu Nidal, Force 17 och de med Syrien samverkande grupperna, måste ha sett annorlunda på Palme. De har visat att de vill undanröja just moderata försvarare av Palestinas sak. Ett viktigt exempel är mordet på Sawali i Portugal för två år sedan. Men det är ändå svårt föreställa sig att skulle vilja undanröja just Palme. Det skulle vara lika naturligt att vända sig mot Kreisky som också står för en kompromiss i Palestina. Om Kreisky gäller emellertid att han har speciellt nära förbindelser med Libyen och Khadaffi personligen. Detta kan skydda honom. Det vore nog värt höra med österrikarna om Kreisky utsatts för hot eller attentatsförsök och i så fall från vilket håll. Ett genomgående drag i den muslimska världen är fundamentalismens utbredning. Det gäller från Iran till Egypten. Här finns helt hänsynslösa
De armeniska flyktinggruppernas terrorverksamhet är väl känd. Den har mig veterligen uteslutande riktats mot turkiska liv och intressen. Att dessa grupper skulle vara inblandade här finns ingen rimlig anledning anta.
5. Den våldsamt reaktionära grupp, som kallar sig EAP och som leds från USA av en helt bisarr person, har riktat under åratal en våldsam kampanj mot Palme. Enligt uppgift är den inre disciplinen bland de unga avhängarna mycket hård och man tränas till fanatism, men om någon medlem har begått våldsbrott eller uttalat hot om detta, känner jag inte till. Det förefaller osannolikt. SÄPO bör veta.
6. Kurderna har organisationer som kämpar med våld. PKK, som i Sverige beräknas ha flera hundra medlemmar, är uttryckligen betecknad som terrororganisation enligt terroristlagen. Vilka motiv skulle de kunna tänkas ha? Möjligen två, ett mera långsiktigt och ett mera omedelbart.
Det förra det allmänna förhållandet att de känner sig diskriminerade i Sverige. Hur starka sådana stämningar är och om någon antydan gjorts om våldsanvändning, bör väl SÄPO känna till. Det höga straffet för den kurd som nyligen dömdes för mordet i Medborgarhuset måste uppenbarligen ha väckt starka känslor hos (vissa) kurder här. Åter gäller att SÄPO bör känna till hur diskussionen gått i de kurdiska kretsarna.
7. De mot Khomeini fientliga iranska flyktingarna är talrika och för ett aggressivt språk. Inga tecken finns som jag känner till att de är benägna begå våldsdåd.
8. Återstår araberna. Att någon av Arafat direkt beroende grupp skulle ligga bakom är närmast uteslutet. Arafat måste rimligen i hög grad ha uppskattat Palmes stöd åt de palestinska rättigheterna. Men andra palestinier, Abu Nidal, Force 17 och de med Syrien samverkande grupperna, måste ha sett annorlunda på Palme. De har visat att de vill undanröja just moderata försvarare av Palestinas sak. Ett viktigt exempel är mordet på Sawali i Portugal för två år sedan. Men det är ändå svårt föreställa sig att skulle vilja undanröja just Palme. Det skulle vara lika naturligt att vända sig mot Kreisky som också står för en kompromiss i Palestina. Om Kreisky gäller emellertid att han har speciellt nära förbindelser med Libyen och Khadaffi personligen. Detta kan skydda honom. Det vore nog värt höra med österrikarna om Kreisky utsatts för hot eller attentatsförsök och i så fall från vilket håll. Ett genomgående drag i den muslimska världen är fundamentalismens utbredning. Det gäller från Iran till Egypten. Här finns helt hänsynslösa
personer men något motiv som har avseende på Sverige är inte möjligt att skönja. 9. Mordet förefaller väl förberett. Rimligen bör även flyktvägarna ur landet ha varit planerade (låt vara att det är svårare att lämna Sverige obemärkt nattetid än dagtid). Om en utländsk person eller grupp är skyldig är det naturligt anta att mördaren sökt omedelbart lämna landet. Jag antar att polisen utnyttjar Interpol och andra utländska kontakter för att den vägen söka få upp något spår. I den mån ambassaderna kan vara till någon nytta står UD uppenbarligen till tjänst. 10. Syftet med ovanstående punkter har varit att ange några möjligheter – för det fall att brottet över huvud har internationell anknytning. Min slutsats är närmast att inget omedelbart motiv kan identifieras, men att verkligt starkt de kurdiska och kroatiska alternativen i första hand bör noggrant studeras.
I UD:s material finns en samma dag av säkerhetspolisen upprättad promemoria, som Sverker Åström sedermera kommenterade. För sammanhanget bör även säkerhetspolisens promemoria återges.
Mordet på Olof PALME - en redovisning av vad som talar för respektive mot att en politisk organisation skulle ha utfört gärningen 1. Västtyska organisationer typ Rote Armee Fraktion För Västtysklands ambassad i Stockholm ockuperades år 1975. Den svenska regeringen under Olof PALME utvisade de ockupanter som överlevde den explosion som inträffade på ambassaden. Två år senare greps medlemmarna i en grupp som planerade att kidnappa f.d. statsrådet LEIJON. De utländska medlemmarna i denna grupp utvisades bl.a. till Västtyskland av regeringen FÄLLDIN. Mot Mer än tio år har förflutit sedan ambassadockupationen. I LEIJON-ärendet var det en borgerlig regering som fattade utvisningsbesluten. Också denna händelse ligger långt tillbaka i tiden. 2. Jugoslaviska – kroatiska organisationer För Ambassadmördaren Miro BARESIC har under ett antal år fört en kamp för att få sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff. Regeringen har ända tills helt nyligen motsatt sig detta. Det beslut som fattades under hösten 1985 innebar visserligen att straffet tidsbestämdes. Troligen hade dock BARESIC kalkylerat med att kunna friges tidigare än vad beslutet kom att innebära.
personer men något motiv som har avseende på Sverige är inte möjligt att skönja. 9. Mordet förefaller väl förberett. Rimligen bör även flyktvägarna ur landet ha varit planerade (låt vara att det är svårare att lämna Sverige obemärkt nattetid än dagtid). Om en utländsk person eller grupp är skyldig är det naturligt anta att mördaren sökt omedelbart lämna landet. Jag antar att polisen utnyttjar Interpol och andra utländska kontakter för att den vägen söka få upp något spår. I den mån ambassaderna kan vara till någon nytta står UD uppenbarligen till tjänst. 10. Syftet med ovanstående punkter har varit att ange några möjligheter – för det fall att brottet över huvud har internationell anknytning. Min slutsats är närmast att inget omedelbart motiv kan identifieras, men att verkligt starkt de kurdiska och kroatiska alternativen i första hand bör noggrant studeras.
I UD:s material finns en samma dag av säkerhetspolisen upprättad promemoria, som Sverker Åström sedermera kommenterade. För sammanhanget bör även säkerhetspolisens promemoria återges.
Mordet på Olof PALME - en redovisning av vad som talar för respektive mot att en politisk organisation skulle ha utfört gärningen 1. Västtyska organisationer typ Rote Armee Fraktion För Västtysklands ambassad i Stockholm ockuperades år 1975. Den svenska regeringen under Olof PALME utvisade de ockupanter som överlevde den explosion som inträffade på ambassaden. Två år senare greps medlemmarna i en grupp som planerade att kidnappa f.d. statsrådet LEIJON. De utländska medlemmarna i denna grupp utvisades bl.a. till Västtyskland av regeringen FÄLLDIN. Mot Mer än tio år har förflutit sedan ambassadockupationen. I LEIJON-ärendet var det en borgerlig regering som fattade utvisningsbesluten. Också denna händelse ligger långt tillbaka i tiden. 2. Jugoslaviska – kroatiska organisationer För Ambassadmördaren Miro BARESIC har under ett antal år fört en kamp för att få sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff. Regeringen har ända tills helt nyligen motsatt sig detta. Det beslut som fattades under hösten 1985 innebar visserligen att straffet tidsbestämdes. Troligen hade dock BARESIC kalkylerat med att kunna friges tidigare än vad beslutet kom att innebära.
