wpu.nu

Uppslag:JA25000-00

Från wpu.nu

Avsnitt
Löpande nr
Registrerat
Ad acta
Ej Ad acta-lagt
Uppslagsanteckningar (PU)
Uppslagsanteckningar (wpu)





Uppslag i samma avsnitt:





Rapport
Kort sammanfattning
Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme, Granskningskommissionens betänkande
Förhöret påbörjat
1999-09-13 00:00
Avslutat


Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Sid 1

Polisspårets innebörd..

Översikt över polisspårets innehåll 4.1.2 Vissa utredningar avseende förhållanden vid

Stockholmspolisen.. Bakgrund Norrmalmsutredningen Machnowfallet.. Skeppsholmenmålet.

Sammanfattande anmärkningar 4.1.3 Utredning om högerextremism inom polisen

Allmänt Översikt över Stockholms polisstyrelses utredning. Sammankomster med påstådd nazistisk inriktning ("herrmiddagarna”) Polisman som på mordnatten ringde VD 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet Stockholms polisstyrelses begäran att en polisman skulle försättas i disponibilitet. Polisfesten den 1 mars 1986, Polismäns resor till Sydafrika...

Sammanfattande anmärkningar 4.2

Polisspårets hantering inom PU 4.2.1 Översikt....... 4.2.2 Närmare om hanteringen under den första tiden..... 4.2.3 Förundersökningsledningens roll. 4.2.4 Sammanfattande anmärkningar 4.3 Utredning och utredningsresultat. 4.3.1 Allmänt om polisärendena .... 4.3.2 Uppslag inriktade på enskilda personer

Allmänt.... Polisman A.. Polisman B Polisman C.. Polisman D. Polisman E Polisman F Polisman G. Vissa uppslag, som har sakligt samband med de föregående ..... Utredning avseende övriga polismän med anknytning till polisspåret.

Exempel på polisärenden helt utanför polisspåret. 4.3.3 Uppslag som berör polisen i allmänhet.......

Fördröjning i sambandscentralen m.m..

295 298 298 300 308 308 309 313 314 316 316 318 318 318 330 331 335 339 345 347 349

352 357 363 363

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Polisspårets innebörd..

Översikt över polisspårets innehåll 4.1.2 Vissa utredningar avseende förhållanden vid

Stockholmspolisen.. Bakgrund Norrmalmsutredningen Machnowfallet.. Skeppsholmenmålet.

Sammanfattande anmärkningar 4.1.3 Utredning om högerextremism inom polisen

Allmänt Översikt över Stockholms polisstyrelses utredning. Sammankomster med påstådd nazistisk inriktning ("herrmiddagarna”) Polisman som på mordnatten ringde VD 1 och uttryckte tillfredsställelse över mordet Stockholms polisstyrelses begäran att en polisman skulle försättas i disponibilitet. Polisfesten den 1 mars 1986, Polismäns resor till Sydafrika...

Sammanfattande anmärkningar 4.2

Polisspårets hantering inom PU 4.2.1 Översikt....... 4.2.2 Närmare om hanteringen under den första tiden..... 4.2.3 Förundersökningsledningens roll. 4.2.4 Sammanfattande anmärkningar 4.3 Utredning och utredningsresultat. 4.3.1 Allmänt om polisärendena .... 4.3.2 Uppslag inriktade på enskilda personer

Allmänt.... Polisman A.. Polisman B Polisman C.. Polisman D. Polisman E Polisman F Polisman G. Vissa uppslag, som har sakligt samband med de föregående ..... Utredning avseende övriga polismän med anknytning till polisspåret.

Exempel på polisärenden helt utanför polisspåret. 4.3.3 Uppslag som berör polisen i allmänhet.......

Fördröjning i sambandscentralen m.m..

295 298 298 300 308 308 309 313 314 316 316 318 318 318 330 331 335 339 345 347 349

352 357 363 363

Svensson för att förmå honom att ändra sitt beslut i konfrontationsfrågan.

Det bör särskilt framhållas att det med hänsyn till mötets förlopp och de motsättningar mellan Svensson och Holmér i konfrontationsfrågan som kom i dagen enligt vår mening var naturligt att Sjöberg för sin del efter mötet beslöt att överpröva Svenssons beslut. Sjöbergs beslut fattades några dagar efter mötet. Bakgrunden till det s.k. försoningsmötet var i första hand att det genom olika uttalanden i massmedierna hade framkommit att åklagarna och polisen hade olika uppfattningar om värdet av huvudspåret och om förundersökningens fortsatta bedrivande. Meningsskiljaktigheterna var av den karaktären att justitieministern bedömde att det förelåg risk för att myndigheternas samarbete inte skulle kunna fortsätta. Inom regeringskansliet övervägdes också vilka åtgärder som borde vidtas om så inte skulle kunna ske. Till mötet kallades förutom Zeime och Holmér även Sjöberg och Romander. Zeime och Holmér förklarade att det fanns förutsättningar för fortsatt samarbete och lovade att anmäla för justitieministern om situationen skulle förändras. Någon otillbörlig påverkan från regeringskansliets sida förekom såvitt vi har kunnat finna inte.

Juristkommissionen fann alltså inte skäl att ifrågasätta regeringens förhållningssätt eller att den i något hänseende otillbörligen försökt påverka brottsutredningen. Men samtidigt konstaterades att "regeringens och justitiedepartementets åtgärder likväl i viss mening inverkade på hur de ansvariga myndigheterna uppfattade sin situation och sitt förhållande till varandra”. 173 På annat ställe talades om ”regeringens intensiva engagemang”:174

Det kan inte bortses från att regeringens intensiva engagemang i detta fall rent faktiskt kan ha fått betydelse för hur aktivt och självständigt tillsynen (från andra myndigheter, vår anm) utövades.

Vad Juristkommissionen avsåg med detta kom tydligast till uttryck i dess bedömning beträffande Länsstyrelsens i Stockholm roll. Länsstyrelsen var högsta polismyndighet i länet och var i den meningen överordnad Hans Holmér och ledningsgruppen. Juristkommissionen konstaterade att styrelsen kommit i en underlig roll i och med att dess sakkunnige i polisfrågor, länspolismästaren, själv var operativt engagerad i utredningen. Därmed var man, skriver Juristkommissionen, i praktiken hänvisad till att begära biträde utifrån, närmast från

173

A.a.s. 204. 174

A.a.s. 208.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Svensson för att förmå honom att ändra sitt beslut i konfrontationsfrågan.

Det bör särskilt framhållas att det med hänsyn till mötets förlopp och de motsättningar mellan Svensson och Holmér i konfrontationsfrågan som kom i dagen enligt vår mening var naturligt att Sjöberg för sin del efter mötet beslöt att överpröva Svenssons beslut. Sjöbergs beslut fattades några dagar efter mötet. Bakgrunden till det s.k. försoningsmötet var i första hand att det genom olika uttalanden i massmedierna hade framkommit att åklagarna och polisen hade olika uppfattningar om värdet av huvudspåret och om förundersökningens fortsatta bedrivande. Meningsskiljaktigheterna var av den karaktären att justitieministern bedömde att det förelåg risk för att myndigheternas samarbete inte skulle kunna fortsätta. Inom regeringskansliet övervägdes också vilka åtgärder som borde vidtas om så inte skulle kunna ske. Till mötet kallades förutom Zeime och Holmér även Sjöberg och Romander. Zeime och Holmér förklarade att det fanns förutsättningar för fortsatt samarbete och lovade att anmäla för justitieministern om situationen skulle förändras. Någon otillbörlig påverkan från regeringskansliets sida förekom såvitt vi har kunnat finna inte.

Juristkommissionen fann alltså inte skäl att ifrågasätta regeringens förhållningssätt eller att den i något hänseende otillbörligen försökt påverka brottsutredningen. Men samtidigt konstaterades att "regeringens och justitiedepartementets åtgärder likväl i viss mening inverkade på hur de ansvariga myndigheterna uppfattade sin situation och sitt förhållande till varandra”. 173 På annat ställe talades om ”regeringens intensiva engagemang”:174

Det kan inte bortses från att regeringens intensiva engagemang i detta fall rent faktiskt kan ha fått betydelse för hur aktivt och självständigt tillsynen (från andra myndigheter, vår anm) utövades.

Vad Juristkommissionen avsåg med detta kom tydligast till uttryck i dess bedömning beträffande Länsstyrelsens i Stockholm roll. Länsstyrelsen var högsta polismyndighet i länet och var i den meningen överordnad Hans Holmér och ledningsgruppen. Juristkommissionen konstaterade att styrelsen kommit i en underlig roll i och med att dess sakkunnige i polisfrågor, länspolismästaren, själv var operativt engagerad i utredningen. Därmed var man, skriver Juristkommissionen, i praktiken hänvisad till att begära biträde utifrån, närmast från

173

A.a.s. 204. 174

A.a.s. 208.

Rikspolisstyrelsen, om man ville utöva någon kontroll eller tillsyn över den egna polismyndigheten. Men till detta'

kom att det var bekant för länsstyrelsen att dess närmast överordnade, regeringen, nära följde utredningen. Landshövdingen Sandgren har för oss förklarat att länsstyrelsen mot den bakgrunden inte tog några särskilda initiativ i syfte att fullgöra sin tillsyns- och kontrollfunktion. Man räknade med att regeringen om behov uppkom skulle kontakta länsstyrelsen.

Den kritik som ligger i det sagda synes gå ut på att regeringen genom sitt förhållningssätt, oavsett syfte och direkta effekter på myndigheternas agerande, indirekt påverkade hur inblandade myndigheter och befattningshavare agerade. Exemplet med länsstyrelsen i Stockholm illustrerar detta: regeringens agerande satte i praktiken denna kontrolloch tillsynsfunktion ur spel.

På likartat sätt resonerade Juristkommissionen när det gällde "åklagarna”. Dessa ansåg sig utsatta för påtryckningar från regeringens sida och att regeringskansliet var partiskt till förmån för polisen i de konflikter som förekom mellan polis och åklagare. De grundade detta särskilt på omfattningen av och formerna för regeringens informationsinhämtande, dvs. att det skedde ensidigt från polisen, med förbigående av förundersökningsledningen. Likaså ansåg de att de konkreta initiativ som regeringen tog under våren 1986 visade sympati för polisens ståndpunkter, eftersom initiativen i bägge fallen utgick från att polisen var missnöjd med åklagarbeslut.

Juristkommissionen höll fast vid att inget annat framkommit än att departementet inte tagit ställning i sakfrågor rörande brottsutredningen, men konstaterade att åklagarna likväl kunde fått intrycket av att departementet höll nära kontakt med polisen och agerade utifrån ”information eller hänvändelser från polisens sida”. 176 Det fanns därför anledning att fråga sig om departementet borde ha agerat för att upplysa åklagarna om varför departementet agerade som det gjorde och klargöra att det inte var fråga om att ta ställning i de sakfrågor där polis och åklagare hade skilda meningar. Svaret på den frågan var i sin tur beroende av om ”åklagarnas sätt att uppfatta situationen var känt för justitieministern och departementet”. 177 Någon entydig slutsats i det hänseendet redovisade inte Juristkommissionen, som dock framhöll att riksåklagaren Magnus Sjöbergs åsikt var att det under hösten 1986 måste ha stått klart för departementet att åklagarna ansåg att regeringen hade en ensidig inställning, till förmån för polisen. Detta bestyrktes

175

A.a.s. 207. 176

A.a.s. 206. 177

A.st.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Rikspolisstyrelsen, om man ville utöva någon kontroll eller tillsyn över den egna polismyndigheten. Men till detta'

kom att det var bekant för länsstyrelsen att dess närmast överordnade, regeringen, nära följde utredningen. Landshövdingen Sandgren har för oss förklarat att länsstyrelsen mot den bakgrunden inte tog några särskilda initiativ i syfte att fullgöra sin tillsyns- och kontrollfunktion. Man räknade med att regeringen om behov uppkom skulle kontakta länsstyrelsen.

Den kritik som ligger i det sagda synes gå ut på att regeringen genom sitt förhållningssätt, oavsett syfte och direkta effekter på myndigheternas agerande, indirekt påverkade hur inblandade myndigheter och befattningshavare agerade. Exemplet med länsstyrelsen i Stockholm illustrerar detta: regeringens agerande satte i praktiken denna kontrolloch tillsynsfunktion ur spel.

På likartat sätt resonerade Juristkommissionen när det gällde "åklagarna”. Dessa ansåg sig utsatta för påtryckningar från regeringens sida och att regeringskansliet var partiskt till förmån för polisen i de konflikter som förekom mellan polis och åklagare. De grundade detta särskilt på omfattningen av och formerna för regeringens informationsinhämtande, dvs. att det skedde ensidigt från polisen, med förbigående av förundersökningsledningen. Likaså ansåg de att de konkreta initiativ som regeringen tog under våren 1986 visade sympati för polisens ståndpunkter, eftersom initiativen i bägge fallen utgick från att polisen var missnöjd med åklagarbeslut.

Juristkommissionen höll fast vid att inget annat framkommit än att departementet inte tagit ställning i sakfrågor rörande brottsutredningen, men konstaterade att åklagarna likväl kunde fått intrycket av att departementet höll nära kontakt med polisen och agerade utifrån ”information eller hänvändelser från polisens sida”. 176 Det fanns därför anledning att fråga sig om departementet borde ha agerat för att upplysa åklagarna om varför departementet agerade som det gjorde och klargöra att det inte var fråga om att ta ställning i de sakfrågor där polis och åklagare hade skilda meningar. Svaret på den frågan var i sin tur beroende av om ”åklagarnas sätt att uppfatta situationen var känt för justitieministern och departementet”. 177 Någon entydig slutsats i det hänseendet redovisade inte Juristkommissionen, som dock framhöll att riksåklagaren Magnus Sjöbergs åsikt var att det under hösten 1986 måste ha stått klart för departementet att åklagarna ansåg att regeringen hade en ensidig inställning, till förmån för polisen. Detta bestyrktes

175

A.a.s. 207. 176

A.a.s. 206. 177

A.st.

enligt Juristkommissionen i viss mån av vad som uppgivits av Harald Fälth. Resonemanget slutar med följande konstaterande:'

I den mån man inom justitiedepartementet tidigare faktiskt hade vetskap om att åklagarna uppfattade situationen på det sätt som de här har beskrivit borde saken ha tagits upp och klarats ut med åklagarna.

Men, tillade Juristkommissionen i ett uppföljande resonemang, även om departementet inte haft sådan vetskap måste blotta risken för att missförstånd om regeringens roll kan uppkomma föranleda försiktighet. Sådana risker föreligger om regeringen följer ett ärende så noga som man gjorde i detta fall ”och gör det på ett sätt som inte från alla synpunkter är det helt givna”. 179 Det var enligt Juristkommissionen en bedömningsfråga om vederbörlig försiktighet i tillbörlig omfattning iakttagits i detta fall. Resonemanget fortsätter i ett allt försiktigare balanserande mellan vad som talade för respektive emot att regeringen bort ta upp ”informationsfrågan” med åklagarna och det slutar:

Som förhållandena faktiskt utvecklade sig på hösten 1986 kan dock åtminstone i efterhand sägas att en sådan åtgärd skulle ha varit av värde.

180

På en punkt riktade Juristkommissionen indirekt men ändå tydlig kritik mot regeringen eller dess företrädare. Det gäller de diskussioner som fördes efter sammanbrottet i januari som föregick den nya organisationen. Regeringen var där mycket engagerad i att söka lösa upp de föreliggande motsättningarna inom ramen för den rådande organisationen. Under regeringens medverkan fördes något slags ”förhandlingar” – det var Juristkommissionen som använde ordet, inklusive citationstecken – om den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Juristkommissionen konstaterade emellertid att gällande lag inte gav utrymme för några ”förhandlingar” om detta, eftersom det var förundersökningsledarens, dvs. åklagarens, sak att bestämma över förundersökningen.181 I förlängningen av detta ligger rimligen bedömningen, att regeringen gjorde fel när den aktivt medverkade till förhandlingar om något som enligt rättegångsbalken inte är förhandlingsbart. Den organisation som polisen förordade, med polisen som förundersökningsledare beträffande huvudspåret och åklagarna som förundersökningsledare i övrigt, var för övrigt inte heller den förenlig med rättegångsbalken. I klara verba förekom dock inte heller på denna

178

A.st. 179

A.st. 180

A.a.s. 207. 181

A.a.s. 209, jfr även s. 126 f.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

enligt Juristkommissionen i viss mån av vad som uppgivits av Harald Fälth. Resonemanget slutar med följande konstaterande:'

I den mån man inom justitiedepartementet tidigare faktiskt hade vetskap om att åklagarna uppfattade situationen på det sätt som de här har beskrivit borde saken ha tagits upp och klarats ut med åklagarna.

Men, tillade Juristkommissionen i ett uppföljande resonemang, även om departementet inte haft sådan vetskap måste blotta risken för att missförstånd om regeringens roll kan uppkomma föranleda försiktighet. Sådana risker föreligger om regeringen följer ett ärende så noga som man gjorde i detta fall ”och gör det på ett sätt som inte från alla synpunkter är det helt givna”. 179 Det var enligt Juristkommissionen en bedömningsfråga om vederbörlig försiktighet i tillbörlig omfattning iakttagits i detta fall. Resonemanget fortsätter i ett allt försiktigare balanserande mellan vad som talade för respektive emot att regeringen bort ta upp ”informationsfrågan” med åklagarna och det slutar:

Som förhållandena faktiskt utvecklade sig på hösten 1986 kan dock åtminstone i efterhand sägas att en sådan åtgärd skulle ha varit av värde.

180

På en punkt riktade Juristkommissionen indirekt men ändå tydlig kritik mot regeringen eller dess företrädare. Det gäller de diskussioner som fördes efter sammanbrottet i januari som föregick den nya organisationen. Regeringen var där mycket engagerad i att söka lösa upp de föreliggande motsättningarna inom ramen för den rådande organisationen. Under regeringens medverkan fördes något slags ”förhandlingar” – det var Juristkommissionen som använde ordet, inklusive citationstecken – om den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Juristkommissionen konstaterade emellertid att gällande lag inte gav utrymme för några ”förhandlingar” om detta, eftersom det var förundersökningsledarens, dvs. åklagarens, sak att bestämma över förundersökningen.181 I förlängningen av detta ligger rimligen bedömningen, att regeringen gjorde fel när den aktivt medverkade till förhandlingar om något som enligt rättegångsbalken inte är förhandlingsbart. Den organisation som polisen förordade, med polisen som förundersökningsledare beträffande huvudspåret och åklagarna som förundersökningsledare i övrigt, var för övrigt inte heller den förenlig med rättegångsbalken. I klara verba förekom dock inte heller på denna

178

A.st. 179

A.st. 180

A.a.s. 207. 181

A.a.s. 209, jfr även s. 126 f.

punkt någon kritik från Juristkommissionen, som i stället återknöt till sina inledande reservationer och sade sig inte ha några synpunkter på den nyordning regeringen slutligen valde.

Parlamentariska kommissionen ansåg inte att placeringen av en observatör i ledningsgruppen eller observatörens verksamhet innefattade någon otillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete, men framhöll att det var fråga om en ovanlig och inte helt okomplicerad åtgärd:18

Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dagliga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i stället gå tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.

I det sistnämnda hänseendet exemplifierade Parlamentariska kommissionen med Länsstyrelsens i Stockholm underlåtenhet att utöva sin kontrollfunktion, en underlåtenhet som Länsstyrelsen alltså motiverade med att regeringen syntes ha övertagit ansvaret. Till saken hör att Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur Länsstyrelsen därvid förhållit sig och resonerat. 183

De tre särskilda initiativen från regeringens sida utgjorde enligt Parlamentariska kommissionen inte några ingrepp i myndigheternas självständiga ställning. När det gäller det intryck och den eventuella oklarhet regeringens agerande allmänt sett kan ha skapat instämde Parlamentariska kommissionen ”i huvudsak” med vad Juristkommissionen kommit fram till. Därutöver gjordes vissa påpekanden som innebar mer klart uttalad kritik mot regeringen. Redan när samarbetssvårigheterna kom i dagen borde polisledningen ha erinrats om reglerna i rättegångsbalken, med vilket torde ha åsyftats den rollfördelning som enligt Parlamentariska kommissionen framgick "av lagen: att åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde” (jfr ovan). Det hade sålunda varit lämpligt om justitieministern vid mötet hos honom i april 1986 erinrat åklagarna och polisen om deras självständiga ansvar. Den kritik som låg i det sagda framfördes också

184

182

SOU 1988:18 s. 101. 183

A.a.s. 113. 184

A.a.s. 107 f.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

punkt någon kritik från Juristkommissionen, som i stället återknöt till sina inledande reservationer och sade sig inte ha några synpunkter på den nyordning regeringen slutligen valde.

Parlamentariska kommissionen ansåg inte att placeringen av en observatör i ledningsgruppen eller observatörens verksamhet innefattade någon otillbörlig påverkan av polismyndighetens arbete, men framhöll att det var fråga om en ovanlig och inte helt okomplicerad åtgärd:18

Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dagliga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i stället gå tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.

I det sistnämnda hänseendet exemplifierade Parlamentariska kommissionen med Länsstyrelsens i Stockholm underlåtenhet att utöva sin kontrollfunktion, en underlåtenhet som Länsstyrelsen alltså motiverade med att regeringen syntes ha övertagit ansvaret. Till saken hör att Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur Länsstyrelsen därvid förhållit sig och resonerat. 183

De tre särskilda initiativen från regeringens sida utgjorde enligt Parlamentariska kommissionen inte några ingrepp i myndigheternas självständiga ställning. När det gäller det intryck och den eventuella oklarhet regeringens agerande allmänt sett kan ha skapat instämde Parlamentariska kommissionen ”i huvudsak” med vad Juristkommissionen kommit fram till. Därutöver gjordes vissa påpekanden som innebar mer klart uttalad kritik mot regeringen. Redan när samarbetssvårigheterna kom i dagen borde polisledningen ha erinrats om reglerna i rättegångsbalken, med vilket torde ha åsyftats den rollfördelning som enligt Parlamentariska kommissionen framgick "av lagen: att åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde” (jfr ovan). Det hade sålunda varit lämpligt om justitieministern vid mötet hos honom i april 1986 erinrat åklagarna och polisen om deras självständiga ansvar. Den kritik som låg i det sagda framfördes också

184

182

SOU 1988:18 s. 101. 183

A.a.s. 113. 184

A.a.s. 107 f.

och med större skärpa beträffande det senare händelseförloppet, vars bakgrund Parlamentariska kommissionen beskrev på detta sätt:185

Efter tillslaget den 20 januari 1987 fördjupades motsättningarna mellan åklagarna och polisen och tog sig uttryck bl. a. i delvis häftiga angrepp på den andra myndigheten i massmedierna. De öppna motsättningarna ledde till att justitieministern kontaktade såväl åklagarna som polisen i syfte att klarlägga bakgrunden till motsättningarna och utröna förutsättningarna för ett fortsatt samarbete. Efter dessa kontakter med myndigheterna följde ett skede under vilket företrädare för polisen och åklagarna diskuterade den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Företrädare för regeringen följde dessa ”förhandlingar” nära. Först sedan det både från åklagarnas och polisens sida hade förklarats att det saknades förutsättningar för fortsatt samarbete ingrep regeringen.

Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur regeringen fortsättningsvis agerade: 186

Att företrädarna för polisledningen och åklagarna diskuterade sina meningsskiljaktigheter och uppläggningen av det fortsatta arbetet är i och för sig inget att anmärka mot. Felet var att företrädarna för polisen framställde krav på hur förundersökningen skulle bedrivas, bl. a. att ledningen av den skulle delas på visst sätt mellan åklagarna och polisen. I dessa frågor var det åklagarna som bestämde och polisen som hade att rätta sig efter åklagarnas beslut. De besked som Holmér vid ”förhandlingarnas” slut lämnade regeringen om att åklagarna och polisen inte kunde komma överens kan därför inte tolkas på annat sätt än som en förklaring från Holmér att han vägrade underställa sig åklagarna. (---) När Holmér därför lämnade beskedet om att polisledningen inte kunde komma överens med åklagarna borde man från justitiedepartementets sida ha förklarat för Holmér att han enligt gällande regler var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut och anvisningar. I stället fortsatte man att försöka finna en lösning på samarbetssvårigheterna som kunde accepteras även av polisledningen i Stockholm. Ser man på problemen med utgångspunkten att det var fråga om samarbetssvårigheter kanske det var naturligt. Det var emellertid inte det som var frågan. I stället gällde det polisledningens bristande respekt för rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning.

Även Justitiekanslern berörde i sitt granskningsbeslut från december 1986 regeringens roll. Det s.k. försoningsmötet och det slutliga

185

186

A.a.s. 108. A.a.s. 109.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

och med större skärpa beträffande det senare händelseförloppet, vars bakgrund Parlamentariska kommissionen beskrev på detta sätt:185

Efter tillslaget den 20 januari 1987 fördjupades motsättningarna mellan åklagarna och polisen och tog sig uttryck bl. a. i delvis häftiga angrepp på den andra myndigheten i massmedierna. De öppna motsättningarna ledde till att justitieministern kontaktade såväl åklagarna som polisen i syfte att klarlägga bakgrunden till motsättningarna och utröna förutsättningarna för ett fortsatt samarbete. Efter dessa kontakter med myndigheterna följde ett skede under vilket företrädare för polisen och åklagarna diskuterade den fortsatta förundersökningens inriktning och uppläggning. Företrädare för regeringen följde dessa ”förhandlingar” nära. Först sedan det både från åklagarnas och polisens sida hade förklarats att det saknades förutsättningar för fortsatt samarbete ingrep regeringen.

Parlamentariska kommissionen var kritisk till hur regeringen fortsättningsvis agerade: 186

Att företrädarna för polisledningen och åklagarna diskuterade sina meningsskiljaktigheter och uppläggningen av det fortsatta arbetet är i och för sig inget att anmärka mot. Felet var att företrädarna för polisen framställde krav på hur förundersökningen skulle bedrivas, bl. a. att ledningen av den skulle delas på visst sätt mellan åklagarna och polisen. I dessa frågor var det åklagarna som bestämde och polisen som hade att rätta sig efter åklagarnas beslut. De besked som Holmér vid ”förhandlingarnas” slut lämnade regeringen om att åklagarna och polisen inte kunde komma överens kan därför inte tolkas på annat sätt än som en förklaring från Holmér att han vägrade underställa sig åklagarna. (---) När Holmér därför lämnade beskedet om att polisledningen inte kunde komma överens med åklagarna borde man från justitiedepartementets sida ha förklarat för Holmér att han enligt gällande regler var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut och anvisningar. I stället fortsatte man att försöka finna en lösning på samarbetssvårigheterna som kunde accepteras även av polisledningen i Stockholm. Ser man på problemen med utgångspunkten att det var fråga om samarbetssvårigheter kanske det var naturligt. Det var emellertid inte det som var frågan. I stället gällde det polisledningens bristande respekt för rättegångsbalkens regler om ledning av förundersökning.

Även Justitiekanslern berörde i sitt granskningsbeslut från december 1986 regeringens roll. Det s.k. försoningsmötet och det slutliga

185

186

A.a.s. 108. A.a.s. 109.

sammanbrottet låg utanför den tidsperiod JK bedömde. Av granskningen framgår, utöver vad som redan redovisats, bl a följande.

Den 25 mars 1986 kallade riksåklagaren Magnus Sjöberg överåklagaren Claes Zeime samt åklagarna K.G. Svensson och Lage Carlström till ett informationsmöte. Även biträdande riksåklagaren Axel Morath och byråchefen Uno Hagelberg deltog. Mötet synes ha varit föranlett av att Magnus Sjöberg från Justitiedepartementet fått uppgifter om att samarbetet i brottsutredningen inte fungerade väl. Vid mötet påpekade K.G. Svensson att han inte erhöll tillräcklig information om utredningen från polisen. Magnus Sjöberg tog därefter upp den saken med Justitiedepartementets företrädare statssekreteraren Harald Fälth och departementsrådet tillika observatören i ledningsgruppen Klas Bergenstrand. Enligt JK ”vädjade” Magnus Sjöberg vid flera tillfällen till Klas Bergenstrand att denne skulle verka för att informationen till åklagarsidan förbättrades. Några dagar efter åklagarnas informationsmöte hölls ett möte på Justitiedepartementet med Magnus Sjöberg och Uno Hagelberg från Riksåklagaren samt Harald Fälth, Klas Bergenstrand och Johan Munck från departementet. Handläggningen beträffande Viktor G diskuterades liksom informationsfrågan. Vid mötet förvånades Uno Hagelberg enligt JK ”över att företrädarna för justitiedepartementet så helt godtog polisledningens version av vad som förevarit”. 187

JK koncentrerade sin granskning av regeringens åtgärder till turerna kring de vittneskonfrontationer som polisen ville att Viktor G skulle genomgå; i bedömningen hette det bl.a.:188

För mig framstår det inte som anmärkningsvärt att justitieministern har låtit informera sig om utredningsarbetet genom att träffa samman med Svensson och Holmér även om sammanträffandet hade aktualiserats av de uppgifter som ministern hade erhållit om de motsatta uppfattningarna i konfrontationsfrågan. Syftet med mötet var informativt och inte att utreda frågan om behovet av konfrontationer. (---) Det kan för övrigt påpekas att Svensson inte heller har haft något att erinra mot mötet med ministern.

I det sistnämnda hänseendet kan påpekas att det av JK:s utredning framgår att varken K.G. Svensson eller riksåklagaren Magnus Sjöberg hade informerats om att Hans Holmér skulle närvara vid informationsmötet. 189

187

JK-Beslut 1986 s. 151. 188

A.a. s. 174. 189

A.a.s. 155. Harald Fälth, som var den som vidarebefordrade justitieministerns inbjudan till Magnus Sjöberg, har i ett senare sammanhang hävdat att Sjöberg informerades om att Hans Holmér skulle närvara, se ovan vid

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

sammanbrottet låg utanför den tidsperiod JK bedömde. Av granskningen framgår, utöver vad som redan redovisats, bl a följande.

Den 25 mars 1986 kallade riksåklagaren Magnus Sjöberg överåklagaren Claes Zeime samt åklagarna K.G. Svensson och Lage Carlström till ett informationsmöte. Även biträdande riksåklagaren Axel Morath och byråchefen Uno Hagelberg deltog. Mötet synes ha varit föranlett av att Magnus Sjöberg från Justitiedepartementet fått uppgifter om att samarbetet i brottsutredningen inte fungerade väl. Vid mötet påpekade K.G. Svensson att han inte erhöll tillräcklig information om utredningen från polisen. Magnus Sjöberg tog därefter upp den saken med Justitiedepartementets företrädare statssekreteraren Harald Fälth och departementsrådet tillika observatören i ledningsgruppen Klas Bergenstrand. Enligt JK ”vädjade” Magnus Sjöberg vid flera tillfällen till Klas Bergenstrand att denne skulle verka för att informationen till åklagarsidan förbättrades. Några dagar efter åklagarnas informationsmöte hölls ett möte på Justitiedepartementet med Magnus Sjöberg och Uno Hagelberg från Riksåklagaren samt Harald Fälth, Klas Bergenstrand och Johan Munck från departementet. Handläggningen beträffande Viktor G diskuterades liksom informationsfrågan. Vid mötet förvånades Uno Hagelberg enligt JK ”över att företrädarna för justitiedepartementet så helt godtog polisledningens version av vad som förevarit”. 187

JK koncentrerade sin granskning av regeringens åtgärder till turerna kring de vittneskonfrontationer som polisen ville att Viktor G skulle genomgå; i bedömningen hette det bl.a.:188

För mig framstår det inte som anmärkningsvärt att justitieministern har låtit informera sig om utredningsarbetet genom att träffa samman med Svensson och Holmér även om sammanträffandet hade aktualiserats av de uppgifter som ministern hade erhållit om de motsatta uppfattningarna i konfrontationsfrågan. Syftet med mötet var informativt och inte att utreda frågan om behovet av konfrontationer. (---) Det kan för övrigt påpekas att Svensson inte heller har haft något att erinra mot mötet med ministern.

I det sistnämnda hänseendet kan påpekas att det av JK:s utredning framgår att varken K.G. Svensson eller riksåklagaren Magnus Sjöberg hade informerats om att Hans Holmér skulle närvara vid informationsmötet. 189

187

JK-Beslut 1986 s. 151. 188

A.a. s. 174. 189

A.a.s. 155. Harald Fälth, som var den som vidarebefordrade justitieministerns inbjudan till Magnus Sjöberg, har i ett senare sammanhang hävdat att Sjöberg informerades om att Hans Holmér skulle närvara, se ovan vid

JK ansåg inte att justitieministern eller departementets tjänstemän kränkt åklagarens integritet. Syftet med vidtagna åtgärder hade varit att informera sig. Beträffande det beslut om utvidgade konfrontationer i Viktor G-ärendet som Riksåklagaren fattade efter det möte som Justitieministern initierat uttalade JK att de åtgärder Riksåklagaren vidtagit ”enligt vad utredningen utvisar, vidtagits efter sammanträdet och utan varje påtryckning eller medverkan från ministerns eller departementets tjänstemäns sida”. 19

190

1.4

Våra slutsatser av de tidigare granskningarna

I detta avsnitt försöker vi sammanfatta och dra vissa slutsatser utifrån framför allt Juristkommissionens granskning, i de hänseenden som är av betydelse för vårt uppdrag.

1.4.1 Själva brottsutredningen Juristkommissionen kritiserade bl.a. följande delar av själva brottsutredningen: O tipsmottagningens bristande resurser o den långsamma och oordnade registreringen av tips och andra handlingar o den fördröjda och delvis uteblivna undersökningen kring Olof

Palmes person

o den aldrig utförda undersökningen av Lisbeth Palmes skada O fördröjningen av undersökningen av omständigheterna kring själva

brottet o de bristfälliga kontakterna med experter som rättsläkarna och SKL o oprofessionellt utförda dörrknackningar

Till detta skall läggas den närmast förödande kritik som Juristkommissionen i sin första rapport riktade mot arbetet under mordredovisningen av turerna kring överprövningen av K.G. Svenssons beslut om det antal konfrontationer Viktor G skulle medverka i. Helt klart synes dock vara att Svensson, som kallades av Sjöberg, fick uppgiften att mötet enbart skulle beröra departementet och åklagarsidan.

A.a.s. 174; som anmärkts i en tidigare not synes detta vara en felaktig beskrivning

190

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

JK ansåg inte att justitieministern eller departementets tjänstemän kränkt åklagarens integritet. Syftet med vidtagna åtgärder hade varit att informera sig. Beträffande det beslut om utvidgade konfrontationer i Viktor G-ärendet som Riksåklagaren fattade efter det möte som Justitieministern initierat uttalade JK att de åtgärder Riksåklagaren vidtagit ”enligt vad utredningen utvisar, vidtagits efter sammanträdet och utan varje påtryckning eller medverkan från ministerns eller departementets tjänstemäns sida”. 19

190

1.4

Våra slutsatser av de tidigare granskningarna

I detta avsnitt försöker vi sammanfatta och dra vissa slutsatser utifrån framför allt Juristkommissionens granskning, i de hänseenden som är av betydelse för vårt uppdrag.

1.4.1 Själva brottsutredningen Juristkommissionen kritiserade bl.a. följande delar av själva brottsutredningen: O tipsmottagningens bristande resurser o den långsamma och oordnade registreringen av tips och andra handlingar o den fördröjda och delvis uteblivna undersökningen kring Olof

Palmes person

o den aldrig utförda undersökningen av Lisbeth Palmes skada O fördröjningen av undersökningen av omständigheterna kring själva

brottet o de bristfälliga kontakterna med experter som rättsläkarna och SKL o oprofessionellt utförda dörrknackningar

Till detta skall läggas den närmast förödande kritik som Juristkommissionen i sin första rapport riktade mot arbetet under mordredovisningen av turerna kring överprövningen av K.G. Svenssons beslut om det antal konfrontationer Viktor G skulle medverka i. Helt klart synes dock vara att Svensson, som kallades av Sjöberg, fick uppgiften att mötet enbart skulle beröra departementet och åklagarsidan.

A.a.s. 174; som anmärkts i en tidigare not synes detta vara en felaktig beskrivning

190

natten, då ytterst litet i den polisiära organisationen fungerade som det hade bort göra. Juristkommissionen pekade bl.a. på följande (se även den mer utförliga beskrivningen ovan, Mordnatten. Juristkommissionens första rapport i kort sammanfattning). o Mördarjakten var oorganiserad. O Alla polisresurser sattes inte in. O Poliser i tjänst fick inte reda på vad som hänt. o Ingen allmän avspärrning genomfördes. O Andra polisdistrikt underrättades inte. o Avspärrningen och bevakningen av brottsplatsen var otillräcklig. o Befälsförhållandena var oklara. O Dokumentationen i sambandscentralen var bristfällig. O Rikslarm gick inte ut när det gick ut var det fel.

Kritiken i dessa och ovan nämnda delar är så mångomtalad att den kommit att bli en trivialitet, vars betydelse kanske kan tyckas krympa med tilltagande tidsperspektiv. I dag, mer än tretton år senare, finns det därför skäl att påminna om de inledande förhållandena och de många grova misstag som då begicks. Generellt sett har ett misstag i en mordutredning större betydelse ju närmare inpå själva brottet det begåtts, vilket innebär att betydelsen av de missgrepp och underlåtenhetssynder som förekom den första tiden knappast kan överskattas. Många av de inledande misstagen var irreparabla. Detta måste också beaktas då senare insatser i PU bedöms.

1.4.2 Organisationen av brottsutredning och

förundersökning Polisledningen hade ingen beredskapsplan för särskilda händelser; planeringen bestod i stället av att verksamheten vid särskilda händelser skulle organiseras utifrån det som inträffat. Polisledningen satte därför upp en spaningsorganisation specifikt för detta tillfälle, en ”ad hocorganisation”. Juristkommissionen var mycket kritisk till detta och synes ha menat att det var en självklarhet att polisarbetet, i synnerhet vid särskilda händelser, måste följa en beredskapsplan. Det är för oss uppenbart att avsaknaden av en fungerande beredskapsplan hade en avgörande betydelse för framför allt mordnattens men också hela det första årets tillkortakommanden. Ingen synes idag heller hävda något annat än att polisens agerande vid s.k. särskilda händelser måste styras utifrån en inövad beredskapsplan.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

natten, då ytterst litet i den polisiära organisationen fungerade som det hade bort göra. Juristkommissionen pekade bl.a. på följande (se även den mer utförliga beskrivningen ovan, Mordnatten. Juristkommissionens första rapport i kort sammanfattning). o Mördarjakten var oorganiserad. O Alla polisresurser sattes inte in. O Poliser i tjänst fick inte reda på vad som hänt. o Ingen allmän avspärrning genomfördes. O Andra polisdistrikt underrättades inte. o Avspärrningen och bevakningen av brottsplatsen var otillräcklig. o Befälsförhållandena var oklara. O Dokumentationen i sambandscentralen var bristfällig. O Rikslarm gick inte ut när det gick ut var det fel.

Kritiken i dessa och ovan nämnda delar är så mångomtalad att den kommit att bli en trivialitet, vars betydelse kanske kan tyckas krympa med tilltagande tidsperspektiv. I dag, mer än tretton år senare, finns det därför skäl att påminna om de inledande förhållandena och de många grova misstag som då begicks. Generellt sett har ett misstag i en mordutredning större betydelse ju närmare inpå själva brottet det begåtts, vilket innebär att betydelsen av de missgrepp och underlåtenhetssynder som förekom den första tiden knappast kan överskattas. Många av de inledande misstagen var irreparabla. Detta måste också beaktas då senare insatser i PU bedöms.

1.4.2 Organisationen av brottsutredning och

förundersökning Polisledningen hade ingen beredskapsplan för särskilda händelser; planeringen bestod i stället av att verksamheten vid särskilda händelser skulle organiseras utifrån det som inträffat. Polisledningen satte därför upp en spaningsorganisation specifikt för detta tillfälle, en ”ad hocorganisation”. Juristkommissionen var mycket kritisk till detta och synes ha menat att det var en självklarhet att polisarbetet, i synnerhet vid särskilda händelser, måste följa en beredskapsplan. Det är för oss uppenbart att avsaknaden av en fungerande beredskapsplan hade en avgörande betydelse för framför allt mordnattens men också hela det första årets tillkortakommanden. Ingen synes idag heller hävda något annat än att polisens agerande vid s.k. särskilda händelser måste styras utifrån en inövad beredskapsplan.

som

Brottsutredningen var av sådan dignitet att den efter det inledande skedet borde ha lagts under Rikspolisstyrelsens ledning. Detta skall ha varit rikspolischefens uppfattning och även Juristkommissionen synes ha lutat åt att detta hade varit lämpligast. Andra brister som Juristkommissionen lyfte fram hade som vi ser det då inte behövt uppkomma, t.ex. hade ansvaret naturligt fördelats på skilda nivåer i stället för att samlas hos Hans Holmér och rikskriminalens våldsrotel nu inte alls engagerades på grund av ”rivalitet” och samarbetshänsyn – hade på ett likaledes naturligt sätt kunnat komma in i bilden.

Förundersökningen borde från början ha letts av åklagare. Detta synes ha varit Juristkommissionens uppfattning, även om kommissionen, mot bakgrund av att regelverket inte entydigt reglerar när åklagarinträde skall ske, inte direkt ville säga att den valda ordningen var felaktig. Utvecklingen visade enligt vår mening tydligt att det valda dubbel-kommandot, där den ena parten, polisen, var mycket aktiv och den andra, åklagaren, var passiv ledde till oklarhet och bristande rättssäkerhet.

Som Juristkommissionen konstaterade är det åklagaren som bestämmer om och när han skall inträda som förundersökningsledare. En konsekvens av detta är enligt vår bedömning att en kritik som går ut på att åklagarinträdet borde ha skett tidigare träffar åklagaren och inte polisen. Regleringen innebär att det överlåts på åklagaren att bestämma när hans övergripande ansvar kräver att han träder in operativt. En sådan reglering kan till sin natur aldrig vara precis; då överlåts inte det ansvar som är avsett att överlåtas. Detta betyder i sin tur, att det för den åklagare som bort träda in men inte gjort så, inte är ett gångbart försvar att hänvisa till att regelverket inte uttryckligen krävt hans inträde. Eftersom reglerna ger åklagaren makt att inträda när han så finner lämpligt, innebär de att han står risken för eventuella negativa konsekvenser av ett för sent inträde.

Som regelverket är konstruerat synes det med andra ord inte ge åklagaren någon möjlighet att stå vid sidan av för att på så sätt undgå ansvar för hur utredningen bedrivs. – Det betyder att chefsåklagare K.G. Svenssons anförda skäl till att han inte ville ta över hela förundersökningen – ”Svensson ville inte ta över det formella ansvaret för en förundersökning som han i verkligheten inte kunde påverka’ måste underkännas. Det är en bedömning som genomgående har gjorts vid de olika granskningarna.

Frågan huruvida förundersökningsledarskapet kan delas upp på det sätt som skedde mellan Hans Holmér och K.G. Svensson var föremål för utförliga överväganden av Juristkommissionen, som ansåg att

»,191

191

SOU 1987:72 s. 97.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

som

Brottsutredningen var av sådan dignitet att den efter det inledande skedet borde ha lagts under Rikspolisstyrelsens ledning. Detta skall ha varit rikspolischefens uppfattning och även Juristkommissionen synes ha lutat åt att detta hade varit lämpligast. Andra brister som Juristkommissionen lyfte fram hade som vi ser det då inte behövt uppkomma, t.ex. hade ansvaret naturligt fördelats på skilda nivåer i stället för att samlas hos Hans Holmér och rikskriminalens våldsrotel nu inte alls engagerades på grund av ”rivalitet” och samarbetshänsyn – hade på ett likaledes naturligt sätt kunnat komma in i bilden.

Förundersökningen borde från början ha letts av åklagare. Detta synes ha varit Juristkommissionens uppfattning, även om kommissionen, mot bakgrund av att regelverket inte entydigt reglerar när åklagarinträde skall ske, inte direkt ville säga att den valda ordningen var felaktig. Utvecklingen visade enligt vår mening tydligt att det valda dubbel-kommandot, där den ena parten, polisen, var mycket aktiv och den andra, åklagaren, var passiv ledde till oklarhet och bristande rättssäkerhet.

Som Juristkommissionen konstaterade är det åklagaren som bestämmer om och när han skall inträda som förundersökningsledare. En konsekvens av detta är enligt vår bedömning att en kritik som går ut på att åklagarinträdet borde ha skett tidigare träffar åklagaren och inte polisen. Regleringen innebär att det överlåts på åklagaren att bestämma när hans övergripande ansvar kräver att han träder in operativt. En sådan reglering kan till sin natur aldrig vara precis; då överlåts inte det ansvar som är avsett att överlåtas. Detta betyder i sin tur, att det för den åklagare som bort träda in men inte gjort så, inte är ett gångbart försvar att hänvisa till att regelverket inte uttryckligen krävt hans inträde. Eftersom reglerna ger åklagaren makt att inträda när han så finner lämpligt, innebär de att han står risken för eventuella negativa konsekvenser av ett för sent inträde.

Som regelverket är konstruerat synes det med andra ord inte ge åklagaren någon möjlighet att stå vid sidan av för att på så sätt undgå ansvar för hur utredningen bedrivs. – Det betyder att chefsåklagare K.G. Svenssons anförda skäl till att han inte ville ta över hela förundersökningen – ”Svensson ville inte ta över det formella ansvaret för en förundersökning som han i verkligheten inte kunde påverka’ måste underkännas. Det är en bedömning som genomgående har gjorts vid de olika granskningarna.

Frågan huruvida förundersökningsledarskapet kan delas upp på det sätt som skedde mellan Hans Holmér och K.G. Svensson var föremål för utförliga överväganden av Juristkommissionen, som ansåg att

»,191

191

SOU 1987:72 s. 97.

uppdelningen var i hög grad tvivelaktig. Efter det att Claes Zeime övertog hela ansvaret låg det kvar, formellt odelat, på åklagarsidan och ingen tycks därefter heller ha hävdat att uppdelning är en lämplig lösning. Frågan har därmed mist en del av sin betydelse. Den uppdelning som förekom bör ses som ett uttryck dels för den obalans som kom att råda i förhållandet polis-åklagare (se vidare nedan), dels för den benägenhet för improvisation och informella, kortsiktiga lösningar som präglade utredningsarbetet under den aktuella tiden.

Vi delar därmed inte den uppfattning som framfördes av JK, att det kan vara lämpligt att i utredningar av detta slag dela upp ledningsansvaret. Vi anser att det resonemang JK förde är motsägelsefullt. Enligt detta bör en delning å ena sidan vara tillåten, å andra sidan förutsätter den enligt JK att de som delar ansvaret ”drar upp klara gränser” och utbyter information i erforderlig utsträckning. Ett formlöst samarbete där de inblandade drar upp klara gränser för sina roller är naturligtvis bra; då minskar behovet av bindande regler.

Med tanke på att en stor förundersökning är en komplicerad organisation, på de rättssäkerhetsfrågor som alltid aktualiseras och på att den måste förutsättas kunna fungera oavsett om ledande befattningshavare samarbetar väl eller mindre väl är det emellertid för oss uppenbart att lednings- och ansvarsförhållandena skall vara klart reglerade i lag. Det vore därvid direkt olämpligt om lagen delegerade till inblandade parter att sinsemellan dela upp detta ansvar och dra upp gränser för uppdelningen. Även om detta skulle kunna fungera mellan ansvarskännande och samarbetsvilliga personer kan det bli svårt att i efterhand avgöra vem som ansvarat för vad om det skulle behövas, t.ex. vid en rättslig prövning.'

Slutligen är en uppdelning olämplig från effektivitetssynpunkt. Det får anses tillhöra beredskapsfrågorna att lagen anger klara former för hur en förundersökning skall bedrivas, vem som bär ansvar för vad under vilka formella betingelser etc. Det bör inte avgöras ad hoc under ett operativt intensivt inledande skede av en utredning. Att göra det till en öppen fråga vem som skall leda förundersökningen i vilka delar vore

192

192

Saken illustreras i JK:s granskningsbeslut. Där prövas K.G. Svenssons klagomål mot polisen för att denna inte utfört hans order. Att Svensson uttryckte önskemål som polisen inte tillgodosåg är ostridigt och har i de bägge kommissionernas granskningar lett till kritik mot polisen. Men JK ansåg att polisen inte kunde lastas, eftersom Svensson enligt JK inte hade framfört sina önskemål i form av sådana uttryckliga beslut som måste till för att polisen skulle vara skyldig att agera. Oavsett om man delar den bedömningen eller ej, visar den att klara regler är en förutsättning för utredandet av ansvarsförhållandena när förundersökningen inte fungerat.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

uppdelningen var i hög grad tvivelaktig. Efter det att Claes Zeime övertog hela ansvaret låg det kvar, formellt odelat, på åklagarsidan och ingen tycks därefter heller ha hävdat att uppdelning är en lämplig lösning. Frågan har därmed mist en del av sin betydelse. Den uppdelning som förekom bör ses som ett uttryck dels för den obalans som kom att råda i förhållandet polis-åklagare (se vidare nedan), dels för den benägenhet för improvisation och informella, kortsiktiga lösningar som präglade utredningsarbetet under den aktuella tiden.

Vi delar därmed inte den uppfattning som framfördes av JK, att det kan vara lämpligt att i utredningar av detta slag dela upp ledningsansvaret. Vi anser att det resonemang JK förde är motsägelsefullt. Enligt detta bör en delning å ena sidan vara tillåten, å andra sidan förutsätter den enligt JK att de som delar ansvaret ”drar upp klara gränser” och utbyter information i erforderlig utsträckning. Ett formlöst samarbete där de inblandade drar upp klara gränser för sina roller är naturligtvis bra; då minskar behovet av bindande regler.

Med tanke på att en stor förundersökning är en komplicerad organisation, på de rättssäkerhetsfrågor som alltid aktualiseras och på att den måste förutsättas kunna fungera oavsett om ledande befattningshavare samarbetar väl eller mindre väl är det emellertid för oss uppenbart att lednings- och ansvarsförhållandena skall vara klart reglerade i lag. Det vore därvid direkt olämpligt om lagen delegerade till inblandade parter att sinsemellan dela upp detta ansvar och dra upp gränser för uppdelningen. Även om detta skulle kunna fungera mellan ansvarskännande och samarbetsvilliga personer kan det bli svårt att i efterhand avgöra vem som ansvarat för vad om det skulle behövas, t.ex. vid en rättslig prövning.'

Slutligen är en uppdelning olämplig från effektivitetssynpunkt. Det får anses tillhöra beredskapsfrågorna att lagen anger klara former för hur en förundersökning skall bedrivas, vem som bär ansvar för vad under vilka formella betingelser etc. Det bör inte avgöras ad hoc under ett operativt intensivt inledande skede av en utredning. Att göra det till en öppen fråga vem som skall leda förundersökningen i vilka delar vore

192

192

Saken illustreras i JK:s granskningsbeslut. Där prövas K.G. Svenssons klagomål mot polisen för att denna inte utfört hans order. Att Svensson uttryckte önskemål som polisen inte tillgodosåg är ostridigt och har i de bägge kommissionernas granskningar lett till kritik mot polisen. Men JK ansåg att polisen inte kunde lastas, eftersom Svensson enligt JK inte hade framfört sina önskemål i form av sådana uttryckliga beslut som måste till för att polisen skulle vara skyldig att agera. Oavsett om man delar den bedömningen eller ej, visar den att klara regler är en förutsättning för utredandet av ansvarsförhållandena när förundersökningen inte fungerat.

Södermötet Norrköpingsmötet. Länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten ....... Polisfesten den 1 mars 1986 Misstankar angående oidentifierade polismän från "baseballigan” Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen.

Fotograf som hört meddelande över polisradion... 4.3.4 Uppslag som eventuellt kan förknippas med poliser

eller polisen i allmänhet.

Ulla i Gamla stan Dekorimamannen Bilen på Drottninggatan. Iakttagelse av man med walkie-talkie..

Övriga uppslag angående walkie-talkies. 4.4 Tidigare granskningar. 4.4.1 Juristkommissionen 4.4.2 Polisstyrelsens i Stockholm granskning av polisspåret 4.4.3 Parlamentariska kommissionen 4.5 Sammanfattande anmärkningar 4.5.1 Allmänt ...... 4.5.2 De enskilda uppslagen

398 398 401 403 407 408 408 408 409 410 412 412 419

425 425 428 445 482 497 512 518 523

5 Enskilda uppslag.

Kapitlets innehåll . 5.1 Avsnitt HA – ”CIA” 5.2 Avsnitt HB – ”Sydafrika” 5.3 Avsnitt HC – ”Iran/Irak”.. 5.4 Avsnitt HD – ”Mellanöstern inkl Israel” 5.5

Avsnitt HE – ”EAP” (Europeiska Arbetarpartiet) 5.6 Avsnitt HF – "Scientologikyrkan”. 5.7 Avsnitt HG – ”Övriga religiösa motiv” 5.8 Avsnitt HH – ”Terroristorganisationer som ej hänförs till

annat avsnitt”. 5.9 Vissa avsnitt registrerade under”Politiska motiv” m.m....... 5.9.1 Allmänt 5.9.2 ”WACL” (World Anti-Communist League) -

avsnitt HI 5.9.3 ”NRP” (Nordiska Rikspartiet) – avsnitt HJ 5.9.4 ”BSS” (Bevara Sverige Svenskt) – avsnitt HK. 5.9.5 ”Sveriges Nationella Förbund” – avsnitt HL 5.9.6 ”Sverigepartiet, f.d. Framstegspartiet” – avsnitt HM

528 532 532

533 535 538 539

543

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Södermötet Norrköpingsmötet. Länspolismästaren Hans Holmérs uppehållsort under mordnatten ....... Polisfesten den 1 mars 1986 Misstankar angående oidentifierade polismän från "baseballigan” Vissa iakttagelser av polisbilar under mordkvällen.

Fotograf som hört meddelande över polisradion... 4.3.4 Uppslag som eventuellt kan förknippas med poliser

eller polisen i allmänhet.

Ulla i Gamla stan Dekorimamannen Bilen på Drottninggatan. Iakttagelse av man med walkie-talkie..

Övriga uppslag angående walkie-talkies. 4.4 Tidigare granskningar. 4.4.1 Juristkommissionen 4.4.2 Polisstyrelsens i Stockholm granskning av polisspåret 4.4.3 Parlamentariska kommissionen 4.5 Sammanfattande anmärkningar 4.5.1 Allmänt ...... 4.5.2 De enskilda uppslagen

398 398 401 403 407 408 408 408 409 410 412 412 419

425 425 428 445 482 497 512 518 523

5 Enskilda uppslag.

Kapitlets innehåll . 5.1 Avsnitt HA – ”CIA” 5.2 Avsnitt HB – ”Sydafrika” 5.3 Avsnitt HC – ”Iran/Irak”.. 5.4 Avsnitt HD – ”Mellanöstern inkl Israel” 5.5

Avsnitt HE – ”EAP” (Europeiska Arbetarpartiet) 5.6 Avsnitt HF – "Scientologikyrkan”. 5.7 Avsnitt HG – ”Övriga religiösa motiv” 5.8 Avsnitt HH – ”Terroristorganisationer som ej hänförs till

annat avsnitt”. 5.9 Vissa avsnitt registrerade under”Politiska motiv” m.m....... 5.9.1 Allmänt 5.9.2 ”WACL” (World Anti-Communist League) -

avsnitt HI 5.9.3 ”NRP” (Nordiska Rikspartiet) – avsnitt HJ 5.9.4 ”BSS” (Bevara Sverige Svenskt) – avsnitt HK. 5.9.5 ”Sveriges Nationella Förbund” – avsnitt HL 5.9.6 ”Sverigepartiet, f.d. Framstegspartiet” – avsnitt HM

528 532 532

533 535 538 539

543

detsamma som att försena tillskapandet av en effektiv ledningsorganisation.

Under Claes Zeimes tid som förundersökningsledare arbetade en åklagargrupp mer eller mindre kollektivt med förundersökningsledarskapet. Det skedde formlöst i grupp. För den arbetsfördelning som tillämpades fanns enligt Juristkommissionen inget egentligt lagstöd. Arbetssättet hade enligt polisen skapat oklarhet med avseende på vem av åklagarna som ansvarade för och beslutade om vad.

Arbetssättet tycks oss vara en aning typiskt för hur de engagerade åklagarna verkar ha sett på sin roll. Om de hade sett förundersökningsledarskapet som ett verkligt ledningsansvar, skulle den ansvarige åklagaren antagligen inte på det sätt som skedde ha låtit det flyta inom en grupp. Av lagen framgår klart att förundersökningen skall ledas av en befattningshavare, inte av en myndighet som sådan. Det kan naturligtvis finnas praktiska problem förknippade med detta, särskilt vid en så stor förundersökning som denna. I brist på klargörande regler torde det då åvila den som är förundersökningsledare att genom tydliga beslut delegera arbetsuppgifter i erforderlig utsträckning. Som vi antytt var Juristkommissionens språkbruk en aning diffust när det gäller åklagarsidan. Det talades nästan genomgående om ”åklagarna”. Detta språkbruk motsvarar enligt vår mening en oklarhet i den rättsliga regleringen och i uppfattningen om åklagarens roll som förundersökningsledare.

Juristkommissionen ansåg att det här kunde finnas behov av en utarbetad ordning. Parlamentariska kommissionen instämde i detta men varnade för att en sådan skulle kunna bli stelbent och rekommenderade att frågan löstes internt i samarbete med polisen. Juristkommissionens granskning visar enligt vår mening att behovet av en utarbetad ordning – dvs. klara regler – är påtagligt. Skälen härför sammanfaller i mångt och mycket med dem vi just redovisat apropå frågan om ett delat förundersökningsledarskap.

Beträffande fördelningen av befogenheter mellan åklagarsidan och polisen uttryckte Parlamentariska kommissionen koncist lagens innehåll: åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde. Vi delar uppfattningen att lagen bör tolkas på det sättet, men ifrågasätter om den praktiska verkligheten återspeglar det tydligt hierarkiska ansvarsförhållande som lagen uttrycker. Granskningarna visar att Claes Zeime som förundersökningsledare inte intog en aktivt ledande roll samt att detta var medvetet och därmed säkerligen i enlighet med hans uppfattning om vad praxis krävde. Det finns all anledning att anta att även K.G. Svenssons förhållningssätt var i överensstämmelse med hans uppfattning om vad som gällde för förundersökningsledarskapet. Samtidigt agerade polisledningen genomgående som om lagen gav polisen

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

detsamma som att försena tillskapandet av en effektiv ledningsorganisation.

Under Claes Zeimes tid som förundersökningsledare arbetade en åklagargrupp mer eller mindre kollektivt med förundersökningsledarskapet. Det skedde formlöst i grupp. För den arbetsfördelning som tillämpades fanns enligt Juristkommissionen inget egentligt lagstöd. Arbetssättet hade enligt polisen skapat oklarhet med avseende på vem av åklagarna som ansvarade för och beslutade om vad.

Arbetssättet tycks oss vara en aning typiskt för hur de engagerade åklagarna verkar ha sett på sin roll. Om de hade sett förundersökningsledarskapet som ett verkligt ledningsansvar, skulle den ansvarige åklagaren antagligen inte på det sätt som skedde ha låtit det flyta inom en grupp. Av lagen framgår klart att förundersökningen skall ledas av en befattningshavare, inte av en myndighet som sådan. Det kan naturligtvis finnas praktiska problem förknippade med detta, särskilt vid en så stor förundersökning som denna. I brist på klargörande regler torde det då åvila den som är förundersökningsledare att genom tydliga beslut delegera arbetsuppgifter i erforderlig utsträckning. Som vi antytt var Juristkommissionens språkbruk en aning diffust när det gäller åklagarsidan. Det talades nästan genomgående om ”åklagarna”. Detta språkbruk motsvarar enligt vår mening en oklarhet i den rättsliga regleringen och i uppfattningen om åklagarens roll som förundersökningsledare.

Juristkommissionen ansåg att det här kunde finnas behov av en utarbetad ordning. Parlamentariska kommissionen instämde i detta men varnade för att en sådan skulle kunna bli stelbent och rekommenderade att frågan löstes internt i samarbete med polisen. Juristkommissionens granskning visar enligt vår mening att behovet av en utarbetad ordning – dvs. klara regler – är påtagligt. Skälen härför sammanfaller i mångt och mycket med dem vi just redovisat apropå frågan om ett delat förundersökningsledarskap.

Beträffande fördelningen av befogenheter mellan åklagarsidan och polisen uttryckte Parlamentariska kommissionen koncist lagens innehåll: åklagaren leder förundersökningen med polisen som biträde. Vi delar uppfattningen att lagen bör tolkas på det sättet, men ifrågasätter om den praktiska verkligheten återspeglar det tydligt hierarkiska ansvarsförhållande som lagen uttrycker. Granskningarna visar att Claes Zeime som förundersökningsledare inte intog en aktivt ledande roll samt att detta var medvetet och därmed säkerligen i enlighet med hans uppfattning om vad praxis krävde. Det finns all anledning att anta att även K.G. Svenssons förhållningssätt var i överensstämmelse med hans uppfattning om vad som gällde för förundersökningsledarskapet. Samtidigt agerade polisledningen genomgående som om lagen gav polisen

större befogenheter än vad granskande kommissioner kom att anse att den gör. Detta talar för att praxis på sina håll uppfattats på ett annat sätt än den ordning lagen ger uttryck för. Trots att denna iakttagelse är lätt att göra har ingen av de granskande kommissionerna ansett att lagen behöver ses över eller reglerna förtydligas.

1.4.3

Ansvar

Att det inledande arbetet med själva brottsutredningen fungerade illa berodde enligt Juristkommissionen främst på brister vid Stockholmspolisens våldsrotel. För dessa bar Hans Holmér ansvaret. Dels var han ytterst ansvarig för den bristande beredskapen, dels medförde hans beslut att själv vara spaningschef att arbetet vid våldsroteln inte fungerade som det skulle ha gjort om den funktionen legat på ordinarie nivå. Juristkommissionen gjorde med detta resonemang också Holmér ansvarig för hur konfrontationerna i Viktor G-delen utfördes. 193

I den mån man anser att Rikspolisstyrelsen borde övertagit ansvaret för utredningen bär dåvarande rikspolischefen ansvaret för att så inte skedde. Denne sade sig själv anse att Rikspolisstyrelsen borde ha tagit över, men han tog inte själv något initiativ i den riktningen.

Den fortsatta brottsutredningen drabbades av ett antal delvisa sammanbrott och sedan en slutlig kollaps i januari 1987. Skulden för detta synes Juristkommissionen ha fördelat på följande sätt.

Polisens ledningsgrupp vägrade acceptera den roll- och ansvarsfördelning som lagen stadgar. Detta förhållningssätt ledde till konflikter och var en orsak till det slutliga sammanbrottet. Polisens ansvar måste i hög grad bäras av Hans Holmér personligen. Han agerade enväldigt, självsvåldigt och satte sig på oförsvarbara grunder över lagens regler.

Vi vill för vår del tillägga att Hans Holmér trots allt inte var helt ensam i ledningsgruppen. I någon mån måste denna mycket tungt vägande skuldbörda bäras även av de andra befattningshavarna, som själva ledde stora organisationer inom polisen och därmed hade egna ansvarsområden.194 I skuggan av det intresse Hans Holmérs agerande tilldragit sig har detta ansvar dock förblivit konturlöst.

193

SOU 1987:72 s. 157. 194

I den mån man anser att de övriga inte kunde göra sig gällande mot Holmér gäller väl i princip detsamma som sagts om K.G. Svensson och de övriga engagerade åklagarna, nämligen att man måste ta sitt ansvar även när situationen är svår. Att detta resonemang inte förts beträffande de övriga i ledningsgruppen visar måhända att kritiken mot åklagarna inte varit tillräckligt nyanserad. Vid en jämförelse bör det dock beaktas att åklagarna hade formella befogenheter att

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

större befogenheter än vad granskande kommissioner kom att anse att den gör. Detta talar för att praxis på sina håll uppfattats på ett annat sätt än den ordning lagen ger uttryck för. Trots att denna iakttagelse är lätt att göra har ingen av de granskande kommissionerna ansett att lagen behöver ses över eller reglerna förtydligas.

1.4.3

Ansvar

Att det inledande arbetet med själva brottsutredningen fungerade illa berodde enligt Juristkommissionen främst på brister vid Stockholmspolisens våldsrotel. För dessa bar Hans Holmér ansvaret. Dels var han ytterst ansvarig för den bristande beredskapen, dels medförde hans beslut att själv vara spaningschef att arbetet vid våldsroteln inte fungerade som det skulle ha gjort om den funktionen legat på ordinarie nivå. Juristkommissionen gjorde med detta resonemang också Holmér ansvarig för hur konfrontationerna i Viktor G-delen utfördes. 193

I den mån man anser att Rikspolisstyrelsen borde övertagit ansvaret för utredningen bär dåvarande rikspolischefen ansvaret för att så inte skedde. Denne sade sig själv anse att Rikspolisstyrelsen borde ha tagit över, men han tog inte själv något initiativ i den riktningen.

Den fortsatta brottsutredningen drabbades av ett antal delvisa sammanbrott och sedan en slutlig kollaps i januari 1987. Skulden för detta synes Juristkommissionen ha fördelat på följande sätt.

Polisens ledningsgrupp vägrade acceptera den roll- och ansvarsfördelning som lagen stadgar. Detta förhållningssätt ledde till konflikter och var en orsak till det slutliga sammanbrottet. Polisens ansvar måste i hög grad bäras av Hans Holmér personligen. Han agerade enväldigt, självsvåldigt och satte sig på oförsvarbara grunder över lagens regler.

Vi vill för vår del tillägga att Hans Holmér trots allt inte var helt ensam i ledningsgruppen. I någon mån måste denna mycket tungt vägande skuldbörda bäras även av de andra befattningshavarna, som själva ledde stora organisationer inom polisen och därmed hade egna ansvarsområden.194 I skuggan av det intresse Hans Holmérs agerande tilldragit sig har detta ansvar dock förblivit konturlöst.

193

SOU 1987:72 s. 157. 194

I den mån man anser att de övriga inte kunde göra sig gällande mot Holmér gäller väl i princip detsamma som sagts om K.G. Svensson och de övriga engagerade åklagarna, nämligen att man måste ta sitt ansvar även när situationen är svår. Att detta resonemang inte förts beträffande de övriga i ledningsgruppen visar måhända att kritiken mot åklagarna inte varit tillräckligt nyanserad. Vid en jämförelse bör det dock beaktas att åklagarna hade formella befogenheter att

وو

Det påverkar emellertid inte bedömningen av Hans Holmérs gärning. Domen över honom kom alltså att bli hård. Parlamentariska kommissionen ansåg att han som länspolismästare missbrukat ”den ställning och det förtroende som följer med den befattningen." Juristkommissionen, vars sakliga kritik gentemot Hans Holmérs agerande och förhållningssätt framgått i utförliga citat ovan, ansåg i ett försonligt ögonblick att det inte kunde bestridas att Hans Holmér utövat ledningen på ett viljestarkt och dominerande sätt, men att steget ändå var ganska långt till att påstå att ledningen utövats så att brottsutredningen blivit lidande på det. ”Den som inte har facit i sin hand, sedan brottet klarats upp, kan inte heller ge något alldeles säkert svar på denna fråga”. 196 Men eftersom facit numera synes ge vid handen att brottet i vart fall inte kommer att klaras upp på det sätt som arbetet under Hans Holmér förutsatte eller främjade, finns det i dagsläget utrymme för konstaterandet att brottsutredningen faktiskt skadades. (Se vidare nedan, apropå åklagarnas ansvar.)

Åklagarväsendet i stort agerade passivt. För detta kunde Juristkommissionen inte finna någon godtagbar förklaring. En åklagare borde ha tagit plats i ledningsgruppen – mycket hade varit vunnet med blotta närvaron av en åklagare. När polisen obstruerade använde ansvariga åklagare inte de medel de enligt Juristkommissionen hade till sitt förfogande. Åklagarna borde i stället på ett klart och entydigt sätt ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen. K.G. Svensson borde ha tagit ett större ansvar, t.ex. genom att ta plats i ledningsgruppen. Det var fel av honom att acceptera en delad förundersökning. Hans motiv för att ställa sig vid sidan av

att han ändå inte ansåg att han kunde utöva något inflytande – var inte försvarligt.

Sammantaget synes Juristkommissionens bedömning leda till en gradering av skulden, där polisledningen står för de direkta obstruktionerna och för de uppenbara regelbrotten, medan åklagarsidans försyndelser var av underlåtenhetskaraktär: de borde ha varit mer aktiva och sökt utöva den befälsrätt lagen tillhandahåller. Vår slutsats är att bäggedera utgjorde nödvändiga förutsättningar för sammanbrottet. Det är emellertid, anser vi, en klar skillnad mellan att aktivt sabotera den föreskrivna ordningen för ett samarbete, som polisledningen gjorde, och att i försök att ändå nå ett samarbete gå för långt i eftergifter, som åklagarsidan gjorde. Även om det moraliska fördömandet måste bli

använda, vilket inte gäller för befattningshavarna i ledningsgruppen, av vilka flertalet i praktiken var underordnade Holmér.

SOU 1988:18 s. 94. SOU 1987:72 s. 92.

195

196

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

وو

Det påverkar emellertid inte bedömningen av Hans Holmérs gärning. Domen över honom kom alltså att bli hård. Parlamentariska kommissionen ansåg att han som länspolismästare missbrukat ”den ställning och det förtroende som följer med den befattningen." Juristkommissionen, vars sakliga kritik gentemot Hans Holmérs agerande och förhållningssätt framgått i utförliga citat ovan, ansåg i ett försonligt ögonblick att det inte kunde bestridas att Hans Holmér utövat ledningen på ett viljestarkt och dominerande sätt, men att steget ändå var ganska långt till att påstå att ledningen utövats så att brottsutredningen blivit lidande på det. ”Den som inte har facit i sin hand, sedan brottet klarats upp, kan inte heller ge något alldeles säkert svar på denna fråga”. 196 Men eftersom facit numera synes ge vid handen att brottet i vart fall inte kommer att klaras upp på det sätt som arbetet under Hans Holmér förutsatte eller främjade, finns det i dagsläget utrymme för konstaterandet att brottsutredningen faktiskt skadades. (Se vidare nedan, apropå åklagarnas ansvar.)

Åklagarväsendet i stort agerade passivt. För detta kunde Juristkommissionen inte finna någon godtagbar förklaring. En åklagare borde ha tagit plats i ledningsgruppen – mycket hade varit vunnet med blotta närvaron av en åklagare. När polisen obstruerade använde ansvariga åklagare inte de medel de enligt Juristkommissionen hade till sitt förfogande. Åklagarna borde i stället på ett klart och entydigt sätt ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen. K.G. Svensson borde ha tagit ett större ansvar, t.ex. genom att ta plats i ledningsgruppen. Det var fel av honom att acceptera en delad förundersökning. Hans motiv för att ställa sig vid sidan av

att han ändå inte ansåg att han kunde utöva något inflytande – var inte försvarligt.

Sammantaget synes Juristkommissionens bedömning leda till en gradering av skulden, där polisledningen står för de direkta obstruktionerna och för de uppenbara regelbrotten, medan åklagarsidans försyndelser var av underlåtenhetskaraktär: de borde ha varit mer aktiva och sökt utöva den befälsrätt lagen tillhandahåller. Vår slutsats är att bäggedera utgjorde nödvändiga förutsättningar för sammanbrottet. Det är emellertid, anser vi, en klar skillnad mellan att aktivt sabotera den föreskrivna ordningen för ett samarbete, som polisledningen gjorde, och att i försök att ändå nå ett samarbete gå för långt i eftergifter, som åklagarsidan gjorde. Även om det moraliska fördömandet måste bli

använda, vilket inte gäller för befattningshavarna i ledningsgruppen, av vilka flertalet i praktiken var underordnade Holmér.

SOU 1988:18 s. 94. SOU 1987:72 s. 92.

195

196

hårdare av det förra än det senare, har man skäl att fråga sig om inte den principiellt mer skadebringande försyndelsen är den ”åklagarna” gjorde sig skyldiga till.

Beträffande åklagaransvaret finns det dock vissa tillägg att göra. Ett gäller den ovan berörda frågan om lagens tydlighet i förhållande till tillämpad praxis beträffande åklagarens befogenheter gentemot polisen.

Ett annat tillägg gäller regeringens roll. Regeringens förhållningssätt och åtgärder föranledde som framgått ingen egentlig kritik från Juristkommissionen. Regeringen borde dock, ansåg Juristkommissionen, ha beaktat att dess "intensiva engagemang” kunde leda till missuppfattningar. Berörda myndigheter – åklagare och Länsstyrelsen i Stockholm - borde ha informerats tydligare om regeringens roll och åtgärder. Mot den bakgrunden kan förhållandet mellan polisen och åklagarväsendet enligt vår mening inte ses isolerat från frågan om regeringens roll. Vi tolkar Juristkommissionens beskrivning så att åklagarväsendets förhållningssätt i under våren 1986 successivt ökande grad påverkades av vad man på relativt goda grunder uppfattade som att regeringen stod bakom polisledningens agerande och överväganden. Alldeles oavsett om regeringen därvid i formell mening agerade felaktigt eller ej, var dess roll tillräckligt aktiv för att rubba den känsliga rollfördelningen mellan polis och åklagare/förundersökningsledning. Det krävs, vilket exemplet med Länsstyrelsen i Stockholm visar, inte särskilt mycket för att en regeringen underställd myndighet i ett ärende som detta skall uppfatta att ansvaret helt eller delvis lyfts upp till regeringsnivå.

Granskningen av regeringens roll i förundersökning och brottsutredning kan delas upp i fem punkter: 1. Observatören samt de löpande kontakterna mellan Hans Holmér

och Justitiedepartementet 2. Diskussionen om byte av åklagare efter frisläppandet av Viktor G 3. Diskussionen efter K.G. Svenssons beslut om antalet vittneskon

frontationer 4. Det s.k. försoningsmötet 5. ”Förhandlingarna” inför sammanbrottet i februari 1987

Kommissionernas bedömningar var i princip att inget av det regeringen företog sig i de fyra första enskilda hänseendena kunde föranleda kritik. (Även JK redovisade bedömningar i denna del, avseende framför allt p. 1 och 3, samt fann, som framgått, ingen anledning till kritik mot regeringen.) Bägge kommissionerna ansåg däremot att regeringen gjorde fel när den medverkade i ”förhandlingar” om något som enligt lagen inte var förhandlingsbart. Parlamentariska kommissionen uttalade uttrycklig och, som vi tolkar det, kraftig kritik på den här punkten: departementet

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

hårdare av det förra än det senare, har man skäl att fråga sig om inte den principiellt mer skadebringande försyndelsen är den ”åklagarna” gjorde sig skyldiga till.

Beträffande åklagaransvaret finns det dock vissa tillägg att göra. Ett gäller den ovan berörda frågan om lagens tydlighet i förhållande till tillämpad praxis beträffande åklagarens befogenheter gentemot polisen.

Ett annat tillägg gäller regeringens roll. Regeringens förhållningssätt och åtgärder föranledde som framgått ingen egentlig kritik från Juristkommissionen. Regeringen borde dock, ansåg Juristkommissionen, ha beaktat att dess "intensiva engagemang” kunde leda till missuppfattningar. Berörda myndigheter – åklagare och Länsstyrelsen i Stockholm - borde ha informerats tydligare om regeringens roll och åtgärder. Mot den bakgrunden kan förhållandet mellan polisen och åklagarväsendet enligt vår mening inte ses isolerat från frågan om regeringens roll. Vi tolkar Juristkommissionens beskrivning så att åklagarväsendets förhållningssätt i under våren 1986 successivt ökande grad påverkades av vad man på relativt goda grunder uppfattade som att regeringen stod bakom polisledningens agerande och överväganden. Alldeles oavsett om regeringen därvid i formell mening agerade felaktigt eller ej, var dess roll tillräckligt aktiv för att rubba den känsliga rollfördelningen mellan polis och åklagare/förundersökningsledning. Det krävs, vilket exemplet med Länsstyrelsen i Stockholm visar, inte särskilt mycket för att en regeringen underställd myndighet i ett ärende som detta skall uppfatta att ansvaret helt eller delvis lyfts upp till regeringsnivå.

Granskningen av regeringens roll i förundersökning och brottsutredning kan delas upp i fem punkter: 1. Observatören samt de löpande kontakterna mellan Hans Holmér

och Justitiedepartementet 2. Diskussionen om byte av åklagare efter frisläppandet av Viktor G 3. Diskussionen efter K.G. Svenssons beslut om antalet vittneskon

frontationer 4. Det s.k. försoningsmötet 5. ”Förhandlingarna” inför sammanbrottet i februari 1987

Kommissionernas bedömningar var i princip att inget av det regeringen företog sig i de fyra första enskilda hänseendena kunde föranleda kritik. (Även JK redovisade bedömningar i denna del, avseende framför allt p. 1 och 3, samt fann, som framgått, ingen anledning till kritik mot regeringen.) Bägge kommissionerna ansåg däremot att regeringen gjorde fel när den medverkade i ”förhandlingar” om något som enligt lagen inte var förhandlingsbart. Parlamentariska kommissionen uttalade uttrycklig och, som vi tolkar det, kraftig kritik på den här punkten: departementet

borde ha förklarat för Hans Holmér att han var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut. Enligt Parlamentariska kommissionen borde ett påpekande av den innebörden ha gjorts av justitieministern redan vid det första tillfället då samarbetssvårigheterna kom i dagen, t.ex. vid det möte som hölls i april där företrädare för bägge sidor närvarade. Parlamentariska kommissionens kritik hade således en viss allmän räckvidd. Beträffande den s.k. observatören uttalades, vilket redan återgivits: 197

Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dagliga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i stället gå tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.

Det är också vår mening att information av detta slag bör ”gå tjänstevägen”, ett ordval som understryker att det hade funnits bättre och mer naturliga sätt att lösa informationsfrågan på.

Betydelsen av den bild de inblandade kunde få av regeringens roll behandlades som framgått utförligt av Juristkommissionen. I sammanfattning innebar resonemanget att regeringen, även om den inte insett hur åklagarsidan uppfattade situationen dvs. att regeringen i förekommande konflikter inte var opartisk – borde ha beaktat risken för att dess agerande kunde missförstås på det angivna sättet. I detta låg en viss kritik, men den gällde knappast annat än att regeringen agerat en aning oförsiktigt.

När vi idag tar del av Juristkommissionens resonemang i denna del gör vi följande reflektioner. Juristkommissionens försiktighet är begriplig, inte minst mot bakgrund av den tvekan Juristkommissionen kände inför sin konstitutionella rätt att över huvud taget bedöma regeringens agerande. Med det perspektiv som numera föreligger tolkar vi emellertid redogörelsen så, att det är osannolikt att regeringen inte hade åklagarnas inställning klar för sig på ett relativt tidigt stadium.198

197

SOU 1988:18 s. 101. 198

Den första indikationen på samarbetssvårigheter kom redan dagarna efter mordet. Då gav regeringen tillstånd till avlyssning av en intern, efter det att K.G. Svensson avslagit polisens begäran. Regeringens tillstånd och Svenssons avslag grundade sig på skilda författningar och får därför bägge antas ha varit korrekta beslut, men ljudet av gnissel i maskineriet kan ha uppstått redan i detta

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

borde ha förklarat för Hans Holmér att han var skyldig att följa förundersökningsledarens beslut. Enligt Parlamentariska kommissionen borde ett påpekande av den innebörden ha gjorts av justitieministern redan vid det första tillfället då samarbetssvårigheterna kom i dagen, t.ex. vid det möte som hölls i april där företrädare för bägge sidor närvarade. Parlamentariska kommissionens kritik hade således en viss allmän räckvidd. Beträffande den s.k. observatören uttalades, vilket redan återgivits: 197

Vi vill dock tillägga att även om placeringen av en observatör från regeringskansliet hos en myndighet för att i en viss situation följa dess dagliga verksamhet inte innebär en inblandning från regeringens sida i myndighetens verksamhet måste stor restriktivitet iakttas och metoden endast användas för mycket speciella situationer. Informationen bör som regel i stället gå tjänstevägen. Man kan nämligen inte bortse från risken att redan närvaron av en företrädare för regeringskansliet påverkar tjänstemännen att handla mindre självständigt än annars. Vidare kan det ge de inblandade en felaktig bild av regeringens roll i sammanhanget.

Det är också vår mening att information av detta slag bör ”gå tjänstevägen”, ett ordval som understryker att det hade funnits bättre och mer naturliga sätt att lösa informationsfrågan på.

Betydelsen av den bild de inblandade kunde få av regeringens roll behandlades som framgått utförligt av Juristkommissionen. I sammanfattning innebar resonemanget att regeringen, även om den inte insett hur åklagarsidan uppfattade situationen dvs. att regeringen i förekommande konflikter inte var opartisk – borde ha beaktat risken för att dess agerande kunde missförstås på det angivna sättet. I detta låg en viss kritik, men den gällde knappast annat än att regeringen agerat en aning oförsiktigt.