BARESIC och den grupp kroater som stöder honom har således ett motiv för gärningen.
Mot BARESIC ser trots allt ett slut på sin fängelsevistelse. Ett avslöjande att han skulle ha något med mordet att skaffa skulle allvarligt försämra hans möjligheter att friges på halv eller två tredjedels tid. Den grupp kroater som stöder honom är liten och det är tveksamt att de skulle våga offra sig för en sak som bara skulle förstöra för övriga kroater i Sverige.
3. PLO med undergrupperingar
För
Mot Olof Palme har aktivt arbetat för ett erkännande av PLO och PLO-ledaren räknar sig som en personlig vän till Palme.
4. Mot PLO fientligt inställda palestinska grupper För Grupper som Abu Nidal och Abu Moussa betraktar Arafat som en förrädare och har vid flera tillfällen utfört mord mot PLO-företrädare. (T.ex. vid socialistinternationalens möte i Portugal.) Palmes positiva attityd gentemot PLO skulle möjligen kunna göra honom obekväm i dessa mäns ögon.
Mot De mot PLO fientligt inställda grupperna har inte någon anledning att gå till angrepp mot sekundära mål utanför den palestinska intressesfären. Det har heller inte förekommit några kända attentat mot andra än israeler och Israels bundsförvanter samt de palestinier som stämplats som förrädare.
5. Militanta turk-kurdiska organisationer För Den svenska regeringen har genom sitt beslut den 10 december 1984 "terroriststämplat” åtta medlemmar av organisationen PKK. De åtta PKKmedlemmarna har genom beslut ålagts restriktioner som de upplever vara förödmjukande. Mordet på Cetin GÜNGÖR den 2 november 1985 har ytterligare spätt på debatten om dessa PKK-medlemmars eventuella knytning till terrorism och massmedias dessförinnan försiktiga hållning gentemot PKK har förbytts till en negativ attityd.
BARESIC och den grupp kroater som stöder honom har således ett motiv för gärningen.
Mot BARESIC ser trots allt ett slut på sin fängelsevistelse. Ett avslöjande att han skulle ha något med mordet att skaffa skulle allvarligt försämra hans möjligheter att friges på halv eller två tredjedels tid. Den grupp kroater som stöder honom är liten och det är tveksamt att de skulle våga offra sig för en sak som bara skulle förstöra för övriga kroater i Sverige.
3. PLO med undergrupperingar
För
Mot Olof Palme har aktivt arbetat för ett erkännande av PLO och PLO-ledaren räknar sig som en personlig vän till Palme.
4. Mot PLO fientligt inställda palestinska grupper För Grupper som Abu Nidal och Abu Moussa betraktar Arafat som en förrädare och har vid flera tillfällen utfört mord mot PLO-företrädare. (T.ex. vid socialistinternationalens möte i Portugal.) Palmes positiva attityd gentemot PLO skulle möjligen kunna göra honom obekväm i dessa mäns ögon.
Mot De mot PLO fientligt inställda grupperna har inte någon anledning att gå till angrepp mot sekundära mål utanför den palestinska intressesfären. Det har heller inte förekommit några kända attentat mot andra än israeler och Israels bundsförvanter samt de palestinier som stämplats som förrädare.
5. Militanta turk-kurdiska organisationer För Den svenska regeringen har genom sitt beslut den 10 december 1984 "terroriststämplat” åtta medlemmar av organisationen PKK. De åtta PKKmedlemmarna har genom beslut ålagts restriktioner som de upplever vara förödmjukande. Mordet på Cetin GÜNGÖR den 2 november 1985 har ytterligare spätt på debatten om dessa PKK-medlemmars eventuella knytning till terrorism och massmedias dessförinnan försiktiga hållning gentemot PKK har förbytts till en negativ attityd.
PKK har efter mordet på Cetin GÜNGÖR förbrukat sitt förtroendekapital och har inte längre något att förlora. PKKs fördömande inställning till den svenska regeringen framgick redan före mordet på Cetin GÜNGÖR genom bl.a. olika massmediauttalanden från ledande PKK-företrädare. Hüseyin Y säger t.ex. i en SvD-intervju den 6 augusti 1985 att ”PKK tolererar inte att svenska myndigheter bekämpar Kurdistan med lögner. Vårt tålamod räcker två månader till. Därefter kommer vi att betrakta Sverige som fiende”. I Helsingborgs Dagblad 850929 säger han: ”Palme har tagit avstånd från den kurdiska nationalismen, ett fritt Kurdistan och tvärtemot säger att problemen skall lösas inom de existerande gränserna”. Den 15 februari 1984 tog PKKs politbyrå beslutet att samtliga förrädare skulle avrättas. PKK-medlemmars uttalande att Palme samarbetade med den turkiska regimen kan tolkas som att också han faller in under begreppet ”förrädare”. Vid en husrannsakan den 2 mars 1986 hos en av de terroriststämplade kurderna anträffades en bok som bl.a. är en rapport om Palme och den svenska regeringen. Det kan på goda grunder antagas att utdrag ur denna rapport tillställts PKKs högsta ledning. Cetin GÜNGÖRS mördare har vid förhör sagt att ”den svenska rasistiska regeringen samarbetar med MIT” (Den turkiska underrättelsetjänsten.) De två mord i Sverige som PKK ligger bakom har utförts så att offren skjutits bakifrån. Mot En indikation på att PKK ligger bakom mordet skulle innebära kraftigt försämrade möjligheter för kurder att röra och uppehålla sig i Sverige. PKK har i utlandet tidigare riktat sina attentat uteslutande mot egna avhoppare och andra oppositionella kurder. Politiska gruppers modus operandi i samband med och efter mordattentat Politiska grupper som planerar och utför attentat mot person väljer sina mål med stor omsorg. Offren skall vara en person som inte bara gruppmedlemmarna utan också en större krets sympatisörer ska anse det vara motiverat att röja ur vägen. Exempel på sådana personer kan vara en diktator, en religiös ledare, en ”företrädare för militarismen”, ett ”hot mot världsfreden” e.dyl. Gruppen dömer offret till döden och utser den eller de personer som ska genomföra operationen. Efter ett spaningsskede genomförs attentatet. När attentatet är utfört är det viktigt för gruppen att för omvärlden tala om att offret röjts ur vägen just därför att det t.ex. ”företrädde militarismen”.
PKK har efter mordet på Cetin GÜNGÖR förbrukat sitt förtroendekapital och har inte längre något att förlora. PKKs fördömande inställning till den svenska regeringen framgick redan före mordet på Cetin GÜNGÖR genom bl.a. olika massmediauttalanden från ledande PKK-företrädare. Hüseyin Y säger t.ex. i en SvD-intervju den 6 augusti 1985 att ”PKK tolererar inte att svenska myndigheter bekämpar Kurdistan med lögner. Vårt tålamod räcker två månader till. Därefter kommer vi att betrakta Sverige som fiende”. I Helsingborgs Dagblad 850929 säger han: ”Palme har tagit avstånd från den kurdiska nationalismen, ett fritt Kurdistan och tvärtemot säger att problemen skall lösas inom de existerande gränserna”. Den 15 februari 1984 tog PKKs politbyrå beslutet att samtliga förrädare skulle avrättas. PKK-medlemmars uttalande att Palme samarbetade med den turkiska regimen kan tolkas som att också han faller in under begreppet ”förrädare”. Vid en husrannsakan den 2 mars 1986 hos en av de terroriststämplade kurderna anträffades en bok som bl.a. är en rapport om Palme och den svenska regeringen. Det kan på goda grunder antagas att utdrag ur denna rapport tillställts PKKs högsta ledning. Cetin GÜNGÖRS mördare har vid förhör sagt att ”den svenska rasistiska regeringen samarbetar med MIT” (Den turkiska underrättelsetjänsten.) De två mord i Sverige som PKK ligger bakom har utförts så att offren skjutits bakifrån. Mot En indikation på att PKK ligger bakom mordet skulle innebära kraftigt försämrade möjligheter för kurder att röra och uppehålla sig i Sverige. PKK har i utlandet tidigare riktat sina attentat uteslutande mot egna avhoppare och andra oppositionella kurder. Politiska gruppers modus operandi i samband med och efter mordattentat Politiska grupper som planerar och utför attentat mot person väljer sina mål med stor omsorg. Offren skall vara en person som inte bara gruppmedlemmarna utan också en större krets sympatisörer ska anse det vara motiverat att röja ur vägen. Exempel på sådana personer kan vara en diktator, en religiös ledare, en ”företrädare för militarismen”, ett ”hot mot världsfreden” e.dyl. Gruppen dömer offret till döden och utser den eller de personer som ska genomföra operationen. Efter ett spaningsskede genomförs attentatet. När attentatet är utfört är det viktigt för gruppen att för omvärlden tala om att offret röjts ur vägen just därför att det t.ex. ”företrädde militarismen”.