När vi idag tar del av Juristkommissionens resonemang i denna del gör vi följande reflektioner. Juristkommissionens försiktighet är begriplig, inte minst mot bakgrund av den tvekan Juristkommissionen kände inför sin konstitutionella rätt att över huvud taget bedöma regeringens agerande. Med det perspektiv som numera föreligger tolkar vi emellertid redogörelsen så, att det är osannolikt att regeringen inte hade åklagarnas inställning klar för sig på ett relativt tidigt stadium.198

197

SOU 1988:18 s. 101. 198

Den första indikationen på samarbetssvårigheter kom redan dagarna efter mordet. Då gav regeringen tillstånd till avlyssning av en intern, efter det att K.G. Svensson avslagit polisens begäran. Regeringens tillstånd och Svenssons avslag grundade sig på skilda författningar och får därför bägge antas ha varit korrekta beslut, men ljudet av gnissel i maskineriet kan ha uppstått redan i detta

Det framstår som närmast självklart att de ingripanden som förekom och som innebar att enskilda åklagare ifrågasattes samt ledde till att åklagarbeslut överprövades, måste ha gett de ”drabbade” åklagarna intrycket att de personer som agerade på departementets vägnar i sak lystrade till Hans Holmér. Det är också uppenbart att den som ingriper på det sätt regeringen gjorde, måste inse att ingripandena kan uppfattas som ett stöd för polisen; rent faktiskt agerade den ju öppet på Hans Holmérs initiativ och gav honom dessutom rätt.

Ett moment som saknas i Juristkommissionens analys av vad regeringen kan ha känt till om åklagarnas inställning är observatörens roll. Med tanke på vad Juristkommissionen fann utrett om ledningsgruppens obstruktion gentemot åklagarna är det enligt vår mening osannolikt att departementets observatör i ledningsgruppen inte skulle ha registrerat och förmedlat något av den attityd som ledningsgruppen och Hans Holmér intog i förhållande till ”åklagarna”. Av granskningen framgår bl.a. att Hans Holmér vid ledningsgruppsmöten föredrog K.G. Svenssons önskemål och meddelade att han inte avsåg att tillgodose dem. I JK:s utredning uppges vidare att riksåklagaren Magnus Sjöberg ”vädjade” till observatören Bergenstrand att verka för att åklagarsidan fick bättre information. Av bl.a. detta måste man från departementets sida ha kunnat dra slutsatser om hur åklagarna uppfattade de initiativ som togs från departementets sida.

Det måste vidare förhålla sig så att det ”informationslämnande” till åklagarna, som Juristkommissionen försiktigt efterlyste, i realiteten innebar ett krav på att regeringen på ett tydligare sätt borde ha placerat sig neutral mellan polis och åklagare, dvs. det handlade inte bara om att formellt lämna vissa upplysningar utan också om att i sak positionera sig på ett annat sätt än regeringen gjorde.

I rättsliga sammanhang är det av vikt inte bara hur saker och ting verkligen förhåller sig utan också hur de ter sig, dvs. hur förhållandena gestaltar sig för utomstående. Det gäller t.ex. jävsregler. Den som är oväldig måste träda tillbaka då han kan uppfattas som partisk, även om han själv inte alls uppfattar sig så. Redan det förhållandet att han kan framstå som partisk skadar nämligen tilltron till rätten. Juristkommissionens resonemang i denna del anknyter till sådana synsätt. Vi vill ansluta till det. Även om regeringen agerade med gott uppsåt, borde den ha beaktat hur åtgärderna tedde sig för myndigheterna och för allmänheten. Framför allt måste situationen många gånger ha tett sig mycket frustrerande för de inblandade åklagarna. Även om det naturligtvis i princip är riktigt att som Juristkommissionen säga ”att

tidiga skede. Denna händelse tycks inte ha varit känd av kommissionerna. Om händelsen, se kapitel 5, Avsnitt 8 – "Miro Baresic (HDP)”.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Det framstår som närmast självklart att de ingripanden som förekom och som innebar att enskilda åklagare ifrågasattes samt ledde till att åklagarbeslut överprövades, måste ha gett de ”drabbade” åklagarna intrycket att de personer som agerade på departementets vägnar i sak lystrade till Hans Holmér. Det är också uppenbart att den som ingriper på det sätt regeringen gjorde, måste inse att ingripandena kan uppfattas som ett stöd för polisen; rent faktiskt agerade den ju öppet på Hans Holmérs initiativ och gav honom dessutom rätt.

Ett moment som saknas i Juristkommissionens analys av vad regeringen kan ha känt till om åklagarnas inställning är observatörens roll. Med tanke på vad Juristkommissionen fann utrett om ledningsgruppens obstruktion gentemot åklagarna är det enligt vår mening osannolikt att departementets observatör i ledningsgruppen inte skulle ha registrerat och förmedlat något av den attityd som ledningsgruppen och Hans Holmér intog i förhållande till ”åklagarna”. Av granskningen framgår bl.a. att Hans Holmér vid ledningsgruppsmöten föredrog K.G. Svenssons önskemål och meddelade att han inte avsåg att tillgodose dem. I JK:s utredning uppges vidare att riksåklagaren Magnus Sjöberg ”vädjade” till observatören Bergenstrand att verka för att åklagarsidan fick bättre information. Av bl.a. detta måste man från departementets sida ha kunnat dra slutsatser om hur åklagarna uppfattade de initiativ som togs från departementets sida.

Det måste vidare förhålla sig så att det ”informationslämnande” till åklagarna, som Juristkommissionen försiktigt efterlyste, i realiteten innebar ett krav på att regeringen på ett tydligare sätt borde ha placerat sig neutral mellan polis och åklagare, dvs. det handlade inte bara om att formellt lämna vissa upplysningar utan också om att i sak positionera sig på ett annat sätt än regeringen gjorde.

I rättsliga sammanhang är det av vikt inte bara hur saker och ting verkligen förhåller sig utan också hur de ter sig, dvs. hur förhållandena gestaltar sig för utomstående. Det gäller t.ex. jävsregler. Den som är oväldig måste träda tillbaka då han kan uppfattas som partisk, även om han själv inte alls uppfattar sig så. Redan det förhållandet att han kan framstå som partisk skadar nämligen tilltron till rätten. Juristkommissionens resonemang i denna del anknyter till sådana synsätt. Vi vill ansluta till det. Även om regeringen agerade med gott uppsåt, borde den ha beaktat hur åtgärderna tedde sig för myndigheterna och för allmänheten. Framför allt måste situationen många gånger ha tett sig mycket frustrerande för de inblandade åklagarna. Även om det naturligtvis i princip är riktigt att som Juristkommissionen säga ”att

tidiga skede. Denna händelse tycks inte ha varit känd av kommissionerna. Om händelsen, se kapitel 5, Avsnitt 8 – "Miro Baresic (HDP)”.

åklagarna på ett klart och entydigt sätt borde ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen” och att ”det i och för sig fanns medel för detta”199, måste det tvångs- och underläge de inte utan skäl uppfattade sig ha hamnat i beaktas när deras ansvar bedöms.

Till det sagda hör något vi vet idag, men som kommissionerna inte kunde bedöma, nämligen att polisen till stor del drev utredningen åt fel håll, medan åklagarsidans strävanden tog sikte på utreda förhållanden vid biografen Grand och den s.k. Grandmannen. Hade de kunnat göra sig gällande alternativt hade de fått gehör tidigare, skulle de frågor som sedermera kom att bedömas i det åtal, som långt senare skulle komma att väckas, med all sannolikhet blivit bättre belysta. Med facit i hand kan vi konstatera att polisen, tvärtemot det intryck den särskilt beträffande det s.k. huvudspåret (PKK) ville förmedla, inte var på rätt spår, medan det fanns viktigt utredningsstoff i den riktning åklagarna ville gå. Ansvaret för detta måste mot den bakgrund vi redovisat också bäras av regeringen, vars agerande starkt bidrog till den olyckliga utvecklingen.

1.4.4

Övriga frågor

Av den tidigare granskningen i övrigt har användandet av tvångsmedel, hanteringen av informationsfrågorna och handläggningen av de s.k. polisärendena betydelse för vårt arbete. Till slutsatserna i de delarna återkommer vi i de respektive avsnitt där dessa saker tas upp.

199

SOU 1987:72 s. 124.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

åklagarna på ett klart och entydigt sätt borde ha genomdrivit sin vilja när det uppkom motsättningar i sakfrågor mellan dem och polisen” och att ”det i och för sig fanns medel för detta”199, måste det tvångs- och underläge de inte utan skäl uppfattade sig ha hamnat i beaktas när deras ansvar bedöms.

Till det sagda hör något vi vet idag, men som kommissionerna inte kunde bedöma, nämligen att polisen till stor del drev utredningen åt fel håll, medan åklagarsidans strävanden tog sikte på utreda förhållanden vid biografen Grand och den s.k. Grandmannen. Hade de kunnat göra sig gällande alternativt hade de fått gehör tidigare, skulle de frågor som sedermera kom att bedömas i det åtal, som långt senare skulle komma att väckas, med all sannolikhet blivit bättre belysta. Med facit i hand kan vi konstatera att polisen, tvärtemot det intryck den särskilt beträffande det s.k. huvudspåret (PKK) ville förmedla, inte var på rätt spår, medan det fanns viktigt utredningsstoff i den riktning åklagarna ville gå. Ansvaret för detta måste mot den bakgrund vi redovisat också bäras av regeringen, vars agerande starkt bidrog till den olyckliga utvecklingen.

1.4.4

Övriga frågor

Av den tidigare granskningen i övrigt har användandet av tvångsmedel, hanteringen av informationsfrågorna och handläggningen av de s.k. polisärendena betydelse för vårt arbete. Till slutsatserna i de delarna återkommer vi i de respektive avsnitt där dessa saker tas upp.

199

SOU 1987:72 s. 124.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Brottsutredningen i översikt

Kapitlets innehåll I detta kapitel beskrivs hur arbetet med brottsutredningen i stora drag varit organiserat och fungerat efter den 5 februari 1987. En central plats i detta skeende upptas av den organisation som kriminalkommissarien Hans Ölvebro satte upp under 1988 och som ansvarade för det polisiära arbete som ledde till åtal mot en misstänkt person. Vi har i det hänseendet även sett det som befogat att något beröra hur Hans Ölvebros arbetsinsats för utredningen kom att avslutas och redovisar därför den utredning denne själv utsattes för.

Säkerhetspolisen synes aldrig ha haft någon självständig roll i utredningen. Vi försöker beskriva på vilka sätt den deltagit. I det sammanhanget redovisar vi också hur vi sett på våra egna möjligheter att granska säkerhetspolisens roll.

Som en del i denna inledande översikt behandlas Palmeutredningens skriftliga material, varvid vi även med ett exempel beskriver granskningen av ett visst utredningsuppslag. Syftet med detta är att ge läsaren en mer konkret bild av hur materialet ser ut, vilken typ av källor som finns och även en inblick i det rätt mödosamma tolkningsarbete, som varje nytillkommande utredningsman eller granskare står inför. Det är vår förhoppning att den som tagit del av exemplet lättare kan tillgodogöra sig den följande redovisningen i betänkandet.

Kapitlets senare del innefattar en översikt av utredningsarbetet i den centrala delen kring vad som är känt beträffande själva mordgärningen. Syftet är att återge sådant som numera kan anses okontroversiellt, tillsammans med en del vanliga hypoteser om skeendet. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte. Men vi har i uppdrag att redovisa och att bedöma. Därvid måste vissa grundförutsättningar beaktas. Därför innehåller betänkandet en inledande redogörelse av detta slag. Framställningen grundas på vad vi uppfattat som utrett. Det som redovisas har underställts Palmeutredningen för synpunkter vid det "remissförfarande” som omnämns i kapitel 1 under rubriken Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Brottsutredningen i översikt

Kapitlets innehåll I detta kapitel beskrivs hur arbetet med brottsutredningen i stora drag varit organiserat och fungerat efter den 5 februari 1987. En central plats i detta skeende upptas av den organisation som kriminalkommissarien Hans Ölvebro satte upp under 1988 och som ansvarade för det polisiära arbete som ledde till åtal mot en misstänkt person. Vi har i det hänseendet även sett det som befogat att något beröra hur Hans Ölvebros arbetsinsats för utredningen kom att avslutas och redovisar därför den utredning denne själv utsattes för.

Säkerhetspolisen synes aldrig ha haft någon självständig roll i utredningen. Vi försöker beskriva på vilka sätt den deltagit. I det sammanhanget redovisar vi också hur vi sett på våra egna möjligheter att granska säkerhetspolisens roll.

Som en del i denna inledande översikt behandlas Palmeutredningens skriftliga material, varvid vi även med ett exempel beskriver granskningen av ett visst utredningsuppslag. Syftet med detta är att ge läsaren en mer konkret bild av hur materialet ser ut, vilken typ av källor som finns och även en inblick i det rätt mödosamma tolkningsarbete, som varje nytillkommande utredningsman eller granskare står inför. Det är vår förhoppning att den som tagit del av exemplet lättare kan tillgodogöra sig den följande redovisningen i betänkandet.

Kapitlets senare del innefattar en översikt av utredningsarbetet i den centrala delen kring vad som är känt beträffande själva mordgärningen. Syftet är att återge sådant som numera kan anses okontroversiellt, tillsammans med en del vanliga hypoteser om skeendet. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte. Men vi har i uppdrag att redovisa och att bedöma. Därvid måste vissa grundförutsättningar beaktas. Därför innehåller betänkandet en inledande redogörelse av detta slag. Framställningen grundas på vad vi uppfattat som utrett. Det som redovisas har underställts Palmeutredningen för synpunkter vid det "remissförfarande” som omnämns i kapitel 1 under rubriken Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material.

Översikt över utredningsarbetet och dess organisation från den 5 februari 1987

2.1.1 Palmeutredningen Vissa påpekanden En översiktlig redovisning av arbetet med brottsutredningen kan innefatta dels det sätt på vilket arbetet organiserats, dels arbetets inriktning i sak. Organisation m.m. låter sig beskrivas utifrån fattade beslut, upprättade organisationsplaner osv. Arbetet i sak är mera svårbeskrivet. Det finns flera skäl till det. Ett är att det inte finns någon dokumentation över hur utredningsarbetet varit inriktat vid olika tidpunkter. Ett annat är att det rör sig om en lång tidsperiod från vilken inblandade personer kan ha svårt att erinra sig vad som gjorts när, i synnerhet som åtskilliga utredningsåtgärder löpt under lång tid och enskilda uppslag ofta aktualiserats i flera omgångar. Utredningen har heller inte inriktats på att ”beta av” ärenden, som sedan kan läggas åt sidan, utan så gott som alla uppslag i materialet har kontinuerligt betraktats som levande delar av brottsutredningen; man har i den meningen arbetat med allt hela tiden.

Det material som kommissionen haft tillgång till och gått igenom utgörs av det förundersökningsregistrerade materialet. Vi kallar detta själva brottsutredningen. Det kan karakteriseras som ett underlag för presumtiva förundersökningsprotokoll, dvs om ett åtal skulle väckas får de delar som är relevanta för utredningen avseende den som åtalas avskiljas för att utgöra underlag för stämningsansökan. Det är detta material vi syftar på när vi beskriver vad som dokumenterats, vad som gjorts vid vilken tidpunkt etc.

Därutöver finns polisiärt arbetsmaterial av annat slag, t.ex. spaningsledningens noteringar om hur olika uppslag hanterats (när det varit uppe till bedömning, vem det utretts av, om och när det lagts ad acta etc.). I spaningsledningens material kan undantagsvis också förekomma handlingar av intresse för granskningen av brottsutredningen. Vi har fått detta material presenterat för oss och då funnit att det inte

1

Ad acta-läggning av ärenden (uppslag) förekommer i arbetet, men då i betydelsen att ärendet för tillfället inte kan eller förtjänar bearbetas mer. Det innefattar inte ett ställningstagande till ärendets sakliga status i mordutredningen.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Översikt över utredningsarbetet och dess organisation från den 5 februari 1987

2.1.1 Palmeutredningen Vissa påpekanden En översiktlig redovisning av arbetet med brottsutredningen kan innefatta dels det sätt på vilket arbetet organiserats, dels arbetets inriktning i sak. Organisation m.m. låter sig beskrivas utifrån fattade beslut, upprättade organisationsplaner osv. Arbetet i sak är mera svårbeskrivet. Det finns flera skäl till det. Ett är att det inte finns någon dokumentation över hur utredningsarbetet varit inriktat vid olika tidpunkter. Ett annat är att det rör sig om en lång tidsperiod från vilken inblandade personer kan ha svårt att erinra sig vad som gjorts när, i synnerhet som åtskilliga utredningsåtgärder löpt under lång tid och enskilda uppslag ofta aktualiserats i flera omgångar. Utredningen har heller inte inriktats på att ”beta av” ärenden, som sedan kan läggas åt sidan, utan så gott som alla uppslag i materialet har kontinuerligt betraktats som levande delar av brottsutredningen; man har i den meningen arbetat med allt hela tiden.

Det material som kommissionen haft tillgång till och gått igenom utgörs av det förundersökningsregistrerade materialet. Vi kallar detta själva brottsutredningen. Det kan karakteriseras som ett underlag för presumtiva förundersökningsprotokoll, dvs om ett åtal skulle väckas får de delar som är relevanta för utredningen avseende den som åtalas avskiljas för att utgöra underlag för stämningsansökan. Det är detta material vi syftar på när vi beskriver vad som dokumenterats, vad som gjorts vid vilken tidpunkt etc.

Därutöver finns polisiärt arbetsmaterial av annat slag, t.ex. spaningsledningens noteringar om hur olika uppslag hanterats (när det varit uppe till bedömning, vem det utretts av, om och när det lagts ad acta etc.). I spaningsledningens material kan undantagsvis också förekomma handlingar av intresse för granskningen av brottsutredningen. Vi har fått detta material presenterat för oss och då funnit att det inte

1

Ad acta-läggning av ärenden (uppslag) förekommer i arbetet, men då i betydelsen att ärendet för tillfället inte kan eller förtjänar bearbetas mer. Det innefattar inte ett ställningstagande till ärendets sakliga status i mordutredningen.

"Öppet Forum” – avsnitt HN
5.9.8 "Alf E” – avsnitt DA..
5.10 Avsnitt N – ”Viktor G”.
5.10.1 Utredningen fram till den 16 maj 1986...
5.10.2 Utredningen efter den 16 maj 1986,
5.11 Avsnitt Q – ”Vapenhandel Bofors”.
5.12 Avsnitt T – "Kartläggning av offrets personliga

förhållanden”. 5.12.1 Allmänt 5.12.2 Det s.k. Harvardärendet – händelserna vid Länsrätten i

Stockholms län. 5.12.3 Övriga uppslag. 5.13 Avsnitt U – ”Tysk terrorism, RAF”. 5.14 Avsnitt Å – ”Miro Baresic (HDP)”. 5.15 Avsnitt Y – ”Turkiet” (PKK). 5.15.1 Allmänt . 5.15.2 PKK-spåret.

Organisationen PKK Hur PKK först aktualiserades i PU..... Påstådd vapenöverlåtelse med anknytning till Täbyanstalten Utredningen sommaren och hösten 1986. Faktainsamlingen Operation Alfa ”Källa Peter" Den s.k. analysgruppens arbete.. Tipslämnare.

"Källa A” 5.15.3 Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära

mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)

Allmänt om händelseförloppet............ Konstitutionsutskottets granskning Det s.k. smugglingsmålet.

Det s.k. buggningsmålet....... 5.15.4 Särskild genomgång på uppdrag av förundersökningsledningen......... 5.15.5 RRV-experternas genomgång... 5.16 Sammanfattande anmärkningar 5.16.1 Allmänt om bedömningen av utredningsåtgärder i

enskilda uppslag 5.16.2 Viktor G. 5.16.3 PKK 5.16.4 Övriga avsnitt.. 5.16.5 Generella iakttagelser .

624 628 636 637 641 644 645

646 646 653 658 663

672 672 675

675 675 682 685 695

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

"Öppet Forum” – avsnitt HN
5.9.8 "Alf E” – avsnitt DA..
5.10 Avsnitt N – ”Viktor G”.
5.10.1 Utredningen fram till den 16 maj 1986...
5.10.2 Utredningen efter den 16 maj 1986,
5.11 Avsnitt Q – ”Vapenhandel Bofors”.
5.12 Avsnitt T – "Kartläggning av offrets personliga

förhållanden”. 5.12.1 Allmänt 5.12.2 Det s.k. Harvardärendet – händelserna vid Länsrätten i

Stockholms län. 5.12.3 Övriga uppslag. 5.13 Avsnitt U – ”Tysk terrorism, RAF”. 5.14 Avsnitt Å – ”Miro Baresic (HDP)”. 5.15 Avsnitt Y – ”Turkiet” (PKK). 5.15.1 Allmänt . 5.15.2 PKK-spåret.

Organisationen PKK Hur PKK först aktualiserades i PU..... Påstådd vapenöverlåtelse med anknytning till Täbyanstalten Utredningen sommaren och hösten 1986. Faktainsamlingen Operation Alfa ”Källa Peter" Den s.k. analysgruppens arbete.. Tipslämnare.

"Källa A” 5.15.3 Fortsatt utredningsverksamhet utanför den reguljära

mordutredningen (den s.k. Ebbe Carlsson-affären)

Allmänt om händelseförloppet............ Konstitutionsutskottets granskning Det s.k. smugglingsmålet.

Det s.k. buggningsmålet....... 5.15.4 Särskild genomgång på uppdrag av förundersökningsledningen......... 5.15.5 RRV-experternas genomgång... 5.16 Sammanfattande anmärkningar 5.16.1 Allmänt om bedömningen av utredningsåtgärder i

enskilda uppslag 5.16.2 Viktor G. 5.16.3 PKK 5.16.4 Övriga avsnitt.. 5.16.5 Generella iakttagelser .

624 628 636 637 641 644 645

646 646 653 658 663

672 672 675

675 675 682 685 695

finns anledning att granska det särskilt.? För vår redovisning kan detta ha betydelse i ett hänseende. När vi i det förundersökningsregisterade materialet – själva brottsutredningen – funnit att ett uppslag inte föranlett någon åtgärd (eller inte föranlett någon åtgärd under en viss angiven tid) avses ingen i själva brottsutredningen dokumenterad åtgärd. Det kan emellertid förhålla sig så, att uppslaget i fråga varit uppe till bedömning, men att denna bedömning inte lett till någon åtgärd som avsatt spår i själva brottsutredningen. Det betyder att det i själva brottsutredningen kan se ut som att ”inget hänt” medan det faktiska förhållandet är att uppslaget i och för sig diskuterats, men utan att någon dokumenterad åtgärd vidtagits. Från vår synpunkt gör detta ingen skillnad, eftersom kontentan i vilket fall är att uppslaget inte bearbetats i sak, men spaningsledningen har gjort detta påpekande, som därför bör redovisas.

Av själva brottsutredningen framgår vilka faktiska åtgärder som vidtagits och när de utförts; indirekt kan även bedömningar uttolkas. Den redovisning av utredningen beträffande enskilda uppslag och generella utredningsåtgärder, som följer i senare kapitel, kompletterar därför den av ovan angivna skäl översiktliga beskrivning av utredningsarbetet som följer nedan.

2 I samband med att PU i januari 1999 tillställdes en av oss upprättad materialgenomgång för yttrande påtalades från rikskriminalchefen Lars Nyléns sida att vår genomgång enligt hans mening främst behandlade ”material som producerats i utredningen. Vid sidan av detta finns mycket material som redovisar arbetets bedrivande, bedömningar och beslut” (citerat från en skrivelse från Lars Nylén till rikspolischefen, en skrivelse som tillställts oss i kopia). – Vi har vid följande genomgångar med spaningsledningen följt upp detta och då fått beskedet att Lars Nylén åsyftat spaningsledningens här nämnda noteringar. Något annat material vid sidan av det förundersökningsregistrerade (själva brottsutredningen) finns inte. Det åsyftade materialet tillför som framgått inte annat än möjligen undantagsvis själva brottsutredningen något i sak. Det innehåller inte några dokumenterade bedömningar. Från spaningsledningens sida har tydligt deklarerats att det vi tagit del av, dvs. det förundersökningsregistrerade materialet, ger en fullständig bild av själva brottsutredningen. Däremot kan övriga handlingar vara av betydelse vid bedömandet av hur uppslag handläggningsmässigt hanterats, något som emellertid sällan stått i fokus för vår granskning

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

finns anledning att granska det särskilt.? För vår redovisning kan detta ha betydelse i ett hänseende. När vi i det förundersökningsregisterade materialet – själva brottsutredningen – funnit att ett uppslag inte föranlett någon åtgärd (eller inte föranlett någon åtgärd under en viss angiven tid) avses ingen i själva brottsutredningen dokumenterad åtgärd. Det kan emellertid förhålla sig så, att uppslaget i fråga varit uppe till bedömning, men att denna bedömning inte lett till någon åtgärd som avsatt spår i själva brottsutredningen. Det betyder att det i själva brottsutredningen kan se ut som att ”inget hänt” medan det faktiska förhållandet är att uppslaget i och för sig diskuterats, men utan att någon dokumenterad åtgärd vidtagits. Från vår synpunkt gör detta ingen skillnad, eftersom kontentan i vilket fall är att uppslaget inte bearbetats i sak, men spaningsledningen har gjort detta påpekande, som därför bör redovisas.

Av själva brottsutredningen framgår vilka faktiska åtgärder som vidtagits och när de utförts; indirekt kan även bedömningar uttolkas. Den redovisning av utredningen beträffande enskilda uppslag och generella utredningsåtgärder, som följer i senare kapitel, kompletterar därför den av ovan angivna skäl översiktliga beskrivning av utredningsarbetet som följer nedan.

2 I samband med att PU i januari 1999 tillställdes en av oss upprättad materialgenomgång för yttrande påtalades från rikskriminalchefen Lars Nyléns sida att vår genomgång enligt hans mening främst behandlade ”material som producerats i utredningen. Vid sidan av detta finns mycket material som redovisar arbetets bedrivande, bedömningar och beslut” (citerat från en skrivelse från Lars Nylén till rikspolischefen, en skrivelse som tillställts oss i kopia). – Vi har vid följande genomgångar med spaningsledningen följt upp detta och då fått beskedet att Lars Nylén åsyftat spaningsledningens här nämnda noteringar. Något annat material vid sidan av det förundersökningsregistrerade (själva brottsutredningen) finns inte. Det åsyftade materialet tillför som framgått inte annat än möjligen undantagsvis själva brottsutredningen något i sak. Det innehåller inte några dokumenterade bedömningar. Från spaningsledningens sida har tydligt deklarerats att det vi tagit del av, dvs. det förundersökningsregistrerade materialet, ger en fullständig bild av själva brottsutredningen. Däremot kan övriga handlingar vara av betydelse vid bedömandet av hur uppslag handläggningsmässigt hanterats, något som emellertid sällan stått i fokus för vår granskning

februari 1987 – 1 mars 1988

Utredningsarbetets organisation fram till ledningssammanbrottet i början av 1987 har framgått och belysts ovan i avsnittet om tidigare granskningar.

Ledningssammanbrottet ledde till att regeringen den 5 februari 1987 beslöt att Riksåklagaren skulle leda förundersökningen och att Rikspolisstyrelsen skulle leda den polisverksamhet som erfordrades för spaning och utredning av mordet. Dessa beslut gäller fortfarande.

Rikspolisstyrelsen utsåg avdelningschefen Ulf Karlsson att leda spaningsarbetet. Med undantag för de genomförda förändringarna på den översta ledningsnivån lät Ulf Karlsson den tidigare organisationen arbeta vidare. Den bestod av våldsroteln, spaningssektionen och tekniska roteln vid Stockholmspolisen samt rikskriminalen och säkerhetsavdelningen vid Rikspolisstyrelsen. Cheferna för dessa enheter, med undantag för chefen för tekniska roteln, bildade tillsammans med Ulf Karlsson och en presstalesman en ny ledningsgrupp. Det operativa polisarbetet fortsatte således utan större organisatoriska förändringar. Det synes dock ha förelegat en insikt om behovet av en genomgripande omorganisation; planerna på en sådan tog successivt form.

Utredningen engagerade under våren 1987 70-80 polismän. Bemanningen reducerades under hösten 1987.

Från Riksåklagarens sida beslöts att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle överta förundersökningsledarskapet med biträde av chefsåklagarna Solveig Riberdahl och Anders Helin. Axel Morath hade det fulla förundersökningsledarskapet medan Solveig Riberdahl och Anders Helin skötte det löpande arbetet och fattade beslut i frågor som ankom på allmän åklagare.

En eller flera åklagare närvarade alltid vid sammanträdena med polisens nya ledningsgrupp. Sammanträden ägde rum minst två gånger i veckan. Samarbetet mellan polis och förundersökningsledning har, enligt vad som uppgivits från ömse sidor, fungerat friktionsfritt.

Brottsutredningsarbetets inriktning under denna tid måste ses mot bakgrund av det första årets händelser. Som framgått fanns det stora brister i hur det arbetet hade bedrivits. PU inriktade sig nu på ett mer traditionellt polisiärt mordspaningsarbete. Utredningen beträffande förhållandena på mordplatsen, kring Olof Palmes bostad och biografen Grand samt vapnet intensifierades. Det tidigare ”huvudspåret” (PKKspåret) miste sin karaktär av huvudspår och blev ett uppslag bland andra, engagerande ett mindre antal utredare vid säkerhetsavdelningen. Utredningen avseende Viktor G tog ny fart och synes ha varit det enskilda ärende som tog mest resurser i anspråk under 1987 och början av 1988. Utredningen i den delen bedrevs i viss avskildhet av en särskild

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

februari 1987 – 1 mars 1988

Utredningsarbetets organisation fram till ledningssammanbrottet i början av 1987 har framgått och belysts ovan i avsnittet om tidigare granskningar.

Ledningssammanbrottet ledde till att regeringen den 5 februari 1987 beslöt att Riksåklagaren skulle leda förundersökningen och att Rikspolisstyrelsen skulle leda den polisverksamhet som erfordrades för spaning och utredning av mordet. Dessa beslut gäller fortfarande.

Rikspolisstyrelsen utsåg avdelningschefen Ulf Karlsson att leda spaningsarbetet. Med undantag för de genomförda förändringarna på den översta ledningsnivån lät Ulf Karlsson den tidigare organisationen arbeta vidare. Den bestod av våldsroteln, spaningssektionen och tekniska roteln vid Stockholmspolisen samt rikskriminalen och säkerhetsavdelningen vid Rikspolisstyrelsen. Cheferna för dessa enheter, med undantag för chefen för tekniska roteln, bildade tillsammans med Ulf Karlsson och en presstalesman en ny ledningsgrupp. Det operativa polisarbetet fortsatte således utan större organisatoriska förändringar. Det synes dock ha förelegat en insikt om behovet av en genomgripande omorganisation; planerna på en sådan tog successivt form.

Utredningen engagerade under våren 1987 70-80 polismän. Bemanningen reducerades under hösten 1987.

Från Riksåklagarens sida beslöts att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle överta förundersökningsledarskapet med biträde av chefsåklagarna Solveig Riberdahl och Anders Helin. Axel Morath hade det fulla förundersökningsledarskapet medan Solveig Riberdahl och Anders Helin skötte det löpande arbetet och fattade beslut i frågor som ankom på allmän åklagare.

En eller flera åklagare närvarade alltid vid sammanträdena med polisens nya ledningsgrupp. Sammanträden ägde rum minst två gånger i veckan. Samarbetet mellan polis och förundersökningsledning har, enligt vad som uppgivits från ömse sidor, fungerat friktionsfritt.

Brottsutredningsarbetets inriktning under denna tid måste ses mot bakgrund av det första årets händelser. Som framgått fanns det stora brister i hur det arbetet hade bedrivits. PU inriktade sig nu på ett mer traditionellt polisiärt mordspaningsarbete. Utredningen beträffande förhållandena på mordplatsen, kring Olof Palmes bostad och biografen Grand samt vapnet intensifierades. Det tidigare ”huvudspåret” (PKKspåret) miste sin karaktär av huvudspår och blev ett uppslag bland andra, engagerande ett mindre antal utredare vid säkerhetsavdelningen. Utredningen avseende Viktor G tog ny fart och synes ha varit det enskilda ärende som tog mest resurser i anspråk under 1987 och början av 1988. Utredningen i den delen bedrevs i viss avskildhet av en särskild

grupp. I övrigt förekom under denna tid inget uppslag som i fråga om resurstilldelning eller misstankegrad höjde sig påtagligt över mängden.

Åhmansson

av

Hans Ölvebros organisation I oktober 1987 tillfrågades kriminalkommissarien Hans Ölvebro om uppdraget som spaningsledare. Han accepterade och började omgående arbetet med inläsning m.m. Han fick samtidigt i uppgift att ta fram en plan för en ny organisation. Planen lades fram i januari 1988. Den utgick från ”skolboken”, dvs. Rikspolisstyrelsens handbok för utredning av grövre våldsbrott, och innebar att sammanlagt 35 poliser skulle vara engagerade i utredningen.

Förslaget antogs; den 5 februari 1988 meddelade rikspolischefen Nils-Erik

att brottsutredningen skulle ledas rikskriminalen. Rikspolisstyrelsen hade därmed flyttat ned det operativa ansvaret för brottsutredningen och rikspolischefen var inte engagerad i ärendet. Högste ansvarig för utredningsarbetet var formellt avdelningschefen Ulf Karlsson, men Hans Ölvebro var spaningschef och operativt ansvarig. Den av Hans Ölvebro sålunda ledda utredningsgruppen om 35 kriminalpoliser kom att gå under namnet Palmegruppen. Någon ledningsgrupp av det tidigare slaget förekom inte.

Organisationen innebar att allt arbete med brottsutredningen – med ett undantag samlades under ett tak, att jämföra med den tidigare organisationen, som alltså inkluderat fem enheter från såväl Stockholmspolisen som Rikspolisstyrelsen. Man kan säga att mordutredningen därmed fick en ”normal” organisation, låt vara mer bemanningsstark. Den del av utredningen som inte ingick i den nya organisationen var resterna av det tidigare huvudspåret, dvs. PKK-avsnittet. Det låg kvar hos säkerhetspolisen, vilket kom att få viss betydelse för den s.k. Ebbe Carlsson-affärens utveckling.

I den nya spaningsorganisationen stramades samarbetet med förundersökningsledningen upp. Det hade under den tidigare utredningen varit vanligt att enskilda utredningsmän haft samarbete med åklagarsidan. Av Juristkommissionens material framgår att chefsåklagaren K.G. Svensson i sin något oklara roll hade åtskilliga direktkontakter med poliser inom utredningen, kontakter som alltså gick vid sidan av ledningsgruppen, där ju K.G. Svensson inte ingick. Det förefaller som om den typen av utbyte förekom under hela det första året. Det har för oss beskrivits som just ”vid sidan av-kontakter”, vilket preciserats som

3

Kriminalpolistjänst Utredning Spaning, del 3 (KPUS 3), 1977 bilaga 3 s. 441 f.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

grupp. I övrigt förekom under denna tid inget uppslag som i fråga om resurstilldelning eller misstankegrad höjde sig påtagligt över mängden.

Åhmansson

av

Hans Ölvebros organisation I oktober 1987 tillfrågades kriminalkommissarien Hans Ölvebro om uppdraget som spaningsledare. Han accepterade och började omgående arbetet med inläsning m.m. Han fick samtidigt i uppgift att ta fram en plan för en ny organisation. Planen lades fram i januari 1988. Den utgick från ”skolboken”, dvs. Rikspolisstyrelsens handbok för utredning av grövre våldsbrott, och innebar att sammanlagt 35 poliser skulle vara engagerade i utredningen.

Förslaget antogs; den 5 februari 1988 meddelade rikspolischefen Nils-Erik

att brottsutredningen skulle ledas rikskriminalen. Rikspolisstyrelsen hade därmed flyttat ned det operativa ansvaret för brottsutredningen och rikspolischefen var inte engagerad i ärendet. Högste ansvarig för utredningsarbetet var formellt avdelningschefen Ulf Karlsson, men Hans Ölvebro var spaningschef och operativt ansvarig. Den av Hans Ölvebro sålunda ledda utredningsgruppen om 35 kriminalpoliser kom att gå under namnet Palmegruppen. Någon ledningsgrupp av det tidigare slaget förekom inte.

Organisationen innebar att allt arbete med brottsutredningen – med ett undantag samlades under ett tak, att jämföra med den tidigare organisationen, som alltså inkluderat fem enheter från såväl Stockholmspolisen som Rikspolisstyrelsen. Man kan säga att mordutredningen därmed fick en ”normal” organisation, låt vara mer bemanningsstark. Den del av utredningen som inte ingick i den nya organisationen var resterna av det tidigare huvudspåret, dvs. PKK-avsnittet. Det låg kvar hos säkerhetspolisen, vilket kom att få viss betydelse för den s.k. Ebbe Carlsson-affärens utveckling.

I den nya spaningsorganisationen stramades samarbetet med förundersökningsledningen upp. Det hade under den tidigare utredningen varit vanligt att enskilda utredningsmän haft samarbete med åklagarsidan. Av Juristkommissionens material framgår att chefsåklagaren K.G. Svensson i sin något oklara roll hade åtskilliga direktkontakter med poliser inom utredningen, kontakter som alltså gick vid sidan av ledningsgruppen, där ju K.G. Svensson inte ingick. Det förefaller som om den typen av utbyte förekom under hela det första året. Det har för oss beskrivits som just ”vid sidan av-kontakter”, vilket preciserats som

3

Kriminalpolistjänst Utredning Spaning, del 3 (KPUS 3), 1977 bilaga 3 s. 441 f.

ett av ledningsgruppen icke sanktionerat utbyte mellan utredningsmän eller chefer på mellannivå och förundersökningsledningen. Detta synes ha tilltagit under senare delen av 1986. Vad som skedde efter sammanbrottet 1987 tycks i viss mån kunna beskrivas så, att ledningsgruppens huvudspår ersattes av den tidigare ”vid sidan av-verksamheten”. I den nya organisationen ordnades kontakterna mellan Palmegruppen och förundersökningsledningen på ett från polisens synpunkt mer traditionellt sätt, vilket innebar att alla kontakter skulle gå via spaningsledningen och att enskilda utredningsmän alltså inte skulle rapportera till eller ta direktiv från åklagarsidan. Enligt vad som uppgetts från åklagarhåll har det dock även fortsättningsvis förekommit fortlöpande informella kontakter mellan förundersökningsledningen och enskilda utredningsmän.

Palmegruppen började formellt sitt arbete den 1 mars 1988. Rekryteringen av personal avslutades den 8 mars.Med vissa i sammanhanget mindre betydelsefulla förändringar består den organisation Hans Ölvebro satte upp fortfarande. En formell omorganisation genomfördes den 1 juli 1990. De yttre förändringar som inträffat sedan den 1 mars 1988 är framför allt att bemanningen successivt reducerats sedan 1990 och att Hans Ölvebro numera slutat som spaningsledare och sedermera ersatts av kriminalkommissarien Stig Edqvist. En viss omsättning bland personalen har givetvis förekommit, men det kan noteras att en handfull utredare finns kvar sedan mordutredningens start 1986.

1990 aktualiserade spaningsledningen de tankar på en särskild "analysenhet”, som man diskuterat redan från omstarten 1988. En sådan enhet inrättades nu på så sätt att en av de två förhörsenheterna delades upp i en specialenhet och en analysenhet, med kriminalkommissarien Jerker Söderblom som chef. Söderblom försvann dock från Palmegruppen en kort tid därefter, varför enheten aldrig kom igång med sitt arbete. Den slogs så småningom ihop med specialenheten och någon särskild arbetsgrupp för analysarbete kom därför inte till stånd heller denna gång. Något ytterligare försök i den vägen har inte gjorts inom PU.

4

Som en följd av omorganisationen hade regeringen fattat beslut om att Rikspolisstyrelsen skulle få inrätta tjänster (göromålsförordnanden) för Palmegruppen.

Den innebar att bemanningen minskade från 35 till 25 och att vissa enheter utgick. I praktiken var det fråga om en kvantitativ anpassning till den nya situationen efter det att Christer Pi domstol friats från brottsmisstankarna. Det ledde till ett nytt, mindre resurskrävande arbetsläge. I det sammanhanget sökte sig flera utredare ifrån Palmegruppen.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

ett av ledningsgruppen icke sanktionerat utbyte mellan utredningsmän eller chefer på mellannivå och förundersökningsledningen. Detta synes ha tilltagit under senare delen av 1986. Vad som skedde efter sammanbrottet 1987 tycks i viss mån kunna beskrivas så, att ledningsgruppens huvudspår ersattes av den tidigare ”vid sidan av-verksamheten”. I den nya organisationen ordnades kontakterna mellan Palmegruppen och förundersökningsledningen på ett från polisens synpunkt mer traditionellt sätt, vilket innebar att alla kontakter skulle gå via spaningsledningen och att enskilda utredningsmän alltså inte skulle rapportera till eller ta direktiv från åklagarsidan. Enligt vad som uppgetts från åklagarhåll har det dock även fortsättningsvis förekommit fortlöpande informella kontakter mellan förundersökningsledningen och enskilda utredningsmän.

Palmegruppen började formellt sitt arbete den 1 mars 1988. Rekryteringen av personal avslutades den 8 mars.Med vissa i sammanhanget mindre betydelsefulla förändringar består den organisation Hans Ölvebro satte upp fortfarande. En formell omorganisation genomfördes den 1 juli 1990. De yttre förändringar som inträffat sedan den 1 mars 1988 är framför allt att bemanningen successivt reducerats sedan 1990 och att Hans Ölvebro numera slutat som spaningsledare och sedermera ersatts av kriminalkommissarien Stig Edqvist. En viss omsättning bland personalen har givetvis förekommit, men det kan noteras att en handfull utredare finns kvar sedan mordutredningens start 1986.

1990 aktualiserade spaningsledningen de tankar på en särskild "analysenhet”, som man diskuterat redan från omstarten 1988. En sådan enhet inrättades nu på så sätt att en av de två förhörsenheterna delades upp i en specialenhet och en analysenhet, med kriminalkommissarien Jerker Söderblom som chef. Söderblom försvann dock från Palmegruppen en kort tid därefter, varför enheten aldrig kom igång med sitt arbete. Den slogs så småningom ihop med specialenheten och någon särskild arbetsgrupp för analysarbete kom därför inte till stånd heller denna gång. Något ytterligare försök i den vägen har inte gjorts inom PU.

4

Som en följd av omorganisationen hade regeringen fattat beslut om att Rikspolisstyrelsen skulle få inrätta tjänster (göromålsförordnanden) för Palmegruppen.

Den innebar att bemanningen minskade från 35 till 25 och att vissa enheter utgick. I praktiken var det fråga om en kvantitativ anpassning till den nya situationen efter det att Christer Pi domstol friats från brottsmisstankarna. Det ledde till ett nytt, mindre resurskrävande arbetsläge. I det sammanhanget sökte sig flera utredare ifrån Palmegruppen.

I mars 1992 beslöt Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren gemensamt att personal från Palmegruppen under vissa förutsättningar fick tas i anspråk för andra uppgifter. Därefter har utredningsmän från Palmegruppen vid återkommande tillfällen tagits i anspråk för andra brottsutredningsuppgifter. Det har företrädesvis rört sig om mordutredningar, där utredare från Palmegruppen biträtt, men även andra uppdrag har förekommit, t.ex. i samband med Estonias förlisning. Under oktober 1994 var således hela Palmegruppen, med undantag för tipsmottagningen, sysselsatt med fartygskatastrofens efterdyningar. Någon åderlåtning, av betydelse för arbetet med mordutredningen, har dessa ”bisysslor” enligt PU inte utgjort. Syftet har från spaningsledningens sida beskrivits som "psykosocialt”, dvs. att tillgodose personalens behov av byte av såväl miljö som arbetsuppgifter, och det har i den meningen antagits vara till nytta för mordutredningen.

Åklagarorganisationen från den 1 mars 1988 Åklagarinträdet i mordutredningen skedde som framgått i och med att K.G. Svensson gick in som förundersökningsledare avseende Viktor G den 6 mars 1986. I maj övertog överåklagaren Claes Zeime först förundersökningsledaransvaret i resterande delar och därefter även i Viktor G-delen. Det löpande arbetet var dock fördelat på flera åklagare (jfr kapitel 1). Genom regeringsbeslutet i februari 1987 lades alltså förundersökningsledarskapet på Riksåklagaren, som i sin tur beslöt att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle ikläda sig det ansvaret. Han biträddes som framgått av Solveig Riberdahl och Anders Helin, vilka bägge arbetade på heltid med mordutredningen.

Solveig Riberdahl blev den 1 september 1987 tillsynsbyråchef hos Riksåklagaren och ägnade därefter mindre tid åt mordutredningen. Den 25 maj 1988 utsåg Riksåklagaren byråchefen Jörgen Almblad som biträde åt förundersökningsledaren Axel Morath. Solveig Riberdahl fungerade därefter som ersättare för Anders Helin eller Jörgen Almblad vid förfall för någon av dem; hon behöll dock hela tiden ansvaret för kontakterna med målsäganden Lisbeth Palme.

Efter den friande domen mot Christer P beslöt Riksåklagaren att åklagarinsatsen skulle dras ned; det diskuterades till och med om förundersökningsledarkapet borde återgå till polisen, eftersom det då inte längre fanns någon misstänkt, detta förhindrades dock av regeringsbeslutet från 1987, som placerade förundersökningsledarskapet hos Riksåklagaren. Anders Helin återgick i alla händelser till sin vanliga åklagartjänst, dock utan att överge sitt arbete med mordutredningen. Jörgen Almblad slutade däremot helt som åklagare och övergick till en

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

I mars 1992 beslöt Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren gemensamt att personal från Palmegruppen under vissa förutsättningar fick tas i anspråk för andra uppgifter. Därefter har utredningsmän från Palmegruppen vid återkommande tillfällen tagits i anspråk för andra brottsutredningsuppgifter. Det har företrädesvis rört sig om mordutredningar, där utredare från Palmegruppen biträtt, men även andra uppdrag har förekommit, t.ex. i samband med Estonias förlisning. Under oktober 1994 var således hela Palmegruppen, med undantag för tipsmottagningen, sysselsatt med fartygskatastrofens efterdyningar. Någon åderlåtning, av betydelse för arbetet med mordutredningen, har dessa ”bisysslor” enligt PU inte utgjort. Syftet har från spaningsledningens sida beskrivits som "psykosocialt”, dvs. att tillgodose personalens behov av byte av såväl miljö som arbetsuppgifter, och det har i den meningen antagits vara till nytta för mordutredningen.

Åklagarorganisationen från den 1 mars 1988 Åklagarinträdet i mordutredningen skedde som framgått i och med att K.G. Svensson gick in som förundersökningsledare avseende Viktor G den 6 mars 1986. I maj övertog överåklagaren Claes Zeime först förundersökningsledaransvaret i resterande delar och därefter även i Viktor G-delen. Det löpande arbetet var dock fördelat på flera åklagare (jfr kapitel 1). Genom regeringsbeslutet i februari 1987 lades alltså förundersökningsledarskapet på Riksåklagaren, som i sin tur beslöt att biträdande riksåklagaren Axel Morath skulle ikläda sig det ansvaret. Han biträddes som framgått av Solveig Riberdahl och Anders Helin, vilka bägge arbetade på heltid med mordutredningen.

Solveig Riberdahl blev den 1 september 1987 tillsynsbyråchef hos Riksåklagaren och ägnade därefter mindre tid åt mordutredningen. Den 25 maj 1988 utsåg Riksåklagaren byråchefen Jörgen Almblad som biträde åt förundersökningsledaren Axel Morath. Solveig Riberdahl fungerade därefter som ersättare för Anders Helin eller Jörgen Almblad vid förfall för någon av dem; hon behöll dock hela tiden ansvaret för kontakterna med målsäganden Lisbeth Palme.

Efter den friande domen mot Christer P beslöt Riksåklagaren att åklagarinsatsen skulle dras ned; det diskuterades till och med om förundersökningsledarkapet borde återgå till polisen, eftersom det då inte längre fanns någon misstänkt, detta förhindrades dock av regeringsbeslutet från 1987, som placerade förundersökningsledarskapet hos Riksåklagaren. Anders Helin återgick i alla händelser till sin vanliga åklagartjänst, dock utan att överge sitt arbete med mordutredningen. Jörgen Almblad slutade däremot helt som åklagare och övergick till en

befattning inom polisen. Solveig Riberdahl blev den 1 januari 1990 överåklagare i Stockholms län. Det löpande arbetet under Axel Morath sköttes därmed av Anders Helin, som till sin hjälp fick kammaråklagaren Per-Erik Larsson. Vid förfall för Helin skulle han ersättas av Solveig Riberdahl, som i övrigt inte hade någon formell roll i den fortsatta utredningen.

Den 20 november 1994 efterträdde Solveig Riberdahl Axel Morath som biträdande riksåklagare. Hon inträdde då även som förundersökningsledare. Hon biträddes av Anders Helin.

Tankar om att flytta ned förundersökningsledarskapet till en lägre nivå inom åklagarväsendet har förekommit från och till. Detta förverkligades dock först 1996. Inför Anders Helins förestående pensionering började chefsåklagaren Jan Danielsson att arbeta med utredningen under våren 1996. Den 6 december 1996 beslöt Riksåklagaren att Danielsson skulle överta ansvaret som förundersökningsledare samt fortlöpande hålla Solveig Riberdahl informerad om arbetet. Det innebar att förundersökningsledarskapet delegerades till en åklagare som inte arbetade hos Riksåklagaren; formellt låg det dock kvar hos Riksåklagaren i enlighet med regeringsbeslutet från 1987. Den 8 september 1997 uppdrog Riksåklagaren åt biträdande chefsåklagaren Kerstin Skarp att biträda Danielsson.

Arbetet med brottsutredningen under Hans Ölvebros ledning Hans Ölvebro började som spaningsledare två år efter mordet. Hans tillträde hade föregåtts av ett första års illa organiserat utredningsarbete, som slutat i ett nära nog fullständigt sammanbrott, samt ett andra år, som åtminstone delvis kan betraktas som en restaurations- och omställningsperiod.

Denna faktiska utgångspunkt har betydelse för det utredningsarbete som Palmegruppen kom att bedriva. Det material som fanns var delvis illa organiserat, åtskilligt var inte ens registrerat. Kvaliteten på det som gjorts var ojämn. Många viktiga utredningsåtgärder som borde ha vidtagits var inte utförda och en del av dessa var det nu för sent att genomföra, andra skulle aldrig kunna få det värde de skulle ha fått om de hade utförts i tid. De grundläggande fakta om mordet som förelåg i säkerställt skick var få.

Palmegruppen var hänvisad till att kvalitetssäkra den befintliga utredningen och att så långt möjligt komplettera den beträffande basfakta om mordet. Det utredningsarbete som bedrivits har därmed till övervägande del haft en grundläggande, förutsättningslös karaktär. Det är delvis naturligt men beror också på att det inte funnits så mycket att

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

befattning inom polisen. Solveig Riberdahl blev den 1 januari 1990 överåklagare i Stockholms län. Det löpande arbetet under Axel Morath sköttes därmed av Anders Helin, som till sin hjälp fick kammaråklagaren Per-Erik Larsson. Vid förfall för Helin skulle han ersättas av Solveig Riberdahl, som i övrigt inte hade någon formell roll i den fortsatta utredningen.

Den 20 november 1994 efterträdde Solveig Riberdahl Axel Morath som biträdande riksåklagare. Hon inträdde då även som förundersökningsledare. Hon biträddes av Anders Helin.

Tankar om att flytta ned förundersökningsledarskapet till en lägre nivå inom åklagarväsendet har förekommit från och till. Detta förverkligades dock först 1996. Inför Anders Helins förestående pensionering började chefsåklagaren Jan Danielsson att arbeta med utredningen under våren 1996. Den 6 december 1996 beslöt Riksåklagaren att Danielsson skulle överta ansvaret som förundersökningsledare samt fortlöpande hålla Solveig Riberdahl informerad om arbetet. Det innebar att förundersökningsledarskapet delegerades till en åklagare som inte arbetade hos Riksåklagaren; formellt låg det dock kvar hos Riksåklagaren i enlighet med regeringsbeslutet från 1987. Den 8 september 1997 uppdrog Riksåklagaren åt biträdande chefsåklagaren Kerstin Skarp att biträda Danielsson.

Arbetet med brottsutredningen under Hans Ölvebros ledning Hans Ölvebro började som spaningsledare två år efter mordet. Hans tillträde hade föregåtts av ett första års illa organiserat utredningsarbete, som slutat i ett nära nog fullständigt sammanbrott, samt ett andra år, som åtminstone delvis kan betraktas som en restaurations- och omställningsperiod.

Denna faktiska utgångspunkt har betydelse för det utredningsarbete som Palmegruppen kom att bedriva. Det material som fanns var delvis illa organiserat, åtskilligt var inte ens registrerat. Kvaliteten på det som gjorts var ojämn. Många viktiga utredningsåtgärder som borde ha vidtagits var inte utförda och en del av dessa var det nu för sent att genomföra, andra skulle aldrig kunna få det värde de skulle ha fått om de hade utförts i tid. De grundläggande fakta om mordet som förelåg i säkerställt skick var få.

Palmegruppen var hänvisad till att kvalitetssäkra den befintliga utredningen och att så långt möjligt komplettera den beträffande basfakta om mordet. Det utredningsarbete som bedrivits har därmed till övervägande del haft en grundläggande, förutsättningslös karaktär. Det är delvis naturligt men beror också på att det inte funnits så mycket att

välja på. En stor del av utredningsarbetet har utgjorts av generella utredningsåtgärder, dvs. åtgärder som inte motiverats av någon specifik brottsmisstanke eller teori om hur mordet gått till. En kanske ännu större del har tagit sikte på det tidigare befintliga materialet. Inkomna tips har gåtts igenom och bedömts på nytt, ofta i flera omgångar. Förhör har kompletterats med nya förhör med samma person om samma sak. Oregistrerat material har registrerats, registrerat material har omregistrerats i nya avsnitt för göra materialet mer överskådligt och därmed tillgängligt. Över huvud taget har arbetet med registrering, inklusive hänvisningssystem, varit omfattande. Denna genomgång av allt utredningsmaterial har för oss beskrivits som att materialet skulle "processas”. Strävan synes ha varit att arbeta fram ett så komplett och lätt tillgängligt utredningsmaterial som möjligt. Utredningsarbetet i det hänseendet har varit lätt för oss att följa; det är likaledes lätt att konstatera att ett mycket omfattande arbete har nedlagts.

Till dessa utredningsuppgifter kommer de nya tips som influtit efter den 1 mars 1988. Den 1 mars 1988 fanns ca 9500 uppslag. Idag finns ungefär dubbelt så många, ca 18500.

Det sammantagna intrycket är att utredningen under Hans Ölvebro i betydande mån var ett rekonstruktionsarbete. Det innebär att det på ett övergripande plan inte låter sig beskrivas så att man följt först spåret x, sedan spåret y osv. Den som i utredningsmaterialet söker efter olika "spår”, som mer intensivt engagerat PU, finner inte så mycket. De större uppslag eller projekt som sysselsatt utredarna under tidsperioden är misstankarna mot Christer P och arbetet utifrån den s.k. gärningsmannaprofilen.

Intresset för Christer P uppkom som ett resultat av dels förnyade genomgångar av det material som redan fanns, dels kompletteringen av utredningen avseende framför allt det s.k. Grandavsnittet och den s.k. Grandmannen (eller -männen). Det var ett ”spår” som den nya organisationen fick upp förhållandevis snart, efter sommaren 1988. Från oktober 1988 betraktades Christer P såsom i lagens mening ”skäligen misstänkt” för brottet, dvs. en svag men ändå konstaterbar misstanke. Uppslaget hade då fått en sådan omfattning att det avskildes som ett särskilt avsnitt i utredningen (KD-avsnittet, som tillkom den 24 oktober

6

Gärningsmannaprofilens betydelse för arbetet är föremål för olika uppfattningar inom PU. Enligt en uppfattning förändrade den inte huvudinriktningen och hade ringa betydelse. Enligt en annan uppfattning föranledde den intensifierade arbetsinsatser mot personer som på något sätt passade in på profilen. Vi kan för vår del konstatera att det finns en hel del utredningsmaterial och åtgärder som mer eller mindre klart har påverkats av GMP-arbetet, se vidare kapitel 7.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

välja på. En stor del av utredningsarbetet har utgjorts av generella utredningsåtgärder, dvs. åtgärder som inte motiverats av någon specifik brottsmisstanke eller teori om hur mordet gått till. En kanske ännu större del har tagit sikte på det tidigare befintliga materialet. Inkomna tips har gåtts igenom och bedömts på nytt, ofta i flera omgångar. Förhör har kompletterats med nya förhör med samma person om samma sak. Oregistrerat material har registrerats, registrerat material har omregistrerats i nya avsnitt för göra materialet mer överskådligt och därmed tillgängligt. Över huvud taget har arbetet med registrering, inklusive hänvisningssystem, varit omfattande. Denna genomgång av allt utredningsmaterial har för oss beskrivits som att materialet skulle "processas”. Strävan synes ha varit att arbeta fram ett så komplett och lätt tillgängligt utredningsmaterial som möjligt. Utredningsarbetet i det hänseendet har varit lätt för oss att följa; det är likaledes lätt att konstatera att ett mycket omfattande arbete har nedlagts.

Till dessa utredningsuppgifter kommer de nya tips som influtit efter den 1 mars 1988. Den 1 mars 1988 fanns ca 9500 uppslag. Idag finns ungefär dubbelt så många, ca 18500.

Det sammantagna intrycket är att utredningen under Hans Ölvebro i betydande mån var ett rekonstruktionsarbete. Det innebär att det på ett övergripande plan inte låter sig beskrivas så att man följt först spåret x, sedan spåret y osv. Den som i utredningsmaterialet söker efter olika "spår”, som mer intensivt engagerat PU, finner inte så mycket. De större uppslag eller projekt som sysselsatt utredarna under tidsperioden är misstankarna mot Christer P och arbetet utifrån den s.k. gärningsmannaprofilen.

Intresset för Christer P uppkom som ett resultat av dels förnyade genomgångar av det material som redan fanns, dels kompletteringen av utredningen avseende framför allt det s.k. Grandavsnittet och den s.k. Grandmannen (eller -männen). Det var ett ”spår” som den nya organisationen fick upp förhållandevis snart, efter sommaren 1988. Från oktober 1988 betraktades Christer P såsom i lagens mening ”skäligen misstänkt” för brottet, dvs. en svag men ändå konstaterbar misstanke. Uppslaget hade då fått en sådan omfattning att det avskildes som ett särskilt avsnitt i utredningen (KD-avsnittet, som tillkom den 24 oktober

6

Gärningsmannaprofilens betydelse för arbetet är föremål för olika uppfattningar inom PU. Enligt en uppfattning förändrade den inte huvudinriktningen och hade ringa betydelse. Enligt en annan uppfattning föranledde den intensifierade arbetsinsatser mot personer som på något sätt passade in på profilen. Vi kan för vår del konstatera att det finns en hel del utredningsmaterial och åtgärder som mer eller mindre klart har påverkats av GMP-arbetet, se vidare kapitel 7.

beträffande PU:s avsnittsindelning, se nedan). Under hösten 1988 förekom telefonavlyssning mot Christer P.

Misstankegraden förhöjdes dramatiskt sedan Christer Pi december samma år hämtats till förhör och därefter i en videofilmad persongrupp utpekats som gärningsmannen av målsäganden Lisbeth Palme. Från den tidpunkten arbetade alla delar av Palmegruppen med Christer P, vilket dock inte nödvändigtvis betyder att alla arbetade enbart med det uppslaget. I princip torde det dock vara korrekt att säga att Palmegruppens resurser från senhösten 1988 fram till och med rättegången i hovrätten ett år senare var helt koncentrerade på Christer P.

Den period som följde efter den friande domen tycks ha likheter med tiden efter sammanbrottet 1987, dvs. den präglades av förberedelser för en omstart, en omstart som i praktiken naturligtvis också hade likheter med den omstart som gjordes 1988. Det gällde att åter arbeta förutsättningslöst med hela materialet och att inventera sådant som inte var bearbetat eller som kunde bearbetas och analyseras på nytt. Denna gång försvårades omstarten av att den också krävde att utredarna distanserade sig från den tidigare inriktningen på Christer P. Till skillnad från 1987 valde PU denna gång att fortsätta med samma organisation och samma bemanning; spaningsledningen förblev intakt. Vid diskussioner inom Palmegruppen under tiden efter den friande domen framkom det emellertid att ungefär en tredjedel av utredarna hade svårt att tänka sig en annan inriktning av arbetet än att den numera frikände Christer P var gärningsmannen, medan övriga kunde tänka sig att arbeta med vilka delar som helst av utredningen. Den tredjedel som på detta sätt var mentalt bundna till en viss lösning försvann enligt vad som uppgivits från spaningsledningen successivt från Palmegruppen.

Spaningsledningen har vidare uppgivit att den friande domen i sig inte medförde några problem i utredningsarbetet – ”det saknades inte arbetsuppgifter”. Man fortsatte det arbete med att ”processa” materialet, som hade påbörjats i mars 1988. Endast en tredjedel av då befintliga spaningsuppslag var genomgångna – ”processade” – vid slutet av 1989. (Det innebar i och för sig inte att de var helt orörda; en genomgång med inriktning på material som kunde ha relevans för misstankarna mot Christer P hade enligt uppgift gjorts.)

PU genomgick dock utan tvekan en besvärlig fas under tiden efter den friande domen, som trots allt innebar att det arbete som nedlagts i förundersökningen mot Christer P – den största kriminalpolisiära utredningsinsats som förekommit i Sverige – inte hade lett fram till målet, dvs. en fällande dom. Direkt efter domen ordnade PU därför en konferensresa med hela Palmegruppen, även förundersökningsledningen deltog i vissa delar. Förutom analys av domen mot Christer P, överblick över arbetsläget, diskussion kring organisationen m.m. upptogs tiden av

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

beträffande PU:s avsnittsindelning, se nedan). Under hösten 1988 förekom telefonavlyssning mot Christer P.

Misstankegraden förhöjdes dramatiskt sedan Christer Pi december samma år hämtats till förhör och därefter i en videofilmad persongrupp utpekats som gärningsmannen av målsäganden Lisbeth Palme. Från den tidpunkten arbetade alla delar av Palmegruppen med Christer P, vilket dock inte nödvändigtvis betyder att alla arbetade enbart med det uppslaget. I princip torde det dock vara korrekt att säga att Palmegruppens resurser från senhösten 1988 fram till och med rättegången i hovrätten ett år senare var helt koncentrerade på Christer P.

Den period som följde efter den friande domen tycks ha likheter med tiden efter sammanbrottet 1987, dvs. den präglades av förberedelser för en omstart, en omstart som i praktiken naturligtvis också hade likheter med den omstart som gjordes 1988. Det gällde att åter arbeta förutsättningslöst med hela materialet och att inventera sådant som inte var bearbetat eller som kunde bearbetas och analyseras på nytt. Denna gång försvårades omstarten av att den också krävde att utredarna distanserade sig från den tidigare inriktningen på Christer P. Till skillnad från 1987 valde PU denna gång att fortsätta med samma organisation och samma bemanning; spaningsledningen förblev intakt. Vid diskussioner inom Palmegruppen under tiden efter den friande domen framkom det emellertid att ungefär en tredjedel av utredarna hade svårt att tänka sig en annan inriktning av arbetet än att den numera frikände Christer P var gärningsmannen, medan övriga kunde tänka sig att arbeta med vilka delar som helst av utredningen. Den tredjedel som på detta sätt var mentalt bundna till en viss lösning försvann enligt vad som uppgivits från spaningsledningen successivt från Palmegruppen.

Spaningsledningen har vidare uppgivit att den friande domen i sig inte medförde några problem i utredningsarbetet – ”det saknades inte arbetsuppgifter”. Man fortsatte det arbete med att ”processa” materialet, som hade påbörjats i mars 1988. Endast en tredjedel av då befintliga spaningsuppslag var genomgångna – ”processade” – vid slutet av 1989. (Det innebar i och för sig inte att de var helt orörda; en genomgång med inriktning på material som kunde ha relevans för misstankarna mot Christer P hade enligt uppgift gjorts.)

PU genomgick dock utan tvekan en besvärlig fas under tiden efter den friande domen, som trots allt innebar att det arbete som nedlagts i förundersökningen mot Christer P – den största kriminalpolisiära utredningsinsats som förekommit i Sverige – inte hade lett fram till målet, dvs. en fällande dom. Direkt efter domen ordnade PU därför en konferensresa med hela Palmegruppen, även förundersökningsledningen deltog i vissa delar. Förutom analys av domen mot Christer P, överblick över arbetsläget, diskussion kring organisationen m.m. upptogs tiden av

frågor om krishantering och utbrändhet. Någon diskussion om att byta delar av Palmegruppen eller dess ledning förekom enligt uppgift inte vid denna tid.

Beträffande Christer P konstaterades att det fanns stora luckor i bevisningen. Detta var man, enligt vad som uppgivits för kommissionen, inom PU medveten om sedan tidigare. PU hade förlorat kontrollen över utredningen i samband med att det i december 1988 läckte ut till massmedia att intresset riktade sig mot Christer P. Hämtningen av den misstänkte samt konfrontationerna med målsäganden och vittnen fick genomföras i hast. Det följande utpekandet från Lisbeth Palmes sida innebar att Christer P anhölls och sedermera häktades varvid utredningen hamnade under den tidspress som alltid följer av att den misstänkte är frihetsberövad. Om inte uppgifterna läckt ut skulle PU ha föredragit att fortsätta utredningen mot Christer P en god tid ytterligare innan det skulle ha varit dags att ingripa mot Christer P själv. De brister som Svea hovrätt hade pekat på var med andra ord i mångt och mycket kända för PU och det fanns nu möjlighet att komplettera utredningen via en förnyad genomgång av materialet.

En av de första uppgifter PU gav sig i kast med var således att följa upp och komplettera utredningen avseende Christer P. Men även andra avsnitt aktualiserades, bl.a. startades genomgångar avseende PKK och det s.k. polisspåret. Jämsides med detta fortsatte ”processandet” av icke tidigare genomgångna uppslag. Från spaningsledningen har vidare uppgivits att arbetet efter rättegångarna delvis styrts av massmedierapporteringen på så sätt att PU kommit att utreda uppgifter och påståenden i massmedia.

Något nytt ”huvudspår” följdes inte under de närmast följande åren. Men det förekom intressanta uppslag, som utreddes efter rättegångarna.

Tanken på att utföra en s.k. gärningsmannaprofil synes ha väckts ganska lång tid innan projektet slutligen kom till stånd. Skälet till att det var trögt i portföret var de tveksamheter PU kände inför nyttan av en profil i denna utredning. En gärningsmannaprofil förutsätter en relativt god tillgång till basfakta om brottet (eller brotten; metoden anses ofta mest lämpad för upprepade brott av samma gärningsman, s.k. seriebrottslighet) och att den som utför profilen inte har kännedom om de eventuella misstänkta gärningsmän som kan ha aktualiserats tidigare i utredningen. I detta fall är kända basfakta få och ingen svensk hade kunnat undgå att bilda sig någon form av uppfattning om Christer P. Även Viktor G – "33-åringen” – hade blivit mycket omskriven och omständigheterna kring misstankarna mot honom var väl kända.

Som läget var bedömdes det emellertid så småningom som värt att försöka en tillämpning av metoden. Den hade under mellantiden kommit till användning i spaningarna efter den s.k. laser-mannen, som

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

frågor om krishantering och utbrändhet. Någon diskussion om att byta delar av Palmegruppen eller dess ledning förekom enligt uppgift inte vid denna tid.

Beträffande Christer P konstaterades att det fanns stora luckor i bevisningen. Detta var man, enligt vad som uppgivits för kommissionen, inom PU medveten om sedan tidigare. PU hade förlorat kontrollen över utredningen i samband med att det i december 1988 läckte ut till massmedia att intresset riktade sig mot Christer P. Hämtningen av den misstänkte samt konfrontationerna med målsäganden och vittnen fick genomföras i hast. Det följande utpekandet från Lisbeth Palmes sida innebar att Christer P anhölls och sedermera häktades varvid utredningen hamnade under den tidspress som alltid följer av att den misstänkte är frihetsberövad. Om inte uppgifterna läckt ut skulle PU ha föredragit att fortsätta utredningen mot Christer P en god tid ytterligare innan det skulle ha varit dags att ingripa mot Christer P själv. De brister som Svea hovrätt hade pekat på var med andra ord i mångt och mycket kända för PU och det fanns nu möjlighet att komplettera utredningen via en förnyad genomgång av materialet.

En av de första uppgifter PU gav sig i kast med var således att följa upp och komplettera utredningen avseende Christer P. Men även andra avsnitt aktualiserades, bl.a. startades genomgångar avseende PKK och det s.k. polisspåret. Jämsides med detta fortsatte ”processandet” av icke tidigare genomgångna uppslag. Från spaningsledningen har vidare uppgivits att arbetet efter rättegångarna delvis styrts av massmedierapporteringen på så sätt att PU kommit att utreda uppgifter och påståenden i massmedia.

Något nytt ”huvudspår” följdes inte under de närmast följande åren. Men det förekom intressanta uppslag, som utreddes efter rättegångarna.

Tanken på att utföra en s.k. gärningsmannaprofil synes ha väckts ganska lång tid innan projektet slutligen kom till stånd. Skälet till att det var trögt i portföret var de tveksamheter PU kände inför nyttan av en profil i denna utredning. En gärningsmannaprofil förutsätter en relativt god tillgång till basfakta om brottet (eller brotten; metoden anses ofta mest lämpad för upprepade brott av samma gärningsman, s.k. seriebrottslighet) och att den som utför profilen inte har kännedom om de eventuella misstänkta gärningsmän som kan ha aktualiserats tidigare i utredningen. I detta fall är kända basfakta få och ingen svensk hade kunnat undgå att bilda sig någon form av uppfattning om Christer P. Även Viktor G – "33-åringen” – hade blivit mycket omskriven och omständigheterna kring misstankarna mot honom var väl kända.

Som läget var bedömdes det emellertid så småningom som värt att försöka en tillämpning av metoden. Den hade under mellantiden kommit till användning i spaningarna efter den s.k. laser-mannen, som

för övrigt var just en seriebrottsling. Arbetet inleddes sensommaren 1993 och avslutades försommaren därefter. Det utfördes av naturliga skäl inte inom Palmegruppen, men torde ändå ha tagit en del av utredningspersonalens tid, när det gällde att ta fram material, svara på frågor osv. Resultatet av arbetet bedömdes av spaningsledningen som mycket intressant och användbart. Med ledning av gärningsmannaprofilen, eller GMP som den kommit att kallas, inriktade Palmegruppen en stor del av sitt arbete på att i och utanför utredningsmaterialet eftersöka personer som överensstämde med ”profilen”. Det synes som en god del av resurserna under 1994 och första delen av 1995 användes för att följa upp GMP. Det ledde också till flera utredningsinsatser.

Tiden efter 1995 har PU visat ett återkommande intresse för Christer P, dock mer som led i det ständiga vändande och vridande på det tillgängliga utredningsmaterialet, som hela tiden sysselsatt gruppen, än som resulat av helt ny information. Under 1996 och under 1997, i samband med att förundersökningsledningen övertogs av Jan Danielsson, koncentrerades emellertid utredningsinsatserna åter kring misstankarna mot Christer P och möjligheten att åstadkomma en förnyad rättslig prövning av dessa. En särskild handlingsplan upprättades av Jan Danielsson under våren 1996. Enligt denna skulle ett arbete med utgångspunkt från att Christer P var gärningsmannen inledas. Syftet var att inventera och värdera allt material i denna del. Under 1996 och 1997 inkom dessutom nya uppgifter angående Christer P. Det ledde sedermera till att Jan Danielsson beslöt att be Riksåklagaren ansöka om resning. Den 5 december 1997 ingav Riksåklagaren en resningsansökan till Högsta domstolen. Den avslogs den 28 maj 1998.

Under 1996 aktualiserades det s.k. Sydafrika-spåret. Från polisiär synpunkt var det dock knappast fråga om ett spår, utan om uppföljning och kontroll av inkomna eller publicerade uppgifter, även om uppslaget från spaningssynpunkt bedömts som intressant. Uppslaget hör vidare till de mer resurskrävande, eftersom det rör utländska och svårtillgängliga förhållanden.

Våren 1997 lämnade Hans Ölvebro sin befattning som spaningsledare. Bakgrunden berörs under följande rubrik.

Förundersökningen mot Hans Ölvebro

I juni 1995 inkom en anonym polisanmälan mot spaningsledaren Hans Ölvebro, med påståendet att denne använde en av polisens bilar ”som vore den hans egen”. Det uppgavs även att polisen höll Hans Ölvebro med bostad. Enligt anmälaren förelåg skattebrott om Hans Ölvebro inte hade tagit upp dessa saker i sin deklaration. Anmälan överlämnades till

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

för övrigt var just en seriebrottsling. Arbetet inleddes sensommaren 1993 och avslutades försommaren därefter. Det utfördes av naturliga skäl inte inom Palmegruppen, men torde ändå ha tagit en del av utredningspersonalens tid, när det gällde att ta fram material, svara på frågor osv. Resultatet av arbetet bedömdes av spaningsledningen som mycket intressant och användbart. Med ledning av gärningsmannaprofilen, eller GMP som den kommit att kallas, inriktade Palmegruppen en stor del av sitt arbete på att i och utanför utredningsmaterialet eftersöka personer som överensstämde med ”profilen”. Det synes som en god del av resurserna under 1994 och första delen av 1995 användes för att följa upp GMP. Det ledde också till flera utredningsinsatser.

Tiden efter 1995 har PU visat ett återkommande intresse för Christer P, dock mer som led i det ständiga vändande och vridande på det tillgängliga utredningsmaterialet, som hela tiden sysselsatt gruppen, än som resulat av helt ny information. Under 1996 och under 1997, i samband med att förundersökningsledningen övertogs av Jan Danielsson, koncentrerades emellertid utredningsinsatserna åter kring misstankarna mot Christer P och möjligheten att åstadkomma en förnyad rättslig prövning av dessa. En särskild handlingsplan upprättades av Jan Danielsson under våren 1996. Enligt denna skulle ett arbete med utgångspunkt från att Christer P var gärningsmannen inledas. Syftet var att inventera och värdera allt material i denna del. Under 1996 och 1997 inkom dessutom nya uppgifter angående Christer P. Det ledde sedermera till att Jan Danielsson beslöt att be Riksåklagaren ansöka om resning. Den 5 december 1997 ingav Riksåklagaren en resningsansökan till Högsta domstolen. Den avslogs den 28 maj 1998.

Under 1996 aktualiserades det s.k. Sydafrika-spåret. Från polisiär synpunkt var det dock knappast fråga om ett spår, utan om uppföljning och kontroll av inkomna eller publicerade uppgifter, även om uppslaget från spaningssynpunkt bedömts som intressant. Uppslaget hör vidare till de mer resurskrävande, eftersom det rör utländska och svårtillgängliga förhållanden.

Våren 1997 lämnade Hans Ölvebro sin befattning som spaningsledare. Bakgrunden berörs under följande rubrik.

Förundersökningen mot Hans Ölvebro

I juni 1995 inkom en anonym polisanmälan mot spaningsledaren Hans Ölvebro, med påståendet att denne använde en av polisens bilar ”som vore den hans egen”. Det uppgavs även att polisen höll Hans Ölvebro med bostad. Enligt anmälaren förelåg skattebrott om Hans Ölvebro inte hade tagit upp dessa saker i sin deklaration. Anmälan överlämnades till

Uppslag med internationell anknytning Övriga uppslag..

695 701

6 Utredningen avseende Christer P.

703 Kapitlets innehåll

703 6.1 Utredning, åtal och dom samt fortsatt utredning

705 6.1.1 Översikt över utredningen mot Christer P

705 6.1.2 Utredningsåtgärder i anslutning till mordet.

706 6.1.3 Den egentliga förundersökningen.

709 6.1.4 Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme.

719 Förhörsåtgärder m.m. ....

719 Vissa omständigheter kring förhören m.m.

725 Särskilt om konfrontationen den 14 december 1988

727 Förhören med Lisbeth Palme i rättegångarna

738 6.1.5 Åtalet

738 6.1.6 Domar m.m.

740 Stockholms tingsrätt.

740 Svea hovrätt......

740 Riksåklagarens beslut att inte överklaga till Högsta domstolen...

749 Skadestånd

750 6.1.7

Utredningen mot Christer P efter domen och fram till 1996......

751 Allmänt om förutsättningarna för en fortsatt utredning m.m.. 751 Den fortsatta utredningen..

751 Riksåklagarens behandling av resningsfrågan 1996.

754 6.1.8 Riksåklagarens resningsansökan och dess behandling 754 Resningsansökan...

754 Högsta domstolens beslut......

757 Vissa anmärkningar rörande tolkningen av HD:s beslut.

759 6.1.9 Sammanfattande anmärkningar

759 Utredningsåtgärder i anslutning till mordet.

759 Förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme .......

761 6.2 Genomgång av resningsmaterialet...

766 6.2.1 Om materialet

766 6.2.2 Utredning avseende iakttagelser av Christer P under mordkvällen.

767 6.2.3 Utredning avseende Christer P:s tillgång till vapen. 791 6.2.4 Utredning avseende Christer P:s relation till ”bombmannen” 798 6.2.5 Utredning avseende uttalanden av Christer P som tyder på att denne begått mordet.....

807

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Uppslag med internationell anknytning Övriga uppslag..

695 701

6 Utredningen avseende Christer P.

703 Kapitlets innehåll

703 6.1 Utredning, åtal och dom samt fortsatt utredning

705 6.1.1 Översikt över utredningen mot Christer P

705 6.1.2 Utredningsåtgärder i anslutning till mordet.

706 6.1.3 Den egentliga förundersökningen.

709 6.1.4 Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme.

719 Förhörsåtgärder m.m. ....

719 Vissa omständigheter kring förhören m.m.

725 Särskilt om konfrontationen den 14 december 1988

727 Förhören med Lisbeth Palme i rättegångarna

738 6.1.5 Åtalet

738 6.1.6 Domar m.m.

740 Stockholms tingsrätt.

740 Svea hovrätt......

740 Riksåklagarens beslut att inte överklaga till Högsta domstolen...

749 Skadestånd

750 6.1.7

Utredningen mot Christer P efter domen och fram till 1996......

751 Allmänt om förutsättningarna för en fortsatt utredning m.m.. 751 Den fortsatta utredningen..

751 Riksåklagarens behandling av resningsfrågan 1996.

754 6.1.8 Riksåklagarens resningsansökan och dess behandling 754 Resningsansökan...

754 Högsta domstolens beslut......

757 Vissa anmärkningar rörande tolkningen av HD:s beslut.

759 6.1.9 Sammanfattande anmärkningar

759 Utredningsåtgärder i anslutning till mordet.

759 Förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme .......

761 6.2 Genomgång av resningsmaterialet...

766 6.2.1 Om materialet

766 6.2.2 Utredning avseende iakttagelser av Christer P under mordkvällen.

767 6.2.3 Utredning avseende Christer P:s tillgång till vapen. 791 6.2.4 Utredning avseende Christer P:s relation till ”bombmannen” 798 6.2.5 Utredning avseende uttalanden av Christer P som tyder på att denne begått mordet.....

807

enheten för internutredningar, CU. Frågan om förundersökning skulle inledas underställdes åklagarmyndigheten. I början av juli 1995 beslöt kammaråklagaren Alice Stenholm att inte inleda förundersökning. Beslutet motiverades med att det inte fanns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats. I januari 1996 inkom en ny anmälan, ställd till överåklagaren i Stockholm. Även denna anmälan var anonym, men den hade undertecknats ”Palmegruppen” och det uppgavs att ”majoriteten av personalen på Rikskriminalpolisen” låg bakom anmälan . ”ingen vill framträda med namn men de flesta är beredda att lämna full upplysning om sakförhållandena till berörd utredare”, hette det i skrivelsen. Sakförhållandena var desamma som i den första anmälan, dock berördes inte bostaden i denna skrivelse. Chefsåklagaren Tomas Lindstrand beslöt enligt vad som antecknats på skrivelsen att inleda ”för-förundersökning”, vilket kort senare ändrades till ett beslut om förundersökning. Ytterligare en tid senare, i slutet av februari 1996, inkom ännu en anonym anmälan, undertecknad ”Sven Svensson”.

Därefter vidtog en grundlig utredning. CU bedrev under februari och mars 1996 spaning mot Hans Ölvebro. Av upprättade spaningspromemorior framgår att syftet med spaningen var att utröna huruvida Hans Ölvebro använde en av polisens bilar för privat bruk. Resultatet, så som det framgår av spaningspromemoriorna, talade för att Hans Ölvebro använde det aktuella fordonet privat. Efter att ha misslyckats med att på informell väg hos Palmegruppen inhämta körjournaler vände sig CU till chefsåklagaren Tomas Lindstrand, som beslöt att husrannsakan skulle genomföras hos Palmegruppen. Husrannsakan genomfördes i april 1996, varvid körjournaler och andra handlingar beslagtogs. Under samma månad hölls förhör, bl.a. med flera av utredningsmännen i Palmegruppen.

Av utredningen framgick följande. Hans Ölvebro hade i sin deklaration för 1993 yrkat avdrag för s.k. dubbel bosättning. Hans familj hade flyttat till Åtvidaberg, på grund av att hot riktats mot honom och familjen. Skattemyndigheten avslog yrkandet och hänvisade i beslutet till att arbetsgivaren i detta sammanhang torde ”ha ett visst ansvar och eventuellt kunna skydda Er familj eller bekosta ett sådant skydd”. Skattemyndighetens beslut finns intaget i förundersökningsprotokollet. På detta finns en anteckning, daterad 1994-08-12 och undertecknad av rikskriminalens dåvarande chef Jörgen Almblad. Den är inte helt lättläst, men torde uttydas: ”Ö. får använda tjänstebil till och från bostaden i Åtvidaberg. RKP betalar hyran för lägenhet i Abrahamsberg. Ö. står själv för skattemässiga konsekvenser i samråd med sekretariatet.” Arbetsgivaren stod därefter för hyran av den lägenhet i Abrahamsberg där Hans Ölvebro bodde under veckorna. Hans Ölvebro

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

enheten för internutredningar, CU. Frågan om förundersökning skulle inledas underställdes åklagarmyndigheten. I början av juli 1995 beslöt kammaråklagaren Alice Stenholm att inte inleda förundersökning. Beslutet motiverades med att det inte fanns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade förövats. I januari 1996 inkom en ny anmälan, ställd till överåklagaren i Stockholm. Även denna anmälan var anonym, men den hade undertecknats ”Palmegruppen” och det uppgavs att ”majoriteten av personalen på Rikskriminalpolisen” låg bakom anmälan . ”ingen vill framträda med namn men de flesta är beredda att lämna full upplysning om sakförhållandena till berörd utredare”, hette det i skrivelsen. Sakförhållandena var desamma som i den första anmälan, dock berördes inte bostaden i denna skrivelse. Chefsåklagaren Tomas Lindstrand beslöt enligt vad som antecknats på skrivelsen att inleda ”för-förundersökning”, vilket kort senare ändrades till ett beslut om förundersökning. Ytterligare en tid senare, i slutet av februari 1996, inkom ännu en anonym anmälan, undertecknad ”Sven Svensson”.

Därefter vidtog en grundlig utredning. CU bedrev under februari och mars 1996 spaning mot Hans Ölvebro. Av upprättade spaningspromemorior framgår att syftet med spaningen var att utröna huruvida Hans Ölvebro använde en av polisens bilar för privat bruk. Resultatet, så som det framgår av spaningspromemoriorna, talade för att Hans Ölvebro använde det aktuella fordonet privat. Efter att ha misslyckats med att på informell väg hos Palmegruppen inhämta körjournaler vände sig CU till chefsåklagaren Tomas Lindstrand, som beslöt att husrannsakan skulle genomföras hos Palmegruppen. Husrannsakan genomfördes i april 1996, varvid körjournaler och andra handlingar beslagtogs. Under samma månad hölls förhör, bl.a. med flera av utredningsmännen i Palmegruppen.

Av utredningen framgick följande. Hans Ölvebro hade i sin deklaration för 1993 yrkat avdrag för s.k. dubbel bosättning. Hans familj hade flyttat till Åtvidaberg, på grund av att hot riktats mot honom och familjen. Skattemyndigheten avslog yrkandet och hänvisade i beslutet till att arbetsgivaren i detta sammanhang torde ”ha ett visst ansvar och eventuellt kunna skydda Er familj eller bekosta ett sådant skydd”. Skattemyndighetens beslut finns intaget i förundersökningsprotokollet. På detta finns en anteckning, daterad 1994-08-12 och undertecknad av rikskriminalens dåvarande chef Jörgen Almblad. Den är inte helt lättläst, men torde uttydas: ”Ö. får använda tjänstebil till och från bostaden i Åtvidaberg. RKP betalar hyran för lägenhet i Abrahamsberg. Ö. står själv för skattemässiga konsekvenser i samråd med sekretariatet.” Arbetsgivaren stod därefter för hyran av den lägenhet i Abrahamsberg där Hans Ölvebro bodde under veckorna. Hans Ölvebro

använde kontinuerligt en av de bilar Palmegruppen förfogade över. Hans Ölvebro hade inte för skattemyndigheten deklarerat för vare sig bilen eller bostaden.

Av förhören med tjänstemän vid Palmegruppen framgick dels att Hans Ölvebro hade uppfattats som en kärv och fordrande chef, dels att hans sätt att förfoga över en av gruppens bilar hade väckt stor irritation.

Av förhöret med Jörgen Almblad framgick att denne uppfattat att Hans Ölvebro var påverkad av hoten och hade upplevt dem som mycket besvärande, i synnerhet som han hade småbarn. Det påverkade hans arbetssituation; han ville ha saken ordnad eller lämna sin post. Jörgen Almblad uppgav att han själv från sin tid som palmeutredare han hade som byråchef hos Riksåklagaren tjänstgjort i förundersökningsledningen, bl.a. som åklagare i målet mot Christer P – var bekant med att "man fick väldigt otäcka brev”. Han fattade ”det beslutet att för att kompensera (Hans Ölvebro) för det faktum att han inte fick göra det här avdraget så skulle rikskriminalen hjälpa honom ekonomiskt på det sättet att han skulle få ta en tjänstebil till och från Åtvidaberg och att vi skulle stå för hyran för lägenheten i Abrahamsberg”. Beslutet innefattade inte någon rätt för Hans Ölvebro att fritt använda bilen privat. Någon mer ingående utredning beträffande det hot Hans Ölvebro upplevt företogs inte. Ombedd att kommentera ett påstående från personer i Palmegruppen, att hoten mer eller mindre var nonsens, svarade Almblad: ”Jag tror jag törs garantera att Ölvebro inte upplever dem som nonsens, och det är vad som betyder någonting för mig.”

I november 1996 uppdrog Lars Nylén, som då efterträtt Jörgen Almblad som chef för rikskriminalen, åt en psykiater att göra en bedömning av de hot som riktats mot Hans Ölvebro. I ett utlåtande uttalade Peter Nordström, psykiatrisk konsultöverläkare vid polismyndigheten i Stockholm, att det enligt hans bedömning ”sedan flera år och alltjämt, genom det mycket stora intresse SR (den person som framställt hoten, vår anmärkning) visar Ölvebro genom sina många skrivelser och de indirekta och fördolda hot hon uttryckt, föreligger en hotbild mot Ölvebro personligen och hans familj”. Med anförande av vissa ytterligare omständigheter bedömde läkaren att det förelåg en allvarlig hotbild mot Ölvebro och dennes familj.

Den 15 januari 1997 hölls förhör med Hans Ölvebro. Han fick bl.a. frågan om det inte slagit honom att hans tillgång till bil skulle kunna få skattemässiga konsekvenser: ”Aldrig slagit mig att det här är en förmån. Jag har ställt upp för arbetsgivaren och jobbar dygnet runt. Så fort någon ringer så åker jag till jobbet. Jag sitter kvar på kvällarna. Jag har jobbat kanske för tre personer under ett antal år. Det har aldrig slagit mig att det här är en förmån. Det är en hjälp för att jag skall kunna göra jobbet.”

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

använde kontinuerligt en av de bilar Palmegruppen förfogade över. Hans Ölvebro hade inte för skattemyndigheten deklarerat för vare sig bilen eller bostaden.

Av förhören med tjänstemän vid Palmegruppen framgick dels att Hans Ölvebro hade uppfattats som en kärv och fordrande chef, dels att hans sätt att förfoga över en av gruppens bilar hade väckt stor irritation.

Av förhöret med Jörgen Almblad framgick att denne uppfattat att Hans Ölvebro var påverkad av hoten och hade upplevt dem som mycket besvärande, i synnerhet som han hade småbarn. Det påverkade hans arbetssituation; han ville ha saken ordnad eller lämna sin post. Jörgen Almblad uppgav att han själv från sin tid som palmeutredare han hade som byråchef hos Riksåklagaren tjänstgjort i förundersökningsledningen, bl.a. som åklagare i målet mot Christer P – var bekant med att "man fick väldigt otäcka brev”. Han fattade ”det beslutet att för att kompensera (Hans Ölvebro) för det faktum att han inte fick göra det här avdraget så skulle rikskriminalen hjälpa honom ekonomiskt på det sättet att han skulle få ta en tjänstebil till och från Åtvidaberg och att vi skulle stå för hyran för lägenheten i Abrahamsberg”. Beslutet innefattade inte någon rätt för Hans Ölvebro att fritt använda bilen privat. Någon mer ingående utredning beträffande det hot Hans Ölvebro upplevt företogs inte. Ombedd att kommentera ett påstående från personer i Palmegruppen, att hoten mer eller mindre var nonsens, svarade Almblad: ”Jag tror jag törs garantera att Ölvebro inte upplever dem som nonsens, och det är vad som betyder någonting för mig.”

I november 1996 uppdrog Lars Nylén, som då efterträtt Jörgen Almblad som chef för rikskriminalen, åt en psykiater att göra en bedömning av de hot som riktats mot Hans Ölvebro. I ett utlåtande uttalade Peter Nordström, psykiatrisk konsultöverläkare vid polismyndigheten i Stockholm, att det enligt hans bedömning ”sedan flera år och alltjämt, genom det mycket stora intresse SR (den person som framställt hoten, vår anmärkning) visar Ölvebro genom sina många skrivelser och de indirekta och fördolda hot hon uttryckt, föreligger en hotbild mot Ölvebro personligen och hans familj”. Med anförande av vissa ytterligare omständigheter bedömde läkaren att det förelåg en allvarlig hotbild mot Ölvebro och dennes familj.

Den 15 januari 1997 hölls förhör med Hans Ölvebro. Han fick bl.a. frågan om det inte slagit honom att hans tillgång till bil skulle kunna få skattemässiga konsekvenser: ”Aldrig slagit mig att det här är en förmån. Jag har ställt upp för arbetsgivaren och jobbar dygnet runt. Så fort någon ringer så åker jag till jobbet. Jag sitter kvar på kvällarna. Jag har jobbat kanske för tre personer under ett antal år. Det har aldrig slagit mig att det här är en förmån. Det är en hjälp för att jag skall kunna göra jobbet.”

Den 28 januari fattade chefsåklagaren Tomas Lindstrand, efter att ha redogjort för utredningen, följande beslut.

Ölvebro har ansett att förmånerna inte är skattepliktiga på grund av hotet mot honom och hans familj. Han har fått stöd för sin uppfattning genom en formulering i skatteförvaltningens beslut 1994-06-13 samt genom att arbetsgivaren inte lämnat någon kontrolluppgift. Ölvebros uppgift att han talat med Ståhl om beslutet och att han inte tänkte deklarera förmånerna motsägs visserligen av den sistnämnde men eftersom uppgift här står mot uppgift och bådas berättelser är trovärdiga får Ölvebros uppgift tas för god. På grund av det anförda kan inte styrkas att Ölvebro insett att förmånerna varit eller kunnat vara skattepliktiga och därför skulle deklareras. Inte heller kan det visas att Ölvebro förfarit grovt oaktsamt genom att inte deklarera dessa. Det kan inte heller visas att någon annan person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet begått brott som har samband med Ölvebros förmåner. Förundersökningen läggs ner.

Hans Ölvebro fick i samband med förundersökningen lämna sin post under former som utåt torde ha tolkats så att han ”fick sparken”. Av utredningen i detta ärende, liksom av uppgifter som lämnats till kommissionen från personer inom PU, framgår att Hans Ölvebro under flera år dessförinnan sökte andra tjänster och alltså ville lämna sitt uppdrag. I det ovan nämnda förhöret angav Hans Ölvebro själv att han både sökt och erhållit andra befattningar, men att han av sin uppdragsgivare nekats lämna befattningen som spaningsledare.

Arbetet med brottsutredningen efter det att Hans Ölvebro slutat som spaningsledare

Efter det att Hans Ölvebro lämnade sin befattning övertog tidigare biträdande spaningschefen Lars Jonsson under en övergångsperiod spaningsledarskapet inom ramen för den befintliga organisationen. Våren 1997 utsågs Stig Edqvist till spaningsledare, dock med tillträde först den 1 november.

Arbetet under Lars Jonsson fortsatte på samma sätt som under Hans Ölvebros ledning. I oktober 1997 förutsåg Lars Jonsson att det pensum han och Hans Ölvebro åtog sig 1988 skulle vara avklarat i början av 1998. Vid den tidpunkten skulle enligt Jonssons bedömning samtliga uppslag vara ”processade”, dvs. färdiga och genomgångna, på det sätt som man hade föresatt sig 1988. Vid den tidpunkt då denna bedömning gjordes, dvs. i oktober 1997, återstod enligt Lars Jonsson 300-500 upp

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Den 28 januari fattade chefsåklagaren Tomas Lindstrand, efter att ha redogjort för utredningen, följande beslut.

Ölvebro har ansett att förmånerna inte är skattepliktiga på grund av hotet mot honom och hans familj. Han har fått stöd för sin uppfattning genom en formulering i skatteförvaltningens beslut 1994-06-13 samt genom att arbetsgivaren inte lämnat någon kontrolluppgift. Ölvebros uppgift att han talat med Ståhl om beslutet och att han inte tänkte deklarera förmånerna motsägs visserligen av den sistnämnde men eftersom uppgift här står mot uppgift och bådas berättelser är trovärdiga får Ölvebros uppgift tas för god. På grund av det anförda kan inte styrkas att Ölvebro insett att förmånerna varit eller kunnat vara skattepliktiga och därför skulle deklareras. Inte heller kan det visas att Ölvebro förfarit grovt oaktsamt genom att inte deklarera dessa. Det kan inte heller visas att någon annan person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet begått brott som har samband med Ölvebros förmåner. Förundersökningen läggs ner.

Hans Ölvebro fick i samband med förundersökningen lämna sin post under former som utåt torde ha tolkats så att han ”fick sparken”. Av utredningen i detta ärende, liksom av uppgifter som lämnats till kommissionen från personer inom PU, framgår att Hans Ölvebro under flera år dessförinnan sökte andra tjänster och alltså ville lämna sitt uppdrag. I det ovan nämnda förhöret angav Hans Ölvebro själv att han både sökt och erhållit andra befattningar, men att han av sin uppdragsgivare nekats lämna befattningen som spaningsledare.

Arbetet med brottsutredningen efter det att Hans Ölvebro slutat som spaningsledare

Efter det att Hans Ölvebro lämnade sin befattning övertog tidigare biträdande spaningschefen Lars Jonsson under en övergångsperiod spaningsledarskapet inom ramen för den befintliga organisationen. Våren 1997 utsågs Stig Edqvist till spaningsledare, dock med tillträde först den 1 november.

Arbetet under Lars Jonsson fortsatte på samma sätt som under Hans Ölvebros ledning. I oktober 1997 förutsåg Lars Jonsson att det pensum han och Hans Ölvebro åtog sig 1988 skulle vara avklarat i början av 1998. Vid den tidpunkten skulle enligt Jonssons bedömning samtliga uppslag vara ”processade”, dvs. färdiga och genomgångna, på det sätt som man hade föresatt sig 1988. Vid den tidpunkt då denna bedömning gjordes, dvs. i oktober 1997, återstod enligt Lars Jonsson 300-500 upp

slag att ”processa”, vilket alltså är en relativt liten del av de totalt cirka 18 500 uppslagen.

Under 1997 ledde, som framgått av redovisningen av förundersökningsledningens arbete, koncentrationen kring uppslaget Christer P så småningom till en kraftsamling, som kulminerade med resningsansökan i december 1997.

Efter resningsansökan har arbetet fortsatt i samma former som tidigare. Högsta domstolens avslag på resningsansökan den 28 maj 1998 föranledde ingen omorganisation av verksamheten eller förändring av dess grundläggande inriktning. Palmegruppen består alltfort av ett knappt femtontal kriminalpoliser jämte administrativ personal.

Anmärkningar om samarbetet mellan polis och förundersökningsledning samt om möjligheten att i efterhand beskriva hur utredningsarbetet bedrivits

Samarbetet mellan förundersökningsledningen och spaningsledningen har enligt vad som alltså uppgivits från ömse håll fungerat väl.

Förundersökningsledningen har under hela perioden legat på åklagarsidan. Formellt innebär det att Riksåklagaren haft ansvaret för mordutredningen. Enligt Solveig Riberdahl, som varit mer eller mindre knuten till förundersökningsledningen sedan det fulla åklagarinträdet i maj 1986 och varit förundersökningsledare från november 1994 december 1996, innebär detta att åklagaren ansvarar för att polisen "gör rätt saker”, däremot inte för hur polisen utför de enskilda uppgifterna och inte heller för hur polisledningen avdelar och prioriterar sina resurser.

Det är emellertid uppenbart att åklagarens insats som förundersökningsledare de facto har förändrats beroende på utredningsläget. När det finns en misstänkt gärningsman har åklagaren fler uppgifter och får en aktivare roll. Skillnaden synes dock inte bara vara kvantitativ utan också kvalitativ. När det finns en misstänkt styr åklagaren och dennes perspektiv, inriktat på kommande rättslig prövning, utredningsinsatserna i den delen. När det inte finns en misstänkt tycks polisen kunna arbeta närmast helt självständigt och synes då också själv styra spanings- och utredningsinsatsernas inriktning, allt i jakt på en brottsmisstanke stark nog att föra vidare till åklagaren. I praktiken betyder det att åklagarens inflytande över utredningen när den befinner sig i dessa skeden är uttunnat. Det formella ansvaret synes därvid bli just formellt. Det kan ifrågasättas om åklagaren i dessa skeden tar ansvar för att polisen ”gör rätt saker”.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

slag att ”processa”, vilket alltså är en relativt liten del av de totalt cirka 18 500 uppslagen.

Under 1997 ledde, som framgått av redovisningen av förundersökningsledningens arbete, koncentrationen kring uppslaget Christer P så småningom till en kraftsamling, som kulminerade med resningsansökan i december 1997.

Efter resningsansökan har arbetet fortsatt i samma former som tidigare. Högsta domstolens avslag på resningsansökan den 28 maj 1998 föranledde ingen omorganisation av verksamheten eller förändring av dess grundläggande inriktning. Palmegruppen består alltfort av ett knappt femtontal kriminalpoliser jämte administrativ personal.

Anmärkningar om samarbetet mellan polis och förundersökningsledning samt om möjligheten att i efterhand beskriva hur utredningsarbetet bedrivits

Samarbetet mellan förundersökningsledningen och spaningsledningen har enligt vad som alltså uppgivits från ömse håll fungerat väl.

Förundersökningsledningen har under hela perioden legat på åklagarsidan. Formellt innebär det att Riksåklagaren haft ansvaret för mordutredningen. Enligt Solveig Riberdahl, som varit mer eller mindre knuten till förundersökningsledningen sedan det fulla åklagarinträdet i maj 1986 och varit förundersökningsledare från november 1994 december 1996, innebär detta att åklagaren ansvarar för att polisen "gör rätt saker”, däremot inte för hur polisen utför de enskilda uppgifterna och inte heller för hur polisledningen avdelar och prioriterar sina resurser.

Det är emellertid uppenbart att åklagarens insats som förundersökningsledare de facto har förändrats beroende på utredningsläget. När det finns en misstänkt gärningsman har åklagaren fler uppgifter och får en aktivare roll. Skillnaden synes dock inte bara vara kvantitativ utan också kvalitativ. När det finns en misstänkt styr åklagaren och dennes perspektiv, inriktat på kommande rättslig prövning, utredningsinsatserna i den delen. När det inte finns en misstänkt tycks polisen kunna arbeta närmast helt självständigt och synes då också själv styra spanings- och utredningsinsatsernas inriktning, allt i jakt på en brottsmisstanke stark nog att föra vidare till åklagaren. I praktiken betyder det att åklagarens inflytande över utredningen när den befinner sig i dessa skeden är uttunnat. Det formella ansvaret synes därvid bli just formellt. Det kan ifrågasättas om åklagaren i dessa skeden tar ansvar för att polisen ”gör rätt saker”.

Att det faktiska ansvaret för brottsutredningens inriktning således "vandrat” fram och åter beroende på utredningsläget bekräftas av flera ikttagelser. Redan i Parlamentariska kommissionens utfrågning beskrev K.G. Svensson åklagarinsatsen i utredningar av detta slag som en "berg och dalbana”: ”När man har en misstänkt är arbetet på topp, och när det åter blir ett spaningsmord faller åklagarinsatserna tillbaka, sedan kommer nästa misstänkt, och då blir det samma sak.”7 Detta synsätt synes i och för sig inte vara oomstritt bland de åklagare som varit engagerade i förundersökningsledningen. Icke desto mindre finns det alltså enligt vår mening tecken på att förundersökningsledningen i mordutredningen fungerat på detta vis. Från spaningsledningens sida har det sålunda uppgivits att de direktiv man under tiden efter rättegångarna fick från dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath innebar att polisen skulle informera förundersökningsledningen när det dök upp misstankar av intresse ”kom när ni har något”. Och efter rättegångarna diskuterades det alltså på åklagarsidan om inte förundersökningsledningen borde återgå till polisen, eftersom det inte längre fanns någon brottsmisstänkt, något som skulle ha förhindrats av regeringsbeslutet från 1987, som förankrade förundersökningsledningen hos Riksåklagaren. Den tankegången visar hur man i förundersökningsledningen såg på sin roll i ett skede där det inte fanns någon misstänkt person i utredningen.

I praktiken har samarbetet mellan förundersökningsledningen enligt vad vi kunnat iaktta alltså fungerat så att åklagarinsatsen varierat beroende på utredningsläget. I det skede då det inte funnits någon misstänkt gärningsman och utredningen varit att rubricera som "spaningsmord”, dvs. från den friande domen mot Christer P och framåt, har Palmegruppen arbetat mycket självständigt. Polisen har på egen hand bedömt när ett uppslag är färdigutrett. Systemet med ”ad actaläggning”, som är en central del i Palmegruppens rutiner, har förundersökningsledningen i samtal med oss distanserat sig från.

Dessa frågeställningar, om rollfördelningen mellan förundersökningsledningen och det övergripande ansvaret för arbetet med mordutredningen, återknyter vi till i kapitel 8.

Förutom informella kontakter mellan personer i spaningsledning och förundersökningsledning, som i efterhand synes svåra att redovisa närmare, har samarbetet och förundersökningsledarens ansvar fungerat respektive utövats så, att man haft återkommande sammanträden mellan spanings- och förundersökningsledning. Det synes ha förekommit två till tre sådana sammanträden årligen. Sammanträdena har

7

Parlamentariska kommissionens utfrågning med K.G. Svensson den 25 januari 1988. Se även det mer utförliga citatet i kapitel 8.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Att det faktiska ansvaret för brottsutredningens inriktning således "vandrat” fram och åter beroende på utredningsläget bekräftas av flera ikttagelser. Redan i Parlamentariska kommissionens utfrågning beskrev K.G. Svensson åklagarinsatsen i utredningar av detta slag som en "berg och dalbana”: ”När man har en misstänkt är arbetet på topp, och när det åter blir ett spaningsmord faller åklagarinsatserna tillbaka, sedan kommer nästa misstänkt, och då blir det samma sak.”7 Detta synsätt synes i och för sig inte vara oomstritt bland de åklagare som varit engagerade i förundersökningsledningen. Icke desto mindre finns det alltså enligt vår mening tecken på att förundersökningsledningen i mordutredningen fungerat på detta vis. Från spaningsledningens sida har det sålunda uppgivits att de direktiv man under tiden efter rättegångarna fick från dåvarande förundersökningsledaren Axel Morath innebar att polisen skulle informera förundersökningsledningen när det dök upp misstankar av intresse ”kom när ni har något”. Och efter rättegångarna diskuterades det alltså på åklagarsidan om inte förundersökningsledningen borde återgå till polisen, eftersom det inte längre fanns någon brottsmisstänkt, något som skulle ha förhindrats av regeringsbeslutet från 1987, som förankrade förundersökningsledningen hos Riksåklagaren. Den tankegången visar hur man i förundersökningsledningen såg på sin roll i ett skede där det inte fanns någon misstänkt person i utredningen.

I praktiken har samarbetet mellan förundersökningsledningen enligt vad vi kunnat iaktta alltså fungerat så att åklagarinsatsen varierat beroende på utredningsläget. I det skede då det inte funnits någon misstänkt gärningsman och utredningen varit att rubricera som "spaningsmord”, dvs. från den friande domen mot Christer P och framåt, har Palmegruppen arbetat mycket självständigt. Polisen har på egen hand bedömt när ett uppslag är färdigutrett. Systemet med ”ad actaläggning”, som är en central del i Palmegruppens rutiner, har förundersökningsledningen i samtal med oss distanserat sig från.

Dessa frågeställningar, om rollfördelningen mellan förundersökningsledningen och det övergripande ansvaret för arbetet med mordutredningen, återknyter vi till i kapitel 8.

Förutom informella kontakter mellan personer i spaningsledning och förundersökningsledning, som i efterhand synes svåra att redovisa närmare, har samarbetet och förundersökningsledarens ansvar fungerat respektive utövats så, att man haft återkommande sammanträden mellan spanings- och förundersökningsledning. Det synes ha förekommit två till tre sådana sammanträden årligen. Sammanträdena har

7

Parlamentariska kommissionens utfrågning med K.G. Svensson den 25 januari 1988. Se även det mer utförliga citatet i kapitel 8.

varit av informell karaktär. De har följt en viss dagordning, med utgångspunkt från spaningsledningens rapporter från utredningsarbetet, och de har innefattat beslut och direktiv till polisen från förundersökningsledaren. Några protokoll har dock inte förts, i vart fall inte före januari 1995. Hos Riksåklagaren finns ingen dokumentation från sammanträdena, medan Palmegruppen förfogar över enskilda befattningshavares personliga minnesanteckningar och sedermera även protokoll, som emellertid betraktas som arbetsmaterial. Beträffande protokollen har det från spaningsledningens sida uppgivits att sådana först inte förts, men att man började med detta "när det blev uppenbart att vi skulle bli granskade”, vilket det blev under slutet av 1994.

Vi har vid flera tillfällen bett PU att för oss redogöra för hur arbetet löpt under åren – hur resurserna varit inriktade, vilka uppslag och åtgärder som varit prioriterade under vilka tidsperioder osv. De redogörelser vi därvid fått har emellertid varit fragmentariska när vi nedtecknat dem och underställt PU dem för eventuella kompletteringar har PU ansett dem alltför ofullständiga för att kunna användas – och ungefärligt översiktliga. Den återstående möjlighet som anvisats oss har varit en genomgång av biträdande spaningschefens s.k. nummerliggare, där åtgärder avseende varje enskilt uppslag finns antecknade. Bortsett från att detta vore en alltför stor arbetsuppgift, skulle det inte vara möjligt att på detta sätt, via ett närsynt betraktande ”träd för träd”, nå fram till en användbar helhetsbild. Vår slutsats är att eftersom ledningssamarbetet inte dokumenterats är det omöjligt att i efterhand rekonstruera ett underlag för en redovisning av det slag vi gärna hade velat göra. Att återkommande, successivt uppdaterade analyser av utredningsläget från denna dokumentationssynpunkt skulle ha varit en tillgång behöver knappast tilläggas (jfr våra synpunkter i kapitel 8).

2.1.2

Säkerhetspolisens roll i brottsutredningen

Arbetet i mordutredningen

Säkerhetspolisen har aldrig haft någon formellt självständig roll i mordutredningen. I ett mycket tidigt skede, redan dagarna efter mordet, underställdes personal vid säkerhetspolisen (Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning) spaningsledningen. Detta skedde informellt, efter ett samtal mellan Hans Holmér och rikspolischefen Holger Romander den 3 mars. Den personal från säkerhetspolisen som kom att medverka i

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

varit av informell karaktär. De har följt en viss dagordning, med utgångspunkt från spaningsledningens rapporter från utredningsarbetet, och de har innefattat beslut och direktiv till polisen från förundersökningsledaren. Några protokoll har dock inte förts, i vart fall inte före januari 1995. Hos Riksåklagaren finns ingen dokumentation från sammanträdena, medan Palmegruppen förfogar över enskilda befattningshavares personliga minnesanteckningar och sedermera även protokoll, som emellertid betraktas som arbetsmaterial. Beträffande protokollen har det från spaningsledningens sida uppgivits att sådana först inte förts, men att man började med detta "när det blev uppenbart att vi skulle bli granskade”, vilket det blev under slutet av 1994.

Vi har vid flera tillfällen bett PU att för oss redogöra för hur arbetet löpt under åren – hur resurserna varit inriktade, vilka uppslag och åtgärder som varit prioriterade under vilka tidsperioder osv. De redogörelser vi därvid fått har emellertid varit fragmentariska när vi nedtecknat dem och underställt PU dem för eventuella kompletteringar har PU ansett dem alltför ofullständiga för att kunna användas – och ungefärligt översiktliga. Den återstående möjlighet som anvisats oss har varit en genomgång av biträdande spaningschefens s.k. nummerliggare, där åtgärder avseende varje enskilt uppslag finns antecknade. Bortsett från att detta vore en alltför stor arbetsuppgift, skulle det inte vara möjligt att på detta sätt, via ett närsynt betraktande ”träd för träd”, nå fram till en användbar helhetsbild. Vår slutsats är att eftersom ledningssamarbetet inte dokumenterats är det omöjligt att i efterhand rekonstruera ett underlag för en redovisning av det slag vi gärna hade velat göra. Att återkommande, successivt uppdaterade analyser av utredningsläget från denna dokumentationssynpunkt skulle ha varit en tillgång behöver knappast tilläggas (jfr våra synpunkter i kapitel 8).

2.1.2

Säkerhetspolisens roll i brottsutredningen

Arbetet i mordutredningen

Säkerhetspolisen har aldrig haft någon formellt självständig roll i mordutredningen. I ett mycket tidigt skede, redan dagarna efter mordet, underställdes personal vid säkerhetspolisen (Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning) spaningsledningen. Detta skedde informellt, efter ett samtal mellan Hans Holmér och rikspolischefen Holger Romander den 3 mars. Den personal från säkerhetspolisen som kom att medverka i

mordutredningen fick sina uppgifter direkt från ledningsgruppen.S Säkerhetspolisen representerades i ledningsgruppen, till att börja med av byråchefen Per-Göran Näss och sedan på lägre nivå.

I denna roll kom säkerhetspolisen att utföra mycket arbete inom mordutredningen. Eftersom det emellertid inte var säkerhetspolisen som självständig myndighet som utförde arbetet, utan dess personal som ställdes till spaningsledningens förfogande, förekom ingen diarieföring av handlagda ärenden och veterligen inte heller någon annan egen dokumentering av vidtagna åtgärder från säkerhetspolisens sida (jfr dock angående polisärendena nedan). I det hänseendet kom säkerhetspolisen såvitt mordutredningen angick att fungera som en avdelning inom Stockholmspolisen.

Den kanske mest omtalade av säkerhetspolisens arbetsuppgifter inom mordutredningen gäller de s.k. polisärendena. Hanteringen av dessa behandlas i kapitel 4. Även andra uppslagstyper lades dock regelmässigt på säkerhetspolisen, t.ex. undersökningar rörande palestinier, kurder och kroater. Skälet torde ha varit att dessa uppslag hade med terrorism att göra och att säkerhetspolisen bedömdes lämpad att hantera dessa, eftersom man där hade personal som sysslade med frågor kring terrorism. Vid vår genomgång av PU-materialet har vi också kunnat konstatera att uppslag med utländsk anknytning under det första utredningsåret i många fall har utretts av säkerhetspolisen. Någon möjlighet att distinkt peka ut vad säkerhetspolisen i dessa hänseenden "ansvarade för” finns emellertid inte, eftersom säkerhetspolisen, som

8

Det hittills sagda framgår av Juristkommissionens rapport, del 2, SOU 1987:72 s. 34, 50 f och 133 f. - I likhet med vad som gäller andra förhållanden från den inledande tiden är den formella bilden oklar. Juristkommissionen beskriver oftast förhållandet så att det var personal från säkerhetspolisen som underställdes spaningsledningen, dvs. det var inte säkerhetspolisen som sådan. Ibland talas dock om uppdrag till ”säkerhetsavdelningen” (a.a.s. 134). I praktiken torde det dock ha fungerat så att Hans Holmér såvitt mordutredningen angick förfogade över säkerhetspolisens resurser, som vore han dess chef. Av Juristkommissionens utfrågningar med Per-Göran Näss och av vad denne uppgivit för den tidigare Palmekommissionen framgår att han såg det på det sättet. Det motsägs inte heller av Hans Holmér i motsvarande utfrågningar. Hans Holmér skildrade visserligen inte förhållandena på samma sätt, men han förklarade att samarbetet med säkerhetspolisen, efter en del inledande trassel, kom att fungera väl sedan han haft överläggningar med rikspolischefen och dåvarande chefen för säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth. Saken behandlades av Svea hovrätt i det s.k. buggningsmålet. Hovrätten fann det utrett att säkerhetspolisens personal fick anses ha stått under Hans Holmérs befäl och lydnad i den mån personalen under tiden den 6 mars 1986 – 5 februari 1987 hade medverkat i mordutredningen.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

mordutredningen fick sina uppgifter direkt från ledningsgruppen.S Säkerhetspolisen representerades i ledningsgruppen, till att börja med av byråchefen Per-Göran Näss och sedan på lägre nivå.

I denna roll kom säkerhetspolisen att utföra mycket arbete inom mordutredningen. Eftersom det emellertid inte var säkerhetspolisen som självständig myndighet som utförde arbetet, utan dess personal som ställdes till spaningsledningens förfogande, förekom ingen diarieföring av handlagda ärenden och veterligen inte heller någon annan egen dokumentering av vidtagna åtgärder från säkerhetspolisens sida (jfr dock angående polisärendena nedan). I det hänseendet kom säkerhetspolisen såvitt mordutredningen angick att fungera som en avdelning inom Stockholmspolisen.

Den kanske mest omtalade av säkerhetspolisens arbetsuppgifter inom mordutredningen gäller de s.k. polisärendena. Hanteringen av dessa behandlas i kapitel 4. Även andra uppslagstyper lades dock regelmässigt på säkerhetspolisen, t.ex. undersökningar rörande palestinier, kurder och kroater. Skälet torde ha varit att dessa uppslag hade med terrorism att göra och att säkerhetspolisen bedömdes lämpad att hantera dessa, eftersom man där hade personal som sysslade med frågor kring terrorism. Vid vår genomgång av PU-materialet har vi också kunnat konstatera att uppslag med utländsk anknytning under det första utredningsåret i många fall har utretts av säkerhetspolisen. Någon möjlighet att distinkt peka ut vad säkerhetspolisen i dessa hänseenden "ansvarade för” finns emellertid inte, eftersom säkerhetspolisen, som

8

Det hittills sagda framgår av Juristkommissionens rapport, del 2, SOU 1987:72 s. 34, 50 f och 133 f. - I likhet med vad som gäller andra förhållanden från den inledande tiden är den formella bilden oklar. Juristkommissionen beskriver oftast förhållandet så att det var personal från säkerhetspolisen som underställdes spaningsledningen, dvs. det var inte säkerhetspolisen som sådan. Ibland talas dock om uppdrag till ”säkerhetsavdelningen” (a.a.s. 134). I praktiken torde det dock ha fungerat så att Hans Holmér såvitt mordutredningen angick förfogade över säkerhetspolisens resurser, som vore han dess chef. Av Juristkommissionens utfrågningar med Per-Göran Näss och av vad denne uppgivit för den tidigare Palmekommissionen framgår att han såg det på det sättet. Det motsägs inte heller av Hans Holmér i motsvarande utfrågningar. Hans Holmér skildrade visserligen inte förhållandena på samma sätt, men han förklarade att samarbetet med säkerhetspolisen, efter en del inledande trassel, kom att fungera väl sedan han haft överläggningar med rikspolischefen och dåvarande chefen för säkerhetspolisen, Sven-Åke Hjälmroth. Saken behandlades av Svea hovrätt i det s.k. buggningsmålet. Hovrätten fann det utrett att säkerhetspolisens personal fick anses ha stått under Hans Holmérs befäl och lydnad i den mån personalen under tiden den 6 mars 1986 – 5 februari 1987 hade medverkat i mordutredningen.

alltså ha haft att göra med att säkerhetspolisen faktiskt inte ansvarade för en eller flera specifika delar av mordutredningen, utan endast fungerade som en resurs för spanings- och förundersökningsledningen. Det slutliga ansvaret och ansvaret för hela mordutredningen låg centralt (jämför framställningen angående polisärendena i kapitel 4).

Ett sätt att beskriva säkerhetspolisens roll under denna tid är att den fungerade som en förhörs- eller utredningsgrupp inom mordutredningen. Den var avskild från andra delar av utredningen, men hade inget självständigt utredningsansvar utan arbetade på preciserade uppdrag.

Resurserna för utredningen av det s.k. huvudspår, som utvecklades under 1986 – dvs. PKK-spåret – kom i hög grad att att tas från säkerhetspolisen. Enligt Juristkommissionen var ca 150 polismän sysselsatta med detta spår i december 1986, varav huvuddelen kom från säkerhetspolisen.

Sammanfattningsvis spelade alltså säkerhetspolisen en betydande roll under mordutredningens första år, men ansvaret låter sig inte tydligt avgränsas, eftersom arbetsinsatsen var sammanvävd med utredningen i övrigt.

Därutöver torde säkerhetspolisen ha utbytt information om mordet med utländska säkerhetstjänster. Från detta synes dock inte föreligga någon dokumentation. Per-Göran Näss har uppgivit att säkerhetspolisen fick all den hjälp man kunde önska i detta hänseende, men att inget av intresse för mordutredningen kom fram."

Genom regeringsbeslutet i februari 1987 övertog Rikspolisstyrelsen ansvaret för polisarbetet. Avdelningschefen Ulf Karlsson blev operativt ansvarig, dvs. spaningschef. Under sig hade han ett antal avdelningar, varav en var säkerhetspolisen. I och med detta blev säkerhetspolisen en del av mordutredningen. Per-Göran Näss var chef för denna del. Därmed kom PKK-spåret att formellt flyttas till säkerhetspolisen, vars personal alltså redan tidigare varit i hög grad engagerad i den delen av mordutredningen. Samtidigt hade emellertid ansvaret för polisarbetet i mordutredningen flyttats från Stockholms polisdistrikt till Rikspolisstyrelsen, där säkerhetspolisen var en underordnad avdelning. Något självständigt ansvar avseende mordutredningen fick säkerhetspolisen därmed inte nu heller.

I och med att Hans Ölvebro våren 1988 tillträdde som spaningsledare tillskapades som framgått en egen organisation, Palmegruppen,

9

10

SOU 1987:72 s. 134.

PK-minnesanteckningar nr 20. Samma uppgift lämnades av byråchefen Christer Ekberg vid säkerhetspolisen, PK-minnesanteckningar nr 22.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

alltså ha haft att göra med att säkerhetspolisen faktiskt inte ansvarade för en eller flera specifika delar av mordutredningen, utan endast fungerade som en resurs för spanings- och förundersökningsledningen. Det slutliga ansvaret och ansvaret för hela mordutredningen låg centralt (jämför framställningen angående polisärendena i kapitel 4).

Ett sätt att beskriva säkerhetspolisens roll under denna tid är att den fungerade som en förhörs- eller utredningsgrupp inom mordutredningen. Den var avskild från andra delar av utredningen, men hade inget självständigt utredningsansvar utan arbetade på preciserade uppdrag.

Resurserna för utredningen av det s.k. huvudspår, som utvecklades under 1986 – dvs. PKK-spåret – kom i hög grad att att tas från säkerhetspolisen. Enligt Juristkommissionen var ca 150 polismän sysselsatta med detta spår i december 1986, varav huvuddelen kom från säkerhetspolisen.

Sammanfattningsvis spelade alltså säkerhetspolisen en betydande roll under mordutredningens första år, men ansvaret låter sig inte tydligt avgränsas, eftersom arbetsinsatsen var sammanvävd med utredningen i övrigt.

Därutöver torde säkerhetspolisen ha utbytt information om mordet med utländska säkerhetstjänster. Från detta synes dock inte föreligga någon dokumentation. Per-Göran Näss har uppgivit att säkerhetspolisen fick all den hjälp man kunde önska i detta hänseende, men att inget av intresse för mordutredningen kom fram."

Genom regeringsbeslutet i februari 1987 övertog Rikspolisstyrelsen ansvaret för polisarbetet. Avdelningschefen Ulf Karlsson blev operativt ansvarig, dvs. spaningschef. Under sig hade han ett antal avdelningar, varav en var säkerhetspolisen. I och med detta blev säkerhetspolisen en del av mordutredningen. Per-Göran Näss var chef för denna del. Därmed kom PKK-spåret att formellt flyttas till säkerhetspolisen, vars personal alltså redan tidigare varit i hög grad engagerad i den delen av mordutredningen. Samtidigt hade emellertid ansvaret för polisarbetet i mordutredningen flyttats från Stockholms polisdistrikt till Rikspolisstyrelsen, där säkerhetspolisen var en underordnad avdelning. Något självständigt ansvar avseende mordutredningen fick säkerhetspolisen därmed inte nu heller.

I och med att Hans Ölvebro våren 1988 tillträdde som spaningsledare tillskapades som framgått en egen organisation, Palmegruppen,

9

10

SOU 1987:72 s. 134.

PK-minnesanteckningar nr 20. Samma uppgift lämnades av byråchefen Christer Ekberg vid säkerhetspolisen, PK-minnesanteckningar nr 22.

vid rikskriminalpolisen. Säkerhetspolisen hade ingen roll i denna nya organisation, som fick ansvaret för hela mordutredningen, med ett undantag. Undantaget gällde PKK-spåret som inte flyttades över till den nya utredningsgruppen, utan fick ligga kvar hos säkerhetspolisen. I samband med denna omorganisation ordnades informationsutbytet mellan PU och säkerhetspolisen på följande sätt, enligt vad som uppgivits för kommissionen från företrädare för säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen överlämnade allt material rörande mordutredningen till PU. Alla tips som därefter kommit till säkerhetspolisen har vidarebefordrats till PU. Ingen utredning rörande mordet förekommer vid säkerhetspolisen. Då PU har behov av information eller annat bistånd från säkerhetspolisen skall en formaliserad förfrågan riktas till en för ändamålet utsedd kontaktman, som ser till att frågan besvaras, se vidare nedan. Enligt uppgift från ömse håll har denna ordning fungerat väl.

PKK-utredningen låg således kvar hos säkerhetspolisen, även efter tillskapandet av PU. Se vidare kapitel 5, Avsnitt Y – ”Turkiet” (PKK).

Material hos säkerhetspolisen med anknytning till mordutredningen

Säkerhetspolisens material med anknytning till utredningen av mordet på Olof Palme finns inte samlat på sådant sätt att den som är satt att granska materialet enkelt kan beställa fram detta. Enligt vad som uppgivits inför kommissionen av säkerhetspolisens generaldirektör Anders Eriksson skulle säkerhetspolisen inte förfoga över någon särskild akt rörande Palmeärendet utan material som berör mordutredningen skulle vara insorterat i personakter respektive sakakter, till vilka det i de flesta fall saknas hänvisning om att de innehåller uppgifter rörande utredningen av mordet på Olof Palme." Det har emellertid därefter uppgivits att det hos säkerhetspolisen finns två akter rörande mordutredningen, ”Mordet på statsminister Olof Palme” och ”Ej kurd”. I samband med vår materialgranskning hos säkerhetspolisen har slutligen uppgivits att detta inte är två skilda akter.

Om dokumentation som rör mordutredningen har från säkerhetspolisens sida uppgetts, att när en förfrågan från PU inkommer till säkerhetspolisen registreras denna i det särskilda diariet för RKP-förfrågningar (RKP = rikskriminalpolisen) i Palmeärendet. Diariet, som förts från våren-sommaren 1986, borde enligt den ansvarige handläggaren åtminstone från 1988 innehålla samtliga förfrågningar från PU. Möjligen kunde det finnas någon muntlig förfrågning som inte diarieförts.

1 Kommissionens sammanträffande med Anders Eriksson den 24 juni 1998.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

vid rikskriminalpolisen. Säkerhetspolisen hade ingen roll i denna nya organisation, som fick ansvaret för hela mordutredningen, med ett undantag. Undantaget gällde PKK-spåret som inte flyttades över till den nya utredningsgruppen, utan fick ligga kvar hos säkerhetspolisen. I samband med denna omorganisation ordnades informationsutbytet mellan PU och säkerhetspolisen på följande sätt, enligt vad som uppgivits för kommissionen från företrädare för säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen överlämnade allt material rörande mordutredningen till PU. Alla tips som därefter kommit till säkerhetspolisen har vidarebefordrats till PU. Ingen utredning rörande mordet förekommer vid säkerhetspolisen. Då PU har behov av information eller annat bistånd från säkerhetspolisen skall en formaliserad förfrågan riktas till en för ändamålet utsedd kontaktman, som ser till att frågan besvaras, se vidare nedan. Enligt uppgift från ömse håll har denna ordning fungerat väl.

PKK-utredningen låg således kvar hos säkerhetspolisen, även efter tillskapandet av PU. Se vidare kapitel 5, Avsnitt Y – ”Turkiet” (PKK).

Material hos säkerhetspolisen med anknytning till mordutredningen

Säkerhetspolisens material med anknytning till utredningen av mordet på Olof Palme finns inte samlat på sådant sätt att den som är satt att granska materialet enkelt kan beställa fram detta. Enligt vad som uppgivits inför kommissionen av säkerhetspolisens generaldirektör Anders Eriksson skulle säkerhetspolisen inte förfoga över någon särskild akt rörande Palmeärendet utan material som berör mordutredningen skulle vara insorterat i personakter respektive sakakter, till vilka det i de flesta fall saknas hänvisning om att de innehåller uppgifter rörande utredningen av mordet på Olof Palme." Det har emellertid därefter uppgivits att det hos säkerhetspolisen finns två akter rörande mordutredningen, ”Mordet på statsminister Olof Palme” och ”Ej kurd”. I samband med vår materialgranskning hos säkerhetspolisen har slutligen uppgivits att detta inte är två skilda akter.

Om dokumentation som rör mordutredningen har från säkerhetspolisens sida uppgetts, att när en förfrågan från PU inkommer till säkerhetspolisen registreras denna i det särskilda diariet för RKP-förfrågningar (RKP = rikskriminalpolisen) i Palmeärendet. Diariet, som förts från våren-sommaren 1986, borde enligt den ansvarige handläggaren åtminstone från 1988 innehålla samtliga förfrågningar från PU. Möjligen kunde det finnas någon muntlig förfrågning som inte diarieförts.

1 Kommissionens sammanträffande med Anders Eriksson den 24 juni 1998.

När säkerhetspolisen upprättat svar på en förfrågan skickas detta i original till PU tillsammans med förfrågningen och såvitt handläggaren visste behåller säkerhetspolisen inte några kopior av handlingarna." Ibland händer det att tips rörande mordet på Olof Palme kommer in direkt till säkerhetspolisen. Tipsen behålls då av säkerhetspolisen i original medan kopior vidarebefordras till PU. Säkerhetspolisen gör inga egna utredningar i anledning av sådana tips, eftersom det är bestämt att säkerhetspolisen endast skall vidta utredning i Palmeärendet på förfrågan av PU.

I samband med att kommissionen framställde önskemål att få del av säkerhetspolisens material rörande mordutredningen åtog sig säkerhetspolisen att upprätta en sammanställning över de person- och sakakter som på något sätt rör utredningen av mordet på Olof Palme. Enligt senare besked har en sådan sammanställning i och för sig upprättats, men det uppgavs att den var mycket översiktlig och inte innehöll något av värde, varför den inte inkluderades i det material som ställdes till kommissionens förfogande.

Det material den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat fick ta del av har enligt säkerhetspolisen dokumenterats. Detta material har ställts till vårt förfogande. Det består huvudsakligen av akten ”Mordet på statsminister Olof Palme”, men även av en del andra handlingar, som vi bedömt vara av mer perifer betydelse.

Akten ”Mordet på statsminister Olof Palme”. Akten innehåller totalt ca 2 500 sidor. I huvudsak rör det sig om ett från granskningssynpunkt ointressant material. Delar av innehållet i materialet är sådant som även återfinns hos PU. Till stor del är det emellertid fråga om till synes lösryckta handlingar, som förefallit oss vara av mindre värde. Åtskilligt är uppenbart ointressant från utredningssynpunkt, t.ex. innehåller materia12

Vi har inte kunnat få en klar bild av detta. Samme handläggare har, enligt vad som antecknats i minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionens arbete, vid ett sammanträffande den 6 februari 1996, uppgett att alla handlingar rörande kommunikationen med PU kopierats och sparats hos säkerhetspolisen, dvs. såväl PU:s förfrågan som säkerhetspolisens svar skulle finnas samlat arkiverat hos säkerhetspolisen (PK-minnesanteckningar nr 21). Enligt de besked vi fått är detta inte riktigt. Förfrågningar från PU har visserligen sparats, men ligger då i den person- eller sakakt ur vilken information för besvarande av den aktuella frågan hämtats. Någon dokumentation över vilka akter som på det sättet kommit till användning finns inte och det är således inte möjligt att granska denna hantering utan genomgång av alla hos säkerhetspolisen förekommande person- och sakakter. Någon sådan genomgång har vi (av naturliga skäl) inte kunnat göra.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

När säkerhetspolisen upprättat svar på en förfrågan skickas detta i original till PU tillsammans med förfrågningen och såvitt handläggaren visste behåller säkerhetspolisen inte några kopior av handlingarna." Ibland händer det att tips rörande mordet på Olof Palme kommer in direkt till säkerhetspolisen. Tipsen behålls då av säkerhetspolisen i original medan kopior vidarebefordras till PU. Säkerhetspolisen gör inga egna utredningar i anledning av sådana tips, eftersom det är bestämt att säkerhetspolisen endast skall vidta utredning i Palmeärendet på förfrågan av PU.

I samband med att kommissionen framställde önskemål att få del av säkerhetspolisens material rörande mordutredningen åtog sig säkerhetspolisen att upprätta en sammanställning över de person- och sakakter som på något sätt rör utredningen av mordet på Olof Palme. Enligt senare besked har en sådan sammanställning i och för sig upprättats, men det uppgavs att den var mycket översiktlig och inte innehöll något av värde, varför den inte inkluderades i det material som ställdes till kommissionens förfogande.

Det material den tidigare Palmekommissionens ordförande och sekretariat fick ta del av har enligt säkerhetspolisen dokumenterats. Detta material har ställts till vårt förfogande. Det består huvudsakligen av akten ”Mordet på statsminister Olof Palme”, men även av en del andra handlingar, som vi bedömt vara av mer perifer betydelse.

Akten ”Mordet på statsminister Olof Palme”. Akten innehåller totalt ca 2 500 sidor. I huvudsak rör det sig om ett från granskningssynpunkt ointressant material. Delar av innehållet i materialet är sådant som även återfinns hos PU. Till stor del är det emellertid fråga om till synes lösryckta handlingar, som förefallit oss vara av mindre värde. Åtskilligt är uppenbart ointressant från utredningssynpunkt, t.ex. innehåller materia12

Vi har inte kunnat få en klar bild av detta. Samme handläggare har, enligt vad som antecknats i minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionens arbete, vid ett sammanträffande den 6 februari 1996, uppgett att alla handlingar rörande kommunikationen med PU kopierats och sparats hos säkerhetspolisen, dvs. såväl PU:s förfrågan som säkerhetspolisens svar skulle finnas samlat arkiverat hos säkerhetspolisen (PK-minnesanteckningar nr 21). Enligt de besked vi fått är detta inte riktigt. Förfrågningar från PU har visserligen sparats, men ligger då i den person- eller sakakt ur vilken information för besvarande av den aktuella frågan hämtats. Någon dokumentation över vilka akter som på det sättet kommit till användning finns inte och det är således inte möjligt att granska denna hantering utan genomgång av alla hos säkerhetspolisen förekommande person- och sakakter. Någon sådan genomgång har vi (av naturliga skäl) inte kunnat göra.

Övriga delar av resningsmaterialet 6.2.7 Sammanfattande anmärkningar

Utredningen avseende iakttagelser av Christer P under mordkvällen Utredningen avseende Christer P:s tillgång till vapen. Utredningen avseende Christer P:s relation till ”bombmannen”.... Utredningen avseende uttalanden av Christer P som tyder på att denne begått mordet....

Övriga delar av resningsmaterialet..... 6.3 Sammanfattande anmärkningar om utredningsläget

beträffande Christer P.

816 829 833

837 837

838

843 843

7 Gärningsmannaprofilen .....

Kapitlets innehåll 7.1 Gärningsmannaprofilen i utredningen av mordet på

Olof Palme 7.1.1 Om metoden. 7.1.2 Palmeutredningens gärningsmannaprofil

Allmänt.... Utdrag ur GMP RRV-experternas genomgång och bedömning av GMP

Expertgranskning 7.1.3 Sammanfattande anmärkningar

Brottsanalysen och gärningsmannaprofilen....... Tillvägagångssättet.....

Arbetets resultat; den färdiga GMP. 7.2 Palmeutredningens åtgärder i anledning av GMP 7.2.1 Allmänt ..... 7.2.2 Åtgärdslista. 7.2.3 Genomgång av GMP-kontrollistan. 7.2.4 GMP-objekt m.m.

Inledande anmärkningar Jugoslavisk man som tidigare dömts för dråpförsök Kriminell och psykiskt störd man med utpräglat palmehat Ensamstående man boende i innerstaden som gjort sig av med en hittills icke återfunnen revolver av den typ som användes vid mordet.

Psykiskt sjuk man med fixering vid Olof Palme 7.2.5 Sammanfattande anmärkningar

Allmänt Vissa utredningsuppslag

844 844 849 849 854 892 896 912 912 913 916 919 919 920 922 945 945 946 952

955 961 966 966 968

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Övriga delar av resningsmaterialet 6.2.7 Sammanfattande anmärkningar

Utredningen avseende iakttagelser av Christer P under mordkvällen Utredningen avseende Christer P:s tillgång till vapen. Utredningen avseende Christer P:s relation till ”bombmannen”.... Utredningen avseende uttalanden av Christer P som tyder på att denne begått mordet....

Övriga delar av resningsmaterialet..... 6.3 Sammanfattande anmärkningar om utredningsläget

beträffande Christer P.

816 829 833

837 837

838

843 843

7 Gärningsmannaprofilen .....

Kapitlets innehåll 7.1 Gärningsmannaprofilen i utredningen av mordet på

Olof Palme 7.1.1 Om metoden. 7.1.2 Palmeutredningens gärningsmannaprofil

Allmänt.... Utdrag ur GMP RRV-experternas genomgång och bedömning av GMP

Expertgranskning 7.1.3 Sammanfattande anmärkningar

Brottsanalysen och gärningsmannaprofilen....... Tillvägagångssättet.....

Arbetets resultat; den färdiga GMP. 7.2 Palmeutredningens åtgärder i anledning av GMP 7.2.1 Allmänt ..... 7.2.2 Åtgärdslista. 7.2.3 Genomgång av GMP-kontrollistan. 7.2.4 GMP-objekt m.m.

Inledande anmärkningar Jugoslavisk man som tidigare dömts för dråpförsök Kriminell och psykiskt störd man med utpräglat palmehat Ensamstående man boende i innerstaden som gjort sig av med en hittills icke återfunnen revolver av den typ som användes vid mordet.

Psykiskt sjuk man med fixering vid Olof Palme 7.2.5 Sammanfattande anmärkningar

Allmänt Vissa utredningsuppslag

844 844 849 849 854 892 896 912 912 913 916 919 919 920 922 945 945 946 952

955 961 966 966 968

let inbjudningar till de av de s.k. privatspanarna arrangerade årliga mötena på årsdagen av mordet.

Kommissionen har gått igenom materialet, men eftersom innehållet bedömts sakna relevans för vårt uppdrag redovisas det inte här. Med tanke på att kommissionen skall fästa särskild vikt vid frågor som rör polisspåret finns det emellertid skäl att något beröra vad akten innehåller i det hänseendet. Den innehåller två ”boxar” benämnda ”Polisspåret”. Volym 1 består enbart av kopior av artiklar ur tidningar och tidskrifter. Även volym 2 innehåller till övervägande del sådana kopior. Här återfinns också två tunna mappar innehållande utredning av ”Buss 43” (se kapitel 4, Polisman D). Akten innehåller också 94 registerkort och en PM från juni 1994 upprättad av den utredningsman vid säkerhetspolisen, som handlade polisärendena under våren 1986. Om detta material, se kapitel 4, Polisspårets hantering inom PU.

Kommissionen har även gått igenom det material i övrigt som enligt säkerhetspolisen hade ställts till den tidigare Palmekommissionens ordförandes och sekretariats förfogande. Även detta material är, med några undantag, av begränsat intresse att redovisa. I de delar vi funnit det relevant för mordutredningen och vårt uppdrag har vi tagit upp det i de avsnitt av vår redovisning där det sakligt sett hör hemma.

Anmärkningar om kommissionens möjlighet att granska säkerhetspolisens material

Vid det sammanträde som kommissionen hade med säkerhetspolisens generaldirektör erhöll kommissionen i vart fall inledningsvis felaktiga uppgifter angående säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Det första beskedet var att det överhuvudtaget inte fanns något samlat material i ärendet. Det andra var att det skulle finnas två omfattande akter. När vi senare skulle granska dessa gavs beskedet att det i själva verket bara fanns en akt. Vissa uppgifter som säkerhetspolisen enligt minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionen lämnat angående hanteringen av materialet överensstämmer inte med de uppgifter som vi fått. Vi har vidare utlovats vissa sammanställningar och senare fått beskedet att sammanställningar visserligen gjorts, men att de är ointressanta och ingenting att se. Då vi begärt att få del av säkerhetspolisens material angående namngivna polismän har vi i vissa fall fått beskedet att dessa inte förekommer, annat än via dokumentation av den säkerhetsklassning som görs av alla polismän. Samtidigt har vi fått del av annat material, som innehållit sakuppgifter – i flera fall omfattande utredning – rörande samma polismän.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

let inbjudningar till de av de s.k. privatspanarna arrangerade årliga mötena på årsdagen av mordet.

Kommissionen har gått igenom materialet, men eftersom innehållet bedömts sakna relevans för vårt uppdrag redovisas det inte här. Med tanke på att kommissionen skall fästa särskild vikt vid frågor som rör polisspåret finns det emellertid skäl att något beröra vad akten innehåller i det hänseendet. Den innehåller två ”boxar” benämnda ”Polisspåret”. Volym 1 består enbart av kopior av artiklar ur tidningar och tidskrifter. Även volym 2 innehåller till övervägande del sådana kopior. Här återfinns också två tunna mappar innehållande utredning av ”Buss 43” (se kapitel 4, Polisman D). Akten innehåller också 94 registerkort och en PM från juni 1994 upprättad av den utredningsman vid säkerhetspolisen, som handlade polisärendena under våren 1986. Om detta material, se kapitel 4, Polisspårets hantering inom PU.

Kommissionen har även gått igenom det material i övrigt som enligt säkerhetspolisen hade ställts till den tidigare Palmekommissionens ordförandes och sekretariats förfogande. Även detta material är, med några undantag, av begränsat intresse att redovisa. I de delar vi funnit det relevant för mordutredningen och vårt uppdrag har vi tagit upp det i de avsnitt av vår redovisning där det sakligt sett hör hemma.

Anmärkningar om kommissionens möjlighet att granska säkerhetspolisens material

Vid det sammanträde som kommissionen hade med säkerhetspolisens generaldirektör erhöll kommissionen i vart fall inledningsvis felaktiga uppgifter angående säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Det första beskedet var att det överhuvudtaget inte fanns något samlat material i ärendet. Det andra var att det skulle finnas två omfattande akter. När vi senare skulle granska dessa gavs beskedet att det i själva verket bara fanns en akt. Vissa uppgifter som säkerhetspolisen enligt minnesanteckningar från den tidigare Palmekommissionen lämnat angående hanteringen av materialet överensstämmer inte med de uppgifter som vi fått. Vi har vidare utlovats vissa sammanställningar och senare fått beskedet att sammanställningar visserligen gjorts, men att de är ointressanta och ingenting att se. Då vi begärt att få del av säkerhetspolisens material angående namngivna polismän har vi i vissa fall fått beskedet att dessa inte förekommer, annat än via dokumentation av den säkerhetsklassning som görs av alla polismän. Samtidigt har vi fått del av annat material, som innehållit sakuppgifter – i flera fall omfattande utredning – rörande samma polismän.

Vi har erbjudits att granska omfattande registerutdrag. Dessa är emellertid i praktiken inte fullt uttydbara för en utomstående granskare. Som exempel kan nämnas att vi närmast händelsevis kom att erfara att tecknen ”%”, ”=” och ”+” i en textmassa betyder att det i ärendet finns en hängmapp, tunnare akt respektive ”box” med material. Utan kunskap om dessa och andra teckens innebörd kan läsaren inte se att det finns ett material att studera. Vi anser att registerutdrag, som i likhet med dessa är kryptiskt utformade, är problematiska från granskningssynpunkt. Det kan hävdas att den som tagit del av dem fått tillfälle att granska det material registerutdraget avser, trots att utdragets sakliga innehåll mycket väl kan ha undgått den som tagit del av det.

Vi har inför vårt uppdrag i denna del studerat vad dåvarande ambassadören Carl Lidbom anfört om granskningen av säkerhetspolisen i det delvis hemliga betänkande angående säkerhetspolisens arbetsmetoder som han avgav i april 1989 (SOU 1989:18). Ett återkommande tema i betänkandet är att säkerhetspolisens verksamhet i många känsliga fall inte dokumenteras och att den därför är svår att granska. Utredaren redovisade – trots att han biträddes av en byråchef hos säkerhetspolisen – stora svårigheter när det gällde att få en bild av de arbetsmetoder som användes. I den inledande sammanfattningen anfördes bl.a.:13

Till bilden av den gråzon där SÄPO arbetar hör en beslutsordning som gör det svårt att i efterhand veta vilka beslut som har fattats inom säkerhetspolisen. Beslut i känsliga, tveksamma eller kontroversiella frågor fattas ofta utan någon som helst dokumentation. I efterhand finns ingen annan möjlighet att rekonstruera beslutet än genom vad de inblandade befattningshavarna minns eller vill minnas. Enligt vad som sagts mig kan det också förekomma att beslut fattas genom ett tyst samtycke från en chef som får ett ärende föredraget för sig.

Bland de exempel utredaren nämnde ”på diffust beslutsfattande” var den olagliga avlyssning som förekom och sedermera lagfördes i utredningen av mordet på Olof Palme. Den hade ”skett utan att lämna några spår i form av beslutsdokumentation”.14 Ett annat exempel var användandet av ”källa A”, som avslöjades i samband med den s.k. Ebbe Carlsson-affären; utredaren hade inte funnit ett enda papper hos säkerhetspolisen rörande denna operation.

Det skulle kunna hävdas att utredarens granskning ligger flera år tillbaka i tiden och att de skildrade förhållanden numera har mindre relevans. Uppdraget utfördes emellertid under den period som vi

13

SOU 1989:18 s. 8. 14

A.st.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Vi har erbjudits att granska omfattande registerutdrag. Dessa är emellertid i praktiken inte fullt uttydbara för en utomstående granskare. Som exempel kan nämnas att vi närmast händelsevis kom att erfara att tecknen ”%”, ”=” och ”+” i en textmassa betyder att det i ärendet finns en hängmapp, tunnare akt respektive ”box” med material. Utan kunskap om dessa och andra teckens innebörd kan läsaren inte se att det finns ett material att studera. Vi anser att registerutdrag, som i likhet med dessa är kryptiskt utformade, är problematiska från granskningssynpunkt. Det kan hävdas att den som tagit del av dem fått tillfälle att granska det material registerutdraget avser, trots att utdragets sakliga innehåll mycket väl kan ha undgått den som tagit del av det.

Vi har inför vårt uppdrag i denna del studerat vad dåvarande ambassadören Carl Lidbom anfört om granskningen av säkerhetspolisen i det delvis hemliga betänkande angående säkerhetspolisens arbetsmetoder som han avgav i april 1989 (SOU 1989:18). Ett återkommande tema i betänkandet är att säkerhetspolisens verksamhet i många känsliga fall inte dokumenteras och att den därför är svår att granska. Utredaren redovisade – trots att han biträddes av en byråchef hos säkerhetspolisen – stora svårigheter när det gällde att få en bild av de arbetsmetoder som användes. I den inledande sammanfattningen anfördes bl.a.:13

Till bilden av den gråzon där SÄPO arbetar hör en beslutsordning som gör det svårt att i efterhand veta vilka beslut som har fattats inom säkerhetspolisen. Beslut i känsliga, tveksamma eller kontroversiella frågor fattas ofta utan någon som helst dokumentation. I efterhand finns ingen annan möjlighet att rekonstruera beslutet än genom vad de inblandade befattningshavarna minns eller vill minnas. Enligt vad som sagts mig kan det också förekomma att beslut fattas genom ett tyst samtycke från en chef som får ett ärende föredraget för sig.

Bland de exempel utredaren nämnde ”på diffust beslutsfattande” var den olagliga avlyssning som förekom och sedermera lagfördes i utredningen av mordet på Olof Palme. Den hade ”skett utan att lämna några spår i form av beslutsdokumentation”.14 Ett annat exempel var användandet av ”källa A”, som avslöjades i samband med den s.k. Ebbe Carlsson-affären; utredaren hade inte funnit ett enda papper hos säkerhetspolisen rörande denna operation.

Det skulle kunna hävdas att utredarens granskning ligger flera år tillbaka i tiden och att de skildrade förhållanden numera har mindre relevans. Uppdraget utfördes emellertid under den period som vi

13

SOU 1989:18 s. 8. 14

A.st.

granskar, varför vi anser att de erfarenheter som redovisas bör beaktas av oss, när vi bedömer förutsättningarna för vårt granskningsuppdrag i denna del.

Slutligen har vi studerat förundersöknings- och domsmaterialet i det s.k. buggningsmålet, där tjänstemän vid säkerhetspolisen dömdes för olovlig avlyssning. Av materialet framgår att tjänstemän vid säkerhetspolisen inte alltid anser det förenligt med sitt tjänsteansvar att för granskningsorgan av skilda slag – i det aktuella fallet den åklagare som utredde ärendet – korrekt redovisa verksamheten.

Mot den angivna bakgrunden har vi utfört vårt granskningsarbete i denna del så, att vi presenterat de frågeställningar vi är intresserade av för säkerhetspolisen och bett att få del av det material i saken som säkerhetspolisen förfogar över. Vi har därutöver ställt vissa specifika frågor – t.ex. har vi bett att få ta del av det eventuella material som kan finnas beträffande vissa polismän. De svar vi därvid fått redovisar vi, när de varit av intresse, liksom vi redovisar innehållet i de handlingar vi på detta sätt stött på, när vi bedömt detta vara av intresse. Några efterforskningar därutöver har vi inte gjort.

Vi är fullt medvetna om att vi därmed inte kan vara säkra på att vi har granskat säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Vi har endast granskat det material som på beskrivet sätt ställts till vårt förfogande. Vi anser emellertid inte att våra resurser och de rättsliga befogenheter en kommission av vårt slag förfogar över är tillräckliga för en mer förutsättningslös genomlysning av säkerhetspolisens roll i mordutredningen. Det har uppenbarligen inte heller varit vår uppdragsgivares, dvs. regeringens, tanke att vårt uppdrag skulle inkludera en mer ingående granskning av säkerhetspolisens sätt att arbeta och registrera material. Ett sådant uppdrag kräver andra överväganden än de som gjorts inför tillsättandet av denna kommission.

Vi vill också tillägga, att om det skulle förhålla sig så att ett visst material hos säkerhetspolisen rörande mordet inte kommit att företes för oss, behöver detta inte bero på en önskan från säkerhetspolisen att undgå granskning. Det kan även förhålla sig så, att organisationen inte själv har full kontroll över vilka handlingar den har och var de finns. Vår erfarenhet rörande de polismän, om vilka det dels sagts att ingen information finns, dels företetts omfattande information, pekar på att den ena handen inte alltid vetat vad den andra gjort.

16

15

16

Vi syftar här främst på att kommissionen inte haft möjlighet att höra uppgiftslämnare under ed.

Vi har stött på fler exempel på detta. I ett ärende med vag anknytning till mordet, där säkerhetspolisen bedrev utredning och långtgående övervakning mot en statstjänsteman, visade sig den övervakade samtidigt vara informatör åt

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

granskar, varför vi anser att de erfarenheter som redovisas bör beaktas av oss, när vi bedömer förutsättningarna för vårt granskningsuppdrag i denna del.

Slutligen har vi studerat förundersöknings- och domsmaterialet i det s.k. buggningsmålet, där tjänstemän vid säkerhetspolisen dömdes för olovlig avlyssning. Av materialet framgår att tjänstemän vid säkerhetspolisen inte alltid anser det förenligt med sitt tjänsteansvar att för granskningsorgan av skilda slag – i det aktuella fallet den åklagare som utredde ärendet – korrekt redovisa verksamheten.

Mot den angivna bakgrunden har vi utfört vårt granskningsarbete i denna del så, att vi presenterat de frågeställningar vi är intresserade av för säkerhetspolisen och bett att få del av det material i saken som säkerhetspolisen förfogar över. Vi har därutöver ställt vissa specifika frågor – t.ex. har vi bett att få ta del av det eventuella material som kan finnas beträffande vissa polismän. De svar vi därvid fått redovisar vi, när de varit av intresse, liksom vi redovisar innehållet i de handlingar vi på detta sätt stött på, när vi bedömt detta vara av intresse. Några efterforskningar därutöver har vi inte gjort.

Vi är fullt medvetna om att vi därmed inte kan vara säkra på att vi har granskat säkerhetspolisens material rörande mordutredningen. Vi har endast granskat det material som på beskrivet sätt ställts till vårt förfogande. Vi anser emellertid inte att våra resurser och de rättsliga befogenheter en kommission av vårt slag förfogar över är tillräckliga för en mer förutsättningslös genomlysning av säkerhetspolisens roll i mordutredningen. Det har uppenbarligen inte heller varit vår uppdragsgivares, dvs. regeringens, tanke att vårt uppdrag skulle inkludera en mer ingående granskning av säkerhetspolisens sätt att arbeta och registrera material. Ett sådant uppdrag kräver andra överväganden än de som gjorts inför tillsättandet av denna kommission.

Vi vill också tillägga, att om det skulle förhålla sig så att ett visst material hos säkerhetspolisen rörande mordet inte kommit att företes för oss, behöver detta inte bero på en önskan från säkerhetspolisen att undgå granskning. Det kan även förhålla sig så, att organisationen inte själv har full kontroll över vilka handlingar den har och var de finns. Vår erfarenhet rörande de polismän, om vilka det dels sagts att ingen information finns, dels företetts omfattande information, pekar på att den ena handen inte alltid vetat vad den andra gjort.

16

15

16

Vi syftar här främst på att kommissionen inte haft möjlighet att höra uppgiftslämnare under ed.

Vi har stött på fler exempel på detta. I ett ärende med vag anknytning till mordet, där säkerhetspolisen bedrev utredning och långtgående övervakning mot en statstjänsteman, visade sig den övervakade samtidigt vara informatör åt

Kontakter mellan förundersökningsledningen och regeringen Regeringens förhållningssätt till brottsutredningen under det första utredningsåret framgår av redogörelsen i kapitel 1. I kapitel 5 relateras vissa delar av den s.k. Ebbe Carlsson-affären, som inbegrep kontakter av olika slag mellan regeringen och brottsutredningen. Ämnet behandlas slutligen i kapitel 8.

2.1.4 Palmeutredningens material Materialets omfattning Utredningsmaterialet är oerhört stort. Det finns dock ingen statistik över hur många handlingar, sidor eller pärmar det omfattar. En överslagsberäkning visar att ett exemplar av utredningen mellan tummen och pekfingret består av ungefär 600 pärmar. RRV-experterna har vid sin genomgång uppskattat att materialet innehåller 300 000 till 500 000 A4-sidor.

Utifrån den uppgiften kan man göra ett tankeexperiment. Materialet kan jämföras med vanliga förundersökningshandlingar, dvs. det är blandat av lättillgängligt material, typ registeruppgifter, och tyngre läsning, t.ex. dialogförhör. En erfaren jurist kan vid inläsning översiktligt tillgodogöra sig kanske 300 sidor sådant material på en arbetsdag. Det skulle med andra ord ta 1000 arbetsdagar att läsa in 300 000 sidor och bortåt 700 dagar att ta sig igenom ytterligare 200 000 sidor. Räknat på 200 arbetsdagar per år innebär det att det skulle gå åt fem till drygt åtta manår att översiktligt läsa in materialet. Tankeexperimentet kan utvecklas och problematiseras, t.ex. utifrån kommissionens uppdrag, men även från PU:s synpunkt vilka möjligheter har nytillkommande utredningsmän att skaffa sig inblick i och överblick över materialet?

Palmeutredningen består av ca 18 500 uppslag. Ett uppslag (spaningsuppslag) kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag, det är alltså kvantitativt sett ett mycket grovt mått.

säkerhetspolisen, varvid de åtgärder som tilldragit sig säkerhetspolisens uppmärksamhet visade sig ha skett på säkerhetspolisens egen tillskyndan. Även andra förhållanden i det ärendet inger betänkligheter, t.ex. att den övervakade benämndes "objekt Adolf” (jfr det i kapitel 4 berörda ”Projekt Adolf').

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Kontakter mellan förundersökningsledningen och regeringen Regeringens förhållningssätt till brottsutredningen under det första utredningsåret framgår av redogörelsen i kapitel 1. I kapitel 5 relateras vissa delar av den s.k. Ebbe Carlsson-affären, som inbegrep kontakter av olika slag mellan regeringen och brottsutredningen. Ämnet behandlas slutligen i kapitel 8.

2.1.4 Palmeutredningens material Materialets omfattning Utredningsmaterialet är oerhört stort. Det finns dock ingen statistik över hur många handlingar, sidor eller pärmar det omfattar. En överslagsberäkning visar att ett exemplar av utredningen mellan tummen och pekfingret består av ungefär 600 pärmar. RRV-experterna har vid sin genomgång uppskattat att materialet innehåller 300 000 till 500 000 A4-sidor.

Utifrån den uppgiften kan man göra ett tankeexperiment. Materialet kan jämföras med vanliga förundersökningshandlingar, dvs. det är blandat av lättillgängligt material, typ registeruppgifter, och tyngre läsning, t.ex. dialogförhör. En erfaren jurist kan vid inläsning översiktligt tillgodogöra sig kanske 300 sidor sådant material på en arbetsdag. Det skulle med andra ord ta 1000 arbetsdagar att läsa in 300 000 sidor och bortåt 700 dagar att ta sig igenom ytterligare 200 000 sidor. Räknat på 200 arbetsdagar per år innebär det att det skulle gå åt fem till drygt åtta manår att översiktligt läsa in materialet. Tankeexperimentet kan utvecklas och problematiseras, t.ex. utifrån kommissionens uppdrag, men även från PU:s synpunkt vilka möjligheter har nytillkommande utredningsmän att skaffa sig inblick i och överblick över materialet?

Palmeutredningen består av ca 18 500 uppslag. Ett uppslag (spaningsuppslag) kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag, det är alltså kvantitativt sett ett mycket grovt mått.

säkerhetspolisen, varvid de åtgärder som tilldragit sig säkerhetspolisens uppmärksamhet visade sig ha skett på säkerhetspolisens egen tillskyndan. Även andra förhållanden i det ärendet inger betänkligheter, t.ex. att den övervakade benämndes "objekt Adolf” (jfr det i kapitel 4 berörda ”Projekt Adolf').

Materialets registrering, indelning etc.

Registrering av materialet i Palmeutredningen har under hela utredningstiden skett enligt ett visst system som byggts ut efter hand som utredningen vuxit. Det har i den meningen en organisk struktur. Registersystemet är databaserat. Själva registreringssystemet är detsamma som under lång tid använts och fortfarande används i brottsutredningar vid grövre våldsbrott. Registreringens ändamål är att främja spaningsarbetet och göra det möjligt för spaningsledningen att överblicka materialet samt att kombinera och sammanställa olika delar. Registreringen skall utgöra en garanti för att visst spaningsmaterial inte förblir obeaktat eller försvinner i mängden av annat material.

Vid utredningar av grövre våldsbrott görs normalt en avsnittsindelning för att sammanföra uppslag av i huvudsak samma sakinnehåll. En sådan avsnittsindelning har även gjorts i Palmeutredningen. Varje avsnitt är döpt med en bokstav från A till Ö (se vidare nedan). Många av avsnitten är uppdelade i ett flertal underavsnitt. Redan

morgonen efter mordet gjorde registerföraren vid Stockholmspolisens våldsrotel avsnittsindelningen från A till L. Men delar av utredningen lades som bekant på Rikspolisstyrelsen, som gjorde en egen arbetsregistrering och egen avsnittsindelning. Den började på bokstaven S. Samma uppslag kunde vid denna tidpunkt därför vara registrerat under olika avsnitt, hos Stockholmspolisen respektive Rikspolisstyrelsen, vilket ledde till att olika utredningsmän kunde utreda samma uppslag ovetande om varandra. Denna oordning ledde efter en dryg vecka till insikten att de båda registren måste föras samman. Häri ligger t.ex. förklaringen till att avsnittet C idag är vakant. Där låg från början utredning av offrets person. Det materialet hade Rikspolisstyrelsen registrerat under bokstaven T. När registren fördes samman fick avsnittet behålla bokstaven T från Rikspolisstyrelsens registrering. Från den 10 mars 1986 har endast nuvarande register förts. Man kan dock än idag hitta spår från den tidigare ordningen, dvs. dokument som är dubbelregistrerade.

PU-materialet förs numera i fyra exemplar, vilket är det normala för brottsutredningar angående grövre våldsbrottslighet. Under det första året efter mordet fördes utredningen i tolv exemplar vilket gjorde att det var svårt att hålla ihop den.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Materialets registrering, indelning etc.

Registrering av materialet i Palmeutredningen har under hela utredningstiden skett enligt ett visst system som byggts ut efter hand som utredningen vuxit. Det har i den meningen en organisk struktur. Registersystemet är databaserat. Själva registreringssystemet är detsamma som under lång tid använts och fortfarande används i brottsutredningar vid grövre våldsbrott. Registreringens ändamål är att främja spaningsarbetet och göra det möjligt för spaningsledningen att överblicka materialet samt att kombinera och sammanställa olika delar. Registreringen skall utgöra en garanti för att visst spaningsmaterial inte förblir obeaktat eller försvinner i mängden av annat material.

Vid utredningar av grövre våldsbrott görs normalt en avsnittsindelning för att sammanföra uppslag av i huvudsak samma sakinnehåll. En sådan avsnittsindelning har även gjorts i Palmeutredningen. Varje avsnitt är döpt med en bokstav från A till Ö (se vidare nedan). Många av avsnitten är uppdelade i ett flertal underavsnitt. Redan

morgonen efter mordet gjorde registerföraren vid Stockholmspolisens våldsrotel avsnittsindelningen från A till L. Men delar av utredningen lades som bekant på Rikspolisstyrelsen, som gjorde en egen arbetsregistrering och egen avsnittsindelning. Den började på bokstaven S. Samma uppslag kunde vid denna tidpunkt därför vara registrerat under olika avsnitt, hos Stockholmspolisen respektive Rikspolisstyrelsen, vilket ledde till att olika utredningsmän kunde utreda samma uppslag ovetande om varandra. Denna oordning ledde efter en dryg vecka till insikten att de båda registren måste föras samman. Häri ligger t.ex. förklaringen till att avsnittet C idag är vakant. Där låg från början utredning av offrets person. Det materialet hade Rikspolisstyrelsen registrerat under bokstaven T. När registren fördes samman fick avsnittet behålla bokstaven T från Rikspolisstyrelsens registrering. Från den 10 mars 1986 har endast nuvarande register förts. Man kan dock än idag hitta spår från den tidigare ordningen, dvs. dokument som är dubbelregistrerade.

PU-materialet förs numera i fyra exemplar, vilket är det normala för brottsutredningar angående grövre våldsbrottslighet. Under det första året efter mordet fördes utredningen i tolv exemplar vilket gjorde att det var svårt att hålla ihop den.

Utredningsmaterialet innehåller numera följande huvudavsnitt. А Anmälan, polisiära åtgärder, larm etc B Tekniskt avsnitt, rättsmedicin С Vakant D

Allmänna tips E Iakttagelser av brottet F Omhändertaget gods G Farliga personer H Politiska motiv I Vapentips J Vakant K Klubben Oxen, personer med anknytning L Biografen Grand, besökare, närområde M Tips i samband med publicerade fantom-bilder N (N-avsnittet avser Viktor G och bär dennes namn) O Inledande dörrknackningar P Vapenärende Täbyanstalten, inledning av PKK-spåret Q Vapenhandel Bofors R Press-informationstjänst, radio-tv, foton, valturné S Rymlingar – psykfall – självmord – försvunna T Kartläggning av offrets personliga förhållanden U Tysk terrorism, RAF V Jugoslavien, se även avsnitt Å X Vapenlicenser – vapenhandlare Y Turkiet Z Gamla stan Å Miro Baresic/HDP Ä Arkiverade brev, ej registrerade i förundersökningen, sorterade

länsvis Viss utredning om leasingbilar

Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas

Ett exempel kan illustrera hur det går till att söka i materialet. Antag att vi vill kontrollera om ett tips, som en person uppger sig ha lämnat, har blivit utrett. Personen heter i detta fall Gitte W och hon sägs ha gjort iakttagelser rörande ett galleri på Västerlånggatan i Gamla stan, dvs. i närheten av makarna Palmes bostad.