Lika viktigt är det att ta åt sig ”äran” för det utförda attentatet. Sympatisörerna måste ju få veta vilka de har att tacka. Vill gruppen påverka en politisk situation ligger det i sakens natur att man också talar om att offrets efterträdare och medarbetare står näst i tur. Ett genomgående mönster för de flesta kända grupper är att de antingen lämnar kvar flygblad på brottsplatsen eller att de brevledes eller per
telefon till myndigheter eller massmedia tar på sig ansvaret för dådet. Därvid lämnas sådana uppgiftet att det inte ska behöva råda någon tvekan om att det är "rätt" grupp som tagit på sig ansvaret. Detta med anledning av att det ofta förekommer att människor i olika gruppers namn tar på sig ansvaret, t.ex för att misskreditera någon grupp eller för att själv ta åt sig äran för något som någon annan utfört. I detta fall har inte något flygblad lämnats kvar på brottsplatsen. Polis eller massmedia har inte så vitt känt erhållit något brev med detaljerade uppgifter om något som bara gärningsmannen och utredarna bör känna till. Inte heller har gärningsmannen förklarat motivet till dödsdomen eller pekat ut någon annan regeringsmedlem som nästa offer. De samtal som kommit in från personer som i olika organisationers namn tagit på sig ansvaret har varit för ”lösa i konturerna”. Den uppringande har inte haft någon nyckelinformation att ge som kunnat binda gruppen vid brottet.
Den slutliga bedömningen måste således bli att mordet på Olof Palme inte förövats av någon politisk grupp av euro-terroristisk, latin-amerikansk eller mellanösterntyp. Om det skulle visa sig att en politisk grupp ligger bakom mordet är därför den turk-kurdiska organisationen PKK den som ligger närmast att misstänka. Denna grupp har ett motiv för gärningen och samtidigt ett motiv att inte tillkännage att det var PKK som låg bakom mordet.
Dessa säkerhetspolisens bedömningar granskades således av Sverker Åström som den 6 mars 1986 upprättade följande promemoria, som har rubriken ”Mordet på statsministern – kommentar till PM från SÄPO”.
Allmänt
Redovisningen av tänkbara politiska organisationer begränsar sig till vänsterextremistiska och nationalistiska rörelser. Med i bilden bör man nog också ha exempelvis latinamerikanska högerextremistiska organisationer. Från 1970-talets senare hälft finns exempel på chilenskt mordhot mot Olof Palme. "Contras” i Nicaragua bör också uppmärksammas liksom exilkubaner.
Det finns också exempel på sydafrikansk terrorism i utlandet mot opinionsbildare (ex Storbritannien).
Lika viktigt är det att ta åt sig ”äran” för det utförda attentatet. Sympatisörerna måste ju få veta vilka de har att tacka. Vill gruppen påverka en politisk situation ligger det i sakens natur att man också talar om att offrets efterträdare och medarbetare står näst i tur. Ett genomgående mönster för de flesta kända grupper är att de antingen lämnar kvar flygblad på brottsplatsen eller att de brevledes eller per
telefon till myndigheter eller massmedia tar på sig ansvaret för dådet. Därvid lämnas sådana uppgiftet att det inte ska behöva råda någon tvekan om att det är "rätt" grupp som tagit på sig ansvaret. Detta med anledning av att det ofta förekommer att människor i olika gruppers namn tar på sig ansvaret, t.ex för att misskreditera någon grupp eller för att själv ta åt sig äran för något som någon annan utfört. I detta fall har inte något flygblad lämnats kvar på brottsplatsen. Polis eller massmedia har inte så vitt känt erhållit något brev med detaljerade uppgifter om något som bara gärningsmannen och utredarna bör känna till. Inte heller har gärningsmannen förklarat motivet till dödsdomen eller pekat ut någon annan regeringsmedlem som nästa offer. De samtal som kommit in från personer som i olika organisationers namn tagit på sig ansvaret har varit för ”lösa i konturerna”. Den uppringande har inte haft någon nyckelinformation att ge som kunnat binda gruppen vid brottet.
Den slutliga bedömningen måste således bli att mordet på Olof Palme inte förövats av någon politisk grupp av euro-terroristisk, latin-amerikansk eller mellanösterntyp. Om det skulle visa sig att en politisk grupp ligger bakom mordet är därför den turk-kurdiska organisationen PKK den som ligger närmast att misstänka. Denna grupp har ett motiv för gärningen och samtidigt ett motiv att inte tillkännage att det var PKK som låg bakom mordet.
Dessa säkerhetspolisens bedömningar granskades således av Sverker Åström som den 6 mars 1986 upprättade följande promemoria, som har rubriken ”Mordet på statsministern – kommentar till PM från SÄPO”.
Allmänt
Redovisningen av tänkbara politiska organisationer begränsar sig till vänsterextremistiska och nationalistiska rörelser. Med i bilden bör man nog också ha exempelvis latinamerikanska högerextremistiska organisationer. Från 1970-talets senare hälft finns exempel på chilenskt mordhot mot Olof Palme. "Contras” i Nicaragua bör också uppmärksammas liksom exilkubaner.
Det finns också exempel på sydafrikansk terrorism i utlandet mot opinionsbildare (ex Storbritannien).
Högerextrema organisationer som World Anti Communist League, Resistance International och EAP kan inte heller helt bortses ifrån. En verklig knäckfråga är den som behandlas i (säkerhetspolisens, vår anm.) PM sid 3-4. Ingen har tagit på sig brottet. Om den skyldiga tillhör terroristorganisation, hur har han
gruppen då resonerat? Han måste ju förstå att det blir vilda gissningar och misstankar åt alla håll, inklusive mot den egna gruppen. Kan syftet då ha varit att med tanke på framtiden undanröja en politiker vars person och politik man ansåg på ett ingripande sätt skada de egna intressena. Detta skulle kunna gälla t.ex Sydafrika, latinamerikanska högerextremister och, kanske, några palestinska grupper och RAF. Om detta skulle vara syftet behöver mördaren inte identifiera sig. Men han bör samtidigt göra reflexionen att den politik han vill försvåra kan komma att fortsätta oförändrad, trots attentatet och rentav skärpas. Eftersom gärningen är anonym kan den inte tjäna som varning. Ett mord med detta möjliga motiv skulle självfallet också utgöra en hämnd. Att hämndmotivet skulle ha varit avgörande kan heller inte uteslutas. Eller var syftet att allmänt sett destabilisera det svenska samhället? Knappast (motsatsen har snarare blivit fallet). Västtyska organisationer I Västtyskland har Röda Armé-fraktionen på senare tid visat sig mer aktiv. Från västtysk sidan har man varit ganska emfatisk i sina påpekanden att det ej i detta fall kan röra sig om Röda Armé-fraktionen. Det är väl dock anmärkningsvärt att så snart efter mordet och vid en så sen tidpunkt en rad svenska ambassadtjänstemän i Bonn blev uppringda. Bonn-ambassaden har också lämnat några intressanta synpunkter i sitt kryptotelegram den 3 mars – bl.a. att telefonnummer till ambassadtjänstemännen inte är omedelbart tillgängliga för allmänheten. RAF bör kanske inte utan vidare föras bort från analysen. Jugoslaviska-kroatiska organisationer Som skedde i min PM 4 mars bör erinras om att så sent som torsdag den 27 februari kriminalvårdsstadgan ändrades så att fångar av typ Baresic har försämrade möjligheter till permission etc. Mot PLO fientliga palestinska grupper Palestinska extrema grupper kan tänkas vilja attackera mål utanför den omedelbara palestinska sfären. Här kan nämnas några exempel: 1. År 1981 mördades Frankrikes ambassadör i Libanon i en gatukorsning i Beirut. Han hade få dagar dessförinnan arrangerat ett sammanträffande med Frankrikes dåvarande utrikesminister Cheysson och Arafat. Syrien eller Abu Nidal misstänktes den gången för mordet, men någon skyldig kunde aldrig påträffas. Till saken hör att ambassadören också var aktiv för att sammanföra olika libanesiska grupperingar.