Vi börjar då söka på Gitte W. Hennes namn visade sig finnas registrerat under uppslaget Z 8123. Bokstaven Z står för Gamla stan. Under huvuduppslaget framgår att Gitte W per telefon den 2 mars kl. 15.22 tipsat polisen om att hon varit inne i en högst ett år gammal

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Utredningsmaterialet innehåller numera följande huvudavsnitt. А Anmälan, polisiära åtgärder, larm etc B Tekniskt avsnitt, rättsmedicin С Vakant D

Allmänna tips E Iakttagelser av brottet F Omhändertaget gods G Farliga personer H Politiska motiv I Vapentips J Vakant K Klubben Oxen, personer med anknytning L Biografen Grand, besökare, närområde M Tips i samband med publicerade fantom-bilder N (N-avsnittet avser Viktor G och bär dennes namn) O Inledande dörrknackningar P Vapenärende Täbyanstalten, inledning av PKK-spåret Q Vapenhandel Bofors R Press-informationstjänst, radio-tv, foton, valturné S Rymlingar – psykfall – självmord – försvunna T Kartläggning av offrets personliga förhållanden U Tysk terrorism, RAF V Jugoslavien, se även avsnitt Å X Vapenlicenser – vapenhandlare Y Turkiet Z Gamla stan Å Miro Baresic/HDP Ä Arkiverade brev, ej registrerade i förundersökningen, sorterade

länsvis Viss utredning om leasingbilar

Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas

Ett exempel kan illustrera hur det går till att söka i materialet. Antag att vi vill kontrollera om ett tips, som en person uppger sig ha lämnat, har blivit utrett. Personen heter i detta fall Gitte W och hon sägs ha gjort iakttagelser rörande ett galleri på Västerlånggatan i Gamla stan, dvs. i närheten av makarna Palmes bostad.

Vi börjar då söka på Gitte W. Hennes namn visade sig finnas registrerat under uppslaget Z 8123. Bokstaven Z står för Gamla stan. Under huvuduppslaget framgår att Gitte W per telefon den 2 mars kl. 15.22 tipsat polisen om att hon varit inne i en högst ett år gammal

konstaffär mittemot makarna Palmes bostad. Innehavarna var, enligt Gitte W, utlänningar som verkade ”slipade” men dåliga på konst.

Under underuppslaget Z 8123-A framgår att polisen drygt två år senare, den 9 maj 1988, hållit ett förhör med Gitte W. Hon lämnade då mer utförliga uppgifter. Hon berättade att galleriet på Västerlånggatan 28 hade öppnats under hösten 1985 och att hon när hon vid ett tillfälle besökte det träffade tre mellaneuropeiska män i 35-40-årsåldern. Männen pratade svenska med lätt brytning. Ingen av dem var intresserad av att visa konsten eller att sälja den. Hon fick ett intryck av att de inte var "konstkännare” och att det de visade bara var ”skräp”. Hon berättade vidare att konsthandeln var i två plan och att man från det övre planet kunde se in i makarna Palmes bostad. Dagen efter mordet hade hon gått förbi galleriet. Hon såg då att det var grå papper klistrade för fönstren och att galleriet var stängt.

Under Z 8123-1 finns ett brev från Per W, från den 21 november 1996, registrerat. På brevet finns anteckningar med hänvisningar till en rad andra uppslag: N 3070-A, N 3397, Z 8048, Z 8027, Z 6426-A och HB 11303. Dessa uppslag innehåller följande ytterligare uppgifter.

Avsnitt N är utredningen om Viktor G. I N 3070-A, som är ett underuppslag, återges ett telefonförhör den 16 mars 1986 med Jerzy P, ägaren till galleriet. Jerzy P berättade att han köpt lokalen i juli 1985. Han uppgav vidare att han inte kände någon Viktor G. Den enda fotograf han kände var Viktor L-B.

I huvuduppslaget N 3070 framgår att Jerzy P, ägare till Galleri Art Atrium, hördes av polisen den 13 mars 1986 med anledning av att ägaren till Café Mon Cheri uppgett att Jerzy P förmedlat kontakt med en fotograf som Viktor G kände. Café Mon Chéris ägare hade fått uppfattningen att Viktor G kände Jerzy P. Jerzy P förevisades ett fotografi på Viktor G men kände inte igen honom. Den enda fotograf Jerzy P uppgav sig känna var Viktor L-B.

Uppslaget N 3397 innehåller en anteckning från den 21 januari 1988 om ett telefonsamtal från en anonym svensk man, som uppgav sig ha sett ”33-åringen” tillsammans med de polacker som innehade galleriet på Västerlånggatan 28. Han hade sett dem på gatan ca två månader före mordet. Enligt mannen var polackerna på minnesgudstjänst i Johannes kyrka på mordkvällen. I detta uppslag finns hänvisningar till N 3070, Z 8048 och Z 8027.

Uppslaget Z 8027 innehåller dokumentation av en dörrknackning runt Västerlånggatan 31, påbörjad den 4 mars 1986. I Z 8027:2 finns namn på tre personer som fanns på det aktuella galleriet: Tomasz L, som renoverat galleriet, samt Anil B och Per E, vilka båda hade knytning till galleriet. I Z 8027-6 finns en uppgift om att PU pratat med

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

konstaffär mittemot makarna Palmes bostad. Innehavarna var, enligt Gitte W, utlänningar som verkade ”slipade” men dåliga på konst.

Under underuppslaget Z 8123-A framgår att polisen drygt två år senare, den 9 maj 1988, hållit ett förhör med Gitte W. Hon lämnade då mer utförliga uppgifter. Hon berättade att galleriet på Västerlånggatan 28 hade öppnats under hösten 1985 och att hon när hon vid ett tillfälle besökte det träffade tre mellaneuropeiska män i 35-40-årsåldern. Männen pratade svenska med lätt brytning. Ingen av dem var intresserad av att visa konsten eller att sälja den. Hon fick ett intryck av att de inte var "konstkännare” och att det de visade bara var ”skräp”. Hon berättade vidare att konsthandeln var i två plan och att man från det övre planet kunde se in i makarna Palmes bostad. Dagen efter mordet hade hon gått förbi galleriet. Hon såg då att det var grå papper klistrade för fönstren och att galleriet var stängt.

Under Z 8123-1 finns ett brev från Per W, från den 21 november 1996, registrerat. På brevet finns anteckningar med hänvisningar till en rad andra uppslag: N 3070-A, N 3397, Z 8048, Z 8027, Z 6426-A och HB 11303. Dessa uppslag innehåller följande ytterligare uppgifter.

Avsnitt N är utredningen om Viktor G. I N 3070-A, som är ett underuppslag, återges ett telefonförhör den 16 mars 1986 med Jerzy P, ägaren till galleriet. Jerzy P berättade att han köpt lokalen i juli 1985. Han uppgav vidare att han inte kände någon Viktor G. Den enda fotograf han kände var Viktor L-B.

I huvuduppslaget N 3070 framgår att Jerzy P, ägare till Galleri Art Atrium, hördes av polisen den 13 mars 1986 med anledning av att ägaren till Café Mon Cheri uppgett att Jerzy P förmedlat kontakt med en fotograf som Viktor G kände. Café Mon Chéris ägare hade fått uppfattningen att Viktor G kände Jerzy P. Jerzy P förevisades ett fotografi på Viktor G men kände inte igen honom. Den enda fotograf Jerzy P uppgav sig känna var Viktor L-B.

Uppslaget N 3397 innehåller en anteckning från den 21 januari 1988 om ett telefonsamtal från en anonym svensk man, som uppgav sig ha sett ”33-åringen” tillsammans med de polacker som innehade galleriet på Västerlånggatan 28. Han hade sett dem på gatan ca två månader före mordet. Enligt mannen var polackerna på minnesgudstjänst i Johannes kyrka på mordkvällen. I detta uppslag finns hänvisningar till N 3070, Z 8048 och Z 8027.

Uppslaget Z 8027 innehåller dokumentation av en dörrknackning runt Västerlånggatan 31, påbörjad den 4 mars 1986. I Z 8027:2 finns namn på tre personer som fanns på det aktuella galleriet: Tomasz L, som renoverat galleriet, samt Anil B och Per E, vilka båda hade knytning till galleriet. I Z 8027-6 finns en uppgift om att PU pratat med

galleriets ägarinna Rashmi K. Enligt henne pågick renoveringar i galleriet varför hantverkare vistades där under aktuell tid.

I uppslaget Z 6426 finns uppgifter som den 4 mars 1986 lämnats per telefon av Ann M. Hon hade tillsammans med en väninna, Berit A, besökt en konsthandel på Västerlånggatan kort före mordet. Det var glest med tavlor och innehavarna verkade inte intresserade av att sälja eller visa tavlorna. I samband med mordet var det brunt papper för fönstren. Ann M och Berit A kompletteringshördes den 1 februari 1993. I uppslaget finns en hänvisning till Z 8048.

Uppslaget Z 8048 består av ett av borgarrådet Mats Hulth i början av mars 1986 skrivet brev, där han vidarebefordrar uppgifter från Brit R. Brit R hade uppgivit att Jerzy P bl.a. innehade galleriet Art Atrium mitt emot Palmes bostad och att han även drev annan verksamhet, som skulle vara av tvivelaktigt slag, m.m. Uppslaget innehåller också tips om att galleriet bara hade ”kludd” på väggarna och att det varit "spring” på vinden, varifrån man såg in i Palmes bostad, under sista månaden före mordet. Den 25 mars förhördes Andrej P. Han berättade bl.a. att han studerade data och att han ibland hjälpte sin bror Jerzy Pi dennes galleri. Galleriet flyttades från Bryggargatan till Västerlånggatan i juli 1985. Den 4 april 1986 förhördes Jerzy P. Han berättade vilka rörelser han drev, hur och varför han förvärvat ifrågavarande lokal, att han förhandlat med värden om att få hyra enbart övervåningen eftersom hyran var för hög, att lokalen därefter delats och undervåningen hyrts ut till en annan person, som drev damklädesaffär, samt att lokalerna därför renoverats under februari och en tid framåt. Jerzy P uppgav att den som utfört renoveringsarbetet var Tomasz L. Polisen hörde därefter Bengt F, företrädare för fastighetsägaren, den 9 april 1986. Denne bekräftade Jerzy P:s uppgifter. Tillsammans med Bengt F besökte polisen vinden. Bengt F berättade att Jerzy P inte hade nyckel till vindskontoret, vilket var det utrymme som hade utsikt mot Palmes bostad. Inte heller hade det rapporterats något "spring” på vinden. Polisen hörde även Tomasz L som berättade att han påbörjat renoveringen den 9 februari 1986, att hans bror och en annan person som han namngav brukat göra honom sällskap under renoveringsarbetet och att dessa personer ibland stått och väntat på honom i en smyg vid Harres Damkläder. Polisen hörde även en av dessa personer, Mauriusz W, som bekräftade uppgifterna. Uppslaget innehåller också fotografier av såväl Tomasz L som Mauriusz W.

Av dessa handlingar kan man dra vissa slutsatser, framför allt att det sakliga innehållet i Gitte W:s tips utreddes våren 1986. Det framgår att galleriägaren är relativt utförligt hörd och att polisen gått vidare och kontrollerat hans uppgifter om de män som skulle ha uppehållit sig i kvarteren. Som framgår av redovisningen tar det ett tag att leta sig fram

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

galleriets ägarinna Rashmi K. Enligt henne pågick renoveringar i galleriet varför hantverkare vistades där under aktuell tid.

I uppslaget Z 6426 finns uppgifter som den 4 mars 1986 lämnats per telefon av Ann M. Hon hade tillsammans med en väninna, Berit A, besökt en konsthandel på Västerlånggatan kort före mordet. Det var glest med tavlor och innehavarna verkade inte intresserade av att sälja eller visa tavlorna. I samband med mordet var det brunt papper för fönstren. Ann M och Berit A kompletteringshördes den 1 februari 1993. I uppslaget finns en hänvisning till Z 8048.

Uppslaget Z 8048 består av ett av borgarrådet Mats Hulth i början av mars 1986 skrivet brev, där han vidarebefordrar uppgifter från Brit R. Brit R hade uppgivit att Jerzy P bl.a. innehade galleriet Art Atrium mitt emot Palmes bostad och att han även drev annan verksamhet, som skulle vara av tvivelaktigt slag, m.m. Uppslaget innehåller också tips om att galleriet bara hade ”kludd” på väggarna och att det varit "spring” på vinden, varifrån man såg in i Palmes bostad, under sista månaden före mordet. Den 25 mars förhördes Andrej P. Han berättade bl.a. att han studerade data och att han ibland hjälpte sin bror Jerzy Pi dennes galleri. Galleriet flyttades från Bryggargatan till Västerlånggatan i juli 1985. Den 4 april 1986 förhördes Jerzy P. Han berättade vilka rörelser han drev, hur och varför han förvärvat ifrågavarande lokal, att han förhandlat med värden om att få hyra enbart övervåningen eftersom hyran var för hög, att lokalen därefter delats och undervåningen hyrts ut till en annan person, som drev damklädesaffär, samt att lokalerna därför renoverats under februari och en tid framåt. Jerzy P uppgav att den som utfört renoveringsarbetet var Tomasz L. Polisen hörde därefter Bengt F, företrädare för fastighetsägaren, den 9 april 1986. Denne bekräftade Jerzy P:s uppgifter. Tillsammans med Bengt F besökte polisen vinden. Bengt F berättade att Jerzy P inte hade nyckel till vindskontoret, vilket var det utrymme som hade utsikt mot Palmes bostad. Inte heller hade det rapporterats något "spring” på vinden. Polisen hörde även Tomasz L som berättade att han påbörjat renoveringen den 9 februari 1986, att hans bror och en annan person som han namngav brukat göra honom sällskap under renoveringsarbetet och att dessa personer ibland stått och väntat på honom i en smyg vid Harres Damkläder. Polisen hörde även en av dessa personer, Mauriusz W, som bekräftade uppgifterna. Uppslaget innehåller också fotografier av såväl Tomasz L som Mauriusz W.

Av dessa handlingar kan man dra vissa slutsatser, framför allt att det sakliga innehållet i Gitte W:s tips utreddes våren 1986. Det framgår att galleriägaren är relativt utförligt hörd och att polisen gått vidare och kontrollerat hans uppgifter om de män som skulle ha uppehållit sig i kvarteren. Som framgår av redovisningen tar det ett tag att leta sig fram

till det uppslag där den mest centrala informationen finns, det var i detta fall i det sista uppslaget, Z 8048.

Den samlade informationen är inte alltid lättolkad. Ofta förekommer enskilda uppgifter som inte ”stämmer”. Här uppges t.ex. galleriets ägare i uppslaget Z 8027-6 heta Rashmi K, vilket inte stämmer med andra uppgifter i uppslaget, enligt vilka Jerzy P var ägaren.

Det torde också framgå att allt material måste läsas och analyseras från början. Det finns ingenstans någon sammanfattning av vilka misstankar som föranlett utredning och vilket resultat man kommit fram till. En sådan sammanfattning skulle lätt ha kunnat upprättas av den som utrett förhållandena och som vet vad utredningen syftade till att klarlägga. Sammanfattningar och analyser av det slaget förekommer emellertid inte i materialet, eftersom de anses låsa tänkandet och styra senare utredare, som bör göra sin egen bedömning. De gör emellertid också det samlade materialet mer svårtillgängligt, vilket haft sin betydelse för vår granskningsuppgift. (Jfr diskussionen i kapitel 8.)

Det kan tilläggas att detta är ett litet och jämförelsevis enkelt uppslag. De flesta av de uppslag vi granskat innehåller betydligt mer information, förgrenar sig i nya ämnesområden och innefattar, med tilltagande omfång, fler uppgifter som inte ”stämmer”.

2.2

Utredningsläget

2.2.1

Inledning

Att Sveriges statsminister Olof Palme mördades på Sveavägen i centrala Stockholm den 28 februari 1986 är vida känt, liksom att ingen lagförts för brottet. Men den bedömning av brottsutredningen som vi är satta att utföra förutsätter en mer fyllig referensram än bara dessa basfakta. Visserligen är det kanske än idag mer vi saknar visshet om än vi med säkerhet vet kring mordet, men utredningen har likväl lett fram till en del kunskap, som man måste ta till sig och bära med sig för att kunna värdera det som hänt och det som gjorts. I det här avsnittet skall vi försöka belysa vad som idag är känt om mordet samt till viss del också diskutera somliga grundläggande antaganden om skeendet.

2.2.2

Händelseförloppet i översikt

Fredagen den 28 februari 1986, efter en såvitt känt normal arbetsdag, anlände Olof Palme till sitt hem på Västerlånggatan 31 i Gamla stan ungefär klockan halv sju, eller strax dessförinnan. Hans livvakter hade

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

till det uppslag där den mest centrala informationen finns, det var i detta fall i det sista uppslaget, Z 8048.

Den samlade informationen är inte alltid lättolkad. Ofta förekommer enskilda uppgifter som inte ”stämmer”. Här uppges t.ex. galleriets ägare i uppslaget Z 8027-6 heta Rashmi K, vilket inte stämmer med andra uppgifter i uppslaget, enligt vilka Jerzy P var ägaren.

Det torde också framgå att allt material måste läsas och analyseras från början. Det finns ingenstans någon sammanfattning av vilka misstankar som föranlett utredning och vilket resultat man kommit fram till. En sådan sammanfattning skulle lätt ha kunnat upprättas av den som utrett förhållandena och som vet vad utredningen syftade till att klarlägga. Sammanfattningar och analyser av det slaget förekommer emellertid inte i materialet, eftersom de anses låsa tänkandet och styra senare utredare, som bör göra sin egen bedömning. De gör emellertid också det samlade materialet mer svårtillgängligt, vilket haft sin betydelse för vår granskningsuppgift. (Jfr diskussionen i kapitel 8.)

Det kan tilläggas att detta är ett litet och jämförelsevis enkelt uppslag. De flesta av de uppslag vi granskat innehåller betydligt mer information, förgrenar sig i nya ämnesområden och innefattar, med tilltagande omfång, fler uppgifter som inte ”stämmer”.

2.2

Utredningsläget

2.2.1

Inledning

Att Sveriges statsminister Olof Palme mördades på Sveavägen i centrala Stockholm den 28 februari 1986 är vida känt, liksom att ingen lagförts för brottet. Men den bedömning av brottsutredningen som vi är satta att utföra förutsätter en mer fyllig referensram än bara dessa basfakta. Visserligen är det kanske än idag mer vi saknar visshet om än vi med säkerhet vet kring mordet, men utredningen har likväl lett fram till en del kunskap, som man måste ta till sig och bära med sig för att kunna värdera det som hänt och det som gjorts. I det här avsnittet skall vi försöka belysa vad som idag är känt om mordet samt till viss del också diskutera somliga grundläggande antaganden om skeendet.

2.2.2

Händelseförloppet i översikt

Fredagen den 28 februari 1986, efter en såvitt känt normal arbetsdag, anlände Olof Palme till sitt hem på Västerlånggatan 31 i Gamla stan ungefär klockan halv sju, eller strax dessförinnan. Hans livvakter hade

inte varit i tjänst sedan förmiddagen, då han förklarat att han inte skulle behöva dem mer under dagen. Under de närmaste timmarna efter hemkomsten talade han i telefon med sonen Mårten, partisekreteraren Bo Toresson och före detta statsrådet Sven Aspling samt åt middag med sin fru. Strax efter halv nio lämnade paret Palme bostaden. De gick till fots till tunnelbanestationen Gamla stan. Därifrån tog de ett tåg mot city. De steg av vid station Rådmansgatan, gick upp på Sveavägen och promenerade den korta vägen till biografen Grand. Där mötte de sonen Mårten och dennes fästmö. Klockan var då strax före nio. Olof Palme köpte åt sin hustru och sig själv biljetter till föreställningen Bröderna Mozart, som började kl 21.15.

Efter filmens slut strax efter kl 23 (23.05-23.10), dröjde sig Lisbeth och Olof Palme samt sonen och dennes fästmö kvar något utanför biografen. Ungefär 23.15 gick de bägge paren åt varsitt håll. Olof och Lisbeth Palme gick Sveavägen mot centrum (söderut), utan att korsa gatan. De passerade en öppen korvkiosk mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Vid Adolf Fredriks kyrkogata korsade de Sveavägen och fortsatte på gatans andra sida. De stannade för att titta i ett skyltfönster och gick sedan vidare i samma riktning som de gått tidigare, dvs. söderut mot Kungsgatan. När de passerade Tunnelgatan kom en man upp bakom Olof Palme och sköt denne från nära håll i ryggen. Olof Palme föll till marken; skottet var omedelbart dödande. Den som skjutit avlossade ännu ett skott, som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg. Gärningsmannen avvek in på Tunnelgatan, förbi de baracker som stod uppställda där och vidare uppför trappan mot Malmskillnadsgatan.

2.2.3

Gärningen och gärningsmannen

Skotten, dödsorsak m.m.

Utredningen Det skott som dödade Olof Palme avlossades på 10-30 cm avstånd. Kulan gick in genom rockens ryggsöm, ungefär i skulderbladshöjd, krossade ryggraden, slet sönder kroppspulsådern och luftstrupen samt gick ut genom bröstet. Skador av denna typ är inte förenliga med livets fortbestånd. De medför att benen omedelbart viker sig och kroppen rasar till marken. Olof Palme dog alltså ögonblickligen.

Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 70100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

inte varit i tjänst sedan förmiddagen, då han förklarat att han inte skulle behöva dem mer under dagen. Under de närmaste timmarna efter hemkomsten talade han i telefon med sonen Mårten, partisekreteraren Bo Toresson och före detta statsrådet Sven Aspling samt åt middag med sin fru. Strax efter halv nio lämnade paret Palme bostaden. De gick till fots till tunnelbanestationen Gamla stan. Därifrån tog de ett tåg mot city. De steg av vid station Rådmansgatan, gick upp på Sveavägen och promenerade den korta vägen till biografen Grand. Där mötte de sonen Mårten och dennes fästmö. Klockan var då strax före nio. Olof Palme köpte åt sin hustru och sig själv biljetter till föreställningen Bröderna Mozart, som började kl 21.15.

Efter filmens slut strax efter kl 23 (23.05-23.10), dröjde sig Lisbeth och Olof Palme samt sonen och dennes fästmö kvar något utanför biografen. Ungefär 23.15 gick de bägge paren åt varsitt håll. Olof och Lisbeth Palme gick Sveavägen mot centrum (söderut), utan att korsa gatan. De passerade en öppen korvkiosk mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Vid Adolf Fredriks kyrkogata korsade de Sveavägen och fortsatte på gatans andra sida. De stannade för att titta i ett skyltfönster och gick sedan vidare i samma riktning som de gått tidigare, dvs. söderut mot Kungsgatan. När de passerade Tunnelgatan kom en man upp bakom Olof Palme och sköt denne från nära håll i ryggen. Olof Palme föll till marken; skottet var omedelbart dödande. Den som skjutit avlossade ännu ett skott, som gick in och ut genom ryggen på Lisbeth Palmes kappa och orsakade en längsgående skråma på hennes rygg. Gärningsmannen avvek in på Tunnelgatan, förbi de baracker som stod uppställda där och vidare uppför trappan mot Malmskillnadsgatan.

2.2.3

Gärningen och gärningsmannen

Skotten, dödsorsak m.m.

Utredningen Det skott som dödade Olof Palme avlossades på 10-30 cm avstånd. Kulan gick in genom rockens ryggsöm, ungefär i skulderbladshöjd, krossade ryggraden, slet sönder kroppspulsådern och luftstrupen samt gick ut genom bröstet. Skador av denna typ är inte förenliga med livets fortbestånd. De medför att benen omedelbart viker sig och kroppen rasar till marken. Olof Palme dog alltså ögonblickligen.

Lisbeth Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 70100 cm avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon

Slutsatser

Kapitlets innehåll 8.1 Finns det delar av utredningsmaterialet som inte är

tillräckligt bearbetade?. 8.2 Polisspåret...... 8.3 Iakttagelser angående utredningsarbetet... 8.3.1 Allmänt om det sätt på vilket mordutredningen

bedrivits

1988 års spaningsorganisation. Spaningsorganisationen efter domen i Svea hovrätt PU:s bearbetning – "processande” – av utredningsmaterialet Dokumentation över utredningsarbetet..

Analysarbete. 8.3.2 Informationsfrågor. 8.3.3 Lednings- och ansvarsfrågor.

En organisation, ett ledningsansvar. Rollfördelningen.

Särskilt om Riksåklagaren.. 8.3.4 Rättssäkerhetsfrågor..... 8.3.5 Regeringen och brottsutredningen 8.4

Vissa perspektiv som påverkar bedömningen av

utredningsarbetet..... 8.5 Brottsutredningens organisation efter Högsta domstolens

avslag på Riksåklagarens resningsansökan....

977 977 978 979 981 983 985 990 990 994 996 998 999

1002

1004

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Slutsatser

Kapitlets innehåll 8.1 Finns det delar av utredningsmaterialet som inte är

tillräckligt bearbetade?. 8.2 Polisspåret...... 8.3 Iakttagelser angående utredningsarbetet... 8.3.1 Allmänt om det sätt på vilket mordutredningen

bedrivits

1988 års spaningsorganisation. Spaningsorganisationen efter domen i Svea hovrätt PU:s bearbetning – "processande” – av utredningsmaterialet Dokumentation över utredningsarbetet..

Analysarbete. 8.3.2 Informationsfrågor. 8.3.3 Lednings- och ansvarsfrågor.

En organisation, ett ledningsansvar. Rollfördelningen.

Särskilt om Riksåklagaren.. 8.3.4 Rättssäkerhetsfrågor..... 8.3.5 Regeringen och brottsutredningen 8.4

Vissa perspektiv som påverkar bedömningen av

utredningsarbetet..... 8.5 Brottsutredningens organisation efter Högsta domstolens

avslag på Riksåklagarens resningsansökan....

977 977 978 979 981 983 985 990 990 994 996 998 999

1002

1004

bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick åter ut genom mockakappans högra ryggsida.

Av det rättsmedicinska utlåtandet avseende Olof Palme framgår att det inte rört sig om ett s.k. påsittande skott; i övrigt tillät obduktionsfynden inte ett helt precist fastställande av det avstånd på vilket skottet avfyrats. Att skotten avlossats 10-30 cm från Olof Palmes kropp resp 70-100 cm från Lisbeth Palme har fastslagits av Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Att kulan gått in genom ryggsömmen kan konstateras genom besiktning av Olof Palmes kläder, som finns på SKL. Skadorna på Lisbeth Palmes kläder kan konstateras på samma sätt.

Vittnesuppgifter tyder på att skotten avlossats med 1-3 sekunders mellanrum.

Det har förekommit uppgift om att paret Palme gick arm i arm när det första skottet träffade och att Lisbeth Palme då drogs med i fallet, vilket i sin tur skulle ha påverkat resultatet av det andra skottet. Det har inte gjorts några rekonstruktioner där Lisbeth Palme medverkat.

Det har likaledes förekommit uppgift om att mördaren lagt sin hand på Olof Palmes axel innan han sköt. Det finns inga klara belägg för det, men det kan inte uteslutas att det var så.

Olof Palmes kropp obducerades den 1 mars, varvid de angivna skadorna konstaterades. Som dödsorsak anges i det rättsmedicinska utlåtandet från den 5 mars 1986 ”yttre och inre blödning efter sönderslitning av stora kroppspulsådern och luftstrupen med massiv inandning av blod i båda lungorna”. Att skadorna var för sig är dödliga, att Olof Palme dog ögonblickligen och att kroppen rasat till marken har uppgivits av rättsläkaren Kari Ormstad, som var en av de läkare som utförde obduktionen." Olof Palme hade ett mindre krossår i pannan, som visar att han föll handlöst. Kari Ormstad har uppgivit att kroppen först fallit ned på knäna och sedan framåt mot marken.

Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare, som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde ca 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”. 18

17

Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24

april 1995.

Uppgiften hämtad från GMP (brottsanalysen, se kapitel 7) s. 69. Det är oklart vem som lämnat den.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick åter ut genom mockakappans högra ryggsida.

Av det rättsmedicinska utlåtandet avseende Olof Palme framgår att det inte rört sig om ett s.k. påsittande skott; i övrigt tillät obduktionsfynden inte ett helt precist fastställande av det avstånd på vilket skottet avfyrats. Att skotten avlossats 10-30 cm från Olof Palmes kropp resp 70-100 cm från Lisbeth Palme har fastslagits av Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL). Att kulan gått in genom ryggsömmen kan konstateras genom besiktning av Olof Palmes kläder, som finns på SKL. Skadorna på Lisbeth Palmes kläder kan konstateras på samma sätt.

Vittnesuppgifter tyder på att skotten avlossats med 1-3 sekunders mellanrum.

Det har förekommit uppgift om att paret Palme gick arm i arm när det första skottet träffade och att Lisbeth Palme då drogs med i fallet, vilket i sin tur skulle ha påverkat resultatet av det andra skottet. Det har inte gjorts några rekonstruktioner där Lisbeth Palme medverkat.

Det har likaledes förekommit uppgift om att mördaren lagt sin hand på Olof Palmes axel innan han sköt. Det finns inga klara belägg för det, men det kan inte uteslutas att det var så.

Olof Palmes kropp obducerades den 1 mars, varvid de angivna skadorna konstaterades. Som dödsorsak anges i det rättsmedicinska utlåtandet från den 5 mars 1986 ”yttre och inre blödning efter sönderslitning av stora kroppspulsådern och luftstrupen med massiv inandning av blod i båda lungorna”. Att skadorna var för sig är dödliga, att Olof Palme dog ögonblickligen och att kroppen rasat till marken har uppgivits av rättsläkaren Kari Ormstad, som var en av de läkare som utförde obduktionen." Olof Palme hade ett mindre krossår i pannan, som visar att han föll handlöst. Kari Ormstad har uppgivit att kroppen först fallit ned på knäna och sedan framåt mot marken.

Lisbeth Palmes skador har aldrig konstaterats rättsmedicinskt. Uppgiften om hennes skador kommer från en rättsläkare, som i sin tur fått dem vid ett samtal med ett sjukvårdsbiträde ca 10 månader efter mordet. Sjukvårdsbiträdet, som mordkvällen arbetade på Sabbatsbergs sjukhus, skall ha hjälpt Lisbeth Palme av med kläderna och då konstaterat en skada mellan skulderbladen som ”påminde om en brännskada, piskrapp”. 18

17

Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24

april 1995.

Uppgiften hämtad från GMP (brottsanalysen, se kapitel 7) s. 69. Det är oklart vem som lämnat den.

Övrigt Skottet mot Olof Palme var enligt vad som uttalats av rättsmedicinsk expertis närmast optimalt om syftet var att döda."' Ett skott som skjuts genom kroppen med denna riktning är säkert dödande. Det rör sig om en tio centimeter bred och 20 centimeter hög träffyta i skulderbladstrakten.

Angivna fakta har använts för spekulationer om huruvida gärningsmannens bestämda mål varit att döda och om gärningsmannen varit "professionell” eller inte.

Om det för gärningsmannen varit avgörande att döda Olof Palme eller om det i och för sig varit tillräckligt om denne skadats allvarligt är av betydelse vid en diskussion kring tänkbara motiv. Fakta i denna del ger emellertid inget underlag för något ställningstagande till om gärningsmannen varit bestämd i sitt syfte att döda eller mer obestämd och då skjutit ”mitt på kroppen”, vilket han kan sägas ha gjort. Enligt vår bedömning ger fakta i denna del inte heller något entydigt underlag för bedömande av om gärningsmannen varit "professionell”, dvs. särskilt skickad för att döda, eller inte; att han valde att skjuta som han gjorde kan ha berott på kunskap och beräkning men också på slump.

Den andra kulan träffade Lisbeth Palme i samma kroppsregion som den första träffade Olof Palme. Om skottet riktats två centimeter längre till vänster skulle det med all sannolikhet ha varit dödande; kulan hade då krossat ryggraden på ungefär samma sätt som den första kulan krossade Olof Palmes ryggrad. Om man utgår från att skytten avsåg att döda innebär det att revolvermynningen var riktad ca 5 millimeter fel i förhållande till kolven.

Det har spekulerats om huruvida det andra skottet var avsett för Olof eller Lisbeth Palme liksom om huruvida var skickligt eller oskickligt. En rekonstruktion som gjorts av PU 1995, med användande av makarna Palmes kläder och kända fakta, kunde inte med säkerhet visa mördarens avsikt med det andra skottet, men fakta talade för att det var avsett för Lisbeth Palme. Enligt åtalspåståendet i målet åklagaren ... Christer P var det andra skottet riktat mot Lisbeth Palme i avsikt att döda (påståendet prövades aldrig av Svea hovrätt, eftersom åtalet ogillades redan på den grunden att det inte bevisats att det var den åtalade som skjutit).

Om skottet var avsett för Olof Palme rör det sig om en grov miss som utvisar att skottet var oskickligt. Om skottet var avsett för Lisbeth Palme är det inte möjligt att avgöra i vad mån det var oskickligt. Om

19

Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24 april 1995.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Övrigt Skottet mot Olof Palme var enligt vad som uttalats av rättsmedicinsk expertis närmast optimalt om syftet var att döda."' Ett skott som skjuts genom kroppen med denna riktning är säkert dödande. Det rör sig om en tio centimeter bred och 20 centimeter hög träffyta i skulderbladstrakten.

Angivna fakta har använts för spekulationer om huruvida gärningsmannens bestämda mål varit att döda och om gärningsmannen varit "professionell” eller inte.

Om det för gärningsmannen varit avgörande att döda Olof Palme eller om det i och för sig varit tillräckligt om denne skadats allvarligt är av betydelse vid en diskussion kring tänkbara motiv. Fakta i denna del ger emellertid inget underlag för något ställningstagande till om gärningsmannen varit bestämd i sitt syfte att döda eller mer obestämd och då skjutit ”mitt på kroppen”, vilket han kan sägas ha gjort. Enligt vår bedömning ger fakta i denna del inte heller något entydigt underlag för bedömande av om gärningsmannen varit "professionell”, dvs. särskilt skickad för att döda, eller inte; att han valde att skjuta som han gjorde kan ha berott på kunskap och beräkning men också på slump.

Den andra kulan träffade Lisbeth Palme i samma kroppsregion som den första träffade Olof Palme. Om skottet riktats två centimeter längre till vänster skulle det med all sannolikhet ha varit dödande; kulan hade då krossat ryggraden på ungefär samma sätt som den första kulan krossade Olof Palmes ryggrad. Om man utgår från att skytten avsåg att döda innebär det att revolvermynningen var riktad ca 5 millimeter fel i förhållande till kolven.

Det har spekulerats om huruvida det andra skottet var avsett för Olof eller Lisbeth Palme liksom om huruvida var skickligt eller oskickligt. En rekonstruktion som gjorts av PU 1995, med användande av makarna Palmes kläder och kända fakta, kunde inte med säkerhet visa mördarens avsikt med det andra skottet, men fakta talade för att det var avsett för Lisbeth Palme. Enligt åtalspåståendet i målet åklagaren ... Christer P var det andra skottet riktat mot Lisbeth Palme i avsikt att döda (påståendet prövades aldrig av Svea hovrätt, eftersom åtalet ogillades redan på den grunden att det inte bevisats att det var den åtalade som skjutit).

Om skottet var avsett för Olof Palme rör det sig om en grov miss som utvisar att skottet var oskickligt. Om skottet var avsett för Lisbeth Palme är det inte möjligt att avgöra i vad mån det var oskickligt. Om

19

Den tidigare Palmekommissionens utfrågning med Kari Ormstad den 24 april 1995.

det hade varit avsett att döda var det visserligen en miss, men om det träffat något längre till vänster och varit dödande skulle slutsatsen antagligen ha blivit att skytten varit skicklig. Eftersom missen därvidlag, givet omständigheterna i övrigt, får anses ligga inom slumpens marginaler är det i praktiken inte möjligt att av det andra skottet dra någon slutsats om skyttens kompetens. Sammantaget föreligger osäkerhet om vilka slutsatser som skall dras av det andra skottet; det ger inget entydigt underlag för bedömande av skyttens skicklighet eller ”professionalism”.

Spår. Upphittade kulor

Utredningen Med några få undantag har inga spår säkrats efter gärningsmannen. Undantagen består dels av två kulor, som är av samma typ, dels av de spår som gärningsmannens ammunition lämnat i makarna Palmes kläder. Brottsplatsen undersöktes inte omgående. Den egentliga brottsplatsundersökningen gjordes dagen efter ordet mellan kl kan 10 och 16. Avspärrningen var till en början begränsad; många personer rörde sig under mordkvällen, natten och morgonen i området, det gick t.ex. att kasta in blommor på mordplatsen. De senare undersökningarna har varit utförliga. Inga andra spår efter gärningsmannen än de nämnda har emellertid kunnat säkras.

De upphittade kulorna Den ena kulan upphittades på morgonen dagen efter mordet på Sveavägens västra sida, dvs. på den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen. Den andra upphittades ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Fyndplatserna var belägna cirka fyrtio respektive cirka fem meter från mordplatsen. Ingen av kulorna upphittades av polisen. Uppgifterna om hur och var de upphittades har lämnats av de personer som överlämnat dem till polisen.

Kulorna har kunnat härledas till tillverkaren. De är av fabrikatet Winchester-Western .357 Magnum. De är av s.k. Metal Piercing-typ, vilket innebär att de har en kopparmantel kring blykärnans främre del. Ammunitionen kallas därför ibland ”metallbrytande”. Kulorna har tillverkats ur samma blysats ("batch” eller göt). Satsen kan ha omfattat flera hundratusen patroner, som sålts i många länder.

De upphittade kulorna har med hjälp av en blyisotopisk undersökning med hög grad av sannolikhet kunnat bindas till de blyfragment

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

det hade varit avsett att döda var det visserligen en miss, men om det träffat något längre till vänster och varit dödande skulle slutsatsen antagligen ha blivit att skytten varit skicklig. Eftersom missen därvidlag, givet omständigheterna i övrigt, får anses ligga inom slumpens marginaler är det i praktiken inte möjligt att av det andra skottet dra någon slutsats om skyttens kompetens. Sammantaget föreligger osäkerhet om vilka slutsatser som skall dras av det andra skottet; det ger inget entydigt underlag för bedömande av skyttens skicklighet eller ”professionalism”.

Spår. Upphittade kulor

Utredningen Med några få undantag har inga spår säkrats efter gärningsmannen. Undantagen består dels av två kulor, som är av samma typ, dels av de spår som gärningsmannens ammunition lämnat i makarna Palmes kläder. Brottsplatsen undersöktes inte omgående. Den egentliga brottsplatsundersökningen gjordes dagen efter ordet mellan kl kan 10 och 16. Avspärrningen var till en början begränsad; många personer rörde sig under mordkvällen, natten och morgonen i området, det gick t.ex. att kasta in blommor på mordplatsen. De senare undersökningarna har varit utförliga. Inga andra spår efter gärningsmannen än de nämnda har emellertid kunnat säkras.

De upphittade kulorna Den ena kulan upphittades på morgonen dagen efter mordet på Sveavägens västra sida, dvs. på den motsatta sidan i förhållande till mordplatsen. Den andra upphittades ytterligare en dag senare vid lunchtid, på samma sida som mordplatsen. Fyndplatserna var belägna cirka fyrtio respektive cirka fem meter från mordplatsen. Ingen av kulorna upphittades av polisen. Uppgifterna om hur och var de upphittades har lämnats av de personer som överlämnat dem till polisen.

Kulorna har kunnat härledas till tillverkaren. De är av fabrikatet Winchester-Western .357 Magnum. De är av s.k. Metal Piercing-typ, vilket innebär att de har en kopparmantel kring blykärnans främre del. Ammunitionen kallas därför ibland ”metallbrytande”. Kulorna har tillverkats ur samma blysats ("batch” eller göt). Satsen kan ha omfattat flera hundratusen patroner, som sålts i många länder.

De upphittade kulorna har med hjälp av en blyisotopisk undersökning med hög grad av sannolikhet kunnat bindas till de blyfragment

de avskjutna kulorna avsatte i Olof och Lisbeth Palmes kläder. Resonemanget bygger bl.a. på att de blyrester som återfunnits i makarna Palmes kläder jämförts med de upphittade kulornas blysammansättning. Kulor som hör till samma tillverkningssats har en näranog identisk isotopsammansättning. Blyresterna i kläderna och de upphittade kulorna visar stor överensstämmelse, men avviker med jämförelseprov från andra kulor. Slutsatsen av detta är att de avskjutna kulorna kommer från samma tillverkningssats som de upphittade.

Inom brottsutredningen har man beräknat att leverantören via den svenske generalagenten levererat knappt 6000 patroner av det aktuella slaget och ur den tillverkningssats som de upphittade kulorna härrör från. Leveranserna har skett under 1979 och 1980.

Kulorna är i för undersökningsändamål ganska dåligt skick. De har kunnat användas för jämförande undersökningar av vilken vapentyp de utskjutits ur. De kan vidare användas för att vid jämförelse efter provskjutning utesluta många vapen som mordvapnet. Men de skulle antagligen inte med säkerhet kunna bindas till ett mordvapen. Med andra ord är det möjligt att "rätt" vapen inte kan bindas till mordet med hjälp av kulorna.

Se vidare under nästa rubrik.

Vapnet

Utredningen De upphittade kulorna härrör från ammunition avsedd för revolvrar av kaliber .357. Kulorna har därtill spår, s.k. bomdata, som kunnat uppmätas och hänföras till revolvrar av denna kaliber. Mordet begicks sannolikt med en revolver av denna typ.

Av denna revolvertyp finns det en handfull kända fabrikat som avsätter de bomdata som uppmätts. Det överlägset vanligaste är Smith & Wesson. PU har därför dragit slutsatsen att den använda vapnet sannolikt var en Smith & Wesson .357.

Revolvrar av detta slag förekommer med olika piplängder. Vid provskjutningar med olika piplängder har det kunnat konstateras att piplängder kortare än 4 tum avsätter en särskild typ av spår i form av uppsvampning av kulans bakre del. Det kan även förekomma beträffande 4 tums-pipor, men förekommer inte då pipan är 6 tum eller längre. De upphittade kulorna har inte detta slags spår. PU har därför dragit slutsatsen att det använda vapnet haft en pipa av minst 4 tums längd.

En revolver av angivet slag väger drygt ett kilo och är, med 6 tums pipa, ca 30 cm lång.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

de avskjutna kulorna avsatte i Olof och Lisbeth Palmes kläder. Resonemanget bygger bl.a. på att de blyrester som återfunnits i makarna Palmes kläder jämförts med de upphittade kulornas blysammansättning. Kulor som hör till samma tillverkningssats har en näranog identisk isotopsammansättning. Blyresterna i kläderna och de upphittade kulorna visar stor överensstämmelse, men avviker med jämförelseprov från andra kulor. Slutsatsen av detta är att de avskjutna kulorna kommer från samma tillverkningssats som de upphittade.

Inom brottsutredningen har man beräknat att leverantören via den svenske generalagenten levererat knappt 6000 patroner av det aktuella slaget och ur den tillverkningssats som de upphittade kulorna härrör från. Leveranserna har skett under 1979 och 1980.

Kulorna är i för undersökningsändamål ganska dåligt skick. De har kunnat användas för jämförande undersökningar av vilken vapentyp de utskjutits ur. De kan vidare användas för att vid jämförelse efter provskjutning utesluta många vapen som mordvapnet. Men de skulle antagligen inte med säkerhet kunna bindas till ett mordvapen. Med andra ord är det möjligt att "rätt" vapen inte kan bindas till mordet med hjälp av kulorna.

Se vidare under nästa rubrik.

Vapnet

Utredningen De upphittade kulorna härrör från ammunition avsedd för revolvrar av kaliber .357. Kulorna har därtill spår, s.k. bomdata, som kunnat uppmätas och hänföras till revolvrar av denna kaliber. Mordet begicks sannolikt med en revolver av denna typ.

Av denna revolvertyp finns det en handfull kända fabrikat som avsätter de bomdata som uppmätts. Det överlägset vanligaste är Smith & Wesson. PU har därför dragit slutsatsen att den använda vapnet sannolikt var en Smith & Wesson .357.

Revolvrar av detta slag förekommer med olika piplängder. Vid provskjutningar med olika piplängder har det kunnat konstateras att piplängder kortare än 4 tum avsätter en särskild typ av spår i form av uppsvampning av kulans bakre del. Det kan även förekomma beträffande 4 tums-pipor, men förekommer inte då pipan är 6 tum eller längre. De upphittade kulorna har inte detta slags spår. PU har därför dragit slutsatsen att det använda vapnet haft en pipa av minst 4 tums längd.

En revolver av angivet slag väger drygt ett kilo och är, med 6 tums pipa, ca 30 cm lång.

Det finns andra revolvertyper som avsätter samma spår, bomdata, som kaliber .357. Smith & Wesson kaliber .38 har samma bomdata som kaliber .357, men de upphittade kulorna härrör från en ammunition som inte kan utskjutas ur en kaliber .38-revolver, om inte någon form av manipulation sker. Inte heller andra former av manipulation kan uteslutas.

Det saknas säkra uppgifter om hur många legala vapen av typen Smith & Wesson kaliber .357 som fanns vid denna tid. 20 Det är däremot känt att 13 revolvrar av den aktuella typen vid tiden för mordet var anmälda som stulna eller förkomna. Fyra av dessa har ännu inte anträffats (därutöver finns ytterligare en legal Smith & Wesson .357 från denna tid som inte kunnat spåras).

Övrigt Ammunitionstypen Metal Piercing har namn om sig att vara kraftfull. Den har dock inte så stor genomslagskraft, bl.a. beroende på att den inte är välbalanserad och därför ”tumlar” eller ställer sig på tvären när den möter motstånd (träffar sitt mål). Detta leder till att den dels kan orsaka stora skador, dels snabbt förlorar sin rörelseenergi. Valet av ammunition har betydelse för bedömandet av gärningsmannens syfte och ”professionalism”. Att Metal Piercing-ammunition använts kan tyda på att gärningsmannen velat gardera sig för att Olof Palme bar skyddsväst, något som skulle tyda på ”professionalism”. Samtidigt föreligger vissa tvivel på att den valda ammunitionen skulle vara särskilt tjänlig från den synpunkten. Ammunitionsvalet i sig ger alltså ingen tydlig ledning för bedömandet av syfte och ”professionalism”.

Motsvarande resonemang kan föras beträffande vapnet. En revolver av kaliber .357 är ett kraftfullt vapen och från den synpunkten tjänligt. Det är samtidigt stort och klumpigt att använda – jämfört med en pistol – och från den synpunkten inte ett självklart val för en ”professionell” gärningsman. En pistol efterlämnar dock patronhylsor, vilka typiskt sett kan vara lätta att binda till ett vapen. Smith & Wesson .357 är vidare ett vanligt vapen. Det gäller även i kriminella kretsar där det av vissa bedöms lätt att komma över. Vanligheten kan i sin tur vara ett skäl för den ”professionelle” att välja just det vapnet, som därmed lämnar mindre information till brottsutredarna. Valet av vapen leder sammantaget inte till några entydiga slutsatser rörande gärningsmannens person, syfte eller motiv.

20

I GMP uppges att det 1986 i Sverige totalt fanns 2160 registrerade revolvrar, varav 650 i Stockholms län och ytterligare 120 i Uppsala och Södermanlands län. Det inkluderar alltså alla fabrikat och kalibrar.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Det finns andra revolvertyper som avsätter samma spår, bomdata, som kaliber .357. Smith & Wesson kaliber .38 har samma bomdata som kaliber .357, men de upphittade kulorna härrör från en ammunition som inte kan utskjutas ur en kaliber .38-revolver, om inte någon form av manipulation sker. Inte heller andra former av manipulation kan uteslutas.

Det saknas säkra uppgifter om hur många legala vapen av typen Smith & Wesson kaliber .357 som fanns vid denna tid. 20 Det är däremot känt att 13 revolvrar av den aktuella typen vid tiden för mordet var anmälda som stulna eller förkomna. Fyra av dessa har ännu inte anträffats (därutöver finns ytterligare en legal Smith & Wesson .357 från denna tid som inte kunnat spåras).

Övrigt Ammunitionstypen Metal Piercing har namn om sig att vara kraftfull. Den har dock inte så stor genomslagskraft, bl.a. beroende på att den inte är välbalanserad och därför ”tumlar” eller ställer sig på tvären när den möter motstånd (träffar sitt mål). Detta leder till att den dels kan orsaka stora skador, dels snabbt förlorar sin rörelseenergi. Valet av ammunition har betydelse för bedömandet av gärningsmannens syfte och ”professionalism”. Att Metal Piercing-ammunition använts kan tyda på att gärningsmannen velat gardera sig för att Olof Palme bar skyddsväst, något som skulle tyda på ”professionalism”. Samtidigt föreligger vissa tvivel på att den valda ammunitionen skulle vara särskilt tjänlig från den synpunkten. Ammunitionsvalet i sig ger alltså ingen tydlig ledning för bedömandet av syfte och ”professionalism”.

Motsvarande resonemang kan föras beträffande vapnet. En revolver av kaliber .357 är ett kraftfullt vapen och från den synpunkten tjänligt. Det är samtidigt stort och klumpigt att använda – jämfört med en pistol – och från den synpunkten inte ett självklart val för en ”professionell” gärningsman. En pistol efterlämnar dock patronhylsor, vilka typiskt sett kan vara lätta att binda till ett vapen. Smith & Wesson .357 är vidare ett vanligt vapen. Det gäller även i kriminella kretsar där det av vissa bedöms lätt att komma över. Vanligheten kan i sin tur vara ett skäl för den ”professionelle” att välja just det vapnet, som därmed lämnar mindre information till brottsutredarna. Valet av vapen leder sammantaget inte till några entydiga slutsatser rörande gärningsmannens person, syfte eller motiv.

20

I GMP uppges att det 1986 i Sverige totalt fanns 2160 registrerade revolvrar, varav 650 i Stockholms län och ytterligare 120 i Uppsala och Södermanlands län. Det inkluderar alltså alla fabrikat och kalibrar.

Det har spekulerats kring om vapnet var försett med ljuddämpare. En sådan omständighet skulle peka på en noga förberedd och i den meningen ”professionell” gärningsman. Det kan inte uteslutas att ljuddämpare använts, men det finns inget som talar för det annat än Lisbeth Palmes uppgift att hon då det första skottet avlossades trodde att det rörde sig om ungdomar som lekte med smällare, även efter händelsen trodde hon att skotten skjutits från längre avstånd. Det använda vapnet med den använda ammunitionen ger ovanligt kraftigt ljud, så kraftigt att ammunitionen i fråga enligt vad som uppges i GMP är förbjuden vid många skjutbanor. Att använda ljuddämpare på revolver är inte lika effektivt som på en pistol. Det beror på att revolverns trumma är öppen. Typiskt sett är det mindre logiskt att välja en revolver och samtidigt söka dämpa ljudet med ljuddämpare. Tillgänglig information ger inte heller i denna del någon ledning för att bedöma gärningsmannens person, syfte eller motiv.

Förhållandena på mordplatsen

De som var ute på stan torde ha uppfattat mordkvällen som råkall. Det var alltså i slutet av februari, sportlovsveckan. Vädret i Stockholm var mulet, det blåste 3,5 meter per sekund och termometern visade minus 5,4 grader, enligt SMHI:s mätningar vid Östra station i Stockholm kl 23. Gångbanorna på Sveavägen och Tunnelgatan kring mordplatsen var täckta av ett tunt lager packad, sandblandad is och snö. Trappan upp mot Malmskillnadsgatan skall enligt vad som uppges i GMP ha varit i det närmaste snö- och isfri.

Mordplatsen är belägen i Stockholms innerstads centrala del, något hundratal meter norr om Kungsgatan där Sveavägen korsas av Tunnelgatan, vars västra del efter mordet döpts om till Olof Palmes gata. Den östra delen av Tunnelgatan var och är en drygt sju meter bred s.k. gågata. Längs Sveavägens östra sida löper en ca sju meter bred trottoar. Gångbanan bildar med andra ord ett ”T” vid denna punkt. Olof Palme befann sig då han besköts ungefär mitt på Sveavägens trottoar och mitt för Tunnelgatans mynning eller mitt i ”T:ts” överliggande del.

I hörnet Sveavägen Tunnelgatan låg en affär som då hette ”Dekorima” (numera ”Kreatima”). Bottenvåningens hörn är ”avfasat” så att det bildar en cirka tre meter lång vägg i 90 graders vinkel mot korsningens mitt. Över avfasningen skjuter andra våningen av huset ut som ett tak över den avfasade hörnan. I det andra hörnet på samma sida av Sveavägen ligger en tunnelbanenedgång.

Belysningen på mordplatsen utgjordes av gatubelysningen på Sveavägen samt två mitt över Tunnelgatan hängande lampor, den ena

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Det har spekulerats kring om vapnet var försett med ljuddämpare. En sådan omständighet skulle peka på en noga förberedd och i den meningen ”professionell” gärningsman. Det kan inte uteslutas att ljuddämpare använts, men det finns inget som talar för det annat än Lisbeth Palmes uppgift att hon då det första skottet avlossades trodde att det rörde sig om ungdomar som lekte med smällare, även efter händelsen trodde hon att skotten skjutits från längre avstånd. Det använda vapnet med den använda ammunitionen ger ovanligt kraftigt ljud, så kraftigt att ammunitionen i fråga enligt vad som uppges i GMP är förbjuden vid många skjutbanor. Att använda ljuddämpare på revolver är inte lika effektivt som på en pistol. Det beror på att revolverns trumma är öppen. Typiskt sett är det mindre logiskt att välja en revolver och samtidigt söka dämpa ljudet med ljuddämpare. Tillgänglig information ger inte heller i denna del någon ledning för att bedöma gärningsmannens person, syfte eller motiv.

Förhållandena på mordplatsen

De som var ute på stan torde ha uppfattat mordkvällen som råkall. Det var alltså i slutet av februari, sportlovsveckan. Vädret i Stockholm var mulet, det blåste 3,5 meter per sekund och termometern visade minus 5,4 grader, enligt SMHI:s mätningar vid Östra station i Stockholm kl 23. Gångbanorna på Sveavägen och Tunnelgatan kring mordplatsen var täckta av ett tunt lager packad, sandblandad is och snö. Trappan upp mot Malmskillnadsgatan skall enligt vad som uppges i GMP ha varit i det närmaste snö- och isfri.

Mordplatsen är belägen i Stockholms innerstads centrala del, något hundratal meter norr om Kungsgatan där Sveavägen korsas av Tunnelgatan, vars västra del efter mordet döpts om till Olof Palmes gata. Den östra delen av Tunnelgatan var och är en drygt sju meter bred s.k. gågata. Längs Sveavägens östra sida löper en ca sju meter bred trottoar. Gångbanan bildar med andra ord ett ”T” vid denna punkt. Olof Palme befann sig då han besköts ungefär mitt på Sveavägens trottoar och mitt för Tunnelgatans mynning eller mitt i ”T:ts” överliggande del.

I hörnet Sveavägen Tunnelgatan låg en affär som då hette ”Dekorima” (numera ”Kreatima”). Bottenvåningens hörn är ”avfasat” så att det bildar en cirka tre meter lång vägg i 90 graders vinkel mot korsningens mitt. Över avfasningen skjuter andra våningen av huset ut som ett tak över den avfasade hörnan. I det andra hörnet på samma sida av Sveavägen ligger en tunnelbanenedgång.

Belysningen på mordplatsen utgjordes av gatubelysningen på Sveavägen samt två mitt över Tunnelgatan hängande lampor, den ena

nästan framme vid korsningen mot Sveavägen den andra ett tiotal meter österut. Dessa lampor hängde på sju meters höjd. Därutöver fanns belysning dels från skyltfönstren i Dekorima-butiken, dels från en samma butik tillhörande ljusramp, som löpte längs hela butiken, även på ”avfasningen” i gathörnet och en bit in på Tunnelgatan. Även över tunnelbanenedgången fanns belysning.

35 meter in på Tunnelgatan fanns ett antal baracker, avsedda för byggnadsarbetare, tillfälligt uppställda. De upptog en sträcka på något tjugotal meter av gatan och lämnade ett normalt trottoarutrymme på varje sida fritt för passage. Barackerna tog slut vid den plats där Luntmakargatan, en parallellgata till Sveavägen, korsar Tunnelgatan. Det fanns ingen belysning vid barackerna.

Ett hundratal meter in på Tunnelgatan, efter korsningen med Luntmakargatan, ligger mynningen till den s.k. Brunkebergstunneln, en gångtunnel till Birger Jarlsgatan. Gatans högra (södra) sida på sträckan från Luntmakargatan och fram till tunneln var blockerad av byggnadsställningar m.m. Tunneln var stängd vid den tidpunkt då mordet begicks. På tunnelns bägge sidor löper trappor upp mot Malmskillnadsgatan. Den högra trappan var vid tillfället blockerad av byggnadsställningar m.m. Trappan är i fyra sektioner med sammanlagt ett nittiotal trappsteg. Till vänster om trappan (på den norra sidan) finns dels hiss, dels rulltrappa upp mot Malmskillnadsgatan. Såvitt känt fungerade både hissen och rulltrappan på mordkvällen (det finns ingen utredning som pekar i annan riktning).

Mordplatsen var alltså relativt väl, men ojämnt upplyst. Tunnelgatan utgjordes från och med de uppställda barackerna vid mordtillfället av en mörk och i långa stycken jämförelsevis trång passage.

Vittnen till själva händelsen Ögonvittnen som framträtt I tingsrättens dom i målet mot Christer P finns antecknat ett drygt tiotal vittnen som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till gärningen. Av dessa personer har två – Anders B och Inge M – uppgett att de sett hela händelseförloppet; övriga har uppgett att de riktat sin uppmärksamhet mot händelsen efter det första skottet.

I förundersökningsprotokollet i samma mål finns förhör med ytterligare ett tiotal personer som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till händelsen. Ytterligare drygt tio personer har varit på platsen eller passerat den vid mordtillfället och gjort iakttagelser som redovisas i förundersökningen. Även vittnena Lars J och Yvonne N har sett gärningsmannen, men då under dennes flykt. Efter rättegångarna

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

nästan framme vid korsningen mot Sveavägen den andra ett tiotal meter österut. Dessa lampor hängde på sju meters höjd. Därutöver fanns belysning dels från skyltfönstren i Dekorima-butiken, dels från en samma butik tillhörande ljusramp, som löpte längs hela butiken, även på ”avfasningen” i gathörnet och en bit in på Tunnelgatan. Även över tunnelbanenedgången fanns belysning.

35 meter in på Tunnelgatan fanns ett antal baracker, avsedda för byggnadsarbetare, tillfälligt uppställda. De upptog en sträcka på något tjugotal meter av gatan och lämnade ett normalt trottoarutrymme på varje sida fritt för passage. Barackerna tog slut vid den plats där Luntmakargatan, en parallellgata till Sveavägen, korsar Tunnelgatan. Det fanns ingen belysning vid barackerna.

Ett hundratal meter in på Tunnelgatan, efter korsningen med Luntmakargatan, ligger mynningen till den s.k. Brunkebergstunneln, en gångtunnel till Birger Jarlsgatan. Gatans högra (södra) sida på sträckan från Luntmakargatan och fram till tunneln var blockerad av byggnadsställningar m.m. Tunneln var stängd vid den tidpunkt då mordet begicks. På tunnelns bägge sidor löper trappor upp mot Malmskillnadsgatan. Den högra trappan var vid tillfället blockerad av byggnadsställningar m.m. Trappan är i fyra sektioner med sammanlagt ett nittiotal trappsteg. Till vänster om trappan (på den norra sidan) finns dels hiss, dels rulltrappa upp mot Malmskillnadsgatan. Såvitt känt fungerade både hissen och rulltrappan på mordkvällen (det finns ingen utredning som pekar i annan riktning).

Mordplatsen var alltså relativt väl, men ojämnt upplyst. Tunnelgatan utgjordes från och med de uppställda barackerna vid mordtillfället av en mörk och i långa stycken jämförelsevis trång passage.

Vittnen till själva händelsen Ögonvittnen som framträtt I tingsrättens dom i målet mot Christer P finns antecknat ett drygt tiotal vittnen som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till gärningen. Av dessa personer har två – Anders B och Inge M – uppgett att de sett hela händelseförloppet; övriga har uppgett att de riktat sin uppmärksamhet mot händelsen efter det första skottet.

I förundersökningsprotokollet i samma mål finns förhör med ytterligare ett tiotal personer som uppgett att de sett gärningsmannen i anslutning till händelsen. Ytterligare drygt tio personer har varit på platsen eller passerat den vid mordtillfället och gjort iakttagelser som redovisas i förundersökningen. Även vittnena Lars J och Yvonne N har sett gärningsmannen, men då under dennes flykt. Efter rättegångarna

mot Christer P har ytterligare fem vittnen, som färdades i bil förbi platsen, trätt fram.

Sammanlagt finns det över 25 personer som har uppgett sig vara åsyna vittnen till själva händelsen eller delar av den. Flera av dem satt i bilar; trafiken på Sveavägen stod still för rött ljus i den aktuella korsningen. Inget av dessa vittnen hade fram till och med rättegången mot Christer P kunnat lämna några uppgifter om hur gärningsmannens ansikte såg ut. Däremot finns en del uppgifter om kön, längd, ålder och klädsel, se vidare om signalement nedan.

Efter rättegångarna mot Christer P har vittnet Leif L uppgett att han känner igen Christer P från mordplatsen. Dessutom har nya vittnen trätt fram; en som uppger sig ha sett Christer P bl.a. på mordplatsen och tre som uppger sig ha sett honom ovanför trappan från Tunnelgatan.

Några vittnen har genomgått hypnos för att om möjligt frammana minnesbilder av gärningsmannens utseende m.m. Detta har varit resultatlöst.

Övrigt Svea hovrätt, som höll syn på mordplatsen (dvs. rättens ledamöter studerade förhållandena på plats), konstaterade att belysningsförhållandena och då särskilt motljuset från Dekorimas skyltfönster varit sådana att ”det inte varit möjligt att göra några säkra iakttagelser av detaljerna i ett ansikte”. Den reflektionen gällde Lisbeth Palmes möjlighet att göra iakttagelser och den måste i än högre grad gälla de övriga vittnen som gjorde sina iakttagelser i motljus och dessutom från längre håll. Var och en som besöker mordplatsen en mörk vinterkväll kan lätt göra samma iakttagelse som hovrätten. Motljuset och ljusförhållandena i övrigt kan vara förklaringen till att ingen av de många vittnena kunnat återge uppgifter om gärningsmannens ansikte. Anders B kan inte ha påverkats av motljuset men väl av ljusförhållandena i övrigt och av att han var berusad. Det finns vittnen som liksom Anders B sett händelsen norrifrån, men då i en annan vinkel. Ingen av dessa personer har kunnat lämna upplysningar om hur gärningsmannens ansikte såg ut.

Det finns vittnesmål från personer som passerat mordplatsen strax innan mordet begicks. Bl.a. har Anja L uppgett att hon och Inga Å – de hade varit på samma bioföreställning som makarna Palme – efter föreställningens slut promenerade Sveavägen söderut. De korsade Sveavägen vid Kammakargatan och gick därefter på den östra gångbanan. De hade tänkt gå in Tunnelgatan och passera genom Brunkebergstunneln till Birger Jarlsgatan. Framme vid Tunnelgatan tyckte de emellertid att det kändes tomt och ödsligt. Efter att ha stått där ett litet

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

mot Christer P har ytterligare fem vittnen, som färdades i bil förbi platsen, trätt fram.

Sammanlagt finns det över 25 personer som har uppgett sig vara åsyna vittnen till själva händelsen eller delar av den. Flera av dem satt i bilar; trafiken på Sveavägen stod still för rött ljus i den aktuella korsningen. Inget av dessa vittnen hade fram till och med rättegången mot Christer P kunnat lämna några uppgifter om hur gärningsmannens ansikte såg ut. Däremot finns en del uppgifter om kön, längd, ålder och klädsel, se vidare om signalement nedan.

Efter rättegångarna mot Christer P har vittnet Leif L uppgett att han känner igen Christer P från mordplatsen. Dessutom har nya vittnen trätt fram; en som uppger sig ha sett Christer P bl.a. på mordplatsen och tre som uppger sig ha sett honom ovanför trappan från Tunnelgatan.

Några vittnen har genomgått hypnos för att om möjligt frammana minnesbilder av gärningsmannens utseende m.m. Detta har varit resultatlöst.

Övrigt Svea hovrätt, som höll syn på mordplatsen (dvs. rättens ledamöter studerade förhållandena på plats), konstaterade att belysningsförhållandena och då särskilt motljuset från Dekorimas skyltfönster varit sådana att ”det inte varit möjligt att göra några säkra iakttagelser av detaljerna i ett ansikte”. Den reflektionen gällde Lisbeth Palmes möjlighet att göra iakttagelser och den måste i än högre grad gälla de övriga vittnen som gjorde sina iakttagelser i motljus och dessutom från längre håll. Var och en som besöker mordplatsen en mörk vinterkväll kan lätt göra samma iakttagelse som hovrätten. Motljuset och ljusförhållandena i övrigt kan vara förklaringen till att ingen av de många vittnena kunnat återge uppgifter om gärningsmannens ansikte. Anders B kan inte ha påverkats av motljuset men väl av ljusförhållandena i övrigt och av att han var berusad. Det finns vittnen som liksom Anders B sett händelsen norrifrån, men då i en annan vinkel. Ingen av dessa personer har kunnat lämna upplysningar om hur gärningsmannens ansikte såg ut.

Det finns vittnesmål från personer som passerat mordplatsen strax innan mordet begicks. Bl.a. har Anja L uppgett att hon och Inga Å – de hade varit på samma bioföreställning som makarna Palme – efter föreställningens slut promenerade Sveavägen söderut. De korsade Sveavägen vid Kammakargatan och gick därefter på den östra gångbanan. De hade tänkt gå in Tunnelgatan och passera genom Brunkebergstunneln till Birger Jarlsgatan. Framme vid Tunnelgatan tyckte de emellertid att det kändes tomt och ödsligt. Efter att ha stått där ett litet

tag och pratat beslöt de i stället att gå Kungsgatan. Väninnan Inga Å uppgav att de inte mött någon under promenaden på Sveavägens östra sida. I hörnet Tunnelgatan var de helt ensamma.

21

Gärningsmannens signalement

Omständigheter som utretts Uppgifter från målsäganden och vittnen samt undersökningar som gjorts av SKL och PU gemensamt visar att mordet begicks av en man, som var över 175 cm lång men inte längre än ca 190 cm. Han bar en mörk jacka eller rock, dvs. längre jacka eller kortare rock.

Uppgifter från vittnen på mordplatsen ger i övrigt följande bidrag till signalementet. Längd: De vittnesuppgifter som lämnats under rättegångarna mot Christer P gör det antagligt att gärningsmannen var ungefär 180-185 cm lång. Ålder: Vittnena har inte beskrivit gärningsmannen som vare sig yngre eller äldre; det är troligt att han var mellan 30 och 50 år gammal. Huvudbonad: Uppgifterna om gärningsmannen var barhuvad, hade keps eller någon form av mössa går isär. Ansikte, hår: Inget av vittnena på mordplatsen har kunnat lämna upplysningar om gärningsmannens anletsdrag. Förutom från målsäganden saknas det därför uppgifter från brottsplatsen om hur gärningsmannens ansikte såg ut. Rörelsemönster: Vittnen har beskrivit mannens rörelsemönster som lunkande, klumpigt, haltande, rullande, som en elefant, smidigt som en stor björn etc.

Beträffande den s.k. fantombild som publicerades den 6 mars 1986 gäller att den grundades på uppgifter från en person som troligen inte sett mördaren; hennes iakttagelser gjordes vid en alltför sen tidpunkt i mordområdet. Det är därför mer troligt att fantombilden inte föreställer mördaren, än att den skulle göra det.

21

Observera i denna del även uppgifterna om den s.k. dekorimamannen, se kapitel 4, Utredning och utredningsresultat.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

tag och pratat beslöt de i stället att gå Kungsgatan. Väninnan Inga Å uppgav att de inte mött någon under promenaden på Sveavägens östra sida. I hörnet Tunnelgatan var de helt ensamma.

21

Gärningsmannens signalement

Omständigheter som utretts Uppgifter från målsäganden och vittnen samt undersökningar som gjorts av SKL och PU gemensamt visar att mordet begicks av en man, som var över 175 cm lång men inte längre än ca 190 cm. Han bar en mörk jacka eller rock, dvs. längre jacka eller kortare rock.

Uppgifter från vittnen på mordplatsen ger i övrigt följande bidrag till signalementet. Längd: De vittnesuppgifter som lämnats under rättegångarna mot Christer P gör det antagligt att gärningsmannen var ungefär 180-185 cm lång. Ålder: Vittnena har inte beskrivit gärningsmannen som vare sig yngre eller äldre; det är troligt att han var mellan 30 och 50 år gammal. Huvudbonad: Uppgifterna om gärningsmannen var barhuvad, hade keps eller någon form av mössa går isär. Ansikte, hår: Inget av vittnena på mordplatsen har kunnat lämna upplysningar om gärningsmannens anletsdrag. Förutom från målsäganden saknas det därför uppgifter från brottsplatsen om hur gärningsmannens ansikte såg ut. Rörelsemönster: Vittnen har beskrivit mannens rörelsemönster som lunkande, klumpigt, haltande, rullande, som en elefant, smidigt som en stor björn etc.

Beträffande den s.k. fantombild som publicerades den 6 mars 1986 gäller att den grundades på uppgifter från en person som troligen inte sett mördaren; hennes iakttagelser gjordes vid en alltför sen tidpunkt i mordområdet. Det är därför mer troligt att fantombilden inte föreställer mördaren, än att den skulle göra det.

21

Observera i denna del även uppgifterna om den s.k. dekorimamannen, se kapitel 4, Utredning och utredningsresultat.

Övrigt Det har aldrig hållits något ingående signalementsförhör med Lisbeth Palme, i vart fall har uppgifter av det slaget inte dokumenterats. De uppgifter som hon lämnat om gärningsmannens utseende framkom successivt; den första tiden efter mordet hade hon ingen distinkt minnesbild av gärningsmannen. Lisbeth Palme har sedermera pekat ut den 1989 åtalade Christer P som gärningsmannen. Svea hovrätt ansåg inte att utpekandet räckte för slutsatsen att det bortom rimligt tvivel var styrkt att Christer P var gärningsman.

Gärningsmannens tillvägagångssätt

Omständigheter som utretts Inget vittne har sett fler än tre personer vid mordplatsen: Olof och Lisbeth Palme samt gärningsmannen. Att det rört sig om en och samma man som skjutit och sedan avlägsnat sig Tunnelgatan österut får anses klarlagt.

Det får också anses klarlagt att gärningsmannen gick till väga på följande sätt. Han sköt Olof Palme i ryggen, mellan skulderbladen och genom ryggsömmen på Olof Palmes rock, på 10-30 cm avstånd. Han sköt därefter, inom några sekunder, ett andra skott som gick längsmed och träffade (tangerade) Lisbeth Palmes rygg från ett avstånd om 70100 cm. Han avlägsnade sig sedan från mordplatsen och försvann vid sidan om de byggbaracker som var tillfälligt uppställda på Tunnelgatan.

Det är troligt att gärningsmannen avvaktade något på brottsplatsen efter det andra skottet. Fyra vittnen lämnade inför hovrätten uppgifter av den innebörden.

Två av dessa vittnen (Inge M och Anders B) uppgav vidare att gärningsmannen först tagit ett steg tillbaka efter skotten. Det är alltså möjligt att gärningsmannen agerade så, men det ter sig som en mer osäker uppgift.

Gärningsmannen flydde springande. Vittnesuppgifterna lämnar även utrymme för att han halvsprungit eller lunkat.

Övrigt Gärningsmannens beteende efter skotten har av vittnena beskrivits så att han tog det lugnt och behärskat alternativt att han tvekade, som om han inte visste vad han skulle göra. Oavsett hur beteendet skall tolkas är det troligt att gärningsmannen stannat kvar några sekunder vid de beskjutna innan han gav sig iväg. Som framgår av det sätt på vilket

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Övrigt Det har aldrig hållits något ingående signalementsförhör med Lisbeth Palme, i vart fall har uppgifter av det slaget inte dokumenterats. De uppgifter som hon lämnat om gärningsmannens utseende framkom successivt; den första tiden efter mordet hade hon ingen distinkt minnesbild av gärningsmannen. Lisbeth Palme har sedermera pekat ut den 1989 åtalade Christer P som gärningsmannen. Svea hovrätt ansåg inte att utpekandet räckte för slutsatsen att det bortom rimligt tvivel var styrkt att Christer P var gärningsman.

Gärningsmannens tillvägagångssätt

Omständigheter som utretts Inget vittne har sett fler än tre personer vid mordplatsen: Olof och Lisbeth Palme samt gärningsmannen. Att det rört sig om en och samma man som skjutit och sedan avlägsnat sig Tunnelgatan österut får anses klarlagt.

Det får också anses klarlagt att gärningsmannen gick till väga på följande sätt. Han sköt Olof Palme i ryggen, mellan skulderbladen och genom ryggsömmen på Olof Palmes rock, på 10-30 cm avstånd. Han sköt därefter, inom några sekunder, ett andra skott som gick längsmed och träffade (tangerade) Lisbeth Palmes rygg från ett avstånd om 70100 cm. Han avlägsnade sig sedan från mordplatsen och försvann vid sidan om de byggbaracker som var tillfälligt uppställda på Tunnelgatan.

Det är troligt att gärningsmannen avvaktade något på brottsplatsen efter det andra skottet. Fyra vittnen lämnade inför hovrätten uppgifter av den innebörden.

Två av dessa vittnen (Inge M och Anders B) uppgav vidare att gärningsmannen först tagit ett steg tillbaka efter skotten. Det är alltså möjligt att gärningsmannen agerade så, men det ter sig som en mer osäker uppgift.

Gärningsmannen flydde springande. Vittnesuppgifterna lämnar även utrymme för att han halvsprungit eller lunkat.

Övrigt Gärningsmannens beteende efter skotten har av vittnena beskrivits så att han tog det lugnt och behärskat alternativt att han tvekade, som om han inte visste vad han skulle göra. Oavsett hur beteendet skall tolkas är det troligt att gärningsmannen stannat kvar några sekunder vid de beskjutna innan han gav sig iväg. Som framgår av det sätt på vilket

Betänkandets innehåll

Vi har sett som vår främsta uppgift att redovisa den brottsutredning som förekommit. Betänkandet får därmed delvis karaktären av s.k. vitbok, dvs. ett slags offentlig faktasammanställning. I det hänseendet är det dock viktigt att framhålla, att "fakta” i dessa sammanhang många gånger är svårtolkade. En renodlat deskriptiv framställning över ett ämne som detta skulle vara svår att åstadkomma, åtminstone i läsbart skick.

Vi har också i uppdrag att bedöma och värdera. Vår ambition är att läsaren skall kunna ta del av vår redovisning och bilda sig en egen uppfattning. Våra bedömningsavsnitt - återgivna under rubriken Sammanfattande anmärkningar – har därför en diskuterande karaktär. Detta hindrar inte att vi försökt uttrycka oss tydligt, när vi funnit detta möjligt.

Brottsutredningen är, vilket torde vara allom bekant, mycket omfattande (se vidare kapitel 2). Vi tror att vi själva har skaffat oss en relativt god allmän överblick över utredningen. Den har legat till grund för det urval som finns i betänkandet. Men även om detta betänkande är omfångsrikt återspeglar det inte mer än fragment av helheten.

När det gäller alla enskilda utredningsuppslag förekommer de i sådan mängd att det knappast står i mänsklig makt att inom rimlig tid läsa in dem, smälta innehållet och resa sig för en samlande överblick. Vårt urval har där skett enligt den metod som vi redogör för i inledningen till kapitel 5, dvs. vi har utgått från Palmeutredningens avsnittsindelning och försökt täcka in enskilda uppslag avsnitt för avsnitt. Urvalet hade inte minst i den delen kunnat göras på andra sätt, med andra resultat som följd.

Som framgår i kapitel 1, av redogörelsen för hur vi utfört granskningen, har vi inriktat oss på det dokumenterade utredningsmaterialet, inklusive dokumenterade utfrågningar av t.ex. Juristkommissionen. Vår erfarenhet är att muntliga källor i detta sammanhang har ett begränsat värde när det gäller sådant som ligger många år tillbaka i tiden, vilket stora delar av denna utredning gör. Vår redovisning följer därför i första hand dokumenterade källor, som vi många gånger valt att återge i direktcitat.

Att redovisningen följer ganska nära de skriftliga källorna har också att göra med att vi velat undvika övergripande beskrivningar av typen "kommissionen har granskat dessa handlingar och funnit att de i huvudsak saknar intresse”. När formuleringar av detta slag ändå förekommer betyder det att vi ansett materialet i fråga helt ointressant från gransk

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Betänkandets innehåll

Vi har sett som vår främsta uppgift att redovisa den brottsutredning som förekommit. Betänkandet får därmed delvis karaktären av s.k. vitbok, dvs. ett slags offentlig faktasammanställning. I det hänseendet är det dock viktigt att framhålla, att "fakta” i dessa sammanhang många gånger är svårtolkade. En renodlat deskriptiv framställning över ett ämne som detta skulle vara svår att åstadkomma, åtminstone i läsbart skick.

Vi har också i uppdrag att bedöma och värdera. Vår ambition är att läsaren skall kunna ta del av vår redovisning och bilda sig en egen uppfattning. Våra bedömningsavsnitt - återgivna under rubriken Sammanfattande anmärkningar – har därför en diskuterande karaktär. Detta hindrar inte att vi försökt uttrycka oss tydligt, när vi funnit detta möjligt.

Brottsutredningen är, vilket torde vara allom bekant, mycket omfattande (se vidare kapitel 2). Vi tror att vi själva har skaffat oss en relativt god allmän överblick över utredningen. Den har legat till grund för det urval som finns i betänkandet. Men även om detta betänkande är omfångsrikt återspeglar det inte mer än fragment av helheten.

När det gäller alla enskilda utredningsuppslag förekommer de i sådan mängd att det knappast står i mänsklig makt att inom rimlig tid läsa in dem, smälta innehållet och resa sig för en samlande överblick. Vårt urval har där skett enligt den metod som vi redogör för i inledningen till kapitel 5, dvs. vi har utgått från Palmeutredningens avsnittsindelning och försökt täcka in enskilda uppslag avsnitt för avsnitt. Urvalet hade inte minst i den delen kunnat göras på andra sätt, med andra resultat som följd.

Som framgår i kapitel 1, av redogörelsen för hur vi utfört granskningen, har vi inriktat oss på det dokumenterade utredningsmaterialet, inklusive dokumenterade utfrågningar av t.ex. Juristkommissionen. Vår erfarenhet är att muntliga källor i detta sammanhang har ett begränsat värde när det gäller sådant som ligger många år tillbaka i tiden, vilket stora delar av denna utredning gör. Vår redovisning följer därför i första hand dokumenterade källor, som vi många gånger valt att återge i direktcitat.

Att redovisningen följer ganska nära de skriftliga källorna har också att göra med att vi velat undvika övergripande beskrivningar av typen "kommissionen har granskat dessa handlingar och funnit att de i huvudsak saknar intresse”. När formuleringar av detta slag ändå förekommer betyder det att vi ansett materialet i fråga helt ointressant från gransk

vittnena själva beskrivit vad de iakttagit, finns det till synes lika stort utrymme för tolkningen att gärningsmannen varit kylig och kontrollerad som upprörd eller förvirrad. Därutöver finns alltså utrymme för möjligheten att själva observationen är oriktig.

Beträffande gärningsmannens beteende före skotten finns inga säkra iakttagelser. Ett vittne har uppfattat makarna Palme och gärningsmannen som ett sällskap om tre personer (Anders B). 22 Ett annat vittne (Inge M) hade följande minnesbild. En man stod vid Dekorimas skyltfönster mellan affärens entré och den s.k. avfasningen. Vittnet sade sig ha iakttagit mannen ett par, tre minuter, men var osäker på tiden. Han såg fem-sex personer passera på väg norrut. Ungefär 20 sekunder därefter kom makarna Palme gående förbi Dekorima i motsatt riktning, dvs. mot Kungsgatan. Mannen vid Dekorima följde då efter. Han tog eventuellt tag i Olof Palmes vänstra axel eller gjorde någon rörelse av det slaget, varefter två skott smällde. Det är alltså bara två personer som redovisat iakttagelser före skotten (det gäller i vart fall för de utsagor som återgivits av domstolarna). En av dem var berusad (Anders B). Den andre (Inge M) hade goda möjligheter att göra iakttagelser; han satt tillsammans med några andra i sin bil på andra sidan Sveavägen och väntade på en person som höll på att göra ett bankomatuttag. De bägge utsagorna är inte oförenliga, men den senare innehåller mer detaljinformation.

Det ter sig ganska troligt att händelsen utspelat sig ungefär så som vittnet Inge M angett. Då beaktar vi inte bara Inge M:s uppgifter, utan också vad Anders B uppgett, liksom Nicola F:s utsaga (se nedan) om sitt möte med makarna Palme. Beträffande Inge M:s uppgift om att gärningsmannen skulle ha lagt sin hand på Olof Palmes axel har han själv sagt sig vara osäker. De tidsuppskattningar Inge M kommit att ange vinner inte heller stöd i annan utredning; uppgiften att han iakttog gärningsmannen flera minuter framstår tvärtom som svår att förena med vad som i övrigt framkommit.

Gärningsmannens flykt

Omständigheter som utretts Gärningsmannen försvann springande, halvspringande eller lunkande vid sidan om de baracker som tillfälligtvis fanns uppställda på Tunnel22 Även vittnet Anders D (den taxiförare som via sin växel larmade polisen) har i förundersökningen talat om att han uppfattade de tre personerna som ett sällskap.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

vittnena själva beskrivit vad de iakttagit, finns det till synes lika stort utrymme för tolkningen att gärningsmannen varit kylig och kontrollerad som upprörd eller förvirrad. Därutöver finns alltså utrymme för möjligheten att själva observationen är oriktig.

Beträffande gärningsmannens beteende före skotten finns inga säkra iakttagelser. Ett vittne har uppfattat makarna Palme och gärningsmannen som ett sällskap om tre personer (Anders B). 22 Ett annat vittne (Inge M) hade följande minnesbild. En man stod vid Dekorimas skyltfönster mellan affärens entré och den s.k. avfasningen. Vittnet sade sig ha iakttagit mannen ett par, tre minuter, men var osäker på tiden. Han såg fem-sex personer passera på väg norrut. Ungefär 20 sekunder därefter kom makarna Palme gående förbi Dekorima i motsatt riktning, dvs. mot Kungsgatan. Mannen vid Dekorima följde då efter. Han tog eventuellt tag i Olof Palmes vänstra axel eller gjorde någon rörelse av det slaget, varefter två skott smällde. Det är alltså bara två personer som redovisat iakttagelser före skotten (det gäller i vart fall för de utsagor som återgivits av domstolarna). En av dem var berusad (Anders B). Den andre (Inge M) hade goda möjligheter att göra iakttagelser; han satt tillsammans med några andra i sin bil på andra sidan Sveavägen och väntade på en person som höll på att göra ett bankomatuttag. De bägge utsagorna är inte oförenliga, men den senare innehåller mer detaljinformation.

Det ter sig ganska troligt att händelsen utspelat sig ungefär så som vittnet Inge M angett. Då beaktar vi inte bara Inge M:s uppgifter, utan också vad Anders B uppgett, liksom Nicola F:s utsaga (se nedan) om sitt möte med makarna Palme. Beträffande Inge M:s uppgift om att gärningsmannen skulle ha lagt sin hand på Olof Palmes axel har han själv sagt sig vara osäker. De tidsuppskattningar Inge M kommit att ange vinner inte heller stöd i annan utredning; uppgiften att han iakttog gärningsmannen flera minuter framstår tvärtom som svår att förena med vad som i övrigt framkommit.

Gärningsmannens flykt

Omständigheter som utretts Gärningsmannen försvann springande, halvspringande eller lunkande vid sidan om de baracker som tillfälligtvis fanns uppställda på Tunnel22 Även vittnet Anders D (den taxiförare som via sin växel larmade polisen) har i förundersökningen talat om att han uppfattade de tre personerna som ett sällskap.

gatan. Han tog sig sedan upp för trapporna mot Malmskillnadsgatan, fortsatte över denna och vidare nedför David Bagares gata (österut).

Att det gick till på detta sätt stöds av vittnesuppgifter. Ett flertal vittnen har sett gärningsmannen försvinna in på Tunnelgatan; ingen har lämnat uppgifter som pekar i annan riktning. Ett vittne (Lars J) har uppgett att han sett gärningsmannen springa uppför trapporna. Ett annat vittne (Yvonne N) har uppgett att hon sett en man springa nedför David Bagares gata, österut. Sedan det förstämnda vittnet förflyttat sig uppför trapporna i gärningsmannens spår mötte han Yvonne N och frågade vart den flyende försvunnit, varpå hon svarade att hon mött mannen. Det får anses klarlagt att de iakttagit samma man och att det alltså var gärningsmannen som sprang nedför David Bagares gata.

Beträffande hur gärningsmannen flydde, se om tillvägagångssättet ovan. Av de två vittnena längs flyktvägen har det första uppgett att mannen sprang tungt och det andra att mannen sprang samtidigt som han försökte stänga en ficka eller väska.

Övrigt Bortsett från mordplatsvittnena finns det alltså bara två säkra vittnesiakttagelser av gärningsmannen och ingen längre bort från mordplatsen än David Bagares gata. Det finns en del andra uppgifter som kan avse mördaren, dvs. det är möjligt att de avser denne, men ingen är säkerställd.

1996 och 1997 trädde ytterligare vittnen fram som uppgav sig ha sett en man, som de sedermera hade identifierat som Christer P, ovanför Tunnelgatstrapporna respektive på David Bagares gata. Det kan diskuteras om samtliga de uppgifter som därmed lämnats i denna del kan avse gärningsmannen (se vidare kapitel 6).

Det har spekulerats i att gärningsmannen fortsatt ned till Birger Jarlsgatan, försvunnit i flyktbil etc. Så kan det ha gått till men det finns inga egentliga indikationer som stöder detta. Ett av mordutredningens tydligaste kännetecken är tvärtom att det finns så litet kunskap om vart gärningsmannen tog vägen efter det att han iakttogs på David Bagares gata. (lakttagelsen från David Bagares gata är för övrigt inte heller den säkerställd. Det vittne som gjorde den är inte hörd i domstol.)

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

gatan. Han tog sig sedan upp för trapporna mot Malmskillnadsgatan, fortsatte över denna och vidare nedför David Bagares gata (österut).

Att det gick till på detta sätt stöds av vittnesuppgifter. Ett flertal vittnen har sett gärningsmannen försvinna in på Tunnelgatan; ingen har lämnat uppgifter som pekar i annan riktning. Ett vittne (Lars J) har uppgett att han sett gärningsmannen springa uppför trapporna. Ett annat vittne (Yvonne N) har uppgett att hon sett en man springa nedför David Bagares gata, österut. Sedan det förstämnda vittnet förflyttat sig uppför trapporna i gärningsmannens spår mötte han Yvonne N och frågade vart den flyende försvunnit, varpå hon svarade att hon mött mannen. Det får anses klarlagt att de iakttagit samma man och att det alltså var gärningsmannen som sprang nedför David Bagares gata.

Beträffande hur gärningsmannen flydde, se om tillvägagångssättet ovan. Av de två vittnena längs flyktvägen har det första uppgett att mannen sprang tungt och det andra att mannen sprang samtidigt som han försökte stänga en ficka eller väska.

Övrigt Bortsett från mordplatsvittnena finns det alltså bara två säkra vittnesiakttagelser av gärningsmannen och ingen längre bort från mordplatsen än David Bagares gata. Det finns en del andra uppgifter som kan avse mördaren, dvs. det är möjligt att de avser denne, men ingen är säkerställd.

1996 och 1997 trädde ytterligare vittnen fram som uppgav sig ha sett en man, som de sedermera hade identifierat som Christer P, ovanför Tunnelgatstrapporna respektive på David Bagares gata. Det kan diskuteras om samtliga de uppgifter som därmed lämnats i denna del kan avse gärningsmannen (se vidare kapitel 6).

Det har spekulerats i att gärningsmannen fortsatt ned till Birger Jarlsgatan, försvunnit i flyktbil etc. Så kan det ha gått till men det finns inga egentliga indikationer som stöder detta. Ett av mordutredningens tydligaste kännetecken är tvärtom att det finns så litet kunskap om vart gärningsmannen tog vägen efter det att han iakttogs på David Bagares gata. (lakttagelsen från David Bagares gata är för övrigt inte heller den säkerställd. Det vittne som gjorde den är inte hörd i domstol.)

Omständigheter kring makarna Palmes biobesök

Bakgrunden till biobesöket

Omständigheter som utretts Olof och Lisbeth Palmes biobesök hade inte föregåtts av någon längre planering. Det var privat och stod inte på Olof Palmes agenda. Beslutet att bege sig in till stadens centrum för att gå på bio fattades av makarna gemensamt efter det att Olof Palme kommit hem från sitt arbete. I ett telefonsamtal mellan Olof och Mårten Palme under kvällen berättade Mårten Palme att han och hans fästmö senare på kvällen skulle se "Bröderna Mozart” på Grand. Saken hade tidigare på dagen diskuterats mellan Lisbeth Palme och Mårten Palmes fästmö. Lisbeth Palme hade också på sin arbetsplats nämnt att hon och Olof Palme tänkte gå på bio på kvällen. Två filmer var då på tal, förutom den nämnda ”Mitt liv som hund”, som visades på Spegeln (som låg på Birger Jarlsgatan, i en annan del av innerstaden).

Uppgifterna om hur biobesöket kom till stånd härrör i första hand från Lisbeth Palme. De kompletteras av uppgifter från Mårten Palme, dennes fästmö och förhör med personer på Lisbeth Palmes arbetsplats. Att biobesöket för Olof och Lisbeth Palmes del var spontant bestyrks vidare av att Mårten Palme hade köpt biljetter till sig och fästmön redan då han talade med sin far om saken och av att det endast fanns ett fåtal biljetter kvar då Olof Palme kom fram till kassan, varvid kassören (Göran F) sålde två ännu icke avhämtade biljetter, som varit reserverade för en direktör vid Sandrewsbiograferna, eftersom det i övrigt bara fanns dåliga platser kvar och kassören enligt egen uppgift ansåg att paret Palme borde sitta bra.

Beslutet att gå på bio bör skiljas från beslutet att se just ”Brö rna Mozart” på Grand. Biobesöket som sådant har enligt vad som framkommit från de inblandade diskuterats i vart fall under eftermiddagen, liksom på Lisbeth Palmes arbetsplats. Det finns också uppgift om att Olof Palme skall ha nämnt planen på ett biobesök då han under eftermiddagen intervjuades av en journalist, även en fotograf var närvarande. Enligt Mårten Palme överenskoms vid telefonsamtalet mellan honom och fadern tidigare på kvällen inget bestämt om att föräldrarna skulle komma till Grand. Sammantaget får det anses klarlagt att makarna Palme inte förrän tidigast timmarna före föreställningens start beslöt att de skulle bege sig till Grand för att se ”Bröderna Mozart”.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Omständigheter kring makarna Palmes biobesök

Bakgrunden till biobesöket

Omständigheter som utretts Olof och Lisbeth Palmes biobesök hade inte föregåtts av någon längre planering. Det var privat och stod inte på Olof Palmes agenda. Beslutet att bege sig in till stadens centrum för att gå på bio fattades av makarna gemensamt efter det att Olof Palme kommit hem från sitt arbete. I ett telefonsamtal mellan Olof och Mårten Palme under kvällen berättade Mårten Palme att han och hans fästmö senare på kvällen skulle se "Bröderna Mozart” på Grand. Saken hade tidigare på dagen diskuterats mellan Lisbeth Palme och Mårten Palmes fästmö. Lisbeth Palme hade också på sin arbetsplats nämnt att hon och Olof Palme tänkte gå på bio på kvällen. Två filmer var då på tal, förutom den nämnda ”Mitt liv som hund”, som visades på Spegeln (som låg på Birger Jarlsgatan, i en annan del av innerstaden).

Uppgifterna om hur biobesöket kom till stånd härrör i första hand från Lisbeth Palme. De kompletteras av uppgifter från Mårten Palme, dennes fästmö och förhör med personer på Lisbeth Palmes arbetsplats. Att biobesöket för Olof och Lisbeth Palmes del var spontant bestyrks vidare av att Mårten Palme hade köpt biljetter till sig och fästmön redan då han talade med sin far om saken och av att det endast fanns ett fåtal biljetter kvar då Olof Palme kom fram till kassan, varvid kassören (Göran F) sålde två ännu icke avhämtade biljetter, som varit reserverade för en direktör vid Sandrewsbiograferna, eftersom det i övrigt bara fanns dåliga platser kvar och kassören enligt egen uppgift ansåg att paret Palme borde sitta bra.

Beslutet att gå på bio bör skiljas från beslutet att se just ”Brö rna Mozart” på Grand. Biobesöket som sådant har enligt vad som framkommit från de inblandade diskuterats i vart fall under eftermiddagen, liksom på Lisbeth Palmes arbetsplats. Det finns också uppgift om att Olof Palme skall ha nämnt planen på ett biobesök då han under eftermiddagen intervjuades av en journalist, även en fotograf var närvarande. Enligt Mårten Palme överenskoms vid telefonsamtalet mellan honom och fadern tidigare på kvällen inget bestämt om att föräldrarna skulle komma till Grand. Sammantaget får det anses klarlagt att makarna Palme inte förrän tidigast timmarna före föreställningens start beslöt att de skulle bege sig till Grand för att se ”Bröderna Mozart”.

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 162

Övrigt

När och hur beslutet om biobesöket på Grand fattades är av stor betydelse för utredningen.

Skulle det ha rört sig om ett i förväg bestämt besök hade det kunnat vara känt för utomstående, som då hade kunnat planlägga ett attentat utifrån denna kunskap.

I och med att det inte var planerat kan den möjligheten uteslutas.

Det som kan ha varit känt för i vart fall en begränsad krets av utomstående var att makarna Palme funderade på att gå på bio och att Olof Palme alltså skulle kunna tänkas lämna hemmet under kvällen.

Det innebär att man inte kan utesluta möjligheten att någon övervakade Olof Palmes bostad utifrån denna förutsättning.

Se vidare om övervakning nedan.


Färdvägen till Grand

Omständigheter som utretts

Makarna Palme lämnade sin bostad Västerlånggatan 31 strax efter halv nio.

De gick Västerlånggatan mot Gamla stans tunnelbanestation, dit de anlände ungefär 20:40 .

De steg på ett tåg som anlände 20:42 och avgick mot city 20:43 .

20:47 stannade tåget vid station Rådmansgatan där makarna Palme steg av.

De gick upp på Sveavägen och fram till biografen Grand, dit de kom strax före klockan 21 .


Övrigt

Det finns ett flertal vittnesobservationer från detta förlopp:

från det tillfälle då makarna Palme kom ut från sin port,

från promenaden till Tbanan,

från tunnelbanespärren,

från perrongen,

på tåget,

från station Rådmansgatan och

från det att de anlände till Grand.

Tågtiderna kommer från Storstockholms Lokaltrafik, SL.

Bland de många vittnesmålen finns inga påtagliga tecken på att makarna Palme skulle ha varit förföljda eller övervakade (”skuggade”) under resan.

I den mån de varit ”skuggade” har det alltså skett utan att detta noterats av de personer som sett makarna Palme under deras förflyttning från hemmet till Grand.

Se vidare nedan.


"Mystiska” personer vid biografen Grand

Det finns ett antal redovisade iakttagelser av "mystiska” personer som uppehållit sig kring eller på biografen Grand under mordkvällen.

Utredningen i den delen har bland annat klarlagt följande.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 162

Övrigt

När och hur beslutet om biobesöket på Grand fattades är av stor betydelse för utredningen.

Skulle det ha rört sig om ett i förväg bestämt besök hade det kunnat vara känt för utomstående, som då hade kunnat planlägga ett attentat utifrån denna kunskap.

I och med att det inte var planerat kan den möjligheten uteslutas.

Det som kan ha varit känt för i vart fall en begränsad krets av utomstående var att makarna Palme funderade på att gå på bio och att Olof Palme alltså skulle kunna tänkas lämna hemmet under kvällen.

Det innebär att man inte kan utesluta möjligheten att någon övervakade Olof Palmes bostad utifrån denna förutsättning.

Se vidare om övervakning nedan.


Färdvägen till Grand

Omständigheter som utretts

Makarna Palme lämnade sin bostad Västerlånggatan 31 strax efter halv nio.

De gick Västerlånggatan mot Gamla stans tunnelbanestation, dit de anlände ungefär 20:40 .

De steg på ett tåg som anlände 20:42 och avgick mot city 20:43 .

20:47 stannade tåget vid station Rådmansgatan där makarna Palme steg av.

De gick upp på Sveavägen och fram till biografen Grand, dit de kom strax före klockan 21 .


Övrigt

Det finns ett flertal vittnesobservationer från detta förlopp:

från det tillfälle då makarna Palme kom ut från sin port,

från promenaden till Tbanan,

från tunnelbanespärren,

från perrongen,

på tåget,

från station Rådmansgatan och

från det att de anlände till Grand.

Tågtiderna kommer från Storstockholms Lokaltrafik, SL.

Bland de många vittnesmålen finns inga påtagliga tecken på att makarna Palme skulle ha varit förföljda eller övervakade (”skuggade”) under resan.

I den mån de varit ”skuggade” har det alltså skett utan att detta noterats av de personer som sett makarna Palme under deras förflyttning från hemmet till Grand.

Se vidare nedan.


"Mystiska” personer vid biografen Grand

Det finns ett antal redovisade iakttagelser av "mystiska” personer som uppehållit sig kring eller på biografen Grand under mordkvällen.

Utredningen i den delen har bland annat klarlagt följande.

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 163

1. Vittnet Lars E hördes första gången omgående efter mordet.

Han väntade i bil utanför Grand på sina föräldrar, som befann sig på biografen.

Strax före klockan 23:00 iakttog han en man som uppehöll sig utanför biografen.

Lars E fann mannen obehaglig och låste därför sina bildörrar.

Lars E lyssnade på bilradion och hörde nyhetssändningen klockan 23:00 . Mannen var fortfarande kvar.

Filmen ”Bröderna Mozart” slutade och folk strömmade ut på gatan. När det åter blivit lugnt var mannen borta.

Lars E gick in på biografen för att skaffa upplysning om när den film hans föräldrar var på slutade. Han frågade en kvinna i foajén. Hon bröt lätt på finska.

Lars E åberopades som vittne i målet mot Christer P och uppgav då bland annat följande.

Mannens ögon och ögonhålor hade skrämt Lars E och givit honom olustkänslor. Blicken hade etsat sig fast i minnet.

Mannen hade burit en midjelång blåaktig jacka och en svagt gul, stickad mössa av militärtyp.

Vid ett konfrontationsförhör i december 1988 uppgav Lars E att Christer P:s utseende, framför allt blicken, var ”otroligt likt Grandmannens”.

Han uppgav inför tingsrätten att han var mycket säker på att Christer P var den person han iakttagit utanför biografen på mordkvällen.

Hovrätten ansåg att det Lars E berättat talade starkt för att det var Christer P som denne sett utanför Grand.

En viss tveksamhet kvarstod dock. Eftersom utpekandet skett avsevärd tid efter händelsen kunde han missta sig. Han kunde ha iakttagit en man som var mycket lik Christer P.

Bland annat på grund av Lars E:s vittnesmål drog hovrätten dock slutsatsen att det förelåg ”en betydande sannolikhet för att Christer P befann sig utanför biografen Grand” när makarna Palme lämnade denna.

2. Vittnet Birgitta W hördes första gången tiden närmast efter mordet.

Hon hade sett en tidigare föreställning på Grand och var vid 21 -tiden på väg ut från biografen.

Hon iakttog då en man, som stod på gatan och tittade in i foajén. Han hade en otäck, sjuk blick som fick Birgitta W att reagera med obehag.

Birgitta W åberopades som vittne i målet mot Christer P och uppgav då bland annat följande.

Hon såg mannen under några sekunder.

Hon hade fäst sig vid mannens blick, som hon beskrev med ord som brinnande och sjukt stirrande.

Han hade markerat ansikte med tydliga, markerade kinder och tunn mun.

Han bar mörk jacka och hade mörkt hår eller mörk mössa.

Birgitta W har gjort teckningar på mannen. Dessa finns intagna i förundersökningsprotokollet. L860-00-E

I maj 1989 deltog hon i en valkonfrontation.

Hon uppgav att hon inte sett något fotografi av den misstänkte före konfrontationen; däremot hade hon sett en bild i tidningen där de centrala delarna av den misstänktes ansikte var maskerat.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 163

1. Vittnet Lars E hördes första gången omgående efter mordet.

Han väntade i bil utanför Grand på sina föräldrar, som befann sig på biografen.

Strax före klockan 23:00 iakttog han en man som uppehöll sig utanför biografen.

Lars E fann mannen obehaglig och låste därför sina bildörrar.

Lars E lyssnade på bilradion och hörde nyhetssändningen klockan 23:00 . Mannen var fortfarande kvar.

Filmen ”Bröderna Mozart” slutade och folk strömmade ut på gatan. När det åter blivit lugnt var mannen borta.

Lars E gick in på biografen för att skaffa upplysning om när den film hans föräldrar var på slutade. Han frågade en kvinna i foajén. Hon bröt lätt på finska.

Lars E åberopades som vittne i målet mot Christer P och uppgav då bland annat följande.

Mannens ögon och ögonhålor hade skrämt Lars E och givit honom olustkänslor. Blicken hade etsat sig fast i minnet.

Mannen hade burit en midjelång blåaktig jacka och en svagt gul, stickad mössa av militärtyp.

Vid ett konfrontationsförhör i december 1988 uppgav Lars E att Christer P:s utseende, framför allt blicken, var ”otroligt likt Grandmannens”.

Han uppgav inför tingsrätten att han var mycket säker på att Christer P var den person han iakttagit utanför biografen på mordkvällen.

Hovrätten ansåg att det Lars E berättat talade starkt för att det var Christer P som denne sett utanför Grand.

En viss tveksamhet kvarstod dock. Eftersom utpekandet skett avsevärd tid efter händelsen kunde han missta sig. Han kunde ha iakttagit en man som var mycket lik Christer P.

Bland annat på grund av Lars E:s vittnesmål drog hovrätten dock slutsatsen att det förelåg ”en betydande sannolikhet för att Christer P befann sig utanför biografen Grand” när makarna Palme lämnade denna.

2. Vittnet Birgitta W hördes första gången tiden närmast efter mordet.

Hon hade sett en tidigare föreställning på Grand och var vid 21 -tiden på väg ut från biografen.

Hon iakttog då en man, som stod på gatan och tittade in i foajén. Han hade en otäck, sjuk blick som fick Birgitta W att reagera med obehag.

Birgitta W åberopades som vittne i målet mot Christer P och uppgav då bland annat följande.

Hon såg mannen under några sekunder.

Hon hade fäst sig vid mannens blick, som hon beskrev med ord som brinnande och sjukt stirrande.

Han hade markerat ansikte med tydliga, markerade kinder och tunn mun.

Han bar mörk jacka och hade mörkt hår eller mörk mössa.

Birgitta W har gjort teckningar på mannen. Dessa finns intagna i förundersökningsprotokollet. L860-00-E

I maj 1989 deltog hon i en valkonfrontation.

Hon uppgav att hon inte sett något fotografi av den misstänkte före konfrontationen; däremot hade hon sett en bild i tidningen där de centrala delarna av den misstänktes ansikte var maskerat.

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 164

Vid konfrontationen fann hon bland de tolv figuranterna Christer P mest lik men något kraftigare än den man hon sett. När hon såg Christer P i rättssalen fann hon likheter mellan honom och den man hon sett.

Hovrätten ifrågasatte tillförlitligheten i Birgitta W:s minnesbild och konstaterade att hon vid konfrontationen inte ansett sig kunna utpeka någon utan endast säga att Christer P var mest lik den man hon sett.

Någon säker slutsats om att Christer P befunnit sig utanför Grand vid 21 -tiden kunde därför inte dras på grundval av hennes vittnesmål.

(Hovrätten tillade i sammanhanget att ingen annan bevisning till stöd för att så skulle ha varit fallet hade förebragts.)


3. Vittnena Anneli K och Margareta S hördes första gången dagarna efter mordet.

Anneli K och Margareta S hade sett filmen ”Gå och Se” på Grand.

Den slutade strax efter klockan 23 , något före ”Bröderna Mozart”; egentligen skulle den ha slutat senare, men filmernas start och faktiska speltid kan variera något (se nedan).

Efter filmen gick Anneli K på toaletten.

Margareta S har uppgett att hon medan hon väntade iakttog en man som stod på gatan omedelbart utanför dörrarna in till foajén.

Mannen tittade in. Han hade en intensiv och mörk blick vilken Margareta S upplevde som spänd och ångestfylld.

Det slog henne att det kunde vara ”en ful gubbe” som tittade efter ensamma flickor. När hon tillsammans med Anneli K lämnade biografen stod mannen kvar utanför.

Enligt Margareta S hade mannen ett nordeuropeiskt utseende, var ca 175 cm lång, hade blå ögon, ej mörkt hår. Han bar glasögon, ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar, ljusblå halvlång jacka och mörkblå byxor.

Anneli K lade märke till mannen när hon kom ut i foajén efter sitt toalettbesök.

Hennes beskrivning av mannen liknade den Margareta S givit. Han hade stirrat konstigt genom dörren in i foajén; det mest iögonenfallande var hans stirrande blick och att han tycktes vänta på någon.

Varken Anneli K eller Margareta S har lämnat dokumenterade uppgifter om huruvida de iakttagit vittnet Lars E.

Margareta S har tillfrågats om hon tilltalades av någon medan hon väntade på Anneli K.

Frågan torde vara föranledd av att Lars E uppgett att han tilltalat en kvinna i foajén som brutit lätt på finska, vilket Margareta S gjorde.

Margareta uppgav som svar på frågan att hon inte hade tilltalats av någon.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 164

Vid konfrontationen fann hon bland de tolv figuranterna Christer P mest lik men något kraftigare än den man hon sett. När hon såg Christer P i rättssalen fann hon likheter mellan honom och den man hon sett.

Hovrätten ifrågasatte tillförlitligheten i Birgitta W:s minnesbild och konstaterade att hon vid konfrontationen inte ansett sig kunna utpeka någon utan endast säga att Christer P var mest lik den man hon sett.

Någon säker slutsats om att Christer P befunnit sig utanför Grand vid 21 -tiden kunde därför inte dras på grundval av hennes vittnesmål.

(Hovrätten tillade i sammanhanget att ingen annan bevisning till stöd för att så skulle ha varit fallet hade förebragts.)


3. Vittnena Anneli K och Margareta S hördes första gången dagarna efter mordet.

Anneli K och Margareta S hade sett filmen ”Gå och Se” på Grand.

Den slutade strax efter klockan 23 , något före ”Bröderna Mozart”; egentligen skulle den ha slutat senare, men filmernas start och faktiska speltid kan variera något (se nedan).

Efter filmen gick Anneli K på toaletten.

Margareta S har uppgett att hon medan hon väntade iakttog en man som stod på gatan omedelbart utanför dörrarna in till foajén.

Mannen tittade in. Han hade en intensiv och mörk blick vilken Margareta S upplevde som spänd och ångestfylld.

Det slog henne att det kunde vara ”en ful gubbe” som tittade efter ensamma flickor. När hon tillsammans med Anneli K lämnade biografen stod mannen kvar utanför.

Enligt Margareta S hade mannen ett nordeuropeiskt utseende, var ca 175 cm lång, hade blå ögon, ej mörkt hår. Han bar glasögon, ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar, ljusblå halvlång jacka och mörkblå byxor.

Anneli K lade märke till mannen när hon kom ut i foajén efter sitt toalettbesök.

Hennes beskrivning av mannen liknade den Margareta S givit. Han hade stirrat konstigt genom dörren in i foajén; det mest iögonenfallande var hans stirrande blick och att han tycktes vänta på någon.

Varken Anneli K eller Margareta S har lämnat dokumenterade uppgifter om huruvida de iakttagit vittnet Lars E.

Margareta S har tillfrågats om hon tilltalades av någon medan hon väntade på Anneli K.

Frågan torde vara föranledd av att Lars E uppgett att han tilltalat en kvinna i foajén som brutit lätt på finska, vilket Margareta S gjorde.

Margareta uppgav som svar på frågan att hon inte hade tilltalats av någon.

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 165
Margareta S och Anneli K åberopades inte som vittnen i målet mot Christer P.

De har inte deltagit i någon konfrontation avseende Christer P.

4. Vittnet Inga Å hördes första gången 1989-01-28 , dvs. efter det att Christer P hade gripits.

Inga Å bevistade samma bioföreställning som makarna Palme.

I kön in till salongen, innan föreställningen börjat, lade hon märke till en man som hon inte tyckte passade in i miljön. Den film hon skulle se var avsedd för intellektuella människor och mannen i fråga gav inte intryck av att vara sådan.

Mannen stod längst fram i kön. När dörrarna till salongen öppnades lämnade han sin plats och gick såvitt Inga Å kunde se mot utgången.

Inga å beskrev mannen som cirka 185 cm lång, 35-40 år, kantiga anletsdrag, tre dagars skäggstubb och typiskt svensk utseende.

På huvudet bar han en stickad mössa med någon text. Han hade en plastkasse i handen. Han gjorde ett nervöst intryck, som om han väntade på eller tittade efter någon.

Vid en valkonfrontation i februari 1989 visade Inga Å intresse för ett antal av figuranterna utan att säkert kunna identifiera någon av dem som den man hon sett i biokön.

En av dem hon intresserade sig för var Christer P, vars rörelsemönster påminde om det slängiga sätt på vilket mannen på Grand lämnat sin plats i kön.

Inga Å, som även lämnade uppgifter om sin promenad efter föreställningen, då hon gick Sveavägen söderut och bland annat stannade till vid korsningen Tunnelgatan, åberopades inte som vittne i målet mot Christer P.(23)

5. Mårten Palme lämnade på mordnatten uppgifter om en man som han iakttagit utanför Grand efter föreställningen.

Mårten Palme hördes i målet mot Christer P och uppgav då bland annat följande.

Efter filmen stod han, flickvännen och föräldrarna och pratade utanför en bokhandel strax bredvid biografen.

Mellan bokhandeln och biografen låg en möbelaffär. Där stod en man och tittade in i skyltfönstret. När Mårten Palme och flickvännen skildes från föräldrarna och började gå norrut passerade de mannen.

Denne vände sig mot föräldrarna med fast blick. Mårten Palme passerade på ungefär fem meters avstånd och iakttog mannen under någon sekund.

(23) Inga Å förekommer även i resningsmaterialet, eftersom hon efter det att Christer P:s bild publicerats uppgav att hon kände igen denne, se kapitel 6, Genomgång av resningsmaterialet.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 165
Margareta S och Anneli K åberopades inte som vittnen i målet mot Christer P.

De har inte deltagit i någon konfrontation avseende Christer P.

4. Vittnet Inga Å hördes första gången 1989-01-28 , dvs. efter det att Christer P hade gripits.

Inga Å bevistade samma bioföreställning som makarna Palme.

I kön in till salongen, innan föreställningen börjat, lade hon märke till en man som hon inte tyckte passade in i miljön. Den film hon skulle se var avsedd för intellektuella människor och mannen i fråga gav inte intryck av att vara sådan.

Mannen stod längst fram i kön. När dörrarna till salongen öppnades lämnade han sin plats och gick såvitt Inga Å kunde se mot utgången.

Inga å beskrev mannen som cirka 185 cm lång, 35-40 år, kantiga anletsdrag, tre dagars skäggstubb och typiskt svensk utseende.

På huvudet bar han en stickad mössa med någon text. Han hade en plastkasse i handen. Han gjorde ett nervöst intryck, som om han väntade på eller tittade efter någon.

Vid en valkonfrontation i februari 1989 visade Inga Å intresse för ett antal av figuranterna utan att säkert kunna identifiera någon av dem som den man hon sett i biokön.

En av dem hon intresserade sig för var Christer P, vars rörelsemönster påminde om det slängiga sätt på vilket mannen på Grand lämnat sin plats i kön.

Inga Å, som även lämnade uppgifter om sin promenad efter föreställningen, då hon gick Sveavägen söderut och bland annat stannade till vid korsningen Tunnelgatan, åberopades inte som vittne i målet mot Christer P.(23)

5. Mårten Palme lämnade på mordnatten uppgifter om en man som han iakttagit utanför Grand efter föreställningen.

Mårten Palme hördes i målet mot Christer P och uppgav då bland annat följande.

Efter filmen stod han, flickvännen och föräldrarna och pratade utanför en bokhandel strax bredvid biografen.

Mellan bokhandeln och biografen låg en möbelaffär. Där stod en man och tittade in i skyltfönstret. När Mårten Palme och flickvännen skildes från föräldrarna och började gå norrut passerade de mannen.

Denne vände sig mot föräldrarna med fast blick. Mårten Palme passerade på ungefär fem meters avstånd och iakttog mannen under någon sekund.

(23) Inga Å förekommer även i resningsmaterialet, eftersom hon efter det att Christer P:s bild publicerats uppgav att hon kände igen denne, se kapitel 6, Genomgång av resningsmaterialet.

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 166

Enligt Mårten Palme bar mannen en halvlång, blå jacka av nylon. Mannen hade fyrkantigt ansikte och smala läppar. Han trodde att mannen bar en mörk med knäppe på skärmen försedd keps. Han uppfattade vidare att mannen bar stålbågade glasögon.

Vid en konfrontation 1989-12-14 fann Mårten Palme att två av figuranterna, varav en var Christer P, inte kunde uteslutas vara den man han sett.

Han kunde inte med säkerhet peka ut någon som mannen från Grand.

Vid domstolsförhandlingarna uppgav Mårten Palme att Christer P var lik den man han sett men att han var mycket osäker på om identitet förelåg.

Hovrätten ansåg att det av vittnesmålet inte kunde ”dras någon slutsats att den man som Mårten Palme såg var Christer P”.

Utöver dessa uppgifter har vittnet Pia E, som var på samma film som makarna Palme, uppgett att hon iakttog en man som betedde sig märkligt utanför Grand efter filmen.

Denna person har säkert identifierats som Roger Ö, vilken sedermera åberopades som vittne mot Christer P.

Även vittnet Lars E lämnade uppgifter som måste avse Roger Ö.

Ett antal vittnen har vidare rapporterat iakttagelser om personer som befunnit sig kring biografen Grand under mordkvällen.

Ingen av dessa iakttagelser har dock sådan konkretion att de ger självständig kontur åt en ”Grandman”.

Övrigt:

Vittnet Lars E:s uppgifter talar med styrka för att en person som skulle kunna vara en väntande gärningsman uppehållit sig utanför biografen vid den angivna tidpunkten.

Detsamma får anses gälla Margareta S:s och Anneli K:s iakttagelser, med den skillnaden att deras uppgifter inte prövats lika ingående som Lars E:s.

Det är vidare oklart om de sett samma person som Lars E.

De lämnade signalementen tyder inte direkt på det; däremot stämmer beskrivningen av beteendet väl med vad Lars E uppgett.

Inga Å:s iakttagelse är isolerad; ingen annan har rapporterat något liknande och beskrivningen av den man hon sett i kön in till föreställningen stämmer inte in på andra möjliga "Grandmän”.

Mårten Palmes beskrivning stämmer inte på den person Lars E uppger sig ha sett.

Den man Mårten Palme såg bar, enligt vad han sagt sig ha uppfattat, stålbågade glasögon, vilket inte gällde för Lars E:s iakttagelse.

Den man Lars E såg hade vidare en gulaktig mössa, vilket Mårten Palme uteslöt beträffande den person han iakttagit.

Beskrivningarna talar alltså närmast mot att Lars E och Mårten Palme sett samma person, även om det är möjligt de gjort det. Däremot synes det

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 166

Enligt Mårten Palme bar mannen en halvlång, blå jacka av nylon. Mannen hade fyrkantigt ansikte och smala läppar. Han trodde att mannen bar en mörk med knäppe på skärmen försedd keps. Han uppfattade vidare att mannen bar stålbågade glasögon.

Vid en konfrontation 1989-12-14 fann Mårten Palme att två av figuranterna, varav en var Christer P, inte kunde uteslutas vara den man han sett.

Han kunde inte med säkerhet peka ut någon som mannen från Grand.

Vid domstolsförhandlingarna uppgav Mårten Palme att Christer P var lik den man han sett men att han var mycket osäker på om identitet förelåg.

Hovrätten ansåg att det av vittnesmålet inte kunde ”dras någon slutsats att den man som Mårten Palme såg var Christer P”.

Utöver dessa uppgifter har vittnet Pia E, som var på samma film som makarna Palme, uppgett att hon iakttog en man som betedde sig märkligt utanför Grand efter filmen.

Denna person har säkert identifierats som Roger Ö, vilken sedermera åberopades som vittne mot Christer P.

Även vittnet Lars E lämnade uppgifter som måste avse Roger Ö.

Ett antal vittnen har vidare rapporterat iakttagelser om personer som befunnit sig kring biografen Grand under mordkvällen.

Ingen av dessa iakttagelser har dock sådan konkretion att de ger självständig kontur åt en ”Grandman”.

Övrigt:

Vittnet Lars E:s uppgifter talar med styrka för att en person som skulle kunna vara en väntande gärningsman uppehållit sig utanför biografen vid den angivna tidpunkten.

Detsamma får anses gälla Margareta S:s och Anneli K:s iakttagelser, med den skillnaden att deras uppgifter inte prövats lika ingående som Lars E:s.

Det är vidare oklart om de sett samma person som Lars E.

De lämnade signalementen tyder inte direkt på det; däremot stämmer beskrivningen av beteendet väl med vad Lars E uppgett.

Inga Å:s iakttagelse är isolerad; ingen annan har rapporterat något liknande och beskrivningen av den man hon sett i kön in till föreställningen stämmer inte in på andra möjliga "Grandmän”.

Mårten Palmes beskrivning stämmer inte på den person Lars E uppger sig ha sett.

Den man Mårten Palme såg bar, enligt vad han sagt sig ha uppfattat, stålbågade glasögon, vilket inte gällde för Lars E:s iakttagelse.

Den man Lars E såg hade vidare en gulaktig mössa, vilket Mårten Palme uteslöt beträffande den person han iakttagit.

Beskrivningarna talar alltså närmast mot att Lars E och Mårten Palme sett samma person, även om det är möjligt de gjort det. Däremot synes det

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 167

signalement Margareta S och Anneli K lämnat ha överensstämmelser med Mårten Palmes beskrivning av den man han sett.

Beträffande Birgitta W:s iakttagelse, slutligen, gäller att hon kan ha sett gärningsmannen, men att de uppgifter hon lämnat inte räcker för att bedöma huruvida det var samma person som Lars E, Mårten Palme eller Margareta S och Anneli K såg. - Birgitta W är även hörd i andra avsnitt av utredningen och har därvid känt igen drag även hos andra misstänkta än Christer P.

Med undantag för Inga Å:s uppgifter kan iakttagelserna emellertid också sammanfogas i ett mönster.

Birgitta W ser gärningsmannen när denne nyligen upptäckt makarna Palme och intresserar sig för vilken film de skall gå på osv.

Lars E ser gärningsmannen när denne i god tid återvänt för att invänta sitt offer.

Margareta S och Anneli K ser gärningsmannen när denne, i samband med det att besökarna på den föreställning dessa besökt lämnat biografen, spanar efter makarna Palme.

Mårten Palme, slutligen, ser gärningsmannen när denne avvaktar en bit från sällskapet för att sedan ta upp förföljandet när makarna Palme beger sig hemåt.

Det finns vidare ett antal mindre pregnanta observationer i förundersökningsmaterialet som kan passa in i ett sådant mönster.

Denna sammanfogade slutledning av ett antal iakttagelser innehåller dock stora osäkerheter och är alltför fragmentarisk för att ens kunna beskrivas som trolig.

Däremot är den i och för sig möjlig


Promenaden från Grand

Omständigheter som utretts
Den film makarna Palme såg slutade mellan 23:05 och 23:10 .

De dröjde sig kvar och lämnade salongen först när den i det närmaste var tom.

Efter att ha samtalat en stund med sonen och dennes fästmö utanför biografen begav de sig hemåt till fots den ovan beskrivna färdvägen.

De synes ha gått relativt långsamt och stannat till vid åtminstone ett skyltfönster, klädbutiken Sari på Sveavägens östra sida efter korsningen Adolf Fredriks kyrkogata.

Mordplatsen är belägen tre kvarter söder om biografen Grand (en sträcka på drygt 300 meter)(24).

Filmens slut kan inte anges exakt.

Den startade 21:15 .

Speltiden var 1 timme och 49 minuter, men den faktiska speltiden kan variera beroende på att hastigheten på olika projektorer skiljer sig åt.

Redovisningen av förloppet efter filmen grundas på Lisbeth Palmes uppgifter.

Det finns vidare ett antal i utredningen redovisade vittnesobservationer,

(24) Uppgiften hämtad från GMP (se kapitel 7), där sträckan anges till 330 meter.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

SOU1999:88 Brottsutredningen i översikt sid. 167

signalement Margareta S och Anneli K lämnat ha överensstämmelser med Mårten Palmes beskrivning av den man han sett.

Beträffande Birgitta W:s iakttagelse, slutligen, gäller att hon kan ha sett gärningsmannen, men att de uppgifter hon lämnat inte räcker för att bedöma huruvida det var samma person som Lars E, Mårten Palme eller Margareta S och Anneli K såg. - Birgitta W är även hörd i andra avsnitt av utredningen och har därvid känt igen drag även hos andra misstänkta än Christer P.

Med undantag för Inga Å:s uppgifter kan iakttagelserna emellertid också sammanfogas i ett mönster.

Birgitta W ser gärningsmannen när denne nyligen upptäckt makarna Palme och intresserar sig för vilken film de skall gå på osv.

Lars E ser gärningsmannen när denne i god tid återvänt för att invänta sitt offer.

Margareta S och Anneli K ser gärningsmannen när denne, i samband med det att besökarna på den föreställning dessa besökt lämnat biografen, spanar efter makarna Palme.

Mårten Palme, slutligen, ser gärningsmannen när denne avvaktar en bit från sällskapet för att sedan ta upp förföljandet när makarna Palme beger sig hemåt.

Det finns vidare ett antal mindre pregnanta observationer i förundersökningsmaterialet som kan passa in i ett sådant mönster.

Denna sammanfogade slutledning av ett antal iakttagelser innehåller dock stora osäkerheter och är alltför fragmentarisk för att ens kunna beskrivas som trolig.

Däremot är den i och för sig möjlig


Promenaden från Grand

Omständigheter som utretts
Den film makarna Palme såg slutade mellan 23:05 och 23:10 .

De dröjde sig kvar och lämnade salongen först när den i det närmaste var tom.

Efter att ha samtalat en stund med sonen och dennes fästmö utanför biografen begav de sig hemåt till fots den ovan beskrivna färdvägen.

De synes ha gått relativt långsamt och stannat till vid åtminstone ett skyltfönster, klädbutiken Sari på Sveavägens östra sida efter korsningen Adolf Fredriks kyrkogata.

Mordplatsen är belägen tre kvarter söder om biografen Grand (en sträcka på drygt 300 meter)(24).

Filmens slut kan inte anges exakt.

Den startade 21:15 .

Speltiden var 1 timme och 49 minuter, men den faktiska speltiden kan variera beroende på att hastigheten på olika projektorer skiljer sig åt.

Redovisningen av förloppet efter filmen grundas på Lisbeth Palmes uppgifter.

Det finns vidare ett antal i utredningen redovisade vittnesobservationer,

(24) Uppgiften hämtad från GMP (se kapitel 7), där sträckan anges till 330 meter.

som stöder de uppgifter Lisbeth Palme lämnat. De avser personer som varit på samma bioföreställning och promenerat Sveavägen söderut samt därvid gått bakom och i vissa fall passerat paret Palme. De inkluderar vidare Ljubisa N, som arbetade i den korvkiosk som var belägen på Sveavägen mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Ljubisa N observerade paret Palme en bit efter klockan 23; han såg dem gå förbi söderut på samma sida som korvkiosken. Nästa säkra observation gjordes av Nicola F som uppgett han mötte paret på Sveavägens andra sida vid det s.k. Bonnierhuset, eller ungefär vid Sveavägen 56. Det är också den sista rapporterade observationen före mordplatsen.

Övrigt Vissa vittnesuppgifter tyder på att någon följde efter makarna Palme. De personer som passerat paret medan de ännu gick på den västra sidan av Sveavägen har visserligen inte sett någon förföljare. Den nämnde Ljubisa N har dock uppgett att en man gick tre till fem meter efter paret Palme (se vidare nedan). En äldre dam, Kerstin N, som bodde på Sveavägen 39, 6 trappor, har i förundersökningen uppgett att hon från sitt lägenhetsfönster ungefär vid den aktuella tidpunkten sett ett par gå över Sveavägen vid korsningen Adolf Fredriks kyrkogata, varvid en ensam man kommit efter när de passerat över gatan. Kerstin N har dock av naturliga skäl inte kunnat identifiera makarna Palme från sin utsiktspunkt sex våningar upp. Den likaledes ovan nämnde Nicola F har i förundersökningen uppgett dels att han bara mötte ett ungt par på Sveavägen innan han mötte paret Palme, dels att han efter mötet med dem endast såg en person fram till det att han hörde två skott från Tunnelgatshållet. Den beskrivning Nicola F gett av den man som kom bakom paret Palme och det Nicola F uppgett om hur den personen betedde sig när Nicola F vände sig om efter skotten, leder till slutsatsen att den han såg med all sannolikhet var vittnet Anders B.

Det finns alltså två indikationer – Ljubisa N och Kerstin N – på att det kan ha gått någon efter paret Palme innan de kom över till Sveavägens östra sida och en indikation – Nicola F - på att ingen som kan vara identisk med gärningsmannen följde efter dem när de väl befann sig på den sidan.

De enskilda observationerna om en förföljande man från Ljubisa N och Kerstin N är inte tillräckliga ens för att man skall kunna slå fast att det är troligt att det fanns en förföljande man. I förening med Mårten Palmes iakttagelse vid Grand bildar dock observationerna ett fragmentariskt mönster som gör det klart möjligt att någon följde efter. Till

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

som stöder de uppgifter Lisbeth Palme lämnat. De avser personer som varit på samma bioföreställning och promenerat Sveavägen söderut samt därvid gått bakom och i vissa fall passerat paret Palme. De inkluderar vidare Ljubisa N, som arbetade i den korvkiosk som var belägen på Sveavägen mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Ljubisa N observerade paret Palme en bit efter klockan 23; han såg dem gå förbi söderut på samma sida som korvkiosken. Nästa säkra observation gjordes av Nicola F som uppgett han mötte paret på Sveavägens andra sida vid det s.k. Bonnierhuset, eller ungefär vid Sveavägen 56. Det är också den sista rapporterade observationen före mordplatsen.

Övrigt Vissa vittnesuppgifter tyder på att någon följde efter makarna Palme. De personer som passerat paret medan de ännu gick på den västra sidan av Sveavägen har visserligen inte sett någon förföljare. Den nämnde Ljubisa N har dock uppgett att en man gick tre till fem meter efter paret Palme (se vidare nedan). En äldre dam, Kerstin N, som bodde på Sveavägen 39, 6 trappor, har i förundersökningen uppgett att hon från sitt lägenhetsfönster ungefär vid den aktuella tidpunkten sett ett par gå över Sveavägen vid korsningen Adolf Fredriks kyrkogata, varvid en ensam man kommit efter när de passerat över gatan. Kerstin N har dock av naturliga skäl inte kunnat identifiera makarna Palme från sin utsiktspunkt sex våningar upp. Den likaledes ovan nämnde Nicola F har i förundersökningen uppgett dels att han bara mötte ett ungt par på Sveavägen innan han mötte paret Palme, dels att han efter mötet med dem endast såg en person fram till det att han hörde två skott från Tunnelgatshållet. Den beskrivning Nicola F gett av den man som kom bakom paret Palme och det Nicola F uppgett om hur den personen betedde sig när Nicola F vände sig om efter skotten, leder till slutsatsen att den han såg med all sannolikhet var vittnet Anders B.

Det finns alltså två indikationer – Ljubisa N och Kerstin N – på att det kan ha gått någon efter paret Palme innan de kom över till Sveavägens östra sida och en indikation – Nicola F - på att ingen som kan vara identisk med gärningsmannen följde efter dem när de väl befann sig på den sidan.

De enskilda observationerna om en förföljande man från Ljubisa N och Kerstin N är inte tillräckliga ens för att man skall kunna slå fast att det är troligt att det fanns en förföljande man. I förening med Mårten Palmes iakttagelse vid Grand bildar dock observationerna ett fragmentariskt mönster som gör det klart möjligt att någon följde efter. Till

ningssynpunkt. Det betyder inte att vi bedömer varje redovisat enskilt uppslag som väsentligt. Det gör vi inte. Tvärtom, åtskilliga enskilda uppslag är, i synnerhet med facit i hand, av föga intresse. Men vi har ansett att läsaren skall ges tillfälle att göra egna bedömningar och jämförelser. Dessutom förhåller det sig så att skildringen av flera mindre intressanta uppslag sammantagna kan läggas till grund för nog så intressanta iakttagelser, analyser och slutsatser, som inte låter sig formuleras utan att grundmaterialet redovisas.

Vi har i många fall valt att beskriva utredningsuppslagens innehåll kronologiskt, utifrån förhörsprotokoll och andra dokumenterade utredningsåtgärder. Det gör framställningen i dessa delar mer svårtillgänglig än den hade blivit om vi genomgående hade sammanställt uppslagen till avgränsade "berättelser”. Men det gör också redovisningen mer autentisk. En friare sammanfattande form ger lätt intryck av att förekommande uppgifter är belagda fakta, även då det i själva verket rör sig om påståenden som inte är slutligt säkerställda. (Jfr vidare kapitel 2, Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas.)

Ett dilemma när en pågående brottsutredning av detta vitt förgrenade slag skall redovisas är hur förekommande personuppgifter skall behandlas. Hur vi i det hänseendet förhållit oss framgår i kapitel 1, Personuppgifter i granskningsmaterialet. Huvudregeln är den som används i tryckta referat av rättssaker, dvs. att personer anges med förnamn och första bokstaven i efternamnet. Den lösning vi valt har brister, bl.a. att i och för sig väl kända personuppgifter inte fullt ut anges i klartext. Vi har emellertid ansett det viktigt att följa vissa principer, för att inte kunna beskyllas för att ha hanterat personuppgifterna godtyckligt. Samtidigt har vi funnit det omöjligt att för detta synnerligen omfattande material finna en enkel norm, som alltid ger vägledning.

Vår redovisning av brottsutredningen sträcker sig i princip fram till och med 1998. Därefter har resultatet av vår genomgång av grundmaterialet underställts Palmeutredningen för synpunkter och kompletteringar (se nedan Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material). Detta har föranlett vissa uppdateringar. Uppdateringar har även skett i samband med att vi senare ställt frågor till Palmeutredningen. Avsikten med redovisningen är emellertid inte att redogöra för brottsutredningen som den ser ut när vårt betänkande publiceras; vi har genomgående i vårt arbete hållit en viss distans till det dagsaktuella operativa utredningsarbetet.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

ningssynpunkt. Det betyder inte att vi bedömer varje redovisat enskilt uppslag som väsentligt. Det gör vi inte. Tvärtom, åtskilliga enskilda uppslag är, i synnerhet med facit i hand, av föga intresse. Men vi har ansett att läsaren skall ges tillfälle att göra egna bedömningar och jämförelser. Dessutom förhåller det sig så att skildringen av flera mindre intressanta uppslag sammantagna kan läggas till grund för nog så intressanta iakttagelser, analyser och slutsatser, som inte låter sig formuleras utan att grundmaterialet redovisas.

Vi har i många fall valt att beskriva utredningsuppslagens innehåll kronologiskt, utifrån förhörsprotokoll och andra dokumenterade utredningsåtgärder. Det gör framställningen i dessa delar mer svårtillgänglig än den hade blivit om vi genomgående hade sammanställt uppslagen till avgränsade "berättelser”. Men det gör också redovisningen mer autentisk. En friare sammanfattande form ger lätt intryck av att förekommande uppgifter är belagda fakta, även då det i själva verket rör sig om påståenden som inte är slutligt säkerställda. (Jfr vidare kapitel 2, Exempel på sökning i materialet och hur resultatet tolkas.)

Ett dilemma när en pågående brottsutredning av detta vitt förgrenade slag skall redovisas är hur förekommande personuppgifter skall behandlas. Hur vi i det hänseendet förhållit oss framgår i kapitel 1, Personuppgifter i granskningsmaterialet. Huvudregeln är den som används i tryckta referat av rättssaker, dvs. att personer anges med förnamn och första bokstaven i efternamnet. Den lösning vi valt har brister, bl.a. att i och för sig väl kända personuppgifter inte fullt ut anges i klartext. Vi har emellertid ansett det viktigt att följa vissa principer, för att inte kunna beskyllas för att ha hanterat personuppgifterna godtyckligt. Samtidigt har vi funnit det omöjligt att för detta synnerligen omfattande material finna en enkel norm, som alltid ger vägledning.

Vår redovisning av brottsutredningen sträcker sig i princip fram till och med 1998. Därefter har resultatet av vår genomgång av grundmaterialet underställts Palmeutredningen för synpunkter och kompletteringar (se nedan Källkontroll och kvalitetssäkring av vårt material). Detta har föranlett vissa uppdateringar. Uppdateringar har även skett i samband med att vi senare ställt frågor till Palmeutredningen. Avsikten med redovisningen är emellertid inte att redogöra för brottsutredningen som den ser ut när vårt betänkande publiceras; vi har genomgående i vårt arbete hållit en viss distans till det dagsaktuella operativa utredningsarbetet.

detta kan fogas Nicola F:s observationer, som alltså innebär att ingen annan än vittnet Anders B skulle ha funnits bakom paret Palme.

Anders B har i sin tur uppfattat att tre personer varav en var gärningsmannen befann sig framför honom just innan mordet begicks. I den mån en gärningsman följde efter från Grand måste denne alltså ha passerat paret Palme någonstans på vägen för att sedan invänta dem längre fram.

Vittnet Inge M:s iakttagelse att någon stod och väntade vid hörnet Tunnelgatan Sveavägen kan inpassas i den bilden, dock bara under förutsättning att den tidsangivelse han lämnade i domstolarna, dvs. att gärningsmannen stått flera minuter och väntat, är oriktig.

Sammantagna bildar även alla dessa iakttagelser ett fragmentariskt mönster, som inte kan sägas vara så tätt att det låter sig beskrivas som sannolikt, men det är uppenbarligen fullt möjligt att händelseförloppet utspelat sig på detta sätt. Att mönstret kan synas ge en klar bild kompenserar dock inte vagheten i flera av de ingående observationerna; flera vaga iakttagelser kan typiskt sett inte fogas samman till annat än en (minst) lika vag helhet. Svea hovrätt, som prövade hypotesen om en förföljande gärningsman som passerat och sedan inväntat Olof Palme, ansåg inte att Mårten Palmes uppgifter eller någon annan utredning utgjorde bevis för att någon följt efter från Grand. Hovrätten ansåg däremot att Ljubisa N:s iakttagelse visat att någon gått efter vid korvkiosken, men att det beträffande sträckan från denna till mordplatsen inte i utredningen fanns redovisat några iakttagelser om att någon gått efter makarna Palme (Kerstin N, som i förundersökningen redovisade iakttagelser från sitt lägenhetsfönster, åberopades inte i rättegången och hördes alltså inte som vittne).

Var makarna Palme övervakade?

Några påpekanden Frågan om Olof Palme varit övervakad tiden före mordet gäller dels fysisk övervakning, dels avlyssning. Frågan om avlyssning berörs vidare under nästa avsnitt.

För såväl frågan om fysisk övervakning som huruvida avlyssning ägt rum gäller att det är svårt och ofta omöjligt att avgöra att ett visst förhållande inte förelegat. Att övervakning inte ägt rum kan exempelvis svårligen bevisas genom en iakttagelse rörande detta icke-förhållande. I stället måste en sådan slutsats dras genom motsatsslut: någon övervakning har inte kunnat iakttas, alltså har övervakning inte ägt rum. Det avgörande för bärigheten i en sådan slutsats är dels kvalitén i de iakttagelser som inte innefattat tecken på övervakning, dels sannolikheten

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

detta kan fogas Nicola F:s observationer, som alltså innebär att ingen annan än vittnet Anders B skulle ha funnits bakom paret Palme.

Anders B har i sin tur uppfattat att tre personer varav en var gärningsmannen befann sig framför honom just innan mordet begicks. I den mån en gärningsman följde efter från Grand måste denne alltså ha passerat paret Palme någonstans på vägen för att sedan invänta dem längre fram.

Vittnet Inge M:s iakttagelse att någon stod och väntade vid hörnet Tunnelgatan Sveavägen kan inpassas i den bilden, dock bara under förutsättning att den tidsangivelse han lämnade i domstolarna, dvs. att gärningsmannen stått flera minuter och väntat, är oriktig.

Sammantagna bildar även alla dessa iakttagelser ett fragmentariskt mönster, som inte kan sägas vara så tätt att det låter sig beskrivas som sannolikt, men det är uppenbarligen fullt möjligt att händelseförloppet utspelat sig på detta sätt. Att mönstret kan synas ge en klar bild kompenserar dock inte vagheten i flera av de ingående observationerna; flera vaga iakttagelser kan typiskt sett inte fogas samman till annat än en (minst) lika vag helhet. Svea hovrätt, som prövade hypotesen om en förföljande gärningsman som passerat och sedan inväntat Olof Palme, ansåg inte att Mårten Palmes uppgifter eller någon annan utredning utgjorde bevis för att någon följt efter från Grand. Hovrätten ansåg däremot att Ljubisa N:s iakttagelse visat att någon gått efter vid korvkiosken, men att det beträffande sträckan från denna till mordplatsen inte i utredningen fanns redovisat några iakttagelser om att någon gått efter makarna Palme (Kerstin N, som i förundersökningen redovisade iakttagelser från sitt lägenhetsfönster, åberopades inte i rättegången och hördes alltså inte som vittne).

Var makarna Palme övervakade?

Några påpekanden Frågan om Olof Palme varit övervakad tiden före mordet gäller dels fysisk övervakning, dels avlyssning. Frågan om avlyssning berörs vidare under nästa avsnitt.

För såväl frågan om fysisk övervakning som huruvida avlyssning ägt rum gäller att det är svårt och ofta omöjligt att avgöra att ett visst förhållande inte förelegat. Att övervakning inte ägt rum kan exempelvis svårligen bevisas genom en iakttagelse rörande detta icke-förhållande. I stället måste en sådan slutsats dras genom motsatsslut: någon övervakning har inte kunnat iakttas, alltså har övervakning inte ägt rum. Det avgörande för bärigheten i en sådan slutsats är dels kvalitén i de iakttagelser som inte innefattat tecken på övervakning, dels sannolikheten

för att en eventuell övervakning skulle ha låtit sig iakttas. Är den senare sannolikheten låg spelar det mindre roll om kvalitén på iakttagelserna är hög; det går ändå inte att säga något bestämt om huruvida övervakning ägt rum.

Omständigheter som utretts Före makarna Palmes ankomst till biografen Grand finns det under mordkvällen inga redovisade observationer som klart tyder på att Olof Palme skulle ha varit föremål för fysisk övervakning. Makarna Palme har under tiden från det att de lämnade bostaden fram till det att de anlände till Grand observerats av många personer som hörts under utredningen. De har av naturliga skäl tilldragit sig uppmärksamhet; för de flesta människor är det en särskild händelse att se en person som Olof Palme i levande livet. Flera av dem som hörts har uppgett att de tittat efter livvakter, men inte sett några.

Övrigt Den sammantagna kvalitén av de redovisade iakttagelserna är från den ovan angivna utgångspunkten ganska god.

Beträffande sannolikheten för att en eventuell övervakning skulle ha upptäckts måste bedömningen skifta för olika delar av förloppet. Under promenaden i Gamla stans kvarter fram till det att makarna Palme befann sig på tunnelbaneperrongen bör sannolikheten för att en eventuell förföljare skulle upptäckas vara relativt god. På tunnelbaneperrongen måste det vara avsevärt svårare att upptäcka en förföljare, detsamma gäller under själva resan, bl.a. med tanke på att det var mycket folk med på tåget. Även under det att makarna Palme steg av och gick upp mot utgången och sedan till biografen Grand torde det ha funnits relativt goda möjligheter för en eventuell förföljare att smälta in i miljön. Det bör vidare noteras att det inte finns någon observation av makarna Palme under en längre tid av resan.

RRV-experterna ansåg sig efter en genomgång av materialet som huvudalternativ, men med ett antal angivna reservationer, dock kunna godta att inget efterföljande skett mellan bostaden och tunnelbanestationen Rådmansgatan/biografen Grand. Mängden iakttagelser av makarna Palme i förening med det faktum att ingen sett någon som tyckts följa efter talar enligt vår mening i huvudsak mot att de varit ”skuggade”. Att det samtidigt föreligger en klar möjlighet för att i synnerhet en för uppgiften tränad person kunnat följa efter utan att detta har uppdagats i utredningsmaterialet är emellertid också tydligt.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

för att en eventuell övervakning skulle ha låtit sig iakttas. Är den senare sannolikheten låg spelar det mindre roll om kvalitén på iakttagelserna är hög; det går ändå inte att säga något bestämt om huruvida övervakning ägt rum.

Omständigheter som utretts Före makarna Palmes ankomst till biografen Grand finns det under mordkvällen inga redovisade observationer som klart tyder på att Olof Palme skulle ha varit föremål för fysisk övervakning. Makarna Palme har under tiden från det att de lämnade bostaden fram till det att de anlände till Grand observerats av många personer som hörts under utredningen. De har av naturliga skäl tilldragit sig uppmärksamhet; för de flesta människor är det en särskild händelse att se en person som Olof Palme i levande livet. Flera av dem som hörts har uppgett att de tittat efter livvakter, men inte sett några.

Övrigt Den sammantagna kvalitén av de redovisade iakttagelserna är från den ovan angivna utgångspunkten ganska god.

Beträffande sannolikheten för att en eventuell övervakning skulle ha upptäckts måste bedömningen skifta för olika delar av förloppet. Under promenaden i Gamla stans kvarter fram till det att makarna Palme befann sig på tunnelbaneperrongen bör sannolikheten för att en eventuell förföljare skulle upptäckas vara relativt god. På tunnelbaneperrongen måste det vara avsevärt svårare att upptäcka en förföljare, detsamma gäller under själva resan, bl.a. med tanke på att det var mycket folk med på tåget. Även under det att makarna Palme steg av och gick upp mot utgången och sedan till biografen Grand torde det ha funnits relativt goda möjligheter för en eventuell förföljare att smälta in i miljön. Det bör vidare noteras att det inte finns någon observation av makarna Palme under en längre tid av resan.

RRV-experterna ansåg sig efter en genomgång av materialet som huvudalternativ, men med ett antal angivna reservationer, dock kunna godta att inget efterföljande skett mellan bostaden och tunnelbanestationen Rådmansgatan/biografen Grand. Mängden iakttagelser av makarna Palme i förening med det faktum att ingen sett någon som tyckts följa efter talar enligt vår mening i huvudsak mot att de varit ”skuggade”. Att det samtidigt föreligger en klar möjlighet för att i synnerhet en för uppgiften tränad person kunnat följa efter utan att detta har uppdagats i utredningsmaterialet är emellertid också tydligt.

(Frågan om övervakning analyserades av säkerhetspolisen i en undersökning våren 1986. På grunder som i vart fall numera framstår som något oklara kom säkerhetspolisen fram till att analysen talade för att Olof Palme hade varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21, se kapitel 3, Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden.)

Var makarna Palme avlyssnade?

Omständigheter som utretts Säkerhetspolisen genomförde dagarna efter mordet en relativt ingående sökning efter avlyssningsutrustning på såväl Olof och Lisbeth Palmes arbetsplatser som i deras hem. (Undersökningsåtgärderna är redovisade i kapitel 3, Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden.) Inga tecken på avlyssning uppdagades. Fullständig säkerhet kring förhållanden av detta slag kan inte nås utan rivning av väggar, uppbrytning av golv etc. (åtgärder av det slaget vidtogs inte).

Säkerhetspolisen utförde likaledes en kontroll av teleledningarna och den telestation till vilken Olof Palmes telefon var ansluten. Inga tecken på avlyssning uppdagades. Det är i och för sig inte uteslutet att avlyssning hade ägt rum tidigare men att utrustningen hade avlägsnats efter mordet. Inte heller av sådana åtgärder uppdagades emellertid några spår (typ dammspår i teleskåp).

Övrigt RRV-experterna ansåg, som huvudalternativ, det mycket osannolikt att buggning av bostaden förekommit och osannolikt att telefonavlyssning skett. Vi gör en motsvarande bedömning. Beträffande avlyssning under mordkvällen gäller att det är troligt att Olof Palmes privatbostad inte var vare sig "buggad” eller telefonavlyssnad. Såväl bostaden som telefoner med ledningar och anslutande kopplingscentraler har alltså undersökts utan att man kunnat finna spår av avlyssningsutrustning. Det kan inte helt uteslutas att avlyssning i någon form likväl ägt rum under mordkvällen, men det saknas i utredningen tecken på att så skulle ha varit fallet. Sannolikheten för att en sådan avlyssning ägt rum, avslutats efter mordet men före undersökningen utan att detta efterlämnat några spår, får bedömas som mindre än sannolikheten för att någon följt efter makarna Palme till biografen Grand utan att detta upptäckts.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

(Frågan om övervakning analyserades av säkerhetspolisen i en undersökning våren 1986. På grunder som i vart fall numera framstår som något oklara kom säkerhetspolisen fram till att analysen talade för att Olof Palme hade varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21, se kapitel 3, Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden.)

Var makarna Palme avlyssnade?

Omständigheter som utretts Säkerhetspolisen genomförde dagarna efter mordet en relativt ingående sökning efter avlyssningsutrustning på såväl Olof och Lisbeth Palmes arbetsplatser som i deras hem. (Undersökningsåtgärderna är redovisade i kapitel 3, Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden.) Inga tecken på avlyssning uppdagades. Fullständig säkerhet kring förhållanden av detta slag kan inte nås utan rivning av väggar, uppbrytning av golv etc. (åtgärder av det slaget vidtogs inte).

Säkerhetspolisen utförde likaledes en kontroll av teleledningarna och den telestation till vilken Olof Palmes telefon var ansluten. Inga tecken på avlyssning uppdagades. Det är i och för sig inte uteslutet att avlyssning hade ägt rum tidigare men att utrustningen hade avlägsnats efter mordet. Inte heller av sådana åtgärder uppdagades emellertid några spår (typ dammspår i teleskåp).

Övrigt RRV-experterna ansåg, som huvudalternativ, det mycket osannolikt att buggning av bostaden förekommit och osannolikt att telefonavlyssning skett. Vi gör en motsvarande bedömning. Beträffande avlyssning under mordkvällen gäller att det är troligt att Olof Palmes privatbostad inte var vare sig "buggad” eller telefonavlyssnad. Såväl bostaden som telefoner med ledningar och anslutande kopplingscentraler har alltså undersökts utan att man kunnat finna spår av avlyssningsutrustning. Det kan inte helt uteslutas att avlyssning i någon form likväl ägt rum under mordkvällen, men det saknas i utredningen tecken på att så skulle ha varit fallet. Sannolikheten för att en sådan avlyssning ägt rum, avslutats efter mordet men före undersökningen utan att detta efterlämnat några spår, får bedömas som mindre än sannolikheten för att någon följt efter makarna Palme till biografen Grand utan att detta upptäckts.

Tidpunkter för mordet, polisens larmanrop

och polisens ankomst till brottsplatsen Vissa påpekanden I diskussionen om tidpunkterna för mordet, polisens larmanrop, ankomst till brottsplatsen m.m. bör man beakta att den osäkerhet som föreligger om tidsangivelserna kring mordet gäller mycket korta tidsrymder. Sekundnära tidsuppgifter kan frammana ett rekonstruerat skeende som ser ut att förlöpa långsammare än vad det verkliga skeendet gjort. Allt synes då överskådligare och man frestas att bryta ned analysen i allt kortare tidssekvenser. Men det är då viktigt att hålla i minnet att det förlopp som studeras var över på fem till tio minuter, att skeendet av vittnesuppgifter att döma var kaotiskt och att de som var med om det inte alls hade den överblick som vi nu har; den uttryckningspersonal (poliser och ambulansmän) som kom till platsen visste t.ex. inte att statsministern var inblandad (ambulansen var inte ens larmad, utan råkade bara passera förbi).

En exakt tidsangivelse som dokumenterats via ”Fröken Ur” eller liknande kan ge intryck just av att man fått exakt visshet. Men sekunderna tickar hela tiden och även exakta tidsangivelser kan vara ungefärliga i sak. Vad betyder t.ex. en uppgift om att polis anlänt till platsen ett visst på sekunden angivet klockslag? Avses det ögonblick då polisbilen uppenbarade sig? Eller då den stannade på platsen? Eller då en polisman stigit ur bilen och börjat agera? Det kan skilja flera tiotals sekunder mellan dessa moment. Till den tidsangivelsen knyts kanske sedan en uppskattning av att ett följande förlopp bör ha tagit "omkring” en minut. Osäkerheten i det resultat man då når är så stor att sekundberäkningen närmar sig det meningslösa. Ändå är det lätt att fångas av sådana kalkyleringsförsök, som för den som inte gjort dem själv utan bara tar del av slutresultatet tenderar att te sig mer precisa och robusta än de i verkligheten är.

Vissa saker tar vidare längre tid än man skulle kunna tro. Flera av de nedan återgivna dokumenterade larmsamtalen över telefon innefattar innehållsmässigt inte många repliker. Men den uppmätta samtalstiden ligger likväl kring en halv minut (se samtalen till och från LAC nedan).

Det sagda leder till skepsis inför användandet av exakta tidsuppgifter om ett förlopp som är så fragmentariskt kronologiskt dokumenterat som de första minuterna efter mordet på Olof Palme. Det är viktigt att läsaren har klart för sig att det alltid finns en felmarginal, att den ökar när beräkning läggs till beräkning och att analyser där halvminuter ges avgörande betydelse måste tas med en nypa salt, i synnerhet i ett så komprimerat händelseförlopp som det som här studeras.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Tidpunkter för mordet, polisens larmanrop

och polisens ankomst till brottsplatsen Vissa påpekanden I diskussionen om tidpunkterna för mordet, polisens larmanrop, ankomst till brottsplatsen m.m. bör man beakta att den osäkerhet som föreligger om tidsangivelserna kring mordet gäller mycket korta tidsrymder. Sekundnära tidsuppgifter kan frammana ett rekonstruerat skeende som ser ut att förlöpa långsammare än vad det verkliga skeendet gjort. Allt synes då överskådligare och man frestas att bryta ned analysen i allt kortare tidssekvenser. Men det är då viktigt att hålla i minnet att det förlopp som studeras var över på fem till tio minuter, att skeendet av vittnesuppgifter att döma var kaotiskt och att de som var med om det inte alls hade den överblick som vi nu har; den uttryckningspersonal (poliser och ambulansmän) som kom till platsen visste t.ex. inte att statsministern var inblandad (ambulansen var inte ens larmad, utan råkade bara passera förbi).

En exakt tidsangivelse som dokumenterats via ”Fröken Ur” eller liknande kan ge intryck just av att man fått exakt visshet. Men sekunderna tickar hela tiden och även exakta tidsangivelser kan vara ungefärliga i sak. Vad betyder t.ex. en uppgift om att polis anlänt till platsen ett visst på sekunden angivet klockslag? Avses det ögonblick då polisbilen uppenbarade sig? Eller då den stannade på platsen? Eller då en polisman stigit ur bilen och börjat agera? Det kan skilja flera tiotals sekunder mellan dessa moment. Till den tidsangivelsen knyts kanske sedan en uppskattning av att ett följande förlopp bör ha tagit "omkring” en minut. Osäkerheten i det resultat man då når är så stor att sekundberäkningen närmar sig det meningslösa. Ändå är det lätt att fångas av sådana kalkyleringsförsök, som för den som inte gjort dem själv utan bara tar del av slutresultatet tenderar att te sig mer precisa och robusta än de i verkligheten är.

Vissa saker tar vidare längre tid än man skulle kunna tro. Flera av de nedan återgivna dokumenterade larmsamtalen över telefon innefattar innehållsmässigt inte många repliker. Men den uppmätta samtalstiden ligger likväl kring en halv minut (se samtalen till och från LAC nedan).

Det sagda leder till skepsis inför användandet av exakta tidsuppgifter om ett förlopp som är så fragmentariskt kronologiskt dokumenterat som de första minuterna efter mordet på Olof Palme. Det är viktigt att läsaren har klart för sig att det alltid finns en felmarginal, att den ökar när beräkning läggs till beräkning och att analyser där halvminuter ges avgörande betydelse måste tas med en nypa salt, i synnerhet i ett så komprimerat händelseförlopp som det som här studeras.

Tidsuppgifterna i materialet måste betraktas med viss skepsis också från en annan synpunkt. Intresset för tidsangivelserna kring mordet väcktes relativt sent. Polisen har aldrig gjort något samlat försök att fastställa alla relevanta tidpunkter. Förhören i förundersökningen har inte inriktats på tider. Det betyder att de uppgifter som finns i den vägen sällan har kontrollerats genom motfrågor och liknande. Detta förhållande, att utredarna i allmänhet inte varit inriktade på tidpunkter eller sådant som kan vara av kronologisk betydelse, innebär tidsuppgifter ur tidiga förhör inte väger lika tungt som t.ex. signalementsuppgifter och annat vilket typiskt sett tillmätts större vikt av både förhörsledare och förhörda.

Vissa tidsangivelser och kronologiska data

Det finns ingen exakt, säker tidsangivelse för mordet. Detsamma gäller för larmanropet över polisens radio och polisens ankomst till mordplatsen. Tidpunkterna kan dock i viss mån uppskattas med ledning av vad som är känt om det händelseförlopp som följde direkt efter mordet. Utgångspunkten är vissa i och för sig säkra tidsangivelser. (Tidpunkterna är avrundade till jämna tiotal sekunder, om ej annat framgår.) 23.22.20 påbörjas registreringen av ett larmsamtal till larmcentralen 90 000 (LAC). Samtalet spelas in automatiskt av LAC. På bandet finns tidsangivelser från ”Fröken Ur” inlagda.25 Den som ringer är ögonvittnet Leif L, som för växeltelefonisten omtalar att ”det är mord på Sveavägen” och får svaret att han kopplas till polisen. Leif L, som ringer från sin biltelefon, väntar i knappt en och en halv minut på svar, därefter avbryter han 23.23.40 sitt larmförsök. Även detta framgår av bandinspelningen; linjen bryts av ett brus, när Leif L ”lägger på”. 23.23.40 ringer växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till LAC. Samtalet spelas in med samma automatik som Leif L:s samtal. Växeltelefonisten har dessförinnan mottagit ett anrop från chauffören Anders D, i likhet med Leif L ögonvittne på mordplatsen. Anders D bad växeln larma polisen. Med anledning därav ringde växeltelefonisten till Stockholmspolisen direkt (ej via LAC). Radiooperatören Ulf H vid sambandscentralen (SBC) tog emot larmet. Ulf H bad växeltelefonisten att kontakta Anders D för att be denne stanna kvar på platsen tills polis

25 Denna och de följande hänvisningarna angående tidsuppgifter från LACbandet grundar sig på kommissionens avlyssning av den kopia som finns hos PU.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Tidsuppgifterna i materialet måste betraktas med viss skepsis också från en annan synpunkt. Intresset för tidsangivelserna kring mordet väcktes relativt sent. Polisen har aldrig gjort något samlat försök att fastställa alla relevanta tidpunkter. Förhören i förundersökningen har inte inriktats på tider. Det betyder att de uppgifter som finns i den vägen sällan har kontrollerats genom motfrågor och liknande. Detta förhållande, att utredarna i allmänhet inte varit inriktade på tidpunkter eller sådant som kan vara av kronologisk betydelse, innebär tidsuppgifter ur tidiga förhör inte väger lika tungt som t.ex. signalementsuppgifter och annat vilket typiskt sett tillmätts större vikt av både förhörsledare och förhörda.

Vissa tidsangivelser och kronologiska data

Det finns ingen exakt, säker tidsangivelse för mordet. Detsamma gäller för larmanropet över polisens radio och polisens ankomst till mordplatsen. Tidpunkterna kan dock i viss mån uppskattas med ledning av vad som är känt om det händelseförlopp som följde direkt efter mordet. Utgångspunkten är vissa i och för sig säkra tidsangivelser. (Tidpunkterna är avrundade till jämna tiotal sekunder, om ej annat framgår.) 23.22.20 påbörjas registreringen av ett larmsamtal till larmcentralen 90 000 (LAC). Samtalet spelas in automatiskt av LAC. På bandet finns tidsangivelser från ”Fröken Ur” inlagda.25 Den som ringer är ögonvittnet Leif L, som för växeltelefonisten omtalar att ”det är mord på Sveavägen” och får svaret att han kopplas till polisen. Leif L, som ringer från sin biltelefon, väntar i knappt en och en halv minut på svar, därefter avbryter han 23.23.40 sitt larmförsök. Även detta framgår av bandinspelningen; linjen bryts av ett brus, när Leif L ”lägger på”. 23.23.40 ringer växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till LAC. Samtalet spelas in med samma automatik som Leif L:s samtal. Växeltelefonisten har dessförinnan mottagit ett anrop från chauffören Anders D, i likhet med Leif L ögonvittne på mordplatsen. Anders D bad växeln larma polisen. Med anledning därav ringde växeltelefonisten till Stockholmspolisen direkt (ej via LAC). Radiooperatören Ulf H vid sambandscentralen (SBC) tog emot larmet. Ulf H bad växeltelefonisten att kontakta Anders D för att be denne stanna kvar på platsen tills polis

25 Denna och de följande hänvisningarna angående tidsuppgifter från LACbandet grundar sig på kommissionens avlyssning av den kopia som finns hos PU.

anlände. Hon gjorde detta och ringde sedan det på bandet kl 23.23.40 noterade samtalet till LAC för att förvissa sig om att ambulans var larmad. Samtalet pågick till 23.24.20. 23.24.40 ringer Kennet E, som är operatör på LAC, till SBC. Även detta samtal är automatiskt bandat av LAC. På SBC svarar radiooperatören Jan H. Kennet E frågar om man på SBC känner till ett larm om skottlossning på Sveavägen. Jan H uppger att man på SBC inte känner till ett sådant larm. Samtalet pågår till 23.25.10. 23.26.00 ringer radiooperatören Jan H från SBC till LAC. Samtalet bandas på samma sätt som de tidigare samtalen. Jan H meddelar att SBC känner till larmet. Samtalet pågår till 23.26.20. 23.28.00 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen med Olof Palme lämnar mordplatsen och är på väg mot Sabbatsbergs sjukhus. 23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.

Därutöver kan följande händelser på eller kring mordplatsen relateras i kronologisk ordningsföljd: 1. Anders D larmar sin taxiväxel. Vittnet Anders D har i polisförhör uppgett följande. Han stod och väntade med sin taxi vid rött ljus i korsningen Sveavägen Tunnelgatan. Han stod i mittfilen på västra sidan på väg in mot stan, dvs. söderut. Han greppade handmikrofonen till sin taxiradio sedan han registrerat det första skottet. Just dessförinnan hade ljuset slagit om till grönt. Han fick omgående svar på sitt anrop och bad växeln ringa polisen. Han uppskattade att samtalet med taxiväxeln tog högst trettio sekunder. 2. Leif L ringer 90 000 för att larma polis. Vittnet Leif L har i polisförhör uppgett följande. Han for med sin bil Sveavägen in mot stan, dvs. söderut. Han hörde först en knall och sedan en till varvid han blev varse vad som skedde. En framförvarande taxi gjorde en U-sväng och stannade invid brottsplatsen. Leif L gjorde detsamma och stannade framför taxin. Under manövern började han slå 90 000 på sin biltelefon. Han avbröt dock försöket eftersom han trodde att han var tvungen att slå 08 före larmnumret och han slog därför numret på nytt. Han fick svar på LAC och kopplades till polisen. (Samtalet spelades in, se ovan.) Sedan han väntat en tid fick han klart för sig att en taxichaufför på platsen larmat polis. Han avbröt då sitt larmförsök. (Väntetiden uppgick som framgått till knappt en och en halv minut.) På polisens uppmaning företog Leif L en egen rekonstruktion av händelse

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

anlände. Hon gjorde detta och ringde sedan det på bandet kl 23.23.40 noterade samtalet till LAC för att förvissa sig om att ambulans var larmad. Samtalet pågick till 23.24.20. 23.24.40 ringer Kennet E, som är operatör på LAC, till SBC. Även detta samtal är automatiskt bandat av LAC. På SBC svarar radiooperatören Jan H. Kennet E frågar om man på SBC känner till ett larm om skottlossning på Sveavägen. Jan H uppger att man på SBC inte känner till ett sådant larm. Samtalet pågår till 23.25.10. 23.26.00 ringer radiooperatören Jan H från SBC till LAC. Samtalet bandas på samma sätt som de tidigare samtalen. Jan H meddelar att SBC känner till larmet. Samtalet pågår till 23.26.20. 23.28.00 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen med Olof Palme lämnar mordplatsen och är på väg mot Sabbatsbergs sjukhus. 23.31.40 rapporterar ambulanspersonal till LAC enligt LAC:s bandinspelning att ambulansen anlänt till sjukhuset.