Högerextrema organisationer som World Anti Communist League, Resistance International och EAP kan inte heller helt bortses ifrån. En verklig knäckfråga är den som behandlas i (säkerhetspolisens, vår anm.) PM sid 3-4. Ingen har tagit på sig brottet. Om den skyldiga tillhör terroristorganisation, hur har han
gruppen då resonerat? Han måste ju förstå att det blir vilda gissningar och misstankar åt alla håll, inklusive mot den egna gruppen. Kan syftet då ha varit att med tanke på framtiden undanröja en politiker vars person och politik man ansåg på ett ingripande sätt skada de egna intressena. Detta skulle kunna gälla t.ex Sydafrika, latinamerikanska högerextremister och, kanske, några palestinska grupper och RAF. Om detta skulle vara syftet behöver mördaren inte identifiera sig. Men han bör samtidigt göra reflexionen att den politik han vill försvåra kan komma att fortsätta oförändrad, trots attentatet och rentav skärpas. Eftersom gärningen är anonym kan den inte tjäna som varning. Ett mord med detta möjliga motiv skulle självfallet också utgöra en hämnd. Att hämndmotivet skulle ha varit avgörande kan heller inte uteslutas. Eller var syftet att allmänt sett destabilisera det svenska samhället? Knappast (motsatsen har snarare blivit fallet). Västtyska organisationer I Västtyskland har Röda Armé-fraktionen på senare tid visat sig mer aktiv. Från västtysk sidan har man varit ganska emfatisk i sina påpekanden att det ej i detta fall kan röra sig om Röda Armé-fraktionen. Det är väl dock anmärkningsvärt att så snart efter mordet och vid en så sen tidpunkt en rad svenska ambassadtjänstemän i Bonn blev uppringda. Bonn-ambassaden har också lämnat några intressanta synpunkter i sitt kryptotelegram den 3 mars – bl.a. att telefonnummer till ambassadtjänstemännen inte är omedelbart tillgängliga för allmänheten. RAF bör kanske inte utan vidare föras bort från analysen. Jugoslaviska-kroatiska organisationer Som skedde i min PM 4 mars bör erinras om att så sent som torsdag den 27 februari kriminalvårdsstadgan ändrades så att fångar av typ Baresic har försämrade möjligheter till permission etc. Mot PLO fientliga palestinska grupper Palestinska extrema grupper kan tänkas vilja attackera mål utanför den omedelbara palestinska sfären. Här kan nämnas några exempel: 1. År 1981 mördades Frankrikes ambassadör i Libanon i en gatukorsning i Beirut. Han hade få dagar dessförinnan arrangerat ett sammanträffande med Frankrikes dåvarande utrikesminister Cheysson och Arafat. Syrien eller Abu Nidal misstänktes den gången för mordet, men någon skyldig kunde aldrig påträffas. Till saken hör att ambassadören också var aktiv för att sammanföra olika libanesiska grupperingar.
I en motion till riksmötet 1992/93 (1992/93:K508; jfr även K809) yrkade Kent Carlsson m.fl. (s) att riksdagen hos regeringen skulle begära att en kommission tillsattes för att granska utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Motionen behandlades i konstitutionsutskottet. Utskottet inhämtade yttrande från Riksåklagaren. 1992/93 års riksmöte beslöt skjuta upp behandlingen av motionen till 1993/94 års riksmöte.
Riksdagen beslutade den 24 november 1993 att en genomgång av brottsutredningen och en på denna genomgång grundad redovisning skulle göras av en kommission (bet. 1993/94:KU10, rskr. 1993/94:17). Riksdagen ansåg att den misstro som kunde finnas mot myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda alla omständigheter kring mordet, kunde vara skadlig för vår demokrati och vårt rättssamhälle. Den öppna information om brottsutredningen som en ny kommissions arbete borde kunna ge medborgarna i Sverige kunde undanröja en sådan misstro. Samtliga riksdagspartier stod bakom beslutet.
Det överläts till regeringen att, mot bakgrund av utredningsläget, besluta om vid vilken tidpunkt kommissionens arbete skulle påbörjas. Regeringen skulle vidare besluta om kommissionens direktiv och sammansättning.
Den 29 september 1994 behandlade regeringen frågan om tillsättande av en kommission. I beslutet, som innefattar kommissionens direktiv, anfördes:
Mordet på statsminister Olof Palme var en för hela Sverige omskakande händelse. I Sveriges moderna historia har inte förekommit någon liknade situation. En lång tid har förflutit sedan mordet och utredningsmaterialet är oerhört omfattande. Tidigare kommissioners granskning har endast omfattat utredningsmaterialet för tiden fram till den 5 februari 1987. Av yttrande den 27 maj 1993 från Riksåklagaren till konstitutionsutskottet framgår att huvuddelen av det då pågående utredningsarbetet beräknades vara slutfört vid årsskiftet 1993/94 om inget påtagligt nytt kommit fram. Riksåklagaren fann mot den bakgrunden skäl att avvakta någon tid med att tillsätta en kommission. Det är naturligtvis av vikt att den pågående brottsutredningen inte störs av kommissionens arbete. Brottsutredningen är nu emellertid enligt de för utredningen ansvariga i ett sådant läge att kommissionens arbete kan påbörjas utan att detta påverkar eller stör den fortsatta utredningen.
Uppdraget
1.1.1
Uppdraget och dess bakgrund
I en motion till riksmötet 1992/93 (1992/93:K508; jfr även K809) yrkade Kent Carlsson m.fl. (s) att riksdagen hos regeringen skulle begära att en kommission tillsattes för att granska utredningen av mordet på statsminister Olof Palme. Motionen behandlades i konstitutionsutskottet. Utskottet inhämtade yttrande från Riksåklagaren. 1992/93 års riksmöte beslöt skjuta upp behandlingen av motionen till 1993/94 års riksmöte.
Riksdagen beslutade den 24 november 1993 att en genomgång av brottsutredningen och en på denna genomgång grundad redovisning skulle göras av en kommission (bet. 1993/94:KU10, rskr. 1993/94:17). Riksdagen ansåg att den misstro som kunde finnas mot myndigheternas vilja att så grundligt som möjligt utreda alla omständigheter kring mordet, kunde vara skadlig för vår demokrati och vårt rättssamhälle. Den öppna information om brottsutredningen som en ny kommissions arbete borde kunna ge medborgarna i Sverige kunde undanröja en sådan misstro. Samtliga riksdagspartier stod bakom beslutet.
Det överläts till regeringen att, mot bakgrund av utredningsläget, besluta om vid vilken tidpunkt kommissionens arbete skulle påbörjas. Regeringen skulle vidare besluta om kommissionens direktiv och sammansättning.