Därutöver kan följande händelser på eller kring mordplatsen relateras i kronologisk ordningsföljd: 1. Anders D larmar sin taxiväxel. Vittnet Anders D har i polisförhör uppgett följande. Han stod och väntade med sin taxi vid rött ljus i korsningen Sveavägen Tunnelgatan. Han stod i mittfilen på västra sidan på väg in mot stan, dvs. söderut. Han greppade handmikrofonen till sin taxiradio sedan han registrerat det första skottet. Just dessförinnan hade ljuset slagit om till grönt. Han fick omgående svar på sitt anrop och bad växeln ringa polisen. Han uppskattade att samtalet med taxiväxeln tog högst trettio sekunder. 2. Leif L ringer 90 000 för att larma polis. Vittnet Leif L har i polisförhör uppgett följande. Han for med sin bil Sveavägen in mot stan, dvs. söderut. Han hörde först en knall och sedan en till varvid han blev varse vad som skedde. En framförvarande taxi gjorde en U-sväng och stannade invid brottsplatsen. Leif L gjorde detsamma och stannade framför taxin. Under manövern började han slå 90 000 på sin biltelefon. Han avbröt dock försöket eftersom han trodde att han var tvungen att slå 08 före larmnumret och han slog därför numret på nytt. Han fick svar på LAC och kopplades till polisen. (Samtalet spelades in, se ovan.) Sedan han väntat en tid fick han klart för sig att en taxichaufför på platsen larmat polis. Han avbröt då sitt larmförsök. (Väntetiden uppgick som framgått till knappt en och en halv minut.) På polisens uppmaning företog Leif L en egen rekonstruktion av händelse

förloppet. Han kom då fram till att det bör ha gått 43-45 sekunder från det första skottet till det att han fick svar på 90 000 och kopplades vidare till polisen (där han alltså aldrig fick svar).

(Att Anders D:s larmanrop i tiden satts före Leif L:s larmförsök är en slutsats av de uppgifter de bägge sammantaget lämnat. Slutsatsen kan inte betraktas som säker.) 3. En taxichaufför larmar polis på Kungsgatan. En taxichaufför vid Järfälla Taxi, som hört sin kollega Anders D:s larmanrop, befann sig på Kungsgatan några hundra meter öster om Sveavägen. Han såg en polisbil på platsen och gjorde poliserna, kommissarien Gösta Söderström och dennes chaufför Ingvar W, uppmärksamma på händelsen. Polisbilen körde direkt mot mordplatsen. 4. Kommissarie Gösta Söderström kommer till mordplatsen. Polisbilen med Gösta Söderström och Ingvar W anlände till mordplatsen som första polispatrull. De uppgav att de under färden hört ett larmanrop från SBC på radion. 5. En ambulansman på Kungsgatan iakttar en polispiket på väg mot mordplatsen. En ambulans från Sollentuna, som sedermera skulle komma att vinkas in vid brottsplatsen (”Sollentuna-ambulansen”), färdades Kungsgatan västerut, för tillfället utan utryckningsuppdrag. En av ambulansmännen har uppgett följande. När ambulansen befann sig 50-100 meter från korsningen Sveavägen iakttog han en polispiket under utryckning. Den körde Sveavägen norrut förbi Kungsgatan i hög fart. När ambulansen kom fram till Sveavägen slog ljuset om till rött och den stannade för att invänta grönt ljus. Därefter svängde ambulansen till höger på Sveavägen och körde i lugn takt norrut.

(Händelserna under

p. 4 och

P.

5 kan ha inträffat ungefär samtidigt.)

6. Den första polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 3230 under befäl av Kjell Ö (Södermalmspiketen) anlände som andra polispatrull till mordplatsen. Den hade svarat på larmanrop från SBC och kom från Brunkebergstorg. (Det bör alltså vara den polisbil som den nyss omnämnda ambulanspersonalen iakttagit.) 7.26 ”Sollentuna-ambulansen” vinkas in vid mordplatsen. Den ambulans, som kommit från Kungsgatan passerade mordplatsen och vinkades in. Den var som framgått inte larmad och dess personal kände inte till händelsen.

26

Det går inte att avgöra vilken av denna och den i texten nästföljande händelsen som inträffat först. De har därför samma nummer.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

förloppet. Han kom då fram till att det bör ha gått 43-45 sekunder från det första skottet till det att han fick svar på 90 000 och kopplades vidare till polisen (där han alltså aldrig fick svar).

(Att Anders D:s larmanrop i tiden satts före Leif L:s larmförsök är en slutsats av de uppgifter de bägge sammantaget lämnat. Slutsatsen kan inte betraktas som säker.) 3. En taxichaufför larmar polis på Kungsgatan. En taxichaufför vid Järfälla Taxi, som hört sin kollega Anders D:s larmanrop, befann sig på Kungsgatan några hundra meter öster om Sveavägen. Han såg en polisbil på platsen och gjorde poliserna, kommissarien Gösta Söderström och dennes chaufför Ingvar W, uppmärksamma på händelsen. Polisbilen körde direkt mot mordplatsen. 4. Kommissarie Gösta Söderström kommer till mordplatsen. Polisbilen med Gösta Söderström och Ingvar W anlände till mordplatsen som första polispatrull. De uppgav att de under färden hört ett larmanrop från SBC på radion. 5. En ambulansman på Kungsgatan iakttar en polispiket på väg mot mordplatsen. En ambulans från Sollentuna, som sedermera skulle komma att vinkas in vid brottsplatsen (”Sollentuna-ambulansen”), färdades Kungsgatan västerut, för tillfället utan utryckningsuppdrag. En av ambulansmännen har uppgett följande. När ambulansen befann sig 50-100 meter från korsningen Sveavägen iakttog han en polispiket under utryckning. Den körde Sveavägen norrut förbi Kungsgatan i hög fart. När ambulansen kom fram till Sveavägen slog ljuset om till rött och den stannade för att invänta grönt ljus. Därefter svängde ambulansen till höger på Sveavägen och körde i lugn takt norrut.

(Händelserna under

p. 4 och

P.

5 kan ha inträffat ungefär samtidigt.)

6. Den första polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 3230 under befäl av Kjell Ö (Södermalmspiketen) anlände som andra polispatrull till mordplatsen. Den hade svarat på larmanrop från SBC och kom från Brunkebergstorg. (Det bör alltså vara den polisbil som den nyss omnämnda ambulanspersonalen iakttagit.) 7.26 ”Sollentuna-ambulansen” vinkas in vid mordplatsen. Den ambulans, som kommit från Kungsgatan passerade mordplatsen och vinkades in. Den var som framgått inte larmad och dess personal kände inte till händelsen.

26

Det går inte att avgöra vilken av denna och den i texten nästföljande händelsen som inträffat först. De har därför samma nummer.

Den andra polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 1230 under befäl av Christer P (Norrmalmspiketen) anlände som tredje polispatrull. Den hade också svarat på larmanrop från SBC och kom från Norra Bantorget där den befann sig på en bensinmack och tankade när larmet gick ut. 8. ”Sabbatsbergs-ambulansen” kommer till mordplatsen. Den larmade ambulansen, som kom från Sabbatsbergs sjukhus, anlände till mordplatsen. 9. Ambulanserna far från mordplatsen. ”Sollentuna-ambulansen” med Olof Palme körde mot Sabbatsbergs sjukhus. ”Sabbatsbergsambulansen” körde efter. Ambulanspersonalen rapporterade 23.28.00 till LAC (se ovan). 28

Övrigt

Vissa skeenden kan uppskattas tidsmässigt med ledning av vad som genom vittnesuppgifter eller på annat sätt är känt om dem: 1. Den ambulansman som gjorde iakttagelsen av polispiketen under färden Kungsgatan västerut, upp mot Sveavägen, uppskattade att det tog en halv till en minut från det att han såg polispiketen till det att ambulansen blev invinkad vid mordplatsen. 2. Ambulansmannen och hans kollega har uppgett följande om de åtgärder de företog på mordplatsen. De hade inget utryckningsuppdrag vid tillfället utan "patrullerade” i väntan på uppdrag. När de vinkades in vid Tunnelgatan gick ambulansmannen ur för att bilda sig en uppfattning om vad som skett. En kraftigt blödande man låg på trottoaren. Ambulansmannen talade med folk på platsen. Samtidigt tog hans kollega fram bår, syrgas och sug. De satte in svalgtub och försökte få in syrgas. Den skadade ingen av dem visste att offret var statsminister Olof Palme – blödde då ännu mera. De öppnade rock och kavaj samt klippte upp skjortan för att inspektera skadan. De fann ett litet hål omedelbart till höger om bröstkorgens mitt. De lyfte sedan upp den skadade på båren, rullade fram denna till ambulansen för att lasta in den. I det ögonblicket anlände den larmade ambulansen från Sabbatsberg och dess personal biträdde i arbetet. De försökte få Lisbeth Palme att åka i den andra ambulansen, vilket hon dock inte ville.

27

28

Se föregående not.

Texten innefattar en korrigering av lydelsen i det avlämnade betänkandet, där det sades att ”Sabbatsbergs-ambulansen” raporterade till LAC. En motsvarande korrigering har gjorts på andra ställen där denna rapportering omnämns.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Den andra polispiketen kommer till mordplatsen. Polispiketen 1230 under befäl av Christer P (Norrmalmspiketen) anlände som tredje polispatrull. Den hade också svarat på larmanrop från SBC och kom från Norra Bantorget där den befann sig på en bensinmack och tankade när larmet gick ut. 8. ”Sabbatsbergs-ambulansen” kommer till mordplatsen. Den larmade ambulansen, som kom från Sabbatsbergs sjukhus, anlände till mordplatsen. 9. Ambulanserna far från mordplatsen. ”Sollentuna-ambulansen” med Olof Palme körde mot Sabbatsbergs sjukhus. ”Sabbatsbergsambulansen” körde efter. Ambulanspersonalen rapporterade 23.28.00 till LAC (se ovan). 28

Övrigt

Vissa skeenden kan uppskattas tidsmässigt med ledning av vad som genom vittnesuppgifter eller på annat sätt är känt om dem: 1. Den ambulansman som gjorde iakttagelsen av polispiketen under färden Kungsgatan västerut, upp mot Sveavägen, uppskattade att det tog en halv till en minut från det att han såg polispiketen till det att ambulansen blev invinkad vid mordplatsen. 2. Ambulansmannen och hans kollega har uppgett följande om de åtgärder de företog på mordplatsen. De hade inget utryckningsuppdrag vid tillfället utan "patrullerade” i väntan på uppdrag. När de vinkades in vid Tunnelgatan gick ambulansmannen ur för att bilda sig en uppfattning om vad som skett. En kraftigt blödande man låg på trottoaren. Ambulansmannen talade med folk på platsen. Samtidigt tog hans kollega fram bår, syrgas och sug. De satte in svalgtub och försökte få in syrgas. Den skadade ingen av dem visste att offret var statsminister Olof Palme – blödde då ännu mera. De öppnade rock och kavaj samt klippte upp skjortan för att inspektera skadan. De fann ett litet hål omedelbart till höger om bröstkorgens mitt. De lyfte sedan upp den skadade på båren, rullade fram denna till ambulansen för att lasta in den. I det ögonblicket anlände den larmade ambulansen från Sabbatsberg och dess personal biträdde i arbetet. De försökte få Lisbeth Palme att åka i den andra ambulansen, vilket hon dock inte ville.

27

28

Se föregående not.

Texten innefattar en korrigering av lydelsen i det avlämnade betänkandet, där det sades att ”Sabbatsbergs-ambulansen” raporterade till LAC. En motsvarande korrigering har gjorts på andra ställen där denna rapportering omnämns.

Ambulansmannen uppskattade den tid Sollentuna-ambulansen var på platsen till mellan två och fyra minuter.

Uppgifterna innebär således att det skulle ha tagit minst två och högst fyra minuter för Sollentuna-ambulansen och dess personal att O gå ur bilen samt bilda sig en uppfattning om händelsen och skadornas art O sätta in sug och syrgas O öppna rock och kavaj samt klippa upp skjortan O besiktiga skadan O lyfta upp och spänna fast Olof Palmes kropp på båren O rulla fram till ambulansen och lyfta in båren o diskutera med Sabbatsbergs-ambulansens personal och Lisbeth

Palme o starta bilen och börja köra mot Sabbatsberg (den tidpunkt då rapporten att transporten var på väg registrerades hos LAC, se ovan)

29

Med tanke på de förhållanden som enligt vad som framgått av vittnesmål synes ha rått på platsen och på att personalen inte haft möjlighet att förbereda sig för de åtgärder som måst vidtas är det rimligt att utgå från att ambulansmannens tidsuppskattning stämmer, dvs. att det är möjligt att hela händelseförloppet kan ha passerat på två minuter, men att det kan ha tagit fyra minuter. Det förefaller troligt att det tagit i vart fall tre minuter.? 3. Den taxichaufför, som gjorde poliserna på Kungsgatan uppmärksamma på händelsen, Anders A, har uppgett följande i förundersökningen. Han stod och väntade på Kungsgatan vid restaurang ”King Creole”, när han hörde kollegan Anders D:s anrop till växeln om skottlossningen på Sveavägen. Eft det att taxiväxeln bek

iftat att polisen var larmad, vilket Anders A uppskattade att det skedde en till en och en halv minut efter Anders D:s anrop, fick han syn på en polisbil på andra sidan Kungsgatan. Han steg ur sin bil, stoppade polisbilen och berättade vad som hänt. Han uppskattade att detta tog ca 20 sekunder, högst en halv minut. Polisbilen satte sedan full fart mot mordplatsen. – Innebörden av detta är att det skulle ha gått 1 minut och 20 sekunder till 2 minuter från Anders D:s anrop till taxiväxeln och polisbilens avfärd mot mordplatsen. I jämförelse med vad som gäller p 1 och 2 ovan, där tidsuppskattningarna kan jämföras med ett visst faktiskt skeende, vars tidsutdräkt kan bedömas i sig, är Anders A:s upp29

Det har inte gjorts någon rekonstruktion av händelserna på brottsplatsen efter mordet och således inte heller av ambulanspersonalens åtgärder.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ambulansmannen uppskattade den tid Sollentuna-ambulansen var på platsen till mellan två och fyra minuter.

Uppgifterna innebär således att det skulle ha tagit minst två och högst fyra minuter för Sollentuna-ambulansen och dess personal att O gå ur bilen samt bilda sig en uppfattning om händelsen och skadornas art O sätta in sug och syrgas O öppna rock och kavaj samt klippa upp skjortan O besiktiga skadan O lyfta upp och spänna fast Olof Palmes kropp på båren O rulla fram till ambulansen och lyfta in båren o diskutera med Sabbatsbergs-ambulansens personal och Lisbeth

Palme o starta bilen och börja köra mot Sabbatsberg (den tidpunkt då rapporten att transporten var på väg registrerades hos LAC, se ovan)

29

Med tanke på de förhållanden som enligt vad som framgått av vittnesmål synes ha rått på platsen och på att personalen inte haft möjlighet att förbereda sig för de åtgärder som måst vidtas är det rimligt att utgå från att ambulansmannens tidsuppskattning stämmer, dvs. att det är möjligt att hela händelseförloppet kan ha passerat på två minuter, men att det kan ha tagit fyra minuter. Det förefaller troligt att det tagit i vart fall tre minuter.? 3. Den taxichaufför, som gjorde poliserna på Kungsgatan uppmärksamma på händelsen, Anders A, har uppgett följande i förundersökningen. Han stod och väntade på Kungsgatan vid restaurang ”King Creole”, när han hörde kollegan Anders D:s anrop till växeln om skottlossningen på Sveavägen. Eft det att taxiväxeln bek

iftat att polisen var larmad, vilket Anders A uppskattade att det skedde en till en och en halv minut efter Anders D:s anrop, fick han syn på en polisbil på andra sidan Kungsgatan. Han steg ur sin bil, stoppade polisbilen och berättade vad som hänt. Han uppskattade att detta tog ca 20 sekunder, högst en halv minut. Polisbilen satte sedan full fart mot mordplatsen. – Innebörden av detta är att det skulle ha gått 1 minut och 20 sekunder till 2 minuter från Anders D:s anrop till taxiväxeln och polisbilens avfärd mot mordplatsen. I jämförelse med vad som gäller p 1 och 2 ovan, där tidsuppskattningarna kan jämföras med ett visst faktiskt skeende, vars tidsutdräkt kan bedömas i sig, är Anders A:s upp29

Det har inte gjorts någon rekonstruktion av händelserna på brottsplatsen efter mordet och således inte heller av ambulanspersonalens åtgärder.

skattning i högre grad en subjektiv bedömning av hur lång tid han upplevt att det gått mellan de angivna händelserna. Emellertid kan den jämföras med vad växeltelefonisten har gjort, åtgärder som delvis finns dokumenterade.

Det är klarlagt att växeltelefonisten vid Järfälla Taxi ringde till LAC 23.23.40. Dessförinnan hade följande skett.

1. Anders D observerar mordet 2. Anders D anropar taxiväxeln och får svar 3. Anders D och växeltelefonisten kommunicerar om händelsen 4. Växeltelefonisten tar fram telefonnummer och ringer upp SBC 5. Växeltelefonisten rapporterar händelsen till SBC/Ulf H 6. Växeltelefonisten anropar Anders D och ger honom Ulf H:s instruktioner (7. Växeltelefonisten ringer 23.23.40 till LAC enligt ovan)

Taxichauffören Anders A:s uppskattning innebar således att det skulle ha gått en till en och en halv minut mellan Anders D:s larm till taxiväxeln och växelns bekräftelse till Anders D. Det kan med hänsyn till vad som alltså försiggick under den tidsrymden (p. 3-6) förefalla rimligt, bl.a. med hänsyn till larmsamtalet. Med tanke på den tid de enligt ovan uppmätta LAC-samtalen tog i anspråk – växeltelefonistens påföljande samtal till LAC pågick t.ex. 40 sekunder – synes det troligt att det tog åtminstone bortåt en minut från det att hon avslutat samtalet med Anders D till det att hon avslutat samtalet med operatören på sambandscentralen.

Om man till detta lägger Gösta Söderströms uppgift att han hörde larmet strax efter det att han gett sig av mot mordplatsen och antar att den är riktig, betyder det att larmet gick ut i runda sekundtal en och en halv till två minuter efter det att Anders D larmade sin växel. (Det talar också för att det dröjde ett tag från det att operatören på sambandscentralen avslutat larmsamtalet med växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till det att larmanropet gick ut.) 4. Vittnet Leif L larmade polisen via 90 000 på sin biltelefon direkt efter mordet, samtidigt som han gjorde en manöver med sin bil och parkerade. Detta samtal är inregistrerat på LAC:s band som påbörjat sekunderna före 23.22.20. Leif L avslutade samtalet utan att ha kommit fram till sambandscentralen. Det larm som nådde sambandscentralen kom alltså i stället via den taxichaufför, Anders D, som också var vittne till händelsen. Taxichauffören torde ha agerat i samma skede som Leif L – kanske något tidigare än denne; han uppgav att han tog radiokontakt med växeln direkt efter skotten.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

skattning i högre grad en subjektiv bedömning av hur lång tid han upplevt att det gått mellan de angivna händelserna. Emellertid kan den jämföras med vad växeltelefonisten har gjort, åtgärder som delvis finns dokumenterade.

Det är klarlagt att växeltelefonisten vid Järfälla Taxi ringde till LAC 23.23.40. Dessförinnan hade följande skett.

1. Anders D observerar mordet 2. Anders D anropar taxiväxeln och får svar 3. Anders D och växeltelefonisten kommunicerar om händelsen 4. Växeltelefonisten tar fram telefonnummer och ringer upp SBC 5. Växeltelefonisten rapporterar händelsen till SBC/Ulf H 6. Växeltelefonisten anropar Anders D och ger honom Ulf H:s instruktioner (7. Växeltelefonisten ringer 23.23.40 till LAC enligt ovan)

Taxichauffören Anders A:s uppskattning innebar således att det skulle ha gått en till en och en halv minut mellan Anders D:s larm till taxiväxeln och växelns bekräftelse till Anders D. Det kan med hänsyn till vad som alltså försiggick under den tidsrymden (p. 3-6) förefalla rimligt, bl.a. med hänsyn till larmsamtalet. Med tanke på den tid de enligt ovan uppmätta LAC-samtalen tog i anspråk – växeltelefonistens påföljande samtal till LAC pågick t.ex. 40 sekunder – synes det troligt att det tog åtminstone bortåt en minut från det att hon avslutat samtalet med Anders D till det att hon avslutat samtalet med operatören på sambandscentralen.

Om man till detta lägger Gösta Söderströms uppgift att han hörde larmet strax efter det att han gett sig av mot mordplatsen och antar att den är riktig, betyder det att larmet gick ut i runda sekundtal en och en halv till två minuter efter det att Anders D larmade sin växel. (Det talar också för att det dröjde ett tag från det att operatören på sambandscentralen avslutat larmsamtalet med växeltelefonisten vid Järfälla Taxi till det att larmanropet gick ut.) 4. Vittnet Leif L larmade polisen via 90 000 på sin biltelefon direkt efter mordet, samtidigt som han gjorde en manöver med sin bil och parkerade. Detta samtal är inregistrerat på LAC:s band som påbörjat sekunderna före 23.22.20. Leif L avslutade samtalet utan att ha kommit fram till sambandscentralen. Det larm som nådde sambandscentralen kom alltså i stället via den taxichaufför, Anders D, som också var vittne till händelsen. Taxichauffören torde ha agerat i samma skede som Leif L – kanske något tidigare än denne; han uppgav att han tog radiokontakt med växeln direkt efter skotten.

nens

Betänkandet innehåller åtta kapitel. De är disponerade på följande sätt. I kapitel 1 beskriver vi vårt uppdrag samt hur vi uppfattat och utfört det. Huvuddelen av kapitlet ägnas dock åt de tidigare granskningar av mordutredningen som förekommit. Framför allt uppehåller vi oss vid Juristkommissionens rapporter. Ett av skälen till detta är att vi funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissioanalyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även beträffande den period vi granskar. Vi tar därför avstamp i dessa arbeten. Om kapitel 1 tjänar som en översikt över det första utredningsåret, är kapitel 2 en översikt över det som följde. I kapitlet finns även en övergripande beskrivning av materialet i själva brottsutredningen, dvs. vårt primära granskningsobjekt. Kapitlets senare del innefattar en översikt över det som är känt om själva mordgärningen. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte, men det som är känt måste beaktas av den som vill skaffa sig en bild av och värdera hur utredningsarbetet bedrivits. Därför innehåller betänkandet en inledande redogörelse av detta slag. | kapitel 3 behandlar vi vissa generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder menar vi sådant som inte tar sikte på en viss gärningsman eller viss brottshypotes. Det innefattar bl.a. det som skall göras i inledningen av varje mordutredning. Till stor del är dessa generella utredningsåtgärder redan behandlade under granskningarna av det första utredningsåret och de omfattas därmed inte av vårt uppdrag. Det vi tar upp är sådant som gjorts senare eller som av något skäl behöver belysas ytterligare. Kapitlet innehåller tre huvudavsnitt (om kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, vapenundersökningar m.m. och inhämtandet av utrikespolitisk sakkunskap). Dessutom tar vi upp de s.k. fantombilderna och några uppslag om walkietalkie-observationer samt vissa ytterligare åtgärder. En väsentlig generell utredningsåtgärd är upprättandet av en gärningsmannaprofil, GMP. Den behandlas dock i ett särskilt kapitel (kapitel 7). | kapitel 4 redovisas vår granskning beträffande polisspåret. Kapitlet innefattar vissa bakgrundsredogörelser som enligt vår mening är av betydelse för diskussionen kring polisspåret, bl.a. tas den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses utredning angående högerextremism upp. I kapitlet finns vidare en beskrivning av hur ärenden angående polismän hanterats inom Palmeutredningen samt av den utredning som bedrivits och dess resultat. Här, liksom i övrigt, återspeglar betänkandet det som faktiskt utretts; några egna efterforskningar har vi inte haft befogenhet att göra och inte heller gjort.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

nens

Betänkandet innehåller åtta kapitel. De är disponerade på följande sätt. I kapitel 1 beskriver vi vårt uppdrag samt hur vi uppfattat och utfört det. Huvuddelen av kapitlet ägnas dock åt de tidigare granskningar av mordutredningen som förekommit. Framför allt uppehåller vi oss vid Juristkommissionens rapporter. Ett av skälen till detta är att vi funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissioanalyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även beträffande den period vi granskar. Vi tar därför avstamp i dessa arbeten. Om kapitel 1 tjänar som en översikt över det första utredningsåret, är kapitel 2 en översikt över det som följde. I kapitlet finns även en övergripande beskrivning av materialet i själva brottsutredningen, dvs. vårt primära granskningsobjekt. Kapitlets senare del innefattar en översikt över det som är känt om själva mordgärningen. Det är inte kommissionens uppgift att uttala någon mening om vad som är bevisat eller inte, men det som är känt måste beaktas av den som vill skaffa sig en bild av och värdera hur utredningsarbetet bedrivits. Därför innehåller betänkandet en inledande redogörelse av detta slag. | kapitel 3 behandlar vi vissa generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder menar vi sådant som inte tar sikte på en viss gärningsman eller viss brottshypotes. Det innefattar bl.a. det som skall göras i inledningen av varje mordutredning. Till stor del är dessa generella utredningsåtgärder redan behandlade under granskningarna av det första utredningsåret och de omfattas därmed inte av vårt uppdrag. Det vi tar upp är sådant som gjorts senare eller som av något skäl behöver belysas ytterligare. Kapitlet innehåller tre huvudavsnitt (om kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, vapenundersökningar m.m. och inhämtandet av utrikespolitisk sakkunskap). Dessutom tar vi upp de s.k. fantombilderna och några uppslag om walkietalkie-observationer samt vissa ytterligare åtgärder. En väsentlig generell utredningsåtgärd är upprättandet av en gärningsmannaprofil, GMP. Den behandlas dock i ett särskilt kapitel (kapitel 7). | kapitel 4 redovisas vår granskning beträffande polisspåret. Kapitlet innefattar vissa bakgrundsredogörelser som enligt vår mening är av betydelse för diskussionen kring polisspåret, bl.a. tas den s.k. Norrmalmsutredningen och Stockholms polisstyrelses utredning angående högerextremism upp. I kapitlet finns vidare en beskrivning av hur ärenden angående polismän hanterats inom Palmeutredningen samt av den utredning som bedrivits och dess resultat. Här, liksom i övrigt, återspeglar betänkandet det som faktiskt utretts; några egna efterforskningar har vi inte haft befogenhet att göra och inte heller gjort.

Taxichaufförens larm gick alltså till den egna taxiväxeln, där telefonisten sedan ringde till sambandscentralen (inte via 90 000/LAC). Växeltelefonisten kan inte rimligen ha kommit fram dit tidigare än när Leif L först fick svar hos LAC. Medan denne endast hade att slå 90 000

- låt vara att han fick slå numret två gånger och att han samtidigt manövrerade sin bil - passerade det larm som nådde fram till sambandscentralen först via taxiradion till taxiväxeln. Kontakten med sambandscentralen bör därför ha etablerats tidigast 22.20, troligen senare. Det är troligt att samtalet mellan växeltelefonisten och sambandscentralen pågick mer än en halv minut och att operatören därefter kunnat påbörja larmanropet på polisradion. Klockan bör då ha varit omkring 23.23.

Vissa oanvändbara tidsangivelser och ej i tiden fastställbara händelser

Det finns ett antal enskilda händelser, som vore av intresse att placera in tidsmässigt, men som likväl inte kan bestämmas med tillräcklig noggrannhet i tiden. Det gäller framför allt händelser relaterade till verksamheten vid SBC och den förekommande radiotrafiken mellan poliser. Dessutom gäller det uttagstider för en s.k. bankomat i mordplatsens närhet. Tidsangivelser i SBC:s datorer. Verksamheten i SBC var vid denna tidpunkt till stor del datoriserad. Varje radiooperatör hade tillgång till dataskärmar, där alla aktuella ärenden kunde följas. En operatör som beordrade ett ingripande av något slag skrev in åtgärden i datorn, varvid ett ”ingripandemeddelande”, ett s.k. IM, registrerades. När operatören bekräftade registreringen åsattes meddelandet automatiskt en tid av datorn. Den operatör som tog ot larmet från växeltelefonisten vid Järfälla taxi gjorde en sådan registrering. Det är oklart om han bekräftade den redan omedelbart efter det att han talat med Järfälla taxi eller först efter det att han fått svar på sitt eget larmanrop. 30 Ingripandemeddelandet åsattes i alla händelser tiden 23.23.

Denna tidsangivelse, liksom andra IM-tider från mordkvällen, är emellertid inte heller som tidsangivelse betraktad tillförlitlig. Skälet är dels att datorklockan inte utvisar sekunder, vilket betyder att den verkliga tiden kan ha varit från 23.23.00 till 23.23.59, dels att det inte finns några garantier för att den gick rätt. Klockan kontrollerades inte

30

Operatören har i samtal med företrädare för den tidigare Palmekommissionens sekretariat uppgivit att han gjorde bekräftelsen i det första momentet, se kapitel 4, Fördröjning i sambandscentralen m.m.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Taxichaufförens larm gick alltså till den egna taxiväxeln, där telefonisten sedan ringde till sambandscentralen (inte via 90 000/LAC). Växeltelefonisten kan inte rimligen ha kommit fram dit tidigare än när Leif L först fick svar hos LAC. Medan denne endast hade att slå 90 000

- låt vara att han fick slå numret två gånger och att han samtidigt manövrerade sin bil - passerade det larm som nådde fram till sambandscentralen först via taxiradion till taxiväxeln. Kontakten med sambandscentralen bör därför ha etablerats tidigast 22.20, troligen senare. Det är troligt att samtalet mellan växeltelefonisten och sambandscentralen pågick mer än en halv minut och att operatören därefter kunnat påbörja larmanropet på polisradion. Klockan bör då ha varit omkring 23.23.

Vissa oanvändbara tidsangivelser och ej i tiden fastställbara händelser

Det finns ett antal enskilda händelser, som vore av intresse att placera in tidsmässigt, men som likväl inte kan bestämmas med tillräcklig noggrannhet i tiden. Det gäller framför allt händelser relaterade till verksamheten vid SBC och den förekommande radiotrafiken mellan poliser. Dessutom gäller det uttagstider för en s.k. bankomat i mordplatsens närhet. Tidsangivelser i SBC:s datorer. Verksamheten i SBC var vid denna tidpunkt till stor del datoriserad. Varje radiooperatör hade tillgång till dataskärmar, där alla aktuella ärenden kunde följas. En operatör som beordrade ett ingripande av något slag skrev in åtgärden i datorn, varvid ett ”ingripandemeddelande”, ett s.k. IM, registrerades. När operatören bekräftade registreringen åsattes meddelandet automatiskt en tid av datorn. Den operatör som tog ot larmet från växeltelefonisten vid Järfälla taxi gjorde en sådan registrering. Det är oklart om han bekräftade den redan omedelbart efter det att han talat med Järfälla taxi eller först efter det att han fått svar på sitt eget larmanrop. 30 Ingripandemeddelandet åsattes i alla händelser tiden 23.23.

Denna tidsangivelse, liksom andra IM-tider från mordkvällen, är emellertid inte heller som tidsangivelse betraktad tillförlitlig. Skälet är dels att datorklockan inte utvisar sekunder, vilket betyder att den verkliga tiden kan ha varit från 23.23.00 till 23.23.59, dels att det inte finns några garantier för att den gick rätt. Klockan kontrollerades inte

30

Operatören har i samtal med företrädare för den tidigare Palmekommissionens sekretariat uppgivit att han gjorde bekräftelsen i det första momentet, se kapitel 4, Fördröjning i sambandscentralen m.m.

efter händelsen. Kommissionen har vid sina besök kunnat konstatera att datorklockan gått bortåt en minut fel (systemet för tidsangiveler och ingripandemeddelanden har vid dessa besök enligt uppgift varit detsamma som under mordkvällen). Tillsammans med den inexakthet som följer av att sekunder inte visas innebär det att tiden 23.23 kan avse allt från 23.22.00 till 23.24.59, dvs. ett spann på tre minuter, om man antar att klockan kan gå en minut fel åt vardera hållet. Eftersom så ungefärliga tidsangivelser är ointressanta i det här sammanhanget måste man alltså bortse från IM-tiderna när det gäller att fastställa absoluta tidpunkter. Av dessa skäl har vi inte ansett att de tidsangivelser som registrerats via SBC:s dator är användbara som underlag för våra bedömningar i denna del.31 Radiotrafiken. Uppgifter om förekommande radiotrafik är svåra att belägga i allmänhet och i synnerhet omöjliga att anknyta till exakt tid. Radiotrafiken spelades inte in, oavsett om den ägde rum mellan enskilda enheter eller med SBC inblandad. Att helt eller delvis fastställa innehållet i och tidpunkter för den radiotrafik som förekom under mordkvällen och natten är därmed i princip lika svårt som att i efterhand fastställa vad som sagts och när det sagts mellan de poliser som fanns på och kring brottsplatsen. Vi har därför inte försökt oss på att rekonstruera kommunikation av det slaget.

En händelse som därför inte kan bestämmas tidsmässigt är när Gösta Söderström anropade SBC från brottsplatsen och uppgav vem offret var. Flera har omvittnat att de hört detta. Det torde ha skett någon gång kring 23.30. Bankomatuttag. En person i brottsplatsens närhet gjorde ett bankomatuttag i nära anslutning till mordet. Det rör sig om Helena L, vars fästman Inge M var ögonvittne till händelsen. Inge M var den person som uppgav att han från andra sidan Sveavägen iakttog gärningsmannen när denne väntade vid Dekorimas hörn. Själv väntade Inge M alltså på Helena L, som i samma veva tog ut pengar i bankomaten på Tunnelgatans andra sida, sett från Inge M:s position. Bankomatuttaget är av bankens dator regisrerat till 23.18.15 – 23.18.56. Av polisens utredning framgår att klockan hade ett larmsystem som skulle varna om den gick mer än två minuter fel. Redan denna tillåtna felmarginal gör tidsangivelserna mindre intressanta. Varningssystemet var dessutom urkopplat den aktuella helgen. Till yttermera visso ställdes klockan i själva datorsystemet – dvs. den klocka mot vilken en eventuell felvis31

Det kan tilläggas att det i polisspårsdiskussionen ifrågasatts om dessa tider kan ha varit manipulerade; åberopas de inte kan den diskussionen undvikas i det här sammanhanget.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

efter händelsen. Kommissionen har vid sina besök kunnat konstatera att datorklockan gått bortåt en minut fel (systemet för tidsangiveler och ingripandemeddelanden har vid dessa besök enligt uppgift varit detsamma som under mordkvällen). Tillsammans med den inexakthet som följer av att sekunder inte visas innebär det att tiden 23.23 kan avse allt från 23.22.00 till 23.24.59, dvs. ett spann på tre minuter, om man antar att klockan kan gå en minut fel åt vardera hållet. Eftersom så ungefärliga tidsangivelser är ointressanta i det här sammanhanget måste man alltså bortse från IM-tiderna när det gäller att fastställa absoluta tidpunkter. Av dessa skäl har vi inte ansett att de tidsangivelser som registrerats via SBC:s dator är användbara som underlag för våra bedömningar i denna del.31 Radiotrafiken. Uppgifter om förekommande radiotrafik är svåra att belägga i allmänhet och i synnerhet omöjliga att anknyta till exakt tid. Radiotrafiken spelades inte in, oavsett om den ägde rum mellan enskilda enheter eller med SBC inblandad. Att helt eller delvis fastställa innehållet i och tidpunkter för den radiotrafik som förekom under mordkvällen och natten är därmed i princip lika svårt som att i efterhand fastställa vad som sagts och när det sagts mellan de poliser som fanns på och kring brottsplatsen. Vi har därför inte försökt oss på att rekonstruera kommunikation av det slaget.

En händelse som därför inte kan bestämmas tidsmässigt är när Gösta Söderström anropade SBC från brottsplatsen och uppgav vem offret var. Flera har omvittnat att de hört detta. Det torde ha skett någon gång kring 23.30. Bankomatuttag. En person i brottsplatsens närhet gjorde ett bankomatuttag i nära anslutning till mordet. Det rör sig om Helena L, vars fästman Inge M var ögonvittne till händelsen. Inge M var den person som uppgav att han från andra sidan Sveavägen iakttog gärningsmannen när denne väntade vid Dekorimas hörn. Själv väntade Inge M alltså på Helena L, som i samma veva tog ut pengar i bankomaten på Tunnelgatans andra sida, sett från Inge M:s position. Bankomatuttaget är av bankens dator regisrerat till 23.18.15 – 23.18.56. Av polisens utredning framgår att klockan hade ett larmsystem som skulle varna om den gick mer än två minuter fel. Redan denna tillåtna felmarginal gör tidsangivelserna mindre intressanta. Varningssystemet var dessutom urkopplat den aktuella helgen. Till yttermera visso ställdes klockan i själva datorsystemet – dvs. den klocka mot vilken en eventuell felvis31

Det kan tilläggas att det i polisspårsdiskussionen ifrågasatts om dessa tider kan ha varit manipulerade; åberopas de inte kan den diskussionen undvikas i det här sammanhanget.

ning skulle stämmas av – manuellt och utan anknytning till ”Fröken Ur” eller motsvarande. Tidsangivelsen är alltså otjänlig som underlag i detta sammanhang.

Sammanfattande anmärkningar

Tidpunkten för mordet. Inspelningen av Leif L:s larmförsök, i förening med hans egna uppgifter att det tog drygt 40 sekunder från det första skottet till det att han kom fram till LAC:s växel, talar för att mordet begicks cirka 23.21.30. Det antagandet är förenligt med övriga uppgifter om skeendet. Tidpunkten för växeltelefonistens samtal med LAC, dvs. 23.23.40, bedömd i förening med de åtgärder hon i vart fall vidtagit – dvs. utan hänsynstagande till hur lång tid som kan ha förlöpt mellan de handlingsmoment hon utförde – talar således för att det bör ha gått ett par minuter från Anders D:s larm till det att hon ringde det kl 23.23.40 registrerade samtalet till LAC. För polisens ankomst till platsen finns ingen tidsangivelse, den får beräknas eller uppskattas. En sådan beräkning eller uppskattning måste ta sin utgångspunkt i någon säker tidsangivelse, till vilken polisens ankomst kan relateras. En sådan tidsangivelse är ambulansernas avfärd från brottsplatsen. Den skedde (något före) 23.28.00, då ambulanspersonalen rapporterade att man börjat åka mot sjukhuset. Det får med tanke på de åtgärder som vidtogs på platsen m.m. betraktas som säkert att den första ambulansen då varit på plats minst två minuter.

Det är klarlagt att Gösta Söderströms bil anlände först, därefter Södermalmspiketen och att Sollentuna-ambulansen kommit efter dessa två. Det är vidare ostridigt att fordonen anlänt med vissa mellanrum. Hur långt mellanrum det var mellan polisbilarna finns det inga exakta belägg för, m det saknas skäl att inte ta fasta på ambulansmannens uppgift om att ambulansen låg knappt en halv till en minut bakom piketbussen. Eftersom det alltså finns en någorlunda säker uppgift om när ambulansen anlänt i förhållande till piketbussen tar den närmast följande framställningen sikte på när piketbussen kan beräknas ha kommit till mordplatsen. Piketbussen är även från larmsynpunkt mer intressant, eftersom den till skillnad från Gösta Söderströms bil anlände som en följd av anropet över polisradion.

Om ambulansen varit på mordplatsen åtminstone två minuter när den 23.28 for till sjukhuset, måste polispiketen ha varit på plats senast en halv minut dessförinnan, dvs. 23.25.30. Utgår man i stället från att ambulansen varit på mordplatsen fyra minuter och att den anlände en minut efter polispiketen, dvs. den andra änden av det möjliga

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

ning skulle stämmas av – manuellt och utan anknytning till ”Fröken Ur” eller motsvarande. Tidsangivelsen är alltså otjänlig som underlag i detta sammanhang.

Sammanfattande anmärkningar

Tidpunkten för mordet. Inspelningen av Leif L:s larmförsök, i förening med hans egna uppgifter att det tog drygt 40 sekunder från det första skottet till det att han kom fram till LAC:s växel, talar för att mordet begicks cirka 23.21.30. Det antagandet är förenligt med övriga uppgifter om skeendet. Tidpunkten för växeltelefonistens samtal med LAC, dvs. 23.23.40, bedömd i förening med de åtgärder hon i vart fall vidtagit – dvs. utan hänsynstagande till hur lång tid som kan ha förlöpt mellan de handlingsmoment hon utförde – talar således för att det bör ha gått ett par minuter från Anders D:s larm till det att hon ringde det kl 23.23.40 registrerade samtalet till LAC. För polisens ankomst till platsen finns ingen tidsangivelse, den får beräknas eller uppskattas. En sådan beräkning eller uppskattning måste ta sin utgångspunkt i någon säker tidsangivelse, till vilken polisens ankomst kan relateras. En sådan tidsangivelse är ambulansernas avfärd från brottsplatsen. Den skedde (något före) 23.28.00, då ambulanspersonalen rapporterade att man börjat åka mot sjukhuset. Det får med tanke på de åtgärder som vidtogs på platsen m.m. betraktas som säkert att den första ambulansen då varit på plats minst två minuter.

Det är klarlagt att Gösta Söderströms bil anlände först, därefter Södermalmspiketen och att Sollentuna-ambulansen kommit efter dessa två. Det är vidare ostridigt att fordonen anlänt med vissa mellanrum. Hur långt mellanrum det var mellan polisbilarna finns det inga exakta belägg för, m det saknas skäl att inte ta fasta på ambulansmannens uppgift om att ambulansen låg knappt en halv till en minut bakom piketbussen. Eftersom det alltså finns en någorlunda säker uppgift om när ambulansen anlänt i förhållande till piketbussen tar den närmast följande framställningen sikte på när piketbussen kan beräknas ha kommit till mordplatsen. Piketbussen är även från larmsynpunkt mer intressant, eftersom den till skillnad från Gösta Söderströms bil anlände som en följd av anropet över polisradion.

Om ambulansen varit på mordplatsen åtminstone två minuter när den 23.28 for till sjukhuset, måste polispiketen ha varit på plats senast en halv minut dessförinnan, dvs. 23.25.30. Utgår man i stället från att ambulansen varit på mordplatsen fyra minuter och att den anlände en minut efter polispiketen, dvs. den andra änden av det möjliga

tidsintervallet, skulle det innebära att polispiketen anlänt redan 23.23 till mordplatsen.2

Som ovan redovisats förefaller det oss troligt att ambulansen varit på plats minst tre minuter. Det betyder att det också är troligt att polispiketen varit på plats senast 23.24.30. Tidpunkten för larmanropet. Det är ostridigt att patrullen i Södermalmspiketen svarat på SBC:s larmanrop och att den då befunnit sig vid Brunkebergstorg samt att den omgående kört till mordplatsen. Det kan ha tagit bortåt 30 sekunder från det att larmanropet gick ut till det att piketbussen var på mordplatsen.»3 Tiden för larmanropet kan således beräknas till tidigast 23.22.30 och senast 23.25.00. Bedömer man, som vi gjort, det som troligt att polispiketen var på plats senast 23.24.30, innebär det sagda att larmanropet gått ut senast 23.24.

Ett sätt att komma något längre i precisering är att väga in omständigheterna kring taxichauffören Anders A:s uppgifter. Han påkallar Gösta Söderströms uppmärksamhet efter det att växeltelefonisten över taxiradion bekräftat kollegan Anders D:s larm. Växeltelefonisten lämnade denna bekräftelse innan hon ringde till LAC om ambulans. Det samtalet finns som framgått registrerat, det påbörjades 23.23.40. Om man vidare utgår från att hon ringde detta samtal direkt efter det att hon bekräftat Anders D:s larm, bör Anders A:s kontakt med Gösta Söderström och Ingvar W ha ägt rum ungefär samtidigt som växeltelefonisten får kontakt med LAC, dvs. 23.23.40. Det bör ha tagit Söderström högst 30 sekunder att komma till mordplatsen från den plats på Kungsgatan där han talat med Anders A.

Denna beräkning är oberoende av vad man antar om den tid ambulanspersonalen tillbringade på brottsplatsen. Den kan därför användas som en kontroll av de slutsatser som dragits utifrån dessa antaganden. Den bygger således dels på den säkra uppgiften om när växeltelefonisten vid Järfälla taxi ringde till LAC om ambulans, dels på att hon dessförinnan bekräftat polislarmet över taxiradion, dels på taxichauffören Anders A:s uppgift att han hört denna bekräftelse och

32 Antagandet är teoretiskt. Att Södermalmspiketen skulle ha anlänt 23.23 är i praktiken uteslutet. Då pågick ännu vittnet Leif L:s larmförsök. På bandet hörs Leif L och hans passagerare tala. Det finns ingen anledning att tro att Leif L skulle ha hängt kvar på linjen för att larma polis, om polisen redan hade anlänt. Den första polispatrullen kan således ha anlänt tidigast då larmförsöket avslutades, vilket var cirka 23.23.40.

Detta avser tiden från det att anropet påbörjades till det att patrullen var på plats. Kommunikationen mellan sambandscentralen och patrullen kan ha pågått under tiden. Det är alltså möjligt att radiokommunikationen avslutades kort innan patrullen kom fram.

33

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

tidsintervallet, skulle det innebära att polispiketen anlänt redan 23.23 till mordplatsen.2

Som ovan redovisats förefaller det oss troligt att ambulansen varit på plats minst tre minuter. Det betyder att det också är troligt att polispiketen varit på plats senast 23.24.30. Tidpunkten för larmanropet. Det är ostridigt att patrullen i Södermalmspiketen svarat på SBC:s larmanrop och att den då befunnit sig vid Brunkebergstorg samt att den omgående kört till mordplatsen. Det kan ha tagit bortåt 30 sekunder från det att larmanropet gick ut till det att piketbussen var på mordplatsen.»3 Tiden för larmanropet kan således beräknas till tidigast 23.22.30 och senast 23.25.00. Bedömer man, som vi gjort, det som troligt att polispiketen var på plats senast 23.24.30, innebär det sagda att larmanropet gått ut senast 23.24.

Ett sätt att komma något längre i precisering är att väga in omständigheterna kring taxichauffören Anders A:s uppgifter. Han påkallar Gösta Söderströms uppmärksamhet efter det att växeltelefonisten över taxiradion bekräftat kollegan Anders D:s larm. Växeltelefonisten lämnade denna bekräftelse innan hon ringde till LAC om ambulans. Det samtalet finns som framgått registrerat, det påbörjades 23.23.40. Om man vidare utgår från att hon ringde detta samtal direkt efter det att hon bekräftat Anders D:s larm, bör Anders A:s kontakt med Gösta Söderström och Ingvar W ha ägt rum ungefär samtidigt som växeltelefonisten får kontakt med LAC, dvs. 23.23.40. Det bör ha tagit Söderström högst 30 sekunder att komma till mordplatsen från den plats på Kungsgatan där han talat med Anders A.

Denna beräkning är oberoende av vad man antar om den tid ambulanspersonalen tillbringade på brottsplatsen. Den kan därför användas som en kontroll av de slutsatser som dragits utifrån dessa antaganden. Den bygger således dels på den säkra uppgiften om när växeltelefonisten vid Järfälla taxi ringde till LAC om ambulans, dels på att hon dessförinnan bekräftat polislarmet över taxiradion, dels på taxichauffören Anders A:s uppgift att han hört denna bekräftelse och

32 Antagandet är teoretiskt. Att Södermalmspiketen skulle ha anlänt 23.23 är i praktiken uteslutet. Då pågick ännu vittnet Leif L:s larmförsök. På bandet hörs Leif L och hans passagerare tala. Det finns ingen anledning att tro att Leif L skulle ha hängt kvar på linjen för att larma polis, om polisen redan hade anlänt. Den första polispatrullen kan således ha anlänt tidigast då larmförsöket avslutades, vilket var cirka 23.23.40.

Detta avser tiden från det att anropet påbörjades till det att patrullen var på plats. Kommunikationen mellan sambandscentralen och patrullen kan ha pågått under tiden. Det är alltså möjligt att radiokommunikationen avslutades kort innan patrullen kom fram.

33

därefter omgående påkallat Gösta Söderströms uppmärksamhet, dels på att Söderströms bil därefter åkt snabbt och direkt till mordplatsen. Beräkningen leder med vissa avrundningar till slutsatsen att Gösta Söderströms bil anlänt till mordplatsen 23.24, eller strax därefter.

Om man till detta lägger antagandet att Södermalmspiketen anlänt 10-20 sekunder efter Gösta Söderström och att det tagit den 30 sekunder att köra från det att larmanropet gick ut, kan tidpunkten för larmanropet bestämmas till kort före den tidpunkt då Söderström anlände till mordplatsen. Det stämmer med en uppgift som Söderström lämnat, nämligen att han hörde larmanropet över radion när han svängde in på Sveavägen på väg till mordplatsen, dvs. några sekunder innan han var framme. Det skulle med andra ord innebära att larmanropet gick ut omkring 23.24 eller strax dessförinnan. Det är i princip samma resultat som en beräkning utifrån antagandet att Sollentunaambulansen tillbringade tre minuter på mordplatsen leder till.

Beträffande larmanropet föreligger dock en dokumenterad uppgift som gör att tiden kring 23.24 kan sättas i fråga. På det s.k. LAC-bandet finns nämligen ett samtal registrerat 23.24.40, där operatören vid SBC Jan H på fråga från LAC uppger sig inte känna till något larm om skottlossning på Sveavägen. Samtalet pågick till 23.25.10. 23.26.00 ringde Jan H, fortfarande enligt LAC-bandet, tillbaka till LAC och uppgav att SBC fått in larmet. Det finns ingen tidigare utredning om dessa samtal; Jan H är inte hörd av vare sig polisen eller tidigare kommissioner. I detta sammanhang utgör emellertid uppgiften om detta samtal en kontraindikation, som inte stämmer med vad vi i övrigt bedömt som troligt, se vidare kapitel 4, Fördröjning i sambandscentralen

т.т.

Sammanfattning. De exakta tiderna för när mordet inträffade och för händelser i det följande skeendet är fragmentariskt dokumenterade. Det är svårt att under de förutsättningarna i efterhand rekonstruera ett händelseförlopp som varat några minuter. Med reservation för att uppgifterna måste betraktas som ungefärliga och att även andra osäkerheter föreligger har vi kommit fram till följande.

Tidpunkten för mordet kan beräknas till cirka 23.21.30. Den första larmade polisbilen anlände till mordplatsen senast 23.25.30. Det grundas på att ambulansen, som lämnade mordplatsen 23.28, varit där minst två minuter och att den anlänt minst en halv minut efter den larmade polisbilen. Eftersom det förefaller oss troligt att ambulansen var på plats minst tre minuter, beroende på de åtgärder som personalen ostridigt vidtog på platsen, förefaller det oss också troligt att den första larmade polispatrullen anlände senast 23.24.30.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

därefter omgående påkallat Gösta Söderströms uppmärksamhet, dels på att Söderströms bil därefter åkt snabbt och direkt till mordplatsen. Beräkningen leder med vissa avrundningar till slutsatsen att Gösta Söderströms bil anlänt till mordplatsen 23.24, eller strax därefter.

Om man till detta lägger antagandet att Södermalmspiketen anlänt 10-20 sekunder efter Gösta Söderström och att det tagit den 30 sekunder att köra från det att larmanropet gick ut, kan tidpunkten för larmanropet bestämmas till kort före den tidpunkt då Söderström anlände till mordplatsen. Det stämmer med en uppgift som Söderström lämnat, nämligen att han hörde larmanropet över radion när han svängde in på Sveavägen på väg till mordplatsen, dvs. några sekunder innan han var framme. Det skulle med andra ord innebära att larmanropet gick ut omkring 23.24 eller strax dessförinnan. Det är i princip samma resultat som en beräkning utifrån antagandet att Sollentunaambulansen tillbringade tre minuter på mordplatsen leder till.

Beträffande larmanropet föreligger dock en dokumenterad uppgift som gör att tiden kring 23.24 kan sättas i fråga. På det s.k. LAC-bandet finns nämligen ett samtal registrerat 23.24.40, där operatören vid SBC Jan H på fråga från LAC uppger sig inte känna till något larm om skottlossning på Sveavägen. Samtalet pågick till 23.25.10. 23.26.00 ringde Jan H, fortfarande enligt LAC-bandet, tillbaka till LAC och uppgav att SBC fått in larmet. Det finns ingen tidigare utredning om dessa samtal; Jan H är inte hörd av vare sig polisen eller tidigare kommissioner. I detta sammanhang utgör emellertid uppgiften om detta samtal en kontraindikation, som inte stämmer med vad vi i övrigt bedömt som troligt, se vidare kapitel 4, Fördröjning i sambandscentralen

т.т.

Sammanfattning. De exakta tiderna för när mordet inträffade och för händelser i det följande skeendet är fragmentariskt dokumenterade. Det är svårt att under de förutsättningarna i efterhand rekonstruera ett händelseförlopp som varat några minuter. Med reservation för att uppgifterna måste betraktas som ungefärliga och att även andra osäkerheter föreligger har vi kommit fram till följande.

Tidpunkten för mordet kan beräknas till cirka 23.21.30. Den första larmade polisbilen anlände till mordplatsen senast 23.25.30. Det grundas på att ambulansen, som lämnade mordplatsen 23.28, varit där minst två minuter och att den anlänt minst en halv minut efter den larmade polisbilen. Eftersom det förefaller oss troligt att ambulansen var på plats minst tre minuter, beroende på de åtgärder som personalen ostridigt vidtog på platsen, förefaller det oss också troligt att den första larmade polispatrullen anlände senast 23.24.30.

Larmanropet gick ut när den larmade polisbilen befann sig vid Brunkebergstorg. Det är troligt att det gått bortåt trettio sekunder från den tidpunkten till polisbilens ankomst till brottsplatsen. Larmanropet har då gått ut senast 23.25, troligen senast 23.24. Beträffande den sistnämnda bedömningen finns dock en uppgift på det s.k. LAC-bandet om ett samtal där en operatör på SBC uppger sig inte känna till händelsen klockan 23.24.40. Detta understryker möjligheten av att larmet rots allt inte gått ut förrän 23.25.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Larmanropet gick ut när den larmade polisbilen befann sig vid Brunkebergstorg. Det är troligt att det gått bortåt trettio sekunder från den tidpunkten till polisbilens ankomst till brottsplatsen. Larmanropet har då gått ut senast 23.25, troligen senast 23.24. Beträffande den sistnämnda bedömningen finns dock en uppgift på det s.k. LAC-bandet om ett samtal där en operatör på SBC uppger sig inte känna till händelsen klockan 23.24.40. Detta understryker möjligheten av att larmet rots allt inte gått ut förrän 23.25.

Vissa generella utredningsåtgärder m.m.

Kapitlets innehåll I detta kapitel redovisas en del generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder avses här åtgärder som inte vidtagits i efterforskandet av viss gärningsman eller med bäring på något särskilt motiv eller någon särskild brottshypotes. Till åtgärder av det slaget hör flera av de saker som rutinmässigt görs i en brottsutredning med okänd gärningsman. Sådana åtgärder vidtogs tidigt i utredningen och de har då varit föremål för redovisning och granskning av de tidigare kommissionerna. Beträffande inledande spaningsinsatser, brottsplatsundersökning, tipsmottagning, kontakter med rättsläkare och andra experter, registrering, m.m. hänvisar vi därför till i första hand Juristkommissionens rapporter, där åtgärder och förhållanden av detta slag behandlas.

Vår redovisning inskränker sig till sådant som gjorts senare eller som av andra skäl behöver redovisas ytterligare. Det gäller tre huvudavsnitt, som vi granskat särskilt: Kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, Vapen- och ammunitionsundersökningarna samt Inhämtandet av utrikespolitisk sakkunskap via UD. Under rubriken Övrigt redovisar vi vissa andra generella utredningsåtgärder, som vi ansett oss böra uppmärksamma. Det gäller bl.a. utredningen walkietalkie-observationer, utsändandet av de s.k. fantombilderna och utlysningen av en belöning för tips som kunde leda till att gärningsmannen grips. Vi har även låtit göra en specialstudie av de s.k. dörrknackningar som förekom efter mordet.

Till generella utredningsåtgärder hör också analyser av den typ som gjordes i arbetet med gärningsmannaprofilen, GMP. Detta arbete redovisas särskilt i kapitel 7.

Kapitlet avslutas med våra sammanfattande anmärkningar, där vi riktar särskild uppmärksamhet mot vissa förhållanden och redovisar vissa synpunkter.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Vissa generella utredningsåtgärder m.m.

Kapitlets innehåll I detta kapitel redovisas en del generella utredningsåtgärder. Med generella utredningsåtgärder avses här åtgärder som inte vidtagits i efterforskandet av viss gärningsman eller med bäring på något särskilt motiv eller någon särskild brottshypotes. Till åtgärder av det slaget hör flera av de saker som rutinmässigt görs i en brottsutredning med okänd gärningsman. Sådana åtgärder vidtogs tidigt i utredningen och de har då varit föremål för redovisning och granskning av de tidigare kommissionerna. Beträffande inledande spaningsinsatser, brottsplatsundersökning, tipsmottagning, kontakter med rättsläkare och andra experter, registrering, m.m. hänvisar vi därför till i första hand Juristkommissionens rapporter, där åtgärder och förhållanden av detta slag behandlas.

Vår redovisning inskränker sig till sådant som gjorts senare eller som av andra skäl behöver redovisas ytterligare. Det gäller tre huvudavsnitt, som vi granskat särskilt: Kartläggningen av Olof Palmes personliga förhållanden, Vapen- och ammunitionsundersökningarna samt Inhämtandet av utrikespolitisk sakkunskap via UD. Under rubriken Övrigt redovisar vi vissa andra generella utredningsåtgärder, som vi ansett oss böra uppmärksamma. Det gäller bl.a. utredningen walkietalkie-observationer, utsändandet av de s.k. fantombilderna och utlysningen av en belöning för tips som kunde leda till att gärningsmannen grips. Vi har även låtit göra en specialstudie av de s.k. dörrknackningar som förekom efter mordet.

Till generella utredningsåtgärder hör också analyser av den typ som gjordes i arbetet med gärningsmannaprofilen, GMP. Detta arbete redovisas särskilt i kapitel 7.

Kapitlet avslutas med våra sammanfattande anmärkningar, där vi riktar särskild uppmärksamhet mot vissa förhållanden och redovisar vissa synpunkter.

Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden

Den kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden som gjorts har i PU-materialet registrerats under avsnittet T Kartläggning av offrets personliga förhållanden.'

Huvudavsnittet består främst av förhör med personer som kunde tänkas ha kännedom om Olof Palmes personliga förhållanden, såsom anhöriga, vänner och medarbetare. Det finns vidare dokumentation av tekniska säkerhetsskyddsundersökningar, kontroll av vilka möjligheter som fanns till övervakning av bostaden etc. En del av materialet innehåller kopior av dokument som återfanns i det säkerhetsskåp som fanns på Olof Palmes tjänsterum.

I avsnittet finns också tips som rör Olof Palmes personliga förhållanden och utredningsåtgärder i anledning av dessa. Dessa uppslag redovisas bland övriga enskilda uppslag i kapitel 5.

3.1.1

Förhör med närstående personer

Under två skilda uppslag i detta avsnitt återfinns samtliga förhörsprotokoll, konfrontationsprotokoll och de övriga utredningsanteckningar som avser Lisbeth Palme respektive Mårten Palme. En redogörelse för dessa återfinns på annan plats i kommissionens material (se kapitel 6, Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme). De har i mycket liten utsträckning berört Olof Palmes personliga förhållanden.

Beträffande formerna för förhören med Mårten Palme kan följande tilläggas. Vid det samtal som rikskriminalchefen Lars Nylén hade med f.d. rikskriminalchefen Tommy Lindström den 4 september 1997 (se kapitel 6, Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme) bekräftade Lindström en uppgift om att han och utredningsmannen Gunnar Hvid ett tillfälle tagit med Mårten Palme i en spaningsbuss från rikskriminalen och åkt till biografen Grand. Lindström uppgav att det troligen inte upprättats några anteckningar över denna ”vallning”. Det finns inte någon känd dokumentation över denna utredningsåtgärd. Det är alltså oklart vad den innefattade.

Det har vidare hållits ett antal förhör med Olof Palmes son Joakim. Han hördes, såvitt framgår av dokumentationen i avsnittet, första gången den 23 maj 1986. Han förhördes vid detta tillfälle endast om en

Detta avsnitt består av ett huvudavsnitt och två underavsnitt; TA ”Privat” och TB ”Dokument från Palmes tjänsterum”.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden

Den kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden som gjorts har i PU-materialet registrerats under avsnittet T Kartläggning av offrets personliga förhållanden.'

Huvudavsnittet består främst av förhör med personer som kunde tänkas ha kännedom om Olof Palmes personliga förhållanden, såsom anhöriga, vänner och medarbetare. Det finns vidare dokumentation av tekniska säkerhetsskyddsundersökningar, kontroll av vilka möjligheter som fanns till övervakning av bostaden etc. En del av materialet innehåller kopior av dokument som återfanns i det säkerhetsskåp som fanns på Olof Palmes tjänsterum.

I avsnittet finns också tips som rör Olof Palmes personliga förhållanden och utredningsåtgärder i anledning av dessa. Dessa uppslag redovisas bland övriga enskilda uppslag i kapitel 5.

3.1.1

Förhör med närstående personer

Under två skilda uppslag i detta avsnitt återfinns samtliga förhörsprotokoll, konfrontationsprotokoll och de övriga utredningsanteckningar som avser Lisbeth Palme respektive Mårten Palme. En redogörelse för dessa återfinns på annan plats i kommissionens material (se kapitel 6, Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme). De har i mycket liten utsträckning berört Olof Palmes personliga förhållanden.

Beträffande formerna för förhören med Mårten Palme kan följande tilläggas. Vid det samtal som rikskriminalchefen Lars Nylén hade med f.d. rikskriminalchefen Tommy Lindström den 4 september 1997 (se kapitel 6, Särskilt om förhörsåtgärder m.m. under medverkan av målsäganden Lisbeth Palme) bekräftade Lindström en uppgift om att han och utredningsmannen Gunnar Hvid ett tillfälle tagit med Mårten Palme i en spaningsbuss från rikskriminalen och åkt till biografen Grand. Lindström uppgav att det troligen inte upprättats några anteckningar över denna ”vallning”. Det finns inte någon känd dokumentation över denna utredningsåtgärd. Det är alltså oklart vad den innefattade.

Det har vidare hållits ett antal förhör med Olof Palmes son Joakim. Han hördes, såvitt framgår av dokumentationen i avsnittet, första gången den 23 maj 1986. Han förhördes vid detta tillfälle endast om en

Detta avsnitt består av ett huvudavsnitt och två underavsnitt; TA ”Privat” och TB ”Dokument från Palmes tjänsterum”.

händelse en demonstration av EAP som ägt rum i New York i 1984-12 ,då Joakim Palme tillsammans med fadern befunnit sig där.

I juli 1989 förhördes Joakim Palme om sina kontakter med Lisbeth Palme respektive Mårten Palme den 13-14 december, då Christer  Pettersson  greps.

I slutet av oktober 1993 hölls så ett relativt omfattande förhör med Joakim Palme. Det hölls på Joakim Palmes begäran och han berättade under förhöret allmänt om föräldrarnas vanor, om hot och hotbilder, om inträffade incidenter, om livvaktsskyddet, om förhållandena efter mordet, om "fantombilden”, om ”33-åringen”, om hösten 1988 och om förhållandena inför rättegången.

Till förhören med närstående kan även räknas förhören med Ingrid  Klering , Mårten Palmes dåvarande flickvän, som var med på biografen Grand under mordkvällen.

Ingrid  Klering  hördes första gången den 1986-03-02 .

Protokollet från detta tillfälle består av endast tre rader där det konstateras att hon inte gjort några iakttagelser.

Ett nytt, betydligt utförligare, förhör med henne hölls den 1986-04-24 .Ingrid  Klering  fick då berätta om händelserna under hela morddagen. Samma dag hölls också en rekonstruktion med henne.

I mars 1990 kontaktades Ingrid K på nytt med en kompletterande fråga rörande hennes uppgift om att det ringt på hennes lägenhetsdörr under det telefonsamtal hon haft med Lisbeth Palme på eftermiddagen 1986-02-28 .

3.1.2 Förhör med medarbetare m.m.

Omkring en vecka efter mordet kontaktades medarbetare till Olof Palme. Syftet var att kartlägga hans personliga förhållanden. De första som kontaktades var de närmaste medarbetarna i Statsrådsberedningen.

Med hjälp av statssekreteraren i Finansdepartementet, Ulf Göransson, upprättades 1986-03-08 en förteckning över personer som i arbetslivet bedömdes stå Olof Palme nära.

Förteckningen upptar namn på 16 personer. Personerna är följande: statssekreteraren Ulf Dahlsten, statsministern Ingvar Carlsson, pressekreteraren Kjell Lindström, f.d. pressekreteraren Sören Thunell, departementsrådet Hans Dahlgren, statssekreteraren Ulf Göransson, assistenten Ann-Marie Willsson, sakkunniga Inga-Lena Wallin, generaldirektören Odd Engström, ambassadören Anders Ferm, statssekreteraren Kjell Larsson, socialchefen Ulf Larsson, partisekreteraren Bo Toresson, Emma Rotschild, Harry Schein och departementssekreteraren Stefan Noréen.

Förteckningen upptar också fyra namn under rubriken ”pensionärsgänget”: Krister Wickman, Allan Larsson, Sten Johansson och Staffan Kellerborg.

Samtliga personer i förteckningen har hörts i utredningen under perioden mars till maj 1986 .Utredningen sköttes huvudsakligen av den

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

händelse en demonstration av EAP som ägt rum i New York i 1984-12 ,då Joakim Palme tillsammans med fadern befunnit sig där.

I juli 1989 förhördes Joakim Palme om sina kontakter med Lisbeth Palme respektive Mårten Palme den 13-14 december, då Christer  Pettersson  greps.

I slutet av oktober 1993 hölls så ett relativt omfattande förhör med Joakim Palme. Det hölls på Joakim Palmes begäran och han berättade under förhöret allmänt om föräldrarnas vanor, om hot och hotbilder, om inträffade incidenter, om livvaktsskyddet, om förhållandena efter mordet, om "fantombilden”, om ”33-åringen”, om hösten 1988 och om förhållandena inför rättegången.

Till förhören med närstående kan även räknas förhören med Ingrid  Klering , Mårten Palmes dåvarande flickvän, som var med på biografen Grand under mordkvällen.

Ingrid  Klering  hördes första gången den 1986-03-02 .

Protokollet från detta tillfälle består av endast tre rader där det konstateras att hon inte gjort några iakttagelser.

Ett nytt, betydligt utförligare, förhör med henne hölls den 1986-04-24 .Ingrid  Klering  fick då berätta om händelserna under hela morddagen. Samma dag hölls också en rekonstruktion med henne.

I mars 1990 kontaktades Ingrid K på nytt med en kompletterande fråga rörande hennes uppgift om att det ringt på hennes lägenhetsdörr under det telefonsamtal hon haft med Lisbeth Palme på eftermiddagen 1986-02-28 .

3.1.2 Förhör med medarbetare m.m.

Omkring en vecka efter mordet kontaktades medarbetare till Olof Palme. Syftet var att kartlägga hans personliga förhållanden. De första som kontaktades var de närmaste medarbetarna i Statsrådsberedningen.

Med hjälp av statssekreteraren i Finansdepartementet, Ulf Göransson, upprättades 1986-03-08 en förteckning över personer som i arbetslivet bedömdes stå Olof Palme nära.

Förteckningen upptar namn på 16 personer. Personerna är följande: statssekreteraren Ulf Dahlsten, statsministern Ingvar Carlsson, pressekreteraren Kjell Lindström, f.d. pressekreteraren Sören Thunell, departementsrådet Hans Dahlgren, statssekreteraren Ulf Göransson, assistenten Ann-Marie Willsson, sakkunniga Inga-Lena Wallin, generaldirektören Odd Engström, ambassadören Anders Ferm, statssekreteraren Kjell Larsson, socialchefen Ulf Larsson, partisekreteraren Bo Toresson, Emma Rotschild, Harry Schein och departementssekreteraren Stefan Noréen.

Förteckningen upptar också fyra namn under rubriken ”pensionärsgänget”: Krister Wickman, Allan Larsson, Sten Johansson och Staffan Kellerborg.

Samtliga personer i förteckningen har hörts i utredningen under perioden mars till maj 1986 .Utredningen sköttes huvudsakligen av den

så kallade privatgrupp, som bildades vid rikskriminalen under Tommy Lindströms ledning.

Utöver de totalt 20 personerna i förteckningen har ytterligare ett 40-tal personer förhörts i denna del, många vid upprepade tillfällen.

Förhör har sålunda ägt rum med bl.a. statsråden samt med anställda vid socialdemokratiska partikansliet i Stockholm och förbundsskolan Bommersvik. Merparten av förhören ägde rum under våren 1986 .

Vid förhören har de hörda personerna fått berätta hur och när de kommit i kontakt med Olof Palme, när de senast såg honom och vilket intryck han då gjorde, om Olof Palme nämnde något om hot, om eventuella händelser som möjligen kunde sättas i samband med mordet samt om de kände till några tänkbara motiv till mordet.

Förhörsprotokollen är ofta kortfattade.

Under förhören har också andra uppgifter inhämtats. Genom Olof Palmes sekreterare, som förhörts vid upprepade tillfällen under utredningen, har Palmeutredningen till exempel fått uppgifter om Olof Palmes engagemang veckorna före mordet, om brev- och posthanteringen, om telefonsamtal och om andra rutiner rörande Olof Palme.

Via en person, som ansvarade för Olof Palmes skriftväxling, det vill säga, hade att ta del av inkommande post och utarbeta förslag till svarsskrivelser, har Palmeutredningen inhämtat uppgifter om ”underliga” brevskrivare.

Genom den personen har också framkommit att alla brev som bedömdes innehålla hot mot Olof Palme skickades direkt över till säkerhetspolisen utan föregående diarieföring i Statsrådsberedningen.

Uppgifter som framkommit genom förhören i denna del har på olika sätt följts upp av Palmeutredningen.

Som exempel kan nämnas uppföljningen av Olof Palmes engagemang morddagen. Hans program fredagen1986-02-28 såg enligt den dokumentation som finns i denna del av materialet ut på följande sätt:

Kl. 09:00-10:00 Tennis med Harry Schein i Kungliga Tennishallen.


Kl. 11:00 Olof Palme anlände till Statsrådsberedningen.

Han hade på vägen från tennishallen besökt Ströms Herrekipering i hörnet Kungsgatan/Sveavägen.


Kl. 11:30 Besök av Iraks ambassadör.


Kl. 12:00-12:30 Besök av personal från partiexpeditionen och sammanträde angående vissa fonder.


Kl. 13:00 Statsrådslunch.


Kl. 14:15 Intervju tidningen ”Statsanställd”.


Kl. 15:00 Norges ambassadör på besök.


Kl. 16:00 Besök av AIC (Margaretha G, Arbetarrörelsens Internationella Centrum).

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

så kallade privatgrupp, som bildades vid rikskriminalen under Tommy Lindströms ledning.

Utöver de totalt 20 personerna i förteckningen har ytterligare ett 40-tal personer förhörts i denna del, många vid upprepade tillfällen.

Förhör har sålunda ägt rum med bl.a. statsråden samt med anställda vid socialdemokratiska partikansliet i Stockholm och förbundsskolan Bommersvik. Merparten av förhören ägde rum under våren 1986 .

Vid förhören har de hörda personerna fått berätta hur och när de kommit i kontakt med Olof Palme, när de senast såg honom och vilket intryck han då gjorde, om Olof Palme nämnde något om hot, om eventuella händelser som möjligen kunde sättas i samband med mordet samt om de kände till några tänkbara motiv till mordet.

Förhörsprotokollen är ofta kortfattade.

Under förhören har också andra uppgifter inhämtats. Genom Olof Palmes sekreterare, som förhörts vid upprepade tillfällen under utredningen, har Palmeutredningen till exempel fått uppgifter om Olof Palmes engagemang veckorna före mordet, om brev- och posthanteringen, om telefonsamtal och om andra rutiner rörande Olof Palme.

Via en person, som ansvarade för Olof Palmes skriftväxling, det vill säga, hade att ta del av inkommande post och utarbeta förslag till svarsskrivelser, har Palmeutredningen inhämtat uppgifter om ”underliga” brevskrivare.

Genom den personen har också framkommit att alla brev som bedömdes innehålla hot mot Olof Palme skickades direkt över till säkerhetspolisen utan föregående diarieföring i Statsrådsberedningen.

Uppgifter som framkommit genom förhören i denna del har på olika sätt följts upp av Palmeutredningen.

Som exempel kan nämnas uppföljningen av Olof Palmes engagemang morddagen. Hans program fredagen1986-02-28 såg enligt den dokumentation som finns i denna del av materialet ut på följande sätt:

Kl. 09:00-10:00 Tennis med Harry Schein i Kungliga Tennishallen.


Kl. 11:00 Olof Palme anlände till Statsrådsberedningen.

Han hade på vägen från tennishallen besökt Ströms Herrekipering i hörnet Kungsgatan/Sveavägen.


Kl. 11:30 Besök av Iraks ambassadör.


Kl. 12:00-12:30 Besök av personal från partiexpeditionen och sammanträde angående vissa fonder.


Kl. 13:00 Statsrådslunch.


Kl. 14:15 Intervju tidningen ”Statsanställd”.


Kl. 15:00 Norges ambassadör på besök.


Kl. 16:00 Besök av AIC (Margaretha G, Arbetarrörelsens Internationella Centrum).

Reflektioner och bedömningar finns redovisade delvis i direkt anslutning till redovisade utredningsuppslag, delvis i ett avslutande avsnitt. En kort redogörelse för våra slutsatser beträffande polisspåret finns i kapitel 8. I kapitel 5 behandlas enskilda uppslag. Med enskilda uppslag avses utredning som inriktats på en viss individ, på ett visst brottsmotiv eller något annat slags "spår”. Vår genomgång av de enskilda uppslagen har utgått från den avsnittsindelning av utredningsmaterialet som Palmeutredningen använder. När vi således redovisar uppslagen under t.ex. rubrikerna "Sydafrika” eller ”Vapenhandel Bofors” redovisar vi inget annat än de uppslag Palmeutredningen placerat i dessa avsnitt. Avsnitten har först granskats översiktligt och sedan mer ingående i de delar som i jämförelse tett sig mest substantiella. Våra allmänna bedömningar av utredningsarbetet återfinns sist i detta kapitel. Uppslaget Christer P har sedan hösten 1988 varit Palmeutredningens huvudspår. Det kom senast till uttryck genom den resningsansökan som behandlades under 1997/98. Det är inte möjligt att beskriva utredningsarbetet som helhet utan att beakta detta "spår”. Vi ägnar kapitel 6 åt utredningen i denna del. Först behandlas det rättsliga skeendet. I det sammanhanget uppmärksammar vi de utsagor som avgivits av målsäganden Lisbeth Palme och omständigheterna därikring. Den senare delen av kapitlet behandlar det s.k. resningsmaterialet, dvs. den utredning avseende Christer P som ingavs till Högsta domstolen som stöd för resningsansökan. Misstankarna mot Christer P har bedömts rättsligt. Vi redovisar några reflektioner och synpunkter beträffande delar av materialet och även angående utredningsvärdet i det som framkommit efter Svea hovrätts friande dom 1989. Kapitel 7 beskriver arbetet med den s.k. gärningsmannaprofilen (GMP), inklusive de åtgärder den föranledde. Den första delen ägnas åt metoden och den GMP som upprättats i denna mordutredning. Vi har själva granskat GMP, bl.a. genom att anlita amerikansk expertis, som fått yttra sig över en översättning. Vi redovisar detta och även egna synpunkter. I den andra delen av kapitlet redogör vi för de åtgärder Palmeutredningen vidtagit i anledning av GMP-arbetet. Ett antal GMPrelaterade uppslag som varit av större intresse för brottsutredningen redovisas mer utförligt. Även i dessa delar redogör vi för våra synpunkter. I kapitel 8 har vi samlat de mer väsentliga slutsatser vi ansett oss kunna dra till en sammanfattande diskussion. Vi återknyter där till de frågeställningar som vi haft i uppdrag att besvara, liksom till de slutsatser vi i kapitel 1 dragit av de tidigare granskningarna beträffande det första

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Reflektioner och bedömningar finns redovisade delvis i direkt anslutning till redovisade utredningsuppslag, delvis i ett avslutande avsnitt. En kort redogörelse för våra slutsatser beträffande polisspåret finns i kapitel 8. I kapitel 5 behandlas enskilda uppslag. Med enskilda uppslag avses utredning som inriktats på en viss individ, på ett visst brottsmotiv eller något annat slags "spår”. Vår genomgång av de enskilda uppslagen har utgått från den avsnittsindelning av utredningsmaterialet som Palmeutredningen använder. När vi således redovisar uppslagen under t.ex. rubrikerna "Sydafrika” eller ”Vapenhandel Bofors” redovisar vi inget annat än de uppslag Palmeutredningen placerat i dessa avsnitt. Avsnitten har först granskats översiktligt och sedan mer ingående i de delar som i jämförelse tett sig mest substantiella. Våra allmänna bedömningar av utredningsarbetet återfinns sist i detta kapitel. Uppslaget Christer P har sedan hösten 1988 varit Palmeutredningens huvudspår. Det kom senast till uttryck genom den resningsansökan som behandlades under 1997/98. Det är inte möjligt att beskriva utredningsarbetet som helhet utan att beakta detta "spår”. Vi ägnar kapitel 6 åt utredningen i denna del. Först behandlas det rättsliga skeendet. I det sammanhanget uppmärksammar vi de utsagor som avgivits av målsäganden Lisbeth Palme och omständigheterna därikring. Den senare delen av kapitlet behandlar det s.k. resningsmaterialet, dvs. den utredning avseende Christer P som ingavs till Högsta domstolen som stöd för resningsansökan. Misstankarna mot Christer P har bedömts rättsligt. Vi redovisar några reflektioner och synpunkter beträffande delar av materialet och även angående utredningsvärdet i det som framkommit efter Svea hovrätts friande dom 1989. Kapitel 7 beskriver arbetet med den s.k. gärningsmannaprofilen (GMP), inklusive de åtgärder den föranledde. Den första delen ägnas åt metoden och den GMP som upprättats i denna mordutredning. Vi har själva granskat GMP, bl.a. genom att anlita amerikansk expertis, som fått yttra sig över en översättning. Vi redovisar detta och även egna synpunkter. I den andra delen av kapitlet redogör vi för de åtgärder Palmeutredningen vidtagit i anledning av GMP-arbetet. Ett antal GMPrelaterade uppslag som varit av större intresse för brottsutredningen redovisas mer utförligt. Även i dessa delar redogör vi för våra synpunkter. I kapitel 8 har vi samlat de mer väsentliga slutsatser vi ansett oss kunna dra till en sammanfattande diskussion. Vi återknyter där till de frågeställningar som vi haft i uppdrag att besvara, liksom till de slutsatser vi i kapitel 1 dragit av de tidigare granskningarna beträffande det första

PU har i denna del hållit förhör med Harry Schein, en anställd vid Kungliga Tennishallen,

fyra andra i tennishallen närvarande tennisspelare,

fem anställda vid Ströms Herrekipering,

sekreteraren vid Socialdemokraternas partiexpedition, som var föredragande vid sammanträdet angående vissa fonder,

chefredaktören vid tidningen ”Statsanställd” Ingvar Y och fotografen John W samt Margaretha G.

Härtill kommer att PU inhämtat livvakternas rapportering över körningen till Kungliga Tennishallen och åter, anteckningar över besöket av Iraks ambassadör samt listor över de personer som sökt bidrag ur de fonder som sammanträdet klockan 12:00 rörde.

Under förhören i denna del av utredningen har också diverse ”tips” och annat kommit fram.

Bland de hörda förekom kritik mot utredningen i denna del. Partisekreteraren Bo Toresson har i ett förhör 1987-03-06 framhållit att han ”inte varit helt nöjd med det sätt på vilket polisutredningen bedrivits”.

Det förhållande han pekade på som rör denna utredningsdel var att han själv inte förhörts förrän lång tid efter mordet.

Han hade trott att han genom sin långa erfarenhet och sina kunskaper om partiet var en av de första som polisen skulle kontakta.

Han framhöll också under förhöret att han ansåg att polisen nonchalerat Lisbeth Palmes uppfattning och att det redan första eller andra dagen efter mordet uppstått en blockering mellan Lisbeth Palme och polisen.

Vidare berättade han om ett samtal som en av de anställda vid partiexpeditionen fått från en kvinna som sagt sig vilja lämna uppgifter. Detta hade meddelats polisen. Polisen hade emellertid ansett att den anställde skulle fortsätta kontakten med kvinnan. Detta var Bo Toresson emot. Han ansåg att det hela var ”polisens sak”.