Den 29 september 1994 behandlade regeringen frågan om tillsättande av en kommission. I beslutet, som innefattar kommissionens direktiv, anfördes:
Mordet på statsminister Olof Palme var en för hela Sverige omskakande händelse. I Sveriges moderna historia har inte förekommit någon liknade situation. En lång tid har förflutit sedan mordet och utredningsmaterialet är oerhört omfattande. Tidigare kommissioners granskning har endast omfattat utredningsmaterialet för tiden fram till den 5 februari 1987. Av yttrande den 27 maj 1993 från Riksåklagaren till konstitutionsutskottet framgår att huvuddelen av det då pågående utredningsarbetet beräknades vara slutfört vid årsskiftet 1993/94 om inget påtagligt nytt kommit fram. Riksåklagaren fann mot den bakgrunden skäl att avvakta någon tid med att tillsätta en kommission. Det är naturligtvis av vikt att den pågående brottsutredningen inte störs av kommissionens arbete. Brottsutredningen är nu emellertid enligt de för utredningen ansvariga i ett sådant läge att kommissionens arbete kan påbörjas utan att detta påverkar eller stör den fortsatta utredningen.
Attentaten i Rom och Wien i julhelgen 1985 riktade sig formellt mot El Al men var sannolikt också avsedda som en varning till Italien och Österrike för deras Arafatvänliga politik. 3. Uppgifter föreligger om ett palestinskt hot mot Västtysklands vice utrikesminister Mölleman, som varit mycket aktiv i Mellanösternfrågan. Militanta turk-kurdiska organisationer
Det är lätt att dela slutsatsen att PKK har motiv för mordet på statsminister Palme – vilket de ju själva offentligt uttalat – och att de samtidigt har goda skäl att inte ta på sig skulden med bl.a. tanke på kurdernas ställning i Sverige. Samtidigt finns ytterligare skäl som talar mot:
Risken för upptäckt måste ändå bedömas som stor med besvärliga konsekvenser för PKK och dess sympatisörer i hela världen.
- De tidigare morden har haft en annan karaktär (bl.a. genom att de riktat sig mot ”avfällningar”). Att i de två andra mordfallen offren sköts bakifrån är möjligen inte ett särskilt starkt argument.
I UD-materialet finns ytterligare en promemoria av Sverker Åström, den är från den 12 mars och har följande innehåll:
1. En del tyder väl på att mordet förövats av hyrd mördare eller mördarliga. Om detta är riktigt, minskar sannolikheten att de skyldiga är att söka bland kända terroristorganisationer av typen PKK, extrema palestinier eller kroater, RAF etc. Sådana förövar väl dåden själva. Vem kan då ha tillräckligt starka motiv, respektive förfoga över tillräckliga penningresurser (rimligen miljonbelopp) för att engagera en mördare? Jag bortser här från möjligheten av svenskbaserad uppdragsgivare.
2. Den som anlitat en professionell mördare måste rimligen vara en person eller grupp eller organisation eller stat som ansåg Palmes försvinnande som en angelägenhet av vital betydelse (men som absolut inte ville ge sig tillkänna). Vederbörande måste ha funnit, att Palmes fortsatta verksamhet, själva hans existens, var ett enormt hot mot den sak man företräder. Motivet måste alltså vara utomordentligt starkt, så starkt att man även var beredd att ta en viss låt vara begränsad risk för upptäckt. Var kan man hitta motiv av sådan intensitet? Två möjligheter skulle kunna vara tänkbara; Sydafrika och antikommunistiska extremister i och kring USA. A. Palmes engagemang mot apartheid-politiken var ingenting nytt. Det går tillbaka till 1950-talet. Men läget är nu farligare för regimen än någonsin. Det inre våldet trappas upp och risken för större oroligheter växer. Palmes aktiva insats för att ge stöd och legitimitet åt ANC, beskriven som terroristorganisation, sågs säkert av Pretoria som ett betydande hot. Vidare
Attentaten i Rom och Wien i julhelgen 1985 riktade sig formellt mot El Al men var sannolikt också avsedda som en varning till Italien och Österrike för deras Arafatvänliga politik. 3. Uppgifter föreligger om ett palestinskt hot mot Västtysklands vice utrikesminister Mölleman, som varit mycket aktiv i Mellanösternfrågan. Militanta turk-kurdiska organisationer
Det är lätt att dela slutsatsen att PKK har motiv för mordet på statsminister Palme – vilket de ju själva offentligt uttalat – och att de samtidigt har goda skäl att inte ta på sig skulden med bl.a. tanke på kurdernas ställning i Sverige. Samtidigt finns ytterligare skäl som talar mot:
Risken för upptäckt måste ändå bedömas som stor med besvärliga konsekvenser för PKK och dess sympatisörer i hela världen.
- De tidigare morden har haft en annan karaktär (bl.a. genom att de riktat sig mot ”avfällningar”). Att i de två andra mordfallen offren sköts bakifrån är möjligen inte ett särskilt starkt argument.
I UD-materialet finns ytterligare en promemoria av Sverker Åström, den är från den 12 mars och har följande innehåll:
1. En del tyder väl på att mordet förövats av hyrd mördare eller mördarliga. Om detta är riktigt, minskar sannolikheten att de skyldiga är att söka bland kända terroristorganisationer av typen PKK, extrema palestinier eller kroater, RAF etc. Sådana förövar väl dåden själva. Vem kan då ha tillräckligt starka motiv, respektive förfoga över tillräckliga penningresurser (rimligen miljonbelopp) för att engagera en mördare? Jag bortser här från möjligheten av svenskbaserad uppdragsgivare.
2. Den som anlitat en professionell mördare måste rimligen vara en person eller grupp eller organisation eller stat som ansåg Palmes försvinnande som en angelägenhet av vital betydelse (men som absolut inte ville ge sig tillkänna). Vederbörande måste ha funnit, att Palmes fortsatta verksamhet, själva hans existens, var ett enormt hot mot den sak man företräder. Motivet måste alltså vara utomordentligt starkt, så starkt att man även var beredd att ta en viss låt vara begränsad risk för upptäckt. Var kan man hitta motiv av sådan intensitet? Två möjligheter skulle kunna vara tänkbara; Sydafrika och antikommunistiska extremister i och kring USA. A. Palmes engagemang mot apartheid-politiken var ingenting nytt. Det går tillbaka till 1950-talet. Men läget är nu farligare för regimen än någonsin. Det inre våldet trappas upp och risken för större oroligheter växer. Palmes aktiva insats för att ge stöd och legitimitet åt ANC, beskriven som terroristorganisation, sågs säkert av Pretoria som ett betydande hot. Vidare
är ju en politisk opinionsbildning igång i västländerna som kan leda till beslut om mera verksamma sanktioner. Sverige, och Palme personligen, spelade här en given roll. B. I och kring USA kan det möjligen finnas grupper som ansåg att Palmes engagemang i Centralamerika allvarligt försvårade deras verksamhet att kullkasta sandinistregimen, slå ned rebellerna i San Salvador, bereda Cuba svårigheter etc. Det är ju ett faktum att medan debatten i i kongressen pågår om ökad ekonomisk och militär hjälp till ”contras”, tydligen mycket stora penningbelopp samlas in i USA på privat väg för att användas av ”contras”. De kretsar som avses kan vara av två slag; antikommunistiska amerikaner med anknytning till FDN (den rörelse som försöker störta regeringen i Nicaragua) eller FDN självt, dvs. i USA exilerade nicaraguaner eller cubaner. De är dock att märka att dessa två grupper normalt inte betraktas som besittande den sofistikerade analytiska förmåga som rimligen borde ligga bakom ett beslut att undanröja Palme. 3. Både när de gäller Sydafrika och ”amerikanska” extremistgrupper gäller att finansieringen inte skulle vara något problem. Inte heller saknar de kännedom om lämpliga metoder och organisationer som kan utnyttjas. Man kan utgå från att vederbörande i båda fallen har egen erfarenhet av ”covert” och ”clandestine” verksamhet. I båda fallen skulle vederbörande ha ett intresse uteslutande av själva resultatet men vilja undvika att blir utpekade. Anonymiteten är alltså självklar. 4. Ovanstående skall tas för vad det är, alltså några spekulationer med utgångspunkt i antagandet att det rör sig om lejd mördare och att intressenten är att söka utomlands.