3.1.3 Andra generella utredningsåtgärder

Inhämtade uppgifter om Olof Palmes engagemang tiden före mordet, om rutinerna för Olof Palmes livvakter med mera.

I en av säkerhetspolisen den 1986-03-21 upprättad promemoria finns en sammanställning över Olof Palmes tider och engagemang under januari och februari 1986 .

Sammanställningen bygger på uppgifter av Olof Palmes sekreterare och livvakter.

Som bilaga till promemorian finns en handling upprättad den 1986-03-14 kallad ”Modus operandi”.

I denna redogörs för de rutiner som gällde för Olof Palmes livvakter.

Av handlingen framgår att livvakterna skulle vara åtta till antalet, med en reserv. De skulle tjänstgöra två åt gången under en vecka i taget.

Det fanns två förutbestämda hämtnings- och lämningsplatser, den så kallade Apotekshörnan och Rosenbad. ”Apotekshörnan” är

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

PU har i denna del hållit förhör med Harry Schein, en anställd vid Kungliga Tennishallen,

fyra andra i tennishallen närvarande tennisspelare,

fem anställda vid Ströms Herrekipering,

sekreteraren vid Socialdemokraternas partiexpedition, som var föredragande vid sammanträdet angående vissa fonder,

chefredaktören vid tidningen ”Statsanställd” Ingvar Y och fotografen John W samt Margaretha G.

Härtill kommer att PU inhämtat livvakternas rapportering över körningen till Kungliga Tennishallen och åter, anteckningar över besöket av Iraks ambassadör samt listor över de personer som sökt bidrag ur de fonder som sammanträdet klockan 12:00 rörde.

Under förhören i denna del av utredningen har också diverse ”tips” och annat kommit fram.

Bland de hörda förekom kritik mot utredningen i denna del. Partisekreteraren Bo Toresson har i ett förhör 1987-03-06 framhållit att han ”inte varit helt nöjd med det sätt på vilket polisutredningen bedrivits”.

Det förhållande han pekade på som rör denna utredningsdel var att han själv inte förhörts förrän lång tid efter mordet.

Han hade trott att han genom sin långa erfarenhet och sina kunskaper om partiet var en av de första som polisen skulle kontakta.

Han framhöll också under förhöret att han ansåg att polisen nonchalerat Lisbeth Palmes uppfattning och att det redan första eller andra dagen efter mordet uppstått en blockering mellan Lisbeth Palme och polisen.

Vidare berättade han om ett samtal som en av de anställda vid partiexpeditionen fått från en kvinna som sagt sig vilja lämna uppgifter. Detta hade meddelats polisen. Polisen hade emellertid ansett att den anställde skulle fortsätta kontakten med kvinnan. Detta var Bo Toresson emot. Han ansåg att det hela var ”polisens sak”.


3.1.3 Andra generella utredningsåtgärder

Inhämtade uppgifter om Olof Palmes engagemang tiden före mordet, om rutinerna för Olof Palmes livvakter med mera.

I en av säkerhetspolisen den 1986-03-21 upprättad promemoria finns en sammanställning över Olof Palmes tider och engagemang under januari och februari 1986 .

Sammanställningen bygger på uppgifter av Olof Palmes sekreterare och livvakter.

Som bilaga till promemorian finns en handling upprättad den 1986-03-14 kallad ”Modus operandi”.

I denna redogörs för de rutiner som gällde för Olof Palmes livvakter.

Av handlingen framgår att livvakterna skulle vara åtta till antalet, med en reserv. De skulle tjänstgöra två åt gången under en vecka i taget.

Det fanns två förutbestämda hämtnings- och lämningsplatser, den så kallade Apotekshörnan och Rosenbad. ”Apotekshörnan” är

belägen i korsningen Storkyrkobrinken/Västerlånggatan, ca 100 meter från Västerlånggatan 31, där Olof Palme hade sin bostad. Hämtning respektive lämning vid Rosenbad skedde vanligen utanför entrén. Kvällar eller sena eftermiddagar skulle dock hämtning och lämning ske på sjunde våningen, där Olof Palme hade sitt tjänsterum. Av samma handling framgår också att avvikelser ibland skedde på Olof Palmes begäran. En ofta använd replik i detta sammanhang var ”Jag ringer om jag behöver er”.

I en annan av säkerhetspolisen den 26 mars 1986 upprättad promemoria konstateras att Olof Palmes aktivitet under ledig tid i stort sett var okänd för säkerhetspolisen trots att polisen efter mordet förutom livvakterna förhört personalen i Statsrådsberedningen.

Under ifrågavarande uppslag finns även livvakternas rapporter från de sista veckorna intagna.

Tekniska säkerhetsskyddsundersökningar i samband med mordet I en av säkerhetspolisen den 25 mars 1986 upprättad promemoria med bilagor beskrivs de tekniska säkerhetsskyddsundersökningar som företagits i samband med mordet på Olof Palme. Handlingarna registrerades i PU i mars 1988 då Hans Ölvebro tillträtt som spaningschef.

Den 2 mars 1986 gjorde säkerhetspolisen tillsammans med representanter från televerket en undersökning av telefonlinjerna från Olof Palmes bostad på Västerlånggatan till telefonstation "Jeriko”. Inget anmärkningsvärt iakttogs.

Den 4 mars 1986 begärdes en säkerhetsskyddsundersökning i Olof Palmes bostad. Kriminalinspektör Leif N har i en promemoria daterad den 6 mars 1986 redogjort för hur han och kollegan Leif M den 4 mars 1986 kl. 16.10-20.00 påbörjat säkerhetsskyddsundersökning av statsministervåningen på Västerlånggatan 31. De kontrollerade därvid telefonerna, snabbtelefonanläggningen och porttelefonen. Vidare gjordes en visuell undersökning av väggar och socklar i statsministerns arbetsrum, vissa elektriska apparater kontrollerades liksom viss ledningsdragning. Slutligen gjordes svepsökning med radio. Ingenting framkom som kunde tyda på obehörig avlyssning.

Samma dag, den 4 mars 1986, utfördes en teknisk säkerhetsskyddsundersökning i Olof Palmes tjänsterum. Inte heller här fanns det något som tydde på obehörig avlyssning.

Den 5 mars 1986 fortsattes säkerhetsskyddsundersökningen i Olof Palmes bostad. En del ytterligare kontroller gjordes och svepsökning företogs med hjälp av en svepsökningsbuss parkerad vid Storkyrkan. Inget anmärkningsvärt noterades.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

belägen i korsningen Storkyrkobrinken/Västerlånggatan, ca 100 meter från Västerlånggatan 31, där Olof Palme hade sin bostad. Hämtning respektive lämning vid Rosenbad skedde vanligen utanför entrén. Kvällar eller sena eftermiddagar skulle dock hämtning och lämning ske på sjunde våningen, där Olof Palme hade sitt tjänsterum. Av samma handling framgår också att avvikelser ibland skedde på Olof Palmes begäran. En ofta använd replik i detta sammanhang var ”Jag ringer om jag behöver er”.

I en annan av säkerhetspolisen den 26 mars 1986 upprättad promemoria konstateras att Olof Palmes aktivitet under ledig tid i stort sett var okänd för säkerhetspolisen trots att polisen efter mordet förutom livvakterna förhört personalen i Statsrådsberedningen.

Under ifrågavarande uppslag finns även livvakternas rapporter från de sista veckorna intagna.

Tekniska säkerhetsskyddsundersökningar i samband med mordet I en av säkerhetspolisen den 25 mars 1986 upprättad promemoria med bilagor beskrivs de tekniska säkerhetsskyddsundersökningar som företagits i samband med mordet på Olof Palme. Handlingarna registrerades i PU i mars 1988 då Hans Ölvebro tillträtt som spaningschef.

Den 2 mars 1986 gjorde säkerhetspolisen tillsammans med representanter från televerket en undersökning av telefonlinjerna från Olof Palmes bostad på Västerlånggatan till telefonstation "Jeriko”. Inget anmärkningsvärt iakttogs.

Den 4 mars 1986 begärdes en säkerhetsskyddsundersökning i Olof Palmes bostad. Kriminalinspektör Leif N har i en promemoria daterad den 6 mars 1986 redogjort för hur han och kollegan Leif M den 4 mars 1986 kl. 16.10-20.00 påbörjat säkerhetsskyddsundersökning av statsministervåningen på Västerlånggatan 31. De kontrollerade därvid telefonerna, snabbtelefonanläggningen och porttelefonen. Vidare gjordes en visuell undersökning av väggar och socklar i statsministerns arbetsrum, vissa elektriska apparater kontrollerades liksom viss ledningsdragning. Slutligen gjordes svepsökning med radio. Ingenting framkom som kunde tyda på obehörig avlyssning.

Samma dag, den 4 mars 1986, utfördes en teknisk säkerhetsskyddsundersökning i Olof Palmes tjänsterum. Inte heller här fanns det något som tydde på obehörig avlyssning.

Den 5 mars 1986 fortsattes säkerhetsskyddsundersökningen i Olof Palmes bostad. En del ytterligare kontroller gjordes och svepsökning företogs med hjälp av en svepsökningsbuss parkerad vid Storkyrkan. Inget anmärkningsvärt noterades.

Den 7 mars 1986 kontrollerades också Lisbeth Palmes tjänsterum i Södra Nämndhuset i anledning av misstanke om olovlig telefonavlyssning. Dessutom genomfördes en svepsökning. Inte heller här fanns något som tydde på att telefonen eller de aktuella rummen skulle vara föremål för avlyssning.

I anledning av mordet på Olof Palme kontrollerades även vissa andra personers bostadstelefoner. Detta gällde bl.a. utrikesministern Sten Andersson liksom kabinettssekreteraren i Utrikesdepartementet Pierre Schori. Kontrollen skedde i anledning av uppgifter de själva hade lämnat.

Den 10 mars 1986 företogs en undersökning av Olof Palmes säkerhetsskåp, placerat i hans tjänsterum. Eftersom ingen hade koden till skåpet öppnades detta med hjälp av låstekniker från säkerhetspolisen. Förutom personal från säkerhetspolisen närvarade departementsrådet Hans Dahlgren och Olof Palmes sekreterare. Beträffande innehållet, se under följande rubrik.

Dokument från Olof Palmes tjänsterum Handlingarna som återfanns i Olof Palmes säkerhetsskåp innehöll så gott som uteslutande handlingar rörande Olof Palmes medlaruppdrag i kriget Iran-Irak, men även en del andra tjänstehandlingar. Vidare innehöll det kopior av skriftväxling med taxeringsmyndigheten i Stockholm i det s.k. Harvardärendet samt ett fåtal handlingar rörande privata ekonomiska förhållanden.

Det kan nämnas att det bland handlingarna finns en promemoria över det samtal som Olof Palme fört med Iraks ambassadör vid dennes besök hos Olof Palme den 28 februari 1986. Det framgår därvid att samtalet främst rört det rådande läget i Irak vid denna tid. I slutet av samtalet framförde ambassadören att man från irakiskt håll var bekymrad över uppgifterna om svensk vapenexport till Iran. Olof Palme hade instämt i denna oro.

I säkerhetsskåpet fanns också en anteckningslapp med ett personnamn och ett telefonnummer. Telefonnumret visade sig vid kontroll gå till en fondkommissionär. PU undersökte under sommaren 1988 vem personen var. Vid ett förhör med vederbörande framgick att Olof Palme under 1985 varit i kontakt med honom för att omvandla konvertibla skuldebrev till aktier. Vid förhöret framkom att personen i fråga redan något år tidigare hade förhörts om samma sak av polisen. Detta visade sig stämma; ett protokoll över det tidigare förhöret återfanns långt senare, troligen 1993.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Den 7 mars 1986 kontrollerades också Lisbeth Palmes tjänsterum i Södra Nämndhuset i anledning av misstanke om olovlig telefonavlyssning. Dessutom genomfördes en svepsökning. Inte heller här fanns något som tydde på att telefonen eller de aktuella rummen skulle vara föremål för avlyssning.

I anledning av mordet på Olof Palme kontrollerades även vissa andra personers bostadstelefoner. Detta gällde bl.a. utrikesministern Sten Andersson liksom kabinettssekreteraren i Utrikesdepartementet Pierre Schori. Kontrollen skedde i anledning av uppgifter de själva hade lämnat.

Den 10 mars 1986 företogs en undersökning av Olof Palmes säkerhetsskåp, placerat i hans tjänsterum. Eftersom ingen hade koden till skåpet öppnades detta med hjälp av låstekniker från säkerhetspolisen. Förutom personal från säkerhetspolisen närvarade departementsrådet Hans Dahlgren och Olof Palmes sekreterare. Beträffande innehållet, se under följande rubrik.

Dokument från Olof Palmes tjänsterum Handlingarna som återfanns i Olof Palmes säkerhetsskåp innehöll så gott som uteslutande handlingar rörande Olof Palmes medlaruppdrag i kriget Iran-Irak, men även en del andra tjänstehandlingar. Vidare innehöll det kopior av skriftväxling med taxeringsmyndigheten i Stockholm i det s.k. Harvardärendet samt ett fåtal handlingar rörande privata ekonomiska förhållanden.

Det kan nämnas att det bland handlingarna finns en promemoria över det samtal som Olof Palme fört med Iraks ambassadör vid dennes besök hos Olof Palme den 28 februari 1986. Det framgår därvid att samtalet främst rört det rådande läget i Irak vid denna tid. I slutet av samtalet framförde ambassadören att man från irakiskt håll var bekymrad över uppgifterna om svensk vapenexport till Iran. Olof Palme hade instämt i denna oro.

I säkerhetsskåpet fanns också en anteckningslapp med ett personnamn och ett telefonnummer. Telefonnumret visade sig vid kontroll gå till en fondkommissionär. PU undersökte under sommaren 1988 vem personen var. Vid ett förhör med vederbörande framgick att Olof Palme under 1985 varit i kontakt med honom för att omvandla konvertibla skuldebrev till aktier. Vid förhöret framkom att personen i fråga redan något år tidigare hade förhörts om samma sak av polisen. Detta visade sig stämma; ett protokoll över det tidigare förhöret återfanns långt senare, troligen 1993.

Undersökning av säkerhetspolisen av huruvida Olof Palme hade varit föremål för fysisk övervakning Den 11 mars 1986 fick en kriminalkommissarie vid säkerhetspolisen i uppdrag att organisera en utredningsgrupp, som skulle undersöka och analysera om Olof Palme hade varit föremål för övervakning.

Utredningsgruppen redovisade resultatet den 24 april 1986. Under arbetet hade gruppen bearbetat cirka 1200 tips, varav cirka 400 studerats mer ingående. Gruppen hade även tagit del av förhör med Olof Palmes medarbetare, livvakter och Lisbeth Palme. I redovisning skilde man mellan kartläggning (en övervakningsform där objektets vanor och rutiner studeras från en eller flera dolda positioner under längre tid) och övervakning (fasen efter kartläggningen där efterföljande är den primära arbetsmetoden).

Gruppen redovisade följande slutsatser beträffande kartläggning:

Det har inte kunnat konstateras om Olof Palme har utsatts för kartläggning i Gamla Stan eller vid Rosenbad. Olika tips har angett ter i Gamla Stan som tillhåll för övervakare eller som observationslokaler. Tipsen har studerats och gruppen har inte kunnat avfärda de misstankar som tipsen givit upphov till. Vad som talar mot att en observationslokal använts är att det finns relativt få fastigheter som är lämpliga härför och att sikten är starkt begränsad var man än skulle sitta. Att kartlägga Olof Palmes rutiner vid promenaden till och från statsrådsberedningen torde inte ha utgjort en alltför omfattande arbetsinsats för någon intresserad. Det bedöms dock som mindre sannolikt att spaning mot Olof Palme, för att kartlägga tider och rutiner till och från statsrådsberedningen, har utförts från position på Västerlånggatan.

Beträffande övervakning ansåg gruppen att en övervakning av bostaden i Gamla stan inte kunde uteslutas. Gruppen fortsatte:

Beträffande tunnelbanefärden finns endast en observation som möjligen skulle kunna tyda på att en övervakning ägt rum under färden. Det är för övrigt inte direkt förvånande att observationer som kan tyda på en övervakning under färden saknas, även om en sådan ägt rum. Det är naturligt att den på en sådan plats och under sådana omständigheter inte skulle kunna noteras. En övervakning kan dessutom ha skett genom transport i en annan vagn än den makarna Palme färdades i.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Undersökning av säkerhetspolisen av huruvida Olof Palme hade varit föremål för fysisk övervakning Den 11 mars 1986 fick en kriminalkommissarie vid säkerhetspolisen i uppdrag att organisera en utredningsgrupp, som skulle undersöka och analysera om Olof Palme hade varit föremål för övervakning.

Utredningsgruppen redovisade resultatet den 24 april 1986. Under arbetet hade gruppen bearbetat cirka 1200 tips, varav cirka 400 studerats mer ingående. Gruppen hade även tagit del av förhör med Olof Palmes medarbetare, livvakter och Lisbeth Palme. I redovisning skilde man mellan kartläggning (en övervakningsform där objektets vanor och rutiner studeras från en eller flera dolda positioner under längre tid) och övervakning (fasen efter kartläggningen där efterföljande är den primära arbetsmetoden).

Gruppen redovisade följande slutsatser beträffande kartläggning:

Det har inte kunnat konstateras om Olof Palme har utsatts för kartläggning i Gamla Stan eller vid Rosenbad. Olika tips har angett ter i Gamla Stan som tillhåll för övervakare eller som observationslokaler. Tipsen har studerats och gruppen har inte kunnat avfärda de misstankar som tipsen givit upphov till. Vad som talar mot att en observationslokal använts är att det finns relativt få fastigheter som är lämpliga härför och att sikten är starkt begränsad var man än skulle sitta. Att kartlägga Olof Palmes rutiner vid promenaden till och från statsrådsberedningen torde inte ha utgjort en alltför omfattande arbetsinsats för någon intresserad. Det bedöms dock som mindre sannolikt att spaning mot Olof Palme, för att kartlägga tider och rutiner till och från statsrådsberedningen, har utförts från position på Västerlånggatan.

Beträffande övervakning ansåg gruppen att en övervakning av bostaden i Gamla stan inte kunde uteslutas. Gruppen fortsatte:

Beträffande tunnelbanefärden finns endast en observation som möjligen skulle kunna tyda på att en övervakning ägt rum under färden. Det är för övrigt inte direkt förvånande att observationer som kan tyda på en övervakning under färden saknas, även om en sådan ägt rum. Det är naturligt att den på en sådan plats och under sådana omständigheter inte skulle kunna noteras. En övervakning kan dessutom ha skett genom transport i en annan vagn än den makarna Palme färdades i.

Slutsatsvis anförde gruppen följande:

Det som talar för att en övervakning kan ha ägt rum är: o att iakttagelser gjorda på geografiskt helt skilda håll uppvisar signalementsmässig samstämmighet på flera punkter o att iakttagelser den 28 februari kan länkas mellan Gamla Stan - Grand –

Tunnelgatan

Gruppen bedömer att det under perioden fram till den 27 februari inte kan uteslutas att det förekommit övervakning av Olof PALME. Analysen talar för att Olof PALME varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.

Det har ur analysmaterialet utkristalliserats två personer som kan ha deltagit i en övervakning. Därutöver kan ytterligare en person skönjas. Således bör operationen ha genomförts av minst tre personer förutom mördaren. På grund av att det saknas väsentliga iakttagelser kring centrala moment kan det inte bedömas hur denna grupp har varit organiserad eller vilken grad av kompetens och erfarenhet den haft.

Undersökningen grundades på en värdering av de vittnesmål som vid tiden förelåg. Sedan dess har flera vittnesmål från denna tid omvärderats, se t.ex. om den s.k. Skuggan, under Publicering av de s.k. fantombilderna nedan. Någon direkt uppföljning av denna undersökning har såvitt framgår av PU-materialet inte gjorts. Bedömningen i GMP var närmast att det saknas tecken på såväl kartläggning som övervakning, se utdraget ur GMP i kapitel 7. Det torde också vara den gängse bedömningen inom PU numera.

Inhämtande av uppgifter om anställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen I början av mars 1987 inhämtade PU en förteckning över de personer som under perioden 1 september 1985 – 31 mars 1986 hade varit anställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen. Förteckningen upptar även anställda vid Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, som hade kontor i samma fastighet. På uppslaget finns följande anteckning: ”Slagningar i de vanliga polisregistren har inte visat något anmärkningsvärt.” Vid samma tidpunkt inhämtades också information om vid vilka tidpunkter Olof Palme besökt partiexpeditionen under tiden september 1985 – februari 1986.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Slutsatsvis anförde gruppen följande:

Det som talar för att en övervakning kan ha ägt rum är: o att iakttagelser gjorda på geografiskt helt skilda håll uppvisar signalementsmässig samstämmighet på flera punkter o att iakttagelser den 28 februari kan länkas mellan Gamla Stan - Grand –

Tunnelgatan

Gruppen bedömer att det under perioden fram till den 27 februari inte kan uteslutas att det förekommit övervakning av Olof PALME. Analysen talar för att Olof PALME varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.

Det har ur analysmaterialet utkristalliserats två personer som kan ha deltagit i en övervakning. Därutöver kan ytterligare en person skönjas. Således bör operationen ha genomförts av minst tre personer förutom mördaren. På grund av att det saknas väsentliga iakttagelser kring centrala moment kan det inte bedömas hur denna grupp har varit organiserad eller vilken grad av kompetens och erfarenhet den haft.

Undersökningen grundades på en värdering av de vittnesmål som vid tiden förelåg. Sedan dess har flera vittnesmål från denna tid omvärderats, se t.ex. om den s.k. Skuggan, under Publicering av de s.k. fantombilderna nedan. Någon direkt uppföljning av denna undersökning har såvitt framgår av PU-materialet inte gjorts. Bedömningen i GMP var närmast att det saknas tecken på såväl kartläggning som övervakning, se utdraget ur GMP i kapitel 7. Det torde också vara den gängse bedömningen inom PU numera.

Inhämtande av uppgifter om anställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen I början av mars 1987 inhämtade PU en förteckning över de personer som under perioden 1 september 1985 – 31 mars 1986 hade varit anställda vid Socialdemokratiska partiexpeditionen. Förteckningen upptar även anställda vid Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund, som hade kontor i samma fastighet. På uppslaget finns följande anteckning: ”Slagningar i de vanliga polisregistren har inte visat något anmärkningsvärt.” Vid samma tidpunkt inhämtades också information om vid vilka tidpunkter Olof Palme besökt partiexpeditionen under tiden september 1985 – februari 1986.

Några dagar senare höll PU ett samtal med partisekreteraren Bo Toresson. Bo Toresson lämnade vid detta tillfälle särskilda uppgifter om ett antal anställda. Det kunde t.ex. röra personer som i sitt arbete haft vissa utländska kontakter. På handlingen finns följande anteckning: ”Enligt SÄK finns inte något anmärkningsvärt om ovanstående i registren.”

Genomgång av post ställd till Olof Palme I slutet av september 1987 tog utredningen en ny kontakt med den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen som skött hanteringen av Olof Palmes post. Hon tillfrågades särskilt angående post till Olof Palme under 1985 och början av 1986. Det framkom att korrespondensen fanns arkiverad i Statsrådsberedningen och att den totala korrespondensen under 1985 utgjordes av cirka 8000 diarieförda skrivelser och under 1986 av cirka 1500 diarieförda skrivelser. Assistenten uppgav att hon läst igenom samtliga handlingar och bestämt handläggningen av dem. Hon påminde om att brev som bedömts innehålla hotelser mot Olof Palme skickats direkt till säkerhetspolisen utan föregående diarieföring.

I ett första skede gick PU därefter igenom till Olof Palme ställda brev och kort, som besvarats av denne och som bedömdes kunde vara intressanta i utredningen. Ett femtiotal avsändare sorterades ut och det företogs registerslagningar på dessa. Ett tiotal visade sig vara dömda för bl.a. misshandel, olaga intrång, ofredande eller vara registrerade som psykiskt sjuka. Dessutom bedömdes fem personer som intressanta trots att de inte förekom i polisregistren.

I ett andra skede gick PU igenom ca 150 handlingar där personer av skilda anledningar tillskrivit Olof Palme, sökt hjälp av honom eller uttryckt sin avsky för honom utan att direkt uttala något hot. Ett tiotal av dessa bedömdes som intressanta för vidare uppföljningsåtgärder.

I slutet av det i ärendet upprättade spaningsuppslaget har utredningsmannen noterat att ”Några elaka s.k. rättshaverister har ej kunnat anträffas”.

I januari 1992 har PU följt upp de tio personer som valts ut i det andra skedet genom att gå igenom aktuella brev, utföra registerslagningar, inhämta fotografier och upprätta en promemoria över materialet.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Några dagar senare höll PU ett samtal med partisekreteraren Bo Toresson. Bo Toresson lämnade vid detta tillfälle särskilda uppgifter om ett antal anställda. Det kunde t.ex. röra personer som i sitt arbete haft vissa utländska kontakter. På handlingen finns följande anteckning: ”Enligt SÄK finns inte något anmärkningsvärt om ovanstående i registren.”

Genomgång av post ställd till Olof Palme I slutet av september 1987 tog utredningen en ny kontakt med den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen som skött hanteringen av Olof Palmes post. Hon tillfrågades särskilt angående post till Olof Palme under 1985 och början av 1986. Det framkom att korrespondensen fanns arkiverad i Statsrådsberedningen och att den totala korrespondensen under 1985 utgjordes av cirka 8000 diarieförda skrivelser och under 1986 av cirka 1500 diarieförda skrivelser. Assistenten uppgav att hon läst igenom samtliga handlingar och bestämt handläggningen av dem. Hon påminde om att brev som bedömts innehålla hotelser mot Olof Palme skickats direkt till säkerhetspolisen utan föregående diarieföring.

I ett första skede gick PU därefter igenom till Olof Palme ställda brev och kort, som besvarats av denne och som bedömdes kunde vara intressanta i utredningen. Ett femtiotal avsändare sorterades ut och det företogs registerslagningar på dessa. Ett tiotal visade sig vara dömda för bl.a. misshandel, olaga intrång, ofredande eller vara registrerade som psykiskt sjuka. Dessutom bedömdes fem personer som intressanta trots att de inte förekom i polisregistren.

I ett andra skede gick PU igenom ca 150 handlingar där personer av skilda anledningar tillskrivit Olof Palme, sökt hjälp av honom eller uttryckt sin avsky för honom utan att direkt uttala något hot. Ett tiotal av dessa bedömdes som intressanta för vidare uppföljningsåtgärder.

I slutet av det i ärendet upprättade spaningsuppslaget har utredningsmannen noterat att ”Några elaka s.k. rättshaverister har ej kunnat anträffas”.

I januari 1992 har PU följt upp de tio personer som valts ut i det andra skedet genom att gå igenom aktuella brev, utföra registerslagningar, inhämta fotografier och upprätta en promemoria över materialet.

Inhämtande av uppgifter i samtliga socialdemokratiska partidistrikt I slutet av oktober 1987 bestämdes att utredningsmän från PU skulle besöka samtliga socialdemokratiska partidistrikt i riket för att samla in uppgifter om extremister, rättshaverister, hatbrev, hotbrev, avhoppare från partiet och liknande. Genom Socialdemokratiska partistyrelsen fick PU fram adresser och telefoner till de 27 partidistrikten. Utredningen kom att genomföras under november 1987 av tre utredningsmän. Resultaten redovisas i två promemorior upprättade i november och december 1987. De innehåller en redogörelse för vissa incidenter och mer eller mindre ”underliga” personer. Undersökningen har under 1992 följts upp genom registerslagningar på de personer som bedömts på något sätt kunna vara aktuella.

Utredningen synes inte ha lett till något uppslag av intresse.

Kontroll av insyn i makarna Palmes lägenhet på Västerlånggatan I mars 1994 kontrollerade två utredningsmän från PU vilka möjligheter som fanns för en iakttagare att utifrån se in i makarna Palmes lägenhet på Västerlånggatan respektive fastighetens trapphus. De konstaterade därvid att man endast från Spektens gränd hade viss, mycket begränsad, insyn i lägenheten. Rörande trapphuset antecknades följande: ”Slutsatsen blir att om makarna Palme tagit trapporna, har en observatör på Prästgatan – Spektens gränd kunnat se dem. Har de däremot tagit hissen, bör de ej ha kunnat observeras.”

Vissa åtgärder i anledning av GMP Efter det att den s.k. gärningsmannaprofilen, GMP (se kapitel 7), presenterats i februari 1994 bestämde sig PU för att på skilda sätt försöka få fram intressanta personer som möjligen skulle kunna överensstämma med profilen. Som ett led i detta arbete kontaktades i maj 1995 den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen som skött hanteringen av Olof Palmes post och den under 1986 biträdande säkerhetschefen i Statsrådsberedningen. Båda ombads att med GMP som bas försöka frammana minnesbilder av personer som de påträffat i sina arbeten och som kunde stämma in på profilen. På detta sätt fick PU fram namnet på en person som under lång tid skickat brev till Olof Palme. Vederbörande hade emellertid utretts redan 1990, varvid det inte kommit fram någonting som pekade på att vederbörande skulle vara inblandad i mordet.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Inhämtande av uppgifter i samtliga socialdemokratiska partidistrikt I slutet av oktober 1987 bestämdes att utredningsmän från PU skulle besöka samtliga socialdemokratiska partidistrikt i riket för att samla in uppgifter om extremister, rättshaverister, hatbrev, hotbrev, avhoppare från partiet och liknande. Genom Socialdemokratiska partistyrelsen fick PU fram adresser och telefoner till de 27 partidistrikten. Utredningen kom att genomföras under november 1987 av tre utredningsmän. Resultaten redovisas i två promemorior upprättade i november och december 1987. De innehåller en redogörelse för vissa incidenter och mer eller mindre ”underliga” personer. Undersökningen har under 1992 följts upp genom registerslagningar på de personer som bedömts på något sätt kunna vara aktuella.

Utredningen synes inte ha lett till något uppslag av intresse.

Kontroll av insyn i makarna Palmes lägenhet på Västerlånggatan I mars 1994 kontrollerade två utredningsmän från PU vilka möjligheter som fanns för en iakttagare att utifrån se in i makarna Palmes lägenhet på Västerlånggatan respektive fastighetens trapphus. De konstaterade därvid att man endast från Spektens gränd hade viss, mycket begränsad, insyn i lägenheten. Rörande trapphuset antecknades följande: ”Slutsatsen blir att om makarna Palme tagit trapporna, har en observatör på Prästgatan – Spektens gränd kunnat se dem. Har de däremot tagit hissen, bör de ej ha kunnat observeras.”

Vissa åtgärder i anledning av GMP Efter det att den s.k. gärningsmannaprofilen, GMP (se kapitel 7), presenterats i februari 1994 bestämde sig PU för att på skilda sätt försöka få fram intressanta personer som möjligen skulle kunna överensstämma med profilen. Som ett led i detta arbete kontaktades i maj 1995 den politiskt sakkunnige assistent i Statsrådsberedningen som skött hanteringen av Olof Palmes post och den under 1986 biträdande säkerhetschefen i Statsrådsberedningen. Båda ombads att med GMP som bas försöka frammana minnesbilder av personer som de påträffat i sina arbeten och som kunde stämma in på profilen. På detta sätt fick PU fram namnet på en person som under lång tid skickat brev till Olof Palme. Vederbörande hade emellertid utretts redan 1990, varvid det inte kommit fram någonting som pekade på att vederbörande skulle vara inblandad i mordet.

I samma syfte beslöt PU att förhöra de personer som tjänstgjort som Olof Palmes livvakter den närmaste tiden före mordet. Dessa hade inte tidigare förhörts i utredningen, men de hade avgivit vissa skriftliga rapporter. Under februari-mars 1995 genomfördes sådana förhör med åtta personer. Inget nytt av betydelse för utredningen framkom under förhören.

Övriga utredningsåtgärder i denna del PU har förutom de åtgärder som redovisats ovan även företagit vissa andra utredningsåtgärder med anknytning till Olof Palmes privata förhållanden. Så har PU t.ex. inskaffat uppgifter om Olof Palmes bilinnehav, valplaneringen för Olof Palme avseende veckorna 30-37 1985, protokoll över den säkerhetsskyddsundersökning av makarna Palmes våning på Västerlånggatan som genomfördes i samband med att de flyttade in 1983, en i september 1991 upprättad "Hotbildsbedömning angående Lisbeth Palme” etc.

3.1.4 Gärningsmannaprofilens sammanfattning

av utredningsresultaten i denna del I GMP (om GMP, se kapitel 7) förekommer vissa anmärkningar och reflektioner angående kartläggningen av offrets personliga förhållanden.

Beträffande utredningsmaterialets kvalitet sägs det i GMP att de privatekonomiska förhållandena inte är klarlagda:

Paret Palmes ekonomiska situation är inte tillräckligt belyst. Det saknas helt en redovisning av de ekonomiska omständigheterna före och efter brottet. Ingenting i den övriga informationen tyder dock på att det finns något i de ekonomiska omständigheterna som skulle kunna förklara brottet.

Under offerkunskap redovisas i GMP den kunskap som finns i utredningen rörande offrets person:3

Privatpersonen Olof Palme var gift sedan 1956 och hade tre söner med sin hustru. 1949 ingick han skenäktenskap med en tjeckisk kvinna för att hon skulle kunna lämna sitt land. Hon gifte sig senare med en annan svensk man. Under åren upprätthöll man vänskapliga förbindelser familjevis.

2

GMP s. 24. 3 A.a.s. 40.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

I samma syfte beslöt PU att förhöra de personer som tjänstgjort som Olof Palmes livvakter den närmaste tiden före mordet. Dessa hade inte tidigare förhörts i utredningen, men de hade avgivit vissa skriftliga rapporter. Under februari-mars 1995 genomfördes sådana förhör med åtta personer. Inget nytt av betydelse för utredningen framkom under förhören.

Övriga utredningsåtgärder i denna del PU har förutom de åtgärder som redovisats ovan även företagit vissa andra utredningsåtgärder med anknytning till Olof Palmes privata förhållanden. Så har PU t.ex. inskaffat uppgifter om Olof Palmes bilinnehav, valplaneringen för Olof Palme avseende veckorna 30-37 1985, protokoll över den säkerhetsskyddsundersökning av makarna Palmes våning på Västerlånggatan som genomfördes i samband med att de flyttade in 1983, en i september 1991 upprättad "Hotbildsbedömning angående Lisbeth Palme” etc.

3.1.4 Gärningsmannaprofilens sammanfattning

av utredningsresultaten i denna del I GMP (om GMP, se kapitel 7) förekommer vissa anmärkningar och reflektioner angående kartläggningen av offrets personliga förhållanden.

Beträffande utredningsmaterialets kvalitet sägs det i GMP att de privatekonomiska förhållandena inte är klarlagda:

Paret Palmes ekonomiska situation är inte tillräckligt belyst. Det saknas helt en redovisning av de ekonomiska omständigheterna före och efter brottet. Ingenting i den övriga informationen tyder dock på att det finns något i de ekonomiska omständigheterna som skulle kunna förklara brottet.

Under offerkunskap redovisas i GMP den kunskap som finns i utredningen rörande offrets person:3

Privatpersonen Olof Palme var gift sedan 1956 och hade tre söner med sin hustru. 1949 ingick han skenäktenskap med en tjeckisk kvinna för att hon skulle kunna lämna sitt land. Hon gifte sig senare med en annan svensk man. Under åren upprätthöll man vänskapliga förbindelser familjevis.

2

GMP s. 24. 3 A.a.s. 40.

Olof Palme hade en stor vän- och bekantskapskrets men det synes som om han ändå var en ensam person med få verkliga vänner och förtrogna. Detta förhållande synes vara tämligen vanligt bland personer i hans position och har sannolikt sin grund i de svåra beslut av personlig natur de måste fatta från tid till annan. Det beskrivs att Palme ibland kunde vara hård och oförsonlig och det fanns ett smärre antal personer kring honom som kan betecknas som fiender, i konventionell mening. Ingen av dem har dock agerat på ett sådant sätt att misstankar väckts om att de haft med hans död att göra. Såvitt kunnat utrönas finns inget förklaringsvärde, vad gäller mordet, i Palmes relationer inom eller utom familjen. Makarna Palme levde ett stillsamt privatliv vid sidan av de offentliga plikterna. De umgicks med släkt och en begränsad vänkrets. De hade inte extravaganta vanor. Tvärtom anfördes deras anspråkslösa leverne som ett tecken på dubbelmoralism, av inbilska motståndare. Ekonomi, hälsa m.m. Tillgänglig information visar att Palme hade en ordnad ekonomi men det finns inga tecken på att den skulle ha varit exceptionellt god av ett eller annat skäl. Olof Palme var vid god hälsa vid sitt frånfälle. Han medicinerade inte regelbundet. Han använde inte heller narkotika och var måttlig med alkohol. Han hade slutat röka sedan länge. Han var inte sexuellt avvikande. Palme var 174 cm lång.

GMP innehåller vidare i avsnittet Hypoteser följande under rubriken Privata motiv:4

I alla mordutredningar ställer man sig vanligen först frågan på vilket sätt offrets liv förklarar mordet och man vidtar ett stort antal mått och steg för att kartlägga bakgrund och aktuella omständigheter. När offret är en prominent person försvåras dessa utredningsåtgärder. Även om det är förenat med påtagligt ökad risk att bli mördad redan av det faktum att man är en prominent person brukar motiven sällan stå att finna i offrets privatliv och det ter sig därför naturligt att i första hand söka andra motiv, som har relation till det faktum att offret utgör en politisk eller ekonomisk kraft. Svårigheterna att utreda prominenta offers privatliv beror bl.a. på att de under sina liv ofta skyddar den personliga sfären. Den påfrestning det innebär att nästan ständigt vara satt under medias lupp eller risken att mänskliga misstag får offentliga konsekvenser leder troligen till att sådana personer ägnar särskild omsorg åt att skydda sitt liv mot insyn. För många ledare är livet mycket ensamt, de har få förtrogna och omständigheterna tvingar dem

4 A.a.s. 73.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Olof Palme hade en stor vän- och bekantskapskrets men det synes som om han ändå var en ensam person med få verkliga vänner och förtrogna. Detta förhållande synes vara tämligen vanligt bland personer i hans position och har sannolikt sin grund i de svåra beslut av personlig natur de måste fatta från tid till annan. Det beskrivs att Palme ibland kunde vara hård och oförsonlig och det fanns ett smärre antal personer kring honom som kan betecknas som fiender, i konventionell mening. Ingen av dem har dock agerat på ett sådant sätt att misstankar väckts om att de haft med hans död att göra. Såvitt kunnat utrönas finns inget förklaringsvärde, vad gäller mordet, i Palmes relationer inom eller utom familjen. Makarna Palme levde ett stillsamt privatliv vid sidan av de offentliga plikterna. De umgicks med släkt och en begränsad vänkrets. De hade inte extravaganta vanor. Tvärtom anfördes deras anspråkslösa leverne som ett tecken på dubbelmoralism, av inbilska motståndare. Ekonomi, hälsa m.m. Tillgänglig information visar att Palme hade en ordnad ekonomi men det finns inga tecken på att den skulle ha varit exceptionellt god av ett eller annat skäl. Olof Palme var vid god hälsa vid sitt frånfälle. Han medicinerade inte regelbundet. Han använde inte heller narkotika och var måttlig med alkohol. Han hade slutat röka sedan länge. Han var inte sexuellt avvikande. Palme var 174 cm lång.

GMP innehåller vidare i avsnittet Hypoteser följande under rubriken Privata motiv:4

I alla mordutredningar ställer man sig vanligen först frågan på vilket sätt offrets liv förklarar mordet och man vidtar ett stort antal mått och steg för att kartlägga bakgrund och aktuella omständigheter. När offret är en prominent person försvåras dessa utredningsåtgärder. Även om det är förenat med påtagligt ökad risk att bli mördad redan av det faktum att man är en prominent person brukar motiven sällan stå att finna i offrets privatliv och det ter sig därför naturligt att i första hand söka andra motiv, som har relation till det faktum att offret utgör en politisk eller ekonomisk kraft. Svårigheterna att utreda prominenta offers privatliv beror bl.a. på att de under sina liv ofta skyddar den personliga sfären. Den påfrestning det innebär att nästan ständigt vara satt under medias lupp eller risken att mänskliga misstag får offentliga konsekvenser leder troligen till att sådana personer ägnar särskild omsorg åt att skydda sitt liv mot insyn. För många ledare är livet mycket ensamt, de har få förtrogna och omständigheterna tvingar dem

4 A.a.s. 73.

ibland till beslut de helst inte skulle vilja fatta i den mån de drabbar andra människor hårt. Detta kan leda till isolering, misstänksamhet och överdriven vaksamhet. Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.

3.1.5

Juristkommissionens granskning av de inledande utredningsåtgärderna i denna del

Av Juristkommissionens granskning framgår bl.a. följande beträffande den inledande utredningen kring Olof Palmes privatliv:S

Holmér tog den 2 och 3 mars 1986 själv kontakt med personer i Olof Palmes närmaste omgivning, bl.a. Lisbeth Palme, Olof Palmes sekreterare och annan personal i statsrådsberedningen. Dagarna efter mordet hade Holmér också kontakt med medlemmar i regeringen och med ledningen för det socialdemokratiska partiet. Någon dokumentation av vad som förekom vid dessa kontakter finns inte. Enligt vad Holmér själv har uppgett syftade kontakterna till att skapa underlag för och samråda om utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden. (---) En systematisk kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden och av hans förehavanden under dagarna närmast före mordet påbörjades efter närmare två veckor, då uppgiften fördes över från våldsroteln till rikskriminalsektionen. Förhör hölls med flertalet av de personer som hade haft kontakt med Olof Palme samma dag som han mördades. Från och med mitten av mars hördes bl.a. personer som var eller tidigare hade varit knutna till regeringskansliet eller som hade en ledande ställning i socialdemokratiska partiet. Flera av dem hade då själva hört av sig till polisen och bett att få bli hörda. Personalen i statsrådsberedningen hördes under senare delen av mars och statsråden i mitten eller under senare delen av april. Dessförinnan hölls enstaka förhör med anledning av olika tips som hade kommit in. (---)

5

SOU 1987:72 s. 139 f.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

ibland till beslut de helst inte skulle vilja fatta i den mån de drabbar andra människor hårt. Detta kan leda till isolering, misstänksamhet och överdriven vaksamhet. Troligen sneglar såväl efterlevande anhöriga som yrkesvänner på risken för att den döde skall få ett snedvridet eftermäle om alltför privata detaljer ur hans liv delges polisen. Det kan antas att man har en viss återhållsamhet i sina kontakter med utredningsmän. Det är vidare högst troligt att många, som har relevant information, gör egna bedömningar av huruvida deras kunskaper kan förklara mordet. En ursprungligen välvillig önskan att skydda offret får som konsekvens att polisen inte får ett helhetsperspektiv på händelsen – vilket, i dessa fall, medför att man med säkerhet inte tidigt kan utesluta eventuella privata motiv.

3.1.5

Juristkommissionens granskning av de inledande utredningsåtgärderna i denna del

Av Juristkommissionens granskning framgår bl.a. följande beträffande den inledande utredningen kring Olof Palmes privatliv:S

Holmér tog den 2 och 3 mars 1986 själv kontakt med personer i Olof Palmes närmaste omgivning, bl.a. Lisbeth Palme, Olof Palmes sekreterare och annan personal i statsrådsberedningen. Dagarna efter mordet hade Holmér också kontakt med medlemmar i regeringen och med ledningen för det socialdemokratiska partiet. Någon dokumentation av vad som förekom vid dessa kontakter finns inte. Enligt vad Holmér själv har uppgett syftade kontakterna till att skapa underlag för och samråda om utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden. (---) En systematisk kartläggning av Olof Palmes personliga förhållanden och av hans förehavanden under dagarna närmast före mordet påbörjades efter närmare två veckor, då uppgiften fördes över från våldsroteln till rikskriminalsektionen. Förhör hölls med flertalet av de personer som hade haft kontakt med Olof Palme samma dag som han mördades. Från och med mitten av mars hördes bl.a. personer som var eller tidigare hade varit knutna till regeringskansliet eller som hade en ledande ställning i socialdemokratiska partiet. Flera av dem hade då själva hört av sig till polisen och bett att få bli hörda. Personalen i statsrådsberedningen hördes under senare delen av mars och statsråden i mitten eller under senare delen av april. Dessförinnan hölls enstaka förhör med anledning av olika tips som hade kommit in. (---)

5

SOU 1987:72 s. 139 f.



Sid 2

Statens offentliga utredningar 1999:88 Justitiedepartementet

Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme

Granskningskommissionens betänkande Stockholm 1999

SOU88.p65

91

1999-09-13, 13:27

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf



Sid 2

Statens offentliga utredningar 1999:88 Justitiedepartementet

Brottsutredningen efter mordet på statsminister Olof Palme

Granskningskommissionens betänkande Stockholm 1999

SOU88.p65

91

1999-09-13, 13:27

utredningsåret. I kapitel 8 finns även våra mer övergripande synpunkter angående utredningsarbetet och dess bedrivande.
Betänkandet innehåller ingen sammanfattning. Vårt huvuduppdrag har varit att redovisa brottsutredningen efter den 5 februari 1987, vilket vi gjort i kapitel 2 - 7. Den redovisningen låter sig inte sammanfattas; den är i sig själv en sammanfattning. Slutsatserna i kapitel 8 skulle i och för sig kunna komprimeras, men det skulle förta deras diskuterande karaktär och därmed riskera att göra bilden onyanserad.


Vissa använda termer. I betänkandet använder vi förkortningen PU (Palmeutredningen) som sammanfattande benämning på hela mordutredningen. Det innefattar alltså dels förundersökningsledningen, dels spaningsledningen och den denna underordnade Palmegruppen. Med PU-materialet avser vi det dokumenterade utredningsmaterial som finns samlat hos polisen. Palmeutredningens material är indelat i uppslag. Vi använder för enkelhetens skull denna polisiära term i betänkandet. Ett uppslag (spaningsuppslag) kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag. Säkerhetspolisen har varit organiserad på olika sätt under den tid vår granskning omfattar och då också benämnts på skilda sätt. Vi använder termen säkerhetspolisen, vilket innefattar säkerhetsavdelningen, SÄK, Säpo och andra variationer som förekommit under åren. När vi talar om kommissionen avser vi vårt eget arbete i Granskningskommissionen från den 30 augusti 1996. Som framgått har vår granskning föregåtts av arbetet i den tidigare Palmekommissionen,

med vilket vi alltså åsyftar det arbete som under förre landshövdingen Sigvard Marjasin utfördes före den 6 juni 1996. När vi åberopar källor från den tiden hänför vi oss till "den tidigare Palmekommissionen". Det är framför allt de dokumenterade utfrågningar som då genomfördes som vi använt; de flesta av oss deltog ju i dessa. Vi har också undantagsvis åberopat de minnesanteckningar som finns bland den tidigare Palmekommissionens efterlämnande handlingar, se vidare kapitel 1 Arbetsmaterial som framtagits av den tidigare Palmekommissionen. Personnamn i citat. Vi använder i stor utsträckning anonymiserande beteckningar som ersättning för personnamn (se nedan kapitel 1, Personuppgifter i granskningsmaterialet). Detta vore inte meningsfullt om vi samtidigt skrev ut namnen i citat där annars anonymiserade namn

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

utredningsåret. I kapitel 8 finns även våra mer övergripande synpunkter angående utredningsarbetet och dess bedrivande.
Betänkandet innehåller ingen sammanfattning. Vårt huvuduppdrag har varit att redovisa brottsutredningen efter den 5 februari 1987, vilket vi gjort i kapitel 2 - 7. Den redovisningen låter sig inte sammanfattas; den är i sig själv en sammanfattning. Slutsatserna i kapitel 8 skulle i och för sig kunna komprimeras, men det skulle förta deras diskuterande karaktär och därmed riskera att göra bilden onyanserad.


Vissa använda termer. I betänkandet använder vi förkortningen PU (Palmeutredningen) som sammanfattande benämning på hela mordutredningen. Det innefattar alltså dels förundersökningsledningen, dels spaningsledningen och den denna underordnade Palmegruppen. Med PU-materialet avser vi det dokumenterade utredningsmaterial som finns samlat hos polisen. Palmeutredningens material är indelat i uppslag. Vi använder för enkelhetens skull denna polisiära term i betänkandet. Ett uppslag (spaningsuppslag) kan vara allt från en enstaka notering om en viss företeelse till en omfattande utredning med ett stort antal underuppslag. Säkerhetspolisen har varit organiserad på olika sätt under den tid vår granskning omfattar och då också benämnts på skilda sätt. Vi använder termen säkerhetspolisen, vilket innefattar säkerhetsavdelningen, SÄK, Säpo och andra variationer som förekommit under åren. När vi talar om kommissionen avser vi vårt eget arbete i Granskningskommissionen från den 30 augusti 1996. Som framgått har vår granskning föregåtts av arbetet i den tidigare Palmekommissionen,

med vilket vi alltså åsyftar det arbete som under förre landshövdingen Sigvard Marjasin utfördes före den 6 juni 1996. När vi åberopar källor från den tiden hänför vi oss till "den tidigare Palmekommissionen". Det är framför allt de dokumenterade utfrågningar som då genomfördes som vi använt; de flesta av oss deltog ju i dessa. Vi har också undantagsvis åberopat de minnesanteckningar som finns bland den tidigare Palmekommissionens efterlämnande handlingar, se vidare kapitel 1 Arbetsmaterial som framtagits av den tidigare Palmekommissionen. Personnamn i citat. Vi använder i stor utsträckning anonymiserande beteckningar som ersättning för personnamn (se nedan kapitel 1, Personuppgifter i granskningsmaterialet). Detta vore inte meningsfullt om vi samtidigt skrev ut namnen i citat där annars anonymiserade namn

Utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden handlades i huvudsak av en liten grupp utredare på rikskriminalsektionen. Arbetet leddes av polisintendenten Tommy Lindström. Holmér svarade för riktlinjerna och höll även en del förhör själv. Vissa delar av materialet framställdes i bara två exemplar av vilka Holmér hade det ena och Lindström det andra. Detta material registrerades inte. Innehållet gjordes tillgängligt bara för en mycket begränsad krets. Åklagarna fick inte del av allt materialet rörande den avlidne förrän efter lång tid.

3.2

Vapen- och ammunitionsutredning

3.2.1

Allmänt

Redovisningen av brottsutredningen i denna del utgår från avsnitten I Vapentips och X Vapenlicenser – Vapenhandlare i PU-materialet. Det är ett mycket stort material, som samlat upptar över 60 pärmar (dvs. ungefär en tiondel av hela PU-materialet).

Avsnittet I består av ett huvudavsnitt och sju underavsnitt. Här återfinns skilda tips och utredningsåtgärder som rör vapen. Tips m.m. som lett till mera omfattande utredningsåtgärder har registrerats särskilt i underavsnitten. Av dessa är tre inriktade på identifierade vapen, tre på personer med anknytning till misstänkta vapen och ett innehåller material som allmänt gäller vapen- och ammunitionsundersökningarna. Även avsnittet X innehåller material som tillhör vapen- och ammunitionsundersökningarna.

Vår redovisning nedan berör de allmänna förutsättningarna för utredningsåtgärderna samt utredningen beträffande de vapen, som tilldragit sig särskilt intresse. Det material vi i övrigt gått igenom i dessa delar har vi inte bedömt vara av intresse att särskilt redovisa. Vi redovisar därvid inte heller de pers ppslag som förekommer i dessa avsnitt.

3.2.2 Vapenundersökningar Beslut om uppvisande av vapen våren 1986 I mars 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga licensinnehavare i riket av revolvrar av fabrikatet Smith & Wesson kaliber .357 skulle uppvisa sina vapen för polis. Målsättningen med denna aktion var att försöka utröna om det fanns något mörkertal av stulna eller illegalt utlånade vapen av ifrågavarande fabrikat och typ.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Utredningen rörande Olof Palmes personliga förhållanden handlades i huvudsak av en liten grupp utredare på rikskriminalsektionen. Arbetet leddes av polisintendenten Tommy Lindström. Holmér svarade för riktlinjerna och höll även en del förhör själv. Vissa delar av materialet framställdes i bara två exemplar av vilka Holmér hade det ena och Lindström det andra. Detta material registrerades inte. Innehållet gjordes tillgängligt bara för en mycket begränsad krets. Åklagarna fick inte del av allt materialet rörande den avlidne förrän efter lång tid.

3.2

Vapen- och ammunitionsutredning

3.2.1

Allmänt

Redovisningen av brottsutredningen i denna del utgår från avsnitten I Vapentips och X Vapenlicenser – Vapenhandlare i PU-materialet. Det är ett mycket stort material, som samlat upptar över 60 pärmar (dvs. ungefär en tiondel av hela PU-materialet).

Avsnittet I består av ett huvudavsnitt och sju underavsnitt. Här återfinns skilda tips och utredningsåtgärder som rör vapen. Tips m.m. som lett till mera omfattande utredningsåtgärder har registrerats särskilt i underavsnitten. Av dessa är tre inriktade på identifierade vapen, tre på personer med anknytning till misstänkta vapen och ett innehåller material som allmänt gäller vapen- och ammunitionsundersökningarna. Även avsnittet X innehåller material som tillhör vapen- och ammunitionsundersökningarna.

Vår redovisning nedan berör de allmänna förutsättningarna för utredningsåtgärderna samt utredningen beträffande de vapen, som tilldragit sig särskilt intresse. Det material vi i övrigt gått igenom i dessa delar har vi inte bedömt vara av intresse att särskilt redovisa. Vi redovisar därvid inte heller de pers ppslag som förekommer i dessa avsnitt.

3.2.2 Vapenundersökningar Beslut om uppvisande av vapen våren 1986 I mars 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga licensinnehavare i riket av revolvrar av fabrikatet Smith & Wesson kaliber .357 skulle uppvisa sina vapen för polis. Målsättningen med denna aktion var att försöka utröna om det fanns något mörkertal av stulna eller illegalt utlånade vapen av ifrågavarande fabrikat och typ.

Alla polisdistrikt erhöll den 1 april 1986 direktiv om hur undersökningen och avrapporteringen skulle gå till.

Samtliga polisdistrikt avrapporterade uppdraget men någon utvärdering av de insamlade uppgifterna kom inte att ske.

Uppgifterna, som samlades i fyra pärmar, håller för närvarande (1999) på att datoriseras, vilket enligt den registeransvarige kommer att leda till ökad sökbarhet.

Aktionen ledde till att ett vapen anmäldes stule en revolver som hade tillgripits vid ett inbrott i Eskilstuna. Vid en genomgång av förundersökningen i anledning av brottet har det emellertid visat sig att inbrottet skedde efter mordet på Olof Palme.

Beslut om provskjutning våren 1986 I mars-april 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga i Stockholms län registrerade revolvrar av fabrikat och kaliber Smith & Wesson .357 Magnum skulle provskjutas. För detta ändamål fick juridiska sektionen i Stockholms polisdistrikt tillsammans med rikskriminalen i uppdrag att samla in aktuella licensuppgifter inom Stockholms län. Uppgifterna som inhämtades kom att avse licensinnehavare av vapen med kaliber .357. Licensinnehavarnas namn och adress liksom sökordet .357 registrerades därefter i PU:s vapenbas.

Som en förberedelse inför den planerade provskjutningsaktionen införskaffades också 10.000 patroner av fabrikat Winchester typ Metal Piercing kaliber .357 magnum.

Någon systematisk provskjutning genomfördes dock inte vid denna tid.

Undersökning av stulna/förkomna vapen, förtullade vapen samt illegala vapeninnehav t.o.m. tidpunkten för mordet För att få fram uppgifter om aktuella vapen som vid tidpunkten för mordet var anmälda som stulna eller förkomna har undersökning i form av s.k. slagningar gjorts i den centrala vapenbasen IVF. I denna bas skall uppgifter om samtliga stulna eller förkomna vapen i Sverige finnas.

6

Enligt PU finns dock ingen garanti för att samtliga anmälda vapenstölder eller förkomna vapen finns med, eftersom registreringarna i basen sköts lokalt av varje polismyndighet för sig och det förekommer en del slarv i den hanteringen.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Alla polisdistrikt erhöll den 1 april 1986 direktiv om hur undersökningen och avrapporteringen skulle gå till.

Samtliga polisdistrikt avrapporterade uppdraget men någon utvärdering av de insamlade uppgifterna kom inte att ske.

Uppgifterna, som samlades i fyra pärmar, håller för närvarande (1999) på att datoriseras, vilket enligt den registeransvarige kommer att leda till ökad sökbarhet.

Aktionen ledde till att ett vapen anmäldes stule en revolver som hade tillgripits vid ett inbrott i Eskilstuna. Vid en genomgång av förundersökningen i anledning av brottet har det emellertid visat sig att inbrottet skedde efter mordet på Olof Palme.

Beslut om provskjutning våren 1986 I mars-april 1986 beslöt den dåvarande spaningsledningen att samtliga i Stockholms län registrerade revolvrar av fabrikat och kaliber Smith & Wesson .357 Magnum skulle provskjutas. För detta ändamål fick juridiska sektionen i Stockholms polisdistrikt tillsammans med rikskriminalen i uppdrag att samla in aktuella licensuppgifter inom Stockholms län. Uppgifterna som inhämtades kom att avse licensinnehavare av vapen med kaliber .357. Licensinnehavarnas namn och adress liksom sökordet .357 registrerades därefter i PU:s vapenbas.

Som en förberedelse inför den planerade provskjutningsaktionen införskaffades också 10.000 patroner av fabrikat Winchester typ Metal Piercing kaliber .357 magnum.

Någon systematisk provskjutning genomfördes dock inte vid denna tid.

Undersökning av stulna/förkomna vapen, förtullade vapen samt illegala vapeninnehav t.o.m. tidpunkten för mordet För att få fram uppgifter om aktuella vapen som vid tidpunkten för mordet var anmälda som stulna eller förkomna har undersökning i form av s.k. slagningar gjorts i den centrala vapenbasen IVF. I denna bas skall uppgifter om samtliga stulna eller förkomna vapen i Sverige finnas.

6

Enligt PU finns dock ingen garanti för att samtliga anmälda vapenstölder eller förkomna vapen finns med, eftersom registreringarna i basen sköts lokalt av varje polismyndighet för sig och det förekommer en del slarv i den hanteringen.

Av handlingarna framgår inte när undersökningen genomförts eller om slagningar gjorts vid flera tillfällen. Det är emellertid troligt att denna typ av undersökning första gången ägde rum relativt tidigt efter mordet – mars-april 1986 – eftersom det i utredningen om Mockfjärdsvapnet, S-vapnet och Linköpingsvapnet finns uppgifter som tyder på detta.

Resultatet från undersökningen har redovisats i en odaterad promemoria enligt PU upprättad under 1988 som kom att utgöra underlag till det beslut som fattades någon gång under hösten 1989 om att då genomföra en provskjutningsaktion (se nedan). Enligt promemorian fanns det vid tiden för mordet tio vapen av ifrågavarande typ upptagna i vapenbasen IVF.?

Förutom dessa tio vapen fanns i IVF-basen 15 anmälda Smith & Wesson-revolvrar av okänd kaliber och 105 vapen av okänt fabrikat och okänd kaliber.

Beträffande förtullade vapen togs uppgifter in från tullmyndigheterna. Ett vapen som kunde vara aktuellt hittades. Detta vapen har enligt den nämnda promemorian varit föremål för teknisk undersökning.

Ett illegalt vapen hittades. Det har genomgått teknisk undersökning.

Beslut om genomförande av en provskjutningsaktion Hösten 1989 beslöt dåvarande förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, och spaningsledningen gemensamt att en ny provskjutningsaktion skulle genomföras. Beslutet finns inte i PUmaterialet eller hos Riksåklagaren; det är troligen inte dokumenterat. Enligt uppgift skulle samtliga för mordutredningen aktuella vapen i Stockholms län tas i beslag och provskjutas. Från fall till fall skulle därefter avgöras huruvida kulorna från de provskjutna vapnen skulle sändas till SKL för jämförelse med de s.k. OP-kulorna. Samtliga kulor från provskjutna vapen skall idag ha genomgått sådan undersökning.

Beslutet föregicks av den promemoria som nämns ovan. I promemorian diskuteras bl.a. målsättningen för en utökad undersökning av vapen inom Stockholms län och ett förslag till hur provskjutningen skulle gå till presenteras. Provskjutningen kom sedan enligt uppgift från spaningsledningen att i allt väsentligt äga rum i enlighet med förslaget i promemorian.

7

Egentligen var 13 vapen anmälda som stulna eller förkomna vid mordtidpunkten. Tre av dessa visade sig vid en kontroll emellertid vara anträffade före mordet.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Av handlingarna framgår inte när undersökningen genomförts eller om slagningar gjorts vid flera tillfällen. Det är emellertid troligt att denna typ av undersökning första gången ägde rum relativt tidigt efter mordet – mars-april 1986 – eftersom det i utredningen om Mockfjärdsvapnet, S-vapnet och Linköpingsvapnet finns uppgifter som tyder på detta.

Resultatet från undersökningen har redovisats i en odaterad promemoria enligt PU upprättad under 1988 som kom att utgöra underlag till det beslut som fattades någon gång under hösten 1989 om att då genomföra en provskjutningsaktion (se nedan). Enligt promemorian fanns det vid tiden för mordet tio vapen av ifrågavarande typ upptagna i vapenbasen IVF.?

Förutom dessa tio vapen fanns i IVF-basen 15 anmälda Smith & Wesson-revolvrar av okänd kaliber och 105 vapen av okänt fabrikat och okänd kaliber.

Beträffande förtullade vapen togs uppgifter in från tullmyndigheterna. Ett vapen som kunde vara aktuellt hittades. Detta vapen har enligt den nämnda promemorian varit föremål för teknisk undersökning.

Ett illegalt vapen hittades. Det har genomgått teknisk undersökning.

Beslut om genomförande av en provskjutningsaktion Hösten 1989 beslöt dåvarande förundersökningsledaren, biträdande riksåklagaren Axel Morath, och spaningsledningen gemensamt att en ny provskjutningsaktion skulle genomföras. Beslutet finns inte i PUmaterialet eller hos Riksåklagaren; det är troligen inte dokumenterat. Enligt uppgift skulle samtliga för mordutredningen aktuella vapen i Stockholms län tas i beslag och provskjutas. Från fall till fall skulle därefter avgöras huruvida kulorna från de provskjutna vapnen skulle sändas till SKL för jämförelse med de s.k. OP-kulorna. Samtliga kulor från provskjutna vapen skall idag ha genomgått sådan undersökning.

Beslutet föregicks av den promemoria som nämns ovan. I promemorian diskuteras bl.a. målsättningen för en utökad undersökning av vapen inom Stockholms län och ett förslag till hur provskjutningen skulle gå till presenteras. Provskjutningen kom sedan enligt uppgift från spaningsledningen att i allt väsentligt äga rum i enlighet med förslaget i promemorian.

7

Egentligen var 13 vapen anmälda som stulna eller förkomna vid mordtidpunkten. Tre av dessa visade sig vid en kontroll emellertid vara anträffade före mordet.

Beträffande målsättningen för undersökningen sades att denna skulle syfta till att direkt eller indirekt försöka avslöja om ett legalt vapen använts vid mordet. Att åtgärden skulle omfatta Stockholms län motiverades av kända omständigheter kring makarna Palmes biobesök och att det mot bakgrund härav kunde antas: o att gärningsmannen sett makarna Palme på väg till biografen Grand.

Om han varit obeväpnad hade han haft möjlighet att under

bioföreställningen hämta vapnet och återvända till platsen. o att gärningsmannen haft vapnet på sig och sett makarna Palme på

Sveavägen när de var på väg hem. O att gärningsmannen blivit kontaktad av annan person som informerat om makarna Palmes biobesök, varpå gärningsmannen med vapnet begett sig till biografen Grand.

Förslaget om provskjutningen borde enligt promemorian ses mot bakgrund av att det vid tiden för mordet fanns ca 500-600 legala innehav av aktuella revolvrar i Stockholms län jämfört med tio stulna i hela riket. Redan åtgärden att låta licensinnehavarna uppsöka polisen och överlämna sitt vapen skulle kunna ge resultat, t.ex att vapnet anmäldes som stulet eller t.o.m. att den eventuelle gärningsmannen erkände mordet. Ledde inte denna kontakt till resultat skulle förhoppningsvis en jämförelse av kulorna vid SKL göra det.

Provskjutningsaktionen skulle gå till på följande sätt. Samtliga licensinnehavare som det inhämtats uppgifter om redan 1986 skulle registreras om de varit innehavare av aktuell vapentyp vid tidpunkten för mordet. Vapenredogörarna i respektive polisdistrikt skulle kontaktas för ny och fullständig inventering. Därefter skulle nya uppgifter om t.ex. försäljningar registreras. Varje vapen och vapeninnehavare skulle erhålla ett specifikt nummer, ett s.k. OPV-nummer. Numret skulle sedan registreras i PU:s databas och påföras varje handling i ärendet. En fullständig lista över samtliga aktuella vapen och vapeninnehavare vid tiden för mordet skulle därefter färdigställas. PU skulle sedan kontakta ett polisdistrikt i taget för provskjutningar. I samband härmed skulle informationsskrivelse till licensinnehavarna, kallelse, kvitto/kontrollblankett och ett särskilt frågeformulär översändas till vapenredogörarna i distriktet. Vapenredogörarna skulle därefter sända kallelse och informationsskrivelse till licensinnehavarna. Dessa skulle anmodas att inställa sig med sitt vapen hos PU. I samband med överlämnandet av vapnet skulle en representant från PU ställa frågorna i det utarbetade frågeformuläret. Formuläret som bifogas promemorian upptar frågor bl.a. om hur vapnet förvarades vid tiden för mordet, om

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Beträffande målsättningen för undersökningen sades att denna skulle syfta till att direkt eller indirekt försöka avslöja om ett legalt vapen använts vid mordet. Att åtgärden skulle omfatta Stockholms län motiverades av kända omständigheter kring makarna Palmes biobesök och att det mot bakgrund härav kunde antas: o att gärningsmannen sett makarna Palme på väg till biografen Grand.

Om han varit obeväpnad hade han haft möjlighet att under

bioföreställningen hämta vapnet och återvända till platsen. o att gärningsmannen haft vapnet på sig och sett makarna Palme på

Sveavägen när de var på väg hem. O att gärningsmannen blivit kontaktad av annan person som informerat om makarna Palmes biobesök, varpå gärningsmannen med vapnet begett sig till biografen Grand.

Förslaget om provskjutningen borde enligt promemorian ses mot bakgrund av att det vid tiden för mordet fanns ca 500-600 legala innehav av aktuella revolvrar i Stockholms län jämfört med tio stulna i hela riket. Redan åtgärden att låta licensinnehavarna uppsöka polisen och överlämna sitt vapen skulle kunna ge resultat, t.ex att vapnet anmäldes som stulet eller t.o.m. att den eventuelle gärningsmannen erkände mordet. Ledde inte denna kontakt till resultat skulle förhoppningsvis en jämförelse av kulorna vid SKL göra det.

Provskjutningsaktionen skulle gå till på följande sätt. Samtliga licensinnehavare som det inhämtats uppgifter om redan 1986 skulle registreras om de varit innehavare av aktuell vapentyp vid tidpunkten för mordet. Vapenredogörarna i respektive polisdistrikt skulle kontaktas för ny och fullständig inventering. Därefter skulle nya uppgifter om t.ex. försäljningar registreras. Varje vapen och vapeninnehavare skulle erhålla ett specifikt nummer, ett s.k. OPV-nummer. Numret skulle sedan registreras i PU:s databas och påföras varje handling i ärendet. En fullständig lista över samtliga aktuella vapen och vapeninnehavare vid tiden för mordet skulle därefter färdigställas. PU skulle sedan kontakta ett polisdistrikt i taget för provskjutningar. I samband härmed skulle informationsskrivelse till licensinnehavarna, kallelse, kvitto/kontrollblankett och ett särskilt frågeformulär översändas till vapenredogörarna i distriktet. Vapenredogörarna skulle därefter sända kallelse och informationsskrivelse till licensinnehavarna. Dessa skulle anmodas att inställa sig med sitt vapen hos PU. I samband med överlämnandet av vapnet skulle en representant från PU ställa frågorna i det utarbetade frågeformuläret. Formuläret som bifogas promemorian upptar frågor bl.a. om hur vapnet förvarades vid tiden för mordet, om

det var utlånat, när det iakttagits före respektive efter mordet, hur många skott som skjutits med det, vilken ammunition som använts, om och i så fall när vapnet rengjorts, om vapnet ändrats etc. Vapnet skulle sedan förses med sitt OPV-nummer och överlämnas till KKT (Stockholmspolisens tekniska rotel) för provskjutning. Eventuellt skulle SKL därefter jämföra förekommande spårdetaljer på kulor från de provskjutna vapnen med ”OP-kulorna”. Resultaten från KKT/SKL skulle redovisas skriftligen. Efter provskjutningen skulle licensinnehavarna kallas att hämta sina vapen.

I den informationsskrivelse som skulle tillsändas respektive licensinnehavare lämnades också information om vilken ammunition som använts vid mordet. Licensinnehavarna ombads för det fall de innehade rätt typ av ammunition att inlämna två patroner av denna och i förekommande fall asken där ammunitionen förvarades. Ammunitionen skulle sedan lämnas till KKT som skulle föra liggare över kodmärkning och OPV-nummer. Därefter skulle provet sändas till SKL för blyisotopanalys.

Resultaten av provskjutningarna är redovisade polisdistrikt för polisdistrikt i 13 promemorior, upprättade av PU under tiden den 27 mars 1990 – 26 juni 1991. Någon samlad redogörelse för resultaten har vi inte kunnat återfinna i materialet. Vi har själva sammanställt dem enligt följande.

Totalt var 620 vapen aktuella för provskjutning enligt upprättade listor. Av dessa hade då resultaten redovisades 429 vapen provskjutits. 75 vapen hade visat sig vara av fel vapentyp eller ha fel kaliber och hade därför uteslutits. 44 hade en piplängd under tre tum varför även de uteslutits. Nio hade uteslutits på grund av att innehavarna hade diplomatisk immunitet. Fem hade uteslutits eftersom innehavarna flyttat från länet vid tiden för mordet. Tolv hade försålts vid tiden för mordet och ägarna var bosatta utanför länet eller hade inte gått att spåra. 18 hade felaktigt blivit dubbelregistrerade. Fyra var oanvända samlarvapen. Tre hade skrotats på grund av pipsprängning. Två hade anmälts stulna. Fyra vapen hade vid tiden för mordet förvarats av vapenhandlare eller av polismyndighet. Ett förvarades vid aktuell tidpunkt med förvaringslicens utanför länet. Ett hade inlösts av staten. Ett hade "pluggats” före tidpunkten för mordet. Ett avsåg endast en extrapipa. Ett hade förkommit i Sydafrika 1982. Ett hade bytts bort utomlands och hade inte kunnat spåras. Slutligen hade en vapenhandlare som köpt ett vapen inte kunnat redogöra för vem han sålt vapnet till. Totalt hade 183 vapen sorterats bort. Dessa utgjorde tillsammans med de provskjutna vapnen 612 st. När vapenundersökningen redovisades 1990-1991 återstod således endast åtta vapen att undersöka

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

det var utlånat, när det iakttagits före respektive efter mordet, hur många skott som skjutits med det, vilken ammunition som använts, om och i så fall när vapnet rengjorts, om vapnet ändrats etc. Vapnet skulle sedan förses med sitt OPV-nummer och överlämnas till KKT (Stockholmspolisens tekniska rotel) för provskjutning. Eventuellt skulle SKL därefter jämföra förekommande spårdetaljer på kulor från de provskjutna vapnen med ”OP-kulorna”. Resultaten från KKT/SKL skulle redovisas skriftligen. Efter provskjutningen skulle licensinnehavarna kallas att hämta sina vapen.

I den informationsskrivelse som skulle tillsändas respektive licensinnehavare lämnades också information om vilken ammunition som använts vid mordet. Licensinnehavarna ombads för det fall de innehade rätt typ av ammunition att inlämna två patroner av denna och i förekommande fall asken där ammunitionen förvarades. Ammunitionen skulle sedan lämnas till KKT som skulle föra liggare över kodmärkning och OPV-nummer. Därefter skulle provet sändas till SKL för blyisotopanalys.

Resultaten av provskjutningarna är redovisade polisdistrikt för polisdistrikt i 13 promemorior, upprättade av PU under tiden den 27 mars 1990 – 26 juni 1991. Någon samlad redogörelse för resultaten har vi inte kunnat återfinna i materialet. Vi har själva sammanställt dem enligt följande.

Totalt var 620 vapen aktuella för provskjutning enligt upprättade listor. Av dessa hade då resultaten redovisades 429 vapen provskjutits. 75 vapen hade visat sig vara av fel vapentyp eller ha fel kaliber och hade därför uteslutits. 44 hade en piplängd under tre tum varför även de uteslutits. Nio hade uteslutits på grund av att innehavarna hade diplomatisk immunitet. Fem hade uteslutits eftersom innehavarna flyttat från länet vid tiden för mordet. Tolv hade försålts vid tiden för mordet och ägarna var bosatta utanför länet eller hade inte gått att spåra. 18 hade felaktigt blivit dubbelregistrerade. Fyra var oanvända samlarvapen. Tre hade skrotats på grund av pipsprängning. Två hade anmälts stulna. Fyra vapen hade vid tiden för mordet förvarats av vapenhandlare eller av polismyndighet. Ett förvarades vid aktuell tidpunkt med förvaringslicens utanför länet. Ett hade inlösts av staten. Ett hade "pluggats” före tidpunkten för mordet. Ett avsåg endast en extrapipa. Ett hade förkommit i Sydafrika 1982. Ett hade bytts bort utomlands och hade inte kunnat spåras. Slutligen hade en vapenhandlare som köpt ett vapen inte kunnat redogöra för vem han sålt vapnet till. Totalt hade 183 vapen sorterats bort. Dessa utgjorde tillsammans med de provskjutna vapnen 612 st. När vapenundersökningen redovisades 1990-1991 återstod således endast åtta vapen att undersöka

och eventuellt provskjuta. Av dessa återstår i dagsläget endast ett vapen (se uppslaget angående GH i kapitel 7, GMP-objekt m.m.).

Om man därutöver inkluderar de vapen som PU på annat sätt kommit att intressera sig för återstår enligt spaningsledningen fem kända vapen att kontrollera. Förutom det nämnda, rör det sig om Mockfjärds/Haparandavapnet, S-vapnet, ett vapen

som stals i Helsingborg 1983 och ett vapen som stals i Arvika 1976.

Undersökning av stulna/förkomna vapen där det av dataregistreringen inte framgår fabrikat och kaliber 1994 genomförde PU en undersökning av anmälningar av vid tiden för mordet stulna/förkomna revolvrar där det av dataregistreringen inte framgick vare sig fabrikat eller kaliber. Som ovan nämnts uppgick dessa vapen vid en tidigare undersökning till 105 st. PU gjorde en förnyad slagning i IVF-basen och tog därefter in kopior av aktuella anmälningar. När det av dessa inte gick att konstatera om vapnen skulle kunna vara aktuella i mordutredningen ställdes kompletterande förfrågningar till respektive polisdistrikt. Totalt granskades 66 anmälningar, vari 87 vapen angivits eller beskrivits som revolvrar. Av dessa kunde 86 vid en närmare granskning avföras som ointressanta. Ett vapen kvarstod där det inte någonstans framkom vad för slags vapen det var fråga om. Vapnet hade tillgripits vid ett inbrott 1982 hos en kvinna född 1916. Kvinnan som saknade licens för vapnet hade avlidit i januari 1986.

3.2.3 Ammunitionsundersökningar 1990 beslöt PU att spridningen av ammunitionstypen Winchester Western .357 Magnum Metal Piercing, som med största sannolikhet användes vid mordet på Olof Palme, skulle undersökas. Genom en blyisotopsundersökning dessförinnan, utförd av Naturhistoriska Riksmuseet, och genom frågor till Winchester Western-fabriken i USA, hade kunnat konstateras att de kulor som upphittats på mordplatsen var tillverkade av fabriken i november månad 1979. De askar som patroner från denna tid förpackats i hade i fabriken märkts ”PM”, vilket betydde just november 1979. Undersökningen utfördes under perioden 19901996. I samband med att den avslutades upprättade utredningsmännen

omfattande promemoria, rubricerad ”Sammanställning över ammunitionsavsnittet”. I promemorian beskrivs bl.a. målsättningen med undersökningen och tillvägagångssättet vid denna.

en

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

och eventuellt provskjuta. Av dessa återstår i dagsläget endast ett vapen (se uppslaget angående GH i kapitel 7, GMP-objekt m.m.).

Om man därutöver inkluderar de vapen som PU på annat sätt kommit att intressera sig för återstår enligt spaningsledningen fem kända vapen att kontrollera. Förutom det nämnda, rör det sig om Mockfjärds/Haparandavapnet, S-vapnet, ett vapen

som stals i Helsingborg 1983 och ett vapen som stals i Arvika 1976.

Undersökning av stulna/förkomna vapen där det av dataregistreringen inte framgår fabrikat och kaliber 1994 genomförde PU en undersökning av anmälningar av vid tiden för mordet stulna/förkomna revolvrar där det av dataregistreringen inte framgick vare sig fabrikat eller kaliber. Som ovan nämnts uppgick dessa vapen vid en tidigare undersökning till 105 st. PU gjorde en förnyad slagning i IVF-basen och tog därefter in kopior av aktuella anmälningar. När det av dessa inte gick att konstatera om vapnen skulle kunna vara aktuella i mordutredningen ställdes kompletterande förfrågningar till respektive polisdistrikt. Totalt granskades 66 anmälningar, vari 87 vapen angivits eller beskrivits som revolvrar. Av dessa kunde 86 vid en närmare granskning avföras som ointressanta. Ett vapen kvarstod där det inte någonstans framkom vad för slags vapen det var fråga om. Vapnet hade tillgripits vid ett inbrott 1982 hos en kvinna född 1916. Kvinnan som saknade licens för vapnet hade avlidit i januari 1986.

3.2.3 Ammunitionsundersökningar 1990 beslöt PU att spridningen av ammunitionstypen Winchester Western .357 Magnum Metal Piercing, som med största sannolikhet användes vid mordet på Olof Palme, skulle undersökas. Genom en blyisotopsundersökning dessförinnan, utförd av Naturhistoriska Riksmuseet, och genom frågor till Winchester Western-fabriken i USA, hade kunnat konstateras att de kulor som upphittats på mordplatsen var tillverkade av fabriken i november månad 1979. De askar som patroner från denna tid förpackats i hade i fabriken märkts ”PM”, vilket betydde just november 1979. Undersökningen utfördes under perioden 19901996. I samband med att den avslutades upprättade utredningsmännen

omfattande promemoria, rubricerad ”Sammanställning över ammunitionsavsnittet”. I promemorian beskrivs bl.a. målsättningen med undersökningen och tillvägagångssättet vid denna.

en

Målsättningen med undersökningen var att med utgångspunkt från de leveranser av aktuellt parti som skett från generalagenten till olika vapenhandlare försöka spåra enskilda köpare av ammunitionen ifråga.

Undersökningen genomfördes på så sätt att generalagentens fakturakopior från perioden den 25 oktober 1979 – 31 december 1980 gicks igenom. Med ledning av dessa fick man fram vilka vapenhandlare i Sverige som köpt ammunitionstypen under den aktuella tidsperioden. Totalt rörde det sig om 19 vapenhandlare, spridda över hela landet. Dessa hade tillsammans erhållit 5 900 patroner (118 askar à 50 patroner). Av handlingar hos generalagenten framgick också att leveranser skett till Finland, Norge och Danmark av totalt 5 400 patroner. Således levererades till Sverige och dessa länder 11 300 patroner av aktuell typ under tidsperioden.

Utredningsmännen tillskrev i juni 1990 de 19 vapenhandlarna och bad dessa att spara sina bokföringshandlingar från 1979-1980 (skyldigheten att spara sådana handlingar upphör annars efter tio år). Därefter besöktes samtliga vapenhandlare och förhör hölls med innehavarna och andra anställda som hade kännedom om ammunitionsförsäljningen. I samtliga fall ställdes bokföringsmaterialet till PU:S förfogande och uppgifter lämnades om såväl tänkbara enskilda köpare av ammunitionen som pistolskytteklubbar, vilka bedrev_s.k. grovpistolskytte. Vid tiden för aktuella leveranser var ammunitionen licensbelagd och kunde köpas antingen på enskild licens eller på s.k. klubblicens. Vid förhör och genomgång av bokföringshandlingarna framgick att ammunitionsköpen så gott som uteslutande skett kontant, varför några fakturakopior eller liknande inte fanns.

För att komma i kontakt med grovpistolskyttar - dvs. tänkbara köpare – och för att få uppgifter om huruvida klubbarna för tävlingar eller annat ändamål inköpt ammunitionen tillskrevs i februari 1992 87 pistolskytteklubbar, belägna över hela landet. Eftersom närmare hälften av klubbarna inte svarade skickades i januari 1994 – dvs. två år senare – en ny förfrågan ut till dessa.

Via uppgifter från pistolskytteklubbarna kunde tänkbara enskilda köpare förhöras. Dessa lämnade i sin tur uppgifter om andra tänkbara köpare. På detta sätt har enskilda köpare lokaliserats och förhörts. Antalet personer som förhörts i detta avseende uppgår till ca 350 st. Totalt har nästan 500 förhör hållits under undersökningens gång.

Genom undersökningen uppskattar PU att två tredjedelar av det aktuella partiet, dvs. runt 4 000 av de 5 900 patronerna, lokaliserats till slutkunden.

Under utredningen togs patroner av den typ, som låg i askar märkta med beteckningen ”PM”, i beslag. Vidare togs ammunition i beslag om

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Målsättningen med undersökningen var att med utgångspunkt från de leveranser av aktuellt parti som skett från generalagenten till olika vapenhandlare försöka spåra enskilda köpare av ammunitionen ifråga.

Undersökningen genomfördes på så sätt att generalagentens fakturakopior från perioden den 25 oktober 1979 – 31 december 1980 gicks igenom. Med ledning av dessa fick man fram vilka vapenhandlare i Sverige som köpt ammunitionstypen under den aktuella tidsperioden. Totalt rörde det sig om 19 vapenhandlare, spridda över hela landet. Dessa hade tillsammans erhållit 5 900 patroner (118 askar à 50 patroner). Av handlingar hos generalagenten framgick också att leveranser skett till Finland, Norge och Danmark av totalt 5 400 patroner. Således levererades till Sverige och dessa länder 11 300 patroner av aktuell typ under tidsperioden.

Utredningsmännen tillskrev i juni 1990 de 19 vapenhandlarna och bad dessa att spara sina bokföringshandlingar från 1979-1980 (skyldigheten att spara sådana handlingar upphör annars efter tio år). Därefter besöktes samtliga vapenhandlare och förhör hölls med innehavarna och andra anställda som hade kännedom om ammunitionsförsäljningen. I samtliga fall ställdes bokföringsmaterialet till PU:S förfogande och uppgifter lämnades om såväl tänkbara enskilda köpare av ammunitionen som pistolskytteklubbar, vilka bedrev_s.k. grovpistolskytte. Vid tiden för aktuella leveranser var ammunitionen licensbelagd och kunde köpas antingen på enskild licens eller på s.k. klubblicens. Vid förhör och genomgång av bokföringshandlingarna framgick att ammunitionsköpen så gott som uteslutande skett kontant, varför några fakturakopior eller liknande inte fanns.

För att komma i kontakt med grovpistolskyttar - dvs. tänkbara köpare – och för att få uppgifter om huruvida klubbarna för tävlingar eller annat ändamål inköpt ammunitionen tillskrevs i februari 1992 87 pistolskytteklubbar, belägna över hela landet. Eftersom närmare hälften av klubbarna inte svarade skickades i januari 1994 – dvs. två år senare – en ny förfrågan ut till dessa.

Via uppgifter från pistolskytteklubbarna kunde tänkbara enskilda köpare förhöras. Dessa lämnade i sin tur uppgifter om andra tänkbara köpare. På detta sätt har enskilda köpare lokaliserats och förhörts. Antalet personer som förhörts i detta avseende uppgår till ca 350 st. Totalt har nästan 500 förhör hållits under undersökningens gång.

Genom undersökningen uppskattar PU att två tredjedelar av det aktuella partiet, dvs. runt 4 000 av de 5 900 patronerna, lokaliserats till slutkunden.

Under utredningen togs patroner av den typ, som låg i askar märkta med beteckningen ”PM”, i beslag. Vidare togs ammunition i beslag om

köparen angav att köpet skett under aktuell tidsperiod. Sammanlagt togs drygt 450 patroner fördelade på 31 olika poster i beslag.

Efter utredningens genomförande har PU låtit blyisotopsundersöka en patron från varje post. Av resultaten från undersökningarna framgår att mätvärdena för nio patroner tangerar eller överlappar varandra och har en med ”OP-kulorna” överensstämmande blyisotopsammansättning. Av dessa nio kommer fyra från olika askar med beteckningen ”3 PM 7” (vilket enligt Winchesters kodbeteckning står för de är tillverkade den 7 november 1979). Till övriga fem saknades askar. Tre av patronerna är inköpta i Dorotea, troligen 1979/80. Övriga är inköpta i Floby, Vetlanda, Piteå, Tingsryd, Örkelljunga respektive på okänt ställe.

Ytterligare två patroner förvarades vid beslaget i askar märkta ”3 PM 7”. Dessa överensstämde blyisotopsmässigt inte med ”OP-kulorna” men de hade näraliggande värden.

3.2.4 Mockfjärdsvapnet/Haparandavapnet Haparandavapnet är ett av de 13 vapen av ”rätt typ” som var anmälda som stulna eller förkomna vid tidpunkten för mordet på Olof Palme (se ovan under Vapenundersökningar). Enligt PU kan man utgå från att Mockfjärdsvapnet är identiskt med det s.k. Haparandavapnet. Första utredningsomgången. Mockfjärdsvapnet aktualiserades genom ett tips som kom in den 11 mars 1986. Då meddelade en kriminalinspektör som arbetade vid rikskriminalen att han tidigare deltagit i en rånutredning, där en revolver Smith & Wesson .357 Magnum varit aktuell. Revolvern hade aldrig återfunnits. Enligt uppgifter från en Veijo R skulle en person som hette Lasse A ha tagit med sig revolvern till en bror i Norge i slutet av september 1983. Lasse A hade under utredningen gripits i Finland och utlämnats till Sverige i april 1984. Han hade då förnekat all kännedom om vapnet. Vid ett av rånen, som ägt rum mot ett postkontor i Mockfjärd, hade en kula avlossats och återfunnits. Denna kula, som fortsättningsvis kallas ”Mockfjärdskulan”, skulle finnas hos Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL).

Dagen därpå, den 12 mars 1986, fick PU in uppgifter från en kriminalinspektör i Luleå. Enligt denne hade en revolver Smith & Wesson .357 Magnum stulits vid ett inbrott i Haparanda den 6 september 1983. Förundersökningsprotokollet rörande inbrottet bifogades. Av detta framgick att inbrottet begåtts av bland andra Veijo R. Denne hade förutom re vern stu

100 patroner ”Winchester Magnum”. I förundersökningen fanns dessutom uppgifter om att

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

köparen angav att köpet skett under aktuell tidsperiod. Sammanlagt togs drygt 450 patroner fördelade på 31 olika poster i beslag.

Efter utredningens genomförande har PU låtit blyisotopsundersöka en patron från varje post. Av resultaten från undersökningarna framgår att mätvärdena för nio patroner tangerar eller överlappar varandra och har en med ”OP-kulorna” överensstämmande blyisotopsammansättning. Av dessa nio kommer fyra från olika askar med beteckningen ”3 PM 7” (vilket enligt Winchesters kodbeteckning står för de är tillverkade den 7 november 1979). Till övriga fem saknades askar. Tre av patronerna är inköpta i Dorotea, troligen 1979/80. Övriga är inköpta i Floby, Vetlanda, Piteå, Tingsryd, Örkelljunga respektive på okänt ställe.

Ytterligare två patroner förvarades vid beslaget i askar märkta ”3 PM 7”. Dessa överensstämde blyisotopsmässigt inte med ”OP-kulorna” men de hade näraliggande värden.

3.2.4 Mockfjärdsvapnet/Haparandavapnet Haparandavapnet är ett av de 13 vapen av ”rätt typ” som var anmälda som stulna eller förkomna vid tidpunkten för mordet på Olof Palme (se ovan under Vapenundersökningar). Enligt PU kan man utgå från att Mockfjärdsvapnet är identiskt med det s.k. Haparandavapnet. Första utredningsomgången. Mockfjärdsvapnet aktualiserades genom ett tips som kom in den 11 mars 1986. Då meddelade en kriminalinspektör som arbetade vid rikskriminalen att han tidigare deltagit i en rånutredning, där en revolver Smith & Wesson .357 Magnum varit aktuell. Revolvern hade aldrig återfunnits. Enligt uppgifter från en Veijo R skulle en person som hette Lasse A ha tagit med sig revolvern till en bror i Norge i slutet av september 1983. Lasse A hade under utredningen gripits i Finland och utlämnats till Sverige i april 1984. Han hade då förnekat all kännedom om vapnet. Vid ett av rånen, som ägt rum mot ett postkontor i Mockfjärd, hade en kula avlossats och återfunnits. Denna kula, som fortsättningsvis kallas ”Mockfjärdskulan”, skulle finnas hos Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL).

Dagen därpå, den 12 mars 1986, fick PU in uppgifter från en kriminalinspektör i Luleå. Enligt denne hade en revolver Smith & Wesson .357 Magnum stulits vid ett inbrott i Haparanda den 6 september 1983. Förundersökningsprotokollet rörande inbrottet bifogades. Av detta framgick att inbrottet begåtts av bland andra Veijo R. Denne hade förutom re vern stu

100 patroner ”Winchester Magnum”. I förundersökningen fanns dessutom uppgifter om att

revolvern provskjutits på en viss plats utanför Elijärvi och att revolvern sålts till Lasse A.

Två dagar senare skickade Haparandapolisen till PU över ett brev som inkommit från Veijo R. I brevet berättade denne om det inbrott han gjort i en sommarbostad i Haparanda den 6 september 1983 och om sin inblandning i ett väpnat rån i Bruzaholm den 28 september 1983. Rånet hade han begått tillsammans med bland andra Lasse A. Vid rånet hade en Smith & Wesson-revolver, som Veijo R stulit vid inbrottet i Haparanda, använts. Vapnet hade därefter blivit kvar hos Lasse A. Veijo R uppgav sig dessutom vara hundraprocentigt säker på att den ammunition som stulits vid samma tillfälle och sedan följt med vapnet var Winchestertillverkade Magnum Metal Piercing-patroner, dvs. ammunition av det slag som de på mordplatsen upphittade kulorna härrör från.

Det företogs en viss uppföljning av tipset. Bl.a. konstaterades det att Lasse A avtjänade straff vid Pelso Centralanstalt i Finland och att Veijo R avtjänade straff i Uleåborg i Finland. Vidare ombads SKL jämföra Mockfjärds-kulan med de s.k. OP-kulorna.

Den 5 maj 1986 meddelade SKL per telefon att kulan som anträffats vid rånet i Mockfjärd inte hade någon överensstämmelse med de kulor som anträffats på mordplatsen

Några dagar senare lades ärendet ad acta. Andra utredningsomgången. Ett och ett halvt år senare – i oktober 1987 – gick en utredningsman vid PU igenom anmälningar av stulna Smith & Wesson .357 Magnum-revolvrar. Han uppmärksammade då att en sådan revolver anmälts stulen inom Haparanda polisdistrikt, liksom 100 patroner av Winchester Magnum-modell. Han skaffade därför fram handlingarna från den utredningen. Av en promemoria, daterad den 15 oktober, framgår att han också varit i kontakt med SKL. Därifrån uppgavs vid telefonsamtal att Mockfjärdskulan inte hade någon överensstämmelse med OP-kulorna, men att Mockfjärdskulan var i så dåligt skick – splittrad och delad att det inte gick att vara hundraprocentigt säker. I promemorian föreslog utredningsmannen att förhör skulle hållas med inblandade och att de platser där provskjutning av vapnet skulle ha skett skulle undersökas.

PU höll därefter, också i oktober 1987, förhör med den bestulne vapenägaren i Haparanda – och med Veijo R, som alltså var den som stulit vapnet. Vapenägaren berättade bl.a. att två askar à 50 patroner av märket Winchester Metal Piercing mycket riktigt också stulits vid inbrottet. Veijo R uppgav vid förhör att Lasse A, som köpt vapnet av Veijo R, sålt det vidare till en argentinare i Göteborg kallad ”Claudio”. PU besökte även polisen i Kemi, bl.a. för att undersöka den kraftstation

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

revolvern provskjutits på en viss plats utanför Elijärvi och att revolvern sålts till Lasse A.

Två dagar senare skickade Haparandapolisen till PU över ett brev som inkommit från Veijo R. I brevet berättade denne om det inbrott han gjort i en sommarbostad i Haparanda den 6 september 1983 och om sin inblandning i ett väpnat rån i Bruzaholm den 28 september 1983. Rånet hade han begått tillsammans med bland andra Lasse A. Vid rånet hade en Smith & Wesson-revolver, som Veijo R stulit vid inbrottet i Haparanda, använts. Vapnet hade därefter blivit kvar hos Lasse A. Veijo R uppgav sig dessutom vara hundraprocentigt säker på att den ammunition som stulits vid samma tillfälle och sedan följt med vapnet var Winchestertillverkade Magnum Metal Piercing-patroner, dvs. ammunition av det slag som de på mordplatsen upphittade kulorna härrör från.

Det företogs en viss uppföljning av tipset. Bl.a. konstaterades det att Lasse A avtjänade straff vid Pelso Centralanstalt i Finland och att Veijo R avtjänade straff i Uleåborg i Finland. Vidare ombads SKL jämföra Mockfjärds-kulan med de s.k. OP-kulorna.

Den 5 maj 1986 meddelade SKL per telefon att kulan som anträffats vid rånet i Mockfjärd inte hade någon överensstämmelse med de kulor som anträffats på mordplatsen

Några dagar senare lades ärendet ad acta. Andra utredningsomgången. Ett och ett halvt år senare – i oktober 1987 – gick en utredningsman vid PU igenom anmälningar av stulna Smith & Wesson .357 Magnum-revolvrar. Han uppmärksammade då att en sådan revolver anmälts stulen inom Haparanda polisdistrikt, liksom 100 patroner av Winchester Magnum-modell. Han skaffade därför fram handlingarna från den utredningen. Av en promemoria, daterad den 15 oktober, framgår att han också varit i kontakt med SKL. Därifrån uppgavs vid telefonsamtal att Mockfjärdskulan inte hade någon överensstämmelse med OP-kulorna, men att Mockfjärdskulan var i så dåligt skick – splittrad och delad att det inte gick att vara hundraprocentigt säker. I promemorian föreslog utredningsmannen att förhör skulle hållas med inblandade och att de platser där provskjutning av vapnet skulle ha skett skulle undersökas.

PU höll därefter, också i oktober 1987, förhör med den bestulne vapenägaren i Haparanda – och med Veijo R, som alltså var den som stulit vapnet. Vapenägaren berättade bl.a. att två askar à 50 patroner av märket Winchester Metal Piercing mycket riktigt också stulits vid inbrottet. Veijo R uppgav vid förhör att Lasse A, som köpt vapnet av Veijo R, sålt det vidare till en argentinare i Göteborg kallad ”Claudio”. PU besökte även polisen i Kemi, bl.a. för att undersöka den kraftstation

i Elijärvi där Veijo R skulle ha provskjutit revolvern med Metal Piercing-ammunition. Det kunde emellertid konstateras att huset hade renoverats och att det därför var omöjligt att se eventuella kulhål.

Under första halvåret 1988 fortsatte PU att utreda ärendet. Förhör hölls med ett antal personer som kunde antas ha kännedom om vapnet, bl.a. med Lasse A.

Lasse A sade sig ha sonat sina brott, han kände varken till något vapen eller Claudio M. I slutet av förhöret sade han dock att han var säker på att vapnet ifråga inte använts vid mordet på Olof Palme. I en promemoria daterad den 23 april 1988 har utredningsmännen antecknat att de efter förhöret med Lasse A känt sig övertygade om att denne mycket väl visste vad som hänt med vapnet. Tredje utredningsomgången. Våren 1989 påbörjade PU en intensiv utredning kring stölden av Haparandavapnet, rånet i Bruzaholm samt rånet i Mockfjärd. Det hade vid denna tid visat sig att Mockfjärdskulan och OP-kulorna hade samma blyisotopsammansättning och därför sannolikt måste komma från samma "batch” (tillverkningssats, jfr kapitel 2). Förundersökningsprotokoll och arbetsmaterial rörande rånet mot Sparbanken i Bruzaholm och arbetsmaterialet rörande rånet mot postkontoret i Mockfjärd gicks igenom. I mitten av mars upprättades flera promemorior och andra handlingar rörande händelserna, varefter slutsatser drogs och förslag till åtgärder framfördes. Dessa handlingar innefattar en sammanfattning av vad som framkommit. Bl.a. framgår följande.

Haparandavapnet och 91 patroner av ”rätt” typ stals vid ett villainbrott i Haparanda den 6 september 1983. Ammunitionen hade inköpts 1979 i en sportaffär i Luleå. Inbrottet klarades upp och den av gärningsmännen som tog hand om vapnet var Veijo R. Veijo R har berättat att Lasse A, en av flera finska bröder med kriminell bakgrund, härefter köpt vapnet. Den 28 september 1983 rånades Sparbanken i Bruzaholm. Brottet klarades upp och Veijo R, Lasse A och Jorma K dömdes för det. Rånet gick till så att Veijo Roch Lasse A var maskerade samt beväpnade med en yxa respektive den revolver som tillgripits i Haparanda. Jorma K, som körde flyktbilen, väntade i denna utanför lokalen. När rånet var utfört kördes flyktbilen till en grusgrop där man bytte bil. En månad senare, den 27 oktober, rånades postkontoret i Mockfjärd av två maskerade och beväpnade män, en med yxa och pistol och en med revolver. Under rånet uppstod visst tumult och en kund som befann sig i lokalen sköts i låret av mannen med revolvern. Efter rånet försvann männen i en flyktbil som stod uppställd utanför och som kördes av en medhjälpare. Flyktbilen återfanns vid en grusgrop och vittnen uppgav att rånarna bytt bil där.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

i Elijärvi där Veijo R skulle ha provskjutit revolvern med Metal Piercing-ammunition. Det kunde emellertid konstateras att huset hade renoverats och att det därför var omöjligt att se eventuella kulhål.

Under första halvåret 1988 fortsatte PU att utreda ärendet. Förhör hölls med ett antal personer som kunde antas ha kännedom om vapnet, bl.a. med Lasse A.

Lasse A sade sig ha sonat sina brott, han kände varken till något vapen eller Claudio M. I slutet av förhöret sade han dock att han var säker på att vapnet ifråga inte använts vid mordet på Olof Palme. I en promemoria daterad den 23 april 1988 har utredningsmännen antecknat att de efter förhöret med Lasse A känt sig övertygade om att denne mycket väl visste vad som hänt med vapnet. Tredje utredningsomgången. Våren 1989 påbörjade PU en intensiv utredning kring stölden av Haparandavapnet, rånet i Bruzaholm samt rånet i Mockfjärd. Det hade vid denna tid visat sig att Mockfjärdskulan och OP-kulorna hade samma blyisotopsammansättning och därför sannolikt måste komma från samma "batch” (tillverkningssats, jfr kapitel 2). Förundersökningsprotokoll och arbetsmaterial rörande rånet mot Sparbanken i Bruzaholm och arbetsmaterialet rörande rånet mot postkontoret i Mockfjärd gicks igenom. I mitten av mars upprättades flera promemorior och andra handlingar rörande händelserna, varefter slutsatser drogs och förslag till åtgärder framfördes. Dessa handlingar innefattar en sammanfattning av vad som framkommit. Bl.a. framgår följande.

Haparandavapnet och 91 patroner av ”rätt” typ stals vid ett villainbrott i Haparanda den 6 september 1983. Ammunitionen hade inköpts 1979 i en sportaffär i Luleå. Inbrottet klarades upp och den av gärningsmännen som tog hand om vapnet var Veijo R. Veijo R har berättat att Lasse A, en av flera finska bröder med kriminell bakgrund, härefter köpt vapnet. Den 28 september 1983 rånades Sparbanken i Bruzaholm. Brottet klarades upp och Veijo R, Lasse A och Jorma K dömdes för det. Rånet gick till så att Veijo Roch Lasse A var maskerade samt beväpnade med en yxa respektive den revolver som tillgripits i Haparanda. Jorma K, som körde flyktbilen, väntade i denna utanför lokalen. När rånet var utfört kördes flyktbilen till en grusgrop där man bytte bil. En månad senare, den 27 oktober, rånades postkontoret i Mockfjärd av två maskerade och beväpnade män, en med yxa och pistol och en med revolver. Under rånet uppstod visst tumult och en kund som befann sig i lokalen sköts i låret av mannen med revolvern. Efter rånet försvann männen i en flyktbil som stod uppställd utanför och som kördes av en medhjälpare. Flyktbilen återfanns vid en grusgrop och vittnen uppgav att rånarna bytt bil där.

förekommer. Personnamn i den kategorin är därför i citat ändrade till den anonymiserande beteckning vi använder. I vissa fall, då anonymisering skett i originalcitatet, kvarstår dock originalets text, med en anmärkning om den beteckning som används i betänkandet.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

förekommer. Personnamn i den kategorin är därför i citat ändrade till den anonymiserande beteckning vi använder. I vissa fall, då anonymisering skett i originalcitatet, kvarstår dock originalets text, med en anmärkning om den beteckning som används i betänkandet.

"Modus operandi” vid de två rånen var alltså i stort sett detsamma och det finns därför skäl att tro att det begicks med inblandning av samma personer.

Efter en kriminalteknisk undersökning av kulan från rånet i Mockfjärd konstaterade SKL att denna var av metal piercing-typ, kaliber .357 och tillverkad i Winchesterfabriken i USA. Vidare konstaterades att kulan bar spår av att ha utskjutits ur en revolver Smith & Wesson alternativt Ruger kaliber .357 eller ur något vapen med samma ”bomdata” som dessa (jfr kapitel 2).

För att försöka få fram uppgifter om var Haparandavapnet och den tillhörande ammunitionen fanns bestämde PU sig för att försöka bistå polis och åklagare som handlade utredningen kring Mockfjärdsrånet, så att brottet kunde klaras upp.

Under denna tid inhämtades också ett skriftligt yttrande från SKL angående Mockfjärdskulan. SKL:s meddelande, som utfärdats den 18 april 1989, lyder på följande sätt:

I utredningen av mordet på statsminister Olof Palme anses en kula som tillvaratagits efter ett rån den 27 oktober 1983 i Mockfjärd, ha visst intresse. Kulan utgörs av en s.k. metal piercing kula och överensstämmer med den typ av kulor som anträffats efter mordet. Vid jämförande undersökningar med avseende på spårdetaljer mellan mordkulorna och kulan från rånet har inte påvisats några detaljer som skulle visa att kulorna utskjutits ur samma vapen. Fråga har uppstått om rånarkulan är i kalibern .38 eller kalibern .357. I anledning härav får laboratoriet meddela att kulan anträffad i Mockfjärd är delad genom att manteln skilts från blykärnan och att manteln och blykärnan lidit materialförlust. Tillsammans väger delarna 8,75 g. Winchesterkulor av aktuellt utförande har tillverkats i kaliber .38 Spec. och .357 Magnum. Enligt uppgift från tillverkaren har kulorna i kaliber .357 Magnum endast tillverkats med kulvikten 158 grains (ca 10,2 g), medan kulorna i kaliber .38 Spec. tillverkats med kulvikten 150 grains (9,7 g). Det är således inte möjligt att avgöra om kulan från Mockfjärd hört till en patron i kaliber .38 Spec. eller till kaliber .357 Magnum.

Härefter höll PU förhör med ett 20-tal personer som kunde tänkas ha upplysningar att lämna. Flera av dessa hördes vid upprepade tillfällen.

I månadsskiftet maj-juni 1989 underrättades PU av chefsåklagaren i Borlänge Christel Anderberg om att hon beslutat begära Lasse A häktad som på sannolika skäl misstänkt för grovt rån i Mockfjärd den 27 oktober 1983. Den 5 juni 1989 häktades Lasse A av Leksands tingsrätt, varefter han begärdes utlämnad från Finland. I september 1989 beslöt myndigheterna i Finland att han skulle utlämnas och han kom att sitta häktad i Falun under ca en månads tid. Därefter bestämde

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

"Modus operandi” vid de två rånen var alltså i stort sett detsamma och det finns därför skäl att tro att det begicks med inblandning av samma personer.

Efter en kriminalteknisk undersökning av kulan från rånet i Mockfjärd konstaterade SKL att denna var av metal piercing-typ, kaliber .357 och tillverkad i Winchesterfabriken i USA. Vidare konstaterades att kulan bar spår av att ha utskjutits ur en revolver Smith & Wesson alternativt Ruger kaliber .357 eller ur något vapen med samma ”bomdata” som dessa (jfr kapitel 2).

För att försöka få fram uppgifter om var Haparandavapnet och den tillhörande ammunitionen fanns bestämde PU sig för att försöka bistå polis och åklagare som handlade utredningen kring Mockfjärdsrånet, så att brottet kunde klaras upp.

Under denna tid inhämtades också ett skriftligt yttrande från SKL angående Mockfjärdskulan. SKL:s meddelande, som utfärdats den 18 april 1989, lyder på följande sätt:

I utredningen av mordet på statsminister Olof Palme anses en kula som tillvaratagits efter ett rån den 27 oktober 1983 i Mockfjärd, ha visst intresse. Kulan utgörs av en s.k. metal piercing kula och överensstämmer med den typ av kulor som anträffats efter mordet. Vid jämförande undersökningar med avseende på spårdetaljer mellan mordkulorna och kulan från rånet har inte påvisats några detaljer som skulle visa att kulorna utskjutits ur samma vapen. Fråga har uppstått om rånarkulan är i kalibern .38 eller kalibern .357. I anledning härav får laboratoriet meddela att kulan anträffad i Mockfjärd är delad genom att manteln skilts från blykärnan och att manteln och blykärnan lidit materialförlust. Tillsammans väger delarna 8,75 g. Winchesterkulor av aktuellt utförande har tillverkats i kaliber .38 Spec. och .357 Magnum. Enligt uppgift från tillverkaren har kulorna i kaliber .357 Magnum endast tillverkats med kulvikten 158 grains (ca 10,2 g), medan kulorna i kaliber .38 Spec. tillverkats med kulvikten 150 grains (9,7 g). Det är således inte möjligt att avgöra om kulan från Mockfjärd hört till en patron i kaliber .38 Spec. eller till kaliber .357 Magnum.

Härefter höll PU förhör med ett 20-tal personer som kunde tänkas ha upplysningar att lämna. Flera av dessa hördes vid upprepade tillfällen.

I månadsskiftet maj-juni 1989 underrättades PU av chefsåklagaren i Borlänge Christel Anderberg om att hon beslutat begära Lasse A häktad som på sannolika skäl misstänkt för grovt rån i Mockfjärd den 27 oktober 1983. Den 5 juni 1989 häktades Lasse A av Leksands tingsrätt, varefter han begärdes utlämnad från Finland. I september 1989 beslöt myndigheterna i Finland att han skulle utlämnas och han kom att sitta häktad i Falun under ca en månads tid. Därefter bestämde

åklagaren att han i brist på bevis skulle friges. Under tiden då Lasse A väntade på ett beslut i utlämningsfrågan och då han satt häktad förhördes han vid fem tillfällen av PU. Han vägrade att säga något om vapnet men vid det sista förhöret hänvisade han till en av sina bröder.

Brodern, Harri A, som hade häktats för ett annat brott i slutet av oktober 1989, förhördes därefter vid flera – åtta – tillfällen under de drygt två månader han var frihetsberövad. Harri A, som tidigare dömts för brott och bl.a. suttit frihetsberövad på Säters sjukhus (en psykiatrisk klinik) vid flera tillfällen, berättade att Haparandavapnet sålts vidare av en nu mördad man vid namn Veikko S. Han hade sålt det till en person som skulle vara narkoman. För att avslöja namnet på köparen begärde Harri A ersättning i skilda former. Från början krävde han straffrihet för de brott som han eventuellt gjort sig skyldig till genom att ta befattning med Haparandavapnet och för den stöld han vid det aktuella tillfället satt häktad för. Därefter krävde han 100 000 kr och namnbyte i ersättning. Härutöver ville han bli överflyttad från Haparandafängelset, där han vid tillfället var placerad, till häktet i Västerås. PU begärde i anledning härav hos Kriminalvårdsstyrelsen att Harri A skulle förflyttas till Västerås. Han flyttades till häktet i Västerås den 3 januari 1990, en dag innan han skulle frisläppas. Harri A förelades vid ankomsten till Västerås en skriftlig utfästelse daterad den 2 januari 1990 och undertecknad av chefen för rikskriminalen Tommy Lindström samt spaningschefen Hans Ölvebro. Utfästelsen innehöll allmän information om den utfästa belöningen med följande tillägg : ”Den av Eder begärda summan 100 000 kr utbetalas därest Edra upplysningar leder till en identifiering av mordvapnet.” Harri A krävde emellertid kontant betalning i förskott.

Under 1990 fortsatte utredningen i ärendet. Nya undersökningar företogs och ytterligare förhör hölls utan att åtgärderna ledde till något mer konkret resultat.

I september 1990 sammanträffade bland andra Hans Ölvebro och en utredningsman med Harri A på nytt. Harri A förevisades vid tillfället 100 000 kr i 1000 kr-sedlar som han skulle få direkt efter att PU hunnit kontrollera hans uppgifter om vapenköparen. Harri A ville dock ha pengarna direkt och dessutom ett svenskt medborgarskap. Som ett alternativ erbjöds han ett förskott på summan under tiden hans uppgifter kontrollerades. Harri A vägrade gå med på erbjudandet. Fortsatt utredning. PU har fortsättningsvis kontinuerligt utrett ärendet.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

åklagaren att han i brist på bevis skulle friges. Under tiden då Lasse A väntade på ett beslut i utlämningsfrågan och då han satt häktad förhördes han vid fem tillfällen av PU. Han vägrade att säga något om vapnet men vid det sista förhöret hänvisade han till en av sina bröder.

Brodern, Harri A, som hade häktats för ett annat brott i slutet av oktober 1989, förhördes därefter vid flera – åtta – tillfällen under de drygt två månader han var frihetsberövad. Harri A, som tidigare dömts för brott och bl.a. suttit frihetsberövad på Säters sjukhus (en psykiatrisk klinik) vid flera tillfällen, berättade att Haparandavapnet sålts vidare av en nu mördad man vid namn Veikko S. Han hade sålt det till en person som skulle vara narkoman. För att avslöja namnet på köparen begärde Harri A ersättning i skilda former. Från början krävde han straffrihet för de brott som han eventuellt gjort sig skyldig till genom att ta befattning med Haparandavapnet och för den stöld han vid det aktuella tillfället satt häktad för. Därefter krävde han 100 000 kr och namnbyte i ersättning. Härutöver ville han bli överflyttad från Haparandafängelset, där han vid tillfället var placerad, till häktet i Västerås. PU begärde i anledning härav hos Kriminalvårdsstyrelsen att Harri A skulle förflyttas till Västerås. Han flyttades till häktet i Västerås den 3 januari 1990, en dag innan han skulle frisläppas. Harri A förelades vid ankomsten till Västerås en skriftlig utfästelse daterad den 2 januari 1990 och undertecknad av chefen för rikskriminalen Tommy Lindström samt spaningschefen Hans Ölvebro. Utfästelsen innehöll allmän information om den utfästa belöningen med följande tillägg : ”Den av Eder begärda summan 100 000 kr utbetalas därest Edra upplysningar leder till en identifiering av mordvapnet.” Harri A krävde emellertid kontant betalning i förskott.

Under 1990 fortsatte utredningen i ärendet. Nya undersökningar företogs och ytterligare förhör hölls utan att åtgärderna ledde till något mer konkret resultat.

I september 1990 sammanträffade bland andra Hans Ölvebro och en utredningsman med Harri A på nytt. Harri A förevisades vid tillfället 100 000 kr i 1000 kr-sedlar som han skulle få direkt efter att PU hunnit kontrollera hans uppgifter om vapenköparen. Harri A ville dock ha pengarna direkt och dessutom ett svenskt medborgarskap. Som ett alternativ erbjöds han ett förskott på summan under tiden hans uppgifter kontrollerades. Harri A vägrade gå med på erbjudandet. Fortsatt utredning. PU har fortsättningsvis kontinuerligt utrett ärendet.

Flera kulor från provskjutningar som de aktuella personerna påstod sig ha gjort med Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet har undersökts av SKL men visat sig vara av annan ammunitionstyp än den i utredningen aktuella.

PU har i två omgångar under november 1991 respektive juni 1992 genomfört bottenundersökningar i Flosjön i Dalarna efter det att uppgifter inkommit om att Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet skulle ha slängts där. Uppgifterna härrörde dels från en anonym uppgiftslämnare, dels från Lasse A, som pekat ut en plats som han påstod att vapnet kastats från. Eftersom bottenförhållandena var goda borde man med den använda sökmetoden sannolikt ha funnit en revolver om det funnits någon. Någon revolver dök dock inte upp i det avsökta området.

Uppgifter har framkommit som pekar på att det var Lasse A och två andra identifierade personer, Seppo T (bror till en kvinna som varit sammanboende med en annan av bröderna A) och en person kallad ”Raggar-Lasse”, som begick Mockfjärdsrånet. ”Raggar-Lasse” hade begärts häktad för rånet i nära anslutning till detta men häktningsframställningen avslogs.

Seppo T har i december 1997 på eget initiativ lämnat uppgifter till PU om att han fram till hösten 1985 haft Mockfjärdsvapnet och ammunition till detta i sin besittning och att han vid denna tid sålt vapnet till Christer P. Eftersom försäljningen av vapnet och ammunitionen enligt Seppo T utgör brottslig gärning har han inte närmare velat berätta om händelsen trots att han upplysts om gällande preskriptionsregler. Han har hänvisat till att han möjligen kan berätta mera öppenhjärtigt efter det att Mockfjärdsrånet preskriberats.

Seppo T nämnde även att han på Kumla-anstalten delat cell med en Gösta P och att denne var bekant med Christer P. PU har härefter kartlagt var respektive under vilken tid de tre vistats på anstalt och förhört Gösta P. Kartläggningen, som skedde i februari 1998, gav vid handen att samtliga suttit på Kumla-anstalten under perioden den 7 juni – 3 oktober 1982. Gösta Puppgav under förhöret, som ägde rum i december 1997, att han kände Christer P ganska väl men att namnet Seppo T var helt okänt för honom.

Rånet i Mockfjärd preskriberades den 27 oktober 1998. Vår granskning har sträckt sig fram till ungefär den tidpunkten. Så långt hade cirka 150 förhör hållits i ärendet. Utredningen i detta avsnitt har emellertid fortsatt med tidvis stor intensitet.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Flera kulor från provskjutningar som de aktuella personerna påstod sig ha gjort med Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet har undersökts av SKL men visat sig vara av annan ammunitionstyp än den i utredningen aktuella.

PU har i två omgångar under november 1991 respektive juni 1992 genomfört bottenundersökningar i Flosjön i Dalarna efter det att uppgifter inkommit om att Haparandavapnet-Mockfjärdsvapnet skulle ha slängts där. Uppgifterna härrörde dels från en anonym uppgiftslämnare, dels från Lasse A, som pekat ut en plats som han påstod att vapnet kastats från. Eftersom bottenförhållandena var goda borde man med den använda sökmetoden sannolikt ha funnit en revolver om det funnits någon. Någon revolver dök dock inte upp i det avsökta området.

Uppgifter har framkommit som pekar på att det var Lasse A och två andra identifierade personer, Seppo T (bror till en kvinna som varit sammanboende med en annan av bröderna A) och en person kallad ”Raggar-Lasse”, som begick Mockfjärdsrånet. ”Raggar-Lasse” hade begärts häktad för rånet i nära anslutning till detta men häktningsframställningen avslogs.

Seppo T har i december 1997 på eget initiativ lämnat uppgifter till PU om att han fram till hösten 1985 haft Mockfjärdsvapnet och ammunition till detta i sin besittning och att han vid denna tid sålt vapnet till Christer P. Eftersom försäljningen av vapnet och ammunitionen enligt Seppo T utgör brottslig gärning har han inte närmare velat berätta om händelsen trots att han upplysts om gällande preskriptionsregler. Han har hänvisat till att han möjligen kan berätta mera öppenhjärtigt efter det att Mockfjärdsrånet preskriberats.

Seppo T nämnde även att han på Kumla-anstalten delat cell med en Gösta P och att denne var bekant med Christer P. PU har härefter kartlagt var respektive under vilken tid de tre vistats på anstalt och förhört Gösta P. Kartläggningen, som skedde i februari 1998, gav vid handen att samtliga suttit på Kumla-anstalten under perioden den 7 juni – 3 oktober 1982. Gösta Puppgav under förhöret, som ägde rum i december 1997, att han kände Christer P ganska väl men att namnet Seppo T var helt okänt för honom.

Rånet i Mockfjärd preskriberades den 27 oktober 1998. Vår granskning har sträckt sig fram till ungefär den tidpunkten. Så långt hade cirka 150 förhör hållits i ärendet. Utredningen i detta avsnitt har emellertid fortsatt med tidvis stor intensitet.

3.2.5 S-vapnet


S-vapnet Sucksforffs-vapnet(8) är ett av de 13 vapen av ”rätt” typ som var anmälda som stulna eller förkomna vid tiden för mordet på Olof Palme.

I ett ej daterat spaningsuppslag finns uppgifter om att en revolver Smith & Wesson stulits vid ett inbrott 1977.

Av en anteckning på uppslaget framgår att detta fogats till utredningen i april 1986.

I uppslaget finns också en kopia av brottsanmälan intagen.

Av denna framgår att inbrottet ägde rum i Jens S:s lägenhet i Stockholm 1977-12-17 .

Vid inbrottet tillgreps bl.a. en revolver Smith & Wesson .357 Magnum och femton ”skott”.

I mars 1989 kontaktade en man som ville vara anonym PU.

Mannen berättade att han cirka tio år tidigare begått ett inbrott i en lägenhet på en viss adress i Stockholm.

På dörren hade namnet S varit angivet.

Mannen hade där tillgripit en revolver och ammunition till denna.

Revolvern med ammunition hade han därefter sålt till Håkan A som nu var död.

Till PU hade så tidigt som 1986-03-04 kommit in ett annat tips om Håkan A.

Det var en pensionerad polis som berättat att han i en utredning förhört Håkan A, även kallad ”tavelskojaren”.

Denne skulle enligt uppgift inneha en .357 Magnum-revolver och vara kompis med knarkförsäljaren Gösta A.

I anledning av detta tips hade PU i mitten av mars 1986 inhämtat uppgifter om att såväl Håkan A som Gösta A varit frihetsberövade vid tiden för mordet på Olof Palme.

I mitten av oktober 1989 förhörde PU Björn S.

Björn S berättade att han 1983 eller 1984 köpt en Smith & Wesson .357 Magnum-revolver av Håkan A.

Denna händelse tidsbestämde han senare till 1978-79.

I samband med köpet hade Håkan A berättat att revolvern kom från USA och inte var stulen vid något inbrott i Sverige.

Björn S hade senare införskaffat ammunition till vapnet men mindes inte av vilken typ denna varit.

Vapnet hade haft en sex tums-pipa, varit svartfärgat och haft kolvplattor av mörkt material.

Vid ett tillfälle när en Lasse H, som nu var avliden, varit närvarande hade Björn S suttit och lekt med vapnet. Ett skott hade gått av, penetrerat Lasse H:s skoklack och därefter träffat taket.

Björn S trodde att kulan fortfarande satt kvar i taket hemma hos honom. Efter en tid hade Björn S sålt tillbaka vapnet till Håkan A.

Därefter började PU att närmare utreda stölden av S-vapnet.

I oktober 1989 besöktes Björn S:s bostad. Det konstaterades därvid att det dels fanns ett märke i golvet, dels ett hål i taket där en kula eventuellt kunde ha gått in. Någon kula anträffades dock inte vid detta


(8) S-vapnet är uppkallat efter den legale ägaren. Namnet skrivs inte ut här.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

3.2.5 S-vapnet


S-vapnet Sucksforffs-vapnet(8) är ett av de 13 vapen av ”rätt” typ som var anmälda som stulna eller förkomna vid tiden för mordet på Olof Palme.

I ett ej daterat spaningsuppslag finns uppgifter om att en revolver Smith & Wesson stulits vid ett inbrott 1977.

Av en anteckning på uppslaget framgår att detta fogats till utredningen i april 1986.

I uppslaget finns också en kopia av brottsanmälan intagen.

Av denna framgår att inbrottet ägde rum i Jens S:s lägenhet i Stockholm 1977-12-17 .

Vid inbrottet tillgreps bl.a. en revolver Smith & Wesson .357 Magnum och femton ”skott”.

I mars 1989 kontaktade en man som ville vara anonym PU.

Mannen berättade att han cirka tio år tidigare begått ett inbrott i en lägenhet på en viss adress i Stockholm.

På dörren hade namnet S varit angivet.

Mannen hade där tillgripit en revolver och ammunition till denna.

Revolvern med ammunition hade han därefter sålt till Håkan A som nu var död.

Till PU hade så tidigt som 1986-03-04 kommit in ett annat tips om Håkan A.

Det var en pensionerad polis som berättat att han i en utredning förhört Håkan A, även kallad ”tavelskojaren”.

Denne skulle enligt uppgift inneha en .357 Magnum-revolver och vara kompis med knarkförsäljaren Gösta A.

I anledning av detta tips hade PU i mitten av mars 1986 inhämtat uppgifter om att såväl Håkan A som Gösta A varit frihetsberövade vid tiden för mordet på Olof Palme.

I mitten av oktober 1989 förhörde PU Björn S.

Björn S berättade att han 1983 eller 1984 köpt en Smith & Wesson .357 Magnum-revolver av Håkan A.

Denna händelse tidsbestämde han senare till 1978-79.

I samband med köpet hade Håkan A berättat att revolvern kom från USA och inte var stulen vid något inbrott i Sverige.

Björn S hade senare införskaffat ammunition till vapnet men mindes inte av vilken typ denna varit.

Vapnet hade haft en sex tums-pipa, varit svartfärgat och haft kolvplattor av mörkt material.

Vid ett tillfälle när en Lasse H, som nu var avliden, varit närvarande hade Björn S suttit och lekt med vapnet. Ett skott hade gått av, penetrerat Lasse H:s skoklack och därefter träffat taket.

Björn S trodde att kulan fortfarande satt kvar i taket hemma hos honom. Efter en tid hade Björn S sålt tillbaka vapnet till Håkan A.

Därefter började PU att närmare utreda stölden av S-vapnet.

I oktober 1989 besöktes Björn S:s bostad. Det konstaterades därvid att det dels fanns ett märke i golvet, dels ett hål i taket där en kula eventuellt kunde ha gått in. Någon kula anträffades dock inte vid detta


(8) S-vapnet är uppkallat efter den legale ägaren. Namnet skrivs inte ut här.

undersökningstillfälle, varför Björn S tillfrågades om poliserna fick återkomma och göra ett nytt försök att påträffa den eventuella kulan.

Vid samma tid förhördes Jens S

Han berättade att det var hans far som hade licensen för vapnet, som hade inköpts 1954.

1974 hade Jens S erhållit förvaringslicens för det.

Vapnet var en svartoxiderad Smith & Wesson .357 Magnum, Highway Patrolman med sex tums-pipa.

Jens S mindes inte vilken typ av ammunition som stulits vid inbrottet.

Vid ett par kompletterande förhör med Jens S i slutet av oktober 1989 framkom ytterligare uppgifter, bland annat att Jens S provskjutit vapnet på ett visst ställe i västra Sverige och att vapnet när det tillgreps låg i ett blixtlåsförsett mörkbrunt spräckligt fordral med teddyfoder inuti.

Jens S överlämnade också flera fotografier och diabilder på vapnet.

Under slutet av 1989 och början av 1990 kartlades Håkan A:s bekantskapskrets, varvid ett tiotal personer – alla utom en dömda för brott – förhördes vid ett eller flera tillfällen.

Det framgick därvid att det i denna krets var allmänt känt att Håkan A handlade med illegala vapen, främst pistoler och revolvrar, många insmugglade från USA.

Flera av de hörda hade sett en eller flera revolvrar av aktuell typ hemma hos Håkan A.

En person uppgav att han 1982 av Håkan A köpt en insmugglad .357 Magnum som beskrevs som ”rostfri”.

Vapnet hade 1985 kastats i vattnet vid Galärvarvet i Stockholm.

En annan person kände till att Håkan A överlämnat en Smith & Wesson .357 Magnum, troligen från Florida, till en person som i början av 1980-talet vådasköt sig själv till döds med revolvern.

I januari 1990 företogs en registerslagning beträffande Håkan A. Denne hade mycket riktigt avlidit 1988.

Sommaren 1990 undersökte PU den plats i västra Sverige där Jens S provskjutit revolvern.

Härvid anträffades tre kulor som Jens S uppgav var från den övningsammunition som han använt.

Kulorna skickades omgående till SKL för undersökning.

I sakkunnigutlåtande daterat 1991-03-08 konstaterade SKL att de insända kulorna var av typen Wadcutter i kaliber .38 och att det inte var meningsfullt att jämföra spår i blykulor med spår i en kulas mantlade delar.

Eftersom det på de s.k. OP-kulorna endast fanns användbara spår i den kopparmantlade delen fick frågan om de tre kulorna utskjutits ur samma vapen som ”OP-kulorna” lämnas öppen.

I oktober 1992 följdes den tidigare nämnda uppgiften om en person som vådaskjutit sig till döds upp av PU.

Efter en del utredningsåtgärder lyckades man få fram att mannen begått självmord på julafton 1984.

Han hade skjutit sig med en Smith & Wesson .357 Magnum, modell 581, med ett visst tillverkningsnummer.

Av utredningshandlingarna framgick att det inte hade gått att spåra varifrån vapnet kom. Vid en

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

undersökningstillfälle, varför Björn S tillfrågades om poliserna fick återkomma och göra ett nytt försök att påträffa den eventuella kulan.

Vid samma tid förhördes Jens S

Han berättade att det var hans far som hade licensen för vapnet, som hade inköpts 1954.

1974 hade Jens S erhållit förvaringslicens för det.

Vapnet var en svartoxiderad Smith & Wesson .357 Magnum, Highway Patrolman med sex tums-pipa.

Jens S mindes inte vilken typ av ammunition som stulits vid inbrottet.

Vid ett par kompletterande förhör med Jens S i slutet av oktober 1989 framkom ytterligare uppgifter, bland annat att Jens S provskjutit vapnet på ett visst ställe i västra Sverige och att vapnet när det tillgreps låg i ett blixtlåsförsett mörkbrunt spräckligt fordral med teddyfoder inuti.

Jens S överlämnade också flera fotografier och diabilder på vapnet.

Under slutet av 1989 och början av 1990 kartlades Håkan A:s bekantskapskrets, varvid ett tiotal personer – alla utom en dömda för brott – förhördes vid ett eller flera tillfällen.

Det framgick därvid att det i denna krets var allmänt känt att Håkan A handlade med illegala vapen, främst pistoler och revolvrar, många insmugglade från USA.

Flera av de hörda hade sett en eller flera revolvrar av aktuell typ hemma hos Håkan A.

En person uppgav att han 1982 av Håkan A köpt en insmugglad .357 Magnum som beskrevs som ”rostfri”.

Vapnet hade 1985 kastats i vattnet vid Galärvarvet i Stockholm.

En annan person kände till att Håkan A överlämnat en Smith & Wesson .357 Magnum, troligen från Florida, till en person som i början av 1980-talet vådasköt sig själv till döds med revolvern.

I januari 1990 företogs en registerslagning beträffande Håkan A. Denne hade mycket riktigt avlidit 1988.

Sommaren 1990 undersökte PU den plats i västra Sverige där Jens S provskjutit revolvern.

Härvid anträffades tre kulor som Jens S uppgav var från den övningsammunition som han använt.

Kulorna skickades omgående till SKL för undersökning.

I sakkunnigutlåtande daterat 1991-03-08 konstaterade SKL att de insända kulorna var av typen Wadcutter i kaliber .38 och att det inte var meningsfullt att jämföra spår i blykulor med spår i en kulas mantlade delar.

Eftersom det på de s.k. OP-kulorna endast fanns användbara spår i den kopparmantlade delen fick frågan om de tre kulorna utskjutits ur samma vapen som ”OP-kulorna” lämnas öppen.

I oktober 1992 följdes den tidigare nämnda uppgiften om en person som vådaskjutit sig till döds upp av PU.

Efter en del utredningsåtgärder lyckades man få fram att mannen begått självmord på julafton 1984.

Han hade skjutit sig med en Smith & Wesson .357 Magnum, modell 581, med ett visst tillverkningsnummer.

Av utredningshandlingarna framgick att det inte hade gått att spåra varifrån vapnet kom. Vid en

slagning i det centrala vapenregistret konstaterades att vapnet inte var anmält stulet eller förkommet.

I november 1992 skickade PU via Interpol en förfrågan till USA om den på julafton 1984 beslagtagna revolvern.

I förfrågan angavs att det fanns skäl att anta att revolvern smugglats från USA till Sverige och i anledning därav önskade PU få veta var i USA som vapnet tillverkats, till vilken återförsäljare det sålts, huruvida återförsäljaren kunde ange vem som köpt vapnet samt om vapnet var anmält stulet eller förkommet i USA.

Samma månad erhöll PU från USA svaret att ifrågavarande serienummer var ogiltigt.

Serienumret skulle återfinnas på kolven och om detta avlägsnats eller ändrats gick vapnet inte att spåra.

Härefter fick PU via polisen i det distrikt där självmordet ägt rum och via SKL, som förvarade vapnet, fram ett nytt nummer.

Efter en ny förfrågan till USA erhölls i januari 1993 svaret att vapnet spårats till en vapenhandlare i Texas.

Vapnet hade 1982-04-07 sålts till svensken Lars S, vars födelsenummer angavs.

I oktober 1993 förhörde PU Lars S.

Denne berättade att han varit anställd vid ett rederi och arbetat på en båt som gick till USA. Vid ett tillfälle hade det uppstått ett problem med båten och Lars S hade då stannat i USA under en tid. Under denna tid – 1982 – hade han köpt ifrågavarande vapen i Brownsville, Texas. Härefter hade han råkat ut för en bilolycka och fått flygas hem till Sverige. Vapnet hade då blivit kvar i USA.

1993-11-09 – fyra år efter det att PU inspekterat och undersökt det eventuella kulhålet i taket på Björn S:s lägenhet – beslöt kammaråklagaren Per-Erik Larsson att husrannsakan skulle äga rum i Björn S:s lägenhet i syfte att eftersöka och säkra en kula utskjuten från en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.

Att åtgärden aktualiserades vid denna tidpunkt har av spaningsledningen förklarats med att det var fråga om en ingripande åtgärd, innefattande rivningsarbeten flera våningar upp.

Någon husrannsakan och därmed åtgärd av det slaget kom emellertid aldrig till stånd.

Däremot framgår att Björn S besöktes i mitten av december samma år.

Han berättade då att vådaskjutningen inträffat minst ett par år före mordet. Björn S, som varit sjuk efter en hjärnblödning, uppgav att han i samband med att han tillfrisknat något kommit fram till att vapnet som använts vid vådaskjutningen varit en automatpistol kaliber .45.

Den Smith & Wesson-revolver som han köpt av Håkan A och som han sedan lämnat tillbaka hade varit ny och kommit direkt från USA.

Den som levererat vapen till Håkan A var en av två bröder, som var välkända i vapensmugglarsammanhang.

Den senaste utredningsåtgärden som vidtagits i avsnittet är en undersökning som gjorts av Tekniska roteln på grundval av ett fotografi på S-vapnet.

Ändamålet med undersökningen var att bl.a. fastställa

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

slagning i det centrala vapenregistret konstaterades att vapnet inte var anmält stulet eller förkommet.

I november 1992 skickade PU via Interpol en förfrågan till USA om den på julafton 1984 beslagtagna revolvern.

I förfrågan angavs att det fanns skäl att anta att revolvern smugglats från USA till Sverige och i anledning därav önskade PU få veta var i USA som vapnet tillverkats, till vilken återförsäljare det sålts, huruvida återförsäljaren kunde ange vem som köpt vapnet samt om vapnet var anmält stulet eller förkommet i USA.

Samma månad erhöll PU från USA svaret att ifrågavarande serienummer var ogiltigt.

Serienumret skulle återfinnas på kolven och om detta avlägsnats eller ändrats gick vapnet inte att spåra.

Härefter fick PU via polisen i det distrikt där självmordet ägt rum och via SKL, som förvarade vapnet, fram ett nytt nummer.

Efter en ny förfrågan till USA erhölls i januari 1993 svaret att vapnet spårats till en vapenhandlare i Texas.

Vapnet hade 1982-04-07 sålts till svensken Lars S, vars födelsenummer angavs.

I oktober 1993 förhörde PU Lars S.

Denne berättade att han varit anställd vid ett rederi och arbetat på en båt som gick till USA. Vid ett tillfälle hade det uppstått ett problem med båten och Lars S hade då stannat i USA under en tid. Under denna tid – 1982 – hade han köpt ifrågavarande vapen i Brownsville, Texas. Härefter hade han råkat ut för en bilolycka och fått flygas hem till Sverige. Vapnet hade då blivit kvar i USA.

1993-11-09 – fyra år efter det att PU inspekterat och undersökt det eventuella kulhålet i taket på Björn S:s lägenhet – beslöt kammaråklagaren Per-Erik Larsson att husrannsakan skulle äga rum i Björn S:s lägenhet i syfte att eftersöka och säkra en kula utskjuten från en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.

Att åtgärden aktualiserades vid denna tidpunkt har av spaningsledningen förklarats med att det var fråga om en ingripande åtgärd, innefattande rivningsarbeten flera våningar upp.

Någon husrannsakan och därmed åtgärd av det slaget kom emellertid aldrig till stånd.

Däremot framgår att Björn S besöktes i mitten av december samma år.

Han berättade då att vådaskjutningen inträffat minst ett par år före mordet. Björn S, som varit sjuk efter en hjärnblödning, uppgav att han i samband med att han tillfrisknat något kommit fram till att vapnet som använts vid vådaskjutningen varit en automatpistol kaliber .45.

Den Smith & Wesson-revolver som han köpt av Håkan A och som han sedan lämnat tillbaka hade varit ny och kommit direkt från USA.

Den som levererat vapen till Håkan A var en av två bröder, som var välkända i vapensmugglarsammanhang.

Den senaste utredningsåtgärden som vidtagits i avsnittet är en undersökning som gjorts av Tekniska roteln på grundval av ett fotografi på S-vapnet.

Ändamålet med undersökningen var att bl.a. fastställa

fabrikat och modell på vapnet.

KKT, som kontaktat Smith & Wessons generalagent i Sverige, Anders Lexne, för ett expertutlåtande, konstaterade att vapnet var en Smith & Wesson modell 28 Highway Patrolman med sex tums - 15 cm – pipa i kaliber .357 Magnum av äldre tillverkning.


3.2.6 Linköpingsvapnet
Linköpingsvapnet är ett av de tretton vapen av ”rätt” typ som var anmälda som stulna eller förkomna vid tiden för mordet på Olof Palme.

I ett spaningsuppslag som är odaterat, men förmodligen upprättat under mars månad 1986, finns uppgifter om att en revolver Smith & Wesson kaliber 357 med hölster och rem stulits vid ett inbrott i Linköping 1980-07-15 .

Under ett annat spaningsuppslag, även det odaterat, finns en förundersökning mot flera personer rörande bl.a. revolverstölden i Linköping registrerad.

Av denna framgår att det vid ett inbrott någon gång under tiden 15 – 17 juli 1980 hemma hos kaptenen Lars H Referens behövs stulits bl.a. tre vapen.

Ett av dessa var en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.

Ett hölster och en rem till vapnet hade också stulits liksom 150-200 patroner av okänt fabrikat.

I november 1988 började PU utreda stölden av detta vapen.

Härvid förhördes en av de i förundersökningen misstänkta personerna, Anders F.Referens behövs

Denne uppgav att han efter stölden sålt revolvern till en man i Norrköping för 2000 kr.

Anders F mindes inte namnet på mannen men hänvisade till en kvinna som kanske kände till namnet.

Kvinnan hördes men kunde inte lämna några upplysningar i saken.

Av utredningsanteckningar daterade 1989-05-18 framgår att PU vid en kontroll i de s.k. OP-pärmarna hittat en notering under nr OP 337 om att en revolver Smith & Wesson kaliber .357 med tillverkningsnummer 209711 - dvs. Linköpingsvapnet – undersökts av KKT och SKL. (9)

OP 337 var knutet till ett uppslag, som innehöll en notering om att Peter E Referens behövs gripits för olaga vapeninnehav 1986-11-10 , att revolvern tagits i beslag och att SKL konstaterat att revolvern inte kunde vara aktuell i mordutredningen avseende Olof Palme.

Utredningsmannen har i anteckningarna särskilt noterat att det varken av anmälan mot Peter E, av KKT:s protokoll eller av SKL:s utlåtande


(9) De s.k. OP-pärmarna är särskilda pärmar som sammanställts av KKT och som rör de undersökningar av vapen och kulor som företagits i utredningen av mordet på Olof Palme. OP-pärmarna finns idag hos Palmegruppen.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

fabrikat och modell på vapnet.

KKT, som kontaktat Smith & Wessons generalagent i Sverige, Anders Lexne, för ett expertutlåtande, konstaterade att vapnet var en Smith & Wesson modell 28 Highway Patrolman med sex tums - 15 cm – pipa i kaliber .357 Magnum av äldre tillverkning.


3.2.6 Linköpingsvapnet
Linköpingsvapnet är ett av de tretton vapen av ”rätt” typ som var anmälda som stulna eller förkomna vid tiden för mordet på Olof Palme.

I ett spaningsuppslag som är odaterat, men förmodligen upprättat under mars månad 1986, finns uppgifter om att en revolver Smith & Wesson kaliber 357 med hölster och rem stulits vid ett inbrott i Linköping 1980-07-15 .

Under ett annat spaningsuppslag, även det odaterat, finns en förundersökning mot flera personer rörande bl.a. revolverstölden i Linköping registrerad.

Av denna framgår att det vid ett inbrott någon gång under tiden 15 – 17 juli 1980 hemma hos kaptenen Lars H Referens behövs stulits bl.a. tre vapen.

Ett av dessa var en revolver Smith & Wesson .357 Magnum.

Ett hölster och en rem till vapnet hade också stulits liksom 150-200 patroner av okänt fabrikat.

I november 1988 började PU utreda stölden av detta vapen.

Härvid förhördes en av de i förundersökningen misstänkta personerna, Anders F.Referens behövs

Denne uppgav att han efter stölden sålt revolvern till en man i Norrköping för 2000 kr.

Anders F mindes inte namnet på mannen men hänvisade till en kvinna som kanske kände till namnet.

Kvinnan hördes men kunde inte lämna några upplysningar i saken.

Av utredningsanteckningar daterade 1989-05-18 framgår att PU vid en kontroll i de s.k. OP-pärmarna hittat en notering under nr OP 337 om att en revolver Smith & Wesson kaliber .357 med tillverkningsnummer 209711 - dvs. Linköpingsvapnet – undersökts av KKT och SKL. (9)

OP 337 var knutet till ett uppslag, som innehöll en notering om att Peter E Referens behövs gripits för olaga vapeninnehav 1986-11-10 , att revolvern tagits i beslag och att SKL konstaterat att revolvern inte kunde vara aktuell i mordutredningen avseende Olof Palme.

Utredningsmannen har i anteckningarna särskilt noterat att det varken av anmälan mot Peter E, av KKT:s protokoll eller av SKL:s utlåtande


(9) De s.k. OP-pärmarna är särskilda pärmar som sammanställts av KKT och som rör de undersökningar av vapen och kulor som företagits i utredningen av mordet på Olof Palme. OP-pärmarna finns idag hos Palmegruppen.

framgår vilken typ av ammunition som fanns i vapnet vid beslaget eller som vapnet provskjutits med.

Till utredningsanteckningarna fogades såväl anmälan, KKT:s protokoll som SKL:s utlåtande. SKL:s utlåtande är daterat den 22 april 1987. Av utlåtandet framgår att man mottagit två kulor och två hylsor från en provskjuten revolver och att ”Kulorna jämfördes med de kulor som tillvaratagits på mordplatsen. Liksom dessa kulor hade de nu insända kulorna märken efter fem högervridna bommar med bredden 2,4 – 2,5 mm. Några överensstämmelser beträffande mikroskopiska detaljer iakttogs inte. Inget talade för att mordplatskulorna och de nu insända kulorna skjutits ut ur samma vapen. Det insända kUL- och hylsmaterialet jämfördes även med kulor och hylsor som tidigare registrerats enligt FAP 446-1. Inte heller härvid påvisades några överensstämmelser.”

I mitten av oktober 1989 förhördes Lars H, som ägde vapnet vid inbrottet, vid två tillfällen. Denne berättade att han erhållit meddelande om att vapnet anträffats men att han inte haft några anspråk på att få tillbaka det eftersom han erhållit ersättning för vapnet från ett försäkringsbolag. Rörande vapnet uppgav han att det varit svart eller blånerat och haft bruna kolvplattor. Han kunde inte uppge piplängd men beskrev pipan som ”lång”. Beträffande ammunitionen som stulits berättade han att det bl.a. försvunnit en ”mycket stark” sort. Dessa patroner, som varit ca 40 st., beskrevs utseendemässigt och Lars H berättade att de varit förpackade i gula askar, troligen med en röd bård och försedda med texten ”super X”. Vid en förevisning av olika sorters ammuntionsaskar pekade Lars H ut den typ av ask som ammunitionen Winchester Metal Piercing .357 Magnum sålts i före 1980. Lars H berättade att han köpt ammunitionen tillsammans med revolvern, troligen i början av 1970-talet, i en vapenaffär utanför Linköping.

I mitten av oktober 1989 skickade PU också över de tidigare undersökta kulorna som förvarades hos KKT till SKL för blyisotopsundersökning. Resultatet synes ha varit negativt, dvs. kulorna visade ingen överensstämmelse med dem som upphittats på mordplatsen.

I början av december 1989 inhämtade PU hela förundersökningen mot Peter E rörande olaga vapeninnehav. I denna fanns en kopia av det undersökningsprotokoll från KKT som PU sedan tidigare hade tillgång till. På kopian i förundersökningsprotokollet fanns ett tillägg som saknades på PU:s kopia. Tillägget löd ”I stötbotten på patronerna finns texten ‘W.W Super, 357 Magnum’. Patronerna har förbrukats vid provskjutningen. Patronerna är tillståndspliktiga enligt § 5 vapenlagen.”. KKT har således gjort tillägget om ammunitionstyp vid ett senare tillfälle än då protokollet upprättades och expedierades första gången.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

framgår vilken typ av ammunition som fanns i vapnet vid beslaget eller som vapnet provskjutits med.

Till utredningsanteckningarna fogades såväl anmälan, KKT:s protokoll som SKL:s utlåtande. SKL:s utlåtande är daterat den 22 april 1987. Av utlåtandet framgår att man mottagit två kulor och två hylsor från en provskjuten revolver och att ”Kulorna jämfördes med de kulor som tillvaratagits på mordplatsen. Liksom dessa kulor hade de nu insända kulorna märken efter fem högervridna bommar med bredden 2,4 – 2,5 mm. Några överensstämmelser beträffande mikroskopiska detaljer iakttogs inte. Inget talade för att mordplatskulorna och de nu insända kulorna skjutits ut ur samma vapen. Det insända kUL- och hylsmaterialet jämfördes även med kulor och hylsor som tidigare registrerats enligt FAP 446-1. Inte heller härvid påvisades några överensstämmelser.”

I mitten av oktober 1989 förhördes Lars H, som ägde vapnet vid inbrottet, vid två tillfällen. Denne berättade att han erhållit meddelande om att vapnet anträffats men att han inte haft några anspråk på att få tillbaka det eftersom han erhållit ersättning för vapnet från ett försäkringsbolag. Rörande vapnet uppgav han att det varit svart eller blånerat och haft bruna kolvplattor. Han kunde inte uppge piplängd men beskrev pipan som ”lång”. Beträffande ammunitionen som stulits berättade han att det bl.a. försvunnit en ”mycket stark” sort. Dessa patroner, som varit ca 40 st., beskrevs utseendemässigt och Lars H berättade att de varit förpackade i gula askar, troligen med en röd bård och försedda med texten ”super X”. Vid en förevisning av olika sorters ammuntionsaskar pekade Lars H ut den typ av ask som ammunitionen Winchester Metal Piercing .357 Magnum sålts i före 1980. Lars H berättade att han köpt ammunitionen tillsammans med revolvern, troligen i början av 1970-talet, i en vapenaffär utanför Linköping.

I mitten av oktober 1989 skickade PU också över de tidigare undersökta kulorna som förvarades hos KKT till SKL för blyisotopsundersökning. Resultatet synes ha varit negativt, dvs. kulorna visade ingen överensstämmelse med dem som upphittats på mordplatsen.

I början av december 1989 inhämtade PU hela förundersökningen mot Peter E rörande olaga vapeninnehav. I denna fanns en kopia av det undersökningsprotokoll från KKT som PU sedan tidigare hade tillgång till. På kopian i förundersökningsprotokollet fanns ett tillägg som saknades på PU:s kopia. Tillägget löd ”I stötbotten på patronerna finns texten ‘W.W Super, 357 Magnum’. Patronerna har förbrukats vid provskjutningen. Patronerna är tillståndspliktiga enligt § 5 vapenlagen.”. KKT har således gjort tillägget om ammunitionstyp vid ett senare tillfälle än då protokollet upprättades och expedierades första gången.

I början av december 1989 skickade PU vidare en ny begäran om provskjutning till SKL. I denna refereras till ett samtal som PU haft med SKL. Det hade därvid diskuterats att vapnets pipa vid det tidigare undersökningstillfället bar uppenbara spår av en inte yrkesmässigt utförd förkortning av densamma.

Vid denna tid försökte PU via vapenlicensen, vapenkortet och innehavaren av den vapenaffär där vapnet inköpts, få fram uppgifter om vapnets ursprungliga piplängd. Detta lyckades emellertid inte.

Inte heller kunde man via Peter E få fram några uppgifter om vapnets ursprungliga piplängd eftersom denne mördades vid denna tid - i december 1989.

Efter vissa problem med att få fram vapnet undersöktes detta av SKL. I ett sakkunnigutlåtande, daterat den 12 november 1990, konstaterade SKL att revolvern förändrats från sitt ursprungsskick på så sätt att pipan, som sannolikt ursprungligen haft en piplängd om sex tum, kapats till en återstående längd om 11 cm och att kornet och kornfoten därigenom avlägsnats. Slutsatsen som SKL drog efter ny provskjutning med vapnet och den därefter vidtagna mikroskopiska undersökningen av kulorna var att det vid en jämförelse med ”OPkulorna” inte iakttagits ’några överensstämmelser beträffande mikroskopiska detaljer. Inget talade således för att de kulor som tillvaratagits på platsen för mordet på Olof Palme har utskjutits ur det insända vapnet, åtminstone inte efter det att vapnet ändrats till sitt nuvarande skick”.

De sista registrerade utredningsåtgärderna i avsnittet företogs i september 1994. Då kontaktades Peter E:s änka. Hon berättade att hon 1986 inte kände Peter E de hade träffats senare utan hänvisade till en annan kvinna som då haft sällskap med denne. PU identifierade kvinnan men tog såvitt framgår aldrig kontakt med henne.

Det rör sig således om ett identifierat och återfunnet vapen, vars pipa emellertid vid något tillfälle kapats. I det skicket kan vapnet inte ha använts vid mordet. Däremot kan det inte uteslutas att det i sitt ursprungliga skick använts vid mordet. Detta kan emellertid numera inte längre utredas.

3.3 Inhämtande av utrikespolitisk

sakkunskap. UD:s roll i

mordutredningen Av utredningsmaterialet framgår att PU vid skilda tillfällen anlitat UD för åtgärder och bedömningar, liksom att uppslag influtit via UD. Den

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

I början av december 1989 skickade PU vidare en ny begäran om provskjutning till SKL. I denna refereras till ett samtal som PU haft med SKL. Det hade därvid diskuterats att vapnets pipa vid det tidigare undersökningstillfället bar uppenbara spår av en inte yrkesmässigt utförd förkortning av densamma.

Vid denna tid försökte PU via vapenlicensen, vapenkortet och innehavaren av den vapenaffär där vapnet inköpts, få fram uppgifter om vapnets ursprungliga piplängd. Detta lyckades emellertid inte.

Inte heller kunde man via Peter E få fram några uppgifter om vapnets ursprungliga piplängd eftersom denne mördades vid denna tid - i december 1989.

Efter vissa problem med att få fram vapnet undersöktes detta av SKL. I ett sakkunnigutlåtande, daterat den 12 november 1990, konstaterade SKL att revolvern förändrats från sitt ursprungsskick på så sätt att pipan, som sannolikt ursprungligen haft en piplängd om sex tum, kapats till en återstående längd om 11 cm och att kornet och kornfoten därigenom avlägsnats. Slutsatsen som SKL drog efter ny provskjutning med vapnet och den därefter vidtagna mikroskopiska undersökningen av kulorna var att det vid en jämförelse med ”OPkulorna” inte iakttagits ’några överensstämmelser beträffande mikroskopiska detaljer. Inget talade således för att de kulor som tillvaratagits på platsen för mordet på Olof Palme har utskjutits ur det insända vapnet, åtminstone inte efter det att vapnet ändrats till sitt nuvarande skick”.

De sista registrerade utredningsåtgärderna i avsnittet företogs i september 1994. Då kontaktades Peter E:s änka. Hon berättade att hon 1986 inte kände Peter E de hade träffats senare utan hänvisade till en annan kvinna som då haft sällskap med denne. PU identifierade kvinnan men tog såvitt framgår aldrig kontakt med henne.

Det rör sig således om ett identifierat och återfunnet vapen, vars pipa emellertid vid något tillfälle kapats. I det skicket kan vapnet inte ha använts vid mordet. Däremot kan det inte uteslutas att det i sitt ursprungliga skick använts vid mordet. Detta kan emellertid numera inte längre utredas.

3.3 Inhämtande av utrikespolitisk

sakkunskap. UD:s roll i

mordutredningen Av utredningsmaterialet framgår att PU vid skilda tillfällen anlitat UD för åtgärder och bedömningar, liksom att uppslag influtit via UD. Den

roll UD spelat i mordutredningen framträder dock med större tydlighet i det relativt omfattande material som UD samlat i ärendet. Kommissionen har gått igenom detta material och även inhämtat upplysningar från UD-tjänstemän m.fl. Sammantaget framgår följande om hur samarbetet mellan PU och UD fungerat genom åren.

3.3.1

Allmänt

Kabinettssekreteraren Jan Eliasson, som vid tiden för mordet var chef för UD:s politiska avdelning, insåg under de första dagarna efter mordet att en apparat inom UD skulle behöva tillskapas för att ta emot en inkommande tipsflod. För detta ändamål kallade han till sig kanslirådet Nils G Rosenberg, som bl.a. handhade krigsmaterielfrågor och kontakterna med polis och säkerhetspolisen. Nils G Rosenberg tillfrågades om han kunde ta på sig uppgiften att samla alla tips rörande mordet. Han accepterade och Jan Eliasson gav därefter samtliga anställda inom UD direktiv om att alla sådana tips skulle gå via Nils G Rosenberg, eftersom han ansåg att det var oerhört viktigt med en helhetssyn på materialet. Jan Eliasson följde själv arbetet noggrant och kom med många förslag och idéer om vad som borde göras. Nils G Rosenberg vidarebefordrade samtliga tips till Palmeutredningen.

Samtidigt kom länspolismästaren Hans Holmér att till sig knyta den förre ambassadören Sverker Åström som rådgivare i utrikespolitiska frågor.

Under det första utredningsåret skedde mordutredningens samarbete med UD därför dels via UD:s politiska avdelning och den där utsedde sambandsmannen, Nils G Rosenberg, dels via Sverker Åström.

10

Materialet består till största delen av tips till utlandsmyndigheterna som vidarebefordrats till UD, svar från UD i anledning av dessa tips och förfrågningar från PU till UD och utlandsmyndigheterna med begäran om t.ex. analyser eller biträde vid kontakt med utländska myndigheter. Tipsen har vidarebefordrats till PU samma dag som de har nått UD. Utöver tips och förfrågningar finns promemorior upprättade inom UD och meddelanden till och från PU. Handlingarna är samlade i tolv pärmar på avdelningen UMK (utrikesministern med kansli). Ett likaledes tämligen omfattande material finns också i UD:S arkiv. Där finns även handlingar rörande internationell rättshjälp från den enhet som handlägger frågor av det slaget. Även dessa handlingar innehåller ställvis uppgifter av intresse för granskningen av mordutredningen. – Allmänt sett kan sägas att UD-materialet i det berör enskilda utredningsuppslag dubblerar sådant som finns hos PU; i enskildheter kan det dock tillföra sakupplysningar. – UDmaterialet är välordnat men inte lätt överskådligt.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

roll UD spelat i mordutredningen framträder dock med större tydlighet i det relativt omfattande material som UD samlat i ärendet. Kommissionen har gått igenom detta material och även inhämtat upplysningar från UD-tjänstemän m.fl. Sammantaget framgår följande om hur samarbetet mellan PU och UD fungerat genom åren.

3.3.1

Allmänt

Kabinettssekreteraren Jan Eliasson, som vid tiden för mordet var chef för UD:s politiska avdelning, insåg under de första dagarna efter mordet att en apparat inom UD skulle behöva tillskapas för att ta emot en inkommande tipsflod. För detta ändamål kallade han till sig kanslirådet Nils G Rosenberg, som bl.a. handhade krigsmaterielfrågor och kontakterna med polis och säkerhetspolisen. Nils G Rosenberg tillfrågades om han kunde ta på sig uppgiften att samla alla tips rörande mordet. Han accepterade och Jan Eliasson gav därefter samtliga anställda inom UD direktiv om att alla sådana tips skulle gå via Nils G Rosenberg, eftersom han ansåg att det var oerhört viktigt med en helhetssyn på materialet. Jan Eliasson följde själv arbetet noggrant och kom med många förslag och idéer om vad som borde göras. Nils G Rosenberg vidarebefordrade samtliga tips till Palmeutredningen.

Samtidigt kom länspolismästaren Hans Holmér att till sig knyta den förre ambassadören Sverker Åström som rådgivare i utrikespolitiska frågor.

Under det första utredningsåret skedde mordutredningens samarbete med UD därför dels via UD:s politiska avdelning och den där utsedde sambandsmannen, Nils G Rosenberg, dels via Sverker Åström.

10

Materialet består till största delen av tips till utlandsmyndigheterna som vidarebefordrats till UD, svar från UD i anledning av dessa tips och förfrågningar från PU till UD och utlandsmyndigheterna med begäran om t.ex. analyser eller biträde vid kontakt med utländska myndigheter. Tipsen har vidarebefordrats till PU samma dag som de har nått UD. Utöver tips och förfrågningar finns promemorior upprättade inom UD och meddelanden till och från PU. Handlingarna är samlade i tolv pärmar på avdelningen UMK (utrikesministern med kansli). Ett likaledes tämligen omfattande material finns också i UD:S arkiv. Där finns även handlingar rörande internationell rättshjälp från den enhet som handlägger frågor av det slaget. Även dessa handlingar innehåller ställvis uppgifter av intresse för granskningen av mordutredningen. – Allmänt sett kan sägas att UD-materialet i det berör enskilda utredningsuppslag dubblerar sådant som finns hos PU; i enskildheter kan det dock tillföra sakupplysningar. – UDmaterialet är välordnat men inte lätt överskådligt.

Bakgrund

Kapitlets innehåll

I detta kapitel beskriver vi vårt uppdrag samt hur vi uppfattat och utfört det. Det innehåller också redogörelser för hur vi förhållit oss till den tidigare Palmekommissionens material och för den revisionella granskning av brottsutredningen som vi låtit två experter från Riksrevisionsverket utföra. En grannlaga fråga för oss har gällt hur personuppgifter från utredningsmaterialet skall återges. Vi redovisar i detta inledande kapitel hur vi resonerat i det hänseendet.

Huvuddelen av kapitlet ägnas åt de tidigare granskningar av mordutredningen som förekommit. Framför allt uppehåller vi oss vid Juristkommissionens rapporter. Det finns flera skäl till detta. Ett är att redogörelsen för Juristkommissionens arbeten fungerar som en historik beträffande det första utredningsåret och därmed också som en introduktion till vårt eget granskningsarbete. Ett annat är att vi funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissioanalyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även beträffande den period vi granskar. Vi finner det därför naturligt att ta avstamp i dessa arbeten och redovisar i kapitlets avslutande del Våra slutsatser av de tidigare granskningarna.

nens

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Bakgrund

Kapitlets innehåll

I detta kapitel beskriver vi vårt uppdrag samt hur vi uppfattat och utfört det. Det innehåller också redogörelser för hur vi förhållit oss till den tidigare Palmekommissionens material och för den revisionella granskning av brottsutredningen som vi låtit två experter från Riksrevisionsverket utföra. En grannlaga fråga för oss har gällt hur personuppgifter från utredningsmaterialet skall återges. Vi redovisar i detta inledande kapitel hur vi resonerat i det hänseendet.

Huvuddelen av kapitlet ägnas åt de tidigare granskningar av mordutredningen som förekommit. Framför allt uppehåller vi oss vid Juristkommissionens rapporter. Det finns flera skäl till detta. Ett är att redogörelsen för Juristkommissionens arbeten fungerar som en historik beträffande det första utredningsåret och därmed också som en introduktion till vårt eget granskningsarbete. Ett annat är att vi funnit att Juristkommissionens och den följande Parlamentariska kommissioanalyser och iakttagelser har ett förklaringsvärde även beträffande den period vi granskar. Vi finner det därför naturligt att ta avstamp i dessa arbeten och redovisar i kapitlets avslutande del Våra slutsatser av de tidigare granskningarna.

nens

Uppdrag till förre ambassadören Sverker Åström

Allmänt om Sverker Åströms uppdrag Sverker Åström var yrkesdiplomat och hade tjänstgjort som ambassadör och kabinettsskreterare vid UD. Vid mordtillfället 1986 var han pensionerad; sin senaste befattning som svensk ambassadör i Paris hade han lämnat 1982. Han hade, enligt vad han uppgav då han hördes inför Juristkommissionen (den 10 mars 1987) inte därefter haft några uppdrag för UD. Däremot hade han ibland biträtt Olof Palme, bl.a. i samband med det tal Olof Palme i oktober 1985 hade hållit vid FN:S 40-årsjubiléum. Han hade också haft ett uppdrag av diplomatisk karaktär för statsrådet Birgitta Dahl. Han berättade inför Juristkommissionen vidare att han sedan tre år, dvs. med början 1984, disponerade ett tjänsterum i Rosenbad, i statsministerns kansli.

Sverker Åström kontaktades kort efter mordet av förlagsdirektören Ebbe Carlsson, som frågade om han kunde tänka sig att bli Hans Holmérs rådgivare i utrikespolitiska frågor. Han kände Holmér sedan tidigare. Bl.a. hade han under sin tid som Parisambassadör vigt Holmér då denne gifte sig i början av åttiotalet. Han sammanträffade därefter måndagen den 3 mars med Ebbe Carlsson och Hans Holmér. Mötet utmynnade i att Sverker Åström skulle författa en promemoria om vilka utländska grupperingar som kunde vara av intresse för mordutredningen.

I samband med denna förfrågan tog Sverker Åström kontakt med UD och efterhörde departementets inställning till det föreslagna uppdraget. UD hade inget att erinra. Samtidigt hade UD som framgått vidtagit vissa dispositioner i anledning av mordet och utsett kanslirådet Nils G Rosenberg till sambandsman. Det beslöts att Sverker Åström skulle ha kontakt med Nils G Rosenberg i sitt uppdrag.

Sverker Åström träffade den 5 mars Hans Holmér i polishuset och överlämnade den promemoria som han utlovat dagen innan. Vid mötet närvarade även Nils G Rosenberg.

I samband med att Hans Holmér engagerade Sverker Åström frågade han denne om han offenligt kunde uppge Åström som sin utrikespolitiske rådgivare, vilket denne medgav." Arrangemanget varade så länge Hans Holmér kvarstod som spaningsledare, dvs. till februari 1987.

11

I Juristkommissionens utfrågning diskuteras en presskonferens där Sverker Åström hade presenterats som en komponent i spaningsorganisationen. Sverker Åström sade sig ha reagerat mot detta och att den som framställt saken så, fullständigt hade missuppfattat situationen.

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Ann-1999-09-13-JA25000-00 SOU 1999 88 Del 1 GRK Granskningskommissionens betänkande.pdf

Uppdrag till förre ambassadören Sverker Åström

Allmänt om Sverker Åströms uppdrag Sverker Åström var yrkesdiplomat och hade tjänstgjort som ambassadör och kabinettsskreterare vid UD. Vid mordtillfället 1986 var han pensionerad; sin senaste befattning som svensk ambassadör i Paris hade han lämnat 1982. Han hade, enligt vad han uppgav då han hördes inför Juristkommissionen (den 10 mars 1987) inte därefter haft några uppdrag för UD. Däremot hade han ibland biträtt Olof Palme, bl.a. i samband med det tal Olof Palme i oktober 1985 hade hållit vid FN:S 40-årsjubiléum. Han hade också haft ett uppdrag av diplomatisk karaktär för statsrådet Birgitta Dahl. Han berättade inför Juristkommissionen vidare att han sedan tre år, dvs. med början 1984, disponerade ett tjänsterum i Rosenbad, i statsministerns kansli.

Sverker Åström kontaktades kort