Utöver det som nu återgetts har Sverker Åströms arbete efterlämnat redovisningar av samtal med utländska diplomater, bl.a. rörande PKK, och slutligen en promemoria från mars 1987, där en amerikansk tidningsartikel kommenteras." Det finns också en promemoria med vissa funderingar kring PKK, daterad den 9 februari 1987.
Inför Juristkommissionen nämnde Sverker Åström att han tittat särskilt på vissa motivbilder. En av dem var Sydafrika, där Sverker Åström tog kontakt med en Sydafrika-expert, som inbjöds till Stockholm för samtal i frågan. I UD-materialet finns en promemoria, daterad den 10 mars 1986, där dessa samtal redovisas. Sagesmannens inställning framgår av följande citat ur promemorian:
13
En artikel författad av Richard Reeves, publicerad i New York Times Magazine den 1 mars 1987.
är ju en politisk opinionsbildning igång i västländerna som kan leda till beslut om mera verksamma sanktioner. Sverige, och Palme personligen, spelade här en given roll. B. I och kring USA kan det möjligen finnas grupper som ansåg att Palmes engagemang i Centralamerika allvarligt försvårade deras verksamhet att kullkasta sandinistregimen, slå ned rebellerna i San Salvador, bereda Cuba svårigheter etc. Det är ju ett faktum att medan debatten i i kongressen pågår om ökad ekonomisk och militär hjälp till ”contras”, tydligen mycket stora penningbelopp samlas in i USA på privat väg för att användas av ”contras”. De kretsar som avses kan vara av två slag; antikommunistiska amerikaner med anknytning till FDN (den rörelse som försöker störta regeringen i Nicaragua) eller FDN självt, dvs. i USA exilerade nicaraguaner eller cubaner. De är dock att märka att dessa två grupper normalt inte betraktas som besittande den sofistikerade analytiska förmåga som rimligen borde ligga bakom ett beslut att undanröja Palme. 3. Både när de gäller Sydafrika och ”amerikanska” extremistgrupper gäller att finansieringen inte skulle vara något problem. Inte heller saknar de kännedom om lämpliga metoder och organisationer som kan utnyttjas. Man kan utgå från att vederbörande i båda fallen har egen erfarenhet av ”covert” och ”clandestine” verksamhet. I båda fallen skulle vederbörande ha ett intresse uteslutande av själva resultatet men vilja undvika att blir utpekade. Anonymiteten är alltså självklar. 4. Ovanstående skall tas för vad det är, alltså några spekulationer med utgångspunkt i antagandet att det rör sig om lejd mördare och att intressenten är att söka utomlands.
Utöver det som nu återgetts har Sverker Åströms arbete efterlämnat redovisningar av samtal med utländska diplomater, bl.a. rörande PKK, och slutligen en promemoria från mars 1987, där en amerikansk tidningsartikel kommenteras." Det finns också en promemoria med vissa funderingar kring PKK, daterad den 9 februari 1987.
Inför Juristkommissionen nämnde Sverker Åström att han tittat särskilt på vissa motivbilder. En av dem var Sydafrika, där Sverker Åström tog kontakt med en Sydafrika-expert, som inbjöds till Stockholm för samtal i frågan. I UD-materialet finns en promemoria, daterad den 10 mars 1986, där dessa samtal redovisas. Sagesmannens inställning framgår av följande citat ur promemorian:
13
En artikel författad av Richard Reeves, publicerad i New York Times Magazine den 1 mars 1987.
SOU1999:88 sid. 231 Vissa generella utredningsåtgärder m.m
Han utvecklade utförligt att Palmes person och Sveriges politik av den sydafrikanska regimen sedan länge måste ha uppfattats som ”an enormous threat”.
Olof Palme påverkade andra västländer i riktning mot hårdare tag mot Sydafrika. Gång på gång "skammade” han dem att göra gester som de egentligen inte ville göra.
Att en grupp av ”eminent persons” från samväldet sänts till området och att en grupp EEC-ministrar tidigare rest dit var säkert ett resultat av en opinionsbildning i hög grad ledd av Olof Palme.
Hans uppträdande på socialistinternationalen i Arusha och nu senast hans behandling av Oliver Tambo på ”folkriksdagen” i Stockholm måste ha varit utomordentligt irriterande och besvärande för Pretoria.
Olof Palme gav ANC en slags legitimitet. Allt detta är särskilt betydelsefullt i ett läge som för regimen blir alltmer kritiskt, rent av katastrofalt, både inom landet och i utlandets reaktioner.
Sydafrika har ofta genom olika civila och militära organ begått våldsdåd utanför gränserna. Detta gäller främst grannländerna men även europeiska länder.
De bombade ANC:s högkvarter i London för några år sedan och de har gång på gång begått andra våldshandlingar mot ANC:s vänner.
Ett känt exempel på deras arbetsmetoder är operationen att diskreditera den engelske politikern Jeremy Thorpe som var ledande i anti-apartheidrörelsen, genom att offentligt brännmärka honom som homosexuell.
Man kan sammanfatta (sagesmannens, vår anm.) framställning som så
att Sydafrika haft utomordentligt starka skäl att undanröja just Olof Palme;
att Sydafrika har alla resurser, jämte erforderlig hänsynslöshet, för att göra det;
att Sydafrika har allt att vinna på att inte yppa sig;
att vi inte har någon hjälp att vänta från underrättelseorganisationer i länder som England (SIS/MI6) och USA (CIA) , vilka nära samarbetar med både "Boss" och ”Special Branch”. Om någon sydafrikansk grupp är skyldig kan den rentav anse att den gjort ”a service to the West”.
Sagesmannen hade avslutningsvis framhållit att han var intensivt engagerad i den sydafrikanska frågan och därför partisk, varvid det fanns en risk att han kunde tänkas överdriva den sydafrikanska aspekten.(14)
Sverker Åström har vidare berättat att han i mars 1986 rent privat var i Damaskus hos sin gode vän ambassadören Göran Berg. I
14) I PU-materialet finns ett uppslag, där det framgår att Sverker Åström 1986-03-11 sammanträffade med samme sagesman. Med vid detta tillfälle var också en utredningsman från stockholmspolisens våldsrotel. Sagesmannen lämnade då ytterligare och mer konkret inriktade uppgifter, se kapitel 5, Sydafrikaavsnittet.
SOU1999:88 sid. 231 Vissa generella utredningsåtgärder m.m
Han utvecklade utförligt att Palmes person och Sveriges politik av den sydafrikanska regimen sedan länge måste ha uppfattats som ”an enormous threat”.
Olof Palme påverkade andra västländer i riktning mot hårdare tag mot Sydafrika. Gång på gång "skammade” han dem att göra gester som de egentligen inte ville göra.
Att en grupp av ”eminent persons” från samväldet sänts till området och att en grupp EEC-ministrar tidigare rest dit var säkert ett resultat av en opinionsbildning i hög grad ledd av Olof Palme.
Hans uppträdande på socialistinternationalen i Arusha och nu senast hans behandling av Oliver Tambo på ”folkriksdagen” i Stockholm måste ha varit utomordentligt irriterande och besvärande för Pretoria.
Olof Palme gav ANC en slags legitimitet. Allt detta är särskilt betydelsefullt i ett läge som för regimen blir alltmer kritiskt, rent av katastrofalt, både inom landet och i utlandets reaktioner.
Sydafrika har ofta genom olika civila och militära organ begått våldsdåd utanför gränserna. Detta gäller främst grannländerna men även europeiska länder.
De bombade ANC:s högkvarter i London för några år sedan och de har gång på gång begått andra våldshandlingar mot ANC:s vänner.
Ett känt exempel på deras arbetsmetoder är operationen att diskreditera den engelske politikern Jeremy Thorpe som var ledande i anti-apartheidrörelsen, genom att offentligt brännmärka honom som homosexuell.
Man kan sammanfatta (sagesmannens, vår anm.) framställning som så
att Sydafrika haft utomordentligt starka skäl att undanröja just Olof Palme;
att Sydafrika har alla resurser, jämte erforderlig hänsynslöshet, för att göra det;
att Sydafrika har allt att vinna på att inte yppa sig;
att vi inte har någon hjälp att vänta från underrättelseorganisationer i länder som England (SIS/MI6) och USA (CIA) , vilka nära samarbetar med både "Boss" och ”Special Branch”. Om någon sydafrikansk grupp är skyldig kan den rentav anse att den gjort ”a service to the West”.
Sagesmannen hade avslutningsvis framhållit att han var intensivt engagerad i den sydafrikanska frågan och därför partisk, varvid det fanns en risk att han kunde tänkas överdriva den sydafrikanska aspekten.(14)
Sverker Åström har vidare berättat att han i mars 1986 rent privat var i Damaskus hos sin gode vän ambassadören Göran Berg. I
14) I PU-materialet finns ett uppslag, där det framgår att Sverker Åström 1986-03-11 sammanträffade med samme sagesman. Med vid detta tillfälle var också en utredningsman från stockholmspolisens våldsrotel. Sagesmannen lämnade då ytterligare och mer konkret inriktade uppgifter, se kapitel 5, Sydafrikaavsnittet.
för terrorverksamhet har vid sina ambassader där särskilda avdelningar med polisiära och militära tjänstemän som är helt specialiserade på att följa allting som har att göra med från Syrien utgående terrorism, inklusive PKK. Sverker Åström fann det därför angeläget att tillsammans med den svenske ambassadören informera sig via dessa kanaler. De förde bl.a. ett till synes ingående samtal med en ambassadör vid en västeuropeisk beskickning, ett samtal som Sverker Åström avrapporterade i en promemoria till Hans Holmér. Den behandlar Mellanöstern utan att beröra PKK. Enligt Sverker Åström var den aktuella ambassaden i Damaskus ”den kanske bästa källan som finns” när det gällde palestinska grupper m.m. I sina slutsatser betonade Sverker Åström hur svårt det ändå var att göra säkra bedömningar, när en av världens största experter på frågan var så osäker och manade till så stor försiktighet som ambassadören enligt Sverker Åström hade gjort.
Sverker Åström har i sina samtal med Juristkommissionen och med oss betecknat sina promemorior som ytliga och allmänt framställt sin roll som begränsad.
Den särskilda s.k. demarchen Som framgått togs på Åströms initiativ kontakter med ett antal stater i syfte att få fram uppgifter av intresse för mordutredningen. Denna ”demarche” ledde i stort sett inte till några resultat alls. Efter sin ovan återgivna beskrivning av förfarandet fortsatte Sverker Åström inför Juristkommissionen att beskriva utfallet så här:
Det var en långrev som gav mycket, mycket lite. Dom flesta av dom här svarade, att dom hade ingenting alls. Och det svarade dom antingen för att dom inte hade någonting eller också att dom sa att det här var en oriktig väg att låta polisunderrättelser passera, utan polisunderrättelser ska i normalfallet gå från polis till polis på hemliga vägar. Hur som helst gav, om jag är rätt underrättad, detta notvarp väldigt lite i själva verket. Vi hade ju inte hoppats att KGB skulle öppna sina dossier för oss, men å andra sidan så gav det förvånansvärt lite, tyckte vi nog, och tyckte jag. Därför att det kan ju vem, det kan ju ett barn förstå, att när mordet äger rum så alla dessa länders polis- och underrättelseorganisationer sätts ju då på högvarv, att få tag på: Vad kan det här vara, har vi någonting med det här att göra, våra underlydande, våra allierade, våra vänner, fiender. Allt sätts ju naturligtvis igång i dessa regeringar. Allt sätts på högspänn då under de här närmaste dagarna då efteråt. Då kan man ju säga så här att det kan ju inte vara onaturligt om dom hade fått någonting i sina egna varpar, och gentemot ett hyggligt land som Sverige, att dom hade låtit
som
utsatts
Damaskus fanns PKK:s ledning. De länder
för terrorverksamhet har vid sina ambassader där särskilda avdelningar med polisiära och militära tjänstemän som är helt specialiserade på att följa allting som har att göra med från Syrien utgående terrorism, inklusive PKK. Sverker Åström fann det därför angeläget att tillsammans med den svenske ambassadören informera sig via dessa kanaler. De förde bl.a. ett till synes ingående samtal med en ambassadör vid en västeuropeisk beskickning, ett samtal som Sverker Åström avrapporterade i en promemoria till Hans Holmér. Den behandlar Mellanöstern utan att beröra PKK. Enligt Sverker Åström var den aktuella ambassaden i Damaskus ”den kanske bästa källan som finns” när det gällde palestinska grupper m.m. I sina slutsatser betonade Sverker Åström hur svårt det ändå var att göra säkra bedömningar, när en av världens största experter på frågan var så osäker och manade till så stor försiktighet som ambassadören enligt Sverker Åström hade gjort.
Sverker Åström har i sina samtal med Juristkommissionen och med oss betecknat sina promemorior som ytliga och allmänt framställt sin roll som begränsad.
Den särskilda s.k. demarchen Som framgått togs på Åströms initiativ kontakter med ett antal stater i syfte att få fram uppgifter av intresse för mordutredningen. Denna ”demarche” ledde i stort sett inte till några resultat alls. Efter sin ovan återgivna beskrivning av förfarandet fortsatte Sverker Åström inför Juristkommissionen att beskriva utfallet så här:
Det var en långrev som gav mycket, mycket lite. Dom flesta av dom här svarade, att dom hade ingenting alls. Och det svarade dom antingen för att dom inte hade någonting eller också att dom sa att det här var en oriktig väg att låta polisunderrättelser passera, utan polisunderrättelser ska i normalfallet gå från polis till polis på hemliga vägar. Hur som helst gav, om jag är rätt underrättad, detta notvarp väldigt lite i själva verket. Vi hade ju inte hoppats att KGB skulle öppna sina dossier för oss, men å andra sidan så gav det förvånansvärt lite, tyckte vi nog, och tyckte jag. Därför att det kan ju vem, det kan ju ett barn förstå, att när mordet äger rum så alla dessa länders polis- och underrättelseorganisationer sätts ju då på högvarv, att få tag på: Vad kan det här vara, har vi någonting med det här att göra, våra underlydande, våra allierade, våra vänner, fiender. Allt sätts ju naturligtvis igång i dessa regeringar. Allt sätts på högspänn då under de här närmaste dagarna då efteråt. Då kan man ju säga så här att det kan ju inte vara onaturligt om dom hade fått någonting i sina egna varpar, och gentemot ett hyggligt land som Sverige, att dom hade låtit
någon liten fisk komma vidare till oss. Så blev inte fallet. Det gav ingenting egentligen.
Av en promemoria som upprättats av Nils G Rosenberg den 16 april 1986 framgår att Nils G Rosenberg och Sverker Åström samma dag besökt Holmér och då bl.a. framfört att demarchen endast lett till meddelanden om att man från de respektive ländernas sida inte visste något, men att man i och för sig var beredd att hjä till. Enligt vad Nils G Rosenberg uppgivit för kommissionen var Turkiet det enda land som återkom med information, i vilket sammanhang Nils G Rosenberg gjorde reflektionen att man från det hållet kan ha haft ett intresse av att misstankar riktades mot PKK.
3.3.3
UD:s roll i övrigt
Det första året
Den 3 mars 1986 sände UD ut en kort redogörelse för mordet till samtliga utlandsmyndigheter för att dessa skulle vidarebefordra den till respektive utrikesministerium. På samma sätt distribuerades information till utländska beskickningar i Stockholm. När fantombilden offentliggjorts den 6 mars spreds den på samma sätt.
Inom UD kom alltså kanslirådet Nils G Rosenberg att ansvara för insatserna i mordutredningen. De tips som flöt in via utlandsmyndigheterna passerade Nils G Rosenberg, som i sin tur omgående vidarebefordrade dem till polisen, men behöll egna kopior. Det första året inkom tips från närmare hälften av myndigheterna, cirka 50 stycken. Det rörde sig om flera hundra tips.
Av såväl dokumentationen som av vad som uppgivits för kommissionen från UD:s sida framgår att det tidigt fanns en frustration inom UD över att man inte fick någon "feed-back” på de tips som vidarebefordrades till polisen. Man efterlyste information som kunde underlätta ambassadernas värdering av tips, ge dem möjlighet att ställa vissa enklare kontrollfrågor etc. Det fanns också en undran över varför polisen inte var mer intresserad av det material som successivt byggdes upp hos UD.
Samarbetet mellan Sverker Åström och UD synes ha fungerat väl, något som även framhållits från Nils G Rosenbergs sida. Enligt Nils G Rosenberg var dock inte Sverker Åströms roll så stor som den vid tiden framställdes i medierna. Arrangemanget var Hans Holmérs personliga sätt lösa sitt kunskapsbehov, varvid det var bra med ”ett hänvisa till”.
mn att
någon liten fisk komma vidare till oss. Så blev inte fallet. Det gav ingenting egentligen.
Av en promemoria som upprättats av Nils G Rosenberg den 16 april 1986 framgår att Nils G Rosenberg och Sverker Åström samma dag besökt Holmér och då bl.a. framfört att demarchen endast lett till meddelanden om att man från de respektive ländernas sida inte visste något, men att man i och för sig var beredd att hjä till. Enligt vad Nils G Rosenberg uppgivit för kommissionen var Turkiet det enda land som återkom med information, i vilket sammanhang Nils G Rosenberg gjorde reflektionen att man från det hållet kan ha haft ett intresse av att misstankar riktades mot PKK.
3.3.3
UD:s roll i övrigt
Det första året
Den 3 mars 1986 sände UD ut en kort redogörelse för mordet till samtliga utlandsmyndigheter för att dessa skulle vidarebefordra den till respektive utrikesministerium. På samma sätt distribuerades information till utländska beskickningar i Stockholm. När fantombilden offentliggjorts den 6 mars spreds den på samma sätt.
Inom UD kom alltså kanslirådet Nils G Rosenberg att ansvara för insatserna i mordutredningen. De tips som flöt in via utlandsmyndigheterna passerade Nils G Rosenberg, som i sin tur omgående vidarebefordrade dem till polisen, men behöll egna kopior. Det första året inkom tips från närmare hälften av myndigheterna, cirka 50 stycken. Det rörde sig om flera hundra tips.
Av såväl dokumentationen som av vad som uppgivits för kommissionen från UD:s sida framgår att det tidigt fanns en frustration inom UD över att man inte fick någon "feed-back” på de tips som vidarebefordrades till polisen. Man efterlyste information som kunde underlätta ambassadernas värdering av tips, ge dem möjlighet att ställa vissa enklare kontrollfrågor etc. Det fanns också en undran över varför polisen inte var mer intresserad av det material som successivt byggdes upp hos UD.
Samarbetet mellan Sverker Åström och UD synes ha fungerat väl, något som även framhållits från Nils G Rosenbergs sida. Enligt Nils G Rosenberg var dock inte Sverker Åströms roll så stor som den vid tiden framställdes i medierna. Arrangemanget var Hans Holmérs personliga sätt lösa sitt kunskapsbehov, varvid det var bra med ”ett hänvisa till”.
Förutom hanteringen av tips och uppslag samt den egna analysverksamhet som var förknippad med detta hanterade UD självfallet de frågor om internationell rättshjälp m.m. som departementet dagligdags utför som biträde åt svenska rättsvårdande myndigheter. Detta arbete, som tidvis har varit mycket omfattande, har hela tiden handlagts på en särskild enhet med ansvar för frågor av detta slag.
Efter sammanbrottet 1987
I och med att Hans Holmér försvann från utredningen upphörde Sverker Åströms uppdrag. I den utfrågning som Juristkommissionen höll med Sverker Åström den 10 mars 1987 konstaterade denne att han inte på länge haft kontakt med Hans Holmér och att hans ”befattning med detta mål kommit till sitt absoluta slut”. Vid sitt sammanträffande med oss har han uttryckt det så att i samband med att Hans Holmér ”droppades”, ”droppades” även han själv. Han hade därefter inte haft någon som helst kontakt med mordutredningen, vilket han fann en smula överraskande, eftersom det borde ha funnits ett intresse av att hans uppdrag avrapporterades och att upplysningar om hans medverkan inhämtades.
Vid tiden för sammanbrottet efterfrågades inom UD besked om vilken hållning svenska utlandsmyndigheter skulle inta inför frågor kring mordutredningen, vars utveckling tilldragit sig intresse även utanför landets gränser. En s.k. Sprachregelung utfärdades därför den 17 februari 1987. Det framgår av handlingarna att texten utarbetats av Sverker Åström. Den hade följande lydelse.
Olof Palmes bortgång var för alla svenskar en nationell tragedi. Den sorg och bestörtning som kom till uttryck i alla andra länder tjänade som en erinran om den roll som Olof Palme spelade i kampen för rättvisa och fred i världen. Det var på kvällen den 28 februari 1986 som Olof Palme sköts till döds bakifrån på öppen gata i Stockholm. Ett andra skott avlossades som var nära att träffa hans fru Lisbeth Palme. Mördaren avlägsnade sig på en sidogata. En polisundersökning inleddes omedelbart efter mordet. Den leddes av den högste polischefen i Stockholm. Han organiserade kring sig en grupp av Sveriges mest erfarna polismän som därefter oavbrutet har sysslat med utredningen för att få klarhet om alla omständigheter kring mordet och om möjligt finna gärningsmannen. Utredningen är den mest omfattande som någon gång företagits i Sverige. Den har varit svår. Inga av de vittnen som var i närheten av mordplatsen har kunnat ge några mera bestämda uppgifter om mördarens signalement. Mordvapnet har icke återfunnits. Inga andra ovedersägliga bevis har framkommit. Den grupp som lett utredningen har systematiskt undersökt alla de
Förutom hanteringen av tips och uppslag samt den egna analysverksamhet som var förknippad med detta hanterade UD självfallet de frågor om internationell rättshjälp m.m. som departementet dagligdags utför som biträde åt svenska rättsvårdande myndigheter. Detta arbete, som tidvis har varit mycket omfattande, har hela tiden handlagts på en särskild enhet med ansvar för frågor av detta slag.
Efter sammanbrottet 1987
I och med att Hans Holmér försvann från utredningen upphörde Sverker Åströms uppdrag. I den utfrågning som Juristkommissionen höll med Sverker Åström den 10 mars 1987 konstaterade denne att han inte på länge haft kontakt med Hans Holmér och att hans ”befattning med detta mål kommit till sitt absoluta slut”. Vid sitt sammanträffande med oss har han uttryckt det så att i samband med att Hans Holmér ”droppades”, ”droppades” även han själv. Han hade därefter inte haft någon som helst kontakt med mordutredningen, vilket han fann en smula överraskande, eftersom det borde ha funnits ett intresse av att hans uppdrag avrapporterades och att upplysningar om hans medverkan inhämtades.
Vid tiden för sammanbrottet efterfrågades inom UD besked om vilken hållning svenska utlandsmyndigheter skulle inta inför frågor kring mordutredningen, vars utveckling tilldragit sig intresse även utanför landets gränser. En s.k. Sprachre